Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vackt motion om tillägg till 30 § 1 mom. fattig v år dsför or dräng en.

1900-04-22 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:42, Utlåtande, i anledning af vackt motion om tillägg till 30 § 1 mom. fattig v år dsför or dräng en.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

L

N:0 42.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1900, kl. 10 l. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om tillägg till 30 §

1 mom. fattig v år dsför or dräng en.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet för behandling

hänvisad motion, n:o 80, anför herr J. 31. Johansson i Mellbyn:

»Vid sistlidne riksdag väcktes i Andra Kammaren motion, n:o 29,

angående befrielse för fattigvårdsstyrelse i gränskommun från befattningen

med fortskaffande af från grannlanden hitförpassade nödstälde svenske undersåter.

På förslag af sitt tillfälliga utskott (utlåtande n:o 16) biföll Andra

Kammaren skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, men Första Kammaren

afslog skrifvelseförslaget.

I Dals-Eds kommun vid norska gränsen fortfara de berättigade klagomålen

öfver besvär och utgifter, som tillskyndas kommunen för från Norge

ditsände nödstälde svenske undersåter. Närmare uppgifter härom finnas i

bilaga dels till denna och dels till nämnda motion n:o 29 sistlidet år.

De utgifter, gränskommun måste vidkännas för sådana tillfälliga understöd,

som angifvas i kongl. kungörelsen den 9 juni 1871, åt arbetsföre

men nödstälde svenske medborgare, återfås af statsmedel först påföljande

Bill. till Riksd, Fi ol. 1900. 7 Samt. 33 Käft. (N:o 42). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

året, hvaraf följer, att gränskommun får för denna kategori af hitförpassade

undersåter vidkännas ränteförlust, utom dermed förknippade besvär och

skriftvexlingar.

Under senare tid har dock största förlusten drabbat gränskommunen

Dals-Ed för sådana ditförpassade, som, enligt § 1 i kongl. förordningen

den 9 juni 1871 angående fattigvården, äro berättigade till fattigvård,

emedan lemnadt understöd för dessa skall uttagas af det samhälle, hvarest

den behöfvande har hemortsrätt, och tvister med dessa samhällen ofta uppkommit.

I Norge söka vederbörande utforska och i förpassningen hit angifva

den kommun i Sverige, från hvilken den behöfvande utvandrat, men gränskommunen

är ändock enligt § 30 fattigvårdsförordningen pligtig att lemna

fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, som förpassningen angifver, tillfälle att

sjelf taga befattning med hemsändningen. Vid förfrågan härom bestrides

vanligen både hemortsrätt och ersättningsanspråk, rättegång blifver följden,

och har det visat sig, att det samhälle, som förpassningen angifvit, i de

allra flesta fall varit rätta hemorten.

Således vore ömsesidigt fördelaktigast, att hitförpassad och till obligatorisk

fattigvård berättigad utan förfrågan från gränskommunen fortskaffades

till den ort förpassningen angifver, ty många och fleråriga rättegångar skulle

derigenom undvikas.

Till vederbörande utskotts förfogande skall lemnas ett utslag, som

visar, att dylik rättegång kan uppehållas omkring 6 års tid och medföra

flera hundra kronors förlust för hvardera parten.

Derför tillåter jag mig hemställa, att Riksdagen ville för sin del besluta

ett tillägg till § 30 mom. 1 af kongl. förordningen den 9 juni 1871

angående fattigvården af följande innehåll:

Endast i det fall, att enligt § 1 fattigvårdsberättigad från utrikes ort

blifvit förd till polismyndighet i gränsort, hvarest Konungens befallningshafvande

icke har sitt säte, och att i förpassningen är uppgifven nämnda

fattigvårdsberättigades hemort, skall fattigvårdsstyrelsen i gränsorten utan

föregående skriftvexling låta fortskaffa sådan person till uppgiga, hemortens

fångvårdsstyrelse, hvilken sedermera skall ersätta nödig underhålls- och

resekostnad, som gränskommunen förskotterat.»

Uti motionens syfte hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Uti 1 § af kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871

stadgas, bland annat:

»Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva

hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel

samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom

lemnas.»

Skyldigheten att utgifva dylik obligatorisk fattigvård åligger den kommun,

inom hvilken den behöfvande vistas. Är denna en annan än den,

der den nödstälde har hemortsrätt, eger emellertid fattigvårdsstyrelsen att

af sistnämnda kommun undfå ersättning för hvad uti fattigvård utgifvits.

Dessa bestämmelser gälla äfven i fråga om gränskommuner. Derest

en till obligatorisk fattigvård berättigad person af utländsk myndighet aflemnas

å gränsort, är fattigvårdsstyrelsen derstädes alltså pligtig att förskjuta

hvad till hans underhåll nödtorfteligen erfordras, med rätt att söka

sitt åter af det fattigvårdssamhälle, der den från utlandet återsände har

hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i gränskommunen är emellertid jemväl berättigad

att hemsända honom till hemorten, dock först efter föregången

skriftvexling med vederbörande fattigvårdsstyrelse, som såmedelst bör lemnas

tillfälle att om hemsändandet sjelf besörja.

Motionärens förslag innebär nu den ändring i gällande bestämmelser,

att fattigvårdsstyrelse i gränsort, der Konungens befallningshafvande icke har

sitt säte, skulle tillerkännas rätt att öfversända den från utlandet ankomne,

till obligatorisk fattigvård berättigade personen till den i förpassningen angifna

hemorten utan att behöfva skriftvexla med vederbörande fattigvårdsstyrelse.

Eu sådan lagändring kan utskottet ej tillstyrka. Derigenom

skulle nemligen kunna uppstå afsevärda olägenheter.

De af vederbörande utländska myndigheter utfärdade förpassningarne,

hvilkas uppgifter angående de återsändes hemort väl i allmänhet endast äro

grundade på hvad desse sjelfve meddelat, torde icke innebära tillfredsställande

garantier för att den i förpassningen uppgifna hemorten verkligen är

den råtta, och det skulle derför, derest motionärens förslag vunne godkännande,

lätt kunna inträffa, att en från utlandet till gränskommun afiemnad

person komme att öfversändas till helt annat fattigyårdssamhälle än det han

rätteligen tillhörde. Förändringen skulle alltså i många fall innebära ett

öfverflyttande af olägenheterna för gränskommunerna på andra fattigvårdssamhällen;

och dessutom skulle deraf förorsakas ökade kostnader i följd af

opaginerad Kontrollera mot PDF

4- Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

transporterna till de i förpassningen såsom hemorter origtigt uppgifna

fattigvårdssamhällena.

Skall någon ändring uti ifrågavarande bestämmelser vidtagas till gränskommunernas

fördel, måste den således efter utskottets mening gå i helt

annan rigtning än den af motionären föreslagna.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att staten lemnade gränskommunerna

förskott å de summor, som af dem uti obligatorisk fattigvård utgifvas till

från utlandet hemförpassade, andra fattigvårdssamhällen tillhörande personer,

och en annan utväg vore, att den nödstälde af polismyndigheten i gränsorten

fortskaffades till Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten

vore belägen, och att Konungens befallningshafvande sedan finge taga

hand om honom, till dess hans hemort blifvit utrönt och han kunde dit

öfversändas.

Äfven om någon af dessa utvägar skulle, vid närmare granskning befinnas

lämplig för ernående af det af motionären åsyftade ändamålet, hvarom

utskottet emellertid i brist på erforderlig utredning finner sig för närvarande

ej kunna uttala någon bestämd åsigt, kan förslag om åtgärder i

dylik rigtning ej anses innefattadt i motionärens framställning; och om

också erkännas må, att afsevärda olägenheter i följd af nuvarande bestämmelser

om lemnande af fattigvård ej sällan drabba åtskilliga gränskommuner,

finner sig utskottet derför böra hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

M

Stockholm 1900. Iduns Kung!. Hofboktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.