Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 47

1900-05-04 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:47, Lagutskottets Utlåtande N:o 47

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

t

1

N:0 47,

Ank. till Kiksd. kansli den 4 maj 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med

förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof, samt till lag om ändrad

lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels

Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag med vissa

bestämmelser om elektriska ledningar, dels ock en i

anledning af nämnda propositioner väckt motion.

Grenom proposition, n:o 22, af den 22 december nästlidet år, hvilken

af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

l:o)

Lag,

innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom stadgas såsom tillägg till förordningen den 14 april 1860

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof:

Bill. till Rilcsd. Prot 1900. 7 Sand. OS Höft. (N:o 47)

l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

\

1 §•

Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft

eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som

tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till utläggande af

elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning för

skadan, af stås eller upplåtas.

2 §.

År vattenledning anlagd för någon orts förseende med dess behof af

vatten och har, i följd af belägenheten, genom lofligt bruk af fast egendom,

som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, uppstått fara för

vattenledningens förorenande, eger Konungen föreskrifva sådana förändringar

i egendomens bruk, som pröfvas erforderliga till farans undanrödjande; dock

njute den, som deraf lider men, ersättning såsom för intrång i nyttjanderätten.

Vill egaren, hellre än att tåla föreskrifven förändring, hvarom i denna

§ förmärs, afstå hela egendomen eller sådan del deraf, som föreskriften

angår, skall den egendom lösas.

3 §•

I fall, som i denna lag afses, skola de angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof gifna föreskrifter ega motsvarande tilllämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

3

2: o)

* Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar statens elektriska ledning

för belysning, för uppvärmning eller för öfverföring af drifkraft, statens

telegraf- eller telefoninrättning eller någon ledningens eller inrättningens

beståndsdel eller tillhörighet, eller dermed vidtager åtgärder, hvarigenom

fara för menniskor eller egendom uppkommer ■ eller ledningens eller inrättningens

begagnande hindras eller störes; do mes till fängelse i högst sex

månader eller straffarbete i högst två år. Yar skadan ringa och kom ej

deraf fara för menniskor eller egendom eller hinder i ledningens eller inrättningens

begagnande; må till böter dömas.

14 §.

Hvad i 11, 12 och 13 §§ om statens kanal- eller slussverk, annan

sådan vattenbyggnad, jernväg, elektrisk ledning för belysning, för uppvärmning

eller för öfverföring af drifkraft, telegraf- eller telefoninrättning är

stadgadt, må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad

anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning

skall lika skydd, som statens, njuta.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse derå

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

efter ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning,

som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande

af verk, byggnad eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles,

straffes med fängelse i högst sex månader eller böter. •

År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk

eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med

böter. För dylikt vållande till skada, hinder, uppehåll eller fara, som i 12

eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare bot högst

tvåhundra riksdaler.

Hvad i denna § om statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad,

jernväg, elektrisk ledning för belysning, för uppvärmning eller

för öfverföring af drifkraft, telegraf- eller telefoninrättning är stadgadt, må

ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning

tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika

skydd, som statens, njuta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

Såsom af denna proposition framgår, berör densamma tvenne skilda områden,

hvilka med hvarandra stå i sammanhang endast så till vida, som en

utvidgning af gällande bestämmelser angående rätt till expropriation på båda

dessa områden ansetts erforderlig. Under det att § 1 af förslaget om tillägg

till expropriationslagen och samtliga i det senare lagförslaget ifrågasatta

ändringar i vissa strafflagsparagrafer hafva till syfte att befrämja och betrygga

utsträckt användning af elektrisk kraft, föreslås i § 2 af det förra

lagförslaget bestämmelser till undanrödjande af den fara för förorenande af

vattenledning, som stundom kan uppstå genom lofligt bruk af fast egendom.

Enligt hvad i propositionen upplyses, är anledningen till det förslag,

som återfinnes i sistnämnda §, att söka i en af Stockholms stadsfullmägtige

hos Kongl. Maj:t gjord framställning om behöfligheten af stadganden i angifna

syfte. Paragrafens innehåll och affattning hafva icke gifvit utskottet

skäl till någon erinran.

s. 5 Kontrollera mot PDF

#>

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 5

Vidkommande åter den Kongl. propositionen, i hvad densamma handlar

om elektriska ledningar, har förslaget i denna del föranledts af Riksdagen,

som i skrifvelse den 13 maj 1896, med anledning af enskild motionärs

framställning, anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i

sådant fall under hvilka vilkor och inskränkningar det kunde anses lämpligt

och nyttigt, att den, som ville anlägga elektrisk ledning för belysning eller

kraftöfverföring, måtte berättigas att, äfven der godvillig ''uppgörelse icke

kunde träffas, ej mindre draga sådan ledning öfver annans område, än äfven

erhålla säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande, samt, derest

utredningen skulle dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till sådana

lagbestämmelser, som för ändamålet funnes erforderliga.

Till samfäld behandling med förslaget i sistberörda del har utskottet

förehaft en äfvenledes till utskottet hänskjuten Kongl. proposition, n:o 46,

af den 2 sistlidne mars, deri Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen

bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit

Riksdagen att antaga följande

Lag

med vissa bestämmelser om elektriska ledningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon anlägga elektrisk ledning, der största spänningen öfverstiger

tvåhundrafemtio volt, och skall ej ledningen till hela sin längd framgå

under jordytan eller inom byggnad eller inhägnad gård, söke Konungens

tillstånd till företaget.

Meddelas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll

af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka vilkor ledningen må anläggas

och nyttjas.

2 §•

Hvar som utan tillstånd eller i strid emot de vid meddelande af tillstånd

gifna föreskrifter anlägger eller nyttjar ledning, som i 1 § afses,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,

der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

En af herr Lindhagen inom Andra Kammaren väckt och till utskottet

öfverlemnad motion, n:o 167, hvilken afgifvits i anledning af förberörda

kongl. propositioner, har jemväl i samband med dem behandlats. Denna

motion är af följande lydelse:

I anledning af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 22 och 46 rörande expropriation

och koncession för elektriska starkströmledningar ber jag att få

väcka följande motion:

Vid sidan om de näringar, af hvilka Sveriges befolkning bereder sig

eu nödtorftig bergning, är landet hänvisadt att söka sitt nationella välstånd

framför allt i den rikliga tillgången på malmer, skogar och vattenfall.

Det nästan fullbordade besittningstagandet af malmerna och skogarne

har ej i allo försiggått på lyckligaste sätt. Stora missförhållanden och

missräkningar hafva redan instält sig eller äro att ytterligare vänta bland

annat på grund af statens försummelse att ej i tid tillvarataga sin jordeganderätt

i malmfyndigheter å kronomark samt att ej vid afvittringarne i

Norrland afsätta all den hufvudsakliga skogsmarken i oförytterliga sockenoch

byaallmänningar samt kronoparker, hvarigenom i alla händelser skogsprodukternas

förädling lemnats öppen för den enskilda företagsamheten.

Dessa erfarenheter böra emellertid tjena staten till varning att åtminstone

se sig bättre före vid ordnandet af vattenkraftens exploatering, hvilken

nu står för dörren i och genom de nya möjligheterna och det ökade behofvet

att distribuera kraften på långa afstånd genom elektriska starkströmledningar.

Det är naturligtvis en angelägenhet af den allra största vigt, att denna betydelsefulla

sak redan från första början genom lagstiftningen ordnas så, att

man har framtiden i sin hand, samt industriens, det allmännas och den

enskildes verkliga intressen på bästa möjliga sätt lika tillvaratagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

i

Industriens kraf.

Det är uppenbarligen en stor fördel för industrien och dermed äfven

för landet, att den förra beredes tillfälle i största möjliga utsträckning

begagna elektrisk drifkraft. . Derigenom kan driften ske billigare och mer

rationel! samt tjena ändamål, som förr ej varit möjliga tillgodose. För

länder utan afsevärda egna stenkolstillgångar blir det dessutom allt mer

ett lifsintresse att för sin industri och sina samfärdsmedel vara oberoende

af utländsk koltillförsel, och i synnerhet gör sig detta behof nu gällande

på grund af de uppdrifna stenkolsprisen.

För möjlighet att framdraga elektriska starkströmledningar har man

emellertid hos oss liksom i utlandet hitintills i allmänhet varit hänvisad

till enskilda överenskommelser med egarne till den mark, hvaröfver ledningarne

måste föras. Men på grund af dessa ledningars farlighet och

anläggningarnes större omfattning måste, såsom ock erfarenheten visat, här

möta vida större svårighet att komma till en uppgörelse än vid utläggning

af svagströmledningar, såsom telegraf- och telefonledningar. Äfven anläggningens

bestånd äfventyras lätt genom ett enskildt aftal. Och ofta tvingas

industriidkaren att gå fram med si*n ledning i krokiga omvägar, hvilket

synnerligen försvårar anläggningen och underhållet, minskar effekten och

ökar farligheten.

Derför har från industriens sida på senare tider framkommit en allt

starkare fordran, att sådan expropriationsrätt, som hittills medgifvits hufvudsakligen

för samfärdseln och dylikt allmänt behof, måtte inrymmas äfven

industrien för framdragande af kraftledningar, och detta jemväl till förmån

för enskilde industriidkare. I Italien har detta anspråk i hela dess vidd

temligen fullständigt tillgodosetts genom lagen af den 16 juni 1894. Enligt

en norsk lag af den 23 juli 1894 kan åter expropriationsrätt erhållas för

elektriska kraftledningar, när derigenom befordras intressen af allmän betydelse.

Ett franskt lagförslag af år 1898 kräfver för rätt till expropriation,

att anläggningen förklarats tjena det allmänna bästa; och kan i vissa fall

äfven erhållas monopol inom visst område, dock ej för längre tid än 15 år.

I Schweiz har hitintills i enstaka fall kantonerna plägat meddela kommuner

såväl som enskilde expropriationsrätt i sammanhang med koncession ä anläggningen.

I ett fall beviljade sålunda nyligen kantonen Solothuru ett

bolag expropriationsrätt mot trettiosex jordegare för eu tid af 15 år (bolaget

hade begärt 30 år). Enligt ett i schweiziska förbundsförsamlingen år 1899

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

framlagdt vidlyftigt lagförslag om elektriska svag- och starkströmsanläggi)

in gar medgifves expropriation för alltid eller på viss tid mot ersättning,

som kan erläggas på eu gång eller med årliga afbetalningar.

Det är klart, att man äfven i Sverige hvarken kan eller bör motsätta

sig dessa strömningar, utom för så vidt industrien med sitt ifrågavarande

kraf fordrar uppoffrandet af andra lika vigtiga intressen.

Del allmännas intresse.

Sedan gammalt har hänsynen till det allmännas intresse gjort sig

synnerligen gällande i lagstiftningen rörande förfogandet öfver landets förnämligare

vattentillgångar. Sitt kraftigaste uttryck erhöll denna hänsyn

uti kronans särskildt under 1500-talet framträdande anspråk på eganderätt

till de större vattendragen, hvilka derför ock i författningarne kallades

kronans strömar. Ehuru något sådant vattenregal numera ej förefinnes,

afspeglar sig dock i lagstiftningen fortfarande i många afseenden den gamla

uppfattningen om det allmännas rätt. Och då nu nya betydelsefulla framtidsutsigter

för vattenkraftens tillgodogörande yppas, kan denna uppfattning

ej annat än på nytt vinna i styrka. ''

En lagstiftning om elektriska ledningar måste sålunda äfven hafva till

ögonmärke, att den rikedom, som ligger i landets vattenkraft, kommer till

största möjliga allmänna gagn. Det gäller i detta afseende tillse, att ej

staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste behof alldeles beroende af

ett enskildt privatintresses godtycke samt att den oerhörda värdeförhöjning

af vattenfallen, som med visshet kan under tidernas lopp emotses och genom

en lagstadgad expropriationsrätt befrämjas, skall till afsevärd del blifva

en samhällets egendom.

Genom en dylik hänsyn till det allmänna bästa trädes ej för nära

någon de enskilde vattenegarnes välförvärfvade rättighet. Ty desse kunna

ej åberopa något privaträttsligt anspråk att genom lagstiftningsåtgärder få

sin egendoms värde och säljbarhet förökad, och de samhälliga framtidsutsigter,

som komma att gifva vattenkraften en så stor betydelse, äro icke

heller deras uteslutande tillhörighet. Industriens berättigade anspråk på

expropriationsrätt innebär sålunda ej, såsom ofta genom begreppsförvexling

antages, någon motsvarande personlig rättighet för de enskilde innehafvarne

af vattenkraft.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 9

Ett tillgodoseende af det allmännas förenämnda intresse klöfver till

en början, såvidtjag förstår, att det föreslagna stadgandet, om att mark utan

vidare skall »afstås eller upplåtas», kvilket innebär eganderätt eller nyttjanderätt

för all framtid, endast vinner tillämpning i afseende å staten och

kommuner. Ensamt dessa representera på ett varaktigt sätt det allmänna

intresset och lemna erforderliga garantier för dess behöriga tillgodoseende

under alla förhållanden. När en elektrisk ledning på sådant sätt kommer

under det allmännas omedelbara kontroll, är det sedan af mera underordnad

betydelse, huruvida staten eller kommunen utarrenderar sina rättigheter eller

utöfvar dem sjelf för egen räkning eller till enskildes tjenst.

Deremot förefaller det mig vara ett svårt missgrepp att bereda enskilda

personer eller bolag för tillgodogörande af deras vattenkraft en evärdelig

nyttjanderätt till andras fasta egendom. Upplåtelsen bör i detta fall

alltid inskränkas till viss tid, exempelvis högst den tid af tjugu år, under

hvilken enligt lagen den 29 april 1889 upplåtelse af rätt till afverkning

af skog eger bestånd. Saken synes bäst ordnas så, att den enskilde, som

vill anlägga en starkströmledning öfver annans mark, skall i regeln söka

statens koncession, som då tills vidare beviljas endast för viss tid med rätt

för sökanden att expropriationsvis för koncessionstiden bereda sig väg för

ledningen, dervid det dock naturligtvis står vederbörande öppet att antingen

efter öfverenskommelse eller i laga ordning bestämma ersättningen för intrånget.

Genom en dylik anordning har man framtiden i sin hand och

kan inrätta sig efter ändrade förhållanden. Att koncessioner åt enskilde

på elektriska starkströmledningar böra inskränkas till viss tid synes ej vara

främmande för den utländska lagstiftningen, och förebilder härtill ega vi

äfven exempelvis i städernas koncessioner för enskilda spårvägsanläggningar.

Vid beviljandet af koncession för enskilde bör, enligt min öfvertygelse,

jemväl fasthållas eu viss koncessionsafgift att årligen utgå under koncessionstiden

med viss procent af ledningsföretagets bruttoafkastning eller visst belopp

per bruttohästkraft eller efter annan lämpligare grund. Denna afgift,

som kan sättas hur låg som helst i de fall, der den eljest blefve betungande,

skall dock alltid verka som en nyttig påminnelse, att äfven andra

intressen än industriidkarens hafva något att säga i företaget. Men genom

en dylik afgäld, hvilken hufvudsakligen bör tillfalla staten och kommunen,

beredes dessutom och framför allt ett verksamt medel att till det allmänna

börda en del af den ofvan omnämnda framtida ökningen i vattenkraftens

värde samt att bevara åt det allmänna möjligheten att i händelse af trängande

behof kunna inlösa vattenfallet för ett rimligt och öfverkomligt pris.

Bih. till Riksd. Prot. 11)00. 7 Sami. 38 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Ett annat statsintresse är öfvervakandet af ifrågavarande anläggningar

på grund af deras stora farlighet, hvilken tekniken hitintills ej blifvit i

stånd att till fullo förebygga. Äfven af denna hänsyn böra de vara underkastade

tvångskoncession. Bestämmelser i förenämnda syfte meddelas vid

de koncessioner, som redan nu understundom utfärdas med anledning af

kongl. kungörelsen den 20 april 1883, hvilken blifvit tillämpad jemväl på

starkströmledningar. I denna kungörelse förordnas nemligen, att å kronans

mark eller inom området för allmän landsväg, statens eller sådan enskild

jernväg, som åtnjuter förbindelse med statens telegrafnät, icke må af enskild

person eller bolag uppsättas telegraf, telefon eller likartad förbindelse,

så framt Konungen ej dertill lemnat tillstånd.

I detta sammanhang kan det vara af intresse anföra ett exempel, hur

man i Schweiz söker i förevarande afseende gagna det allmänna. I kantonen

Zurich, der sedan äldsta tider vattenkraften i regeln betraktats såsom

ett regale, har af regeringen år 1897 framlagts ett ännu ej slutbehandladt

förslag till lag om vattenkraftens tillgodogörande genom staten. Enligt

detta lagförslag eger staten att uppföra eller inköpa samt för statens räkning

drifva för berörda ändamål erforderliga verk och kraftanläggningar.

Men om staten icke tager en vattenkraft i anspråk för sin räkning, så skall

denna ställas till förfogande i första rummet för kommuner till allmänna

ändamål och i andra rummet för enskilde. I öfverensstämmelse med dessa

grundsatser har kantonen, med afslag å koncessionsansökningar från såväl

staden Zurich som enskilde, beslutit, att staten genom en storartad anläggning

skall sjelf tillgodogöra vattenkraften från Eehn för de kringliggande

orternas behof. Deremot har kantonen i ett annat fall meddelat koncession

för ett elektricitetsbolag, med bestämmelse bland annat, att anläggningen

blifver bolagets oinskränkta egendom under 25 år eller till år 1920 samt

att staten derefter eger rätt att när som helst inlösa anläggningen mot erläggande

af, under 1921—1930 80 X, 1931 —1940 00 %, 1941—-1950

40 %, 1951—1960 20 % och derefter 10 % af anläggningskostnaden.

Jordegarens rätt.

Medan expropriationsrätt bereder egaren af vattenkraften en fördel,

innebär den deremot ett intrång i jordegarens rätt och kan derför ej tilllåtas

annat än under vissa förutsättningar ocli garantier.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N\o 47.

.Redan nu bör det ej möta någon betänklighet medgifva staten och

kommuner sådan befogenhet, då detta endast innebår tillämpning af den

sedan länge antagna och tillämpade rättsgrundsatsen, att expropriation får

ske för ett allmänt ändamål.

Annorlunda ställer sig saken, när det gäller tillåta expropriation till

förmån för enskild person eller bolag. Förebilder härtill ega vi i de enskilda

jernvägarnes koncessioner. En liknande förman innefattas också i

rätt för grufegare till väg från utmål, rätt att begagna stränder för flottningsändamål,

rätt att för diknings- eller annat vattenafledningsföretag å

nedanför liggande jord bereda aflopp för vattnet samt rättighet å ena sidan

för jordegare att för vattenafledning under vissa förutsättningar få utrifva

vattenverk och å andra sidan för vattenverksegare att dämma upp på ofvanliggande

jord, när skadan pröfvas vara ringa mot nyttan af uppdämningen.

Men dessa senare medgifvanden liksom de enskilda jernvägarnes koncessioner

äro till innebörden uppenbarligen ej jemförliga med den rätt, som

nu ifrågasättes för enskilde industriidkare. Det gifves derför, synes mig,

synnerligen giltiga skäl att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, för närvarande

inskränka expropriationsrätten för desse till de fall, då anläggningen tillkommer

för någon orts förseende med belysning eller drifkraft ellei för

dylikt allmänt behof. Det är nog också hufvudsakligen endast för dessa

händelser något större behof kan anses redan nu föreligga.

Visar det sig åter framdeles särdeles angeläget att i industriens

intresse ytterligare utsträcka expropriationsrätten, så bör ett sådant önskemål

kunna vinna beaktande, ifall vid koncessionerna tillämpas den principen,

att jordegaren, utom ersättning för skadan, äfven tillerkännes en viss andel

af koncessionsafgiften och derigenom göres intresserad i sjelfva företaget.

Då en viss nyttjanderätt till annans mark utgör eu af företagets faktiska

förutsättningar, så låter det nemligen mycket väl säga sig, att äfven egaren

till marken bör i mån af detta sitt tillskott blifva delaktig i föietagets

vinst. Och om så sker, synas betänkligheterna mot någon vidare utvidgning

af expropriationsrätten måhända kunna bortfalla. Äfven enligt gällande

lag kan till exempel en jordegare tvingas att med sin jord ingå i ett utdikningsföretag

för att sjelf vinna fördel af detsamma.

I hvarje fall erfordras, att civillagen innehåller åtskilliga närmare

bestämmelser i afseende å rättsförhållandet mellan jorgegaren och koncessionsinnehafvaren,

hvarom dock i de nu framlagda lagförslagen saknas all föreskrift.

Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida lagen ej för tydlighetens skull

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

bör angifva, att expropriationen äfven innefattar rätt till anläggning af

transformationsstationer äfvensom anordningar för ledningarues öfvervakande.

Vidare påkallas stadganden om godtgörelse för skada, som kan uppkomma

genom ifrågavarande farliga anläggningars begagnande. Den allmänna

lagens bestämmelser räcka nemligen här icke till, enär olyckshändelserna

ofta blifva af den beskaffenhet, att vållande från industriidkarens

sida ej föreligger, eller åtminstone ej kan bevisas. Af enahanda anledning

har äfven stiftats en särskild lag om ersättning för skada i följd af jernvägsdrift.

Det intrång, som ofta måste föranledas genom tillsyn samt underhåll

och reparation af ledningarne, synes ock böra föranleda föreskrifter om

ersättningens bestämmande. Förebilder härtill erbjudas i förordningen om

allmän flottled samt i grufvestadgan.

Det är äfven uppenbart, att civillagen bör skydda jordegaren mot

att ledningarne framdragas på ett sådant sätt, att derigenom beredes honom

särskild olägenhet och vantrefnad. Till jemförelse härmed må erinras,

hurusom grufvestadgan föreskrifver, att inmutning ej är tillåten bland annat

på mindre afstånd än tvåhundra meter från boningshus, annan vid gård

uppförd åbyggnad, tomtplats eller trädgård. Alldeles särskild hänsyn måste

här också tagas till förhållandena inom städernas planlagda områden och

dermed jemförlig mark.

Af vigt i såväl koncessions- som skadeståndsafseende är förhållandet

mellan äldre och ny ledning samt mellan svag- och starkströmledningar.

Då dessa svåra rättsfrågor dock sannolikt sakna större betydelse här i

landet med dess glest befolkade bygder, torde några bestämmelser derom

kunna undvaras, tills erfarenhet vunnits, att behof deraf förefinnes.

Ifrågavarande civillagstiftning bör sålunda, enligt min mening, vara i

hufvudsak byggd på följande grunder:

A) . För anläggning af elektrisk starkströmledning fordras, i de fall

lagen närmare bestämmer, statens koncession, med hvilken äfven följer expropriationsrätt.

B) . Staten eller kommun kan förvärfva eganderätt eller nyttjanderätt

för all framtid till den för anläggningen erforderliga mark, i följd hvaraf

sålunda koncession för kommun kan meddelas utan inskränkning till tiden.

C) . Enskild person eller bolag kan erhålla koncession endast för viss

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

tid i sänder samt skall betala eu årlig koncessionsafgift, som tillfaller staten

samt eventuel äfven kommunen och jordegaren.

I)). I civillagen kan dessutom upptagas föreskrift om koncessionstvång,

som allenast ur den allmänna säkerhetens synpunkt må erfordras i

sådana fall, då expropriationsrätt ej medgifves, eller ledningen anlägges på

egen mark. Det kan dock ifrågasättas, om ej bestämmelserna om detta

slag af koncession för vinnande af reda lämpligen böra i öfverensstämmelse

med nu gällande bestämmelser utfärdas i administrativ väg.

De nu föreliggande lagförslagen, som visserligen medgifva expropriation

för staten och kommun, afvika deremot alldeles från förenämnda grunder

i afseende å koncession för enskilde. Desses rätt utsträckes nemligen redan

från början att gälla all framtid, på samma gång de likaledes för all framtid

äro fria från koucessionsafgifter. Lagens hufvudsakliga verkan synes

derför möjligen endast blifva den att skapa mägtiga bolag med oinskränkt

välde öfver våra bäst belägna och värdefullaste vattenfall, från hvilka hela

orter i framtiden blifva uteslutande hänvisade att erhålla sitt behof af

belysning och drifkraft.

Lagförslagen sakna dessutom åtskilliga bestämmelser, som, på sätt

ofvan utvecklats, synas erforderliga, särskild! till tryggande af jordegarens rätt.

Slutligen splittras af förslagen ämnet utan tillräckliga skäl i två skilda

civillagar, af hvilka den ena skall endast utgöra ett tillägg till gällande

expropriationsförfattning. Bestämmelserna om elektriska starkströmledningar

synas i stället böra sammanfattas i en särskild lag. I sådan händelse blifva

erforderliga föreskrifter om expropriation och koncession af elektriska svagströmledningar

att söka i expropriationsförordningen och 1883 års kungörelse,

hvilka författningar ock närmast afsett sådana ledningar och äfven visat sig

fylla behofvet af lagbestämmelser på detta område.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts, synes det mig, att man ej bör

förhasta sig med en lagstiftning i förevarande ämne, utan behöfver rådrum

för att tänka något närmare öfver dessa nya frågor, inför hvilka vi här

liksom i utlandet ännu stå temligen famlande. Men å andra sidan är saken

af den stora vigt och eger den aktualitet, att den ej får undanskjutas.

Jag hemställer derför vördsamt, att Riksdagen, med afslag å Kong!

Maj:ts propositioner n:is 22 och 46, så vidt de afse elektriska starkströmledningar,

ville i .skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t

täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till särskild lag om dylika ledningar, byggd i hufvudsak på ofvan angifna

grunder och upptagande i öfrigt erforderliga närmare bestämmelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Deu framställning, som innehölls i Riksdagens ofvan om förmälda skrifvelse

af den 13 maj 1896, grundades på den uppfattning, att lagstiftningen

icke kan undgå att taga hänsyn till den storartade utveckling af industrien,

som kan förväntas uppstå, derest möjlighet beredes att med elektricitetens

hjelp begagna de väldiga naturkrafter, som vårt land i så rikt mått

eger, och uttalades i skrifvelsen, att inskränkningar i enskild eganderätt

visserligen principielt icke borde af lagen påbjudas till förmån för andra

endast enskilda intressen, men att denna regel, liksom hvarje annan, medgåfve

undantag; att ett till sin hufvudsakliga natur enskildt intresse i sig

kunde innefatta jemväl ett allmänt intresse af ej ringa vigt; samt att det

syntes Riksdagen, som om just beredande af möjlighet för en storartad

utveckling af landets industri vore icke blott för den enskilde utan äfven

från det allmännas synpunkt af synnerlig betydelse.

Hvad Riksdagen i sin skrifvelse framstäf har emellertid icke i allo

vunnit Kongl. Maj:ts bifall. Såsom vederbörande departementschef vid ärendets

föredragning i statsrådet anfört, har det nemligen icke funnits tillrådligt

att för ifrågavarande ändamål införa större inskränkningar i eganderätten,

än som kunna anses stå tillsammans med den redan af lagkomité!!

angifna grunden för expropriationsrätten — det allmännas behof — utan

har det ansetts fortfarande böra fasthållas, att endast, för såvidt det allmännas

behof klöfver, expropriation kan genomföras, samt att jordegare

följaktligen icke kan förpligta att afstå eller upplåta mark annat än i den

mån sådant pröfvas erforderligt för ett speciel^ ändamål af allmännyttig

beskaffenhet. I öfverensstämmelse härmed innehåller 1 § af det nu framlagda

förslaget till lag, innefattande tillägg till expropriationsförordningen,

den bestämmelsen, att expropriation af jord eller lägenhet för utläggande

af elektrisk ledning skall kunna ske endast, der Konungen pröfvat sådant

nödigt för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för dylikt

allmänt behof.

Vid behandling af det Kongl.- förslaget i denna del har utskottet icke

kunnat undgå att känna sig ganska tveksamt, huruvida det åsyftade ändamålet

att till industriens och landets fromma bereda möjlighet för vidsträckt

tillgodogörande af de rika kraftkällor, som innehållas särskild! i vårt lands

vattenfall, verkligen skall kunna nås med stöd af så inskränkt expropriationsrätt

som den af Kongl. Maj:t föreslagna. Expropriationsrättens begränsning till

sådana anläggningar, som direkt gå ut på tillgodoseendet af ett allmänt

behof, måste otvifvelaktigt i ett väsentligt antal fall föranleda dertill, att

industriella företag af stor ekonomisk betydelse antingen alldeles icke eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

åtminstone med stor svårighet skola kunna komma till stånd. Men oaktadt

den relativt ringa omfattning förslaget alltså gifver berörda rätt, hyser utskottet

den åsigt, att detsammas bestämmelser i denna del förtjena Riksdagens

godkännande. Redan den expropriationsrätt, som nu bjudes, torde

nemligen innebära möjlighet för tillgodogöraude af ett ej ringa antal

bland vårt lands vattenfall. Huru stort intresse man än kan ega för

industriens utveckling, bar utskottet i allt fall funnit goda skäl tala för

att tillsvidare stanna vid den begränsning af nämnda rätt, som förslaget

innehåller. Stadganden derom, att egendom skall tvångsvis afstås eller upplåtas,

innebära alltid ett i och för sig föga tilltalande ingrepp i den enskildes

rätt, egnadt att hos lagstiftaren väcka betänksamhet samt bland allmänheten

en viss ovilja, och dessa känslor måste göra sig ännu iner gällande, då,

såsom nu är fallet, expropriationsrätt begäres till förmån för anläggningar,

hvilka till sin natur ännu äro jemförelsevis opröfvade. Den elektriska kraftens

öfverförande i den utsträckning, hvarom fråga är, utgör någonting för

vårt land hittills nytt, och ingen säker erfarenhet förefinnes vare sig rörande

omfattningen af det ingrepp i den enskilda eganderätten, som påkallas för

ledningarnes framdragande, eller de faror för person och egendom, som med

, dessa ledningar kunna vara förbundna. Med hänsyn till dessa förhållanden

lära de lagstiftande myndigheterna ega anledning att på förevarande område

gå varsamt till väga. I samma mån framtiden kan komma att jäfva de

farhågor, som för närvarande hysas, torde man kunna antaga, att större

medgifvanden till industriens befrämjande skola stå att erhålla.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar innehåller

de stadganden, som ansetts erforderliga på grund af den särskilda

farligheten hos sådana ledningar, der största spänningen öfverstiger 250

volt. Att, såsom förslagets 1 § föreskrifver, för dylik anläggning i regel

skall kräfvas Konungens tillstånd, synes utskottet välbetänkt, och har utskottet

ansett detta koncessionstvång böra utsträckas jemväl till sådana ledningar,

som till hela sin längd framgå under jordytan. Bland elektroteknici

lära nemligen hysas ganska olika meningar angående den större eller

mindre farligheten hos underjordiska ledningar, och torde vid sådant förhållande

försigtigheten påkalla, att äfven dessa göras beroende af Kongl.

Maj:ts tillstånd. Inom utskottet har emellertid härutöfver den uppfattning

gjort sig gällande, att bestämmelserna i nämnda § böra i vissa afseenden

skärpas och fullständigas. Fn del bland de intressen, hvilka genom framdragande

af dylika elektriska ledningar skulle kunna utsättas för fara eller

olägenhet, äro nemligen af den synnerliga vigt, att skydd mot kränkning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

af desamma synts utskottet böra i lag stadgas, hvarjemte utskottet ansett

bestämmelser böra meddelas angående den utredning, som skall erfordras

för erhållande af tillstånd att framdraga ledningar af ifrågavarande beskaffenhet.

I sistberörda afseende har utskottet velat föreslå intagande i paragrafen

af bestämmelse, att ansökning i förevarande syfte skall vara åtföljd

af handlingar och uppgifter, motsvarande dem, som enligt Kongl. kungörelsen

angående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof är vordet förordnadt den 27 november

1845 skola åtfölja ansökning om rätt till expropriation samt derjemte af

utlåtanden från de kommuner, som af den föreslagna anläggningen beröras.

Vidare har utskottet hållit före, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad i grufvestadgan skett beträffande inmutning, stadgande bör meddelas

för att bereda fastighetsegare å landet trygghet, att elektrisk ledning icke

annat än undantagsvis må utan hans samtycke kuuna framdragas i allt för

nära grannskap till hans gård, tomtplats eller trädgård. Någon dylik bestämmelse

för bevarande af fastighetsegarues rätt kan af naturliga skäl icke

ifrågasättas rörande städerna med deras tätt intill hvarandra liggande tomter

och boningshus och torde ej heller derstädes vara erforderlig, då städerna

ega möjlighet, att på sätt flerestädes redan skett, genom utfärdande af ordningsföreskrifter

reglera ledningars anläggning på sådant sätt, att fastighetsegarnes

intressen blifva behörigen skyddade. Enligt hvad till utskottets

kännedom kommit, lära för öfrigt inom finansdepartementet vara under utarbetning

förslag till administrativa bestämmelser och föreskrifter gällande

för hela landet och afsedda att bereda skydd för person och egendom vid

elektriska ledningar. Vidkommande ledningar, genom hvilka intrång skulle

ske å gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för hvilket

byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, äfvensom inom faststäldt

hamnområde, håller utskottet före, att desamma icke böra få anläggas, med

mindre vederbörande kommun dertill lemnat medgifvande. I anslutning till

hvad ofvan anförts har utskottet vidtagit den omredigering af paragrafen,

som utskottets förslag utvisar.

Beträffande öfriga bestämmelser i de framlagda lagförslagen har utskottet

icke funnit sig föranlåtet att föreslå några förändringar.

Emellertid torde den ifrågasatta lagstiftningen kräfva ytterligare fullständigande

särskilt i ett afseende. Huru planmessigt och omsorgsfullt

elektriska ledningar än må anläggas och hvilka försigtighetsmått med desamma

än må vidtagas, lärer det nemligen icke kunna undvikas, att större

fara för lif och egendom blir förbunden med dylika ledningar än med indu
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 17

striella anläggningar i allmänhet. Eljest gällande skadeståndsregler torde

derför ej heller kunna anses innebära tillräcklig trygghet att utfå ersättning

för den skada, som genom sådana ledningar vållas, utan lära särskilda bestämmelser

i sådant afseende vara erforderliga, likaväl härutinnan som beträffande

skada genom jernvägsdrift, hvarom särskilda stadganden redan äro

utfärdade. Att något förslag härom icke nu föreligger synes dock icke

utskottet utgöra något hinder att antaga de framlagda förslagen, då man

torde kunna hysa förvissning om, att Regeringen icke skall underlåta att

i en snar framtid förelägga Riksdagen förslag till lagstadganden i angifvet

syfte.

Herr Lindhagen, hvilken i sin motion stält sig på en i vissa stycken

från de kongl. förslagen principielt afvikande ståndpunkt, har ansett blifvande

lagstiftning i ämnet böra byggas bland annat på den grund, att

koncession å anläggning af ifrågavarande beskaffenhet icke skall kunna meddelas

enskild person eller bolag för all framtid, utan endast för viss tid i

sänder. Någon sådan tidsbegränsning för beviljande af koncession kan

emellertid utskottet icke tillstyrka såsom allmän regel, då enligt utskottets

öfvertygelse syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle derigenom i hög

grad förfelas. Det torde nemligen icke gerna kunna förutsättas, att personer

eller bolag alltid skulle vara villiga att vedervåga de stora kapital, som

för anläggningar af förevarande beskaffenhet i allmänhet komme att erfordras,

derest de skulle vara utsatta för risken att efter viss tid kanhända nödgas

antingen upphöra med anläggningen eller ock underkasta sig ovissa uppoffringar

för att utverka rätt till densammas fortbestånd. Enligt de nu föreslagna

lagbestämmelserna torde för öfrigt icke finnas något hinder för Kongl.

Maj :t att, derest så skulle anses lämpligt, i särskilda fall inskränka koncession

till viss tid. Kongl. Maj:t lärer jemväl hafva anledning att taga i

öfvervägande, huruvida, på sätt herr Lindhagen ifragasatt, viss koncessionsafgift

bör fastställas, att vare sig tillfalla staten eller på annat sätt användas

och fördelas, samt i sådant fall vid koncessions meddelande derom

göra det förbehåll, som för en dylik afgifts utgående kan vara erforderligt.

Likaledes torde Kongl. Maj:t, der tillstånd sökts att anlägga elektrisk

ledning för något allmännyttigt ändamål, kunna, om så pröfvas nödigt, i

samband med tillståndets meddelande stadga viss taxa till förekommande

deraf, att oskäliga utgifter kunde komma att affordras allmänheten

för tillgodonjutande af de förmåner, med hänsyn till hvilka tillståndet

beviljats.

Bill. till Riksdagens Prof. IDOG. 7 Barn/. 38 Höft. -5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N-.o 47.

Utskottet, som ansett Kongl. Maj:ts proposition n:o 46 hora före de

i Kongl. Maj:ts proposition n:o 22 innefattade lagförslagen till afgörande

företagas, föranlåtes alltså hemställa,

''att Riksdagen, med afslag å herr Lindhagens förevarande

motion, ville

dels under förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition

n:o 46 icke kan i oförändradt skick godkännas, för

sin del antaga följande

l:o)

Lag

med vissa bestämmelser om elektriska ledningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon anlägga elektrisk ledning, der största

spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, och skall

ej ledningen i sin helhet anordnas inom byggnad eller

inhägnad gård, söke Konungens tillstånd till företaget.

Sådan ansökning skall vara åtföljd af fullständig

plan för det tillämnade företaget med kostnadsförslag,

affattning på karta af den föreslagna ledningens

sträckning och af den mark, som för ledningen erfordras,

bestyrkt förteckning på eg are och innehafvare

af den eller de fastigheter, hvaröfver ledningen skall

framföras, uppgift på de överenskommelser, som blifva

träffade, eller hinder, som deremot mött, utlåtande

från den eller de kommuner, inom hvilka berörda

fastigheter äro belägna, med de liera handlingar, som

för ärendets bedömande kunna erfordras.

Vid pröfning af dylik ansökning må ej tillåtas att

inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde

ledning framdrages å gata, torg, allmän plats

eller vattendrag, utan att‘ vederbörande kommun eller

municipalsamhälle dertill lemnat medgifvande. Ej heller

må tillåtas, att inom andra områden ledning emot

egares bestridande framdrages på mindre afstånd än

tvåhundra meter från hans boningshus eller annan

byggnad, der den är uppförd vid gård, eller från

tomtplats eller trädgård, utan sä är, att annan sträckning

för ledningen visas ej kunna utan synnerlig

olägenhet användas.

Gifves begärdt tillstånd till ledningens anläggning,

meddelar Konungen, under förbehåll af enskild rätt,

rörande det sätt och under hvilka vilkor ledningen

må användas och nyttjas, de föreskrifter, som må

finnas erforderliga, utöfver förut utfärdade ordningsföreskrifter

eller andra gällande bestämmelser för

framdragande af elektriska ledningar å ort, der företaget

skall utföras.

2 §•

Hvar som utan tillstånd eller i strid emot de vid

meddelande af tillstånd gifna föreskrifter anlägger eller

nyttjar ledning, som i 1 § afses, straffes med böter

från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,

der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

dels ock bifalla de i Kongl. Maj:ts proposition n:o 22

framlagda förslag till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

2:o)

Lag,

innefattande tillägg till förordningen den 14 april

1866 angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof,

och 3: o)

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 ss

strafflagen.

Stockholm den 4 maj 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagut-skottels Utlåtande N:o 47.

21

Reservation

af herrar N. Nilsson, Zetterstrand, F. Andersson, Jansson, Jönsson, Sjöberg

och Lindhagen, hvilka anfört:

I likhet med utskottet anse vi, att Riksdagen bör nu antaga dels förslaget

till »lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof», för så vidt

densamma innefattar föreskrifter beträffande vattenledning, och dels förslaget

till »lag om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen

».

Beträffande åter de föreliggande lagförslagen, så vidt de afse expropriationsrätt

och koncession för elektriska starkströmledningar, finna vi oss

deremot förhindrade att i ärendets nu befintliga skick biträda desamma.

Visserligen anse äfven vi, att det för vår industri likasom för landet

i dess helhet är af synnerlig vigt, att man, så snart ske kan, bereder ökad

möjlighet för tillvaratagande på elektrisk väg af de betydande drif krafter,

som ligga förborgade i råra vattenfall, samt att för sadant ändamål expropriationsrätt

för framdragande af ledningar bör tillerkännas icke blott staten

och kommuner, utan äfven sådana enskilda anläggningar, hvilka åsyfta

tillgodoseende af ett allmänt behof. Likaledes synes det oss uppenbart, att

särskildt med hänsyn till starkströmledningarnes stora farlighet koncessionstvång

är af nöden.

Men en så ny och afsevärd utvidgning af expropriationsrätten likasom

lagförslagens allmänna uppgift att ordna och befrämja exploiterandet af den

för landet så betydelsefulla vattenkraften kräfva med nödvändighet, att vid

den ifrågasatta lagstiftningen ej blott tages noggrann hänsyn till de närvarande

förhållandenas kraf, utan äfven bibehålies möjlighet att i framtiden

inrätta sig efter vunna erfarenheter och ändrade förhållanden. Och i detta

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

afseende bära, enligt vår uppfattning, hvarken de föreliggande lagförslagen

eller den motivering, hvarpå desamma stödja sig, vittne om den fullständighet

i utredningen eller den grundlighet i öfvervägandet, som ämnets

svårlösta och vigtiga beskaffenhet synes kräfva.

Sålunda innehålla lagförslagen ej någon bestämmelse om reglerande af

rättsförhållandet mellan koncessionsinneliafvaren och j or degaren, i hvilket

afseende lagen exempelvis synes oeftergifligen böra innehålla dels föreskrift,

att ledningarne ej få framdragas öfver jordegarens gård och åbyggnader

eller eljest på sådant sätt, att derigenom för honom uppkommer särskild

olägenhet, dels bestämmelser, specielt lämpade å förhållandena inom städernas

planlagda områden jemte deras närmaste omgifningar och annan dermed

jemförlig mark, och dels uttrycklig ansvarspligt för koncessionsinnehafvaren

i afseende å viss skada, som utan hans särskilda förvållande genom

ledningarna förorsakas.

Då vidare lagförslagen afse meddelande af koncession och expropriationsrätt

äfven åt enskilde, torde med fullt fog kunna ifrågasättas, huruvida

för sådant fall tillstånd och rättigheter böra gälla för all framtid eller

om icke, för att man må ega framtiden i sin hand, desamma fasthellre

böra i lagen begränsas till viss tid. I sammanhang härmed lärer man

äfven böra närmare utreda och öfverväga, huruvida, i hvilka fall och på

hvad sätt en koncessionsafgift tilläfventyrs bör bestämmas för framdragande

af elektriska starkströmledningar.

För vinnande af reda och organiskt sammanhang i denna lagstiftning

finna vi det vidare vara af vigt, att alla civil rättsliga bestämmelser i ämnet

sammanföras i en särskild lag. I all synnerhet torde skäl dertill föreligga,

när, på sätt utskottet ifrågasatt och äfven vi anse rigtigt, koncessionens

ändamål skall vara att ej blott, såsom Kong!. Maj:ts förslag åsyftar, bereda

skydd mot den fara, ledningarne medföra, utan äfven tillgodose andra allmänna

eller enskilda intressen af ekonomisk eller rättslig natur.

Slutligen torde det under alla förhållanden med fog kunna ifrågasättas,

att Riksdagen, innan den går att besluta i ärendet, bör lemnas tillfälle att

taga kännedom om de allmänna koncessionsvilkor, som, enligt hvad oss

blifvit meddeladt, Kongl. Maj:t har för afsigt att fastställa, men hvilka

ännu ej ens lära vara utarbetade.

Vidkommande härefter utskottets ändringsförslag beträffande koncessionslagen,

så har utskottet väl sökt att i åtskilliga delar afhjelpa regeringsförslagets

ofullständigheter, men vi hålla dock före, att jemväl utskottets

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N-.o 47.

förslag, enligt sakens natur och särskilda med hänsyn till hvad vi här ofvan

anfört, ingalunda kan anses tillfredsställande.

Då nu de af oss gjorda erinringar likasom de öfriga frågor, som i

detta nya och omfattande ämne kunna framställa sig, äro af den beskaffenhet,

att enligt vårt förmenande en någorlunda tillfredsställande och betryggande

lagstiftning på förevarande område ej vid innevarande års riksdag

kan åvägabringas, anse vi önskvärdt, att Kongl. Maj:t tager frågan i förnyadt

öfvervägande, på det att densamma snarast möjligt efter närmare utredning

å nyo måtte föreläggas Riksdagen.

Yi anse sålunda, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med afslag dels å 1 § i förslaget till lag,

innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof,

och dels å förslaget till lag med vissa bestämmelser

om elektriska ledningar, måtte, med anledning af den

i ämnet väckta motionen, i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter förnyadt öfvervägande

af frågorna rörande koncession och expropriationsrätt

för elektriska starkströmledningar snarast möjligt

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt

förslag till lagstiftning i ämnet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:118 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kongl. Majds proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående j a1 i texten