Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3

1900-04-27 · 26 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1900:3, Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1900, kl. 1 e. m

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 34

med förslag till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5

juni 1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för

utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj ds

proposition n:o 35, med förslag till lag angående mönstring

under år 1900 af hästar och fordon för utrönande

af härens krigsberedskap, dels Kongl. Majds i statsverkspropositionen

under fjerde hufvudtiteln, punkt 36:0, gjorda

framställning angående anslag till försöksmobilisering,

dels ock en i ämnet väckt motion.

Uti en till Riksdagen den 26 januari detta år aflåten proposition,

n:o 34, har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga en så lydande

Lag

om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni 1885, beträffande vapenöfning

under är 1900 för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att, oberoende af den tjenstgöring för utbildning,

som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,

som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid de delar af

Bill. til! Bikt,i. Prot. 1900. 4 Sami. 2 Af<l. 2 Höft. (N:o 3). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

hären, Konungen bestämmer, skall vara pligtig- att under sagda år för

vapenöfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra

under högst femton dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning

oberäknad; skolande i fråga om denna öfning för öfrigt gälla hvad i

värnpligtslagen finnes stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under

fredstid samt påföljd för uteblifvande Irån sådan tjenstgöring; och egei’

Konungen rörande befrielse från omförmälda öfning meddela de föreskrifter,

som för rikets tjenst och det allmännas behof eller med hänsyn

till särskilda förhållanden, såsom värnpligtigs vistelse utom riket

eller pa större afstånd från vederbörande truppförbands mobiliseringsort,

kunna finnas påkallade.

Ofriga för denna lags tillämpning erforderliga närmare bestämmelser

meddelas jemväl af Konungen.

Uti. en. samma dag aflåten proposition, n:o 35, har Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att antaga följande

Lag

angående mönstring under ar 1900 af hästar och fordon för utrönande

af härens krigsberedskap.

Såsom tillägg till lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande af

hästar och fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot, förordnas

härigenom, beträffande mönstring under år 1900 af hästar och fordon

för utrönande af härens krigsberedskap, som följer:

. Derest Konungen för utrönande af härens krigsberedskap finner

nödigt anbefalla, att under år 1900 inom särskilda delar af riket mönstring

skall ega rum af hästar och fordon, hvilka i händelse af krigsmagtens

ställande på krigsfot böra i öfverensstämmelse med föreskrifterna

i lagen den 24 maj 1895 anskaffas, skall det åligga dels de i §§

4 och 5 af berörda lag omförmälda nämnder och mönstringskommissioner

att fullgöra de åligganden, som dem enligt samma lag vid krigstillfälle

tillkomma, dels ock vederbörande egare af hästar och fordon

att ej mindre tillhandahålla dessa för nämnderna än äfven å de utsatta

samlings- och mönstringsplatserna i behörig tid inställa de uttagna

hästarne och fordonen med persedlar och tillbehör för undergående

af mönstring, allt på sätt i nämnda lag finnes föreskrifvet; dock

att foder till hästarne icke behöfver medföras utöfver hvad som erfordras

för fram- och återfärden samt högst en dags uppehåll å mönstrings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

3

stället, äfvensom att uttagning tvångsvis af hästar och fordon, på sätt

i §§ 5 och 7 af lagen stadgas, icke skall ske.

Uraktlåter egare af hästar eller fordon att fullgöra hvad enligt

denna lag honom åligger, bete för häst eller fordon, som instälts med

ofullständig utrustning, fem kronor samt för häst eller fordon, som

icke instälts, tjugu kronor.

Å böter, som enligt denna lag af mönstringskommissionen anses

böra egare af häst eller fordon påföras, skall förteckning uppgöras och

till Konungens befallningshafvande i länet ofördröjligen insändas; skolande

mönstringskommissionen, innan den lemnar förrättningsstället,

granska och underteckna den af protokollsföranden uppgjorda bötesförteckning.

I fråga om böternas uttagande, förvandling vid .bristande tillgång

samt användning äfvensom besvärs anförande skall gälla hvad i §§

46—48 af värnpligtslagen den 5 juni 1885 finnes i afseende å böter

enligt nämnda lag stadgadt.

De för denna lags tillämpning i öfrigt erforderliga bestämmelser

meddelas af Konungen.

Derjemte har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen under fjerde

hufvudtiteln, punkten 36:o, föreslagit Riksdagen att för utförande under

innevarande år af försöksmobilisering och dermed sammanhängande

fälttjensöfningar vid den eller de delar af hären, Kongl. Maj:t bestämde,

äfvensom för anställande af mönstring med hästar och fordon, som erfordrades

för krigsmagtens ställande på krigsfot, å extra stat för år

1901 bevilja 480,000 kronor.

I sammanhang med dessa, till förberedande behandling af det sammansatta

stats- och lagutskottet remitterade ärenden har det sammansatta

utskottet förehaft en af herr (Mas A. Ericsson i Ofvanmyra inom

Andra Kammaren väckt motion, hvari föreslagits, att, för den händelse

Riksdagen beslutade, att en försöksmobilisering skulle verkställas, Riksdagen

äfven måtte besluta, att värnpligtig, som fullgjorde tjenstgöring

utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen honom ålåge, måtte åtnjuta

dagaflöning för den Överskjutande tiden med 1 krona 50 öre om

dagen, att till honom efter slutad öfning kontant utbetalas.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande år har statsrådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet erinrat, hurusom Kongl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

é

Maj:t i proposition till 1897 års Riksdag framlagt förslag om anvisande

af 700,000 kronor för utförande under år 1898 af en försöksmobilisering

och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar vid en arméfördelning.

Vid behandling af detta förslag hade Riksdagen, enligt dess

skrifvelse den 5 maj 1897, funnit, att i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet

flera skäl framhållits för den föreslagna försöksmobiliseringen,

och Riksdagen hade icke velat förneka, att genom en sådan

mobilisering fördelar för försvaret i viss mån skulle vinnas derigenom,

att den nuvarande härordningen blefve mera omfattande pröfvad, än

som under fredstid skedde, men Riksdagen hade ansett, att en så dyrbar

åtgärd som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas oundgängligen

nödvändig, icke lämpligen borde ega rum, förrän man kunde

blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt hänseende

vore möjlig, hvilket dock, enligt Riksdagens mening, icke kunde ske

förr, än den nya härordningens ökade öfningstid kommit alla första

uppbådets åtta årsklasser till del; och hade Riksdagen af dessa skäl

funnit sig ej böra bifalla berörda förslag.

Frågan både å nyo upptagits i proposition till nästlidet års Riksdag,

då enahanda anslag begärts för utförande i ofvannämnda utsträckning

al försöksmobilisering jemte fälttjenstöfningar under innevarande

år, och hade dervid framhållits, bland annat, att det af 1897 års Riksdag

anförda skäl emot en försöksmobilisering förlorat sin giltighet år

1900, enär vid en tillämpning detta år af gällande mobiliseringsplaner

icke ett enda af liniens truppförband eller den del af armén, som vore

afsedd för fälttjensten, behöfde sammansättas af andra årsklasser än

dem, som enligt den nya härordningen erhållit fullständig öfning, vid

hvilken arméfördelning en mobilisering än måtte anbefallas.

I afseende å detta Kongl. Maj:ts förslag hade Riksdagens kamrar,

enligt skrifvelse den 4 Maj 1899, stannat i skiljaktiga beslut, hvadan

frågan om försöksmobilisering äfven då förfallit.’ De motiv, som hufvudsakligen

varit grundläggande för denna utgång af frågan, vore, enligt

^ departementschefens åsigt, att söka i det utlåtande, som i ämnet

afgifvits af sammansatta stats- och lagutskottet, hvari, bland annat, anförts,

att tidpunkten för ett dylikt mobiliseringsförsöks verkställande

äfven då vore ogynsam, enär från skilda delar af landet klagomål försports

öfver den stora bristen på arbetskrafter i såväl industriens som jordbrukets

tjenst, samt statsföretag af vidsträckt omfattning å olika orter

tagit i anspråk arbetsfolk i talrik mängd. Under sådana förhållanden

vore otvifvelaktigt, att en vapenöfning af så stor omfattning och å

många områden djupt ingripande betydelse som den föreslagna, hvari
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

genom särskildt arbetare i stort antal, om ock för kortare tid, korame

att dragas från sin vanliga verksamhet, skulle kännas än mer betungande;

och det hade synts Riksdagen, som om man borde afvakta en lägligare

tid för att derigenom göra den ändock ganska tryckande bördan af

den ifrågasatta åtgärden något lättare. Ett ytterligare uppskof af frågan

hade synts påkalladt äfven deraf, att centralmyndigheten för arméns förvaltning

icke blifvit ordnad och i hvarje fall till innevarande år ej hade

kunnat hinna blifva så organiserad, att de erfarenheter, som vore afsedda

att vinnas genom försöksmobiliseringen, hade, i hvad på denna myndighet

ankommit, kunnat fullt tillgodogöras.

Med hänsyn till hvad vid 1899 års riksdag i ärendet förekommit,

hade uti skrifvelse den 4 oktober samma år t. f. chefen för generalstaben,

öfversten m. m. K. G. Bildt blifvit anmodad att utarbeta förslag

jemte kostnadsberäkningar rörande en försöksmobilisering i mindre omfattning

och enligt i någon mån förändrade grunder, än förut varit

föreslaget.

Till åtlydnad häraf hade denne, med öfverlemnande af förslag till

lagar angående »vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap»

och angående »mönstring af hästar och fordon för utrönande af härens

krigsberedskap», uti skrifvelse den 7 december 1899 till en början rörande

de af sammansatta stats- och lagutskottet anförda skäl emot bifall

till den föreslagna försöksmobiliseringen erinrat, hurusom omöjligt

vore att afpassa försvarets kraf efter rådande konjunkturer. Under

tider, då arbetstillgången vore riklig och arbetslönerna stora, blefve naturligtvis

inkallelsen till en försöksmobilisering mera känbar i första

rummet för de inkallade, hvilka ginge miste om sin arbetsförtjenst, och

i andra rummet för deras arbetsgivare, hvilka under någon tid måste

undvara en och annan af sina vanliga biträden. Under dåliga konjunkturer

åter skulle kanske statsverkets tillstånd anföras som ett skäl mot

ökade vapenöfningar. Det vore för öfrigt ej möjligt att förutse, huru

de ekonomiska förhållandena kunde gestalta sig om några år, ja, ej ens

hvilka förändringar, som deri kunde inträffa under den tid, som förginge

mellan den tidpunkt, då en försöksmobilisering beslutades, och

den dag, då den sattes i verket. Erkändes vigten för försvaret af, att

härordningen under fredstid underkastades ett så allvarligt prof som

den ifrågasatta försöksmobiliseringen, borde ofvannämnda skäl ej förorsaka

ett uppskof, men möjligen föranleda till försökets anställande i

mindre omfattning, till lättnad för dem, hvilkas intressen företrädesvis

deraf berördes.

Hvad arméförvaltningen anginge, deltoge detta embetsverk — med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

den (^centralisation af förvaltningsbestyren, som redan blifvit åvägabragt

mindre i arbetet vid en försöksmobilisering af blott en del

af armén, och. dess befattning med försöket minskades ytterligare, ju

mindre omfattning detta erhölle. I allt fall kunde ej i arméförvaltningens

nuvarande organisation ligga något hinder för en försöksmobilisering,

utan borde snarare erfarenheterna från denna i någon mån komma utredningen

af frågan om det slutliga anordnandet af härens centrala förvaltning

till godo.

Emellertid borde, enligt hvad t. f. chefen för generalstaben vidare

anfört, äfven andra skäl tala för att anställa försöket i något mindre

omfattning än den förut föreslagna; bland annat att den ständigt ökade

enskilda trafiken å jernvägarne ej kunde under fredsförhållanden inskränkas

i ens närmelsevis samma grad som vid en verklig mobilisering.

Jernvägarne kunde svårligen tagas i anspråk i högre grad för

militära. behof, än hvad som plägade ske vid de större fälttjenstöfningarna,

ja, deras tjenster kunde ej ens vid de mobiliserade truppförbandens

sammandragande till fälttjenstöfningar påräknas lika mycket

som då, enär tiden för förberedelsers träffande måste blifva ganska

knapp. Då det följaktligen vore önskligt, att sammandragningen af

trupper till de fälttjenstöfningar, som borde under försöksmobiliseringstiden

hållas, inskränktes, syntes ock tiden för sjelfva öfningarna böra

något minskas. •

Äfven i det 1899 föreslagna sättet för hästars anskaffning hade

t. f. chefen för generalstaben ansett en modifikation önskvärd till undanrödjande

af inom Riksdagen yttrade betänkligheter. Sålunda hade han

ansett en mönstring böra ega rum inom vissa områden af de hästar

och fordon, hvilka vid verklig mobilisering skulle komma att utskrifvas

för arméns behof. Denna fråga vore dock, enligt hans åsigt, icke så

direkt sammanbunden med sjelfva försöksmobiliseringen, att det blefve

nödvändigt att — såsom till exempel motsvarande norska författning

tillstadde — äfven uttaga de mönstrade hästarna till de mobiliserade

truppernas förfogande. För dessa senare vore det af mindre betydelse,

på hvad sätt de erforderliga hästarna komme dem till hända, enär det

hufvudsakliga arbetet vid en hästutskrifning tillkomme de civila myndigheterna.

Vid en verklig utskrifning i fredstid skulle dessa myndigheter

liksom hästegarne betungas med många formaliteter för ersättningar

och dylikt, hvilka icke egde någon motsvarighet vid krigstillfälle.

. Oberoende af mönstringsarbetet borde derför de för försöksmobiliseringen

erforderliga hästarna legas. Af vigt vore dervid, att det

beräknade antalet kunde med säkerhet påräknas, hvilket icke vore möj
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Hgt med mindre, än att bestämda aftal redan på förhand upprättades.

Med bevarande af hemligheten om de truppförband, som skulle mobiliseras,

kunde detta ej ske på annat sätt, än att det bestämda antalet

på förhand legdes och uppstäldes å spridda orter inom landet för att

sedan i sinom tid föras till vederbörliga mobiliseringsorter. Då såväl

kostnaden som transportsvårigheterna härigenom något ökades, måste

hästantalet icke så litet reduceras mot det senast föreslagna. Deremot

skulle vinnas full säkerhet, för att det åsyftade målet med hästarnas

inställande nåddes, hvarigenom olägenheten af de skedda inskränkningarna

i någon mån minskades.

Men gifvet vore dock, att en försöksmobilisering för att blifva

till verkligt gagn måste utföras i så stor skala, att erfarenheterna

derifrån kunde lemna ett tillfredsställande svar på de frågor, hvilkas

lösning vore utförd på papperet, men ännu ej underkastad något praktiskt

prof.

I främsta rummet komme då stammens och de värnpligtiges inkallelse,

hvilken också till tiden vore den första af de stora arbetena

under mobiliseringens gång. Sedan länge hade ett oafbrutet arbete pågått

för att förenkla och förbättra bestämmelserna härom, hvilket arbete

slutligen utmynnat i 1897 års »Instruktion för inkallelse och samling

af beväringen vid allmän mobilisering». Men äfven sedan hade

ytterligare försök med orderutskrifning och dylikt ifrigt pågått, och

kunde arbetena nu sägas hafva fortskridit så långt, att man icke med

säkerhet kunde arbeta sig fram längre utan att hafva praktisk erfarenhet

att stödja sig på. För dessa arbetens skull vore det högeligen

önskligt, att försöket snart sattes i verket. Det intresse och det nit,

hvarmed alla vederbörande organ bedrifvit detta arbete, borde ej få

förminskas af medvetandet, att det nu vore omöjligt att komma längre.

Vigtigt vore ju i första hand att få pröfva det nu fullgjorda arbetets

värde och om beräkningarna varit rigtiga, men dernäst vore af vigt att

tillse, om icke än säkrare och hastigare resultat kunde nås genom förbättringar

af det gällande systemet. För att nå det första syftemålet

måste ett ej alltför litet antal truppförband mobiliseras, så att erfarenhet

kunde vinnas om nu gällande inkallelsemetods användbarhet under

olika lokala förhållanden och vid jemförelsevis stora svårigheter. Härmed

torde böra förbindas försök i mindre omfattning och å lämpliga

ställen med påtänkta förenklade och snabbare metoder. Tv för den

händelse det skulle visa sig, att inkallelsen mötte mindre svårigheter,

än som väntats, borde man samtidigt få fullt klart för sig, på hvilka

vägar man borde slå in för att ytterligare minska tiden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Det skulle dock vara ett fel, om man eftersträfvade att inkalla

manskapet till mobiliseringsorterna förr, än man vore i stånd att der

mottaga, förpläga och utrusta dem. Att i allo pröfva de planer, som

yPPgj°rts för truppens inqvartering å mobiliseringsorterna vore tyvärr

icke möjligt utan tillämpning af reqvisitionslagarna, hvilket dock icke

lämpligen kunde förutsättas. Men å andra sidan rörde man sig här

med gifna fakta, som redan i fred lättare kunde öfverskådas och beräknas.

Dessutom torde försöksmobiliseringen i alla fall nu böra anbefallas

under den blidare årstiden, då anstalter ändock kunde vidtagas

för att truppen ej skulle lida af väderlekens inflytande.

Ordnandet af truppens förplägning såväl under fredstjenstgöring

som äfven under fältlifvet mera liknande förhållanden — såsom vid

större fälttjenstöfningar — hade under de senare åren otvifvelaktigt

gjort högst betydande framsteg, senast genom intendenturcorpsens förbättrade

organisation. Dess utbildning i teoretiskt hänseende hade

oafbrutet utvecklats, men särskildt den praktiska hade visat sig främjas

företrädesvis genom de större fälttjenstöfningarna, der verkliga svårigheter

varit att öfvervinna och öfvervunnits. Erfarenheterna från dessa

hade varit ett stöd för utvecklingen och ledt den i rätt rigtning. För

sitt så ytterst svåra och magtpåliggande värf i fält stode corpsen nu

bättre förberedd än någonsin tillförene. Men den saknade ännu hvarje

praktisk erfarenhet om sin kanske än svårare uppgift vid mobliseringen,

nemligen att efter en ytterst kort varsel tillförlitligen ordna förplägnaden

af de massor, som redan efter några dagar strömmade till

mobiliseringsorterna, och den behöfde erfarenhetsrön för att äfven i

detta fall veta, i hvilken rigtning den skulle arbeta vidare. Om truppernas

förplägnad å mobiliseringsorterna ej vore på förhand ordnad,

kunde deraf de största faror för disciplinen och för härens krigsberedskap

uppstå. Endast praktiken kunde gifva vid handen, om den beräknade

tiden vore tillräcklig för förnödenheternas anskaffande, eller

om den till äfventyrs måste förlängas eller kunde förkortas. Också

borde försöken fördenskull få en tillräcklig omfattning med afseende

på olika lokala förhållanden, så att det kunde afgöras, om och i hvad

mån högre myndigheter borde vara beredda på att med befintliga reservförråd

eller andra utomordentliga åtgärder komma en eller annan

regementsförvaltning till hjelp.

Äfven med arbetet på arméns utrustning stode man nu på den

punkt, att man för arbetets fortsättande behöfde stöd af verkliga rön.

Här väntade på sin lösning frågorna, i hvad mån man kunde förlita

sig på manskapets medförande af egna persedlar, särskildt s. k.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o S.

småpersedlar, huru förråden och tjensten vid desamma borde ordnas

för att trygga en hastig utrustning, huru klädespersedlarne skulle

profvas och afpassas m. m. Visserligen vore svårigheterna här ej så

betydande som vid förplägningen. Men utan att man lärde fullt

känna dem kunde arméns utrustning ej sägas vara fullt betryggande

ordnad.

Det sista men derför icke minsta af de stora mobiliseringsarbetena

vore anskaffandet af hästar och fordon, och hade åt detsamma tillmätts

en sådan vigt, att Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag antagit en lag

för tryggande af hästanskaffningen vid krigstillfälle. Denna lag tilläte

dock icke, i motsats till de flesta andra länders, särskilt Norges, lagstiftning

i samma ämne, något försöks anställande redan i fredstid. Ur

militär synpunkt finge detta förhållande anses som en brist, i synnerhet

som vi ej ens egde möjlighet att genom periodiskt återkommande hästmönstringar,

såsom i flere länder egde rum, inhemta kännedom om

hästmaterialets å olika orter beskaffenhet och duglighet för krigsbruk

vare sig såsom rid- eller draghästar.

Vår kännedom om hästtillgången vore grundad på ett ur militär

synpunkt ganska otillfredsställande statistiskt material, och vår kunskap

om hästarnes qvalitet beroende på en allmän, i hög grad personlig och

godtycklig uppfattning, och redan af detta skäl vore en mönstring af

hästtillgången, helst öfver hela riket, men åtminstone å flere ställen,

fördelaktig.

Det vore emellertid icke ensamt eller ens hufvudsakligen af detta

skäl som en mönstring af hästar och fordon borde ega rum. I Kongl.

Maj:ts proposition till 1899 års Riksdag hade påvisats önskvärdheten

af att för mobiliseringsarbetets skull en pröfning måtte ske af de

former, under hvilka en hästutskrifning m. m. skulle verkställas, hvilken

förrättning icke egde någon som helst motsvarighet i fred. För inkallelsen,

förplägnaden och utrustningen af personalen hade dock många

arbeten, många öfningar och förberedelser kunnat företagas. De verkstäldes

ock af militära och civilmilitära organ, i livilkas uppgift läge

att förbereda sig för kriget, men så vore ej förhållandet med de civila

myndigheter, på hvilkas medverkan hästutskrifningens resultat hufvudsakligen

berodde. Icke förty hade dessa myndigheters nit redan fört

frågan i betydande mån framåt i teoretiskt hänseende, och arbetet inom

länsstyrelserna hade på denna väg gått så långt tills vidare ske kunde.

Deras samarbete med de militära myndigheterna och särskilt med

generalstaben hade af Kongl. Maj:t främjats, derigenom att landsstatstjenstemän

förordnats att biträda vid generalstabens arbeten. Äfven

Bih. till Riksd. Prot. PJUO. 4 Sami. 2 Afd. 2 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

här stode man alltså på den punkt, att man borde öfvergå till praktiska

försök, som lämpligen kunde ske i form af en mönstring af de hästar

och fordon, som stäldes till krigsmagtens förfogande vid verklig mobilisering.

Visserligen kunde härvid ej undgås, att enskilde vållades

någon olägenhet, men denna blefve mindre känbar, då ersättning dem

bereddes. Besväret vore i hvarje fall en obetydlighet emot det, som

de värnpligtig^ finge underkasta sig, liksom i jemförelse med de åligganden,

som hästegare i andra länder ständigt vore underkastade. De

skulle nemligen flerstädes inställa sina hästar till periodiskt återkommande

mönstringar och vore dessutom förpligtade att ej köpa, sälja

eller flytta sina hästar utan anmälan till vederbörande militärmyndighet.

För att närmare angifva storleken af det ifrågasatta besväret kunde

nämnas, dels att hästuttagningen omfattade ungefär 10 procent af hela

antalet hästar öfver 3 år inom kommunen, dels att hästarnes bortovaro

från egarne skulle inskränka sig till 2 å 3 dygn.

Af hänsyn till kostnaderna finge man emellertid nöja sig med

hästmönstring inom ett fåtal hästutskrifningsområden, exempelvis 6

(ett inom hvarje arméfördelningsområde), hvilka borde utväljas bland

dem, hvilkas hästbesättning kunde anses vara företrädesvis typisk för

den delen af landet, eller inom hvilka mobiliseringsarbetet kunde anses

vara förknippadt med säregna svårigheter. De härvid vunna erfarenheterna

skulle lemna mycket värderika upplysningar för generalstabens

fortsatta arbeten.

Det vore dock, såsom t. f. generalstabschefen vidare anfört, icke blott

för främjaudet af arbetena på mobiliseringsverkets fullkomnande, som en

försöksmobilisering hade en så stor betydelse. Endast genom eu sådan

kunde vi få en verklig föreställning om, huru vår här toge sig ut

på fältfot och om den grad af krigsduglighet, den då kunde anses

ega. En exakt kunskap härom vore af största vigt såväl för krigföringen

som för härordningsfrågans slutliga lösning. Ännu hade vi

ingen på erfarenheter grundad uppfattning rörande utbildningsgraden

vare sig af de vid mobilisering inkallade, f. d. stamanstälde eller af

de äldre beväringsklasserna. Derför vore det, äfven om man i allmänhet

kunde åtnöja sig med inkallandet af 5 årsklasser, nödvändigt

att hafva i sin hand möjligheten att i vissa undantagsfall kunna inkalla

6—7 klasser, hvaremot hinder ej funnes för de öfvertaliges hemförlofvande

omedelbart efter skedd inmönstring och utrustning, enär en

fullt krigsmessig organisation af depoterna ej syntes vara oundgängligen

nödvändig. Pröfningen af de mobiliserade truppförbandens fältduglighet

borde ske i hela den utsträckning, som i fred vore möjlig. I

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- och Lagutsliottets Utlåtande N:o 3.

främsta rummet borde härför fälttjenstöfningar med alla vapen anordnas

efter i hufvudsak samma plan som de vanliga större öfningarne af

detta slag, äfven om antalet deltagande truppförband måste blifva betydligt

mindre. Dernäst vore fältskjutningar för infanteriet af vigt,

icke minst med hänsyn till den ståndpunkt, på hvilken beväpningsfrågan

för närvarande befunne sig. Gifvet vore, att truppen icke

kunde vara i stånd att draga full nytta af det nya 6,5 m:ms geväret,

förrän samtlige beväringsklasser hunnit blifva öfvade med detsamma,

men det vore af vigt att utröna, huru stora olägenheterna vore af att

sätta i truppens hand ett för den alldeles nytt gevär, och huruvida

icke möjligen det nya gevärets öfverlägsna egenskaper utjemnade eller

öfverskylde denna svaghet. För jemförelses skull borde en del af det

mobiliserade infanteriet utföra en fältskjutning med det hittills använda

och af hela truppen kända geväret. Vid artilleriet spelade den

förestående nybeväpningen icke samma roll; med detta vapenslags

organisation och stridssätt mötte ringa hinder att framdeles under vanliga

fredsförhållanden utföra de för ändamålet nödiga profven. Utom

deltagandet i de större fälttjenstöfningar na förutsattes sålunda för artilleriet

endast försöksmarscher och dylika mindre öfningar.

Angående det inom generalstaben uppgjorda kostnadsför slaget

hade t. f. chefen för generalstaben yttrat, att deri vore upptagna

endast de kostnader, som blefve en följd af sjelfva försöksmobiliseringen

och alltså folie på denna; hvaremot Övriga, samtidigt förekommande utgifter

skulle i vanlig ordning bestridas från anslagen till mathållning,

fourageriug, beväringens och stammens vapenöfningar m. m. Kostnaderna

_för transporter vore beräknade å generalstabens kommunikationsafdelning,

de öfriga å dess militärstatistiska afdelning, och vore de

prisuppgifter m. m., på hvilka kostnadsberäkningen grundade sig, bestämda

i samråd med generalintendenten.

Slutligen hade t. f. generalstabschefen framhållit önskvärdheten af

att försöksmobiliseringen måtte komma till utförande om möjligt redan

under innevarande år.

För egen del ville departementschefen till en början rörande värdet

och betydelsen af en sådan erinra om det anförande till statsrådsprotokollet

den 13 januari nästlidet år, som i detta hänseende afgifvits

af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet och som

åtföljde Kong]. Maj:ts förut omnämnda framställning till samma års

Riksdag. Då detta anförande så nyligen blifvit bragt till Riksdagens

kännedom, vore det ej behöfligt att i statsrådsprotokollet återupprepa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

detsamma. I stället ville departementschefen framhålla de hufvudsakliga

skilnaderna mellan det förslag till försöksmobilisering, som framlades

till 1899 års Riksdag, och det förslag i samma angelägenhet,

som nu afgifvits af t. f. chefen för generalstaben. Dessa skilnader

vore följande:

l:o. 1899 års förslag hade afsett mobilisering af en hel arméfördelning

utom hälften af stora trängens formationer i hvad beträffar

hästarna. Det föreliggande åter förutsatte mobilisering i mindre om- - fattning och således med en sammanlagd styrka, ej uppgående till hvad

som 1899 föreslogs.

2:o. I 1899 års förslag hade en fälttjenstöfning om 5 dagars varaktighet

beräknats för den mobiliserade arméfördelningen, om äfven med

undantag af vissa trängformationer. Enligt föreliggande förslag borde

äfvenledes en fälttjenstöfning ega rum, men af något kortare varaktighet

och endast med en del, den större delen, af de mobiliserade

truppförbanden; de öfriga skulle utföra andra öfningar såsom fältskjutniugar,

fältmarscher o. s. v., med hvilka åsyftades att vinna erfarenhet

i olika rigtningar.

3:o. Hästanskaffningen hade enligt 1899 års förslag antagits skola

ske på följande sätt. Genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg

borde upplysningar införskaffas från de olika kommunerna i riket

angående det antal hästar, som vederbörande egare kunde finnas villiga

att till visst pris utlega för kronans räkning. Inom den mobiliserade

arméfördelningen skulle dessa hästar af militär personal men på ett med

mobiliseringsförhållandena i möjligaste mån öfverensstämmande sätt

föras till truppförbandens mobiliseringsorter. Rörande anskaffningen af

det antal hästar inom de särskilda arméfördelningsområdena, som ej på

detta sätt kunde erhållas, borde vilkorliga aftal i god tid träffas med

entreprenörer å olika håll. Enligt föreliggande förslag åter skulle det

behöfiiga hästantalet, hvilket beräknats lägre än i 1899 års förslag, anskaffas

på det sättet, att bestämda aftal skulle uppgöras om tillhandahållande

medelst legning på olika orter inom landet af samtliga erforderliga

hästar och att vid försöksmobiliseringens igångsättande dessa

hästar skulle transporteras till de mobiliserade truppförbandens utrustningsorter.

4:o. Utan direkt samband med den hästanskaffning, som, enligt

hvad nyss blifvit. sagdt, vore nödvändig för de mobiliserade truppförbandens

behof, borde enligt det nu föreliggande förslaget en mönstring af

hästar och fordon ske inom ett mindre antal hästutskrifningsområden

enligt de grunder, som funnes angifna i lagen af den 24 maj 1895

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens ställande

på krigsfot.

5:o. Kostnaden för försöksmobilisering och dermed sammanhängande

fälttjenstöfning hade i 1899 års förslag beräknats till 700,000

kronor. Samma kostnad upptoges i det föreliggande förslaget till blott

480,000 kronor.

Trots den mindre omfattning, som försöket enligt t. f. generalstabschefens

förslag skulle erhålla, kunde och borde detsamma så ordnas,

att det fullt besvarade de frågor, som vore af vigt för fortgången af

arbetet på arméns krigsberedskap och för bedömandet af dess krigsduglighet.

De vigtigaste af dessa frågor voro följande:

a) I hvilka afseenden kunde det vara nödvändigt att ändra nu uppgjorda

planer för personalens inkallelse och samling vid mobilisering

samt för dess förplägnad och utrustning vid detta tillfälle?

b) Hvilken grad af krigsduglighet kunde våra mobiliserade trupper

anses innehafva?

c) Huru funktionerade hästutskrifningsväsendet? Hvilket värde kunde

tillmätas den häst- och fordonsmateriel, som stode armén till buds?

Med hänsyn till den stora betydelsen af att dessa frågor blefve

behörigen besvarade funne departementschefen angeläget vara, att förslag

angående en försöksmobilisering i den omfattning och på det sätt t. f.

chefen för generalstaben förordat ånyo förelädes Riksdagen.

På en punkt i den kostnadsberäkning, som åtföljde t. f. generalstabschefens

förslag, önskade departementschefen fästa Kongl. Maj:ts

särskilda uppmärksamhet.

Under det att uti propositionen till 1899 års Riksdag af Kongl.

Maj:t blifvit föreslaget, att värnpligtig, som för undergående af öfning

som afsåge utrönande af härens krigsberedskap fullgjorde tjenstgöring

utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen honom ålåge, finge åtnjuta

dagaflöning för den Överskjutande tiden med endast 20 öre om dagen,

hade t. f. generalstabschefen utgått från, att aflöningen till samtliga

värnpligtige under försöksmobiliseringstiden skalle, i likhet med hvad

vid frågans behandling vid sistlidne års Riksdag påyrkats, utgöra 50 öre

per dag eller det belopp, som vore gällande för den ordinarie tjenstgöringen

enligt nyss åberopade paragraf i värnpligtslagen. För sin del

hade departementschefen intet att erinra mot den beräkningsgrund, som

i förevarande afseende blifvit af t. f. chefen för generalstaben använd.

I sammanhang härmed borde erinras, att en del af den under nu vanliga

förhållanden utgående dagaflöningen skulle enligt gällande föreskrifter

insättas i postsparbanken, men att, med hänsyn till det bety
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

dande arbete, som blefve förknippadt med sådan insättning, samt beloppens

obetydlighet, det vore lämpligast, att under försöksmobiliseringen

hela aflöningen kontant utbetalades, med undantag likväl för aflöningen

till första och andra årsklasserna, för hvilka ökad öfningstid med anledning

af försöksmobiliseringen icke torde ifrågakomma och för hvilka

insättning i sparbanken på vanligt sätt borde ske.

I afseende på tiden för försöksmobiliseringens utförande hade t. f.

chefen för generalstaben framhållit önskvärdheten af, att försöket komme

till stånd redan under innevarande år; och med hänsyn därtill, att de

värdefulla lärdomar, som vore att hemta från detsamma, borde så fort

som möjligt få göra sig gällande i de förslag till införande af förbättringar

i vårt härväsende, som förestode, tvekade departementschefen

icke att på det lifligaste tillstyrka framställningen äfven i denna del.

Vid bestämmandet af den tidpunkt af året, då försöket skulle utföras,

ansåge han, att, i den mån de militära krafven det tillstadde, nödighänsyn

borde tagas till att så liten olägenhet som möjligt åsamkades

idkarne af jordbruksnäringen.

Då emellertid beväringens första uppbåd eller delar deraf icke kunde

pa grund af gällande lagstiftning inkallas till sådan tjenstgöring, hvarom

nu vore fråga, och då förhållandet vore enahanda beträffande den föreslagna

mönstringen af hästar och fordon, enär lagen den 24 maj 1895,

angående anskaffning af hästar och fordon för krigsmagtens ställande

på. krigsfot, endast Unge tillämpas vid verklig mobilisering, måste särskilda

lagar för ändamålet antagas; och hafva med anledning deraf förslag

till dylika nu blifvit Riksdagen förelagda.

Beträffande förslaget till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5

juni 1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för utrönande af

härens krigsberedskap, har departementschefen till statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden den 26 januari innevarande år anfört följande.

I nyss omförmälda anförande till statsrådsprotokollet den 13 sistlidne

januari om äskande af anslag för utförande under detta år af

försöksmobilisering och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar vid

de delar af hären, Kongl. Maj:t bestämde, hade departementschefen

framhållit, bland annat, att, enär beväringens första uppbåd eller delar

deraf icke kunde på grund af gällande lagstiftning inkallas till sådan

tjenstgöring, som vore i fråga, särskilda lagbestämmelser för ändamålet

erfordrades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6. I-1

Enligt gällande värnpligtslag kunde nemligen inkallande af beväringens

första uppbåd eller större eller mindre delar deraf icke ega rum

annat än dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt

§ 28 samma lag, »då rikets försvar det kräfver». Denna sistnämnda

bestämmelse afsåge tydligen förhållanden, som pakallade verklig mobilisering;

och skulle en mobilisering med det ändamål, för hvilket departementschefen

i sitt förut angifna yttrande till statsrådsprotokollet redogjort,

kunna företagas, måste alltså en lag stiftas, enligt hvilken det

blefve möjligt att till tjenstgöring inbeordra alla de beväringsmän,. som

enligt faststälda mobiliseringsplaner beräknats skola ingå i de mobiliserande

delarne af armén, och således äfven sådana beväringsmän af första

uppbådet, hvilka redan fullgjort sin fredstjenstgöring.

Vid tvenne föregående riksdagar, nemligen åren 1897 och 1899,

hade af Kongl. Maj:t förslag framställs rörande anordnande af försöksmoblisering.

Det förslag till lag, som uti ifrågavarande ämne förelagts

förstnämnda års Riksdag, hade, bland annat, innehållit att hvad i § 31

värnpligtslagen stadgades rörande åtlydnad af påbud, hvarigenom värnpligtig

inkallades till tjenstgöring vid utbrott af eller fara. för krig,

skulle ega tillämpning jemväl med afseende på inkallelse till den då

föreslagna vapenöfningen. Enär emellertid dessa ordalag hade visat

sig lemna rum för den missuppfattning, att dermed afsetts, att de från

vapenöfningen uteblifne skulle straffas med straffarbete enligt §§ 60

och 61 strafflagen för krigsmagten, hade, för att undanrödja möjligheten

af en dylik uppfattning, i det lagförslag, som förelagts 1899 års Riksdag,

hänvisningen till § 31 värnpligtslagen blifvit utesluten och i stället

en bestämmelse intagen derom, att värnpligtig, som blifvit i vederbörlig

ordning inkallad till vapenöfningen, men utan laga förfall uraktlåtit att

inställa sig till densamma, skulle straffas såsom för olofligt undanhållande

enligt § 68 strafflagen för krigsmagten. Det utskott inom Riksdagen,

som haft att afgifva yttrande öfver detta Kongl. Maj:ts förslag,

hade ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke högsta domstolens utlåtande

bort inhemtas öfver sistberörda bestämmelse, hvarför utskottet,

som dessutom funnit den ifrågasatta straffbestämmelsen väl sträng, härutinnan

ansett sig hafva skäl att ställa sig tveksamt emot det framlagda

förslaget, hvartill utskottet pa i öfrigt anförda skäl afstyrkt bifall. I

den vid nämnda betänkande fogade reservationen framhölls åter, att —

med hänsyn såväl till laglydigheten hos vårt folk som ock dertill, att

sådan mobiliseringsöfning förut icke egt rum, och att således erfarenheten

ej kunnat gifva vid handen nödvändigheten af strängare straff — syntes

det som om uteblifvande utan laga förfall ej behöfde beläggas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

lti Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:r 3.

annan påföljd än böter. Stadgandet i § 41 mom. 3 värnpligtslagen

vore alltså bär tillfyllest, hvadan den del af förslaget, som innehöll berörda

straffbestämmelse och som föranledt utskottet till nämnda tvekan,

borde kunna uteslutas. Riksdagens kamrar hade emellertid vid frågans

behandling stannat i skiljaktiga beslut, hvadan framställningen om försöksmobilisering

äfven då förfallit.

Med hänsyn till hvad under sistlidet års Riksdag vid behandlingen

af förelaget till lag uti ifrågavarande ämne förekommit, och då ofvan

angifna skäl för den mening, att bötesstraff vore tillfyllest för åsidosättande

af denna lags föreskrifter, syntes departementschefen antagliga,

helst den uteblifne derjemte vore underkastad hemtningsäfventyr och

skyldig att ersätta all med hemtningen förenad kostnad, ansåge departementschefen

sig böra föreslå att för uteblifvande från mobiliseringsöfning

måtte få gälla samma straff, som i värnpligtslagen funnes stadgadt

för försummad inställelse vid annan tjenstgöring under fred eller böter.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 27 januari 1899 hade

dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet jemväl

anfört, att han till fullo insåge, huru ingripande i de enskildes borgerliga

förhållanden den af honom föreslagna lagen i sin tillämpning komme

att blifva, och att han till följd deraf ansåge sig böra föreslå en utväg,

hvarigenom i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands eller

å aflägsen ort, Konungen måtte kunna meddela befrielse från inställelse

till tjenstgöringen; och afsåge det i lagförslaget införda stadgandet

att »tjenstgöringen skulle ega rum enligt de närmare bestämmelser

Konungen meddelade» jemväl rätten att från all inställelse fritaga värnphgtige,

. som skulle hafva synnerligt men af en inkallelse till deltagande

i försöksmobiliseringen. I denna åsigt, såvidt anginge behofvet

af föreskrifter’rörande vissa värnpligtiges frikallelse från tjenstgöring,

instämde föredragande departementschefen i allo, men ansåge, att ett

uttryckligt stadgande härom borde i lagen inflyta. Derjemte borde bestämmas,

att Konungen, i likhet med hvad i § 8 värnpligtslagen rörande

krigstid tunnes stadgadt, egde meddela de föreskrifter, om inskrifne

värnpligtiges befrielse från tjenstgöring, som för rikets tjenst och det

allmännas behof funnes vara påkallade. I lagen borde vidare intagas

samma bestämmelse, som i värnpligtslagen § 50, nemligen att de för

lagens tillämpning i öfrigt erforderliga närmare föreskrifter skulle meddelas

af Konungen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Hvad derefter vidkommer förslaget till lag angående mönstringunder

år 1900 af hästar och fordon ''för utrönande af härens krigsberedskap

innehåller statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för

den 26 sistlidne januari i detta ämne följande.

På sätt departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 13 sistlidne januari angående statsregleringen å fjerde hufvudtiteln

anfört, förefunnes mellan det förslag till försöksmobilisering, som framlades

till 1899 års Riksdag, och det förslag i denna angelägenhet, som

under den 7 december samma år afgifvits af t. f. chefen för generalstaben,

öfversten m. in. K. G. Bildt, eu väsentlig skilnad deri, att

enligt sistnämnda förslag en mönstring af hästar och fordon skulle

— utan direkt samband med den hästanskaffning, som vore nödvändig

för de mobiliserande truppförbandens behof — ske inom ett mindre

antal hästutskrifningsområden jemlikt de grunder, som funnes angifna

i lagen af den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon

för krigsmagtens ställande på krigsfot. Departementschefen hade vidare

erinrat, att, enär denna lag endast finge tillämpas vid verklig mobilisering,

en särskild lag måste för verkställande af den föreslagna

mönstringen antagas. Innan departementschefen för Kongl. Maj:t framstälde

förslag till en dylik lag, ville han emellertid i korthet redogöra

för de i förstnämnda lag uti ifrågavarande afseende gifna hufvudsakliga

bestämmelser.

Sedan förordnande meddelats om krigsmagtens ställande på krigsfot,

vore, med vissa undantag, alla egare af hästar och fordon skyldige

att, när så erfordrades, till krigsbruk afstå desamma mot i lagen angifven

ersättning. Det erforderliga antalet hästar och fordon bestämdes

af Konungen samt fördelades likaledes af Konungen efter angifven

grund på vederbörliga kommuner. Hvarje kommun inom riket ålåge

att å mönstringsställen och tider, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

uppå förslag af vederbörande militärmyndighet, utsattes, hålla

tillhanda det antal hästar och fordon, som belöpte sig på kommunen.

Inom hvarje kommun funnes en särskild af fem personer bestående, å

kommunalstämma eller af stadsfullmägtige eller å allmän rådstuga utsedd

nämnd, som inom kommunen uttoge de hästar och fordon, hvilka

skulle å mönstringsställena tillhandahållas. Hiistarnes duglighet pröfvades

af en mönstringskommission, bestående af tre medlemmar, utsedde,

eu af militärmyndighet, en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

och en af vederbörande kommun. Med hästarne, som vid aflemnande!

borde hafva skoningen i godt skick, skulle ock följa ryktdon, grimma,

Bih. till Kikad. Urat. 1900. 4 Sami. 2 Afd. 2 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

täcke af ylle, täckgjord, en omgång lösa hästskor och, der så ske kunde,

fodertornist samt dessutom foder för tre dygn. Med hvarje fordon

skulle, utom dess vanliga tillbehör, aflemnas seltyg.

Enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t genom nådiga förordningen

den 18 juni 1897 meddelat för verkställighet af förut nämnda

lag, vore uppgifter på det antal hästar och fordon, hvarje kommun

hade att tillhandahålla, utdelade till vederbörande kommuner för att

förvaras å landet hos kommunalstämmas ordförande samt i stad hos

stadsfullmägtiges ordförande eller magistraten. Antalet mönstringsställen

skulle bestämmas med hänsyn dels dertill, att icke någon kommun

borde få längre väg från sin hufvudort till mönstringsstället än

4 nymil eller undantagsvis i rikets nordligare delar 6 nymil, och dels

dertill, att icke större antal hästar och fordon sammanfördes å något

mönstringsställe, än att mönstringen kunde medhinnas på en dag.

Ofördröjligen, efter det Konungen förordnat om krigsmagtens ställande

på krigsfot, skulle Kongl. Maj:ts befallningshafvande för vederbörande

kommuner utsätta tid och ort'' för tillhandahållandet af det antal hästar

och fordon som belöpte sig på kommunen, och sedan meddelande

härom lemnats ordförande i kommunalstämma, stadsfullmägtige eller

magistrat, skulle denne skyndsamt sammankalla den inom kommunen

utsedda nämnden. Vid uttagningen skulle nämnden underrätta hästoch

fordonsegare om tid och ort för hästarnes och fordonens samling,

hvarjemte nämnden skulle utse nödig personal till förare. Mönstringskommissionen,

biträdd af en veterinär och en protokollsförande skulle

å mönstringsstället undersöka hästarnes och fordonens användbarhet.

Hvad anginge öfriga i nämnda lag och förordning meddelade föreskrifter,

såaom beträffande inlösning af godkända hästar och fordon,

uttagning tvångsvis af det antal, som icke frivilligt aflemnas in. m.

vore dessa föreskrifter icke afsedda att tillämpas vid den ifrågasatta

mönstringen.

Det lagförslag uti ifrågavarande ämne, hvilket nu förelåge, skiljde

sig från lagen den 24 maj 1895 och nådiga förordningen den 18 juni

1897 endast i följande afseenden:

I § 5 mom. 4 af nämnda lag föreskrefves, såsom nyss erinrats, att

med de hästar, hvilka af kommunerna tillhandahölles, skulle vid aflemnande!

följa, bland annat, foder för tre dygn. Då emellertid afsigten

med den nu ifrågasatta mönstringen allenast vore, att hästarne skulle

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

inställas på mönstringsplatserna för att omedelbart efter verkstäld mönstring

återföras till hemorten, behöfde större myckenhet af foder icke

medföras, än hvad som erfordrades för fram- och återfärden samt högst

en dags uppehåll å mönstringsstället, och hade med anledning deraf i

lagförslaget införts bestämmelse härom.

Den i förordningen den 18 juni 1897, § 9 mom. 3 meddelade

bestämmelsen, att nämnderna skulle utse nödig personal till förare af

hästarne från samlings- till mönstringsorterna, borde ej. heller nu

tillämpas, utan borde vederbörande hästegare berättigas att sjelfva framföra

sina hästar.

Då det skulle kunna befaras, att åtskilliga häst- och fordonsegare

utan giltiga skäl undandroge sig fullgörandet af skyldigheten att tillhandahålla

sina hästar och fordon jemte behörig utrustning, derest ej

särskild straffpåföljd derför bestämdes, hade departementschefen funnit

nödigt föreslå, att egare af häst eller fordon, som uraktläte fullgöra

hvad honom enligt den ifrågasatta lagen ålåge, skulle höta för häst

eller fordon, som instälts med ofullständig utrustning, fem kronor samt

för häst eller fordon, som icke instälts, tjugu kronor.

Påförandet och uttagningen af dessa böter hade synts departementschefen

lämpligen böra ske på samma sätt som i värnpligtslagen

funnes stadgadt angående böter enligt nämnda lag. Derigenom undvekes

den besvärligare och ofta mera tidsödande proceduren vid allmän

domstol, hvarjemte de till böter förfallne vunne den fördelen, att ej,

personligen eller genom ombud, behöfva inställa sig inför dömande

myndighet. I stället komme bötesförteckningar att af mönstringskommissionerna

uppgöras och till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

länen insändas, hvarefter utdrag af dessa förteckningar till vederbörande

kronofogdar och magistrater öfversändes, försedda med Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes resolution att de i utdragen upptagna böterna

finge hos de försumlige omedelbart uttagas, derest de icke något

deremot invände. Önskade de åter för sin uraktlåtenhet styrka laga

förfall eller eljest åberopa någon omständighet, som kunde leda till

deras frikännande från bötesansvar, egde de inom viss tid till kronofogden

eller magistraten ingifva nödiga bevis. Dessa ölverlemnades

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning ^af förekommande

omständigheter, skulle meddela beslut i saken. Klagan öfver

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut finge föras hos Kongl. Maj:t

genom landtförsvarsdepartementet och skulle böterna, som vid bristande

tillgång skulle förvandlas eldigt allmän strafflag, tillfalla beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-u Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

På grund af den i lagen den 24 maj 1895 gifna bestämmelsen, att

de närmare föreskrifter, som för verkställighet af lagen blefve erfoderliga

skulle af Konungen meddelas, hade förenämnda förordning den 18

juni 1897 blifvit utfärdad och innefattades deri jemväl föreskrifter om

den ersättning, som tillkomme de personer, hvilkas arbete eller egendom

i följd af stadgande^ i 1895 års lag toges i anspråk. Dylika särskilda

bestämmelser rörande tillämpningen af den föreslagna mönstringslagen

borde helt naturligt jemväl af Kongl. Maj:t utfärdas, och anhöll departementschefen,

att redan nu få redogöra för de grunder, enligt hvilka

ersättning för de i lagen bestämda åligganden syntes honom böra beräknas.

Departementschefen erinrade då först derom, att medlemmarne af

de i lagförslaget omförmälda nämnderna, hvilka hade att verkställa uttagning

af hästar och fordon inom kommunerna, fullgjorde ett allmänt

kommunalt uppdrag, för hvilket särskild ersättning icke kunde anses

böra utgå.

Godtgörelse måste deremot lemnas dels mönstringskommissionernas

medlemmar samt de veterinärer och protokollsförare, hvilka biträdde

kommissionerna, dels egarne af de hästar och fordon, hvilka framförts

till mönstringsställe.

Beträffande den förra kategorien borde de ersättningsgrunder tilllämpas,

som gälde vid verklig mobilisering och hvilka angåfves i förordningen

den 18 juni 1897, §4 mom 5. Ifrågavarande personer komme

således att uppbära rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente,

hvarvid skulle iakttagas att den, som icke efter innehafvande

tjenst vore att hänföra till viss klass i sagda reglemente, egde

åtnjuta dylik ersättning enligt fjerde klassen.

Hvad åter anginge ersättningen till den senare kategorien, hästoch

fordonsegarne, ansåge departementschefen denna böra utgå

dels för framförandet af hästarne och fordonen från egarnes hemvist

öfver samlingsstället inom kommunen till mönstringsplatsen, samt

dels för tidsspillan å samlings- och mönstringsställena.

Den förra ersättningen borde beräknas för hvarje häst med belopp,

motsvarande den maximilega per nymil, som för entreprenadskjuts vore,

jemlikt cirkuläret den 16 november 1888, för orten bestämd, och för

hvarje fordon med den afgift, som, enligt gällande taxa, för tillhandahållande

vid skjutsanstalterna af åkdon utaf enklare beskaffenhet funnes

faststäld. Den senare ersättningen åter syntes med hänsyn dertill att

sammanlagda väntetiden å samlings- och mönstringsställena icke be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

2t

bolde, annat än undantagsvis, öfverskrida 6 timmar, skäligen kunna bestämmas

till tre kronor för hvarje häst samt likaledes till tre kronor

för hvarje af hästarnes och fordonens framförande upptagen person.

Hvad slutligen angår herr Ollas A. Ericssons ofvanberörda motion,

bär motionären till stöd för sin framställning anfört följande.

I motiveringen till Kongl. Maj:ts förslag framhölles bland annat vigten

för försvaret af att härordningen under fredstid underkastades ett så allvarligt

prof,, som en försöksmobilsering, att för anställande af detta

försök; skulle inkallas endast någon mindre del af hären, att, ehvad inkallandet

skedde delvis vid en eller flere arméfördelningar, minst 5—7

årsklasser af beväringen vid den eller dessa delar vore inbegripna, och

att en dagaflöning af 50 öre skulle tilldelas den inkallade beväringen

under tjenstgöringen.

Men oaktadt Kongl. Magt således föreslagit en förhöjning af denna

dagaflöning för den tid tjenstgöringen fullgjordes utöfver den, sona enligt

§ 27 värnpligtslagen beväringen ålåge, från vid sistförflutne riksdag

föreslagna 20 öre till nämnda 50 öre, vore denna aflöning likväl

allt för knappt tilltagen.

Att en dagaflöning af endast 50 öre vore stadgad för den ordinarie

tiden kunde försvaras dermed, att detta gälde landets alla värnpligtig^,

men att för ett, enligt vederbörandes påstående, för försvaret så vigtig^

ändamål inkalla endast någon del af landets beväring till tjenstgöring,

och det utöfver den ordinarie tjenstetiden, samt derför lemna en ersättning

af 50 öre för dag, vore föga rimligt begärdt. Om t. ex. 7

årsklasser inkallades å en ort, skulle det kunna hända, att 3 k 4 söner

från samma hus måste ut i denna tjenstgöring, och i ersättning derför

skulle desse då erhålla endast en liten bråkdel af hvad de kunnat förtjena,

om de fått stanna hemma, och hvilken högre förtjenst måhända

vore af högsta behofvet för föräldrars och anhöriges uppehälle. Hade

ifrågavarande försöksmobilisering gält hela landets beväring, hade man

ändock fått finna sig deri och föga hade då varit att anmärka emot

den låga dagaflöningen, men, som nu vore i fråga och åt sådan anledning,

att den ena ortens beväring kunde kallas och måste vid straffpåföljd

ut i tjenstgöring, och den andra ortens utan vidare finge blifva

hemma, kunde man ej stanna vid en så låg aflöning utan att riskera,

att ett allt för stort och berättigad! missnöje blefve följden. Ansåge

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Riksdagen försöksmobiliseringen vara nödvändig och beslutade att densamma

skulle verkställas, så måste den också skäligt ersätta kostnaderna.

Under nu rådande höga arbetspriser kunde man knappast bestämma

ifrågavarande dagaflöning till lägre belopp än 1 krona 50 öre. Alla borde

vara kunna ense derom, att äfven med denna högre dagaflöning, blefve

missnöjet med försöksmobiliseringen störst, der densamma kom me att

tillämpas.

Det sammansatta stats- och lagutskottet har nu likasom vid de

föregående tillfällen, då fråga om utförande af försöksmobilisering förelegat

Riksdagen, ansett en sådan öfning vara för utrönande af vår

armes krigsduglighet synnerligen vigtig samt egnad att gifva nyttiga och

nödiga lärdomar beträffande mobiliserings verkets fullkomnande till

största möjliga snabbhet och säkerhet vid härens försättande på krigsfot.

Da utskottet derjemte funnit, att i Kongl. Maj:ts nu föreliggande

förslag hänsyn tagits till de hufvudsakliga önskningsmål, som vid frågans

föregående behandling inom Riksdagen gifvit sig tillkänna, samt att

detta, förslag i fråga om kostnaderna eger afgjorda företräden framför

de tidigare uppgjorda planerna, har utskottet icke tvekat att i hufvudsak

förorda bifall till Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställningar.

Visserligen har i den föreslagna lagen om tillägg till värnpligtslagen

den 5 juni 1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för

utrönande af härens krigsberedskap, icke kunnat gifvas uttryck åt den

enligt de åberopade statsrådsprotokollen åsyftade begränsning af öfningens

omfattning till i allmänhet endast vissa årsklasser af beväringens

första uppbåd, men utskottet hyser dock förvissning derom, att allt

hvad som kan åstadkommas för att göra försöksmobiliseringen så litet

betungande för landets befolkning, som med hänsyn till öfningens

ändamålsenliga anordnande finnes möjligt, varder iakttaget, och utskottet

tillstyrker derför Riksdagen att antaga nämnda lag i oförändradt skick.

Hvad beträffar förslaget till lag angående mönstring under år

1900 af hästar och fordon för utrönande af härens krigsberedskap, har

utskottet icke haft anledning till anmärkning mot annat än bötesbestämmelserna.

Det har synts utskottet obilligt att den, som till

äfventyrs blefve ålagd att till mönstring inställa både häst och fordon

men försummade denna sin skyldighet, skulle — såsom i förslaget

synes vara afsedt — bota dubbelt, och utskottet har derför ansett, att

lagen borde så affattas, att jemväl sådan försummelse finge umgällas

s. 23 Kontrollera mot PDF

1

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 23

med tjugu kronors böter. Likaledes bär utskottet funnit det vara allt

för strängt att stadga böter för äfven den obetydligaste brist i hästs

eller fordons utrustning, helst ett fel eller förbiseende härutinnan torde

finnas ursägtligt med hänsyn både till mångfalden af de persedlar, som

skola medföras, och dertill att sådan mönstring tillförene icke egt rum.

Bötespåföljd bör derför, enligt utskottets åsigt, inträda först vid uraktlåtenhet

åf mera väsentlig beskaffenhet i skyldigheten att medföra

föreskrifven utrustning. I detta sammanhang har utskottet velat framhålla

önskvärdheten af att så fullständiga och allmänt spridda underrättelser

som möjligt måtte meddelas om de skyldigheter, som böra af

häst- och fordonsegare iakttagas vid mönstringen.

Enligt förslaget skulle ådömda böter tillfalla beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond, men enär mönstringspligten i detta fall till

sin egenskap företrädesvis är ett kommunalt åliggande, synas böterna

hellre böra tillgodokomma den kommun, som den bötfälde tillhör.

I öfverensstämmelse med de sålunda i dessa afseenden uttalade

åsigter föreslår utskottet, att ifrågavarande lag måtte erhålla den i viss

män förändrade lydelse, som af utskottets hemställan här nedan inhemtas.

Hvad derefter angår den i ofvanberörda motion gjorda framställning

om förhöjning i dagaflöningen åt de till mobiliseringsöfningen inkallade

värnpligtige har utskottet, som visserligen icke förbiser, att förhållanden

kunna inträffa, då inkallelse till denna öfning blifver för den

enskilde ganska betungande, likväl funnit att, då det lärer kunna förutsättas,

att under särskilt ömmande omständigheter ansökan om befrielse

från inställelse icke skall mötas af afslag, samt dessutom deltagandet

i öfningen måste anses såsom en medborgerlig pligt, hvilken

må uppfyllas, äfven om fullt tillräcklig ersättning derför icke lemnas,

den ifrågasatta förhöjningen af dagaflöningen till tre gånger det belopp,

som vid vanliga beväringsöfningar utgår, icke kan förordas.

Emot beloppet af det af Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen

äskade anslag till försöksmobiliseringens verkställande har utskottet

vid sådant förhållande icke haft något att erinra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får det sammansatta utskottet

hemställa,

a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts

derom gjorda framställning, måtte antaga följande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N.v 3.

Lag

om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni 1885, beträffande

vapenöfning under år 1900 för utrönande af härens

lerig sberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenst

göling för utbildning, som åligger värnpligtig enligt

§ 27 värnpligtslagen, värnpligtig, som år 1900 tillhör

beväringens första uppbåd vid de delar af hären,

Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under

sagda år för vapenöfning, som afser utrönande af

härens krigsberedskap, tjenstgöra under högst femton

dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad

; skolande i fråga om denna öfning för öfrig! gälla

hvad i värnpligtslagen finnes stadgadt angående värnpligtigs

tjenstgöring under fredstid samt påföljd

lör uteblifvande från sådan tjenstgöring; och eger

Konungen rörande befrielse från omförmälda öfning

meddela de föreskrifter, som för rikets tjenst och det

allmännas behof eller ined hänsyn till särskilda förhållanden,

såsom värnpligtigs vistelse utom riket eller

på större afstånd från vederbörande trUppförbänds

mobiliseringsort, kunna finnas påkallade.

Ofriga för denna lags tillämpning erforderliga

närmare bestämmelser meddelas jemväl af Konungen;

b) att Riksdagen, under förklarande att Kongl.

Maj:ts i propositionen n:o 35 gjorda framställning med

förslag till lag angående mönstring under år 1900 af

hästar och fordon för utrönande af härens krigsberedskap

icke kan oförändrad af Riksdagen bifallas,

ville för sin del antaga följande

Lag

angående mönstring under år 1900 af hästar och fordon

för utrönande af härens krigsberedskap.

Såsom tillägg till lagen den 24 maj 1895 angående

anskaffande af hästar och fordon för krigsmag
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 25

tens ställande på krigsfot, förordnas härigenom, beträffande

mönstring under år 1900 af hästar och fordon

för utrönande af härens krigsberedskap, som

följer:

Derest Konungen för utrönande af härens krigsberedskap

finner nödigt anbefalla, att under år 1900

inom särskilda delar af riket mönstring skall ega rum

af hästar och fordon, hvilka i händelse af krigsmagtens

ställande på krigsfot böra i öfverensstämmelse med

föreskrifterna i lagen den 24 maj 1895 anskaffas,

skall det åligga dels de i §§ 4 och 5 af berörda lag

omförmälda nämnder och mönstringskommissioner att

fullgöra de åligganden, som dem enligt samma lag

vid krigstillfälle tillkomma, dels ock vederbörande

egare af hästar och fordon att ej mindre tillhandahålla

dessa för nämnderna än äfven å de utsatta samlings-

och inönstringsplatserna i behörig tid inställa

de uttagna hästarne och fordonen med persedlar och

tillbehör för undergående af mönstring, allt på sätt i

nämnda lag finnes föreskrifvet; dock att foder till

hästarne icke behöfver medföras utöfver hvad som

erfordras för fram- och återfärden samt högst en dags

uppehåll å mönstringsstället, äfvensom att uttagning

tvångsvis af hästar och fordon, på sätt i §§ 5 och 7

af lagen stadgas, icke skall ske.

Uraktlåter egare af hästar eller fordon att fullgöra

hvad enligt denna lag honom åligger, böte vid

försummelse att inställa hästar eller fordon eller beggedera

tjugu kronor och, om hästarne eller fordonen

inställas med i nämnvärd mån ofullständig utrustning,

fem kronor.

Å böter, som enligt denna lag af mönstringskommissionen

anses böra egare af häst eller fordon

påföras, skall förteckning uppgöras och till Konungens

befallningshafvande i länet ofördröjligen insändas;

skolande mönstringskommissionen, innan den lemnar

förrättningsstället, granska och underteckna den af

protokollsföranden uppgjorda bötesförteckning.

Böter enligt denna lag tillfälle den kommun, som

den bötfälde tillhör.

Bih. Ull Riksd. Vrot. 1300. 4 Barn/. 2 Afd. 2 Haft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

I fråga om böternas uttagande, förvandling vid

bristande tillgång äfvensom besvärs anförande skall

gälla hvad i §§ 46—48 af värnpligtslagen den 5 juni

1885 finnes i afseende å böter enligt nämnda lag

stadgadt.

De för denna lags tillämpning i öfrigt erforderliga

bestämmelser meddelas äf Konungen;

c) att herr Ollas A. Ericssons ofvanberörda motion

icke må af Riksdagen bifallas; samt

d) att Riksdagen, vid bifall till hvad under a),

b) och c) föreslagits, må för utförande under innevarande

år af försöksmobilisering och dermed sammanhängande

fälttjenstöfningar vid den eller de delar

af hären Kongl. Maj:t bestämmer, äfvensom för anställande

af mönstring med hästar och fordon, som

erfordras för krigsmagtens ställande på krigsfot, å

extra stat för år 1901 bevilja 480,000 kronor.

Stockholm den 27 april 1900.

På det sammansatta utskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation:

vid mom. c)

af herr Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra, hvilken yrkat, att hans

ofvanberörda motion måtte tillstyrkas.

Herr Ollas A. Ericsson har begärt få antecknadt, att han icke

deltagit i behandlingen inom utskottet af andra moment i betänkandet

än det nyssnämnda.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:71 Riksdagens Skrifvelse N:o 71 s. 1 i texten