Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3
1900-04-27 · 26 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 21 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1900:3, Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3
Dokumentets text
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1900, kl. 1 e. m
Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 34
med förslag till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5
juni 1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för
utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj ds
proposition n:o 35, med förslag till lag angående mönstring
under år 1900 af hästar och fordon för utrönande
af härens krigsberedskap, dels Kongl. Majds i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln, punkt 36:0, gjorda
framställning angående anslag till försöksmobilisering,
dels ock en i ämnet väckt motion.
Uti en till Riksdagen den 26 januari detta år aflåten proposition,
n:o 34, har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga en så lydande
Lag
om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni 1885, beträffande vapenöfning
under är 1900 för utrönande af härens krigsberedskap.
Härigenom förordnas, att, oberoende af den tjenstgöring för utbildning,
som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid de delar af
Bill. til! Bikt,i. Prot. 1900. 4 Sami. 2 Af<l. 2 Höft. (N:o 3). 1
2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
hären, Konungen bestämmer, skall vara pligtig- att under sagda år för
vapenöfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra
under högst femton dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning
oberäknad; skolande i fråga om denna öfning för öfrigt gälla hvad i
värnpligtslagen finnes stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under
fredstid samt påföljd för uteblifvande Irån sådan tjenstgöring; och egei’
Konungen rörande befrielse från omförmälda öfning meddela de föreskrifter,
som för rikets tjenst och det allmännas behof eller med hänsyn
till särskilda förhållanden, såsom värnpligtigs vistelse utom riket
eller pa större afstånd från vederbörande truppförbands mobiliseringsort,
kunna finnas påkallade.
Ofriga för denna lags tillämpning erforderliga närmare bestämmelser
meddelas jemväl af Konungen.
Uti. en. samma dag aflåten proposition, n:o 35, har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga följande
Lag
angående mönstring under ar 1900 af hästar och fordon för utrönande
af härens krigsberedskap.
Såsom tillägg till lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande af
hästar och fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot, förordnas
härigenom, beträffande mönstring under år 1900 af hästar och fordon
för utrönande af härens krigsberedskap, som följer:
. Derest Konungen för utrönande af härens krigsberedskap finner
nödigt anbefalla, att under år 1900 inom särskilda delar af riket mönstring
skall ega rum af hästar och fordon, hvilka i händelse af krigsmagtens
ställande på krigsfot böra i öfverensstämmelse med föreskrifterna
i lagen den 24 maj 1895 anskaffas, skall det åligga dels de i §§
4 och 5 af berörda lag omförmälda nämnder och mönstringskommissioner
att fullgöra de åligganden, som dem enligt samma lag vid krigstillfälle
tillkomma, dels ock vederbörande egare af hästar och fordon
att ej mindre tillhandahålla dessa för nämnderna än äfven å de utsatta
samlings- och mönstringsplatserna i behörig tid inställa de uttagna
hästarne och fordonen med persedlar och tillbehör för undergående
af mönstring, allt på sätt i nämnda lag finnes föreskrifvet; dock
att foder till hästarne icke behöfver medföras utöfver hvad som erfordras
för fram- och återfärden samt högst en dags uppehåll å mönstrings
-
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
3
stället, äfvensom att uttagning tvångsvis af hästar och fordon, på sätt
i §§ 5 och 7 af lagen stadgas, icke skall ske.
Uraktlåter egare af hästar eller fordon att fullgöra hvad enligt
denna lag honom åligger, bete för häst eller fordon, som instälts med
ofullständig utrustning, fem kronor samt för häst eller fordon, som
icke instälts, tjugu kronor.
Å böter, som enligt denna lag af mönstringskommissionen anses
böra egare af häst eller fordon påföras, skall förteckning uppgöras och
till Konungens befallningshafvande i länet ofördröjligen insändas; skolande
mönstringskommissionen, innan den lemnar förrättningsstället,
granska och underteckna den af protokollsföranden uppgjorda bötesförteckning.
I fråga om böternas uttagande, förvandling vid .bristande tillgång
samt användning äfvensom besvärs anförande skall gälla hvad i §§
46—48 af värnpligtslagen den 5 juni 1885 finnes i afseende å böter
enligt nämnda lag stadgadt.
De för denna lags tillämpning i öfrigt erforderliga bestämmelser
meddelas af Konungen.
Derjemte har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen under fjerde
hufvudtiteln, punkten 36:o, föreslagit Riksdagen att för utförande under
innevarande år af försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjensöfningar vid den eller de delar af hären, Kongl. Maj:t bestämde,
äfvensom för anställande af mönstring med hästar och fordon, som erfordrades
för krigsmagtens ställande på krigsfot, å extra stat för år
1901 bevilja 480,000 kronor.
I sammanhang med dessa, till förberedande behandling af det sammansatta
stats- och lagutskottet remitterade ärenden har det sammansatta
utskottet förehaft en af herr (Mas A. Ericsson i Ofvanmyra inom
Andra Kammaren väckt motion, hvari föreslagits, att, för den händelse
Riksdagen beslutade, att en försöksmobilisering skulle verkställas, Riksdagen
äfven måtte besluta, att värnpligtig, som fullgjorde tjenstgöring
utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen honom ålåge, måtte åtnjuta
dagaflöning för den Överskjutande tiden med 1 krona 50 öre om
dagen, att till honom efter slutad öfning kontant utbetalas.
Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande år har statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet erinrat, hurusom Kongl.
4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
é
Maj:t i proposition till 1897 års Riksdag framlagt förslag om anvisande
af 700,000 kronor för utförande under år 1898 af en försöksmobilisering
och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar vid en arméfördelning.
Vid behandling af detta förslag hade Riksdagen, enligt dess
skrifvelse den 5 maj 1897, funnit, att i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
flera skäl framhållits för den föreslagna försöksmobiliseringen,
och Riksdagen hade icke velat förneka, att genom en sådan
mobilisering fördelar för försvaret i viss mån skulle vinnas derigenom,
att den nuvarande härordningen blefve mera omfattande pröfvad, än
som under fredstid skedde, men Riksdagen hade ansett, att en så dyrbar
åtgärd som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas oundgängligen
nödvändig, icke lämpligen borde ega rum, förrän man kunde
blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt hänseende
vore möjlig, hvilket dock, enligt Riksdagens mening, icke kunde ske
förr, än den nya härordningens ökade öfningstid kommit alla första
uppbådets åtta årsklasser till del; och hade Riksdagen af dessa skäl
funnit sig ej böra bifalla berörda förslag.
Frågan både å nyo upptagits i proposition till nästlidet års Riksdag,
då enahanda anslag begärts för utförande i ofvannämnda utsträckning
al försöksmobilisering jemte fälttjenstöfningar under innevarande
år, och hade dervid framhållits, bland annat, att det af 1897 års Riksdag
anförda skäl emot en försöksmobilisering förlorat sin giltighet år
1900, enär vid en tillämpning detta år af gällande mobiliseringsplaner
icke ett enda af liniens truppförband eller den del af armén, som vore
afsedd för fälttjensten, behöfde sammansättas af andra årsklasser än
dem, som enligt den nya härordningen erhållit fullständig öfning, vid
hvilken arméfördelning en mobilisering än måtte anbefallas.
I afseende å detta Kongl. Maj:ts förslag hade Riksdagens kamrar,
enligt skrifvelse den 4 Maj 1899, stannat i skiljaktiga beslut, hvadan
frågan om försöksmobilisering äfven då förfallit.’ De motiv, som hufvudsakligen
varit grundläggande för denna utgång af frågan, vore, enligt
^ departementschefens åsigt, att söka i det utlåtande, som i ämnet
afgifvits af sammansatta stats- och lagutskottet, hvari, bland annat, anförts,
att tidpunkten för ett dylikt mobiliseringsförsöks verkställande
äfven då vore ogynsam, enär från skilda delar af landet klagomål försports
öfver den stora bristen på arbetskrafter i såväl industriens som jordbrukets
tjenst, samt statsföretag af vidsträckt omfattning å olika orter
tagit i anspråk arbetsfolk i talrik mängd. Under sådana förhållanden
vore otvifvelaktigt, att en vapenöfning af så stor omfattning och å
många områden djupt ingripande betydelse som den föreslagna, hvari
-
5
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
genom särskildt arbetare i stort antal, om ock för kortare tid, korame
att dragas från sin vanliga verksamhet, skulle kännas än mer betungande;
och det hade synts Riksdagen, som om man borde afvakta en lägligare
tid för att derigenom göra den ändock ganska tryckande bördan af
den ifrågasatta åtgärden något lättare. Ett ytterligare uppskof af frågan
hade synts påkalladt äfven deraf, att centralmyndigheten för arméns förvaltning
icke blifvit ordnad och i hvarje fall till innevarande år ej hade
kunnat hinna blifva så organiserad, att de erfarenheter, som vore afsedda
att vinnas genom försöksmobiliseringen, hade, i hvad på denna myndighet
ankommit, kunnat fullt tillgodogöras.
Med hänsyn till hvad vid 1899 års riksdag i ärendet förekommit,
hade uti skrifvelse den 4 oktober samma år t. f. chefen för generalstaben,
öfversten m. m. K. G. Bildt blifvit anmodad att utarbeta förslag
jemte kostnadsberäkningar rörande en försöksmobilisering i mindre omfattning
och enligt i någon mån förändrade grunder, än förut varit
föreslaget.
Till åtlydnad häraf hade denne, med öfverlemnande af förslag till
lagar angående »vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap»
och angående »mönstring af hästar och fordon för utrönande af härens
krigsberedskap», uti skrifvelse den 7 december 1899 till en början rörande
de af sammansatta stats- och lagutskottet anförda skäl emot bifall
till den föreslagna försöksmobiliseringen erinrat, hurusom omöjligt
vore att afpassa försvarets kraf efter rådande konjunkturer. Under
tider, då arbetstillgången vore riklig och arbetslönerna stora, blefve naturligtvis
inkallelsen till en försöksmobilisering mera känbar i första
rummet för de inkallade, hvilka ginge miste om sin arbetsförtjenst, och
i andra rummet för deras arbetsgivare, hvilka under någon tid måste
undvara en och annan af sina vanliga biträden. Under dåliga konjunkturer
åter skulle kanske statsverkets tillstånd anföras som ett skäl mot
ökade vapenöfningar. Det vore för öfrigt ej möjligt att förutse, huru
de ekonomiska förhållandena kunde gestalta sig om några år, ja, ej ens
hvilka förändringar, som deri kunde inträffa under den tid, som förginge
mellan den tidpunkt, då en försöksmobilisering beslutades, och
den dag, då den sattes i verket. Erkändes vigten för försvaret af, att
härordningen under fredstid underkastades ett så allvarligt prof som
den ifrågasatta försöksmobiliseringen, borde ofvannämnda skäl ej förorsaka
ett uppskof, men möjligen föranleda till försökets anställande i
mindre omfattning, till lättnad för dem, hvilkas intressen företrädesvis
deraf berördes.
Hvad arméförvaltningen anginge, deltoge detta embetsverk — med
6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
den (^centralisation af förvaltningsbestyren, som redan blifvit åvägabragt
mindre i arbetet vid en försöksmobilisering af blott en del
af armén, och. dess befattning med försöket minskades ytterligare, ju
mindre omfattning detta erhölle. I allt fall kunde ej i arméförvaltningens
nuvarande organisation ligga något hinder för en försöksmobilisering,
utan borde snarare erfarenheterna från denna i någon mån komma utredningen
af frågan om det slutliga anordnandet af härens centrala förvaltning
till godo.
Emellertid borde, enligt hvad t. f. chefen för generalstaben vidare
anfört, äfven andra skäl tala för att anställa försöket i något mindre
omfattning än den förut föreslagna; bland annat att den ständigt ökade
enskilda trafiken å jernvägarne ej kunde under fredsförhållanden inskränkas
i ens närmelsevis samma grad som vid en verklig mobilisering.
Jernvägarne kunde svårligen tagas i anspråk i högre grad för
militära. behof, än hvad som plägade ske vid de större fälttjenstöfningarna,
ja, deras tjenster kunde ej ens vid de mobiliserade truppförbandens
sammandragande till fälttjenstöfningar påräknas lika mycket
som då, enär tiden för förberedelsers träffande måste blifva ganska
knapp. Då det följaktligen vore önskligt, att sammandragningen af
trupper till de fälttjenstöfningar, som borde under försöksmobiliseringstiden
hållas, inskränktes, syntes ock tiden för sjelfva öfningarna böra
något minskas. •
Äfven i det 1899 föreslagna sättet för hästars anskaffning hade
t. f. chefen för generalstaben ansett en modifikation önskvärd till undanrödjande
af inom Riksdagen yttrade betänkligheter. Sålunda hade han
ansett en mönstring böra ega rum inom vissa områden af de hästar
och fordon, hvilka vid verklig mobilisering skulle komma att utskrifvas
för arméns behof. Denna fråga vore dock, enligt hans åsigt, icke så
direkt sammanbunden med sjelfva försöksmobiliseringen, att det blefve
nödvändigt att — såsom till exempel motsvarande norska författning
tillstadde — äfven uttaga de mönstrade hästarna till de mobiliserade
truppernas förfogande. För dessa senare vore det af mindre betydelse,
på hvad sätt de erforderliga hästarna komme dem till hända, enär det
hufvudsakliga arbetet vid en hästutskrifning tillkomme de civila myndigheterna.
Vid en verklig utskrifning i fredstid skulle dessa myndigheter
liksom hästegarne betungas med många formaliteter för ersättningar
och dylikt, hvilka icke egde någon motsvarighet vid krigstillfälle.
. Oberoende af mönstringsarbetet borde derför de för försöksmobiliseringen
erforderliga hästarna legas. Af vigt vore dervid, att det
beräknade antalet kunde med säkerhet påräknas, hvilket icke vore möj
-
7
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
Hgt med mindre, än att bestämda aftal redan på förhand upprättades.
Med bevarande af hemligheten om de truppförband, som skulle mobiliseras,
kunde detta ej ske på annat sätt, än att det bestämda antalet
på förhand legdes och uppstäldes å spridda orter inom landet för att
sedan i sinom tid föras till vederbörliga mobiliseringsorter. Då såväl
kostnaden som transportsvårigheterna härigenom något ökades, måste
hästantalet icke så litet reduceras mot det senast föreslagna. Deremot
skulle vinnas full säkerhet, för att det åsyftade målet med hästarnas
inställande nåddes, hvarigenom olägenheten af de skedda inskränkningarna
i någon mån minskades.
Men gifvet vore dock, att en försöksmobilisering för att blifva
till verkligt gagn måste utföras i så stor skala, att erfarenheterna
derifrån kunde lemna ett tillfredsställande svar på de frågor, hvilkas
lösning vore utförd på papperet, men ännu ej underkastad något praktiskt
prof.
I främsta rummet komme då stammens och de värnpligtiges inkallelse,
hvilken också till tiden vore den första af de stora arbetena
under mobiliseringens gång. Sedan länge hade ett oafbrutet arbete pågått
för att förenkla och förbättra bestämmelserna härom, hvilket arbete
slutligen utmynnat i 1897 års »Instruktion för inkallelse och samling
af beväringen vid allmän mobilisering». Men äfven sedan hade
ytterligare försök med orderutskrifning och dylikt ifrigt pågått, och
kunde arbetena nu sägas hafva fortskridit så långt, att man icke med
säkerhet kunde arbeta sig fram längre utan att hafva praktisk erfarenhet
att stödja sig på. För dessa arbetens skull vore det högeligen
önskligt, att försöket snart sattes i verket. Det intresse och det nit,
hvarmed alla vederbörande organ bedrifvit detta arbete, borde ej få
förminskas af medvetandet, att det nu vore omöjligt att komma längre.
Vigtigt vore ju i första hand att få pröfva det nu fullgjorda arbetets
värde och om beräkningarna varit rigtiga, men dernäst vore af vigt att
tillse, om icke än säkrare och hastigare resultat kunde nås genom förbättringar
af det gällande systemet. För att nå det första syftemålet
måste ett ej alltför litet antal truppförband mobiliseras, så att erfarenhet
kunde vinnas om nu gällande inkallelsemetods användbarhet under
olika lokala förhållanden och vid jemförelsevis stora svårigheter. Härmed
torde böra förbindas försök i mindre omfattning och å lämpliga
ställen med påtänkta förenklade och snabbare metoder. Tv för den
händelse det skulle visa sig, att inkallelsen mötte mindre svårigheter,
än som väntats, borde man samtidigt få fullt klart för sig, på hvilka
vägar man borde slå in för att ytterligare minska tiden.
8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
Det skulle dock vara ett fel, om man eftersträfvade att inkalla
manskapet till mobiliseringsorterna förr, än man vore i stånd att der
mottaga, förpläga och utrusta dem. Att i allo pröfva de planer, som
yPPgj°rts för truppens inqvartering å mobiliseringsorterna vore tyvärr
icke möjligt utan tillämpning af reqvisitionslagarna, hvilket dock icke
lämpligen kunde förutsättas. Men å andra sidan rörde man sig här
med gifna fakta, som redan i fred lättare kunde öfverskådas och beräknas.
Dessutom torde försöksmobiliseringen i alla fall nu böra anbefallas
under den blidare årstiden, då anstalter ändock kunde vidtagas
för att truppen ej skulle lida af väderlekens inflytande.
Ordnandet af truppens förplägning såväl under fredstjenstgöring
som äfven under fältlifvet mera liknande förhållanden — såsom vid
större fälttjenstöfningar — hade under de senare åren otvifvelaktigt
gjort högst betydande framsteg, senast genom intendenturcorpsens förbättrade
organisation. Dess utbildning i teoretiskt hänseende hade
oafbrutet utvecklats, men särskildt den praktiska hade visat sig främjas
företrädesvis genom de större fälttjenstöfningarna, der verkliga svårigheter
varit att öfvervinna och öfvervunnits. Erfarenheterna från dessa
hade varit ett stöd för utvecklingen och ledt den i rätt rigtning. För
sitt så ytterst svåra och magtpåliggande värf i fält stode corpsen nu
bättre förberedd än någonsin tillförene. Men den saknade ännu hvarje
praktisk erfarenhet om sin kanske än svårare uppgift vid mobliseringen,
nemligen att efter en ytterst kort varsel tillförlitligen ordna förplägnaden
af de massor, som redan efter några dagar strömmade till
mobiliseringsorterna, och den behöfde erfarenhetsrön för att äfven i
detta fall veta, i hvilken rigtning den skulle arbeta vidare. Om truppernas
förplägnad å mobiliseringsorterna ej vore på förhand ordnad,
kunde deraf de största faror för disciplinen och för härens krigsberedskap
uppstå. Endast praktiken kunde gifva vid handen, om den beräknade
tiden vore tillräcklig för förnödenheternas anskaffande, eller
om den till äfventyrs måste förlängas eller kunde förkortas. Också
borde försöken fördenskull få en tillräcklig omfattning med afseende
på olika lokala förhållanden, så att det kunde afgöras, om och i hvad
mån högre myndigheter borde vara beredda på att med befintliga reservförråd
eller andra utomordentliga åtgärder komma en eller annan
regementsförvaltning till hjelp.
Äfven med arbetet på arméns utrustning stode man nu på den
punkt, att man för arbetets fortsättande behöfde stöd af verkliga rön.
Här väntade på sin lösning frågorna, i hvad mån man kunde förlita
sig på manskapets medförande af egna persedlar, särskildt s. k.
9
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o S.
småpersedlar, huru förråden och tjensten vid desamma borde ordnas
för att trygga en hastig utrustning, huru klädespersedlarne skulle
profvas och afpassas m. m. Visserligen vore svårigheterna här ej så
betydande som vid förplägningen. Men utan att man lärde fullt
känna dem kunde arméns utrustning ej sägas vara fullt betryggande
ordnad.
Det sista men derför icke minsta af de stora mobiliseringsarbetena
vore anskaffandet af hästar och fordon, och hade åt detsamma tillmätts
en sådan vigt, att Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag antagit en lag
för tryggande af hästanskaffningen vid krigstillfälle. Denna lag tilläte
dock icke, i motsats till de flesta andra länders, särskilt Norges, lagstiftning
i samma ämne, något försöks anställande redan i fredstid. Ur
militär synpunkt finge detta förhållande anses som en brist, i synnerhet
som vi ej ens egde möjlighet att genom periodiskt återkommande hästmönstringar,
såsom i flere länder egde rum, inhemta kännedom om
hästmaterialets å olika orter beskaffenhet och duglighet för krigsbruk
vare sig såsom rid- eller draghästar.
Vår kännedom om hästtillgången vore grundad på ett ur militär
synpunkt ganska otillfredsställande statistiskt material, och vår kunskap
om hästarnes qvalitet beroende på en allmän, i hög grad personlig och
godtycklig uppfattning, och redan af detta skäl vore en mönstring af
hästtillgången, helst öfver hela riket, men åtminstone å flere ställen,
fördelaktig.
Det vore emellertid icke ensamt eller ens hufvudsakligen af detta
skäl som en mönstring af hästar och fordon borde ega rum. I Kongl.
Maj:ts proposition till 1899 års Riksdag hade påvisats önskvärdheten
af att för mobiliseringsarbetets skull en pröfning måtte ske af de
former, under hvilka en hästutskrifning m. m. skulle verkställas, hvilken
förrättning icke egde någon som helst motsvarighet i fred. För inkallelsen,
förplägnaden och utrustningen af personalen hade dock många
arbeten, många öfningar och förberedelser kunnat företagas. De verkstäldes
ock af militära och civilmilitära organ, i livilkas uppgift läge
att förbereda sig för kriget, men så vore ej förhållandet med de civila
myndigheter, på hvilkas medverkan hästutskrifningens resultat hufvudsakligen
berodde. Icke förty hade dessa myndigheters nit redan fört
frågan i betydande mån framåt i teoretiskt hänseende, och arbetet inom
länsstyrelserna hade på denna väg gått så långt tills vidare ske kunde.
Deras samarbete med de militära myndigheterna och särskilt med
generalstaben hade af Kongl. Maj:t främjats, derigenom att landsstatstjenstemän
förordnats att biträda vid generalstabens arbeten. Äfven
Bih. till Riksd. Prot. PJUO. 4 Sami. 2 Afd. 2 Käft. 2
10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
här stode man alltså på den punkt, att man borde öfvergå till praktiska
försök, som lämpligen kunde ske i form af en mönstring af de hästar
och fordon, som stäldes till krigsmagtens förfogande vid verklig mobilisering.
Visserligen kunde härvid ej undgås, att enskilde vållades
någon olägenhet, men denna blefve mindre känbar, då ersättning dem
bereddes. Besväret vore i hvarje fall en obetydlighet emot det, som
de värnpligtig^ finge underkasta sig, liksom i jemförelse med de åligganden,
som hästegare i andra länder ständigt vore underkastade. De
skulle nemligen flerstädes inställa sina hästar till periodiskt återkommande
mönstringar och vore dessutom förpligtade att ej köpa, sälja
eller flytta sina hästar utan anmälan till vederbörande militärmyndighet.
För att närmare angifva storleken af det ifrågasatta besväret kunde
nämnas, dels att hästuttagningen omfattade ungefär 10 procent af hela
antalet hästar öfver 3 år inom kommunen, dels att hästarnes bortovaro
från egarne skulle inskränka sig till 2 å 3 dygn.
Af hänsyn till kostnaderna finge man emellertid nöja sig med
hästmönstring inom ett fåtal hästutskrifningsområden, exempelvis 6
(ett inom hvarje arméfördelningsområde), hvilka borde utväljas bland
dem, hvilkas hästbesättning kunde anses vara företrädesvis typisk för
den delen af landet, eller inom hvilka mobiliseringsarbetet kunde anses
vara förknippadt med säregna svårigheter. De härvid vunna erfarenheterna
skulle lemna mycket värderika upplysningar för generalstabens
fortsatta arbeten.
Det vore dock, såsom t. f. generalstabschefen vidare anfört, icke blott
för främjaudet af arbetena på mobiliseringsverkets fullkomnande, som en
försöksmobilisering hade en så stor betydelse. Endast genom eu sådan
kunde vi få en verklig föreställning om, huru vår här toge sig ut
på fältfot och om den grad af krigsduglighet, den då kunde anses
ega. En exakt kunskap härom vore af största vigt såväl för krigföringen
som för härordningsfrågans slutliga lösning. Ännu hade vi
ingen på erfarenheter grundad uppfattning rörande utbildningsgraden
vare sig af de vid mobilisering inkallade, f. d. stamanstälde eller af
de äldre beväringsklasserna. Derför vore det, äfven om man i allmänhet
kunde åtnöja sig med inkallandet af 5 årsklasser, nödvändigt
att hafva i sin hand möjligheten att i vissa undantagsfall kunna inkalla
6—7 klasser, hvaremot hinder ej funnes för de öfvertaliges hemförlofvande
omedelbart efter skedd inmönstring och utrustning, enär en
fullt krigsmessig organisation af depoterna ej syntes vara oundgängligen
nödvändig. Pröfningen af de mobiliserade truppförbandens fältduglighet
borde ske i hela den utsträckning, som i fred vore möjlig. I
11
Sammansatta Stats- och Lagutsliottets Utlåtande N:o 3.
främsta rummet borde härför fälttjenstöfningar med alla vapen anordnas
efter i hufvudsak samma plan som de vanliga större öfningarne af
detta slag, äfven om antalet deltagande truppförband måste blifva betydligt
mindre. Dernäst vore fältskjutningar för infanteriet af vigt,
icke minst med hänsyn till den ståndpunkt, på hvilken beväpningsfrågan
för närvarande befunne sig. Gifvet vore, att truppen icke
kunde vara i stånd att draga full nytta af det nya 6,5 m:ms geväret,
förrän samtlige beväringsklasser hunnit blifva öfvade med detsamma,
men det vore af vigt att utröna, huru stora olägenheterna vore af att
sätta i truppens hand ett för den alldeles nytt gevär, och huruvida
icke möjligen det nya gevärets öfverlägsna egenskaper utjemnade eller
öfverskylde denna svaghet. För jemförelses skull borde en del af det
mobiliserade infanteriet utföra en fältskjutning med det hittills använda
och af hela truppen kända geväret. Vid artilleriet spelade den
förestående nybeväpningen icke samma roll; med detta vapenslags
organisation och stridssätt mötte ringa hinder att framdeles under vanliga
fredsförhållanden utföra de för ändamålet nödiga profven. Utom
deltagandet i de större fälttjenstöfningar na förutsattes sålunda för artilleriet
endast försöksmarscher och dylika mindre öfningar.
Angående det inom generalstaben uppgjorda kostnadsför slaget
hade t. f. chefen för generalstaben yttrat, att deri vore upptagna
endast de kostnader, som blefve en följd af sjelfva försöksmobiliseringen
och alltså folie på denna; hvaremot Övriga, samtidigt förekommande utgifter
skulle i vanlig ordning bestridas från anslagen till mathållning,
fourageriug, beväringens och stammens vapenöfningar m. m. Kostnaderna
_för transporter vore beräknade å generalstabens kommunikationsafdelning,
de öfriga å dess militärstatistiska afdelning, och vore de
prisuppgifter m. m., på hvilka kostnadsberäkningen grundade sig, bestämda
i samråd med generalintendenten.
Slutligen hade t. f. generalstabschefen framhållit önskvärdheten af
att försöksmobiliseringen måtte komma till utförande om möjligt redan
under innevarande år.
För egen del ville departementschefen till en början rörande värdet
och betydelsen af en sådan erinra om det anförande till statsrådsprotokollet
den 13 januari nästlidet år, som i detta hänseende afgifvits
af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet och som
åtföljde Kong]. Maj:ts förut omnämnda framställning till samma års
Riksdag. Då detta anförande så nyligen blifvit bragt till Riksdagens
kännedom, vore det ej behöfligt att i statsrådsprotokollet återupprepa
12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
detsamma. I stället ville departementschefen framhålla de hufvudsakliga
skilnaderna mellan det förslag till försöksmobilisering, som framlades
till 1899 års Riksdag, och det förslag i samma angelägenhet,
som nu afgifvits af t. f. chefen för generalstaben. Dessa skilnader
vore följande:
l:o. 1899 års förslag hade afsett mobilisering af en hel arméfördelning
utom hälften af stora trängens formationer i hvad beträffar
hästarna. Det föreliggande åter förutsatte mobilisering i mindre om- - fattning och således med en sammanlagd styrka, ej uppgående till hvad
som 1899 föreslogs.
2:o. I 1899 års förslag hade en fälttjenstöfning om 5 dagars varaktighet
beräknats för den mobiliserade arméfördelningen, om äfven med
undantag af vissa trängformationer. Enligt föreliggande förslag borde
äfvenledes en fälttjenstöfning ega rum, men af något kortare varaktighet
och endast med en del, den större delen, af de mobiliserade
truppförbanden; de öfriga skulle utföra andra öfningar såsom fältskjutniugar,
fältmarscher o. s. v., med hvilka åsyftades att vinna erfarenhet
i olika rigtningar.
3:o. Hästanskaffningen hade enligt 1899 års förslag antagits skola
ske på följande sätt. Genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
borde upplysningar införskaffas från de olika kommunerna i riket
angående det antal hästar, som vederbörande egare kunde finnas villiga
att till visst pris utlega för kronans räkning. Inom den mobiliserade
arméfördelningen skulle dessa hästar af militär personal men på ett med
mobiliseringsförhållandena i möjligaste mån öfverensstämmande sätt
föras till truppförbandens mobiliseringsorter. Rörande anskaffningen af
det antal hästar inom de särskilda arméfördelningsområdena, som ej på
detta sätt kunde erhållas, borde vilkorliga aftal i god tid träffas med
entreprenörer å olika håll. Enligt föreliggande förslag åter skulle det
behöfiiga hästantalet, hvilket beräknats lägre än i 1899 års förslag, anskaffas
på det sättet, att bestämda aftal skulle uppgöras om tillhandahållande
medelst legning på olika orter inom landet af samtliga erforderliga
hästar och att vid försöksmobiliseringens igångsättande dessa
hästar skulle transporteras till de mobiliserade truppförbandens utrustningsorter.
4:o. Utan direkt samband med den hästanskaffning, som, enligt
hvad nyss blifvit. sagdt, vore nödvändig för de mobiliserade truppförbandens
behof, borde enligt det nu föreliggande förslaget en mönstring af
hästar och fordon ske inom ett mindre antal hästutskrifningsområden
enligt de grunder, som funnes angifna i lagen af den 24 maj 1895
13
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens ställande
på krigsfot.
5:o. Kostnaden för försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjenstöfning hade i 1899 års förslag beräknats till 700,000
kronor. Samma kostnad upptoges i det föreliggande förslaget till blott
480,000 kronor.
Trots den mindre omfattning, som försöket enligt t. f. generalstabschefens
förslag skulle erhålla, kunde och borde detsamma så ordnas,
att det fullt besvarade de frågor, som vore af vigt för fortgången af
arbetet på arméns krigsberedskap och för bedömandet af dess krigsduglighet.
De vigtigaste af dessa frågor voro följande:
a) I hvilka afseenden kunde det vara nödvändigt att ändra nu uppgjorda
planer för personalens inkallelse och samling vid mobilisering
samt för dess förplägnad och utrustning vid detta tillfälle?
b) Hvilken grad af krigsduglighet kunde våra mobiliserade trupper
anses innehafva?
c) Huru funktionerade hästutskrifningsväsendet? Hvilket värde kunde
tillmätas den häst- och fordonsmateriel, som stode armén till buds?
Med hänsyn till den stora betydelsen af att dessa frågor blefve
behörigen besvarade funne departementschefen angeläget vara, att förslag
angående en försöksmobilisering i den omfattning och på det sätt t. f.
chefen för generalstaben förordat ånyo förelädes Riksdagen.
På en punkt i den kostnadsberäkning, som åtföljde t. f. generalstabschefens
förslag, önskade departementschefen fästa Kongl. Maj:ts
särskilda uppmärksamhet.
Under det att uti propositionen till 1899 års Riksdag af Kongl.
Maj:t blifvit föreslaget, att värnpligtig, som för undergående af öfning
som afsåge utrönande af härens krigsberedskap fullgjorde tjenstgöring
utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen honom ålåge, finge åtnjuta
dagaflöning för den Överskjutande tiden med endast 20 öre om dagen,
hade t. f. generalstabschefen utgått från, att aflöningen till samtliga
värnpligtige under försöksmobiliseringstiden skalle, i likhet med hvad
vid frågans behandling vid sistlidne års Riksdag påyrkats, utgöra 50 öre
per dag eller det belopp, som vore gällande för den ordinarie tjenstgöringen
enligt nyss åberopade paragraf i värnpligtslagen. För sin del
hade departementschefen intet att erinra mot den beräkningsgrund, som
i förevarande afseende blifvit af t. f. chefen för generalstaben använd.
I sammanhang härmed borde erinras, att en del af den under nu vanliga
förhållanden utgående dagaflöningen skulle enligt gällande föreskrifter
insättas i postsparbanken, men att, med hänsyn till det bety
-
14
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
dande arbete, som blefve förknippadt med sådan insättning, samt beloppens
obetydlighet, det vore lämpligast, att under försöksmobiliseringen
hela aflöningen kontant utbetalades, med undantag likväl för aflöningen
till första och andra årsklasserna, för hvilka ökad öfningstid med anledning
af försöksmobiliseringen icke torde ifrågakomma och för hvilka
insättning i sparbanken på vanligt sätt borde ske.
I afseende på tiden för försöksmobiliseringens utförande hade t. f.
chefen för generalstaben framhållit önskvärdheten af, att försöket komme
till stånd redan under innevarande år; och med hänsyn därtill, att de
värdefulla lärdomar, som vore att hemta från detsamma, borde så fort
som möjligt få göra sig gällande i de förslag till införande af förbättringar
i vårt härväsende, som förestode, tvekade departementschefen
icke att på det lifligaste tillstyrka framställningen äfven i denna del.
Vid bestämmandet af den tidpunkt af året, då försöket skulle utföras,
ansåge han, att, i den mån de militära krafven det tillstadde, nödighänsyn
borde tagas till att så liten olägenhet som möjligt åsamkades
idkarne af jordbruksnäringen.
Då emellertid beväringens första uppbåd eller delar deraf icke kunde
pa grund af gällande lagstiftning inkallas till sådan tjenstgöring, hvarom
nu vore fråga, och då förhållandet vore enahanda beträffande den föreslagna
mönstringen af hästar och fordon, enär lagen den 24 maj 1895,
angående anskaffning af hästar och fordon för krigsmagtens ställande
på. krigsfot, endast Unge tillämpas vid verklig mobilisering, måste särskilda
lagar för ändamålet antagas; och hafva med anledning deraf förslag
till dylika nu blifvit Riksdagen förelagda.
Beträffande förslaget till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5
juni 1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för utrönande af
härens krigsberedskap, har departementschefen till statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 26 januari innevarande år anfört följande.
I nyss omförmälda anförande till statsrådsprotokollet den 13 sistlidne
januari om äskande af anslag för utförande under detta år af
försöksmobilisering och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar vid
de delar af hären, Kongl. Maj:t bestämde, hade departementschefen
framhållit, bland annat, att, enär beväringens första uppbåd eller delar
deraf icke kunde på grund af gällande lagstiftning inkallas till sådan
tjenstgöring, som vore i fråga, särskilda lagbestämmelser för ändamålet
erfordrades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6. I-1
Enligt gällande värnpligtslag kunde nemligen inkallande af beväringens
första uppbåd eller större eller mindre delar deraf icke ega rum
annat än dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt
§ 28 samma lag, »då rikets försvar det kräfver». Denna sistnämnda
bestämmelse afsåge tydligen förhållanden, som pakallade verklig mobilisering;
och skulle en mobilisering med det ändamål, för hvilket departementschefen
i sitt förut angifna yttrande till statsrådsprotokollet redogjort,
kunna företagas, måste alltså en lag stiftas, enligt hvilken det
blefve möjligt att till tjenstgöring inbeordra alla de beväringsmän,. som
enligt faststälda mobiliseringsplaner beräknats skola ingå i de mobiliserande
delarne af armén, och således äfven sådana beväringsmän af första
uppbådet, hvilka redan fullgjort sin fredstjenstgöring.
Vid tvenne föregående riksdagar, nemligen åren 1897 och 1899,
hade af Kongl. Maj:t förslag framställs rörande anordnande af försöksmoblisering.
Det förslag till lag, som uti ifrågavarande ämne förelagts
förstnämnda års Riksdag, hade, bland annat, innehållit att hvad i § 31
värnpligtslagen stadgades rörande åtlydnad af påbud, hvarigenom värnpligtig
inkallades till tjenstgöring vid utbrott af eller fara. för krig,
skulle ega tillämpning jemväl med afseende på inkallelse till den då
föreslagna vapenöfningen. Enär emellertid dessa ordalag hade visat
sig lemna rum för den missuppfattning, att dermed afsetts, att de från
vapenöfningen uteblifne skulle straffas med straffarbete enligt §§ 60
och 61 strafflagen för krigsmagten, hade, för att undanrödja möjligheten
af en dylik uppfattning, i det lagförslag, som förelagts 1899 års Riksdag,
hänvisningen till § 31 värnpligtslagen blifvit utesluten och i stället
en bestämmelse intagen derom, att värnpligtig, som blifvit i vederbörlig
ordning inkallad till vapenöfningen, men utan laga förfall uraktlåtit att
inställa sig till densamma, skulle straffas såsom för olofligt undanhållande
enligt § 68 strafflagen för krigsmagten. Det utskott inom Riksdagen,
som haft att afgifva yttrande öfver detta Kongl. Maj:ts förslag,
hade ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke högsta domstolens utlåtande
bort inhemtas öfver sistberörda bestämmelse, hvarför utskottet,
som dessutom funnit den ifrågasatta straffbestämmelsen väl sträng, härutinnan
ansett sig hafva skäl att ställa sig tveksamt emot det framlagda
förslaget, hvartill utskottet pa i öfrigt anförda skäl afstyrkt bifall. I
den vid nämnda betänkande fogade reservationen framhölls åter, att —
med hänsyn såväl till laglydigheten hos vårt folk som ock dertill, att
sådan mobiliseringsöfning förut icke egt rum, och att således erfarenheten
ej kunnat gifva vid handen nödvändigheten af strängare straff — syntes
det som om uteblifvande utan laga förfall ej behöfde beläggas med
opaginerad Kontrollera mot PDF
lti Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:r 3.
annan påföljd än böter. Stadgandet i § 41 mom. 3 värnpligtslagen
vore alltså bär tillfyllest, hvadan den del af förslaget, som innehöll berörda
straffbestämmelse och som föranledt utskottet till nämnda tvekan,
borde kunna uteslutas. Riksdagens kamrar hade emellertid vid frågans
behandling stannat i skiljaktiga beslut, hvadan framställningen om försöksmobilisering
äfven då förfallit.
Med hänsyn till hvad under sistlidet års Riksdag vid behandlingen
af förelaget till lag uti ifrågavarande ämne förekommit, och då ofvan
angifna skäl för den mening, att bötesstraff vore tillfyllest för åsidosättande
af denna lags föreskrifter, syntes departementschefen antagliga,
helst den uteblifne derjemte vore underkastad hemtningsäfventyr och
skyldig att ersätta all med hemtningen förenad kostnad, ansåge departementschefen
sig böra föreslå att för uteblifvande från mobiliseringsöfning
måtte få gälla samma straff, som i värnpligtslagen funnes stadgadt
för försummad inställelse vid annan tjenstgöring under fred eller böter.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 27 januari 1899 hade
dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet jemväl
anfört, att han till fullo insåge, huru ingripande i de enskildes borgerliga
förhållanden den af honom föreslagna lagen i sin tillämpning komme
att blifva, och att han till följd deraf ansåge sig böra föreslå en utväg,
hvarigenom i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands eller
å aflägsen ort, Konungen måtte kunna meddela befrielse från inställelse
till tjenstgöringen; och afsåge det i lagförslaget införda stadgandet
att »tjenstgöringen skulle ega rum enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelade» jemväl rätten att från all inställelse fritaga värnphgtige,
. som skulle hafva synnerligt men af en inkallelse till deltagande
i försöksmobiliseringen. I denna åsigt, såvidt anginge behofvet
af föreskrifter’rörande vissa värnpligtiges frikallelse från tjenstgöring,
instämde föredragande departementschefen i allo, men ansåge, att ett
uttryckligt stadgande härom borde i lagen inflyta. Derjemte borde bestämmas,
att Konungen, i likhet med hvad i § 8 värnpligtslagen rörande
krigstid tunnes stadgadt, egde meddela de föreskrifter, om inskrifne
värnpligtiges befrielse från tjenstgöring, som för rikets tjenst och det
allmännas behof funnes vara påkallade. I lagen borde vidare intagas
samma bestämmelse, som i värnpligtslagen § 50, nemligen att de för
lagens tillämpning i öfrigt erforderliga närmare föreskrifter skulle meddelas
af Konungen.
17
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
Hvad derefter vidkommer förslaget till lag angående mönstringunder
år 1900 af hästar och fordon ''för utrönande af härens krigsberedskap
innehåller statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för
den 26 sistlidne januari i detta ämne följande.
På sätt departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 13 sistlidne januari angående statsregleringen å fjerde hufvudtiteln
anfört, förefunnes mellan det förslag till försöksmobilisering, som framlades
till 1899 års Riksdag, och det förslag i denna angelägenhet, som
under den 7 december samma år afgifvits af t. f. chefen för generalstaben,
öfversten m. in. K. G. Bildt, eu väsentlig skilnad deri, att
enligt sistnämnda förslag en mönstring af hästar och fordon skulle
— utan direkt samband med den hästanskaffning, som vore nödvändig
för de mobiliserande truppförbandens behof — ske inom ett mindre
antal hästutskrifningsområden jemlikt de grunder, som funnes angifna
i lagen af den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon
för krigsmagtens ställande på krigsfot. Departementschefen hade vidare
erinrat, att, enär denna lag endast finge tillämpas vid verklig mobilisering,
en särskild lag måste för verkställande af den föreslagna
mönstringen antagas. Innan departementschefen för Kongl. Maj:t framstälde
förslag till en dylik lag, ville han emellertid i korthet redogöra
för de i förstnämnda lag uti ifrågavarande afseende gifna hufvudsakliga
bestämmelser.
Sedan förordnande meddelats om krigsmagtens ställande på krigsfot,
vore, med vissa undantag, alla egare af hästar och fordon skyldige
att, när så erfordrades, till krigsbruk afstå desamma mot i lagen angifven
ersättning. Det erforderliga antalet hästar och fordon bestämdes
af Konungen samt fördelades likaledes af Konungen efter angifven
grund på vederbörliga kommuner. Hvarje kommun inom riket ålåge
att å mönstringsställen och tider, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
uppå förslag af vederbörande militärmyndighet, utsattes, hålla
tillhanda det antal hästar och fordon, som belöpte sig på kommunen.
Inom hvarje kommun funnes en särskild af fem personer bestående, å
kommunalstämma eller af stadsfullmägtige eller å allmän rådstuga utsedd
nämnd, som inom kommunen uttoge de hästar och fordon, hvilka
skulle å mönstringsställena tillhandahållas. Hiistarnes duglighet pröfvades
af en mönstringskommission, bestående af tre medlemmar, utsedde,
eu af militärmyndighet, en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och en af vederbörande kommun. Med hästarne, som vid aflemnande!
borde hafva skoningen i godt skick, skulle ock följa ryktdon, grimma,
Bih. till Kikad. Urat. 1900. 4 Sami. 2 Afd. 2 Raft. 3
18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
täcke af ylle, täckgjord, en omgång lösa hästskor och, der så ske kunde,
fodertornist samt dessutom foder för tre dygn. Med hvarje fordon
skulle, utom dess vanliga tillbehör, aflemnas seltyg.
Enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t genom nådiga förordningen
den 18 juni 1897 meddelat för verkställighet af förut nämnda
lag, vore uppgifter på det antal hästar och fordon, hvarje kommun
hade att tillhandahålla, utdelade till vederbörande kommuner för att
förvaras å landet hos kommunalstämmas ordförande samt i stad hos
stadsfullmägtiges ordförande eller magistraten. Antalet mönstringsställen
skulle bestämmas med hänsyn dels dertill, att icke någon kommun
borde få längre väg från sin hufvudort till mönstringsstället än
4 nymil eller undantagsvis i rikets nordligare delar 6 nymil, och dels
dertill, att icke större antal hästar och fordon sammanfördes å något
mönstringsställe, än att mönstringen kunde medhinnas på en dag.
Ofördröjligen, efter det Konungen förordnat om krigsmagtens ställande
på krigsfot, skulle Kongl. Maj:ts befallningshafvande för vederbörande
kommuner utsätta tid och ort'' för tillhandahållandet af det antal hästar
och fordon som belöpte sig på kommunen, och sedan meddelande
härom lemnats ordförande i kommunalstämma, stadsfullmägtige eller
magistrat, skulle denne skyndsamt sammankalla den inom kommunen
utsedda nämnden. Vid uttagningen skulle nämnden underrätta hästoch
fordonsegare om tid och ort för hästarnes och fordonens samling,
hvarjemte nämnden skulle utse nödig personal till förare. Mönstringskommissionen,
biträdd af en veterinär och en protokollsförande skulle
å mönstringsstället undersöka hästarnes och fordonens användbarhet.
Hvad anginge öfriga i nämnda lag och förordning meddelade föreskrifter,
såaom beträffande inlösning af godkända hästar och fordon,
uttagning tvångsvis af det antal, som icke frivilligt aflemnas in. m.
vore dessa föreskrifter icke afsedda att tillämpas vid den ifrågasatta
mönstringen.
Det lagförslag uti ifrågavarande ämne, hvilket nu förelåge, skiljde
sig från lagen den 24 maj 1895 och nådiga förordningen den 18 juni
1897 endast i följande afseenden:
I § 5 mom. 4 af nämnda lag föreskrefves, såsom nyss erinrats, att
med de hästar, hvilka af kommunerna tillhandahölles, skulle vid aflemnande!
följa, bland annat, foder för tre dygn. Då emellertid afsigten
med den nu ifrågasatta mönstringen allenast vore, att hästarne skulle
19
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
inställas på mönstringsplatserna för att omedelbart efter verkstäld mönstring
återföras till hemorten, behöfde större myckenhet af foder icke
medföras, än hvad som erfordrades för fram- och återfärden samt högst
en dags uppehåll å mönstringsstället, och hade med anledning deraf i
lagförslaget införts bestämmelse härom.
Den i förordningen den 18 juni 1897, § 9 mom. 3 meddelade
bestämmelsen, att nämnderna skulle utse nödig personal till förare af
hästarne från samlings- till mönstringsorterna, borde ej. heller nu
tillämpas, utan borde vederbörande hästegare berättigas att sjelfva framföra
sina hästar.
Då det skulle kunna befaras, att åtskilliga häst- och fordonsegare
utan giltiga skäl undandroge sig fullgörandet af skyldigheten att tillhandahålla
sina hästar och fordon jemte behörig utrustning, derest ej
särskild straffpåföljd derför bestämdes, hade departementschefen funnit
nödigt föreslå, att egare af häst eller fordon, som uraktläte fullgöra
hvad honom enligt den ifrågasatta lagen ålåge, skulle höta för häst
eller fordon, som instälts med ofullständig utrustning, fem kronor samt
för häst eller fordon, som icke instälts, tjugu kronor.
Påförandet och uttagningen af dessa böter hade synts departementschefen
lämpligen böra ske på samma sätt som i värnpligtslagen
funnes stadgadt angående böter enligt nämnda lag. Derigenom undvekes
den besvärligare och ofta mera tidsödande proceduren vid allmän
domstol, hvarjemte de till böter förfallne vunne den fördelen, att ej,
personligen eller genom ombud, behöfva inställa sig inför dömande
myndighet. I stället komme bötesförteckningar att af mönstringskommissionerna
uppgöras och till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
länen insändas, hvarefter utdrag af dessa förteckningar till vederbörande
kronofogdar och magistrater öfversändes, försedda med Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes resolution att de i utdragen upptagna böterna
finge hos de försumlige omedelbart uttagas, derest de icke något
deremot invände. Önskade de åter för sin uraktlåtenhet styrka laga
förfall eller eljest åberopa någon omständighet, som kunde leda till
deras frikännande från bötesansvar, egde de inom viss tid till kronofogden
eller magistraten ingifva nödiga bevis. Dessa ölverlemnades
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning ^af förekommande
omständigheter, skulle meddela beslut i saken. Klagan öfver
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut finge föras hos Kongl. Maj:t
genom landtförsvarsdepartementet och skulle böterna, som vid bristande
tillgång skulle förvandlas eldigt allmän strafflag, tillfalla beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond.
opaginerad Kontrollera mot PDF
-u Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
På grund af den i lagen den 24 maj 1895 gifna bestämmelsen, att
de närmare föreskrifter, som för verkställighet af lagen blefve erfoderliga
skulle af Konungen meddelas, hade förenämnda förordning den 18
juni 1897 blifvit utfärdad och innefattades deri jemväl föreskrifter om
den ersättning, som tillkomme de personer, hvilkas arbete eller egendom
i följd af stadgande^ i 1895 års lag toges i anspråk. Dylika särskilda
bestämmelser rörande tillämpningen af den föreslagna mönstringslagen
borde helt naturligt jemväl af Kongl. Maj:t utfärdas, och anhöll departementschefen,
att redan nu få redogöra för de grunder, enligt hvilka
ersättning för de i lagen bestämda åligganden syntes honom böra beräknas.
Departementschefen erinrade då först derom, att medlemmarne af
de i lagförslaget omförmälda nämnderna, hvilka hade att verkställa uttagning
af hästar och fordon inom kommunerna, fullgjorde ett allmänt
kommunalt uppdrag, för hvilket särskild ersättning icke kunde anses
böra utgå.
Godtgörelse måste deremot lemnas dels mönstringskommissionernas
medlemmar samt de veterinärer och protokollsförare, hvilka biträdde
kommissionerna, dels egarne af de hästar och fordon, hvilka framförts
till mönstringsställe.
Beträffande den förra kategorien borde de ersättningsgrunder tilllämpas,
som gälde vid verklig mobilisering och hvilka angåfves i förordningen
den 18 juni 1897, §4 mom 5. Ifrågavarande personer komme
således att uppbära rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente,
hvarvid skulle iakttagas att den, som icke efter innehafvande
tjenst vore att hänföra till viss klass i sagda reglemente, egde
åtnjuta dylik ersättning enligt fjerde klassen.
Hvad åter anginge ersättningen till den senare kategorien, hästoch
fordonsegarne, ansåge departementschefen denna böra utgå
dels för framförandet af hästarne och fordonen från egarnes hemvist
öfver samlingsstället inom kommunen till mönstringsplatsen, samt
dels för tidsspillan å samlings- och mönstringsställena.
Den förra ersättningen borde beräknas för hvarje häst med belopp,
motsvarande den maximilega per nymil, som för entreprenadskjuts vore,
jemlikt cirkuläret den 16 november 1888, för orten bestämd, och för
hvarje fordon med den afgift, som, enligt gällande taxa, för tillhandahållande
vid skjutsanstalterna af åkdon utaf enklare beskaffenhet funnes
faststäld. Den senare ersättningen åter syntes med hänsyn dertill att
sammanlagda väntetiden å samlings- och mönstringsställena icke be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
2t
bolde, annat än undantagsvis, öfverskrida 6 timmar, skäligen kunna bestämmas
till tre kronor för hvarje häst samt likaledes till tre kronor
för hvarje af hästarnes och fordonens framförande upptagen person.
Hvad slutligen angår herr Ollas A. Ericssons ofvanberörda motion,
bär motionären till stöd för sin framställning anfört följande.
I motiveringen till Kongl. Maj:ts förslag framhölles bland annat vigten
för försvaret af att härordningen under fredstid underkastades ett så allvarligt
prof,, som en försöksmobilsering, att för anställande af detta
försök; skulle inkallas endast någon mindre del af hären, att, ehvad inkallandet
skedde delvis vid en eller flere arméfördelningar, minst 5—7
årsklasser af beväringen vid den eller dessa delar vore inbegripna, och
att en dagaflöning af 50 öre skulle tilldelas den inkallade beväringen
under tjenstgöringen.
Men oaktadt Kongl. Magt således föreslagit en förhöjning af denna
dagaflöning för den tid tjenstgöringen fullgjordes utöfver den, sona enligt
§ 27 värnpligtslagen beväringen ålåge, från vid sistförflutne riksdag
föreslagna 20 öre till nämnda 50 öre, vore denna aflöning likväl
allt för knappt tilltagen.
Att en dagaflöning af endast 50 öre vore stadgad för den ordinarie
tiden kunde försvaras dermed, att detta gälde landets alla värnpligtig^,
men att för ett, enligt vederbörandes påstående, för försvaret så vigtig^
ändamål inkalla endast någon del af landets beväring till tjenstgöring,
och det utöfver den ordinarie tjenstetiden, samt derför lemna en ersättning
af 50 öre för dag, vore föga rimligt begärdt. Om t. ex. 7
årsklasser inkallades å en ort, skulle det kunna hända, att 3 k 4 söner
från samma hus måste ut i denna tjenstgöring, och i ersättning derför
skulle desse då erhålla endast en liten bråkdel af hvad de kunnat förtjena,
om de fått stanna hemma, och hvilken högre förtjenst måhända
vore af högsta behofvet för föräldrars och anhöriges uppehälle. Hade
ifrågavarande försöksmobilisering gält hela landets beväring, hade man
ändock fått finna sig deri och föga hade då varit att anmärka emot
den låga dagaflöningen, men, som nu vore i fråga och åt sådan anledning,
att den ena ortens beväring kunde kallas och måste vid straffpåföljd
ut i tjenstgöring, och den andra ortens utan vidare finge blifva
hemma, kunde man ej stanna vid en så låg aflöning utan att riskera,
att ett allt för stort och berättigad! missnöje blefve följden. Ansåge
22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
Riksdagen försöksmobiliseringen vara nödvändig och beslutade att densamma
skulle verkställas, så måste den också skäligt ersätta kostnaderna.
Under nu rådande höga arbetspriser kunde man knappast bestämma
ifrågavarande dagaflöning till lägre belopp än 1 krona 50 öre. Alla borde
vara kunna ense derom, att äfven med denna högre dagaflöning, blefve
missnöjet med försöksmobiliseringen störst, der densamma kom me att
tillämpas.
Det sammansatta stats- och lagutskottet har nu likasom vid de
föregående tillfällen, då fråga om utförande af försöksmobilisering förelegat
Riksdagen, ansett en sådan öfning vara för utrönande af vår
armes krigsduglighet synnerligen vigtig samt egnad att gifva nyttiga och
nödiga lärdomar beträffande mobiliserings verkets fullkomnande till
största möjliga snabbhet och säkerhet vid härens försättande på krigsfot.
Da utskottet derjemte funnit, att i Kongl. Maj:ts nu föreliggande
förslag hänsyn tagits till de hufvudsakliga önskningsmål, som vid frågans
föregående behandling inom Riksdagen gifvit sig tillkänna, samt att
detta, förslag i fråga om kostnaderna eger afgjorda företräden framför
de tidigare uppgjorda planerna, har utskottet icke tvekat att i hufvudsak
förorda bifall till Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställningar.
Visserligen har i den föreslagna lagen om tillägg till värnpligtslagen
den 5 juni 1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för
utrönande af härens krigsberedskap, icke kunnat gifvas uttryck åt den
enligt de åberopade statsrådsprotokollen åsyftade begränsning af öfningens
omfattning till i allmänhet endast vissa årsklasser af beväringens
första uppbåd, men utskottet hyser dock förvissning derom, att allt
hvad som kan åstadkommas för att göra försöksmobiliseringen så litet
betungande för landets befolkning, som med hänsyn till öfningens
ändamålsenliga anordnande finnes möjligt, varder iakttaget, och utskottet
tillstyrker derför Riksdagen att antaga nämnda lag i oförändradt skick.
Hvad beträffar förslaget till lag angående mönstring under år
1900 af hästar och fordon för utrönande af härens krigsberedskap, har
utskottet icke haft anledning till anmärkning mot annat än bötesbestämmelserna.
Det har synts utskottet obilligt att den, som till
äfventyrs blefve ålagd att till mönstring inställa både häst och fordon
men försummade denna sin skyldighet, skulle — såsom i förslaget
synes vara afsedt — bota dubbelt, och utskottet har derför ansett, att
lagen borde så affattas, att jemväl sådan försummelse finge umgällas
1
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 23
med tjugu kronors böter. Likaledes bär utskottet funnit det vara allt
för strängt att stadga böter för äfven den obetydligaste brist i hästs
eller fordons utrustning, helst ett fel eller förbiseende härutinnan torde
finnas ursägtligt med hänsyn både till mångfalden af de persedlar, som
skola medföras, och dertill att sådan mönstring tillförene icke egt rum.
Bötespåföljd bör derför, enligt utskottets åsigt, inträda först vid uraktlåtenhet
åf mera väsentlig beskaffenhet i skyldigheten att medföra
föreskrifven utrustning. I detta sammanhang har utskottet velat framhålla
önskvärdheten af att så fullständiga och allmänt spridda underrättelser
som möjligt måtte meddelas om de skyldigheter, som böra af
häst- och fordonsegare iakttagas vid mönstringen.
Enligt förslaget skulle ådömda böter tillfalla beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond, men enär mönstringspligten i detta fall till
sin egenskap företrädesvis är ett kommunalt åliggande, synas böterna
hellre böra tillgodokomma den kommun, som den bötfälde tillhör.
I öfverensstämmelse med de sålunda i dessa afseenden uttalade
åsigter föreslår utskottet, att ifrågavarande lag måtte erhålla den i viss
män förändrade lydelse, som af utskottets hemställan här nedan inhemtas.
Hvad derefter angår den i ofvanberörda motion gjorda framställning
om förhöjning i dagaflöningen åt de till mobiliseringsöfningen inkallade
värnpligtige har utskottet, som visserligen icke förbiser, att förhållanden
kunna inträffa, då inkallelse till denna öfning blifver för den
enskilde ganska betungande, likväl funnit att, då det lärer kunna förutsättas,
att under särskilt ömmande omständigheter ansökan om befrielse
från inställelse icke skall mötas af afslag, samt dessutom deltagandet
i öfningen måste anses såsom en medborgerlig pligt, hvilken
må uppfyllas, äfven om fullt tillräcklig ersättning derför icke lemnas,
den ifrågasatta förhöjningen af dagaflöningen till tre gånger det belopp,
som vid vanliga beväringsöfningar utgår, icke kan förordas.
Emot beloppet af det af Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
äskade anslag till försöksmobiliseringens verkställande har utskottet
vid sådant förhållande icke haft något att erinra.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får det sammansatta utskottet
hemställa,
a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
derom gjorda framställning, måtte antaga följande
24
Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N.v 3.
Lag
om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni 1885, beträffande
vapenöfning under år 1900 för utrönande af härens
lerig sberedskap.
Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenst
göling för utbildning, som åligger värnpligtig enligt
§ 27 värnpligtslagen, värnpligtig, som år 1900 tillhör
beväringens första uppbåd vid de delar af hären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under
sagda år för vapenöfning, som afser utrönande af
härens krigsberedskap, tjenstgöra under högst femton
dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad
; skolande i fråga om denna öfning för öfrig! gälla
hvad i värnpligtslagen finnes stadgadt angående värnpligtigs
tjenstgöring under fredstid samt påföljd
lör uteblifvande från sådan tjenstgöring; och eger
Konungen rörande befrielse från omförmälda öfning
meddela de föreskrifter, som för rikets tjenst och det
allmännas behof eller ined hänsyn till särskilda förhållanden,
såsom värnpligtigs vistelse utom riket eller
på större afstånd från vederbörande trUppförbänds
mobiliseringsort, kunna finnas påkallade.
Ofriga för denna lags tillämpning erforderliga
närmare bestämmelser meddelas jemväl af Konungen;
b) att Riksdagen, under förklarande att Kongl.
Maj:ts i propositionen n:o 35 gjorda framställning med
förslag till lag angående mönstring under år 1900 af
hästar och fordon för utrönande af härens krigsberedskap
icke kan oförändrad af Riksdagen bifallas,
ville för sin del antaga följande
Lag
angående mönstring under år 1900 af hästar och fordon
för utrönande af härens krigsberedskap.
Såsom tillägg till lagen den 24 maj 1895 angående
anskaffande af hästar och fordon för krigsmag
-
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 25
tens ställande på krigsfot, förordnas härigenom, beträffande
mönstring under år 1900 af hästar och fordon
för utrönande af härens krigsberedskap, som
följer:
Derest Konungen för utrönande af härens krigsberedskap
finner nödigt anbefalla, att under år 1900
inom särskilda delar af riket mönstring skall ega rum
af hästar och fordon, hvilka i händelse af krigsmagtens
ställande på krigsfot böra i öfverensstämmelse med
föreskrifterna i lagen den 24 maj 1895 anskaffas,
skall det åligga dels de i §§ 4 och 5 af berörda lag
omförmälda nämnder och mönstringskommissioner att
fullgöra de åligganden, som dem enligt samma lag
vid krigstillfälle tillkomma, dels ock vederbörande
egare af hästar och fordon att ej mindre tillhandahålla
dessa för nämnderna än äfven å de utsatta samlings-
och inönstringsplatserna i behörig tid inställa
de uttagna hästarne och fordonen med persedlar och
tillbehör för undergående af mönstring, allt på sätt i
nämnda lag finnes föreskrifvet; dock att foder till
hästarne icke behöfver medföras utöfver hvad som
erfordras för fram- och återfärden samt högst en dags
uppehåll å mönstringsstället, äfvensom att uttagning
tvångsvis af hästar och fordon, på sätt i §§ 5 och 7
af lagen stadgas, icke skall ske.
Uraktlåter egare af hästar eller fordon att fullgöra
hvad enligt denna lag honom åligger, böte vid
försummelse att inställa hästar eller fordon eller beggedera
tjugu kronor och, om hästarne eller fordonen
inställas med i nämnvärd mån ofullständig utrustning,
fem kronor.
Å böter, som enligt denna lag af mönstringskommissionen
anses böra egare af häst eller fordon
påföras, skall förteckning uppgöras och till Konungens
befallningshafvande i länet ofördröjligen insändas;
skolande mönstringskommissionen, innan den lemnar
förrättningsstället, granska och underteckna den af
protokollsföranden uppgjorda bötesförteckning.
Böter enligt denna lag tillfälle den kommun, som
den bötfälde tillhör.
Bih. Ull Riksd. Vrot. 1300. 4 Barn/. 2 Afd. 2 Haft.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
I fråga om böternas uttagande, förvandling vid
bristande tillgång äfvensom besvärs anförande skall
gälla hvad i §§ 46—48 af värnpligtslagen den 5 juni
1885 finnes i afseende å böter enligt nämnda lag
stadgadt.
De för denna lags tillämpning i öfrigt erforderliga
bestämmelser meddelas äf Konungen;
c) att herr Ollas A. Ericssons ofvanberörda motion
icke må af Riksdagen bifallas; samt
d) att Riksdagen, vid bifall till hvad under a),
b) och c) föreslagits, må för utförande under innevarande
år af försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjenstöfningar vid den eller de delar
af hären Kongl. Maj:t bestämmer, äfvensom för anställande
af mönstring med hästar och fordon, som
erfordras för krigsmagtens ställande på krigsfot, å
extra stat för år 1901 bevilja 480,000 kronor.
Stockholm den 27 april 1900.
På det sammansatta utskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservation:
vid mom. c)
af herr Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra, hvilken yrkat, att hans
ofvanberörda motion måtte tillstyrkas.
Herr Ollas A. Ericsson har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen inom utskottet af andra moment i betänkandet
än det nyssnämnda.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1900.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1900:71 Riksdagens Skrifvelse N:o 71 s. 1 i texten