Sök i Ratio Lex

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3

1901-03-14 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1901:3, Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 14 mars 1901, kl. 1 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af väckt motion

om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande

af förslag till ändring i gällande sjölag, beträffande

försäkringsgifvares rätt att i vissa fall vid

domstol föra talan m. m.

Till särskilda utskottet har hänvisats en af herr J. A. Kinnman

inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 19, af följande lydelse:

»Uti § 214 mom. 1 af gällande sjölag finnes föreskrifvet, att om

någon, som eger del i ett haveri, vill påkalla dispacheutredning, vare

han dertill berättigad.

§ 326 i samma lag stadgar, att den, som icke åtnöjes med dispache,

skall göra sin klandertalan anhängig vid i samma paragraf föreskrifven

domstol.

Det synes alltså, enligt mitt förmenande, vara lagens afsigt, att

hvar och en, hvars rätt beröres af en dispacheutredning, skall vara berättigad

icke allenast att påkalla, utan äfven att öfverklaga en dylik utredning.

Jemlikt §§ 250 och 251 sjölagen åligger det försäkringsgifvare att

ersätta alla de bidrag och kostnader, som genom dispache påförts försäkrade

föremål. Då föremål äro försäkrade, berör dispachen således icke

egarens, utan nästan uteslutande försäkringsgifvarens intressen.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 3 Haft. (N:o 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

Egarens eller försäkringstagarens intressen kunna för öfrigt ibland

stå i direkt strid mot försäkringsgifvarens intressen, och i sådana fall lärer

den förre ingalunda hjelpa försäkringsgifvaren genom att å hans vägnar

öfverklaga dispachen. Fall inträffa, då lastegaren tillika är egare af fartyget,

och har han då försäkrat lasten och frakten, som ofta representera

ett ganska stort värde, under det fartyget går oförsäkradt, ser han icke

ogerna, att försäkringsgifvaren får betala större andel i haveriet, än han

rätteligen borde. Ofta kan äfven svårighet uppstå derigenom, att lastegaren

är bosatt långt bort, t. ex. i Sydafrika, och då är det ej tid för

försäkringsgifvaren att hinna få dokumenten före den korta fatalietidens

utgång.

Försäkringsgifvare torde alltså höra vara lagligen berättigade att i

denna sin egenskap ej mindre påkalla och öfverklaga en dispache, som

berör hos dem försäkrade föremål, än äfven vid domstol föra talan i mål,

som berör försäkringsgifvares intressen i de fall, der ersättning till det

hela eller delvis skall af försäkringsgifvare gäldas.

Genom ett Kongl. Maj:ts utslag den 28 oktober 1897 i dispachemål

angående skonerten Miranda har emellertid uttalats, att en försäkringsgifvare

å last i denna sin egenskap icke enligt sjölagens nuvarande lydelse

är berättigad att föra klandertalan mot dispache. En ändring af sjölagen

i denna del är således nödig, och jag vågar derför vördsamt föreslå, att

Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t måtte

låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i

gällande sjölag, att försäkringsgifvare å fartyg, last, frakt eller andra föremål

skall vara berättigad att i denna sin egenskap ej mindre påkalla och

öfverklaga dispache än äfven vid domstol föra talan i mål, som angå försäkringsgifvares

intressen i de fall, der ersättning till det hela eller delvis

skall af försäkringsgifvare gäldas.»

I enlighet med gällande sjölag åligger det befälhafvare å fartyg

att, så snart gemensamt haveri egt rum, utan dröjsmål föranstalta om

utredning och fördelning af detsamma, s. k. dispache, hvilken här i landet

upprättas af dertill förordnad tjensteman, dispachör. Om någon, hvilken

eljest eger del i haveriet, vill påkalla sådan utredning, är han, såsom

motionären erinrat, dertill berättigad. Den, som icke åtnöjes med dispache,

har, enligt af motionären jemväl omförmäldt stadgande, att anhänggöra

klandertalan vid rådstufvurätten i den stad, der dispachen är utgifven,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 3

och öfver rådstufvurättens utslag i sådana mål kan klagan föras hos

Konungen.

Befalhafvaren har sålunda i första rummet fått sig ålagd tillsyn

derå, att den vid dylikt haveri uppkommande säregna och ofta mycket

invecklade rättsgemenskapen mellan fartygets och lastens egare må blifva

genom vederbörande myndighets försorg reglerad, och detta synes äfven

väl öfverensstämma med den befalhafvaren tillkommande allmänna ställning,

enligt hvilken han i första hand eger pligt och befogenhet att i

alla förhållanden bevaka rederiets och lastegarnes intressen samt inför

redare och lastegare är ansvarig för, att de i sådant afseende erforderliga

åtgärder blifva behörigen vidtagna.

Såsom ofvan blifvit nämndt, har lagen gifvit delegare i haveriet

rätt att påkalla och öfverklaga dispaclieutredning. Till delegare kan

emellertid icke räknas försäkringsgifvare, på sätt jemväl blifvit fastslaget

genom högsta domstolens af motionären omförmälda utslag den 28 oktober

1897.

Oförnekligt är väl, att försäkringsgifvaren kan lika mycket eller

mer än det försäkrade föremålets egare hafva intresse af dispachens

utgång, i det att han är pligtig gälda vid full försäkring hela och vid partiel

försäkring en motsvarande del af det belopp, som påföres nämnda

föremål, men häraf må man icke, såsom motionären antagit, draga den

slutsats, att försäkringsgifvaren skulle anses såsom delegare i den rättsgemenskap,

som genom haveriet uppkommit mellan egarne af fartyg,

frakt och last, samt såsom sådan ega påkalla ckspache eller föra talan i

målet. Det lärer knappast kunna anses såsom någon i vår lagstiftning

erkänd grundsats, att en person, hvilken utan att vara part i ett visst rättsförhållande

likväl medelbart är deraf intresserad — t. ex. i anledning

af honom åliggande förpligtelse att ersätta den skada, som till följd af

rättsförhållandet kan drabba någon af parterna i detsamma — skulle

allenast på denna grund ega att föra talan angående berörda rättsförhållande,

utan torde tvärtom sådan befogenhet i regel tillkomma endast den

omedelbare rättsegaren. Att försäkringsgifvaren, i denna sin egenskap,

blifvit frånkänd befogenheten att uppträda såsom part i dispachemål,

synes alltså vara i öfverensstämmelse med hvad eljest i vår rätt gäller

för likartade fall.

Det torde jemväl förtjena beaktande, att om försäkringsgifvare

skulle erkännas Båsom part i dispachemål, samma behörighet af enahanda

skäl borde finnas jemväl för den, som å det försäkrade före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

målet lenmat återförsäkring och. i förhållande till försäkringsgifvaren

innehar samma ställning, som denne intager till föremålets egare. Väl

är det utskottet bekant, att reassuradörerna förbinda sig att åtnöjas med

den uppgörelse, som af assuradören träffas, men lagstiftaren har ej att

taga hänsyn till sålunda träffade enskilda aftal utan till allmänna principer,

och samma grunder, som anföras till stöd för assuradörs rätt till

talan i förevarande fall, skulle medföra en liknande rätt för återförsäkraren.

Vid sådant förhållande och då ett fartyg kan vara försäkradt hos flere

försäkringsgifvare och till exempel en styckelast hos ett flertal sådana,

skulle antalet parter i dispachemål ofta erhålla en synnerligt stor utsträckning,

med påföljd att målens afgörande försvårades och fördröjdes.

I sina konseqvenser skulle en dylik rättsuppfattning möjligen ock kunna

föranleda till rubbning af den vigtiga principen, att i redarnes och lastegarnes

frånvaro befälhafvaren bör vara ensam beslutande och ensam

ansvarig representant för de med fartyg och last förbundna intressen.

Försäkringsgifvarne äro i allt fall ingalunda uteslutna från möjligheten

att vid haveritillfällen bevaka sina rättigheter. Enligt 245 §

sjölagen skall försäkringstagare vid första underrättelse om olycka, som

träffat försäkradt föremål och faller under försälcringsgifvarens ansvarighet,

om samma olycka underrätta försäkringsgifvaren och inhemta dennes

föreskrift om, hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens

bergning och vård äfvensom till afvärjande af större förlust. Försäkringsgifvaren

synes sålunda i förhållande till försäkringstagaren ega ‘ beslutanderätt

ifråga om <le åtgärder, som kunna erfordras i omedelbart

sammanhang med haveriet. Anser försäkringsgifvare önskvärdt att äfven

kunna påkalla dispacheutredning och att under densamma ega att inför

vederbörande myndigheter föra talan för försäkradt föremål, finnes i

vår lagstiftning intet, som hindrar honom från att låta på sig öfverflytta

den rätt i berörda afseenden, som eljest skulle tillkomma försäkringstagaren.

För dylik öfverlåtelse kunna tänkas olika former. Dels kan

försäkringsgifvaren erhålla redares eller lastegares fullmagt eller tillförsäkra

sig behörigt innehaf af konnossement å last, dels kan ock öfverlåtelsen

göras till vilkor för försäkrings meddelande och bestämmelse

härom intagas antingen i de särskilda försäkringspoliserna eller i den

allmänna svenska försäkringsplanen. Det lärer alltså bero af försäkringsgifvarne

sjelfve att förskaffa sig den befogenhet, motionären förmenar böra

dem tillkomma, och vid sådant förhållande torde anledning saknas att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 5

af hänsyn till deras intressen vidtaga någon åtgärd i den rigtning, motionen

angifver.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må af Kiksdagen

bifallas.

Stockholm den 14 mars 1901.

På särskilda utskottets A ägnar:

ROBERT DICKSOK

Sill. till Riksd Prof. 8 Sami. 1 Afd. 3 Saft.

‘i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.