Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om åstadkommande af bestämmelser till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror. Särskilda utskottet har fått till sig hänvisade två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 8 och 15, i hvilka ifrågasattes skrifvelse till Kongl. Maj:t i hufvudsakligt syfte att åstadkomma bestämmelser till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror.

1901-04-12 · 23 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1901:6, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om åstadkommande af bestämmelser till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror. Särskilda utskottet har fått till sig hänvisade två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 8 och 15, i hvilka ifrågasattes skrifvelse till Kongl. Maj:t i hufvudsakligt syfte att åstadkomma bestämmelser till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

1

N:o 6.

Allt. till Riksd. kansli den 12 april 1901, kl, 3 e. in.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af väckta motioner

angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om

åstadkommande af bestämmelser till motverkande af de

med sjöfarten förbundna faror.

Särskilda utskottet har fått till sig hänvisade två inom Andra Kammaren

väckta motioner, n:is 8 och 15, i hvilka ifrågasattes skrifvelse till

Kongl. Maj:t i hufvudsakligt syfte att åstadkomma bestämmelser till motverkande

af de med sjöfarten förbundna faror.

Den förra af dessa motioner, hvilken afgifvits af herr J. A. Kinnman,

slutar med hemställan, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta föreskrifva bestämmelser angående säkerhetsåtgärder

å fartyg, särskildt beträffande

användande af kondemnerade fartyg,

fartygs nedlastning,

däckslasters höjd och fastgörande,

lifbergnings- och eldsläckningsredskap,

undersökning och profning af ångpannor och ångrör,

undersökning af signallanternor och sättet lör deras fästande,

kompetens för befälhafvare i inrikes fart,

bemanning och tjenstetid i inrikes fart och kustfart,

ansvar för vårdslöshet eller oredighet genom förtärande af starka

drycker vid utöfvande af inagtpåliggande befattning å fartyg i inrikes fart,

Bih. tiU Riksd. Prat. 1901. 8 Sami. 1 Afd. ‘ 6'' Häft. (N:o O). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o G.

utrustning med medikaments- och förbandsartiklar,

ventilation af besättningsrum, och

inspektion af fartyg

samt till Riksdagen föreslå de ändringar i allmän lag och sjölag, som härför

erfordras.

I motionen n:o 15 hemställer herr E. Smith, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t måtte begära, det täcktes Kong!. Maj:t låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till lag angående

anbringande af ett lastmärke å åtminstone i den utrikes sjöfarten

använda fartyg,

begränsning af däckslasten å såväl lastfartyg som passagerareångare,

möjligen med undantag för mindre kustfarare använda i inrikes fart,

besigtning för utrönande af fartygs sjöduglighet, med uteslutande af

en del mindre kustfarare i inrikes fart,

bemanningsregler för alla fartyg med undantag för mindre kustfarare

i inrikes fart,

besigtning och profning af lastångares ångpannor, samt

dessutom förslag till sådana ändringar i nu gällande sjölag, som orsakas

af de här ofvan begärda nya lagarne.

För de skäl, motionärerna förebragt till stöd för de af dem sålunda

framstälda yrkanden, kommer redogörelse till någon del att lemnas vid

behandling af de särskilda förslagen, men tillåter sig utskottet att i (ifrigt

hänvisa till motionerna.

Frågan, i hvilken mån de särskilda vådor, Indika äro förenade med

sjöfartsnäringens utöfvande, påkalla ingripande från de lagstiftande myndigheterna,

har sedan åtskilliga år tillbaka varit föremål för uppmärksamhet

såväl här i landet som i andra länder.

Allmänt bekant torde vara, hurusom på förevarande område särskildt

i England rådt en liflig rörelse, väsentligen härledande sig från en engelsk

parlamentsledamot, rnr Plimsoll, hvilken i början af 1870-talet bragte å

bane åtskilliga hit hörande spörsmål, såsom bland annat angående åtgärder

i afseende på fartygs behöriga bemanning, förbud mot eller inskränkning

i rätten att föra däckslast, bestämmande af viss lastlinie, hvaröfver

fartyg ej skulle få nedlastas, samt _ obligatorisk årlig besigtning af fartyg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

I samtliga dessa ämnen äro numera lagbestämmelser genomförda. Sålunda

linnes lag angående besättnings antal. Rätten att föra trälast a däck är

begränsad för fartyg, engelska eller utländska, som under viss årstid ankomma

till engelsk hamn. Lastlinie är såsom regel föreskrifven och åsättes

med ledning af faststälda tabeller. Jemväl beträffande främmande

fartyg utöfvas i engelska hamnar kontroll derå, att fartygen icke nedlastas

djupare än som öfverensstäm.mer med de engelska reglerna om lastlinie.

Periodiskt återkommande besigtning är obligatorisk för fartyg, som fora

passagerare, och för andra handelsfartyg kan offentlig myndighet vid

förekommen anledning förordna om besigtning.

England intager emellertid i fråga om lagstiftningen på detta område

en undantagsställning. Så vidt utskottet har sig bekant, har intet land

följt det föredöme England gifvit. Tvärtom hafva flere länders regeringar

gjort föreställningar mot att de engelska lagbestämmelserna

tillämpas på främmande skepp i engelska hamnar, dock utan att dessa

föreställningar ledt till någon påföljd.

I Norge hafva förevarande ämnen varit föremål för grundlig behandling

utaf eu den 2 maj 1894 af stortinget tillsatt kommission, med uppdrag

att taga under öfvervägande, huruvida och i hvilken omfattning statskontroll

af fartygs sjövärdighet kunde anses vara af behofvet påkallad.

Penna kommission, hvilken derefter afgifvit utlåtande i frågan, har enhälligt

föreslagit lagbestämmelser om bland annat besättningens antal i

förhållande till fartygs tontal och arbetstiden ombord. Deremot liar

endast eu minoritet inom kommissionen ansett sig kunna tillstyrka fast.

ställande af lastlinie. Beträffande önskvärdheten af allmän statskontroll

å fartygs sjövärdighet har enighet varit rådande bland kommissionens

medlemmar, men majoriteten och minoriteten hafva framlagt skilda förslag

till kontrollens genomförande. Äfven i fråga om däckslast föreligga olika

förslag från majoriteten och minoriteten. Till någon lagstiftning hafva

kommissionens uttalanden hittills icke föranleda

Hvad vårt land vidkommer, torde angående frågans tidigare utveckling

till en början förtjena erinras, hurusom under påverkan af den Plimsoliska

rörelsen den 24 maj 1877 tillsattes en komité för utarbetande af

förslag till ändringar och tillägg i sjölagen, egnade att i möjligaste mån

förekomma och inskränka olyckor till sjös. Efter att med ledning af

Englands lagstiftning i ämnet hafva förehaft de till detsamma hörande

spörsmål fann denna komité sig icke kunna förorda lagbestämmelser angående

vare sig lastlinie, däckslast eller allmän statskontroll å handelsfartygs

sjöduglighet, men fäste deremot mycken vigt vid att befälhafvares

ansvarighet för fårtygs sj.''»värdighet och lastning mätte blifva tydligt och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

fullständigt bestämd samt tillförlitlig utredning vinnas angående de i hvarje

särskildt fall förekommande orsakerna till sjöolyckor.

Till samma uppfattning anslöt sig den komité, genom hvilken nu

gällande sjölag utarbetades. Under uttalande, att det verksammaste skyddet

mot olyckor till följd af fartygs bristande sjövärdighet otvifvelaktigt måste

sökas i befälh af varens fulla medvetenhet om den ansvarighet, som i detta hänseende

enligt sakens natur måste åligga honom, föreslog komitén en klarare

och fullständigare affattning af lagens stadgande härom. Bland Ofri ga i

komiténs förslag innehållna föreskrifter, afsedda att förekomma användande af

sjöodugliga fartyg, framhöll komitén särskildt de i 292 § gifna straffbestämmelser

för redare, som medverkade till utsändande af dylikt fartyg, samt

den i 87 § besättningen medgifna rätt att lemna fartyg, som icke" vore i

sjövärdigt skick, men ansåg dock den kraftigaste kontrollen i sådant afseende

vara att förvänta af den noggranna och sakkunniga undersökning,

som enligt förslagets 13 kap. skulle efter inträffad sjöolycka ega rum och

hvarigenom en tillförlitlig utredning åt orsakerna till olyckan borde vinnas.

Utskottet kommer att här nedan närmare redogöra för hvad gällande

sjölag i nämnda hänseenden föreskrifver.

Vid 1899 års riksdag väcktes af herr A. Johansson i Möllstorp i Andra

Kammaren förslag i ämnet af hufvudsakligen samma innehåll, som det

af herr Smith nu framlagda. Motionen afstyrktes af lagutskottet och blef

af Första Kammaren afslagen, hvaremot Andra Kammaren biföll motionärens

hemställan.

Sedermera har den s. k. handels- och sjöfartskomitén haft hithörande

frågor under behandling, dervid komitén funnit sig icke böra göra någon

hemställan i fråga om anordnande af särskild statskontroll öfver lastfartygs

sjövärdighet och ansett tvångslagstiftning om lastlinie och om

sättet för fartygs lastning vara hvarken af behofvet påkallad eller eljest

lämplig. Lika litet har komitén kunnat förorda några lagstadganden om

fartygs, bemanning utöfver de redan befintliga. Komitén, som sålunda

stält sig afvisande mot stadgande!), som skulle från befälhafvaren och

redaren aflyfta ansvaret för fartygs lastning och bemanning, har deremot

föreslagit vissa åtgärder i syfte att skärpa insigten om detta ansvar och

lätta beifrandet af förseelser, som hafva sjöolyckor till följd. I fråga om

kondeinnerade fartygs användande i fraktfart har komitén förordat lagbestämmelse

i visst afseende.

Ytterligare torde förtjena nämnas, att vid fjerde nordiska sjöfartsmötet

i Stockholm år 1897 under öfverläggning varit bland annat frågorna

angående åtgärder till förekommande af kondemnerade fartygs användande

i fraktfart, utan att deras sjövärdighet efter reparation blifvit styrkt, an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

gående bestämmande genom lag af fartygs besättningsstyrka samt angående

utfärdande af lag om bestämd lastlinie. Beträffande det förstberörda af

dessa spörsmål beslöt mötet uppdraga åt Nordiska Skeppsredareföreningens

styrelse att i skrifvelse till Sveriges, Norges och Danmarks regeringar

påpeka den oegentlighet, som ligger i att kondemnerade fartyg efter kondemnationen

och utan att deras sjövärdighet blifvit styrkt kunna användas

i fart, och hemställa till regeringarna, att effektiva åtgärder måtte vidtagas

till snarast möjliga afhjelpande af denna oegentlighet. Att genom

lag bestämma fartygs besättningsstyrka förklarade sig mötet i afgifven

resolution anse opraktiskt, och angående den ifrågasätta lagstiftningen om

lastlinie uttalade mötet med alla röster utom en, att sådan lagstiftning i

de länder, mötet representerade, icke ansåges nödvändig eller önskvärd

utan fastmer skadlig, och att det med förtroende kunde öfverlemnas åt

kaptenerne såsom de mest sakkunnige att bestämma, huru fartygen skola

lastas för att blifva på bästa sätt sjövärdiga.

De stadganden i gällande sjölag, Indika afse förekommande af sjöolyckor,

gå hufvudsakligen ut på att fastslå befälhafvare!? och redares ansvarighet

för att fartyg vid resans början befinner sig i sjövärdigt skick

och under resans fortgång så förblifver. Hufvudstadgandet innehålles i

2B § sjölagen, som är af följande lydelse:

»Befälhafvaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt

skick för resan, behörigen utrustadt och bemannadt, så ock tillräckligen

försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är ångfartyg,

med kol och öfxdga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom

att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument

finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages,

än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas, behörigen

stufvas, att fartyget är försedt med allt, hvad till lastens betryggande

erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att

skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen

föras, bör den vara försedd med stöttor och sa anbragt, att den icke

väsentligen försvårar fartygets manövrering. Går fartyget i barlast, har

befälhafvaren att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så

anbragt, att den icke må förskjuta sig under resan.»

Vidare är att märka 32 §, som ålägger befälhafvare att under resa

göra hvad i hans magt står för att hålla fartyget i sjövärdigt skick.

292 § innehåller för befälhafvare, som utan nödtvång gått till sjös med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

åsidosättande af de honom enligt 26 § åliggande skyldigheter, bestämmelser

om straffpåföljder af fängelse i högst sex månader eller böter till och

ined 1,000 kronor, eller, der skada vållas, af fängelse i högst ett år, der

ej ger ningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Lika

med befälhafvare straffas redare eller annan, som å redares vägnar haft

befattning med fartyget, om han uppsåtligen förledt befälhafvare till sådan

förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat. I 314—321 tj§

förekomma stadganden angående undersökning om orsakerna till inträffade

sjöolyckor, åsyftande bland annat att leda till ansvar för den, som i sådant

afseende latit någon förseelse komma sig till last. Bestämmelserna

om skyldighet för befälhafvaren att rörande åtskilliga förhållanden göra

anteckningar i skeppsdagboken tjena äfvenledes till att ej mindre hos

honom inskärpa känslan af hans ansvarighet än äfven underlätta tillsynen

dela, att han fullgör sina åligganden. Man har lagt synnerlig vigt på

att allt, som rör fartygets sjövärdighet i ordets allmännaste betydelse, bör

i dagboken anmärkas, och särskildt har med hänsyn till däckslasts farlighet

ansetts nödigt, att uppgift om dennas mängd och höjd intages.

Jemväl besättningen är tillerkänd kontrollrätt i fråga om fartygs sjövärdighet.

87 § stadgar sålunda befogenhet för besättning att dels‘erhålla

entledigande, om fartyg et icke är i sjövärdigt skick för den resa, som skall

dermed företagas, och befälhafvaren underlåter att vidtaga erforderlig

åtgärd för dess försättande i sadant skick, dels påkalla besigtning till utrönande

af fartygs sjövärdighet; dock att, der vid anstäld besigtning

linnés, att skälig anledning till klagan saknats, de. som begärt besigtningen,

skola ersätta all derigenom orsakad kostnad och förlust samt jemlik

302 § under vissa förutsättningar äro till ansvar förfallne.

Preventiv besigtning är i svensk rätt stadgad endast i fråga om passagerareångfartyg

och utvandrarefartyg och skall för förstnämnda slag af fartyg,

jemlik! kongl. förordningen den 12 februari 1864, ega ruin hvarje år,

innan första resan dermed företages, eller, derest resorna under vintern

fortsättas, inom loppet af ett år, samt verkställas af tre utaf öfverståthållareembetet

eller Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande förordnade

^ besigtningsmän, bland hvilka en skall vara kunnig i skeppsbyggeri,

en i ängmaskiners sammansättning och skötsel och en i sjömanskap.

Förutom hvad 26 § sjölagen innehåller derom, att fartyg skall vara

försedt med nödiga bergningsredskap, finnes i en kong], förordning den 1

juli 1898 bestämmelser angående de r äddni ngs i n rät tn in gar och eldsläckningsredskap,

hvilka ångfartyg under resor med passagerare skola medföra.

Fn synnerligen vigtig förutsättning för att fartyg skall kunna anses

rustadt att möta de med sjöfarten förbundna vådor utgöres helt naturligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

deraf, att befälhafvare!! är fullt lämplig och kompetent för sin ansvarsfulla

befattning. Med hänsyn dertill att sjölagen hufvudsakligen grundar den

trygghet till lif och egendom, som ofvanberörda stadganden afse att åvägabringa,

på befälhafvarens vilja och förmåga att fullgöra de mångahanda

honom åliggande skyldigheter, torde möjligen nämnda förutsättning till

och med kunna anses vara den mest betydelsefulla bland betingelserna i

förevarande afseende. Bestämmelser angående kompetens vilkor för befälhafvare

finnas för närvarande i kongl. förordningen angående befälet å

svenska handelsfartyg den 22 november 1878.

Innan utskottet öfvergå!’ till att yttra sig öfver de särskilda i nu

föreliggande motioner innehållna förslag, vill utskottet i korthet angifva

sin allmänna ställning till frågan om en sådan sjöfartslagstiftning som den

af motionärerne förordade.

Genomförandet af dylik lagstiftning skulle innebära en principförändring

i vår sjörätt, i det att de faktorer, som för fartygs sjövärdighet i ordets

allmännaste betydelse äro hufvudsakligen bestämmande, skulle komma att

regleras genom detaljstadganden i lag, medan deremot lagstiftningen hittills

inskränkt sig till att meddela generella föreskrifter och öfverlemnat

åt redare och befälhafvare att tillämpa desamma på förekommande fall.

Ansvaret skulle sålunda till väsentlig del aflyftas från dem, som med sjöfarten

omedelbart hafva befattning, och komma att hvila på de lagstiftande

myndigheterna. Denna förändring synes utskottet vara egnad att

mötas med mycken betänksamhet. Med hänsyn till den säregna och mångskiftande

beskaffenheten af de förhållanden, om Indika här är fråga, torde

det blifva ytterligt svårt, för att icke säga omöjligt, att åstadkomma en

lagstiftning, som för hvarje fall blefve nöjaktig och betryggande. Det

torde till och med kunna befaras, att efterlefnaden af dylika detaljföreskrifter

mången gång skulle föröka de vådor, som afsigten vore att genom

dem förebygga. Vid beaktande af denna i sakens egen natur liggande

betänklighet mot all lagstiftning i nu ifrågasatt rigtning torde man hafva

anledning att icke inlåta sig på densamma annat än med mycken försigtighet

och i den mån det visas, att sådan åtgärd är påkallad af svåra

missförhållanden, Indika icke kunna på nuvarande lagstiftnings grund afhjelpas.

Någon sådan bevisning har emellertid icke synts utskottet vara

åvägabragt, utan har tvärtom utskottet med den kännedom om sjöfartsförhållandena,

som stått utskottet till buds, kommit till den uppfattningen, att

gällande lagbestämmelser i ämnet utgå från eu rigtig och sund princip

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

samt jemväl i praktiken visat sig verka i hufvudsak tillfredsställande.

Oförnekligt torde vara, att ett mycket godt skydd för besättningen ligger

i den redare och befälhafvare nu tillkommande befogenhet att efter omständigheterna

besluta i enlighet med hvad gammal erfarenhet och god

sjömanssed kräfva. Befälhafvares och redares egna intressen stå nemligen

härvid i öfverensstämmelse med besättningens. På samma gång genom

fartygs bristande sjövärdighet besättningens lif vedervågas, utsättes jemväl

befälhafvaren för lifsfara och löper redaren, åtminstone i regel, risken af

ekonomisk förlust. Såsom utskottet ofvan påpekat, finnas dessutom ganska

allvarliga straffbestämmelser för underlåtenhet af befälhafvare eller redare

att fullgöra de i dessa hänseenden dem åliggande skyldigheter.

En annan synnerligen beaktansvärd sida af saken är hänsynen till de

internationella förhållandena. Utskottet har redan haft tillfälle omnämna,

att af alla länder hittills endast England vågat lägga på sin sjöfartsnäring

bördan af eu lagstiftning, motsvarande den af motionärerna nu förordade.

Såsom jemväl blifvit antydt, har emellertid icke ens denna öfverlägsna

sjömagt med dess utomordentliga resurser ansett sig kunna vidtaga sådan

åtgärd utan att samtidigt — med hänsyn till den ogynsamma ställning

landets fartyg eljest skulle komma att intaga i den internationella konkurrensen

— uppställa den fordran, att de engelska lagbestämmelserna i

hithörande ämnen i hufvudsak skola ega tillämpning äfven på främmande

fartyg i engelska hamnar. Någon sådan fordran skulle af naturliga skäl

Sverige knappast kunna uppställa och genomdrifva.

Vårt lands sjöfartsnäring har länge lefvat under ganska tryckta förhållanden,

men, som bekant, hafva under den sista tiden och jemväl under

denna riksdag förslag varit å bane, åsyftande att om möjligt bereda uppsving

åt denna för våra förhållanden så naturliga och uppmuntransvärda

näring. De af motionärerna ifrågasatta lagstiftningsåtgärder äro deremot

i regel af beskaffenhet, att, om desamma nu sattes i verket, de skulle i

hög grad förringa möjligheterna för den svenska sjöfarten att bestå i täflan

med andra länder och sålunda sannolikt komma att utöfva en ödesdiger

inverkan i alldeles motsatt rigtning mot den ofvan angifna. I betraktande

häraf torde genomförande hos oss af dylika lagbestämmelser åtminstone

icke böra ifrågakomma i annan mån, än de vinna anslutning af öfriga

sjöfarande nationer och särskilt af våra närmaste grannar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Herr Kinnman, hvilken i sin förevarande motion i törsta rummet upptagit

frågan angående säkerhetsåtgärder beträffande lcondemnerade fartygs

användande, har härom anfört följande:

»Hvad först beträffar användandet af fartyg, som kondemnerats eller

förklarats icke vara iståndsättliga jemlikt § 6 sjölagen, så inträffar det

ofta, att ett fartyg, som, inkommet i haveri, vid företagen besigtning jemlikt

§ 41 sjölagen finnes behöfva en rätt betydlig och dyrbar reparation

för att blifva försatt i sjövärdigt skick till resans fortsättande, förklaras

icke vara inståndsättligt, emedan fartyget efter den dyrbara reparationen

icke skulle blifva värdt så mycket, som det då skulle kosta, hvarpå fraktslutet

häfves och fartyget får distansfrakt eldigt § 160 sjölagen. Sedan

detta ordnats, tages fartyget ofta till ett varf för reparation och repareras

der mycket enkelt till kanske endast en liten del af den kostnad, som

första besigtningen ansett nödig för att fartyget skulle kunna försättas i

sjövärdigt skick. Ett par nya besigtningsmän, som ofta icke känna till

detaljerna af den första besigtningen, gifva derefter ett intyg, att fartyget

reparerats till vissa delar och efter deras åsigt är försatt i sjövärdigt skick.

På grund af ett sådant intyg blir fartyget å nyo infördt i allmänna fartygsregistret

och användt i fraktfart.

Det ligger emellertid i öppen dag, att ett sådant fartyg icke kan

vara så sjövärdigt, att det erbjuder den erforderliga säkerheten för de

ombordvarandes lif, och detta framstår så mycket tydligare, som den

första besigtningen är en af laglig myndighet förordnad officiel förrättning

samt rederiet sjelft i de flesta fall vid denna första besigtning framhåller

nödvändigheten af den fullständigaste reparation för åstadkommande

af den för rederiet så fördelaktiga kondemneringen. Den enklaste rättvisa

borde emellertid fordra, att ett kondemneradt fartyg icke finge å nyo

införas i det allmänna fartygsregistret eller godkännas såsom fartyg förr,

än alla de arbeten, som den första besigtningsförrättningen föreskrifvit

såsom absolut nödiga för fartygets försättande i sjövärdigt skick, blifvit

fullständigt och med förrättningsmännens godkännande utförda. Tilltaget

att gå med gamla osjövärdiga fartyg skulle i sig sjelft betydligt stäfjas,

i fall § 160 sjölagen ändrades derhän, att fartyg, som sprungit läck i

öppen sjö, icke skulle hafva rätt till distansfrakt. Lika rättvist som det

kan vara, att ett fartyg, som råkat ut för grundstötning, kollision eller

annan verklig olyckshändelse, får distansfrakt, lika orätt är det deremot,

att ett fartyg, som kondemnerats endast emedan det sprungit läck i öppen

sjö, skall erhålla distansfrakt, hvilken i detta fall rent af verkar som ett

premium till gamla osjövärdiga fartyg».

Eldigt utskottet från kommerskollegium meddelad upplysning hafva

Bill. till Riksd. Prat. 1901. 8 Samt. 1 Afd. G luft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

under åren 1892—1900 ur derstädes fördt fartygsregister 150 fartyg afförts

såsom kondemnerade samt 10 bland dessa ånyo införts i registret.

Vidkommande motionärens framställning, torde det icke vara fullt

otvifvelaktigt, hvad lian med densamma åsyftat. Skulle emellertid hans

uppfattning vara, att allmänt förbud borde utfärdas mot användande i

fraktfart af kondemnerade fartyg, kan utskottet icke i detta afseende instämma

med honom. Enligt gällande bestämmelser om kondemnering, så

som desamma i praxis tillämpas, torde dylik åtgärd icke behöfva innebära

annat, än att det antingen icke låter sig göra eller skulle blifva

förenadt med i förhållande till fartygets värde allt för stora kostnader att

åter försätta fartyget i sjödugligt skick för den resa, hvarom fråga är, och

med den last, som tinnes ombord å fartyget. Deremot ligger i kondemneringens

begrepp intet, som hindrar, att fartyget efter undergången reparation

för en måttlig kostnad kan blifva fullt lämpligt till sjöfarts bedrifvande

på andra, mindre farliga farvatten eller med annan last.

Som emellertid den omständigheten, att ett fartyg eu gång lidit sådan

skada, att det förklarats icke iståndsättligt, i allt fall är egnad att väcka

berättigade misstankar angående fartygets framtida sjövärdighet, torde det

icke vara obefogadt att i afseende å kondemnerade fartyg uppställa strängare

regler i fråga om rätten till sjöfarts bedrifvande än de för fartyg i

allmänhet gällande. Eldigt hvad utskottet har sig bekant, har äfven kommerskollegium

med hänsyn härtill sökt genomföra den grundsats, att då

kondemneradt fartyg efter anmälan — hvilken fartygets egare vid straffpåföljd

är pligtig verkställa — blifvit ur fartygsregister atfördt, förnyad

registrering icke må ske, med mindre bevis företes om fartygets sjövärdighet.

Beträffande hvad sålunda tillämpas ansluter sig utskottet till den af

handels- och sjöfartskomitén uttryckta uppfattning, att denna praxis borde

beredas stödet af fastställelse, i lag eller administrativ förordning; och

hyser utskottet så mycket mindre någon betänklighet mot att förorda en

bestämmelse i. sådan retning, som densamma icke i någon mån skulle stå

i strid mot de af utskottet ofvan uttalade principer för lagstiftningen på

förevarande område.

I nästa punkt berör herr Kinnman den vigtiga och mycket omtvistade

frågan angående bestämmande för hvarje fartyg af en lastlinie, afsedd att

utmärka det största djup, hvartill fartyget får nedlastas. Jemväl herr

Smith har i sin motion bragd denna fråga å bane, i det han förordat anbringande

af lastlinie åtminstone å fartyg, använda i utrikes sjöfart.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

11

Herr Kinnman har i ämnet anfört följande:

»Beträffande frågan om fartygs nedlastning torde det vara tillräckligt

att framhålla den stora risk, för hvilken ett fartyg utsättes genom att

vara för djupt nedlastadt, såväl med afseende på öfverbrytande sjö som

på svårigheten att hålla detsamma flytande, om det råkar ut för en tillfällig

läcka. Sjölagen ålägger visserligen befälhafvaren och redaren att

tillse, att ett fartyg ej lastas för djupt; men i saknad af hvarje föreskrift

till ledning eller bedömande af den gräns för nedlastning, som lagen anser

tillåtlig, är det svårt såväl för domare som för befälhafvare eller redare

att afgöra, när denna gräns är uppnådd eller öfverskriden. Sjölagens

föreskrifter om detta och liknande saker äro rena godtycklighetsföreskrifter,

och det bör naturligtvis lemnas bestämda föreskrifter om den nedlastningsgräns,

hvars öfverskridande är förenad med ansvar enligt lagen. Bestämda

föreskrifter angående lastlinie finnas införda i andra länder och böra äfven

införas här i landet.»

Att finna någon allmängiltig grund, efter hvilken den för hvarje fartyg

lämpligaste lastlinie skulle kunna bestämmas, utgör till sin natur ett

mycket svårt, om icke olösligt problem. Huru djupt ett fartyg utan våda

kan nedlastas, är nemligen beroende icke blott af dess storlek och byggnadssätt

utan äfven af eu mängd vexlande och tillfälliga förhållanden, såsom

lastens beskaffenhet och stufning, fartygets ålder, de farvatten detsamma

skall besöka och den årstid, hvarunder en resa skall företagas

m. m. Hittills åtminstone synes denna uppgift icke hafva vunnit någon betryggande

lösning. I England finnas visserligen utaf den centrala engelska

sjöfartsmyndigheten, Board of Trade, faststälda tabeller, i enlighet med

hvilka lastlinie skall åsättas, men rigtigheten och tillförlitligheten af dessa

tabeller har icke blifvit i andra länder erkänd, och jemväl erfarenheten

från tillämpningen af de på dem byggda engelska bestämmelserna lär gifva

vid handen, att den åsätta lastlinien icke alltid motsvarar fartygets verkliga

bärkraft. Under det att sålunda den engelska lastlinien i allmänhet

lär sitta jemförelsevis lågt, förekomma äfven fall, då densamma satts högre

än att fartyget med iakttagande af vanlig försigtighet kan så djupt nedlastas.

De allestädes förefintliga svårigheterna att tillförlitligt och nöjaktigt

bestämma lastlinie skulle dessutom i särskildt hög grad göra sig gällande

för de kring vårt land belägna farvatten med deras olika salthalt och

efter årstiderna mycket skiftande förhållanden.

Begås vid lastliniens åsättande misstag, är detsamma, helt naturligt, i

hvilken rigtning det än .går, af synnerligen olycklig inverkan. År linien

för låg, skadas härigenom handelns och sjöfartens intressen; och med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

kännedom om att de enda hittills tillämpade regler för lastlinies bestämmande

visat sig i allmänhet verka i denna rigtning, torde med fog kunna

befaras, att införande af lastlinie skulle leda till skada för vår sjöfartsnäring.

Sättes åter lastlinien för högt, ligger häri eu frestelse att intaga större

last, än fartyget tål. Särskilt i de fall, då helt fartyg befraktas mot visst

belopp för viss resa (frakt per rus), konnne helt säkert lastegaren att påyrka

nedlastning till lastlinien; och skulle sådant svårligen kunna af befälhafvaren

förvägras, äfven om fartyget härigenom lastades tyngre än hvad

han, med kännedom om dess lastningsförmåga och med hänsyn till fara

för nedisning med mera, skulle med obunden pröfningsrätt hafva varit

benägen medgifva. Någon trygghet för sjöfolket kan alltså lastlinie på

det hela taget icke anses innebära. En förändring af den svenska sjölagen

i förevarande hänseende skulle för öfrigt rubba den likhet, som mellan

de skandinaviska folkens sjölagar varit åsyftad.

Ungefär enahanda erinringar kunna göras vid den fråga, som båda

motionärerna närmast derefter vidrört, nemligen huruvida och under hvilka

förutsättningar fartyg böra ega att föra däckslast.

Herr Kinnman har till stöd för sin framställning i detta afseende anfört,

att fartyg ofta toge så höga däckslaster, att den säkra stabilitetsgränsen

öfverskredes, och att då dessa däckslaster ofta vore otillräckligt

fästade vid fartyget samt merendels hade otillräckligt skydd på sidorna,

de utgjorde en källa till fara för besättningen och andra ombordvarande

personer.

Härvid torde emellertid böra beaktas, att fartygs förmåga att föra

däckslast är beroende af fartygets byggnadssätt och lastens beskaffenhet,

samt att jemväl i detta fall hänsyn bör tagas till årstid och farvatten. En

i allmän form gifven regel kan derför icke gerna passa för alla förhållanden.

Herr Smith har hänfört sig till de engelska bestämmelserna i ämnet,

hvilka afse endast trälast och gälla blott för sådana fartyg, engelska eller

främmande, som under vissa årstider ankomma till hamn inom engelskt

område från hamn utom detsamma. Dessa bestämmelser, hvilka, äfven

under förutsättning af lagstiftning i ämnet, knappast torde förtjena att

lända till efterföljd, ega så till vida för oss ett särskildt intresse, som genom

dem en stor del af vår trävaruexport redan är underkastad reglering i

förevarande afseende.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Ytterligare har herr K in n man, under erinran om att för ångfartyg,

som föra passagerare, finnas föreskrifter om utrustning med lifbergning soch

eldsläckning små ter iel, gjort hemställan i syfte att dylika bestämmelser

måtte blifva meddelade jemväl för andra fartyg. Det torde emellertid

icke vara utan fog, lagstiftningen i detta afseende gjort skilnad mellan

passagerarefartyg och andra fartyg. Under det att sjöfolket eger både

förmåga och tillfälle att kontrollera, att fartyg är i nämnda hänseenden

vederbörligen utrustadt, är så i regel icke förhållandet med passagerarne.

Då för öfrigt något behof af särskilda bestämmelser i ämnet icke blifvit

påvisadt och efterlefnaden af dylika svårligen skulle kunna kontrolleras,

finner utskottet ingen anledning, hvarför lagstiftningen i förevarande ämne

skulle gå längre än som redan skett genom den i 26 § sjölagen befintliga

föreskrift, att fartyg skall vara försedt med nödiga bergningsredskap.

Om man vidare följer de genom motionerna framlagda förslag i den

ordning, desamma i herr Kinnmans motion förekomma, möter härnäst

frågan om undersökning och profning af ängpannor och ängrör, jemväl

berörd af herr Smith genom hans framställning om besigtning och profning

af lastångares ångpannor.

Utskottet kommer här till ett ämne, i hvilket utskottet anser sig böra

skänka motionärerna sitt understöd. Medan öfriga betingelser för ett fartygs

sjövärdighet äro af beskaffenhet att kunna med ledning af vanligt

sjömanskap tillförlitligt bedömas, är så ej fallet, med nu ifrågavarande fartygsdelars

tillstånd, utan fordras för granskning af detsamma särskilda insigter,

hvilka icke, med hänsyn till kompetensfordringarna för befälhafvare, kunna

förutsättas hos alla sådana, liksom naturligtvis än mindre hos besättningarna.

I betraktande af den synnerliga fåra för lif och egendom, soin

bristfälligheter i ångpannor och ångrör äro egnade att medföra, torde det

derför böra anses lämpligt och önskvärdt, att dessa fartygsdelar blefve

underkastade periodvis återkommande besigtningar af sakkunniga personer.

1 fråga om passagerareångfartyg finnes sådan besigtning redan föreskrifven

i ofvan omförmälda kongl. förordning den 12 februari 1864. Till hvilka

klasser af ångfartyg besigtningen bör utsträckas, är ett spörsmål, om hvilket

utskottet i frågans nuvarande outredda skick tvekar att uttala någon

mening. Att alla lastångfartyg finge undergå besigtning, synes väl vara

att förorda, men mera tvifvelaktig ter sig en inom utskottet framstäld

önskan, att jemväl t, ex. lustfartyg och kolibribåtar skulle träffas af möjligen

blifvande bestämmelser i ämnet. Att vid utöfvande af kontroll öfver

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

fartygens ångpannor och ångrör intyg från enskilda ångpanneföreningar,

försäkringsbolag och klassifikationssällskap må kunna anses innebära tillräcklig^

bevisning om ångpannors och dithörande fartygsdelars behöriga

underhåll, håller utskottet för troligt.

Utskottet hyser emellertid den öfvertygelse^ att dylik kontroll hvarken

kan pa tillfredsställande sätt anordnas eller skall ernå afsevärd effektivitet,

med mindre till ledning af och inseende öfver densamma inrättas en teknisk-administrativ

centralmyndighet, ett önskningsmål, som äfven med hänsyn

till all annan yrkesinspektion har berättigande; och hvad utskottet ofvan

io ämnet anfört, eger sålunda giltighet endast under förutsättning, att eu

sådan myndighet kommer till stånd, hvarom dock något förslag nu icke

föreligger.

Beträffande vederbörliga signallanternors befintlighet ombord å fartyg

och sättet för deras fästande — i hvilken fråga herr Kinnman äfvenledes

pakallat Riksdagens åtgärd — finnas redan, i utskottets tanke nöjaktiga,

bestämmelser i dels 26 § sjölagen, dels marinförvaltningens kungörelse

angående signallanternor för fartyg den 4 mars 1898. Om de sålunda

gifna stadganden icke efterlefva?, torde sådant bero på bristande kontroll

och sammanhänger alltså med frågan om inspektion å fartyg, till hvilken

fråga utskottet sedermera återkommer.

till stöd för gjord framställning om ytterligare bestämmelser angående

kompetens för befälhafvare i inrikes fart, har herr Kinnman yttrat

följande:

»Kompetens hos befälhafvare för utöfvande af sin ansvarsfulla befattning

är gifvetvis ett nödvändigt vilkor icke allenast till de ombordvarandes

säkerhet, utan äfven till säkerheten för andra fartyg, som

komma i närheten och som genom felaktig manöver kunna utsättas för

kollision.

Föreskrifter angående nödiga kompetensvilkor finnas också utfärdade

för befälhafvare å utomskärs gående ångfartyg af viss storlek samt för

segelfartyg i allmänhet för fart bortom Skagen, norska hamnar undantagna;

men för fart på inomskärs farvatten med lastångfartyg och fart på

hela Östersjön, Kattegat och norska hamnar med äfven de största segelfartyg

äro absolut inga andra kompetensvilkor föreskrifna än en ålder af

minst 21 år.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

15

Med den utveckling, som sjöfarten på senaste årtiondena tagit, fordras

ovilkorligen hos en befälhafvare äfven i dessa farvatten åtminstone någon

praktisk erfarenhet och kännedom om hvad iakttagas bör till undvikande

af ombordläggning, för att icke såväl det egna som mötande fartyg jemte

deras besättningar skola utsättas för fara. Den enklaste försigtighet eller

omtänksamhet borde förutsätta, att ingen skulle hafva rättighet att föra

befäl på något fartyg utan att han har normalt färgsinne, har kännedom

om hvad som iakttagas bör till förekommande af fartygs ombordläggning

och har åtminstone någon praktik på sjön.»

Såsom utskottet redan haft anledning uttala, är det långt från

utskottet att underskatta betydelsen deraf, att befälhafvare å fartyg må

vara fullt kompetente att utöfva sin magtpåliggande befattning. Utskottet

har sig emellertid bekant, att Kongl. Maj:t den 15 oktober

1897 uppdragit åt särskilde komiterade att företaga revision af gällande

bestämmelser angående befälhafvarekompetens, samt att desse komiterade

den 29 september 1898 afgifvit utlåtande i frågan; och då densamma

alltså redan är under Kongl. Maj:ts pröfning, anser sig utskottet

icke böra tillstyrka Riksdagen att nu vidtaga någon åtgärd i detta afseende.

Frågan om fartygs behöriga bemanning har upptagits af båda motionärerna,

af herr Smith med undantag för mindre kustfarare i inrikes fart,

hvaremot herr Kinnman afsett just den inrikes sjöfarten.

Herr Kinnman, hvilken jemväl särskildt fäster sig vid besättnings

arbetstid, yttrar:

»Vid fart på inrikes farvatten och efter kusterna inträffar det ofta,

i synnerhet sommartiden, att på fartyg, som anlöpa många hamnar under

vägen, der lossning och lastning skall ske, besättningen hålles dermed

så sysselsatt under uppehållen i hamn, att de ej få tillräcklig hvila för

att kunna med full vigör fullgöra sina pligter under resorna, då inträdande

slapphet eller sömnighet, orsakad af otillräcklig hvila, lätt kan

blifva en källa till stor fara för de ombordvarande. Detta kan afhjelpas

genom en något ökad bemanning, så att nödigt ombyte för hvila kan göras.»

Herr Smith anför:

»Med underbemanning menar man eu allt för fåtalig eller ung besättning,

som icke på ett tillfyllestgörande sätt förmår att handtera det

fartyg, hvarå den är inmönstrad. Det är ej blott önskligt, utan rent af

nödvändigt, att några bestämmelser med afseende å besättningens såväl

qvalifikationer som antal fastställas, dels af det skäl, att man börjar å

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

i synnerhet lastångare, ja, till och med passagerarebåtar använda sjåare

i stället för fullgodt sjöfolk och man nog kan förstå, hvad gagn dessa

kunna göra vid en oförutsedd och hastigt påkommande olycka, då båfarne

skola sättas i sjön, eller andra åtgärder vidtagas för räddning af menniskor,

och dels emedan en allt för fåtalig och ung besättning, i synnerhet

å segelfartyg, der än i dag alla arbeten förrättas med menniskokraft,

lätt öfveranstränges, förderfvas eller tager skada till lifvet, hvarjemte

äfven fartyg och last riskeras. För att ett segelfartyg skall vara fullt

sjövärdigt, fordras sannerligen i första rummet, att besättningen är tillräckligt

manstark, kroppsstark och sjövan samt hemmastadd i alla olika

sjömansarbeten.»

Jemte det utskottet framhåller, hurusom motionärerna i fråga om

behofvet af föreskrifter i förevarande hänseende intaga alldeles olika

ställning, hyser utskottet den uppfattning, att den generella bestämmelsen

i 26 § sjölagen — enligt hvilken befälhafvare skall, innan resa

anträdes, tillse, att fartyget är behörigen bemannadt — är att föredraga

framför mera i detalj gående stadganden. A ena sidan ansluter sig nemligen

utskottet till den af många sakkunniga vid skilda tillfällen uttalade

åsigt, att det möter synnerliga svårigheter att finna någon allmängiltig norm

för bestämmande af fartygs besättningsstvrka, särskildt som vid bedömande

af besättningens tillräcklighet i förhållande tillo fartyget jemväl andra faktorer

än antalet böra komma i betraktande. A andra sidan finner utskottet

förberörda stadgande i sjölagen vara för sitt ändamål tillfyllestgörande,

särskildt som detsamma kompletteras af andi’a bestämmelser. 8 § af

kongl. förordningen den 4 juni 1868 angående sättet och ordningen för

sjöfolks på- och afmönstring m. in. föreskrifver sålunda, att om, efter det

sjömansrulla för fartyg utfärdats och innan tiden för densammas giltighet

tilländalöper, någon af besättningen afgår från fartygets tjenst, befälhafvaren

är pligtig att i den afgångnes ställe förhyra annan person. Sker

icke sådant fullständigande af besättningen, utan fullgöres skeppstjensten

af de qvarvarande, skall, enligt 95 § sjölagen, den eller de afgångnes

hyra för den tid, fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne, en

föreskrift, som i hufvudsak beröfvar redaren allt ekonomiskt intresse af

besättningens förminskning. Någon utredning är ej heller förebragt derom,

att ytterligare lagstiftning i ämnet är af behofvet påkallad.

Det af herr Kinnman påpekade missförhållandet, att öfveransträngning

sker under lastning och lossning i hamn, synes utskottet icke egentligen

beröra frågan om besättningens tillräcklighet, utan lämpligast afhjelpas

derigenom, att befälhafvaren för sådana göromål i mån af behof

anlitar hjelp i land.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o G.

1?

Med hänsyn till det sätt, hvarpå vår mindre sjöfart och kustfart i

regel bedrifves, skulle strängare bestämmelser i förevarande afseende blifva

för densamma mycket betungande.

Herr Kinnman har vidare ifrågasatt åtgärder beträffande ansvar för

vårdslöshet eller oredighet genom förtärande af starka drycker vid utöfvande

af magtpåliggande befattning å fartyg i inrikes fart, angående

fartygs utrustning med medikaments- och förband sartiklar samt angående

ventilation af besättningsrum.

Intet af dessa förslag synes utskottet förtjena Riksdagens bifall.

Vidkommande det förstnämnda bland dem inskränker sig utskottet till

det uttalande, att erforderliga bestämmelser torde innefattas i 306 och

308 §§ sjölagen, af hvilka den förra stadgar ansvar af böter eller fängelse

i högst ett år för sjöman, hvilken genom vårdslöshet eller försummelse är

vållande till sjöolycka, och den senare innehåller, att sjöman, som eljest

gjort sig skyldig till förseelse i tjensten eller brutit mot ordning och skick,

straffas med böter.

I fråga om medikainenter och förbandsartiklar torde ett tillfyllestgörande

stadgande utgöras af den i 26 § sjölagen förekommande bestämmelsen,

att fartyg skall vara tillräckligen försedt med läkemedel.

Att de ombord å fartyg befintliga besättningsrum ofta äro ganska

otillfredsställande, är icke utskottet obekant; men om någon lagstiftning i

detta afseende skall företagas, synes det utskottet mindre välbetänkt att

göra början med en så svårkontrollerad och på individuel uppfattning beroende

omständighet som åtstadkommande af luftvexling.

Af de särskilda yrkanden motionärerna framstält återstår nu endast

herr Kinnmans förslag om inspektion af fartyg och herr Smiths hemställan

om besigtning för utrönande af fartygs sjöduglighet, med uteslutande af en

del mindre kustfarare i inrikes fart.

Herr Kinnman har i ämnet anfört följande:

»Att en inspektion af fartyg i allmänhet i analogi med yrkesinspektionen

i farligare yrken på land är en af behofvet påkallad sak, som i

väsentlig mån skulle bidraga till säkerheten för utöfvarne af sjömansyrket,

torde icke kunna bestridas. •

En fullständig inspektion af alla fartyg kan ju icke genast anordnas;

men det vore eu stor fördel, att inspektörer tillsattes för att, i likhet med

inspektörerna för passagerareångfartyg, besöka fartyg mera tillfälligt och

Vill. till Rikta. Prof. 7.901. 8 Samt. / A fä. G imf t. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

efterse, att bestämmelserna i gällande författningar angående säkerhetsåtgärder

verkligen vore iakttagna. Endast medvetandet, att inspektören

när som helst kunde infinna sig för inspektion, skulle orsaka större aktsamhet

och påpasslighet vid föreskrifternas iakttagande.

Någon stor kostnad för staten i och för denna inspektion skulle icke

heller orsakas, om de redan nu tillförordnade inspektörerna för passagerareånglartyg

finge äfven den allmänna inspektionen sig uppdragen mot

lämplig tillökning i löneförmåner, så att de helt kunde egna sig åt inspektionsväsendet.

»

Herr Smiths i ämnet afgifna framställning lyder sålunda:

»Aro anbringandet af ett lämpligt lastmärke och en praktisk begränsning

af däckslasten mycket svårlösta problem, hvilket jag ej vill

dölja, så kan detsamma ingalunda sägas om fartygets besigtning, hvilken

kan ske både ganska lätt och grundligt vid dockning, slipning eller till

och med kölhalning af fartyget.

Våra förluster af fartyg genom slopning, kondemnering, abandonnering

och förlisning samt strandning och grundstötning, hvilka senare tilldragelser

stundom frivilligt eller ©vilkorligt framkallats genom fartygets usla beskaffenhet,

äro oroväckande många och bland de största inom någon

handelsflotta i hela verlden. Sålunda förlorade vi år 1898 icke mindre

än 7,57 procent af hela vår seglande handelsflottas tonnage och tillsammans

115 fartyg, af hvilka 49 förolyckats och 6(i kondernnerats eller slopats. Detta

är omisskänneliga siffror, som tydligt tala om, hvilka fåror som utom de yttre,

såsom storm, ombordläggning m. m., hota de sjöfarande å vår handelsflotta.

Men dessa faror kunna minskas genom besigtning af skrof och rigg

m. in. Att verkställa dessa besigtningar årligen, såsom herr Johansson

föreslagit, torde dock hvarken vara behöfligt eller ens öriskligt. År fartyget

godt, bör det kunna erhålla besigtningsintyg gällande för flera år,

hvarunder ny besigtning endast efter inträffad grundstötning, ombordläggning

eller annan dermed jemförlig tilldragelse bör kunna ifrågakomma.

Äfven är det naturligt, att dessa besigtningar icke i lika hög grad böra

utöfvas å kustfarare i inhemsk sjöfart som å utrikes gående fartyg. Dock

torde det vara behöfligt, att åtminstone de små fartyg, som segla mellan

Gotland och Öland samt fastlandet, underkastas eu lindrig besigtning, då

det vid flera tillfällen visat sig, att dessa fartyg och i synnerhet de från

Gotland äro mycket dåliga, ja, rent ut riskabla att föra den farliga lasten

af osläckt kalk, hvarmed de i allmänhet ankomma till fastlandet.»

Enligt Sveriges officiella statistik har antalet förolyckade, vår handelsflotta

tillhörande fartyg under åren 1895—1899, efter hvilken tid någon

statistik hittills ej är tillgänglig, utgjort följande:

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

år 1895....................... 56 segelfartyg och 5 ångfartyg,

» 1896 ......................... 42 » » 3

» 1897............................ 39 » »7 .»

» 1898 ............................ 49 » » 6 » samt

» 1899.............................. 38 » »7 »

Om än utskottet icke finner de anförda siffrorna egnade att väcka

betänklighet, vill utskottet dock ingalunda förneka önskvärdheten al att åstad’

komma strängare kontroll å efterlefnaden af sjölagens bestämmelser angående

fartygs sjövärdighet, men utskottet har icke trott sig finna någon nöjaktig

lösning pa spörsmålet, huru denna kontroll skulle lämpligen genomföras.

Icke lärer det kunna förordas att för fartyg i allmänhet föreskrifva

sådan årligen återkommande besigtning, som för närvarande är stadgad

i fråga om passagerareångfartyg. Bortsedt från svårigheten att allestädes

utefter våra kuster finna lämpliga besigtningsman, skulle en sådan anordning

vålla tidsförlust samt högst betydande kostnader, hvilka, derest desamma, såsom

väl får antagas, skulle bäras af vederbörande redare, komme att utgöra

en mycket svår tunga å sjöfartsnäringen. Om, såsom herr Smith ansett

lämpligt, dylika periodiska besigtningar skulle förekomma endast med

längre tids mellanrum, skulle visserligen kostnaderna nedsättas, men å

andra sidan nyttan af besigtningen väsentligen förringas. En sådan

periodvis skeende besigtning skulle dessutom bereda trygghet blott i afseende

å sjelfva fartygets beskaffenhet. De på sjövärdigheten lika mycket

inverkande lastningsförhållandena skulle af densamma lemnas oberörda.

Herr Kinnman har tänkt sig en annan möjlighet och ifragasatt, att

fartygsinspektionen skulle ordnas i hufvudsaklig öfverensstä rnruelse med

den på land förekommande yrkesinspektionen samt inspektörer alltså tillsättas

för att mera tillfälligt besöka fartyg och efterse, att bestämmelserna

i gällande författningar angående säkerhetsåtgärder verkligen vore iakttagna,

ett uppdrag, som motionären ansett lämpligen kunna lemnas åt de

redan nu förordnade inspektörerna för passagerareångfartyg. Det torde

emellertid förtjena beaktande, att fartygsinspektionen skulle komma att

verka under helt andra förhållanden än den allmänna yrkesinspektionen.

Medan sålunda inspektion af en fabrik eller annan anläggning å land

kan verkställas utan att förhindra rörelsens fortgång och sålunda utan

större olägenhet för egaren, vore det för sjöfarten mycket menligt, om

fartyg, färdiga till afgång, skulle underkastas den tidsutdrägt, som inspektion,

om densamma skall vara effektiv, måste föranleda. Någon fullt betryggande

effektivitet torde dessutom i allt fåll besigtningen icke kunna

ernå'', då det svårligen torde böra medgifvas eu inspektör rätt att t. ex.

fordra bottenbesigtning af ett lastadt fartyg.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Särskilda V/skottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Med hänsyn till hvarje anordning i förevarande syfte möter den betänklighet,

att densamma, ehuru säkerligen af behofvet påkallad endast

i ett. jemförelsevis ringa antal fall, måste medföra olägenheter för alla

fartyg. Det vill ock synas, som om åtgärden redan ur kostnadssynpunkt

icke skulle kunna genomföras i afseende å de mindre fartygen, hvilka framför

andra torde vara i behof af besigtning, men att åter de större fartygen,

hvilka lättare skulle kunna bära kostnaderna, minst vore i behof af densamma.

Fartyg, som äro afsedda för trafik ä aflägsnare farvatten, måste

nemligen för att med framgång kunna täfla på fraktmarknaden inregistreras

hos något af de stora utländska klassifikationssällskapen. Såväl i anledning

häraf som ock för erhållande af assurans är således en stor del af

vår handelsflotta, utan statens ingripande, underkastad grundliga, periodiskt

återkommande besigtningar.

Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer utskottet:

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar

Kinnmans och Smiths förevarande motioner, i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

om och i hvad mån föreskrifter lämpligen

kunna meddelas dels till förebyggande deraf, att kondemnerade

fartyg användas i fraktfart, utan att deras

sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd,

dels och i syfte att kontroll må komma att utöfvas å

beskaffenheten af ångfartygs pannor och ångrör;

2:o) att herr Kinnmans förenämnda motion i öfrigt

icke må af Riksdagen bifallas; samt

3:o) att ej heller herr Smiths ifrågavarande motion

uti öfriga delar må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 april 1901.

På särskilda utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (Nio 2) Utlåtande N:o 6.

21

Reservationer: (

af herrar Wiclén, ölingren och Johansson:

Att den genom 26 och 32 §§ i vår nu gällande sjölag uttalade principen,

att ansvaret för ett fartygs sjövärdighet, såväl vid sjöresas anträdande

som under densamma, hvilar på befälhafvaren, är rigtig och bör fasthållas,

är visserligen utom allt tvifvel. Likaså torde det få erkännas, att de i

förstnämnda lagrum meddelade allmänna föreskrifter rörande hvad till ett

''fartygs sjövärdighet hörer äro i det hela tillfredsställande och, derest de

kunde göras fullt effektiva, äfven betryggande i förenämnda afseende.

Deremot lärer det å andra sidan icke kunna bestridas, att kontrollen

öfver dessa föreskrifters efterlefnad lemnar åtskilligt öfrigt att önska.

1877 års komité likasom författame till 1891 års sjölag, hvilka båda erkände

statens skyldighet att, »både till bevarande af menniskolif och för

tillgodoseende af de mångfaldiga vid sjöfartens största möjliga säkerhet

fastade enskilda intressena», i detta afseende ingripa, sökte ernå erforderlig

kontroll på den repressiva vägen, genom fullständigare bestämmelser rörande

befälhafvares och redares ansvar samt, förnämligast, genom noggrannare

och mera sakkunnig undersökning angående inträffade sjöolyckor.

Att de förväntningar, som de i detta hänseende hyste, icke blilvit uppfylda,

torde väl få anses allmänt erkändt. I de yttranden, som af den

sista handels- och sjöfartskomitén infordrades från handels- och sjöfartsnämnderna

i riket, föreningar för främjande af handelns och sjöfartens

intressen, sjöförsäkringsbolag in. fl., klagas, enligt hvad komitén konstaterar,

skarpt deröfver, att sjölagens ifrågavarande bestämmelser icke efterlefvas.

Och handels- och sjöfartskomitén sjelf erkänner, att missförhållanden förefinnas

i afseende å lagens tillämpning och öfvervakande, ehuru den icke

för sin del ville göra någon hemställan om anordnande af särskild statskontroll

öfver lastfartygs sjövärdighet.

Behofvet af en effektivare kontroll torde jemväl framgå, pa sätt den

af nämnda komité föranstaltade statistiska utredningen gifver vid handen,

deraf att, ehuru antalet sjöolyckor för svenska fartyg, i förhållande till

handelsflottans storlek, under tiden efter år 1880 minskats, detta icke skett

i samma grad som i de flesta öfriga länder, i synnerhet då hänsyn tages

till tontalet. Och ett efterblifvande på detta område är gifvetvis att anse

som ett tillbakagående.

Härtill kommer, att föreskrifterna i 26 § sjölagen i en del afseende!!

deribland sådana som de af eu bland motionärerna påpekade om lifberg
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tillfälliga. Utskottets (N:o 2) Utlåtande Nio 6.

nings- och eldsläckningsredskap, om utrustning med medikaments- och

förbandsartiklar, om besättningsrummens bättre förseende med luft, torde

vara i och för sig nog knapphändiga och böra, i likhet med- hvad åtminstone

delvis egt rum i våra grannländer, något fullständigas.

På grund häraf och då, hvad beträffar den privata kontroll, som af

försäkringsbolag må utöfvas, staten, såsom den för förevarande frågors

utredande tillsatta norska komitén yttrar, »icke kan låta sig nöja med

att så vigtiga samfundsintressen som sjömäns lif och helsa göras beroende

allenast af de till förmån för privata intressen uppstapla regler och träffade

anstalter», är en verksammare kontroll öfver fartygs sjövärdighet

nödig och i sjöfartsnäringens eget intresse önskvärd. Och enär den rep res-"

siva kontrollen visat sig icke vara effektiv, bör en preventiv kontroll i

detta afseende anordnas genom besigtningar eller inspektioner af fartyg.

Huru sådana besigtningar skola anordnas lärer här hvarken kunna

eller böra närmare angifvas. Att detta skall låta sig göra, utan att sjöfarten

deraf till skada betungas, torde dock få anses visst, helst om, såsom

utskottet i annat sammanhang antydt och såsom för nu ifrågavarande

ändamål torde blifva oundgängligt, den centrala myndighet, som har att

handlägga hithörande ärenden, utrustas med tekniskt-administrativa krafter

med kompetens jemväl på detta område.

I anslutning till hvad vi sålunda anfört anse vi, att utskottet bort,

i anledning af de förevarande motionerna, utöfver hvad som skett genom

l:a punkten i dess föreliggande utlåtande, hemställa:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Ivongl.

Maj:t täcktes taga under öfvervägande jemväl dels i hvad

mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande må

kunna meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbergnings-

och eldsläckningsredskap samt med medikaments-

och förbandsartiklar, och dels huruvida och på

hvilket sätt, till ernående af mera tillfredsställande kontroll

å fartygs sjöduglighet, besigtningar må kunna anordnas

äfven å andra fartyg än passagerareångfartyg;

samt att punkterna 2:o) och 3:o) i utskottets utlåtande,

deri hemställes, att herrar Smiths och Kinnmans

motioner måtte i öfriga delar icke bifallas, ändras i

öfverensstämmelse härmed;

af herr Wallenberg, som ansett utskottet hafva bort i punkten l:o)

hemställa,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tillfälliga Utskottets (N:o 2) Utlåtande. N:o 6.

att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Kinnmans

och Smiths förevarande motioner, i skrifvelse anhålla,

att liongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas

dels till förebyggande deraf, att kondemnerade

fartyg användas i fraktfart, utan att deras sjövärdighet

blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, dels i syfte att

kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs

pannor och ångrör, dels ock till vinnande af

betryggande kompetens hos befälhafvare;

af herrar Lundgren och Ödman emot viss del af motiveringen.

Herr Fröberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.