Betänkande, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.
1901-05-31 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevSärU 1901:1, Betänkande, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Bevillninys- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1.
i
N:o 1.
Ank. till Riksd. kansli den 31 maj 1901 kl. 3 e. trf.
Betänkande, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.
Sedan Riksdagens särskilda utskott n:o 1, till hvilket hänvisats, bland
annat, Kongl. Maj:ts proposition, n:o 34, angående en särskild tilläggsbevillning
för år i 901, äfvensom i anledning deraf inom Riksdagen väckta
motioner, ansett nödigt att till öfverläggning om dessa ärenden sammanträda
med bevillningsutskottet, samt bevillningsutskottet till det sammansatta
utskott, som i anledning af berörda framställning tillsatts, öfverlemnat
frågan om allmänna bevillningens utgörande, har det sammansatta utskottet
att öfver berörda, till detsamma öfverlemnade frågor afgifva utlåtande.
Summan af den bevillning, som erfordras till fyllande af statsverkets
behof, har, på statsutskottets hemställan, af Riksdagen faststälts till
9,800,000 kronor.
Vid 1900 års riksdag inleddes åtgärder, afseende en förändrad anordning
i fråga om bevillningen af fast egendom samt af inkomst, i syfte
att berörda inkomsttitel skulle komma att upptagas i riksstaten för det
år, under hvilket bevillningen i verkligheten inflöte.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 11 januari 1901 angående
beräkningen af statsinkomsterna för år 1902 har chefen för finansdepartementet
erinrat derom, att berörda förändring i riksstaten, som kräfde
samverkan af 1900 och 1901 årens Riksdagar, vore afsedd att genomföras
på sådant sätt, att 1900 års Riksdag i vanlig ordning åtoge sig bevillning
för år 1901, dock endast till halfva beloppet af det normala, samt beslöte
om bevillningsförordningens tillämpning, icke till slutet af det år, 1901,
under hvars lopp ny förordning angående bevillningen blcfve af Riksdagen
faststäld, utan till dess annorlunda af Riksdagen förordnades, samt att
Bill. till Riksd. Prot. 1901. ä Sami. 2 Afd. I Haft. (N:o 1.) 1
2 Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1.
1901 års Riksdag derefter åtoge sig bevillning till enahanda belopp, med
den afvikelse likväl från den vanliga ordningen, att bevillningen åtoges
för samma år 1901, äfvensom fattade enahanda beslut om bevillningsförordningens
tillämpning som 1900 års Riksdag.
Enligt statskontorets generalsammandrag öfver bevillningen af fast
egendom samt af inkomst har nämnda bevillning utgjort:
år 1897 ............................... kronor 6,198,978: —
» 1898 .............................. » 6,840,873: —
» 1899 ..................................... » 7,309,358: —
» 1900 ......................................... » 7,772,458: —
I den af statskontoret afgifna, vid statsverkspropositionen fogade inkomstberäkning
för år 1902 har statskontoret omförmält, hurusom inkomsten
under närmast föregående treårsperiod belöpt sig till i medeltal
6,673,348 kronor med en fast stegringstendens, utvisande en årlig ökning
under senaste femårsperiod af i medeltal 439,382 kronor; och har statskontoret
— under erinran om ofvan omförmälda förändring i sättet för
bevillningens upptagande i riksstaten — ansett ifrågavarande inkomsttitel
kunna för 1902 års statsreglering beräknas till 3,500,000 kronor.
I sitt ofvanberörda anförande till statsrådsprotokollet yttrar chefen
för finansdepartementet vidare, att statskontorets beräkning, hvilken han
biträdde, utvisade en ökning i bevillningens afkastning från dess i riksstaten
för år 1901 upptagna belopp med 500,000 kronor. Såväl det i
riksstaten för år 1901 upptagna beloppet som det belopp, hvilket vore
afsedt att upptagas i riksstaten för år 1902, skulle emellertid enligt ofvan
omförmälda plan för förändringen i fråga om bevillningens upptagande i
riksstaten utgöra hvar sin hälft af 1901 års bevillning. Att bevillningssummorna
i de båda riksstaterna blefve olika berodde naturligtvis endast
deraf, att beräkningen af den sannolika af kastningen af hvardera bevillningshälften
uppgjorts med ett års mellantid.
I enlighet med hvad chefen för finansdepartementet sålunda anfört
har Kongl. Maj:t i proposition, n:o 33, af den 14 sistlidne januari föreslagit
Riksdagen att utöfver den bevillning af fast egendom samt af inkomst till
belopp af 3,000,000 kronor, som 1900 års Riksdag för år 1901 åtagit sig
till uppförande i riksstaten för sistnämnda år, ytterligare åtaga sig bevillning
af fast egendom samt af inkomst till belopp af 3,500,000 kronor för
år 1901 till uppförande i riksstaten för år 1902.
I sammanhang härmed och för genomförande af ofvanberörda förändrade
anordning beträffande bevillningens upptagande i riksstaten utan
rubbning i grunderna för bevillningens påförande och erläggande, föreslog
3
Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1.
Kong! Maj:t jemväl i nämnda proposition Riksdagen att besluta viss förändrad
lydelse af 1 och 7 §§ i bevillningsförordningen. Såsom af bevillningsutskottets
betänkande n:o 4, deri nämnda förslag till behandling upptagits,
framgår, afsåg berörda förslag allenast att återföra nämnda paragrafer
till den lydelse, desamma egt före utfärdandet af kungörelsen den
i juni 1900, hvilken tillkommit allenast i och för genomförande af ofvannämnda
förändring angående bevillningens upptagande i riksstaten.
Sedan bevillningsutskottets i nämnda betänkande gjorda hemställan
om bifall till Kongl. Maj:ts omförmälda förslag blifvit af Riksdagen bifallen,
och Kongl. Maj:t i enlighet dermed den 8 sistlidne mars utfärdat
kungörelse i ämnet, hafva således de för den allmänna bevillningen före
den 1 juni 1900 bestämda afgifts- och procentbelopp, eller 6 öre för hvarje
fulla 100 kronor af det uppskattade värdet å jordbruksfastighet och 5 öre
för det uppskattade värdet å annan fastighet äfvensom frälseränta samt 1
procent af behållen inkomst af kapital eller arbete, åter gjorts gällande.
Med afseende å hvad sålunda anförts anser utskottet, att allmänna
bevillningen af fast egendom samt af inkomst bör, i enlighet med hvad
statskontoret heinstält och Kongl. Maj:t föreslagit, i 1902 års riksstat upptagas
till 3,500,000 kronor.
Till betäckande af de för samma år beslutade statsutgifterna erfordras
emellertid ytterligare ett belopp af 6,300,000 kronor.
Såväl i det vid statsverkspropositionen fogade utdrag af protokollet
öfver finansärenden den 21 december 1900, deri chefen för finansdepartementet
yttrat sin mening rörande sättet för bestridande af de ökade kostnaderna
för landets försvar, som ock i sitt förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet
af den 11 januari 1901 har chefen för finansdepartementet
såsom sin åsigt framhållit, att berörda ökade kostnader borde i afsevärd
mån täckas medelst direkt beskattning och under formen af en ökad bevillning
af fast egendom samt af inkomst.
Departementschefen yttrar närmare härom, att då ökad statsinkomst
skolat uttagas under formen af bevillning af fast egendom samt af inkomst,
hade man måst begagna sig af formen af tilläggsbevillning. I mån
som större belopp uttagits genom bevillning, hade naturligen behofvet af
lindring vid skattens utgörande gjort sig gällande i fråga om de lägst
taxerade inkomsttagarne, och då lindringen icke, utan att tillika utöfva
eu icke afsedd inverkan på kommunalbeskattningen, kunnat sättas lika för
bevillningen och tilläggsbevillningen, hade lindringen måst utmätas rymligare
i fråga om den senare bevillningen. Då tilläggsbevillning år 1896
senast uttagits, hade från sådan bevillning befriats inkomster under 1200
4 Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:ol) Betänkande N:o 1.
kronor, medan för inkomster från och med 1200 till 1800 kronor endast
utgjorts half tilläggsbevillning. Med stöd af en på 1891 års bevillningstaxering
grundad utredning, hvilken funnes bifogad den till 1893 års
Riksdag aflåtna statsverksproposition, hade beräknats, att sagda lättnader
verkade en minskning med 10 procent af bevillningssumman i dess helhet.
Skulle bevillningen, såsom den främsta direkta skatten, framgent intaga
en mera framskjuten plats i skattesystemet än hittills, måste den utan
tvifvel, såsom ju ock redan länge varit allmänt erkändt, undergå en genomgripande
reform, och intet tvifvel syntes heller böra råda derom, att icke
denna reform borde gå i den utaf den s. k. kommunalskattekomitén angifna
rigtning eller bevillningens utveckling till en allmän och ren inkomstskatt,
men en dylik reform ingrepe på många områden af samhällslifvet
och dess genomförande kräfde sin tid. De många af nyssnämnda
komité utarbetade författningsförslagen vore för närvarande under remiss
till vederbörande myndigheter, och den tidpunkt kunde icke med bestämdhet
angifvas, då förslagen kunde framläggas för Riksdagen. Med åtgärder
för ökning af den direkta statsbeskattningen kunde emellertid icke anstå
till nämnda tidpunkt, utan borde en sådan ökning vidtagas redan från
och med det år, under livilket tillämpningen af den nya härordningen
vore afsedd att begynna, eller år 1902. Annan utväg återstode då ej än
att för detta år anlita formen af tilläggsbevillning.
Då enligt hvad ofvan nämnts den allmänna bevillningen — med eu
nedsättning i skattefoten till hälften af det normala — beräknats, tilläggsbevillningen
oafsedt, till 3,500,000 kronor, motsvarade detta således ett
belopp af 7,000,000 kronor enligt den normala skattefoten. Sattes tillläggsbevillningen
till 1 krona för hevillningskrona med sådana lättnader
för de lägst taxerade, att de; hvilka för inkomst vore taxerade till belopp, - för hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring
i bevillningen egde rum, skulle, då inkomsten icke uppginge till 1,200
kronor, från tilläggsbevillningens utgörande vara befriade, och, då inkomsten
uppginge till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, erlägga ti 11- läggsbevillning med endast 50 öre för hevillningskrona, borde en sålunda
bestämd tilläggsbevillning beräknas lemna staten en inkomst, motsvarande
det belopp, hvarmed de beräknade statsutgifterna för år 1902 öfversköte
de för samma år beräknade inkomsterna, eller 6,300,000 kronor.
I öfverensstämmelse med det af chefen för finansdepartementet
sålunda gjorda uttalande har Kongl. Maj:t i sin ofvan omförmälda
proposition, n:o 34, af den 14 januari 1901 föreslagit Riksdagen att
såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1902 bevilja
en särskild tilläggsbevillning af 6,300,000 kronor att, utan samman
-
Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1. 5
blandning med bevillningen af fast egendom samt af inkomst, på grund
af 1901 års bevillningstaxering utgå med en krona för bevillningskrona
å bevillningen af fast egendom samt af inkomst, dock så, att de, hvilka
för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i
gällande bevillningsförordning lindring i bevillningen eger rum, skola, då
inkomsten icke uppgår till 1,200 kronor, från tilläggsbevillningens utgörande
vara befriade och, då inkomsten uppgår till 1,200 kronor, men icke
till 1,800 kronor, erlägga tilläggsbevillning med endast 50 öre för bevillningskrona;
börande denna tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillningen
af fast egendom samt af inkomst af vederbörande vid de under år 1902
infallande uppbördsstämmor uppbäras samt i behörig ordning redovisas.
Kongl. Maj:ts förslag att genom särskild tilläggsbevillning fylla hvad
som för statsutgifterna under nästkommande år utöfver tillgängliga och
förut påräknade tillgångar erfordras anser sig utskottet böra tillstyrka;
och torde, för uppbringande af det nödiga beloppet, tilläggsbevillningen
i enlighet med hvad Kongl. Maj:t föreslagit icke i regel kunna sättas lägre
än till en krona för bevillningskrona å bevillningen af fast egendom samt
af inkomst.
Såsom ofvan nämnts, hafva till utskottet hänvisats åtskilliga motioner
med hemställan om ändringar i det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet för
tilläggsbevillningens utgörande. Dessa motioner, hvilka alla väckts inom
Andra Kammaren, äro: n:o 80 af herr C. Johansson i Aflösa, n:o 106V2
af herr G. A. E. Kronlund, n:o 113 af herr David Bergström, n:o 126 af
herr Hj. Branting och n:o 167 af herr P. O. Lundell.
Hei’r Johansson hemställer, att, för den händelse Riksdagen bifaller
Kongl. Maj:ts förslag om tilläggsbevillning för innevarande år, Riksdagen
då måtte besluta, det fastighet, ej uppgående till ett taxeringsvärde af
10,000 kronor, befrias från tilläggsbevillnings utgörande, samt att fastighet,
hvars taxeringsvärde uppgår till nämnda belopp, men ej öfverstiger 15,000
kronor, skall erlägga endast half tilläggsbevillning.
Herr Kronlund föreslår, att Riksdagen ville besluta, att, derest tilläggsbevillning
skall uttagas, densamma måtte utgå i stigande skala med frihet
från sådan bevillning för de små inkomsterna och de små fastigheterna,
med anhållan tillika, att vederbörande utskott måtte närmare bestämma,
huru och i hvilken grad denna progression i tilläggsbevillningen skall
anordnas.
För att en progressiv tilläggsbevillning skall kunna effektivt genomföras,
anser herr Kronlund emellertid nödvändigt, att hvarje skattskyldig
skall vara pligtig att till taxeringsmyndigheterna uppgifva beloppet af sin
beskattningsbara inkomst. I motiveringen omförmäler motionären vidare,
6 Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1J Betänkande N:o 1.
att vid beskattning af inkomst för kapital och arbete kunde tilläggsbevillningen
anordnas så, att skatten utginge med y, procent af den beskattningsbara
inkomstens första tusental och att skatteprocenten sedermera
höjdes med l/4 procent för hvarje börjadt tusental, samt att gränsen för
progressionen i tilläggsbevillningen sattes till 2 V2 procent af inkomstbeloppet,
allt med åtnjutande af frihet från tilläggsbevillning i samma grad,
som frihet från inkomstbeviIlning nu eger rum, eller måhända i än högre
grad. Vid uttagandet af tilläggsbevillning för fastighet borde lämpligen
jordbruksfastigheter under 5,000 kronors taxeringsvärde och annan fastighet
under 6,000 kronors taxeringsvärde vara fria från tilläggsbevillningen och
denna utgå med hälften af den nu föreslagna tilläggsbevillningen för jordbruksfastigheter
till ett värde af 5,000 kronor och derutöfver intill 10,000
kronor samt för annan fastighet med ett taxeringsvärde af 6,000 kronor
och derutöfver intill 12,000 kronor, och tilläggsbevillningen för fastigheter
med högre taxeringsvärde utgå progressivt i svagt stigande skala.
Förslag om att den tilläggsbevillning, som af innevarande års Riksdag
kan varda beslutad, måtte uttagas efter en progressiv skala har vidare
framstälts i den af herr Bergström väckta motionen. I motiveringen till
denna motion framhålles, att bevillningen af såväl fastighet som inkomst
borde utgå progressivt, men att, om den nuvarande formen för fastighetsbevillningen
skulle anses utgöra ett bestämdt hinder för en fullständig
användning af en progressiv skala vid den ifrågasatta tilläggsbeviilningens
uttagande, en dylik skala skulle kunna tillämpas endast i afseende på
inkomstbevillningen.
I herr Brantings motion föreslås, att, derest tilläggsbevillning för år
1902 beslutas, de, hvilkas inkomst icke öfverstiger 3,000 kronor, måtte
varda derifrån befriade.
Slutligen har herr Lundell i den af honom väckta motionen yttrat,
att enligt hans åsigt, äfven med bibehållande af den nuvarande bevillningsförordningen
och endast med tillägg af obligatorisk sjelfdeklaration,
möjlighet kunde vinnas att tillämpa sådana grunder för den nya beskattningen,
hvilken motionären ville kalla försvarsskatt, samt att denna kunde
i långt högre grad än den ifrågasatta tilläggsbevillningen både rättvist
fördelas och afpassas efter de skattdragandes bärkraft. För detta ändamål
vore endast nödigt att enas om rättvisa grunder för beräknande af dels
den inkomst, mot hvilken ett visst fastighetsvärde skulle anses svara, dels
den behållna inkomst, som efter skäligt afdrag för räntor å skulder borde
beskattas. I senare afseendet vore obligatorisk sjelfdeklaration behöflig,
men ännu mera nödvändig vore denna för tillämpande af en progressiv
beskattning, enär man då måste ega uppgift om hvarje skattskyldigs samt
-
Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1. 7
liga skatteobjekt, hvilka ofta kunde vara fördelade på skilda kommuner.
För att nu kunna lägga befintliga taxeringslängder till grund för upprättande
af en skattelängd enligt antydda grunder, vore nödigt att reducera
de olika skatteföremålen till likformiga värden, som kunde sammanläggas
till en enda summa för hvarje skattskyldig. . i •
I enlighet med de sålunda uttalade grundsatserna har motionären
uppgjort förslag till skattelängd, uti hvilken inom särskilda kolumner
upptagas för hvarje skattskyldig olika slag af inkomst, nemligen inkomst
af fastighet, af kapital och aktier, af handel och industri samt af arbete
eller tjenst. Från summan af dessa inkomster skulle enligt motionärens
förslag afdrag få göras för ränta å skulder, dock endast intill 50 procent
af den sammanlagda inkomsten, och skulle i derför afsedd kolumn införas
det återstående beloppet, som utgjorde den skattepligtiga inkomsten. Uppginge
ej denna till 1,000 kronor, borde ingen försvarsskatt utgå för densamma.
För högre belopp skulle skatten utgå efter en progressiv skala,
så att för inkomst från och med 1,000 intill 2,000 kronor skulle erläggas
V2 procent, för inkomst från och med 2,000 intill 6,000 kronor en procent
samt för inkomst derutöfver en sakta stigande skala tillämpas, dock högst
tre procent af inkomsten, hvilken sistnämnda procentsats skulle inträda
först vid en inkomst af 63,000 kronor.
Herr Lundell anser emellertid en tilläggsbevillning för innevarande
år ej vara af statsverkets ställning påkallad samt hemställer derför, att
Riksdagen måtte, med afslag å Kong]. Maj:ts framställning angående
tilläggsbevillning för år 1901, besluta om uttagande af en särskild försvarsskatt
att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af motionären
angifna grunder utgå för år 1902.
Med anledning af berörda af förenämnda motionärer väckta förslag
vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten derå, att nämnda förslag
— för så vidt desamma afse att å tilläggsbevillningen tillämpa
grundsatsen om skattens uttagande efter en stigande progressiv skala eller
medgifvande af enahanda eller liknande skattelindringar med afseende å
fastighetsbeskattningen, som enligt Kongl. Maj:ts förslag äro afsedda att
göras gällande i fråga om inkomstbeskattningen — i sjelfva verket synas
förutsätta en ombildning af den nuvarande bevillningen af fastighet och
af inkomst till en inkomstskatt i egentlig mening.
Detta fordrar emellertid oundgängligen införande inom bevillningslagstiftningen
af åtskilliga helt och hållet nya grundsatser, hvilket icke
lärer kunna ske med mindre, än att en genomgripande revision af samma
lagstiftning eger rum.
8 Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets■ (N:o 1) Betänkande N:o 1.
Härutinnan har ock chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
af den 11 sistlidne januari anfört bland annat:
»ömkligt hade visserligen, enligt min mening, varit, att skattefoten
vid denna tilläggsbevillning kunnat göras i någon män progressiv eller
åtminstone att skattelättnaderna kunnat göras något mera omfattande.
Hvad den progressiva skatteprincipens tillämpning beträffar, möter emellertid
ett bestämdt hinder och, hvad angår en ytterligare utsträckning af
skattelättnaderna, åtminstone en afsevärd betänklighet uti samma omständighet,
som ofta tillförne stått i vägen för tillämpning af nya principer
i bevillningslagstiftningen, den nemligen att bevillningen och följaktligen
också tilläggsbevillningen icke är en allmän och ren inkomstskatt,
utan en kombination af en partiel inkomstskatt och en fastighetsskatt.
Till närmare belysning af dessa frågor tillåter jag mig erinra om
hvad min företrädare i embetet yttrat i förevarande ämne till statsrådsprotokollet
den 26 februari 1897. Sedan han erinrat, att till grund för
meningen om det berättigade i den progressiva beskattningsnormen först
ligger den allmänna satsen, att skatten bör lämpas efter deu enskildes
skatteförmåga, och vidare åsigten, att skatteförmågan växer i starkare
progression än inkomstens belopp, fortsätter han:
’En progressiv inkomstskatt är derför en i egentligaste mening personlig
skatt. Det gäller här framför allt att med den största möjiiga
noggrannhet utfinna det belopp, som betecknar den skattskyldiges skatteförmåga,
d. v. s. den sammanlagda nettoinkomst, som han efter afdrag
af alla skuldräntor kan för sitt behof under året disponera. Lägger man
till grund för skattefotens bestämmande något belopp, som innefattar mer
eller mindre än denna rena nettoinkomst, begår man en orättvisa, vida
större än den ofta svårundvikliga, som beror af bristfällig taxering.
Fasthåller man sålunda som en oafvislig förutsättning för den progressiva
beskattningsnormens tillämpning fordran på den samlade nettoinkomstens
utrönande, inses genast, hvilket hinder för en sådan anordning
ligger uti bevillningens fördelning i en fastighetsskatt och en inkomstskatt.
Denna fördelning medför, att man för den stora och vigtiga inkomstgrupp,
som utgöres af den utaf fast egendom härflytande inkomsten, ej kan
utröna det inkomstbelopp, som för bildande af den samlade nettoinkomsten
bör sammanläggas med inkomsten af andra inkomstkällor. Man kan icke
hjelpa sig dermed, att man tager för jordbruksfastighet sex och för annan
fastighet fem procent af taxeringsvärdet, betraktar det sålunda vunna
beloppet som fastighetsinkomst. och sammanlägger detta med den öfriga
inkomsten. Ty det belopp, man på detta sätt erhåller, betecknar den i
förväg beräknade afkastningen af fastigheten, hvilket är något helt annat
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets {N:o 1) Betänkande N:o 1. 0
än den inkomst, som tillfälle!’ fastighet segaren. För denne kan ju allt
för väl all inkomst uteblifva eller förbytas i förlust, och i hvarje fall är
afdrag för ränta å den skuld, som kan vidhäfta fastigheten, icke medgifvet
vid fastighetsbeskattningen, till följd hvaraf den beräknade afkomsten af
fastigheten, äfven om den i ett eller annat fall skulle till beloppet sammanfalla
• med den inkomst, som verkligen af fastigheten tillflyter dess egare,
ändock icke betecknar dennes nettoinkomst. Af det anförda följer utan
vidare, att den nuvarande inkomstbevillningen, som till omfattningen
endast är en partiel inkomstskatt och icke en gång en ren sådan, då
afdrag icke medgifves för ränta å all slags skuld, icke kan göras progressiv,
likasom att den progressiva skattenormen än mindre kan tillämpas
på den nuvarande fastighetsbevillningen, hvilken är en s. k. real- eller
objektskatt och såsom sådan alldeles icke tager hänsyn till egarens personliga
skatteförmåga.
Men hindret för skatteprogressionens införande i vår nuvarande
bevillningslagstiftning ligger icke endast i bevillningens egenskap att
vara sammansatt af en fastighets- och en inkomstskatt. Då enligt lag
kommunalutskylderna skola utgöras i visst förhållande till bevillningen,
måste bevillningsförordningen i sig upptaga ett antal regler, enligt hvilka
särskilda slag af inkomster skola taxeras inom vissa kommuner och inkomsten
af en rörelse, som drifves å flera olika orter, upptagas till beskattning
med vissa andelar å de särskilda orter, der rörelsen utöfvas.
Härigenom omöjliggöres för närvarande det sammanförande till ett helt af
alla de af den skattskyldige åtnjutna inkomstbelopp af olika ursprung,
som är nödvändigt för utrönande af den inkomstsumma, i förhållande hvartill
skall bestämmas den skattegrupp i den progressiva skatteskalan, till
hvilken den skattskyldige är att hänföra. Den nuvarande anordningen af
kommunalbeskattningen förutsätter, med ett ord, med nödvändighet såsom
regel den beskattningsbara inkomstens upptaxering till bevillning i de
kommuner, der den förvärfvas, medan den progressiva beskattningsnormens
tillämpning med lika nödvändighet fordrar hela inkomstens upptaxering i
den skattskyldiges boningsort.’
Hvad den sist vidrörda frågan angår, bör särskilt uppmärksammas
det inflytande, bevillningens samband med kommunafbeskattningen utöfva:- äfven på tilläggsbevillningen, oaktadt denna icke ligger till grund för
kommunalutskyldernas beräknande. Men tilläggsbevillningen beräknas i
sin ordning å bevillningen och denna har, för att varda tjenlig till underlag
för kommunalbeskattningen, måst, på sätt i omförmälda anförande
framhålles, fördelas på kommunerna.»
Utskottet, som finner hvad departementschefen sålunda anfört icke
Bill. till llikad. Prot. 1901. 5 Sami. 2 Afd. 1 Hiift,. 2
10 Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1.
kunna till rigtigheten jäfvas, vill vidare erinra derom, att innevarande
Riksdag i anledning af väckta motioner i skrivelser till Kongl. Maj:t —
med uttalande såsom Riksdagens åsigt, bland annat, att en afsevärd del
af de ökade kostnader, som genom den föreslagna omorganisationen af
landets försvarsväsende uppkomme, borde betäckas genom direkta och förmögenhetsskatter,
samt att obligatorisk sjelfdeklaration borde införas till
ledning vid den direkta beskattningen — anhållit dels om framläggande
för nästkommande Riksdag af förslag till förordning om en särskild såsom
bevillning till staten utgående, men från allmänna bevillningen fristående
direkt skatt, att, efter viss progression med rätt till afdrag för skuldräntor,
erläggas för alla slag af inkomst, dervid inkomst af fastighet borde beräknas
efter viss procent af taxeringsvärdet, dels och om utredning och
framläggande för Riksdagen af förslag till författningsbestämmelser rörande
obligatorisk sjelfdeklaration.
Då Riksdagen sålunda redan beslutit hänvända sig till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande af förslag i hithörande ämnen, skulle det
enligt utskottets mening vara föga lämpligt att, utan närmare utredning,
redan nu i fråga om tilläggsbevillningen tillämpa ifrågavarande, af motionärerna
förordade grundsatser, helst ett sådant mer eller mindre omoget
föregripande af de åstundade reformerna lätteligen skulle föranleda, att
desamma till men för deras snara genomförande på ett tillfredsställande
sätt i allmänhetens ögon komme att te sig långt ifrån eftersträfvansvärda.
Hvad särskildt angår den ifrågasatta lindringen i beskattningen i fråga
om smärre fastigheter, anser sig utskottet ock böra erinra derom, att Riksdagen
vid flera föregående tillfällen, då denna fråga förevarit till behandling,
uttalat sig för den uppfattningen, att, med den nuvarande bevillningsförordningens
bestämmelser, hvilka ju äro afsedda att läggas till grund
äfven för tilläggsbevillningen, icke är förenlig en dylik lindring i afseende
å fastighetsbeskattningen, som till sin natur är en real- eller afkastningsskatt
och utgår utan någon som helst hänsyn till egarens eller inriehafvarens
verkliga inkomst af fastigheten eller dennes förmögenhetsförhållanden
i öfrigt.
Dock vill utskottet härvid påpeka, att afvikelse i viss mån från de
nu i fråga om fastighetsbeskattningen gällande grunder gjorts derigenom,
att, enligt en vid 1897 års riksdag antagen bestämmelse, frihet från fastighetsbevillningen
eger rum för egare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande
åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden
och ej öfverstiger 500 kronor, derest nemligen lägenhetens innehafvare
ej eljest erlägger bevillning af fast egendom eller inkomst eller
hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde åbyggnaden kan ega, ej
11
Sammansatta Bevillnimjs- och Särskilda Utskottets (.N:o 1) Betänkande N:o 1.
öfverstiger 500 kronor; en bestämmelse, som ock eger tillämpning i
det fall, att någon eger byggnad å mark, som af annan eges eller innehafves.
Nämnda bestämmelse, hvilken i sjelfva verket för deri afsedda fall
innefattar en kombination af de för fastighets- och inkomstbevillningen
gällande grunder och just derigenom utgör ett ganska talande bevis för
omöjligheten af åt t utan vidare tillämpa de för inkomstbevillningen stadgade
grunder jemväl å fastighetsbevillningen, kommer emellertid att gälla äfven
tilläggsbevillningen, hvilken ju rätteligen endast är att anse såsom en höjning
af den vanliga allmänna bevillningen.
Beträffande särskildt de af herr Lundell i hans ofvanberörda motion
framstälda författningsförslag, hvilka innefatta tillämpning äfven af andra,
delvis än mera vidtgående ändringar i den nuvarande bevillningslagstiftningen
än de ofvan afhandlade, förutsätta dessa förslag uppenbarligen en
genomgripande skattereform, som icke utan vidare låter sig inpassa inom
den nuvarande bevillningslagstiftningens ram.
Då emellertid vissa bland de motionsvis framstälda förslagen om ändringar
i grunderna för den egentliga beskattningen gå i den retning,
som Riksdagen i sina ofvanberörda skrivelser till Kongl. Maj:t afsett, och
en reform af skattelagstiftningen derför icke längre lärer kunna undanskjutas,
vill dock utskottet i detta sammanhang betona, att en dylik
reform för att kunna tillfredsställande genomföras oafvisligen fordrar
en förberedande utredning rörande inkomsters och förmögenhetens fördelning
bland rikets inbyggare. Då det i hvarje fall vore synnerligen
önskvärdt, att en dylik utredning, hvilken utan svårighet torde kunna
åstadkommas före nästkommande riksdag, förelåge tillgänglig vid behandlingen
af de författningsförslag, som i anledning af berörda skrifvelser
lära vara att till nämnda riksdag förvänta, har utskottet ansett lämpligt
att i detta sammanhang framhålla vigten af en dylik utrednings åvägabringande.
Vidkommande de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder för befrielse
från eller lindring i bevillningen för inkomst af kapital och arbete har af
vissa motionärer, särskildt herr Branting, blifvit ifrågasatt, att dessa lindringar
skulle utsträckas längre, än Kongl. Maj:t föreslagit.
Ehuruväl utan tvifvel skäl kunna förebringas för vidtagande af en
dylik åtgärd, anser dock utskottet — oafsedt de principiella betänkligheter,
som möta mot en alltför långt gående utsträckning af en dylik lindring i
den nuvarande inkomstbevillningen, hvilken, såsom departementschefen erinrat,
till sin natur är endast en partiel inkomstskatt — eu sådan åtgärd
icke vara tillrådlig. Man får nemligen icke förbise, att tilläggsbevill ningen
är afsedd att fylla ett visst belopp i budgeten. Vidtoges nu skatte
-
12 Sammansatta Betalnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1.
lindringar i den omfattning, som, på sätt nämnts, blifvit ifrågasatt, vore
enligt utskottets mening den fara icke utesluten, att det erforderliga beloppet
icke skulle genom tilläggsbevillningen kunna uppbringas, med mindre,
såsom ock en af motionärerna antydt, progressiv beskattning samtidigt
infördes. Då emellertid detta på skäl, som ofvan anförts, enligt utskottets
mening nu icke låter sig göra utan tillskapande af alltför stora
orättvisor, har utskottet icke ansett, sig kunna förorda de af enskilda
motionärer i ifrågavarande hänseende förordade skattelindringar.
Utskottet har deremot funnit de af Kongl. Magt derutinnan föreslagna
bestämmelser, hvilka, enligt hvad departementschefen angifvit, grundats å
en föregående utredning rörande den sålunda normerade skattens afkastning
och dertill i allo öfverensstämma med de stadgande!), som för den
senast — år 1896 -— uttagna tilläggsbevillningen varit gällande, i det
hela vara lämpligt afvägda.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet — under erinran, dels
att Riksdagen vid innevarande riksmöte beslutit ändringar ej mindre, såsom
ofvan nämnts, i 1 och 7 §§ af bevillningsförordningen än äfven i
8 § af samma förordning, dels ock att 1900 års Riksdag för innevarande
år åtagit sig bevillning af fast egendom samt af inkomst till belopp af
3,000,000 kronor till uppförande i riksstaten för samma år — hemställa:
l:o) att Riksdagen måtte åtaga sig en ytterligare
bevillning af fast egendom samt af inkomst till belopp
af 3,500,000 kronor för år 1901 till uppförande i riksstaten
för år 1902;
2:o) att nu gällande förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst måtte, med de vid
innevarande riksdag beslutade och till efterrättelse från
och med den 20 nästkommande juni kungjorda ändringar
af 1 och 7 §§ äfvensom af den utaf Riksdagen beslutade
ändringen i 8 § af nämnda förordning, antagas att lända
till" efterrättelse, till dess annorlunda af Riksdagen förordnas;
3:o)
att Riksdagen måtte, med anmälan, att Riksdagen
stadfäst nu gällande förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst med de i punkten
2:o) omförmälda ändringar att lända till efterrättelse,
till dess annorlunda af Riksdagen förordnas, i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utfärda allmän kungörelse derom; samt
Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1. 13
4:o) att Riksdagen måtte, med bifall till Kongl.
Maj:ts proposition angående en särskild tilläggsbevillning
för år 1901, besluta att såsom bidrag till fyllande af
statsverkets behof för år 1902 bevilja en särskild tilläggsbevillning
af 6,300,000 kronor att, utan sammanblandning
med bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
på grund af 1901 års bevillningstaxering utgå med en
krona för bevillningskrona å bevillningen af fast egendom
samt af inkomst, dock så att de, hvilka för inkomst
äro taxerade till belopp, för hvilka jemlikt § 11
mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevillningen
eger rum, skola, då inkomsten icke uppgår
till 1,200 kronor, från tilläggsbevillningens utgörande
vara befriade och, då inkomsten uppgår till 1,200 kronor,
men icke till 1,800 kronor, erlägga tilläggsbevillning
med endast 50 öre för bevillningskrona; börande denna
tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillningen af
fast egendom samt af inkomst af vederbörande vid de
under år 1902 infallande uppbördsstämmor uppbäras
samt i behörig ordning redovisas.
Under förutsättning, att hvad utskottet i punkten 4:o) sålunda hemstält
af Riksdagen bifalles, får utskottet vidare hemställa,
5:o) att Riksdagen måtte, med godkännande af
nedanstående, af utskottet upprättade förslag till förordning
angående ifrågavarande tilläggsbevillnings utgörande,
besluta, att denna förordning skall till Kongl.
Maj:t öfverleinnas, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes
låta densamma till allmän efterlefnad kungöra.
Förordning
angående utgörande af en särskild tilläggsbevillning
för år 1901.
Svenska folkets vid lagtima riksmöte i Stockholm
nu församlade ombud göre veterligt, att Riksdagen såsom
bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1902
Bill. till Riksd. Prot. 1901. ö Sami. ‘2 Afd. 1 Höft. 3
14
Sammansatta Bevillnings- och Särskilda Utskottets (N:o 1) Betänkande N:o 1.
beviljat en särskild tilläggsbevillning af 6,300,000 kronor
att, utan sammanblandning med bevillningen af fast
egendom samt af inkomst, på grund A’ 1901 års bevillningstaxering
utgå med en krona för bevillningskrona
å bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
dock så, att de, hvilka för inkomst äro taxerade till
belopp, för hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning
lindring i bevillningen eger rum,
skola, då inkomsten icke uppgår till 1,200 kronor, från
tilläggsbevillningens utgörande vara befriade och, då
inkomsten uppgår till 1,200 kronor, men icke till 1,800
kronor, erlägga tilläggsbevillning med endast 50 öre
för bevillningskrona; börande denna tilläggsbevillning
på enahanda sätt som bevillningen af fast egendom
samt af inkomst af vederbörande vid de under år 1902
infallande uppbördsstämmor uppbäras samt i behörigordning
redovisas.
Slutligen får utskottet hemställa,
6:o) att, vid bifall till utskottets här ofvan under
4:o) gjorda hemställan, derigenom måtte anses besvarade:
o) herr Johanssons motion;
b) herr Kronlunds motion;
c) herr Bergströms motion;
d) herr Brantings motion; samt
e) herr Lundells motion.
Stockholm den 31 maj 1901.
På det sammansatta bevillnings- och särskilda utskottets (n:o l) vägnar:
H. CA VALL!.
Reservationer
af herrar Fredliolm och Staaff.
Stockholm, Tvär Hseggströms Boktryckeri A. B., 1901.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.