Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion angående stadganden om att bolag, som egen jordbruksfastighet, skall, förutom vanlig bevillning, för denna rättighet årligen erlägga särskild bevillningsafgift.

1901-03-26 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1901:24, Betänkande, i anledning af väckt motion angående stadganden om att bolag, som egen jordbruksfastighet, skall, förutom vanlig bevillning, för denna rättighet årligen erlägga särskild bevillningsafgift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Biksd. kansli den 2 april 1901, kl. 2 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion angående stadganden om

att bolag, som egen jordbruksfastighet, skall, förutom vanlig

bevillning, för denna rättighet årligen erlägga särskild

bevillningsafgift.

(2:a A.)

I eu till bevillningsutskottet öfverlemnad, inom Andra Kammaren

af herr W. Styrlander väckt motion, n:o 53, i hvars syfte sex af kammarens

ledamöter instämt, föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta

att antaga ett sådant tillägg till kongl. förordningen angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, att bolag, som

eger jordbruksfastighet, skall, förutom vanlig bevillning, för denna rättighet

årligen erlägga en femtedels procent af taxeringsvärdet å fastigheten.

I motiveringen till detta förslag anför motionären till en början,

hurusom bolagens ohejdade jordbruksförvärf, särskild! i Norrland och

Dalarne, visat sig hafva förderfliga följder; och förmenar motionären,

att det enda verkliga botemedlet mot ifrågavarande onda vore att genom

lag förbjuda bolagen att förvärfva jordbruksfastigheter och att till staten

expropriera de jordbruk, som redan kommit i bolags händer, men att,

då den allmänna meningen icke ännu syntes vara mogen för dylika

kraftåtgärder, hvilka dock vore af förhållandena fullt motiverade, RiksBih.

till Biksd. Prof. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 20 Höft. (N:o 24.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

.Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 34.

dagen torde, »i afvaktan på opinionens mognande för fullt verksamma

botemedel, höra vidtaga åtgärder, som gjorde bolagen betänksamma

gent emot ett fortsatt förvärfvande af jordbruksfastigheter och på samma

gång beredde en ersättning åt staten, hvars intressen genom bolagens

jordbruksförvärf måste anses trädas för nära, då eganderättens till fast

egendom lösryckande från personlighetsförhållandena och godtyckliga införlifvande

med korporationsintressena måste anses i högsta grad strida

mot det allmännas intressen.»

Motionären fortsätter:

»Då eganderätten till skogarne i Norrland och Dalarne, hvilka

ursprungligen ansetts tillhöra kronan, så småningom öfvergått till enskilde,

har detta skett i det lofvärda uppsåtet att upphjelpa jordbruket

och odla obygderna, hvarför bolagens förvärfvande af jordbruken för

att åtkomma skogarne för sågverksindustrien måste anses för dem innebära

en förmån, som icke har någon historisk eller rättslig grund.

Staten borde derför anses vara fullt berättigad att af bolagen upptaga

en särskild afgift eller bevillning för denna förmån, hvartill så mycket

större skäl förefinnas, som bolagens jordbruksförvärf onekligen innefattar

en öfverhängande social fara.

Jag har vid de två senaste årens riksdagar framstält. ett förslag''

att vinna det af mig antydda målet genom att påföra dubbel bevillning

å sådana jordbruksfastigheter, som egas af bolag, men har detta förslag,

ehuru det vunnit sympatier inom Riksdagens Andra Kammare, icke

kunnat vinna Riksdagens bifall, hufvudsakligen af det skäl, att det

ansetts strida mot de grunder, på hvilka vår bevillningsförordning hvilar.

Denna anmärkning torde icke kunna träffa förslaget om att pålägga

de bolag, som ega jordbruksfastigheter, en afgift för den förmån

de åtnjuta genom att förvärfva och besitta jordbruksfastigheter, enär

principen om påläggande af en särskild bevillning för vissa förmåner

och rättigheter redan är genomförd i vårt land med afseende på rättighet

till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar, med afseende på

sedelutgifningsrätten och på flera andra områden.

Naturligtvis möter det svårighet att finna rätta grunden för här

ifrågasatta afgifts storlek, enär man å ena sidan skall finna densamma

för stor och å den andra för liten. För att densamma emellertid icke

skall blifva alldeles utan ändamål, synes det vara nödvändigt att sätta

den så pass stor, att å ena sidan staten bereddes någon verkligt afsevärd

ersättning för den ganska stora förmån, som bolagen åtnjuta genom

rätten att få ega jordbruksfastigheter, och å andra sidan någon hämsko

kunde läggas på bolagens jordbruksförvärf, hvilket är liktydigt med

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

bondeklassens och dermed äfven jordbrukets undertryckande i de norrländska

bygderna. Och ur denna synpunkt synes det mig, som om

afgiften borde sättas till allra lägst V5 procent af taxeringsvärdet, så

att ett hemman, som vore taxeradt till 10,000 kronor, skulle erlägga

en årlig afgift af 20 kronor o. s. v. En dylik afgift skulle helt säkert

icke ruinera bolagen, men dock tillföra staten en af sevärd inkomst,

hvilken må hända i framtiden skulle finna sin bästa användning till inköp

af socken- eller häradsallmänningar, genom hvilka ett godt stöd åt

jordbruket kunde lemnas, när sådant i en ej alltför långt aflägsen framtid

helt säkert kommer att behöfvas.

Enligt den utaf kongl. statistiska centralbyrån utarbetade redogörelsen

för bolags förvärf af jordegendom egde sågverksbolagen i

Norrland och Dalarne år 1895 jordbruksfastigheter till ett taxeringsvärde

af mer än 47 millioner kronor. En sådan afgift som den af mig

föreslagna skulle således redan under år 1895 ha tillfört staten en inkomst

af bortåt 100,000 kronor. Och torde den i närvarande stund ha

uppgått till minst dubbla beloppet. Och ingen torde väl på allvar vilja

påstå, att icke bolagen väl tålt och fortfarande väl tåla vid en dylik

beskattning, hvilken utgör en försvinnande liten bråkdel af deras genom

jordbruksförvärfvet ökade inkomster.»

I de här ofvan antydda, vid de två senaste årens riksdagar väckta

motioner föreslog motionären, »att Riksdagen ville vidtaga den förändringen

i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet, som eges

af bolag, måtte åsättas en särskild bevillning till beloppet lika med den

vanliga bevillningen af jordbruksfastighet, samt att denna bevillning

under namn af »särskild bevillning för bolags jordbruksfastigheter»

måtte i kronans räkenskaper föras i särskild kolumn.»

Såväl 1899 som 1900 års bevillningsutskott hemstälde, att förslaget

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, i enlighet med hvilken

hemställan Riksdagen jemväl fattade sitt beslut. Såsom motiv för

sitt afstyrkande anförde 1899 års bevillningsutskott hufvudsakligen, att

den föreslagna skatteförhöjningen icke öfverensstämde med de grundsatser,

på hvilka vårt skattesystem hvilade, samt att det af motionären

åsyftade ändamålet, nemligen inskränkning i bolags förvärf af jordbruksfastighet,

icke kunde genom den ifrågasatta skatteförhöjningen

vinnas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

1900 års bevillningsutskott ansåg hvad utskottet år 1899 uti förevarande

fråga sålunda anfört icke hafva sedan dess förlorat något af

sin betydelse för frågans rägtiga bedömande, och yttrade utskottet

vidare:

»Utskottet kan väl medgifva, att bolagens förvärf af jordbruksfastigheter

i den utsträckning, som detta förvärf numera synes vilja

antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del af befolkningen,

som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas.

Men om ock ett statens ingripande i ändamål att hämma dessa bolagens

stora inköp af jordbruksfastigheter af sådan anledning skulle kunna försvaras

ur synpunkten af det allmänna bästa, håller utskottet dock före,

att detta mål icke kan vinnas på den af motionären föreslagna väg.

En högre beskattning af bolagens jordegendom kan icke — hvilket

motionären i sin motion vid 1899 års riksdag sjelf medgifvit — på ett

tillfyllestgörande sätt lösa den här föreliggande uppgiften. Det kan i

öfrigt icke anses vara annat än förkastligt att söka afhjelpa sociala

missförhållanden af olika slag genom att i sådant syfte på direkt väg

beskatta en samhällsklass mer än en annan utan hänsyn till skattelagstiftningens

uppgift, som endast är att uppställa sådana regler för

skattens utgörande, att densamma genom att afpassas efter hvars och

ens skatteförmåga kommer att trycka alla skattdragande lika. Och

då man till måttstock för bedömande af denna skatteförmåga tagit

den inkomst, som den skattskyldige anses ega, är det tydligt, att den

skatteförmåga, som grundar sig på inkomst af fastighet, icke kan

sägas vara större endast och allenast derför att fastigheten eges af ett

bolag i stället för af en enskild. Vidtagandet af den åtgärd, som motionären

föreslagit, skulle alltså komma att medföra ett uppgifvande af den

grundprincip, på hvilken vårt beskattningssystem är och bör vara bygdt.

Härtill torde böra läggas, att om man fördubblade bevillningen för

bolagens jordbruksfastigheter, så skulle äfven deras kommunala utskylder

och dermed det inflytande bolagen kunde utöfva på de kommunala

angelägenheterna komma att ökas, och detta i många fall i en högst

afsevärd grad.»

Det af motionären nu framstälda förslag skiljer sig visserligen i

någon mån från det, som innehålles i de vid de två senaste årens riksdagar

af honom väckta motioner. Sistberörda förslag afsåg nemligen

en åtgärd, som skulle upphäft de principer, som äro och böra vara

gällande i fråga om den allmänna och direkta beskattningen till staten,

under det i nu föreliggande motion fråga är allenast om ett tillägg till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24. 5

förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och

rättigheter.

Emellertid anser utskottet icke heller denna motion böra bifallas.

Rätten för bolag att förvärfva och besitta jordbruksfastighet kan enligt

utskottets åsigt icke betraktas såsom någon särskild förmån eller rättighet.

Men äfven om eu sådan särskild förmån eller rättighet skulle

kunna anses tillkomma dem, som ega jord, hvilken ursprungligen tillhört

kronan och på fördelaktiga vilkor af enskilde förvärfvats från

kronan, finnes dock ej berättigad anledning att, på sätt motionären föreslagit,

stadga skyldighet allenast för bolag att utgifva särskild bevillning

för sådan förmån och än mindre att utkräfva särskild bevillning

af alla bolag, som ega jordbruksfastighet, således äfven af dem, hvilkas

jord aldrig tillhört staten, och af dem, hvilkas jord är belägen i andra

delar af landet än de af motionären särskildt åsyftade eller Norrland

och Dalarne.

Då härtill kommer, att den föreslagna åtgärden säkerligen icke

skulle hämma bolagens jordbruksförvärf i Norrland och Dalarne och

således icke verka i det af motionären angifna syfte, får utskottet

hemställa,

att herr Styrlanders motion om sådant tillägg till

förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, att dylik bevillning skulle

upptagas jemväl af bolag, som ega jordbruksfastighet,

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1901.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

Reservationer

o

af herrar Fredholm, G. Jansson, Hedgren, Åkerlund och A. Olsson

i Mårdäng, hvilka ansett, att utskottets betänkande — efter det i inledningen

blifvit, på sätt som skett, redogjordt för motionen och för de

bevillningsutskottets betänkande^ som afgåfvos vid 1899 och 1900 års

riksdagar med anledning af motioner likartade med den förevarande,

hvilken redogörelse å sid. 4 slutar med de orden »och detta i många

fall i en högst afse värd grad» — hade bort erhålla följande lydelse:

»Det af motionären nu framstälda förslag skiljer sig i väsentlig

mån från det, som innehålles i de vid de två senaste årens riksdagar

af honom väckta motioner. Sistberörda förslag afsåg nemligen en

åtgärd, som skulle på ett betänkligt sätt hafva rubbat de principer,

som äro och böra vara gällande i fråga om den allmänna och direkta

beskattningen till staten, under det i nu föreliggande motion fråga är allenast

om ett tillägg till förordningen angående bevillningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter.

Uppslaget till stiftandet af en speciel beskattningslag rörande

särskilda förmåner och rättigheter gafs af den år 1879 af Kongl. Maj:t

tillsatta skatteregleringskomitén, hvilken hemstälde, att bestämmelser

rörande dem af i förut gällande bevillningsförordnings Art. III uppförda

skatter och afgifter, hvilka skulle bibehållas, måtte meddelas i en särskild

förordning angående bevillning för åtnjutande af vissa förmåner

och rättigheter. Såsom skäl för dessa stadgande^ utbrytande ur den

allmänna bevillningsförordningen anförde komitén, att samtliga ifrågavarande

skatter och afgifter hade föga gemenskap med en sådan skatt

som den efter då gällande bevillningsförordnings Art. II utgående allmänna

bevillningen dels af fast egendom, dels för inkomst af kapital

och arbete, »i afseende å hvilken sistnämnda skatt, så väl på grund af

dess för staten äfvensom för alla skattskyldige stora betydelse, som

ock till följd af dess särskilda ställning i skattesystemet, bestämmelserna

torde böra meddelas i en särskild förordning med endast denna fristående

skatteform till föremål». De skatter deremot, som icke afsåge att,

till bestridandet af statsverkets utgifter, efter en gemensam grund uttagas

af samhällets medlemmar i förhållande till deras inkomst af för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

mogenhet och arbete, vore af en alldeles särskild natur, såsom afsedda

allenast att bereda staten ersättning för de förmåner, som på grund af

lagstiftningen komme några, men ej alla samhällets medlemmar till

godo.

I enlighet med de af skatteregleringskomitén sålunda uttalade

principer, aflät Kongl. Maj:t till 1883 års Riksdag särskilda propositioner

med förslag dels till förordning angående bevillning af fast egendom

samt af inkomst, dels ock till förordning angående bevillningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter. Dessa förslag blefvo af Riksdagen

med vissa ändringar antagna, och den 14 september 1883 utgafs den

första förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter, genom hvilken förordning stadgades, bland annat, att

för vissa slag af frälseegendomar, nemligen allmänna frälsehemman

äfvensom rå- och rörs- samt insockne hemman, skulle jemte vanlig fastighetsbevillning

utgöras en särskild bevillningsafgift, hvilken i större delen

af landet skulle utgå med visst belopp för hvarje rusttjenstmark. Denna

bevillning, den så kallade rusttjenstbevillningen, var närmast att anse

såsom afsedd att utgöra någon ersättning för de större friheter, frälsejorden,

särskildt då rusttjensten icke effektivt utgjordes, åtnjöt i jemförelse

med skattejorden.

Vidare stadgades, att för de lotshemman, som voro frikallade från

rotering, skulle utgöras viss i förhållande till hemmantalet bestämd

särskild bevillningsafgift.

Förenämnda bestämmelser bibehöllos i 1884 och 1889 års förordningar

angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

men finnas icke upptagna i nu gällande förordning af den 2 december

1892, derifrån de uteslutits på den grund, att sistnämnda års

Riksdag, i sammanhang med afskrifningen af grundskatterna samt rustnings-

och roteringsbesvären, på af Kongl. Maj:t derom framstäldt förslag

medgifvit, att de särskilda bevillningsavgifterna för frälseegendomar

och lotshemman finge upphöra.

Deremot qvarstår ännu oförändradt ett i 1883 års förutnämnda

förordning intaget stadgande om särskild bevillningsafgift för rättighet

till skogsfång och kolningsfriliet på allmänningar, hvarjemte enligt nu

gällande förordning särskilda bevillningsafgifter erläggas af bankbolag

med sedelutgifningsrätt, af vissa handlande och handelsexpediter samt

af utländingar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar.

Hvad särskildt beträffar bevillningsafgifterna för rättighet till

skogsfång och kolningsfriliet, så leda dessa sitt ursprung från bevillningsförordningeu

af år 1747, deri för första gången stadgades, att den, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

hade rekognitionsskogar eller kolade på krono- eller häradsallmänning,

skulle betala viss afgift för hvarje stig kol. Afgiften för rättighet till

skogsfång utgår nu med 25 öre för hvarje stafrum ved eller deremot

svarande 18 tunnor kol och beräknas efter det belopp ved eller kol,

för hvilket rekognitionsafgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår,

antingen skogsfånget årligen begagnas eller icke. För kolningsfrihet

på härads- eller sockenallmänningar, när derför till häradet eller

socknen icke erlägges betalning, svarande mot den, som för rekognitionsskogars

eller kronoallmänningars begagnande bör jemte bevillningen

utgöras, skall enligt nu gällande stadganden afgiften höjas så,

att beloppet blifver enahanda med hvad för nyttjanderätt till kronoskogarna

erlägges.

Ehuru, såsom förut nämnts, den af herr Styrlander väckta motionen

nu föreligger i eu ändrad form mot förut, förefinnes dock enligt utskottets

förmenande fortfarande betänkligheter mot att åt densamma

skänka bifall. Till en början vill utskottet framhålla det oberättigade,

som ligger deri, att, såsom motionären föreslagit, staten skulle — allenast

på den grund, att eganderätten till skogarne i Norrland och Dalarne

kan anses bereda sågverksbolagen derstädes en särskild förmån — uttaga

bevillning för särskilda förmåner och rättigheter icke allenast af

nämnda bolag, utan äfven af sådana i andra delar af riket befintliga

bolag, hvilka med hänsyn till den fördel af jordeganderätten, som dem

beredes, icke vore att jemställa med sågverksbolagen i norra Sverige.

Redan af detta skäl har utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till motionen.

Men äfven om man skulle begränsa den af motionären föreslagna

åtgärden till norra Sverige, så har utskottet nu lika litet som vid föregående

tvenne riksdagar kunnat finna, att en sådan åtgärd skulle kunna

medföra af motionären åsyftad inskränkning i bolagens förvärf af jordbruksfastigheter.

Detta synes äfven motionären sjelf vilja medgifva, då

han säger, »att det enda verkliga botemedlet mot det onda vore att

genom lag förbjuda bolagen att förvärfva jordbruksfastigheter».

Men om utskottet också på nu anförda skäl icke anser sig kunna

tillstyrka ett bifall till motionen, så har dock utskottet, med anledning

deraf att motionen afser att afhjelpa i norra Sverige rådande missförhållanden,

hvilka länge varit påaktade och föremål för flera försök

att på dem råda bot, trott sig böra taga i betraktande, om icke kunde

vidtagas någon åtgärd, hvilken, om den ock ej på ett tillfredsställande

sätt afhjelpte, dock i någon mån förminskade vådorna af de miss
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

förhållanden, som i följd af bolagens i norra Sverige obegränsadejordförvärf

redan inträdt, för hvarje år mer förvärrats, och som nu så allvarsamt

synes bota denna landsdels framtida utveckling.

För att bilda sig en rätt mening om bvilka åtgärder i förbemäldt

syfte skulle kunna från statens sida vidtagas, torde det i främsta rummet

vara nödigt att i minnet fasthålla det faktum, att skogarne i Norrland

ursprungligen till allra största delen och delvis ända in i senare

tider varit samt på vissa trakter fortfarande äro kronans tillhörighet.

Möjligheten för enskilde att hafva kunnat utan vederlag och i stor utsträckning

med eganderätt komma i besittning af denna kronans mark

har beredts dem genom de s. k. afvittringarne, angående hvilka Kongl.

Maj:t —med anledning af Rikets Ständers vid särskilda riksmöien gjorda

underdåniga framställningar om en förändrad hushållning med de under

allmän vård varande kronans skogar och allmänningar i riket, åsyftande

hufvudsakligen, att dessa skogar, med undantag af dem, som för kronans

behof borde bibehållas, skulle under skattemannarätt till enskilde

upplåtas — till 1823 års Riksdag aflät en proposition, innefattande anstalter

och föreskrifter i afseende på en förbättrad reglering med åtskilliga

af dessa skogar. Denna proposition blef, med några få dervid

gjorda tillägg, af Rikets Ständer antagen, och med anledning deraf

förordnade Kongl. Maj:t, bland annat, beträffande de kronomarker, som

vid afvittring öfverblefve i rikets norra provinser, nemligen Stora Kopparbergs,

Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vester- och Norrbottens

län, hvilka i anseende till folkbrist och felande kommunikationer

i deras dåvarande skick vore af föga värde och icke kunde med större

nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning för

att befordra landets uppodling och befolkning, att dessa skogar vid

den reglering, som i allmänhet komme att företagas, icke vidare skulle

komma i fråga, utan att med dem skulle förhållas efter de författningar,

som i förenämnda ändamål redan blifvit gifna eller vidare kunde komma

att meddelas.

Bland dessa författningar är att märka stadgan af den 10 februari

1824, angående afvittrings verket i Vesternorrlands, Vesterbottens och

Norrbottens län, i hvilken stadga ingressen och § 1 äro af följande

lydelse:

»Vi Carl Johan etc. Göre veterligt: Att då Vi ansett det vara ett

bland de vigtigare föremålen för Våre Nådige omsorger, att kraftiga

anstalter vidtagas för befrämjandet af odlingen och befolkningen i Rikets

norra Provinser, der stora ödeliggande trakter ännu vänta på arbetande

händer, för att blifva gagnande för Landets innebyggare och det AllBih.

till Biksd. Frot. 1901. 5 Sami. 1 A/d. 20 Häjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

manna; Och för vinnande häraf angeläget är, att Afvittringsverket derstädes

får en skyndsam, ändamålsenlig och säker gång efter i alla delar

bestämde föreskrifter, så att tjenlige tillfällen för hugade odlare att sig

nedsätta när som helst må vara att tillgå, och den redan varande Nybyggaren,

genom stadga och säkerhet i dess område, uppmuntras till

sine egors vidare upparbetande och förbättrande; Så hafve Vi, i sådant

afseende, jemte det särskildt tillökade medel blifvit för detta vigtiga

ändamål anslagne, i Nåder godtfunnit att, med upphäfvande af hvad i

ämnet hittills varit föreskrifvit, utfärda en särskild Stadga för Afvittringsverket

i Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens Län, att

hädanefter till efterlefnad gälla, så lydande:

§ 1. Afvittringens föremål äro:

Att skilja Kronans marker från enskildtes egor;

Att af Kronans marker tillägga svaga Hemman fyllnad i deras behof;

Att urskilja hvad Hemman utöfver deras mantal och räntor i egor innehafva;
Att

af Kronans öfverloppsmark indela och utstaka nybyggen, att af

hugade odlare emottagas; och

Att genom dessa anstalter bereda för Hemmansåboerne full visshet och

säkerhet om deras egorymd, och för idoge arbetare tillfälle till

nya Hemmans anläggning på Kronans Allmänningar och öfverloppsmarker,

samt således befrämja Landets uppodlande och bebyggande.»

Af förestående redogörelse framgår, att afvittringsförrättningarna

hafva till uppgift att såsom förläningar tilldela hemman och nybyggen

från kronans mark afsöndrade skogar i angifvet syfte att derigenom

varaktigt befrämja jordbruksnäringen. För befrämjande af detta med

afvittringarna afsedda ändamål, eller Norrlands uppodling, har staten

icke blott skänkt bort stora landsträckor, utan derjemte bestridt kostnaderna

för afvittringsförrättningarna med statsmedel till ett redan nu

uppnådt belopp af öfver nio millioner kronor.

De afvittrade hemmanen i Norrland och Dalarne intaga sålunda med

afseende på eganderätten en helt annan ställning i förhållande till staten

än hemmanen i södra och mellersta Sverige. Eganderätten till den

jord, de förra erhållit af kronan, har tilldelats hemmanen under förutsättning

och med förbehåll, att den sålunda erhållna marken skolat i

främsta rummet användas till jordbruksnäringens varaktiga befrämjande.

Men i samma mån eganderätten till de afvittrade hemmanen genom

köp öfvergått från allmogen till sågverksbolagen, har detta med eganrätten

förknippade vilkor faktiskt bortfallit, i det att jordbruksnäringen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24. 11

försummats och den till odling tjenliga marken undandraga all annan

kultur än skogsbruk med ty åtföljande skogsafverkning.

Men om också genom skogarnes öfvergång med full eganderätt

från allmogen till sågverksbolagen det ursprungliga statsändamålet med

kronans afstående af sina skogar med åtföljande odlingsmark under

utvecklingens gång helt och hållet förfelats, så qvarstår dock i oförändradt

skick den afsigt, staten hade med att till enskilde öfverlemna

sina skogar. De vilkor och förpligtelser för innehafvarne, som varit

med dessa öfverlåtelser, om ock ej på ett för dem juridiskt bindande sätt,

förbundna, försvinna ej derför, att skogarne öfvergått från hemmansegarne

till sågverksbolagen. Denna öfvergång har ej kunnat gent emot

staten bereda sågverksbolagen någon bättre rätt att handhafva de afvittrade

hemmanen uteslutande efter eget godtfinnande. Följaktligen

kan staten fortfarande fasthålla den fordran, att sågverksbolagen skola

med skogarnes afkastning bidraga till jordbrukets befrämjande. Om

derför skogarnes nuvarande egare underlåta att fullgöra de förpligtelser,

som, tydligt uttalade, åtföljt statens öfverlemnande af kronans skogar åt

enskilde, så har staten full befogenhet att vidtaga åtgärder, som kunna

bereda staten något vederlag för denna underlåtenhet.

Ett sådant fullt berättigadt vederlag skulle staten kunna af sågverksbolagen

utkräfva endast derigenom, att det stadgades, att de bolag,

som med full eganderätt kommit i besittning af i Norrland och Dalarne

afvittrade hemman, skulle betala en i visst förhållande till taxeringsvärdet

årligen utgående särskild afgift, såsom ersättning för den förmån, som

kommer dem till del derigenom att de icke fullgöra de vilkor, som med eganderätten

till skogarne varit ursprungligen förknippad. Genom ett sådant

stadgande skulle staten kunna bereda sig nödiga medel för att sent omsider

realisera det med afvittringen ursprungligen afsedda ändamålet,

h vilket af skogarnes nuvarande egare blifvit åsidosatt. Ett af de

sätt, staten i sådant syfte kunde tillgripa, vore, om de medel, som

komme att inflyta genom de afvittrade skogarnes särskilda beskattning,

afsattes till en fond för att användas till bildande af allmänningsskogar,

hvilka genom sin afkastning kunde blifva till stöd för jordbruket eller

befrämja något annat dermed jemförligt kulturändamål. Ett sådant tillvägagående

torde vara så mycket mer förtjent af beaktande, som man

nu efteråt allmänt inser, att i afvittringsförfattningarna borde hafva ingått

bestämda föreskrifter om bildandet af dylika allmänningsskogar,

hvilkas stadigvarande afkastning kommit sockenmenigheterna till godo.

Andra och bättre utvägar än nu angifna för vinnandet af det med

afvittringarna ursprungligen afsedda ändamålet torde må hända kunna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.

utfinnas. Men på hvilken väg man än må finna lämpligast att söka vinna

målet, skall det under alla förhållanden varda nödvändigt att dervid

kunna förfoga öfver för målets vinnande nödiga medel. De stora uppoffringar,

staten redan gjort för att befrämja jordbruksnäringen och

kulturen i Norrland, ingifva inga förhoppningar om att staten skall vara

villig att framgent resultatlöst fortgå på denna uppoffringarnes väg.

Deremot ligger den utvägen nära till hands, att de för en fortsatt utveckling

af Norrlands framtidsmöjligheter nödiga medlen böra tillsläppas

af dem, som redan beredts tillfälle att för egen del göra sig statens

uppoffringar till godo. Denna uppfattning torde man med allt skäl vara

berättigad att göra gällande särskildt beträffande de bolag, som genom

statens åtgärder blifvit egare till de från kronans mark afsöndrade

skogarne, af bvilkas afkastning de nu hemta en alltjemt ökad vinst

utan att någon som helst del deraf, än mindre någon gåfvans ursprungliga

värde motsvarande del kommer det allmänna bästa till godo. Om

staten således skulle på skatteväg af dessa bolag utkräfva något vederlag

för de förmåner, som af staten blifvit dem beredda, så bör en sådan

beskattning såväl ur rättvisans som billighetens synpunkt kunna väl

försvaras, allra helst om afsigten med denna beskattning icke är någon

annan än att befrämja hela landsdelens utveckling.

På hvad sätt en sådan särskild beskattning bäst skall genomföras

med afseende på afgifternas storlek, sättet för deras utgörande, fondmedlens

förvaltning och användande med mera dertill hörande, derom

kan man först bilda sig en mening, sedan frågan i sin helhet blifvit

gjord till föremål för en noggrann utredning. Men för den uppfattningen,

att frågan är af den betydelse, att den förtjenar en sådan utredning,

derför ba i det föregående förebragts, som det vill synas utskottet,

talande skäl. Om Riksdagen skulle dela denna uppfattning och således

finna lämpligt att bos Konungen anhålla om en så beskaffad utredning,

så fullföljdes dermed blott den väg, som redan blifvit beträdd genom

Riksdagens skrifvelse till Konungen af den 11 maj 1894, i hvilken begärdes

utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa delar

af landet m. m. och i hvilken tillika anhölls, att Kongl. Maj:t, för så

vidt de inbemtade upplysningarna sådant föranledde, ville för Riksdagen

föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning

i de norra länen kunna anses af förhållandena påkallade.

Samma skål, som Riksdagen i denna sin skrifvelse anförde för

då begärd utredning, torde med hänsyn till sedan dess förvärfvad erfarenhet

kunna med ännu större verkan åberopas för den nu föreslagna

utredningen, och om än 1894 års riksdagsskrivelse ännu ej föranledt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24, 13

något förslag från Kongl. Maj:t, så bör man af förenämnda anledning

eller en rikare erfarenhet om och deraf följande bättre insigt i missförhållandena

i norra Sverige kanna hysa grundad förhoppning, att den

utredning, hvarom nu är fråga, skulle kunna föranleda till framläggande

af ett förslag, som vore afsedt att i möjligaste mån reglera de påpekade

missförhållandena, hvilka för den jordbrukande befolkningen i Norrland

nu utgöra anledning till så många bekymmer.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen behagade, med afslag på den af

herr Styrlander väckta motionen, i skrifvelse till

Konungen anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i

öfvervägande, om icke de i Norrland och Dalarne

afvittrade hemman, som med eganderätt öfvergått till

bolag, borde åsättas bevillning för särskilda förmåner

och rättigheter, samt i så fall för Riksdagen framlägga

förslag om sättet för denna beskattningsåtgärds

genomförande.»;

samt af herr Wester, som instämt i den af herr Fredholm med

flere afgifna reservationens syfte.

Herr af Buvén har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet, samt herrar J. Bromée, Lundström

och S. M. Olsson, att de af sammanträde i kongl. jordbruksdepartementet

varit förhindrade att deltaga i utskottets beslut.

Bih. till Biksd. Prot. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.