Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af bestämmelser, åsyftande likställighet mellan svenskar och utländingar med hänsyn till arfskatt i vissa fall.

1901-02-15 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1901:3, Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af bestämmelser, åsyftande likställighet mellan svenskar och utländingar med hänsyn till arfskatt i vissa fall.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningmtskattzts Betänkande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1901, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af bestämmelser,

åsyftande likställighet mellan svenskar och

utländingar med hänsyn till arfskatt i vissa fall.

(l:a A.)

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 15, föreslår herr

Ph. Lemon, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstälda utredningar, för en kommande

Riksdag framlägga förslag till lagbestämmelser dels derom, att arf- eller

testamentstagare efter utländsk undersate, som i Sverige efterlemnar fast

eller fast och lös egendom, skall vara skyldig att till svenska staten

utgifva arfskap, samt dels derom, att arf- och testamentstagare efter

svensk undersåte, som. utomlands efterlemnar fast eller fast och lös egendom,

derför arfskatt i utlandet mast utgifvas, skall åtnjuta viss lindring

i utgörande af arfskatt till svenska staten.»

Till stöd för detta förslag anföres i motionen följande:

»Genom flera särskilda, å olika tider mellan Sverige och främmande

magter afslutade traktater och konventioner har öfverenskommits, att

de resp. främmande magternas undersåtar, hvilka utföra egendom från

Sverige eller der förvärfva sådan, vare sig genom testamente, arf »ab

intestato», gåfva, köp eller annorledes, skola i sådant afseende icke vara

undeikastade andra afgifter, palagor eller skatter än de, som böra utgöras

af landets egna undersåtar, enligt do i Sverige tid efter annan

Bill. till Rikad. Prot. IDOL 0 Sami. 1 Afd. 3 Haft. (N.-o 3.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

gällande förordningar* **)). Samma förmåner, som genom fördragen inrymts

åt utländingar i Sverige, hafva äfven inrymts åt svenske undersåtar i

de resp. utländska staterna. Härigenom är alltså reciprocitetsprincipen

häfdad.

Tyvärr har dock visat sig, att genom luckor i den svenska lagstiftningen

samt genom den praxis, som tillämpats af den svenska lagskipningen,

den åsyftade likhetsställningen mellan utländingar och svenska

undersåtar blifvit, särskildt med hänsyn till utgörande af arfskatt, betänkligt

rubbad till förmån för den utländske, men till nackdel för den

svenske undersåten.

Allmänt torde numera vara erkändt, att, med hänsyn till internationella

förhållanden, det är befogadt, att utländingar i beskattningsafseende böra

vara likstälde med det egna landets undersåtar; men lika allmänt torde

ock erkännas, att man drifver det internationella tillmötesgåendet allt för

långt, om man till egen skada rubbar reciprocitetsförhållandet derhän,

att utländingar i beskattningsafseende komma i förmånligare ställning än

landets egna undersåtar. Då, på sätt jag här förut påpekat och härefter

närmare skall söka visa, ett sådant missförhållande för närvarande

är rådande i Sverige, har jag ansett detta höra afhjelpas och

har fördenskull tillåtit mig att draga frågan härom inför Riksdagens

forum.

Till belysning dels af frågan derom, huruvida svensk man är befriad

eller icke befriad från utgörande af arfskatt å svensk arflåtare tillhöriga,

i utländska stater befintliga fasta och lösa föremål, samt dels derom,

huruvida utländsk eller svensk man är skyldig eller icke skyldig att i

Sverige utgifva arfskatt för utländsk arflåtare tillhöriga, i Sverige befintliga

föremål, får jag lemna nedanstående kortfattade redogörelser för

lagstiftning och lagskipning uti ifrågavarande afseende i några större

utländska stater samt i Sverige.

I) Uti den preussiska lagen om arfskatt af den 30 maj 1873 stadgades

00), dels att för all inom Preussen belägen fast egendom (äfvensom

för all arffallen nyttjanderätt till sådan egendom) skulle — vare sig arflåtaren

vore tysk undersåte eller utländing, bosatt inom landet eller icke

— arfskatt betalas, samt dels att annan inom landet befintlig, af ut
*)

Se bl. a.: Deklarationen den 7 juni 1877 mellan Sverige och Italien ang. art. XIII

i handels- och sjöfartsfördraget den 14 juni 1862.

**) Se öfversigt af lagstiftningen angående stämpelskatt, arfskatt m. m. i Frankrike,

England, Preussen och Danmark, utarbetad af Hans Warhtmeister.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

länding efterlemnad egendom skulle åtnjuta frihet från arfskatt, så vida

inom det land, arflåtaren tillhört, enahanda förmån tillkomme preussisk

undersåte.

Här omförmälda stadganden hafva återupprepats i den preussiska

lagen af år 1891 samt hafva äfven inrymts uti åtskilliga på 1890-talet

i derå andra tyska länder (Baden, Braunschweig, Hessen, Sachsen m. fl.)

samt Österrike utkomna lagar.

I England, Frankrike, Italien, Ryssland och Skottland m. fl.

länder uttages deremot af utländing arfskatt å hans arflåtare tillhörig,

i resp. land befintlig fast och lös egendom, och detta äfven om inom

det land, arflåtaren tillhört, utländing åtnjuter frihet från erläggande

af arfskatt.

På grund af de i särskilda länder gällande skattelagar har t. ex.

boet efter aflidne doktor Alfred Nobel blifvit befriadt. från erläggande af

arfskatt i Norge, Tyskland, Österrike samt — för »främmande valutor»

uti Frankrike, men deremot måst erlägga arfskatt:

i Frankrike (för fastighet och franska valutor) med i genomsnitt 11 x/4

procent af värdet, 163,440 kronor,

i Italien (för fastighet och lös egendom) med i genomsnitt 15 procent

af värdet, 91,700 kronor,

i England och Skottland (för lös egendom) med i genomsnitt 7 procent

af värdet, 557,762 kronor,

i Ryssland (för lös egendom) med i genomsnitt 10 procent af värdet,

523,173 kronor.

Dessutom har nämnda bo måst i Sverige betala arfskatt för boet

tillhörig, inom Sverige befintlig fast och lös egendom samt för all boet

tijlhörig, i utlandet förvarad lös egendom, dervid afdrag icke ens medgifvits

för arfskatt, som utgått i utlandet0).

Många fall hafva jemväl förekommit, då svenska dödsbon måst för

värdehandlingar (aktier, obligationer m. m.), som varit deponerade i

England, Frankrike och Ryssland, erlägga en betydlig arfskatt i utlandet

utan att derför blifva befriade från att i Sverige erlägga arfskatt för

samma värden. Af hvad här blifvit anfördt, framgår:

att svensk man i alla utländska stater måste betala arfskatt å der

belägen, hans arflåtare tillhörig fastighet; samt

att svensk man måste för hans arflåtare tillhörig lös egendom, som *)

*) Se Kong!. Maja.? utslag den 10 april 1899. —

1899, pag. 164.

Holm: Nytt juridiskt arkiv, Arg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

finnes förvarad i åtskilliga utländska stater, betala dubbel arfskatt, nemligen

såväl i utlandet som i Sverige.

II) Beträffande behandlingen af qvarlåtenskap, fast eller lös, hvilken

befinnes i Sverige och tillhör afliden utländing, finnes ingen bestämd

föreskrift i svensk lag °). Hvarken i 9 kap. ärfdabalken (som handlar

om egendomens laga uppteckning efter den döda) eller i 10 kap. 2 §

rättegångsbalken (som handlar om laga domstol, då tvist om arf yppas

m. m. dylikt) eller i gällande förordning om stämpelafgiften har hänsyn

tagits till de rättsförhållanden, som uppstå beträffande qvarlåtenskap i

Sverige, hvilken egts af afliden utländing.

På grund af här anmärkta bristfälligheter i lagstiftningen hafva ock

olika åsigter gjort sig gällande, huruledes man rätteligen bör förfara i

förevarande afseende. Enligt en åsigt borde bo efter utländing, som

varit här i riket bosatt och härstädes aflidit, behandlas fullkomligen på

samma sätt, som är stadgadt i afseende å bo efter inländsk man. Enligt

en annan åsigt åter har svensk domstol icke befogenhet att förordna om

uppteckning af bo inom Sverige efter utländsk undersåte. Denna senare

åsigt har — dock ej utan skiljaktighet mellan ledamöterna i de särskilda

domstolarne — vunnit häfd genom domstolspraxis, enligt hvilken förklarats,

att det icke tillhör svensk domstol att tillse, det bouppteckning

skall förrättas efter utländing, äfven om han varit här i riket bosatt och

härstädes aflidit.

Enär, enligt gällande stämpelförordning, arfskatt utgår endast då hos

domstol bouppteckning inregistreras eller testamente bevakas, har det

blifvit en följd af förenämnda rättspraxis, jemlikt hvilken svensk domstol

icke har att befatta sig med bouppteckning eller testamente efter afliden

utländing, att arfvingar eller testamentstagare efter afliden, utländsk undersåte,

som här i riket egt Jäst eller lös egendom, helt och hållet undgått att

betala arfskatt till svenska staten.»

Efter att härefter hafva lemnat en redogörelse för tre särskilda, dessa

frågor rörande rättsfall, fortsätter motionären:

»Frågan om uttagande inom hvarje särskildt land af arfskatt å sådan

inom det resp. landet befintlig egendom, som tillhört afliden utländsk

undersåte, har i den utländska literaturen gjorts till föremål för många

utredande uppsatser samt har äfven förekommit till behandling vid det *)

*) I ett enstaka undantagsfall äro dock genom konventionen den 9 april 1889

mellan Sverige-Norge och Ryssland bestämmelser gifna angående sättet för ryska undersåtar

att utbekomma qvarlåtenskap i Sverige.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning saf skottets Betänkande N:o 3.

möte, som »L’institut de drott internationell» höll i Köpenhamn i augusti

år 1897. Medlemmarne i den kommission, som hade att till mötet afgifva

betänkande i frågan, voro af ganska skiftande mening. Derom voro dock

alla ense, att för fastighet afgift (arfskatt) borde erläggas inom det land,

der fastigheten ligger, samt (alla utom en) att det vore obilligt att underkasta

samma egendom samma slags skatter i särskilda länder.

Ett sätt att, innan någon reform uti här omförmälda afseenden kan

vidtagas här i Sverige, utfå åtminstone någon godtgörelse för den arfskatt,

som icke drabbar utländing tillhörig fastighet, vore törhända att stadga,

det afhandling, hvarigenom utländsk undersåte förvärfvat fastighet i Sverige,

skulle vid lagfart beläggas med stämpelafgift, som vore (liksom nu är

föreskrifvet angående stämpel vid lagfart för aktiebolag) t. ex. ''dubbelt så

stor som den stämpelafgift, hvilken skall erläggas af svensk medborgare.

Då likväl ett stadgande uti här omförmälda syfte möjligtvis skulle kunna

anses strida mot den i många mellan Sverige och främmande magter afslutade

traktater intagna bestämmelsen derom, att resp. utländska undersåtar

icke skola vara underkastade andra afgifter eller skatter än dem, som

böra utgöras af svenska undersåtar, synes denna fråga kräfva en närmare

utredning. Jag har derför ansett mig icke böra väcka något direkt förslag

i ifrågavarande afseende, utan har endast velat påpeka, att här antydda

utväg att erhålla ökad skatteinkomst för staten till äfventyrs skulle kunna

vara värd att beakta.

Ej heller dristar jag mig att väcka några positiva förslag angående

den af mig i denna motion berörda liufvudfrågan samt angående den

dermed i sammanhang stående bifrågan, huruvida samma egendom bör

dubbelbeskattas genom att underkastas samma slags skatter i särskilda länder.

Sjelfva hufvudfrågan, eller frågan om skyldighet för arf- och testamentstagare

efter utländing, som vid sitt frånfälle innehaft egendom i

Sverige, att till svenska staten erlägga arfskatt för arflåtarens fasta eller

för hans såväl fasta som lösa egendom, kan nemligen enligt mitt förmenande

ej lösas genom ändring endast i kongl. förordningen angående

stämpelafgiften, utan torde böra kombineras med ändringar i åtskilliga uti

gällande civil- och processlag (såsom t. ex. i 9 och 12 kap. ärfdabalken,

10 kap. 2 §. rättegångsbalken) intagna stadganden. För nödvändigheten

att ändra de i 9 kap. ärfdabalken om bouppteckning gifna stadganden

bära de af mig åberopade rättsfall vittne; för nödvändigheten att ändra

stadgandena om arfskifte, om forum för tvist angående arf eller testamente

efter utländing, som här i riket efterlemnat qvarlåtenskap in. in., talar den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

omständighet, att inom domstolarne ganska skiljaktiga meningar uttalats i

hithörande frågor*).

Slutligen torde för åvägabringande af tillfredsställande reciprocitetsförhållanden

mellan svenska och utländska undersåtar kräfvas, att nya

internationella traktater afslutas.

Hvad bifrågan beträffar, torde böra utredas, bland annat, huruvida

det (i likhet med hvad som föreskrifvits i preussiska, badiska m. fl. andra

skattelagar) bör stadgas,

att utom Sverige belägen fast egendom icke skall vara underkastad

arfskatt i Sverige;

att annan utomlands befintlig egendom, som tillhört svensk undersåte,

skall vara skattskyldig, endast om den i utlandet icke är underkastad

någon arfslsatt;

att svensk undersåte, i fall han i utlandet måst erlägga arfskatt och

äfven måste erlägga, dylik i hemlandet, skall vid skattens erläggande vara

berättigad räkna sig till godo det belopp, som han utomlands nödgats

utgöra i arfskatt.»

Att behof förefinnes att genom lagstiftning få bestämdt, hvilka personer

skola vara underkastade arfskatt till svenska staten, har länge varit

erkändt. Från principiel synpunkt sedt, bör arfskatt för samma egendom

ej utgå till mer än ett land; men intill dess internationel öfverensstämmelse

kan uppnås, måste för hvarje land fastställas de regler, som

der anses rigtiga. Dervid torde i första rummet hänsyn böra tagas till

arffallen egendoms beskaffenhet af lös eller fast samt egendomens befintlighet

utom eller inom landet; hvarjemte kan ifrågasättas, huruvida skyldigheten

att erlägga arfskatt bör vara beroende på arflåtarens egenskap af

svensk eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom eller inom landet.

Beträffande fast egendom torde dennas belägenhet inom eller utom

landet böra vara afgörande för frågan, huruvida arfskatt för densamma

skall erläggas till svenska staten eller icke, och detta utan hänsyn till

huruvida arflåtaren är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt inom

eller utom landet. Hvad åter angår lös egendom, kunna mcgiingarna vara

delade; och anser sig utskottet i detta hänseende icke utan föregående ut
-

*) Jag tillåter mig i ofvan omförmälda afseenden hänvisa till rättsfall och afhandling

i Naumanns Tidskrift, årg. 1864, pag. 499 ff. samt pag. 707 ff., och årg. 1869, pag.

294 ff., samt i Holms Juridiska Arkiv årg. 1888, pag. 411 ff.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 7

redning kunna uttala något bestämdt omdöme. Så mycket torde dock

kunna sägas, att om den lösa egendom, som utländsk medborgare efterlemnar

i Sverige, här göres till föremål för beskattning, svenska staten ej

bör utkräfva skatt för sådan lös egendom, som svensk man efterlemnar i

utlandet, samt att deremot, om arfskatt ej utkräfves för utländsk mans här i

landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefinnes för svenska staten att

afstå från skatt för den lösa egendom, som svensk man efterlemnar i

utlandet; och den omständigheten, att ett annat land arfbeskattar egendom,

som svenska staten anser sig berättigad att beskatta, kan ej utgöra

tillräckligt skäl för svenska staten att afstå sin beskattningsrätt, men måhända

kan det anses billigt, att i sådant fall det i utlandet erlagda skattebeloppet

må afdragas från behållningen i boet.

Såsom motionären påpekat, saknas i den svenska lagstiftningen bestämmelser

i nu ifrågavarande hänseende. Huruvida rättelse härutinnan ''

kan vinnas genom ändringar allenast i gällande föreskrifter angående arfsbeskattningen,

eller om i sammanhang dermed erfordras ändringar äfven i

allmän civillag, är emellertid en fråga, för hvars besvarande torde, på sätt

motionären ock förutsatt, erfordras utredning rörande alla hithörande omständigheter.

Uppenbart är ock, att vid lösningan af en fråga utaf så

internationel natur möjligen äfven kunna inverka med främmande magter

redan ingångna traktater.

Det har kommit till utskottets kännedom, att Kong! Maj:t den 7 december

1900 bemyndigat chefen för finansdepartementet att för verkställande

inom departementet af en revision af stämpelförordningens bestämmelser

rörande arfskatten tillkalla sakkunniga personer, hvilka skulle

hafva att utföra detta uppdrag enligt de närmare föreskrifter chefen för

nämnda departement egde meddela, samt att på grund af detta bemyndigande

departementschefen den 31 i samma månad uppdragit åt två personer

att deltaga i beredningen af denna fråga. Utan att vilja uttala

någon mening om huruvida det kan anses lämpligt eller icke att i sammanhang

med denna, redan påbörjade utredning verkställa jemväl den nu

ifrågasatta, får utskottet på ofvan anförda skäl, med biträdande i hufvudsak

af motionärens förslag, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes efter verkstäld utredning

för en kommande Riksdag framlägga förslag till

bestämmelser angående arfskatts utgörande dels för

egendom, som utländsk undersåte efterlemnar i Sverige,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

dels ock för egendom, som svensk undersåte efterlemnar

i utlandet, äfvensom till de lagbestämmelser i öfrigt,

hvilka må finnas för ändamålet erforderliga.

Stockholm den 15 februari 1901.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1901.

t

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.