Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande i bevillningsförordningen af bestämmelser rörande sjelf deklaration.

1901-05-02 · 98 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 97 av 98 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1901:34, Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande i bevillningsförordningen af bestämmelser rörande sjelf deklaration.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande. N:o 34.

1

N:o 34.

Ant. till Riksd. kansli den 2 maj 1901, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande i

bevillningsförordningen af bestämmelser rörande sjelf deklaration.

(2:a A.)

I två inom Andra Kammaren väckta, till bevillningsutskottet hänvisade

motioner, n:o 106 af herr G. Kronlund och n:o 114 af herr D.

Bergström, hafva förslag framstälts i syfte, att i bevillningsförordningen

måtte införas bestämmelser rörande sjelfdeklaration.

Så föreslår herr Kronlund, i uppgifvet ändamål att en progressiv

tilläggsbevillning skulle kunna effektivt genomföras, att Riksdagen ville

besluta sådan ändring i gällande bevillningsförordning, att hvarje skattskyldig

skulle vid lämpligt äfventyr vara pligtig att till taxeringsmyndigheterna

uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst.

Herr Bergström hemställer, att Riksdagen måtte besluta, att §§ 14,

15, 16, 18—21, 23—27, 30, 32, 51, 56 och 69—71 i bevillningsförordningen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild anmaning

på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen

äro:

a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 § omförmäles,

så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst 50,000

kronor varit fastigheten åsatt;

Bih. till Riksd. Blot. IDOL ö Sami. 1 Afd. 21) lTäft. (N:o 34.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt

eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig

kontroll;

c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats

för eller åtnjutit inkomst af kapital eller af arbete, eller af begge gemensamt,

uppgående till minst 4,000 kronor.

15 §.

1 mom. Uppgiftsskyldig egare eller innehafvare af jordbruksfastighet.

skall, första gången år 1903 och derefter hvart femte år, aflemna

skriftlig uppgift, enligt faststäldt formulär, om egendomens enligt tillgängliga

handlingar eller annorledes kända areal i åker, äng samt

skogs- och betesmark, hvarje egoslag för sig, och, der sådant kan

uppgifva^, egendomens genom ordentlig gradering kända innnehåll i

fullgod jord af sagda egoslag äfvensom om årliga arrendet för utarrenderad

egendom.

2 mom. Uppgiftsskyldig egare eller innehafvare af annan fastighet

skall, . första gången år 1903 och derefter hvart femte år, aflemna

skriftlig uppgift, enligt faststäldt formulär, om markens eller tomtens

areal, derå uppförda byggnader och dessas brandförsäkringsvärde samt

om årliga liyressumman för uthyrd egendom jemte hyresvärdet för

hyresfiitt upplåtna, för af egaren sjelf begagnade samt för andra ej

uthyrda lägenheter inom sådan egendom.

Utgöres fastigheten af frälseränta, fiske eller vattenfall, eger uppgiftsskyldighet

enligt denna § icke rum.

3 inom. Verk eller bolag, som i 14 § b) omförmäles, skall till

fullgörande af den enligt samma § verket eller bolaget åliggande skyldighet

att afgifva uppgift till ledning vid taxeringen af sin inkomst

hvarje år aflemna ''bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets senast afslutade

räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under räkenskapsåret

uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad; skolande vid detta

utdrag fogas bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar af verkets eller

bolagets revisionsberättelse för senaste räkenskapsår.

4 inom. Skattskyldig, hvarom i 14 § c) förmärs, skall likaledes

hvarje ar enligt faststäldt formulär aflemna skriftlig uppgift öfver den

inkomst han åtnjutit af kapital eller arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

o

O

16 §.

1 mom. Skattskyldig, som enligt de i denna förordning meddelade

bestämmelser icke är pligtig att afgifva uppgift till taxeringen,

vare dock skyldig att efter anmaning, som i 22 § 2 mom. sägs, lemna

uppgift:

a) å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det

nästföregående året uppgått; och

b) öfver fastighet, hvarför bevillning af honom erlägges i den mån

infordrade upplysningar kunna lemnas.

2 mom. En hvar skattskyldig är det i öfrigt obetaget att meddela

upplysningar, som kunna tjena till ledning vid hans taxering.

18 §.

1 mom. Skyldighet att afgifva uppgift, hvarom i denna förordning

sägs, åligge för omyndig eller sådan frånvarande, för hvilken god man

af domstol förordnats, förmyndaren eller gode mannen för hvad han

har under sin förvaltning.

2 mom. För annan än enskild person åligge uppgiftsskyldigheten

vederbörande styrelse, förvaltning eller ombud.

19 §.

1 mom. Skattskyldig, som önskar upplysning rörande beskaffenheten

af honom åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande,

ege att för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande

bevillningsberednings ordförande.

2 mom. Blanketter till de uppgifter, som i 15 och 17 §§ omförmälas,

skola kostnadsfritt tillhandahållas de skattskyldige hos ordförande

i bevillningsberedning samt derjemte i Stockholm hos öfverståthållareembetet,

i öfriga städer hos magistraten och å landet hos ordförande i

kommunalnämnd.

I enahanda ordning tillhandahållas blanketter enligt särskildt faststäldt

formulär åt skattskyldige, som, ehvad de enligt bestämmelserna

i denna förordning äro pligtige afgifva uppgift till taxeringen eller icke,

önska om sin beskattningsbara inkomst lemna fullständigare uppgift än

sådan, hvarom i 15 § 4 mom. förmäles.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutsliottets Betänkande N:o 34.

20 §.

Till ytterligare ledning vid taxeringen skola derjemte följande uppgifter

meddelas:

l:o de år, då allmän fastighetstaxering skall verkställas:

a) af stadsdomstol samt domare på landet:

uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning betingade köpeskilling

för hvarje fast egendom, hvarå, efter det enahanda uppgift sist

meddelades, lagfart på grund åt köp beviljats; börande i denna uppgift,

hvilken skall angifva köpares och säljares namn samt köpeafhandlingens

datum, anmärkas, när försäljningen skett af föräldrar till barn, om och

i så fall till hvilket belopp i köpeskillingen inbegripits godtgörelse för

inventarier eller inbergad gröda, om förbehåll gjorts om s. k. undantagsförmåner

samt om köpet skett å exekutiv eller konkursauktion;

b) af direktion för hypoteksinrättning:

uppgift å det värde, hvartill hvar och en i samma hypoteksinrättning

till belåning anmäld fast egendom blifvit uppskattad vid derå,

efter det enahanda uppgift senast meddelades, för dylikt låns erhållande

anstäld och godkänd värdering;

2:o hvarje år:

a) af styrelse öfver brandförsäkringsinrättning eller dess agenter

eller vederbörande brandstodskomité:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de i 5 § b) omförmälda hus och

byggnader; börande denna uppgift, hvilken skall meddelas särskilt för

hvarje fastighet, afse samtliga hit hörande byggnader, hvilka blifvit

mot brandskada försäkrade under den tid af samma år och det näst

föregående, för hvilken enahanda uppgift icke förut meddelats;

b) af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet eller embetsverk,

vare sig statens, städs eller menighets, äfvensom af styrelse

för allmän inrättning eller stiftelse, der embets- eller tjensteman, vaktbetjent

eller annan eger utbekomma aflöning eller pension:

uppgift angående hvar och en person för det löpande året tillkommande

fast lön eller pension, äfvensom under nästföregående år

uppburna särskilda belopp af tjenstgöringspenningar, dagaflöning, traktamente,

arfvode, uppmuntrings-, mil- eller felräkningspenningar, portions-,

inqvarterings- eller beklädnadsersättning, provision eller gratifikation

och andra löneförmåner, hvarjemte, då med tjenstebefattning

följer fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller inkomst af sportler,

expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra obestämda eller

extra inkomster, sådant bör i uppgiften särskildt antecknas;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

5

c) af förmyndarekammare eller gode män för tillsyn å förmynderskap

:

uppgift angående sammanlagda beloppet af hvarje omyndigs inkomst

af kapital för nästföregående år, för så vidt den uppgått till minst 500

kronor;

d) af agent för utländskt försäkringsbolag:

uppgift angående antalet försäkringar och premiebeloppet för nästföregående

år inom agenturens område, äfvensom beloppet af utbetalda

återförsäkringspremier;

e) af styrelse för verk eller bolag, som i 14 § b) sägs; så ock af

i 14 § c) omförmäld skattskyldig:

enahanda uppgift, hvarom i b) stadgas, angående lön- och arfvodestagares

samt öfriga arbetares löneförmåner.

I uppgift, hvarom i 2^o b) och e) stadgas, må icke något slag af

de vederbörande tillkommande aflöningsförmåner uteslutas, äfven om

enligt deuna förordning afdrag för någon del deraf må vara vid taxeringen

medgifvet, dock att pension eller gratifikation å belopp, understigande

200 kronor, må från sådan uppgift uteslutas, då för den, som

åtnjutit dylik pension eller gratifikation, annan inkomst ej uppgifves.

21 §.

De i 15, 16, 17 och 20 §§ omförmälda uppgifter skola upprättas

särskildt för hvarje kommun på landet och hvarje territoriel församling

i stad samt före den 1 april aflemnas, antingen direkt till ordföranden

i vederbörande bevillningsberedning eller ock i Stockholm till öfverståthållareembetet,

och i öfriga orter till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i det län, magistraten i den stad eller kronofogden i det fögderi,

der taxeringen anses skola eg a rum eller den skattskyldige är bosatt.

Sådana uppgifter må kunna i betaldt bref med allmänna posten insändas.

Med aflemnande af uppgift från verk eller bolag till ledning för

dess egen taxering må dock njutas anstånd till utgången af april

månad; och derest hinder möter att, innan bevillningsberedningens

sammanträde afslutats, aflemna sådan uppgift, må densamma, efter derom

hos beredningens ordförande gjord skriftlig anmälan, i stället till

kronans ombud hos taxeringsnämnden aflemnas så fort ske kan och i

hvarje händelse före den 1 juni.

23 §.

/ mom. Varder uppgift, som i 20 § omförmäles, icke inom föreskrifven

tid aflemnad, ege bevillningsberedningens ordförande eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

kronans ombud hos taxeringsnämnd eller hos pröfningsnämnd att densamma

infordra.

2 mom. År den uppgiftspligtige icke offentlig myndighet eller

tjensteman, må infordrandet jemväl kunna ega rum genom Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, hvilken eger dervid förelägga lämpligt vite.

3 mom. För taxeringen eljest erforderlig officiel uppgift skall, då

begäran derom framställe», af vederbörande embetsverk lemnas; hvarförutom

bevillningsberedningens ordförande äfvensom kronans ombud

hos taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd må ega att taga del af sådana

hos domare eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsafseende

kunna tjena till ledning.

4 mom. Efter anmaning, som i 22 § 2 mom. sägs, vare ock andra

verk eller bolag samt enskilda arbetsgifvare än de i 20 § 2:o e)

nämnda pligtige att aflemna sådan uppgift afgående lön- och arfvodestagares

samt öfriga arbetares löneförmåner, som i sistnämnda författningsrum

omförmäles.

24 §.

1 mom. Underlåter någon att inom stadgad tid afgifva enligt 15 §

eller 17 § föreskrifven uppgift eller att inkomma med sådan särskildt infordrad

uppgift eller upplysning, som i 22 § omförmäles, hafve förlorat

rätten att fullfölja talan i fråga om taxeringsvärdet å den fastighet

eller beloppet af den inkomst, som uppgiften eller upplysningen

skolat afse.

Hörsammas icke sådan anmaning, som i 22 § 1 mom. sägs, och

afser densamma uppgift, hvarom i 15 § 3 och 4 mom. samt i 17 §

stadgas, skall den försumlige bota ett belopp, svarande mot tio procent

af den bevillning, som inom beredningsdistriktet varder den skattskyldige

påförd för den inkomst, som uppgiften skolat afse.

Gitter den uppgiftspligtige visa giltig ursägt för underlåtenheten,

ege de i denna § stadgade påföljder icke rum.

2 mom. Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra hvad i 20 § och

23 § 4 mom. stadgas vare den försumlige, derest han är offentlig

tjensteman, underkastad ansvar såsom för annat tjenstefel, men böte

eljest 25 kronor.

25 §.

Utan hinder af uteblifven uppgift och med rätt att pröfva, i hvad

mån afgifven uppgift är af beskaffenhet att böra läggas till grund för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

7

taxeringen, eger bevillningsberedningen att föreslå samt taxerings- och

pröfningsnämnderna att bestämma och fastställa skattskyldigs taxering.

Granskningen af de skattskyldiges till ledning för egen taxering

lemnade uppgifter skall härvid verkställas endast af berednings eller

nämnds ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot,

som ordföranden anser böra tillkallas; och må vid granskningen i

taxerings- eller pröfningsnämnd jemväl vederbörande kronoombud vara

tillstädes.

För innehållet af sålunda granskad uppgift må icke inom beredningen

eller nämnden vidare redogörelse lemnas, än som för taxeringen

oundgängligen erfordras.

Derest af skattskyldig lemnad uppgift icke följes vid hans taxering,

skola skälen derför i taxeringslängden eller beskattningsnämndens protokoll

angifvas; och skall tillika, då sådant frångående af lemnad uppgift

egt rum hos taxerings- eller pröfningsnämnd, så fort ske kan underrättelse

derom genom utdrag af nämndens protokoll med allmänna

posten den skattskyldige kostnadsfritt tillsändas.

26 §.

Uppgift af skattskyldig till ledning för hans egen taxering må ej,

utan att den skattskyldige medgifvit uppgiftens offentliggörande, vara

tillgänglig för andra än de personer, hvilka jemlikt 25 § och 32 § b)

skola granska uppgiftens innehåll, kronans ombud hos taxerings- och

pröfningsnämnderna samt de embets- och tjenstemän, hvilka i och för

sin befattning deraf erhålla del, och må ej heller utan den skattskyldiges

samtycke i taxerings- eller pröfningsnämnds protokoll intagas;

skolande efter taxeringsårets utgång såväl nu omförmälda som alla öfriga

uppgifter, hvilka enligt denna förordning aflemnats, med det undantag,

hvartill stadgandet i 66 § föranleder, öfverlemnas till bevillningsberedningens

ordförande, hos hvilken de skola behörigen förvaras, intill dess

fem år förflutit, hvarefter de af honom förstöras.

Om eftertaxcring.

27 §.

1 mom. Derest i afgifven uppgift eller upplysning enligt 15 § 3 och

4 mom., 16 §, 18 § 1 mom. eller 22 § skattskyldig eller förmyndare eller

god man för sådan mot bättre vetande lemnat origtigt meddelande och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

derigenom från taxering undandragit inkomst, skall vid den taxeringsförrättning,

då kännedom erhålles om sådant svikligt förfarande, den

skattskyldige särskildt taxeras för den inkomst, hvarför bevillning till

följd af berörda förfarande icke blifvit påförd; och böte den skattskyldige

eller, der den origtiga uppgiften lemnats af förmyndare eller god

man, denne ett belopp, motsvarande fem gånger den bevillning, som

genom det svikliga förfarandet undandragits kronan. Lag samma vare,

der någon mot bättre vetande i uppgift enligt 15 § 1 och 2 mom. eller

16 § angående fast egendom lemnat origtigt meddelande.

2 mom. Har inkomst, som af skattskyldig åtnjutits, undgått bevillning

af annan orsak, än att afgifven uppgift varit veterligen origtig,

skall vid den taxeringsförrättning, då utredning härom vinnes, den

skattskyldige särskildt taxeras för den sålunda obeskattade inkomsten.

3 mom. Taxering på grund af denna § skall ske senast inom tre

år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras, och påföres bevillningen,

derest den skattskyldige aflidit, hans dödsbo. År boet skiftadt,

påföres bodelegare icke mera än hvad af bevillningen å hans lott

belöper och i intet fall mera, än hans lott i boet utgör.

30 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse underrättar Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i början af hvart och ett år de skattskyldige

om de personer, hvilka komma att inom hvarje ort såsom ordförande

leda bevillningsberedningens arbeten för samma år, samt om de

särskilda beredningsdistrikt, deruti länet blifvit indeladt, hvarjemte Kongl.

Maj:ts befallningshafvande meddelar föreskrift om det antal beredningsledamöter,

som inom hvarje beredningsdistrikt skall väljas, samt om

hvad i öfrigt vid dessa val bör iakttagas. Uti denna kungörelse erinras

vederbörande om skyldigheten att aflemna de uppgifter, som i afseende

på den förestående bevillningstaxeringen skola meddelas, samt

om påföljden för uraktlåtenhet derutinnan, hvarjemte underrättelse meddelas

om tid och ställe för uppgifternas aflemnande äfvensom hvarest

blanketter till de i 15, 16 och 17 §§ omförmälda uppgifter tillhandahållas,

likasom derom, att skattskyldig, som önskar upplysning rörande beskaffenheten

af honom åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande,

eger att för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande

bevillningsberednings ordförande.

2 mom. Val af ledamöter och suppleanter i bevillningsberedningen

skola förrättas före den 15 februari; börande genast efter valförrätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

9

ningens slut den, som dervid fört ordet, om valet underrätta ej mindre

de valde än ordföranden i beredningen.

32 §.

Bevillningsberedningens ordförande åligger särskildt:

a) att tillhandahålla de skattskyldige blanketter, som i 19 § omförmälas,

samt på begäran meddela skattskyldig erforderliga upplysningar

rörande beskaffenheten af den honom åliggande uppgiftsskyldighet

och sättet för dess fullgörande;

b) att samla, ordna, numrera och granska de för taxeringen aflemnade

uppgifter och anmälningar, vidtaga föreskrifna åtgärder för uteblifna

eller eljest erforderliga uppgifters införskaffande, dervid bör tillses,

att genom infordrande af sådana upplysningar, som i 16 § omförmälas,

ledning vinnes för taxering af jemväl sådana skattskyldige, hvilka

icke enligt 14 § äro pliglige att utan särskild anmaning aflemna uppgifter,

samt i öfrigt söka att inhemta upplysningar till ledning för en

noggrann och tillförlitlig taxering äfvensom att, då anledning till tillämpning

af 24 § 2 mom. förekommer, derom göra anmälan hos Kong!

Maj:ts befallningshafvande för den åtgärd, som för sådant ändamål må

på sagda myndighet ankomma;

c) att bestämma tid och ställe för beredningens sammanträde samt

derom ofördröjligen ej allenast underrätta ledamöterna i beredningen,

utan äfven på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldige

inom beredningsdistriktet underrättelse; börande beredningssammanträdena,

hvilka på landet alltid skola hållas inom distriktet, utsättas så tidigt,

att samtliga beredningarna senast den 31 maj må hafva afslutat

sina arbeten;

d) att vid beredningens sammanträden föra ordet, tillhandahålla och

meddela ledamöterna alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och

upplysningar, med den inskränkning, hvartill stadgandet i 25 § föranleder,

i taxeringslängden på behöriga ställen anteckna uppgifternas nummer,

uppgifna salu-, hypoteks- och brandförsäkringsvärden å fastigheter

äfvensom, derest skattskyldig gjort sig skyldig till försumlighet, hvarom

i 24 § 1 mom. förmäles, derom göra anteckning i längden; skolande

derjemte särskild förteckning å sådana försumlige taxeringsnämnden

meddelas;

e) att, då inkommen uppgift å aflöning eller pension eller annan

dylik inkomst afser person, som ej är inom distriktet mantalsskrifven,

liih. till Riksd. Prof. 1301. 5 Sami. 1 Afd. 211 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

till vederbörande afsända uppgiften eller transsumt af densamma och

i senare fallet derom verkställa anteckning å uppgiften;

f) att, då kommun eller annan menighet, samfund, verk eller inrättning,

stiftelse, oskiftad! dödsbo, förening eller bolag af beredningen

föreslagits till utgörande af bevillning för inkomst och styrelsen eller

förvaltningen icke har sitt säte inom distriktet, om sådant förslag underrätta

ordföranden i bevillningsberedningen å den ort, der styrelsen

eller förvaltningen har sitt säte, med uppgift tillika å det föreslagna

taxeringsbeloppet; skolande jemväl rörande annan skattskyldig, hvilken,

utan att vara inom beredningsdistriktet mantalsskrifven, derstädes upptagits

till bevillning för inkomst af nyssnämnda slag, enahanda underrättelse

meddelas beredningens i mantalsskrifningsorten ordförande;

g) att, då sådan underrättelse, som under f) sägs, kommit honom

tillhanda, anteckna innehållet i taxeringslängdens anmärkningskolumn,

så vida underrättelsen afser någon, som är till bevillning i längden uppförd,

samt i annat fall, äfvensom då beredningen afslutat sina sammanträden,

delgifva kronans ombud hos taxeringsnämnden underrättelsens

innehåll för anteckning i nämndens protokoll och den vidare åtgärd,

som på nämnden må ankomma;

h) att noga tillse, att de skattskyldiges till ledning för egen taxering

aflemnade uppgifter, ehvad de afse pågående eller redan verkstäld

taxering, icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana

uppgifter böra, då de icke för taxeringen erfordras, under säkert

lås förvaras, äfvensom att, då han från sin befattning afgått, till sin

efterträdare aflemna samtliga i enlighet med stadgandet i 26 § hos honom

förvarade handlingar, som icke enligt bestämmelserna i samma §

blifvit af honom förstörda; samt

i) att utan lösen tillhandahålla skattskyldig, som sådant påfordrar,

mottagningsbevis öfver af honom lemnade uppgifter.

Öl §•

Såvidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra

låter, bör begärd upplysning om den af taxeringsnämnden skattskyldig

påförda taxering honom på stället meddelas.

Dessutom och på det hvar och en skattskyldig må komma i tillfälle

att erhålla kännedom om de hos taxeringsnämnden skedda ändringar

i bevillningsberedningens förslag, åligger det den, som fört

nämndens protokoll, att, senast fjorton dagar efter det taxeringsförrättningarna

inom fögderi eller stad blifvit afslutade, aflemna, i Stock
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

11

holm till öfverståthållareembetet, i öfriga städer till magistraten och på

landet till kommunalstämmans ordförande, för hvarje kommun på landet

och hvarje beredningsdistrikt i stad utskrifna utdrag af sagda protokoll,

utvisande alla af nämnden beslutade förändringar uti och tillägg till

beredningens förslag. Dessa protokollsutdrag, hvilka äfven böra upptaga

de anteckningar, som enligt 32 § g) blifvit i protokollet gjorda,

skola under viss bestämd och vederbörligen kungjord tid, som icke må

understiga fjorton dagar, på lämpligt och dervid äfven tillkännagifvet

ställe hållas de skattskyldige till hända.

56 §.

För att granska taxeringarna samt pröfva och afgöra anförda besvär

eller annars framstälda anmärkningar i anledning af taxeringsnämndernas

vidtagna åtgärder och beslut, skall en pröfningsnämnd årligen

under senare hälften af september månad sammanträda för hvart

och ett län i länets residensstad och för Stockholms stad i Stockholm;

egande denna nämnd att, efter tagen erforderlig kännedom om hvad

taxeringslängder samt protokoll äfvensom, med den inskränkning, hvartill

stadgandet i 25 § föranleder, aflemnade uppgifter innehålla och

noggrann pröfning af alla nämnden understälda frågor och förhållanden,

meddela sådana rättelser och ändringar i eller göra sådana tillägg till

den verkstälda taxeringen, hvilka finnas af rättvisa och billighet samt

en författningsenlig och jemlik beskattning påkallade.

69 §.

1 inom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd skall vid fullgörandet af sitt uppdrag

ställa sig till ovilkorlig efterrättelse de föreskrifter, denna förordning

och den till ledning för taxeringsmyndigheterna utfärdade instruktion

innehålla, samt, efter sorgfällig granskning och samvetsgrann pröfning

af meddelade uppgifter och för öfrigt upplysta eller kända förhållanden,

efter bästa förstånd samt på heder och samvete föreslå, bestämma och

fastställa taxeringen, så att densamma varder i möjligaste måtto jemlik

och rättvis.

2 mom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd samt kronans ombud hos dylik nämnd

och biträdande tjensteman får icke, utom vid beredningens och vederbörande

nämnds sammanträde och jemväl då endast med iakttagande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

af livad i 25 och 26 §§ stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs meddelade

uppgift eller upplysning; och må de under öfverläggningarna

inom sagda beredning eller nämnder lemnade upplysningar och yttrade

åsigter rörande enskildes ekonomiska ställning icke på något sätt utspridas.

Den häremot bryter vare, derest han på grund af tjenstebefattning

erhållit kännedom om det yppade förhållandet, underkastad

ansvar såsom för tjenstefel och straffes eljest med böter från och med

25 till och med 5Ö0 kronor.

Har genom sådant yppande af hvad hemligt hållas bort skada uppkommit,

vare den felande derjemte skyldig skadan till fullo godtgöra.

3 mom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd skall afträda såväl då fråga förekommer

om hans egen, hans föräldrars, barns eller syskons taxering som ock

då fråga är om taxering af bolag, hvars styrelse han tillhör, eller af

skattskyldig, af hvilken han uppbär aflöning.

4 mom. Ofvanstående 1, 2 och 3 mom. skola vid hvarje bevillningsberednings,

taxeringsnämnds och pröfningsnämnds första sammanträden

uppläsas.

70 §.

1 mom. Till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarna,

till arfvoden åt kronans ombud vid taxeringsnämnd i stad och för protokollsföringen

hos sådan nämnd samt för protokollsföringen och andra

anteckningar under pröfningsnämndens sammankomster, till kostnad för

tryckning eller utskrift af förteckningar öfver de till pröfningsnämnden

inkomna besvärsskrifter äfvensom till vedergällning för det i samband

med taxeringsförrättningarna för öfrigt lemnade biträde af städernas

tjensteman eller andra personer, som icke ega att vid samma förrättningar

beräkna rese- och traktamentsersättning, må hvarje pröfningsnämnd,

med undantag af Stockholms stads, för hvilken nedanstående

särskilda stadgande gäller, använda och fördela högst ett belopp, motsvarande

tre procent af de första 100,000 kronor, hvartill distriktets

hela bevillningssumma efter denna förordning för året uppgår, två procent

af derpå följande 50,000 kronor och en procent af allt hvad bevillningssumman

öfverstiger 150,000 kronor; dock får, om än denna

bevillningssumma sedermera skulle visa sig öfverstiga dess af pröfningsnämnden

beräknade belopp, hvarken någon ytterligare kostnadsersättning

eller vedergällning än den då beviljade för samma år utdelas,

eller ett sådant öfverskott tagas i beräkning vid bestämmande af ena
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

13

banda ersättning och vedergällning under ett följande år; börande vid

de särskilda ersättningarnas bestämmande afseende fästas på för uppdragets

utförande erforderlig skicklighet, tid och arbete. Landsstatstjensteman,

som i och för tj ensten är skyldig att närvara vid taxeringsförrättning,

eger icke att derför åtnjuta arfvode af bevillningen.

2 mom. Angående det för ofvan uppgifna ändamål af profningsnämnden

anvisade belopp och dess fördelning bör till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

aflåtas särskild! utdrag af nämndens protokoll, hvarefter

det beviljade beloppet i vanlig ordning utbetalas af länets landtränteri

och med bifogande af sagda protokollsutdrag i kronoräkenskaperna

redovisas.

3 mom. Till bestridande af kostnaderna för blanketter till taxeringslängder,

till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarna,

till arfvode åt kronans ombud och för protokollsföringen samt andra

anteckningar under taxeringsnämndernas och pröfningsnämndernas sammankomster

äfvensom till vedergällning för det i samband med taxeringsförrättningarna

för öfrigt lemnade biträde af personer, som icke

ega att vid samma förrättningar beräkna traktamentsersättning, må af

Stockholms stads pröfningnämnd användas och disponeras ett belopp,

som svarar emot högst en och en half procent af samma stads efter

denna förordning utgående hela bevillningssumma för året; gällande

jemväl för bemälda pröfningsnämnd det i 1 mom. af denna § gjorda

förbehåll för det fall, att bevillningssumman skulle komma att öfverstiga

pröfningsnämndens beräkning. Om det af pröfningsnämnden sålunda

beviljade belopp och detsammas fördelning skall underrättelse

genom utdrag af nämndens protokoll meddelas statskontoret, hvarifrån

beloppet utbetalas.

4 mom. Ersättning med 50 öre arket för den afskrift af taxeringslängderna,

hvilken det enligt 53 § 3 mom. åligger häradsskrifvaren

att till kommunalstämmas ordförande aflemna, samt den i 39 och

64 §§ bestämda rese- och traktamentskostnadsersättning bör efter granskning

af derå ingifna räkningar, utan sammanblandning med de i föregående

tre moment omförmälda taxeringskostnader och arfvoden med

flere utgifter, utbetalas för länen af vederbörande landtränteri och för

hufvudstaden af statskontoret.

5 mom. Statskontoret åligger att till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länen efter reqvisition utlemna erforderligt antal exemplar

af denna förordning äfvensom blanketter till taxeringslängder, jemte

sammandrag, samt till pröfningsnämndernas längder, för att genom

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg vederbörande tillställas. För

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

Stockholms stad ombesörjer öfverståthållareembetet tryckning och tillhandahållande

af blanketter till taxeringslängder.

Blanketter till uppgifter, som i 15, 16 och 17 §§ omförmälas, så

ock till protokollsutdrag, som i 25 § sägs, skola genom Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes försorg tryckas och vederbörande tillsändas; börande

kostnaden derför gäldas, på sätt i 4 mom. stadgas.

71 §•

1 mom. Åtal för förseelse, som i 27 § 1 mom. eller 69 § 2 mom.

omförmäles, anhängiggöres vid allmän domstol.

Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna författning

meddelade föreskrifter eller af annan orsak eljest fråga uppstår om

tillämpning af deruti stadgadt bötesansvar, skall af vederbörande kronoombud,

ordförande eller ledamot i bevillningsberedning, taxeringsnämnd

eller pröfningsnämnd eller annan behörig person anmälan derom göras

hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid

förekommande förhållanden, förordnar om uttagandet af de böter, hvartill

en eller annan finnes hafva gjort sig förfallen, samt vidtager de

åtgärder, som anmäld försummelse eller uteblifven verkställighet af hvad

i denna förordning stadgas för öfrigt kan påkalla.

Förseelse, hvarom i 27 § 1 mom. förmäles, är föremål för allmänt

åtal; förseelse, som i 69 § 2 mom. omförmäles, må ej af allmän åklagare

åtalas, der ej målsegande densamma till åtal angifvit.

2 mom. Den, som icke nöjes åt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, hvarigenom han, på grund af ofvan åberopade stadganden, blifvit

fäld till böter, eger att, med iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt

angående böters nedsättning och dylika utslags öfverklagande,

öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten, hvilka

besvär böra vara dit inkomna innan klockan tolf å trettionde dagen

efter erhållen del af samma beslut.

3 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

I motiveringen till detta sitt förslag lemnar herr Bergström till en

början en kortfattad historik öfver den behandling, som kommit förut

framstäldt förslag om införande i svensk lagstiftning af obligatorisk

sjelfdeklaration till del, och fortsätter motionären derefter:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

15

»Spörsmålet är nu: skall man dröja med införandet af obligatorisk

sjelfdeklaration, eller rättare med utsträckningen af denna skyldighet,

till den ovissa framtid, då kommunalskattekomiténs omfattande reformförslag

i afseende å den direkta beskattningen till stat och kommun

kunna varda antagna, eller bör man, på sätt Kongl. Maj:t år 1897 föreslog

och samma års bevillningsutskott tillstyrkte, på detta område taga

ett första reformsteg under afvaktan på de ännu större skattereformer,

som möjligen kunna inträffa längre fram? När den tiden kommer, lär

nog sjelfdeklarationsgrundsatsen med nödvändighet vinna en ganska

vidsträckt tillämpning, men just derför vore det kanske, såsom 1897

års bevillningsutskott framhöll, ej alldeles ur vägen, att en början

göres med att vänja vårt folk vid denna nya beskattningsgrundsats.

Vår växande utgiftsstat, i förslaget till riksstat för år 1902 slutande

på inemot 160 millioner, hvartill kommer något öfver 13 millioner utom

riksstaten, innebär en mycket kraftig uppfordran till statsmagterna att

se till, att skattetungan drabbar samhällsmedlemmarne i mån af deras

förmåga att bära den och att åtminstone icke tillfälle beredes de förmögnare

i samhället att för en del af sin egendom eller inkomst undandraga

sig eller undslippa den beskattning, som enligt gällande lag och

författning borde påläggas dem. När man läser chefens för finansdepartementet

s. k. militära finansplan i statsrådsprotokollet öfver finansärenden

den 21 december 1900, kan man icke annat än förvånas öfver,

att ledaren af våra statsfinanser inskränkt sig till en del platoniska uttalanden

om vårt folks ekonomiska offervillighet, om de ekonomiska

förpligtelser, som med hänsyn till bekostandet af ett starkare försvar

särskilt borde hvila på de förmögnare klasserna, om ett möjligt framtida

införande af progressiv beskattning, om starkare skattläggning af

den fonderade inkomsten o. s. v. På ingen enda punkt bjudes något

annat än utsigter till en blifvande rättvis fördelning af bördorna. Och

går man så till beräkningen af statsverkets tillgångar i statsrådsprotokollet

öfver finansärenden den 11 januari 1901, får man der endast

veta, att chefen för finansdepartementet anser omöjligt att uttaga den

för år 1901 begärda tilläggsbevillningen af 6,300,000 kronor progressivt

eller att dervid medgifva ens några mera omfattande skattelättnader.

Med den principiella uppfattning, chefen för finansdepartementet

uttalat beträffande de förmögnare klassernas förpligtelser att i afsevärdare

mån bidraga till bestridandet af de väsentligt ökade statsutgifter,

som nu föreslås och för framtiden ställas i utsigt, borde man kunnat

förvänta, att han funnit angeläget att se till, huruvida icke någon åtgärd

kunde vidtagas eller något beslut fattas, som visade, att det verk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

ligen finnes allvar och mening bakom de vackra principuttalandena.

Ett steg i den rätta rigtningen hade det obestridligen varit, om chefen

för finansdepartementet, som i sitt anförande till statsrådsprotokollet

den 21 december 1900 förklarat sig icke våga angifva någon tidpunkt,

då de stora skattereformförslagen kunna framläggas för Riksdagen,

hade upptagit sin företrädares förslag af år 1897 om införande redan

nu i bevillningsförordningen af bestämmelser rörande obligatorisk sjelfdeklaration

och eftertaxering. Till framläggande af ett dylikt förslag

har regeringen i dessa dagar ingalunda saknat anledningar, och dess

framkomst just nu skulle säkerligen helsas med stor tillfredsställelse

såväl inom Riksdagen som ute i landet. Den ökning i allmänna bevillningens

slutsumma, hvilken enligt allas mening skulle blifva en följd

af ett beslut om obligatorisk sjelfdeklaration, borde i dessa tider kunna

göra äfven forna motståndare benägna för ett införande af denna princip

i vår bevillningsförordning.))

Med hänsyn till den stora vigten och betydelsen af nu föreliggande

fråga, har utskottet ansett sig böra meddela en temligen utförlig redogörelse

för hvad i densamma blifvit i vårt land redan förut åtgjordt

och för den behandling frågan vid föregående riksdagar rönt.

i8B5 och 1858 I de bevillningsförordningar, hvilka föregingo den, som antogs vid

Förordn" 1859—60 års riksdag, då, såsom bekant, genomgripande förändringar

vidtogos i bevillningslagstiftningen, förefans ett slags deklarationstvång,

i det vissa skattskyldige voro pligtige att vid mantalsskrifningen lemna

uppgift om sina inkomster. Så var i 1855 års bevillningsförordning § 61

af följande lydelse: »Till taxeringskommittéen behöfver ej husbonde afgifva

förteckning å de personer, för hvilkas bevillning han ansvarar,

hvaremot honom ovilkorligt åligger att anmäla och, på sätt om mantalsoch

skattskrifning stadgadt är, uppgifva sitt embete och tjenst, den lön

och inkomst han deraf njuter, den rörelse och näring han idkar, jemte

de skepp och farkoster af fem svåra lästers drägtighet och derutöfver,

samt de fastigheter och lägenheter, han under egande- eller nyttjanderätt

innehafver, äfvensom å desse sistnämnde det värde, hvartill han

anser dem böra uppskattas»; och stadgades i § 63, att den, som ej fullgjorde

dylik uppgiftsskyldighet, skulle bota 3 rdr rmt till socknens

fattige; egande taxeringskomité^ utan hinder af försummad uppgift, efter

egande kännedom, den skattskyldiges bevillning föreslå.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 17

Dessa föreskrifter, hvilka återfinnas i närmast föregående bevillningsförordningar,

upptogos jemväl i bevillningsförordningen af år 1858, dock

att i denna orden den lön och inkomst han deraf njuter fingo sin plats

efter orden »den rörelse och näring han idkar», en omredigering, som

verkstäldes för att förtydliga bestämmelsen om skattskyldigs åliggande

att uppgifva sina inkomster. (Bev-utsk. bet. n:o 5 sid. 20.)

Då Rikets Ständer i skrifvelse till Kongl. Maj:t, n:o 261 den 8 mars

1858, öfverlemnade sistnämnda bevillningsstadga, anförde Ständerna, hurusom

emot rättvisan och lämpligheten af då gällande grunder för bevillningens

fördelning flere anmärkningar, förtjenta af synnerlig uppmärksamhet,

hos Ständerna förekommit, men att frågan funnits vara af

så betydande omfattning och erfordra en så mångsidig utredning, att

Ständerna icke varit i tillfälle att dermed omedelbart taga befattning.

Ständerna anhölle fördenskull, att Kongl. Maj:t måtte låta upprätta förslag

till lämpligare och rättvisare grunder för bevillningens fördelning

och sättet för deras tillämpning.

Med anledning deraf tillsatte Kongl. Maj:t den 19 juni 1858 en

komité med uppdrag att uppgöra fullständigt förslag till förnyad författning

angående allmänna bevillningens utgörande.

I fråga om sjelfdeklarationsprincipen yttrade denna komité, i sitt

den 2 juli 1859 afgifna betänkande, följande:

»En af de mest omtvistade frågorna vid lagstiftningen angående

inkomstskatt är den, hvilka uppgifter skattskyldig bör åläggas meddela

angående sina inkomster och hvilka tvångsmedel böra användas emot

de i detta afseende tredskande. Lika otvifvelaktigt som det är, att de

bästa upplysningar kunna meddelas af den skattskyldige sjelf, lika säkert

är, att, til] följd af den rådande stora oviljan mot dylika meddelanden,

tillförlitliga underrättelser sällan blifva lemnade. Om skatten är eller

förmodas framdeles blifva hög, önska de skattskyldige i allmänhet undandraga

sig densamma eller någon del deraf. Men när skatten är måttlig,

vill oftast, af olika anledningar, den ene synas fattigare, den andre förmögnare,

än han verkligen är. Häri torde ligga förnämsta orsaken dertill,

att de flesta uppgifter af skattskyldige blifva origtiga och missledande.

Edgångar hafva i detta fall, likasom vid tulldeklarationer och

andra dylika tillfällen, visat sig för ändamålet föga verksamma, men

deremot föranledt missbruk af det heligaste samt vana att lättsinnigt

begagna ed, till stort men för de vigtigare fall, då edgång måste anlitas.

Rättighet för taxeringsman att fordra framläggande af enskilde

personers bokföring har befunnits vara icke blott ett särdeles förhatligt

Bih. till Ilik sd. Vrot. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 29 Haft. 3

1858 års

komité.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

medel, utan ock en stark lockelse till svekfulla och missledande af- och

påförmgar. I betraktande af dessa med flera kända förhållanden och

i synnerhet i den allmänna sedlighetens intresse hafva komiterade ansett,

att man borde stanna dervid:

att i allmänhet af skattskyldig icke ovilkorligen fordra andra uppgifter

angående hans egendoms värde eller hans inkomst än sådana,

hvilka af offentliga eller tillgängliga handlingar kunna kontrolleras;

att för dylik kontrolls möjliggörande vissa officiella uppgifter infordras;

men

att tillfälle likväl bör lemnas de skattskyldige till frivilligt aflemnande

af fullständiga upplysningar angående sina inkomster, helst antagas

kan, att ett visst antal personer alltid finnas, som ej hysa obenägenhet

mot ett sådant meddelande, och att bland desse är mången,

hvilkens uppgift, med afseende å hans kända redlighet, kan anses fullt

tillförlitlig och då lemnar den bästa ledning till bedömande både af

hans egen och flere hans yrkeskamraters ställning;

att, till uppmuntrande af dylika fullständiga uppgifters frivilliga

aflemnande, desamma, om skattskyldig så äskar, icke få offentliggöras,

utan böra hemlighållas af dem, åt hvilka de meddelas; samt

att för öfrigt inga sådana inqvisitoriska eller vexatoriska medel

böra användas, hvarigenom skattskyldig frestas till osanna eller bedrägliga

uppgifter och lagen blir förhatlig.»

Komitén intog icke desto mindre i sitt förslag till bevillningsstadga

(§ 32) en mängd detaljerade föreskrifter om uppgifter, som skulle af

de skattskyldige meddelas. Någon särskild motivering för dessa föreskrifter

lemnades icke, utom beträffande dels aktiebolags kapital och

årsvinst, om hvilka komitén ansåg kännedom aldrig böra få undanhållas

offentligheten, helst sådan kännedom utgjorde nästan den enda säkerhet,

allmänheten egde i afseende å sina affärsförhållanden till dylika bolag,

dels ock frågan derom, att bruks- och fastighetsegare skulle uppgifva

beloppet och värdet af sina tillverkningar och att vid handelsrörelse

skulle uppgifvas försäljningssumman för afyttrade varor. Härom yttrade

komitén, att, då näringsidkaren i hvarje fall vore skyldig att, för

annat ändamål, i officiel form meddela upplysning angående åtskilliga

af dessa förhållanden, och ifrågavarande uppgifter dels ofta torde kunna

genom tillgängliga dokument i viss mån kontrolleras, dels icke vore

af den art, att de blottade några mera ömtåliga delar af den skattskyldiges

ekonomiska ställning, komitén icke tvekat tillstyrka näringsidkares

åläggande att meddela dessa för taxeringsmännen vägledande

uppgifter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 19

Komiténs förslag aflemnades af Kongl. Maj:t till 1859—60 års

Riksdag för att tjena till ledning vid beliandlingen af de hos Rikets

Ständer och deras bevillningsutskott förekommande frågor angående

allmänna bevillningen.

Under åberopande af komiténs allmänna motivering, upptog bevillningsutskottet

vid nämnda riksdag i § 27 i sitt förslag till bevillningsstadga

samtliga de af komitén föreslagna föreskrifter angående skattskyldiges

uppgifter till taxering. (Bet. n:o 20 sid. 32, förslag till bev,- stadga sid. 13.) Vid behandlingen af utskottets betänkande hade emellertid

riksstånden i vissa hänseenden dels fattat sins emellan eller från

utskottets förslag skiljaktiga beslut, dels återremitterat ärendet till

utskottets förnyade handläggning. Dervid hade borgareståndet afslagit

hela § 27, hvilken jemväl af ridderskapet och adeln samt bondeståndet

återremitterats, under det presteståndet gillat en del af §:ns innehåll,

men återremitterat öfriga i §:n intagna föreskrifter. Inom borgareståndet

hade hufvudsakligen anmärkts, att förut befintliga föreskrifter

angående de skattskyldiges uppgifter visat sig, med hänsyn till sin

otillförlitligliet, onyttiga och olämpliga, hvarför man förmodat, att de skulle

helt och hållet borttagas, men i stället .funne man, att de uppgifter,

som enligt nya förslaget borde af den enskilde lemnas, blifvit långt

flere än förut. Officiella uppgifter vore utan tvifvel tillräckliga till ledning

vid bestämmande af bevillningsafgiftens belopp, och dessa vore

ock de enda, staten hade rätt att infordra. Dessutom vore i det särskilda

förslaget till förordning angående mantals- och skattskrifningarnas

förrättande stadgadt, att hvar och eu skulle vid mantalsskrifningen uppgifva

den fasta egendom han egde, den rörelse och näring eller det

yrke han idkade o. s. v., hvarigenom, om detta förslag antoges, de

vigtigaste omständigheter för bedömande af personers ställning sålunda

komme till allmän kännedom. Om dessa uppgifter ansåges otillräckliga,

kunde de göras fullständigare, utan att det. måtte fordras, att den

skattskyldige skulle, till ledning för bevillningsafgiftens bestämmande,

ingifva en fullständig tablå öfver sin ekonomi. Det blefve desto nödvändigare

att borttaga § 27, som, derest densamma qvarstode, de deri

meddelade föreskrifter skulle göra hela författningen förhatlig samt

väcka allmän motvilja, enär meddelandet af de påbjudna uppgifterna

af ganska många skulle komma att anses för ett större onus än utgörandet

af sjelfva skatten. Äfven inom ridderskapet och adeln

hade den åsigten yttrats, att, om till förordningen om mantalsskrifningen

gjordes några mindre betydliga tillägg, man skulle kunna utesluta

§ 27.

1859—60 års

Riksdag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Förberedande

skattejemk
ningskomitén.

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

I nytt utlåtande, n:o 34, yttrade bevillningsutskottet, att de föreslagna

uppgifterna i de flesta fall vore af sådan beskaffenhet, att de

skulle kunna af offentliga eller för beredningskomitéerna lätt tillgängliga

handlingar kontrolleras, och, der undantag härutinnan egt rum,

föreskriften syntes vara af den art, att uppgiften icke borde innebära

något för de skattskyldige förnärmande. Med hänsyn emellertid till

de emot § 27 framstälda anmärkningar, ansåge sig utskottet böra hemställa,

att, under förutsättning att en del särskildt föreslagna tillägg

gjordes till mantalsskrifningsförordningen, § 27 skulle, med uteslutande

af samtliga deri förut intagna bestämmelser, innehålla föreskrift allenast

derom, att direktionen eller styrelsen för vissa bolag skulle ingifva bestyrkt

utdrag af bolagets senast afslutade räkenskaper, utvisande beloppet

af bolagets vinst.

Bland de tillägg, som af utskottet föreslogos böra göras till mantalsskrifningsförordningen,

befunnos föreskrifter, att husbonde skulle

meddela uppgift angående beloppet af hvar och en af sina tjenares

löneförmåner, när detsamma öfverstege 300 rdr för år, äfvensom att

eg are eller hufvudredare för fartyg borde, såvidt ske kunde, uppgifva

skeppares eller befälhafvares samt styrmäns och maskinisters årliga

löneförmåner, derest desamma öfverstege 300 rdr.

Riksdagen godkände den lydelse af § 27 i bevillningsstadgan, som

af utskottet sålunda senast föreslagits, men afsteg utskottets hemställan,

såvidt den afsåg förberörda tillägg till mantalsskrifningsförordningen.

Med anledning af det härordningsförslag, som framlades vid 1875

års riksdag, tillsattes den 22 juli 1875 komiterade med uppdrag att

såsom förberedelser till en framdeles sammanträdande komités arbeten

verkställa de undersökningar och uppgöra de förslag, hvilka kunde

finnas behöfliga såsom förberedande för utredande af frågan, på hvilket

sätt och i hvilken ordning, under förutsättning att de af fastigheter då

utgående rustnings- och roteringsbesvär samt grundskatter successivt

minskades för att slutligen upphöra, ersättning för dessa statsverkets

inkomster kunde vara att säkert påräkna.

Denna komité, den s. k. förberedande skattejemkningskomitén, hvilken

afgaf underdånigt betänkande den 20 oktober 1876, förklarade sig instämma

i de af 1858 års komité uttalade åsigter och fäste derjemte

uppmärksamheten derå, att, derest hvarje enskild skattskyldig skulle

åläggas att meddela uppgift om sina inkomsters belopp, några upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

21

skattningsnämnder icke torde böra finnas, utan uppgifterna granskas af

någon tjensteman och, der de icke vore bevisligen felaktiga, derefter

tjena till grund för bevillningens påförande. »Om uppskattningsnämnderna

bibehölles, skulle dessa nemligen lätt blifva utsatta för äfventj^ret

att besluta förhöjning i fall, der uppgifterna verkligen vore sanningsenliga,

och sådant skulle kränka den allmänna rättskänslan och föranleda

den skattskyldige att annan gång lemna sanningslös uppgift.

Att borttaga taxeringsmyndigheterna skulle dock vara betänkligt, bland

annat emedan man icke hos hvarje skattskyldig kan förutsätta den

kännedom om bevillningsförordningens innehåll eller den noggranna

bokföring af inkomsterna, att han äfven med bästa vilja skulle kunna

meddela tillförlitlig uppgift om det inkomstbelopp, för hvilket han bör

erlägga bevillning.»

På sålunda anförda skäl ansåg sig komitén icke böra föreslå några

förändrade föreskrifter rörande enskildes skyldighet att till uppskattningsnämnderna

meddela uppgifter om sina inkomsters belopp, och

detta desto mindre, som komiterade ansett uppskattningen böra gälla

det löpande årets inkomst.

Den år 1879 tillsatta skatteregleringslcomitén, hvilken fått i uppdrag

att efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket uppgöra

förslag till en på utredningen grundad, rättvis fördelning af skattebördorna,

yttrade i motiven till sitt den 17 augusti 1881 afgifna förslag

till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst

följande:

»Komiterade hafva, af skäl, som dels i bevillningsbetänkandet af

den 2 juli 1859, dels ock i förberedande skatteregleringskomiténs betänkande

finnas utvecklade, ansett sig böra afstå från försöket att i vår

skattelagstiftning införa nyheten af obligatorisk sjelfdeklaration. Deremot

hafva de ansett, att hittills gällande föreskrifter rörande bolags

skyldighet att meddela en del för taxeringen vigtiga upplysningar borde

med fog kunna utsträckas icke obetydligt och således, bland annat, omfatta

enahanda uppgifter rörande personliga aflöningsförhållanden, som

det redan förut i fråga om statens och menigheters löntagare ålegat

vederbörande embetsverk att lemna.»

Till protokollet öfver finansärenden, bilagdt Kongl. Maj:ts proposition

n:o 6 till 1883 års Riksdag, med förslag till förordning angående

bevillning af tast egendom samt af inkomst, yttrade herr statsrådet

och chefen för finansdepartementet:

Skatteregleringskomitén

och 1883 års

Riksdag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

»Ehuru tvifvelsutan ganska starka skäl kunna anföras för obligatorisk

sjelfdeklaration vid uppskattning till bevillning, förefaller det mig likväl

betänkligt att för närvarande i vår skattelagstiftning införa denna grundsats

i dess fulla utsträckning. Den tid, då denna skyldighet ännu var

hos oss lagstadgad, ligger ännu alltför nära, för att man ännu skulle hafva

glömt, huru betydelselösa de skattskyldiges uppgifter då voro för taxeringen.

Det får icke häller förbises, att behofvet af sjelfdeklaration till

ledning vid uppskattningen gör sig helt olika gällande inom olika

taxeringsdistrikt. Under det att å landsbyggden och i mindre stadssamhällen

taxeringsmyndigheterna i allmänhet hafva lätt nog att bedöma

de skattskyldiges inkomstförhållanden, är det deremot i de större

städerna svårighet egentligen uppstår att i många fall utan ledning af

de skattskyldiges egna uppgifter bestämma den verkliga inkomsten af

kapital och arbete. Det kan emellertid icke vara lämpligt att ålägga

hela den bevillningsbetalande allmänheten en skyldighet, hvars fullgörande

inom det stora flertalet taxeringsdistrikt icke har någon egentlig

betydelse för de myndigheter, för hvilkas skull skyldigheten skulle vara

tillkommen. Deremot finner jag det vara i sin ordning, att, när taxeringsmyndigheten

anser sig behöfva ledning af den skattskyldiges egen

uppgift, lagstiftningen anvisar myndigheten tillfälle att infordra sådan

uppgift. Åfventyret för skattskyldigs underlåtenhet att i sådant fall

lemna uppgift synes mig lämpligast böra bestämmas till den påföljden,

att han får besvärsrätten i fråga om sin taxering inskränkt på sätt

förslagets § 19 mom. 4 angifver. Den skattskyldige kan väl derigenom

icke tvingas att aflemna någon uppgift, men den påföljd, för hvilken

han utsätter sig genom sin underlåtenhet, bör utgöra honom en allvarlig

maning att ställa sig taxeringsmyndighetens uppfordran till efterrättelse

i hvarje fall, der icke alldeles särskilda skäl göra undvikandet

af uppgifters aflemnande för den enskilde önskvärd!. Ett så beskaffadt

utrymme för den enskildes fria bestämmande i förevarande afseende

förefaller mig vara af omständigheterna påkalladt».

I bevillningsförordningen den 14 september 1883 stadgades i § 16

mom. 1, att styrelse för verk eller bolag, som vore med Kongl. Maj:ts

oktroj försedt eller fått sin bolagsordning af Kongl. Magt stadfäst och

antingen stode under offentlig kontroll eller hade inskränkt ansvarighet

enligt kongl. förordningen den 6 oktober 1848, skulle lemna uppgift icke

allenast om egen vinst, utan jemväl å samtlige dess lön- och arfvodestagares

samt i verkets eller bolagets arbete i öfrig! anstälda personers

löneförmåner. Vidare stadgades i § 18, att hvar och en annan skattskyldig

än förenämnda verk och bolag skulle vid äfventyr enligt § 19

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

23

mom. 4 vara skyldig att. inom 8 dagar efter derom från bevillningsberedningens

ordförande bevisligen emottagen uppmaning till honom

lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete

det nästföregående året uppgått. Berörda äfventyr för underlåtenhet

bestod i förlust af rätten att fullfölja talan emot pröfningsnämndens

beslut. I § 21 lemnades angående hemlighållande af skattskyldiges

uppgifter enahanda föreskrifter som de, hvilka innehållas i nu gällande

bevillningsförordnings § 27.

Vid 1890 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motion (n:o 119),

att hvarje skattskyldig skulle lemna uppgift om alla sina inkomster af

kapital och arbete under nästföregående år, och att för aflemnande af

uppgift, upptagande mindre inkomst än den verkliga, skulle stadgas

böter, motsvarande 10 gånger den bevillning, hvartill den skattskyldiges

inkomst bort rätteligen taxeras.

Bevillningsutskottet förklarade (betänkandet n:o 3, sid. 6) sig väl vara

ense med motionären deri, att det vid taxering vore svårt att erhålla

exakta uppgifter om de skattskyldiges inkomster, i synnerhet af kapital.

Emellertid ansåg utskottet, med hänsyn till de i §§ 18 och 19 mom. 4

förut befintliga föreskrifter, att det af motionären föreslagna stadgande

om ovillkorligt åläggande för de skattskyldige att lemna uppgifter om

sina inkomster af kapital och arbete icke vore af behofvet påkalladt och

hemstälde för ty om afslag å motionen.

Utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne utan diskussion.

Vid 1892 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren två motioner,

n:is 10 och 75, om fullständigt genomförande i vår bevillningslagstiftning

af sjelfdeklarationsprincipen.

Bevillningsutskottet yttrade (betänkandet n:o 6, sid. 10) följande:

»Utskottet finner väl, att i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem

en dylik grundsats som den s. k. sjelfdeklarationsprincipen är

till stor nytta ja rent af nödvändig för systemet. Att länder, hvarest

inkomstbeskattuingssystemet till större eller mindre del genomförts,

funnit sig föranledda, det ena efter det andra, att i sin beskattningslagstiftning

införa principen, är således ingalunda förunderligt. I vårt

land deremot finnes icke ett dylikt inkomstbeskattningssystem, och principen

får således hos oss ingalunda samma betydelse. Dess införande i

vår beskattningslagstiftning är icke en åtgärd, framkallad af nödvändighet,

utan endast af lämplighetshänsyn. 1 sådant afseende har också hos

1890 års

Riksdag.

1892 års

Riksdag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

1893 års

Riksdag.

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

obs tagits steg i rigtning mot genomförande af sjelfdeklarationsprincipen.

Så infördes med vår nu gällande bevillningsförordning förpligtelsen för

skattskyldig att, vid stadgadt äfventyr, inom viss tid efter derom från

bevillningsberedningens ordförande bevisligen emottagen uppmaning till

denne lemna uppgift å det belopp, hvartill den skattskyldiges inkomst

af kapital eller arbete det nästföregående året uppgått. Utskottet har

sig likväl bekant, att allmänheten, oaktadt de åtta år, som förflutit,

sedan föreskriften inkom i vår lagstiftning, ännu icke vant sig dervid,

utan fortfarande ogerna underkastar sig densamma; och kan utskottet

under sådana omständigheter icke biträda herr Johanssons (motion n:o 10)

uppfattning, att tiden skulle vara mogen för ett fullständigt genomförande

hos oss af ifrågavarande princip. Innan lämpligt kan vara att taga ett

nytt steg i den inslagna rigtningen, anser utskottet, att hvad som i

saken redan åtgjorts, måste mera allmänt hafva gjort sig gällande.»

På grund af det sålunda anförda och under åberopande jemväl af

hvad i frågan yttrats af 1858 års bevillningskomité, förberedande skattejemkningskomitén

och skatteregleringskomitén äfvensom af chefens för

finansdepartementet ofvan intagna yttrande till statsrådsprotokollet den

8 januari 1883, hemstälde utskottet, att motionerna icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne, af den Andra efter

någon diskussion (II: 33, sid. 14).

Vid 1893 års riksdag gjorde å nyo flere motionärer framställning

om fullständigt genomförande i bevillningslagstiftningen af sjelfdeklarationsprincipen.

(Första Kammaren n:o 19, Andra Kammaren n:is 66,

85, 118.)

Bevillningsutskottet yttrade härom (i betänkandet n:o 18, sid. 26)

bland annat följande: Det läge för öppen dag, att det hos oss stadgade sättet

för uppskattningen af de skattskyldiges inkomster vore långt ifrån tillfredsställande.

Det vore visserligen i instruktionen för taxeringsmyndigheterna

föreskrifvet, hvilka omständigheter skulle läggas till grund för

uppskattningen, men dessa föreskrifter vore till stor del en död bokstaf,

enär taxeringsmyndigheterna i regel icke vore i stånd att förskaffa

sig tillförlitlig kännedom om ifrågavarande omständigheter. Uppenbart

vore, att de uppgifter, som enligt gällande lag opåmindt skulle till taxeringsmyndigheterna

aflemna», icke utgjorde tillräcklig ledning för taxeringen,

och den dessa myndigheter medgifna rättigheten att infordra

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

25

uppgifter torde icke heller vara egnad att i afsevärd mån hjelpa bristen,

då nemligen rättigheten vore afsedd att endast i undantagsfall tillämpas

eller i allt fall endast i ringa utsträckning vunnit tillämpning samt

ingen påföljd funnes stadgad för origtiga eller falska uppgifter. Tydligt

vore att vid sådant förhållande taxeringsmyndigheternas verksamhet

måste blifva famlande och osäker och bristerna blefve känbarare, ju

mera den direkta beskattningen måste tagas i anspråk. Bristerna torde

icke kunna afhjelpas med mindre än att den skattskyldige förpligtades

att efter bästa förstånd och samvete sjelf uppgifva sina inkomster, samt

sådana påföljder bestämdes för uraktlåtenhet derutinnan eller lemnande

af origtiga eller falska uppgifter, att den skattskyldige funne det med

sin fördel förenligt att ställa sig lagens bud till efterrättelse. Klart

vore nemligen, att i regel endast den skattskyldige sjelf kunde lemna

fullt tillförlitlig upplysning om storleken af sina inkomster, och åtminstone

vore han bättre än någon annan dertill i stånd. Man torde derför

tryggt kunna säga att obligatorisk sjelfdeklaration utgjorde inkomstbeskattningens

nödvändiga komplement, hvarförutan det vore omöjligt

att åstadkomma en rättvis beskattning. Utskottet upptog vidare till

pröfning de betänkligheter, som rest sig emot införandet af obligatorisk

sjelfdeklaration. Det kunde visserligen icke nekas, att det mången

gång vore förenadt med svårigheter att kunna uppgifva sin behållna

inkomst, men derest noggranna föreskrifter gåfves derom huru inkomsten

borde beräknas och om hvad som finge afdragas eller icke, samt derest

de skattskyldige finge tillfälle att meddela uppgifterna å i enlighet med dessa

föreskrifter affattade formulär, torde berörda svårigheter icka vara oöfvervinnerliga.

Vidare hade invändts, att många skattskyldige icke ville

ärligt uppgifva sina inkomster samt att ifrågasatta bestämmelse derför

skulle fresta till öfverträdelse, blifva förhatlig och verka i sedligt afseende

menlig, men denna invändning syntes utskottet ohållbar. Den

hos mången rådande motviljan mot att uppgifva sin inkomst berodde

på obenägenheten att betala skatten, och för en dylik tendens borde

lagstiftningen gifvetvis icke vika undan. Benägenheten att öfverträda

en sådan bestämmelse som den föreslagna torde kunna genom lämpligen

afvägda bestämmelser tillbörligen motverkas, något som torde

vara nödvändigt jemväl för att hindra att den ifrågavarande grundsatsen i

tillämpningen skulle leda till ett större betungande af den redbare och

samvetsömme än af den egennyttige och mindre ärlige medborgaren.

Emellertid syntes det som om man härvid borde till en början gå till

väga med en viss varsamhet, intill dess den nya grundsatsens rigtighet

Bih. till Rikad. Peot. 1301. ö Sami. 1 Afl, 23 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

hunnit fullt arbeta sig in i det allmänna föreställningssättet, och man

borde icke förbise att uppskattningen i sista band verkstäldes af taxeringsmyndigheterna,

samt att de lemnade uppgifterna afsåge endast att

gifva dessa myndigheter en ledning. I de främmande stater der grundsatsen

om obligatorisk sjelfdeklaration antagits, både man i allmänhet

vid dess genomförande gjort den begränsning att personer, hvilkas beskattningsbara

inkomster icke uppginge till ett visst lägre belopp, vore

fritagna från ifrågavarande skyldighet, i det att desse endast på vederbörande

taxeringsmyndighets uppmaning vore pligtige att lemna uppgifter

om sina inkomster. Utskottet, som ansåge tiden vara inne att

äfven i vår lagstiftning införa grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration,

funne emellertid lämpligt att en begränsning i sålunda antydd rigtning

i principens tillämpning gjordes jemväl hos oss; och vore dessutom,

för vinnande af det åsyftade ändamålet, af nöden att noggranna bestämmelser

meddelades om bvilka grunder den skattskyldige hade att

följa vid beräknandet och uppgifvandet af sina inkomster. Slutligen

erinrade utskottet, hurusom det jemväl beträffande uppskattningen af

fastighet skulle kunna vara lämpligt att ställa den skattskyldiges kännedom

om beskattningsföremålet till taxeringsmyndigheternas förfogande

genom att ålägga den, som hade att skatta för fastighet, skyldighet

att å vissa tider opåmint för taxeringsmyndigheterna efter bästa förstånd

och samvete uppgifva vissa af de omständigheter, som skulle

tjena till ledning för den fasta egendomens uppskattning.

Utskottet hemstälde derför, att Riksdagen måtte i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att i det förslag till ändringar i bevillningsförordningen,

hvilket torde komma att af Kongl. Maj:t för Riksdagen framläggas,

måtte inrymmas förslag till bestämmelser derom, att dem, som

vore skyldige att erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete,

ålades att opåmint, efter enligt behöriga grunder faststälda formulär,

till vederbörande taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående sina

inkomster af nämnda slag, äfvensom att vid revisionen af bevillningsförordningen

måtte tagas i öfvervägande, huru vida och i hvilken mån

grundsatsen om de skattskyldiges pligt att för vederbörande taxeringsmyndigheter

uppgifva vissa omständigheter till ledning för taxeringen

borde vinna tillämpning äfven med afseende å uppskattningen af fast

egendom.

Första Kammaren afslog utskottets hemställan och beslöt att Riksdagen

skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära en revision af bevillningsförordningen.

— Andra Kammaren biföll utskottets förslag med

den ändring, att i skrifvelsen skulle framhållas, hurusom sjelfdeklaration

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

27

beträffande inkomst borde åligga allenast dem som hade inkomst utöfver

visst belopp. Med hänsyn till dessa skiljaktiga beslut förföll frågan.

Emellertid hade redan 1892 års Riksdag i skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 27 november samma år anhållit om utarbetande af förslag

till revision af bevillningsförordningens bestämmelser, och hade med

anledning deraf tillsatts en komité att bereda hithörande frågor. Denna

komité inkom den 2 november 1894 till Kongl. Maj:t med betänkande

och förslag till förordning angående inkomstbevillning, hvilket förslag,

bland andra mera principiella förändringar i förut gällande bevillningsförordning,

innehöll jemväl införande af en vidsträcktare förpligtelse än

den dittillsvarande för skattskyldig att till ledning vid taxeringen lemna

uppgifter om sin inkomst.

Härom yttrade komitén i motiven till författningsförslaget följande

(sid. 123 och ff.):

»För åstadkommande af en jemlik beskattning är det icke nog,

att grunderna för skatten öfverensstämma med rättvisa och billighet.

Det erfordras äfven, att man anlitar till buds stående praktiska medel

för en i möjligaste mån rigtig taxering af inkomsten. Ett medel för

detta ändamål är naturligtvis taxeringsmännens sakkunskap i allmänhet

och de upplysningar, desse med afseende å taxeringen kunna på mera

enskild väg förskaffa sig. Med ensamt detta medel — hvilket dock

är af stort värde, der taxeringen, såsom hos oss, verkställes af de skattskyldiges

egna representanter, valde inom och för ett mindre beskattningsområde

— kan man emellertid icke ernå en tillfredsställande taxering

vid beskattning efter allmänna inkomsskattens grunder med de

mångskiftande och grannlaga förhållanden, hvilka dervid måste beaktas,

utan jemväl andra hjelpmedel måste anlitas. Ett sådant har man

funnit i upplysningar, hvilka myndigheter och inrättningar samt arbetsgivare

och i allmänhet personer, som befinna sig i den ställning till

andra skattskyldige, att de kunna lemna tillförlitliga uppgifter om deras

inkomster, ålagts att meddela. Häraf har äfven gällande bevillningsförordning

begagnat sig, såsom dess 14, 16 och 17 §§ utvisa. Men

att icke ens med tillhjelp af detta medel ett tillförlitligt taxeringsresultat

i något större omfattning kan vinnas, ligger i sakens natur

och bestyrkes äfvenledes af förhållandena hos oss. Det är också numera

en allmänt icke blott i teorien erkänd utan jemväl i lagstiftningen

tillämpad grundsats, att den rena inkomstskatten för sin tillämp
-

1894 års

komité.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

ning med nödvändighet krafvel1, att man vid taxeringen begagnar sig

af den enda fullt tillförlitliga källan för vinnande af kännedom om den

skattskyldiges inkomst, nemligen hans egna upplysningar i detta hänseende,

eller med andra ord, inkomstskatten måste för att verka rättvist

förbindas med obligatorisk sjelf deklaration. Äfven i vår lagstiftning har

denna grundsats på olika tider mer eller mindre vunnit erkännande.

Så innehöllo de i början af vårt nuvarande statsskick utfärdade bevillningsförordningar

föreskrifter, hvarigenom ej mindre skattskyldig ålades

att lemna uppgifter till ledning för sin taxering än äfven ansvarspåföljder

stadgades för origtig eller uteblifven uppgift, hvilka föreskrifter

dock, på grund af det klass-skattesystem, hvarpå inkomstbeskattningen

då var byggd, icke kommo till sin fulla rätt, likasom de ock sedermera,

i den mån statsbeliofven tilläto allmänna bevillningens minskande, bortföllo

eller modifierades. Den komité, hvars förslag till ny författning

angående allmänna bevillningens utgörande låg till grund för 1861 års

bevillningsstadga, ville visserligen icke förorda fullständigt deklarationstvång,

men föreslog dock ganska vidtgående bestämmelser i ämnet,

hvilka emellertid vid förslagets pröfning hos Rikets Ständer nästan utan

undantag uteslötos. Så väl förberedande skatte]emkningskomitén som

skatteregleringskomitén ansågo sig böra, för att anföra sistnämnda

komités yttrande, »afstå från försöket att i vår skattelagstiftning införa

nyheten af obligatorisk sjelfdeklaration». Nu gällande bevillningsförordning

afviker dock i ej oväsentliga delar från de bestämmelser,

som i detta afseende funnos meddelade uti 1861 års bevillningsstadga.

Deklarationstvång eger nemligen rum för vissa bolag samt vilkorligt

för annan skattskyldig, i fall uppmaning att lemna uppgift tillstädes

honom af bevillningsberedningens ordförande. Den beredningsordföranden

sålunda lemnade rätt lärer dock mera sällan användas; och för

öfrigt må erinras, att deklarationstvånget i detta fall är endast indirekt,

i det att den skattskyldige genom underlåtenhet att efterkomma uppmaningen

icke utsätter sig för annat äfventyr än förlust af talan mot

pröfningsnämndens beslut i beskattningsfrågan. Häraf äfvensom af den

omständighet, att ingen menlig påföljd är stadgad för falsk uppgift,

torde kunna förklaras, att den sålunda stadgade deklarationsskyldigheten

blifvit utan större betydelse för taxeringen. Taxeringsmyndigheterna

hafva i saknad af tillförlitliga upplysningar om de skattskyldiges

inkomster alltmera måst begagna sig af den nödfallsutväg, som

i 13 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna anbefalles för

taxering af ett visst slags inkomst, nemligen presumtion på grund af

yttre kännetecken, ett förfaringssätt, som lemnar fritt spelrum åt god
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

29

tycket, och för öfrigt är oförenligt med de grunder, på hvilka allmänna

inkomstskatten hvilar.

I denna brist på tillräckligt faktiskt underlag för taxeringen har

man utan allt tvifvel att söka en af de förnämsta orsakerna till den

öfverklagade bristen på jemlikhet i inkomstbevillningen. Inkomster, om

hvilkas belopp fullt exakta uppgifter tillhandahållas taxeringsmyndigheterna,

såsom fallet är t. ex. med aflöningsförmåner vid allmän och

i vissa fall äfven vid enskild tjenst, taxeras till fulla beloppet, under

det att andra inkomster, särskild! kapitalisternas samt de större handelsoch

industriidkarnes, ofta nog till en betydlig del undgå taxering. Vill

man undanrödja denna brist och åstadkomma eu verkligt rättvis och

jemlik beskattning, är detta lör visso icke möjligt på annan väg än

genom fullständigt införande af obligatorisk sjelfdeklaration. Eu sådan

åtgärd har ofta förut påyrkats, men frågan har städse fallit, mindre på

grund af något allmännare underskattande af sådan deklarations bety^

delse för en noggrann taxering än på grund af praktiska betänkligheter

mot den ifrågavarande grundsatsens fullständiga genomförande.

Man har åberopat de skattskyldiges obenägenhet i allmänhet att lemna

exakta uppgifter om sin inkomst och den deraf alstrade faran för origtiga

och vilseledande deklarationer samt tillika anfört, att man i den

allmänna sedlighetens intresse borde undvika bestämmelser, som verkade

i rigtning att bereda de mindre samvetsgranna samhällsmedlemmarne

fördelar på de mera rättrådiges bekostnad. Dessa skäl torde

dock icke väga särdeles tungt. Hvad i och för sig obenägenheten att

lemna uppgifter angår, beror denna väl i allmänhet antingen på önskan

att i större eller mindre mån undandraga sig den enligt faststälda

grunder belöpande skatt, i hvilket fall det, såsom med rätta anmärkts,

är lagstiftarens pligt att icke vika undan för en sådan sträfvan, eller

ock är den skattskyldige för sin kredits skull eller af andra skäl motvillig

att blotta en mindre god ekonomisk ställning. Ett sådant bemödande

må nu i och för sig kunna vara mindre lofvärdt. Inom skattelagstiftningens

uppgift torde det dock icke falla att motarbeta detsamma.

Vill den skattskyldige i sitt eget, verkliga eller förmenta intresse uppgifva

sin inkomst högre än den är och förty erlägga högre skatt än

honom åligger, bör sådant honom icke förmenas. Följaktligen bör vid

fastställande af deklarationsformulär tillses, att eu sådan möjlighet hålles

den skattskyldige öppen, hvilket kan ske t. ex. derigenom, att den

skattskyldige tillförbindes uppgifva, icke att hans inkomst utgjort så

och så mycket, utan att densamma icke öfverstigit visst belopp. Med

origtiga uppgifter bör sålunda förstås endast sådana, som skulle leda

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

till för låg taxering; men faran för dylika uppgifter torde väsentligen

kunna förebyggas genom lämpliga ansvarsbestämmelser samt genom

en verksam kontroll å uppgifternas sanningsenlighet, för hvilken kontroll

uppgifternas eget innehåll bör lemna en värderik utgångspunkt. Dessa

ansvarsbestämmelser och denna kontroll böra väl för ty kunna anses

egnade att förekomma den befarade olägenheten, att sjelfdeklarationen

skulle verka såsom en premie för bristande samvetsgrannhet i uppgifter

och sålunda motverka den allmänna sedligheten. För öfrigt kan i afseende

å denna anmärkning erinras, att i vår tid den allmänt medborgerliga

pligtkänslan väl får antagas vara så pass utvecklad, att den

allmänna sedligheten icke löper större fara genom sjelfdeklarationen

än vid andra i det dagliga lifvet förekommande fall af kollision mellan

pligt och intresse.

Mera vigt kunde man vara frestad tillmäta hänsynen till den

större eller mindre grad af inqvisitoriskt förfarande från taxeringsmyndigheternas

sida, som den obligatoriska sjelfdeklarationen medför.

Det finnes dock mycket, som talar för, att man öfverskattat vigten af

de mot sjelfdeklarationsprincipen ur denna synpunkt framstälda betänkligheter,

hvilka för öfrigt i sjelfva verket rigta sig mot inkomstskattesystemet

såsom sådant. I berörda hänseende torde endast behöfva

erinras om, hurusom ett folk, hvilket ställer den personliga friheten så

högt som det engelska, funnit sig i deklarationstvånget och dess följder,

samt att detsamma för öfrigt finnes stadgadt i nästan alla utländska

inkomstskattelagar.

Icke synnerligen mera värde kan man, enligt hvad erfarenheten

från andra länder gifvit vid handen, tillägga farhågan för de tekniska

svårigheter, deklarationsförfarandet skulle möta. Man har i detta afseende

särskildt åberopat svårigheten för många skattskyldige, hvilka

icke begagna sig af en ordnad bokföring, att redogöra för sina inkomster

och utgifter; men denna svårighet torde vara undanröjd dermed,

att deklarationstvånget icke utsträckes till de smärre inkomsttagarne,

hvilka väl nästan uteslutande skulle vara de, för hvilka denna

svårighet komme att hafva betydelse. Dessutom bör märkas, att med

det sätt för taxering af inkomst af fast egendom, som af komiterade

föreslagits, deklaration rörande sådan inkomst icke erfordras, hvilken

omständighet väl i väsentlig mån inskränker antalet af de skattskyldige,

för hvilka sådan svårighet kunde ifrågakomma. En stor del af

de svårigheter, som i öfrigt kunna möta för deklarationens behöriga

fullgörande, kunna naturligtvis högst betydligt underlättas genom tillhandahållande

af praktiskt uppstäda och eljest ändamålsenliga formulär

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

31

och genom beredande af tillfälle för den skattskyldige att, på begäran,

erhålla kostnadsfri upplysning om honom åliggande uppgiftsskyldighet

och sättet för dess fullgörande o. s. v.

Den omständighet, att för framtiden medelst allmänna bevillningen

torde komma att uttagas högre skattebidrag än tillförene, innebär otvifvelaktigt

ett särskildt skäl för lagstiftaren att snarast undanrödja de olägenheter

som bristen på sjelfdeklaration medför. Frågan gäller också

numera, enligt komiterades åsigt, icke huruvida obligatorisk sjelfdeklaration

bör införas, utan endast sättet, hvarpå den bör anordnas. Ju

strängare principen genomföres, desto mindre utrymme lemnas för

ojemnhet i taxeringen, men desto känbarare blifver naturligtvis också

det inq visito riska momentet i förfarandet. Vid afgörandet af frågan,

huru långt man här vid lag lämpligen bör gå, gäller det att väga fördelarne

å ena sidan mot olägenheterna å den andra. Till en början

är det otvifvelaktigt nödigt att såsom regel stadga skyldighet för vederbörande

att äfven utan föregående anmaning deklarera. Vidare kan man,

enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, icke, såvida man vill vinna

ett nöjaktigt resultat, inskränka sig till att stadga ett sådant indirekt

tvång, som gällande bevillningsförordning tillitat i bestämmelsen om

förlust af besvärsrätt i fall af uteblifven deklaration. Gent emot en

tredskande skattskyldig blifver det enda verksamma medlet att framtvinga

uppgiften ett stadgande af direkt ansvarspåföljd, hvilken komiterade

ansett lämpligen kunna, såsom i Preussen, bestå i skattens förhöjning

med vissa procent eller, hvilket gifver samma resultat men

förenklar debiteringen, motsvarande förhöjning af taxerade inkomsten.

Komiterade hafva dock ansett, att denna strängare påföljd lämpligen

borde inträda endast i det fall, att den skattskyldige, oaktadt honom

tillstäld anmaning att inkomma med uteblifven uppgift, likväl underlåter

att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Men det är icke nog, att uppgifterna aflemnas. Man måste äfven

förskaffa sig garanti för deras tillförlitlighet. Till den ändan är det

nödvändigt icke blott att stadga ansvar för veterligen origtig uppgift

utan äfven att inrätta en verksam kontroll å de aflemnade uppgifternas

innehåll. Ingenstädes har man nöjt sig med att efter ett blott konstaterande,

att de skattskyldiges egna uppgifter icke äro bevisligen felaktiga,

lägga dessa till grund för bevillningens påförande. Äfven der,

hvarest man vid taxeringen utgår från dessa uppgifter och icke använder

dem endast för åstadkommande af rättelse i ett på förhand

uppgjordt taxeringsförslag, eger dock en verklig taxering rum, i det

man ingalunda försummar att tillgodogöra sig de hjelpmedel, som kuuna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 84.

tjena till kontroll å deklarationerna och vid sidan af dessa bidraga till

en rigtig uppskattning. Långt ifrån att våra nuvarande uppskattningsnämnder

skulle blifva öfverflödiga i och med sjelfdeklarationens införande,

är det tvärtom just med hänsyn till nyssberörda kontroll af

vigt, att dessa nämnders sammansättning är på ett nöjaktigt sätt ordnad.

Icke minst ur denna synpunkt har det synts komiterade vara af

stor vigt, att ledningen af bevillningsberedningens arbeten och de synnerligen

vigtiga förberedande åtgärderna derför läggas i händerna på

en person, som erhållit förordnande, icke såsom nu för endast ett år,

utan för längre tid. Utan tvifvel skulle man såsom följd af en sådan

ändring kunna af beredningarnes ordförande tillförse sig icke blott

vidgad personalkännedom och större författningskunskap, utan äfven

ökadt intresse för de med befattningen förenade åligganden, hvarigenom

likasom ock genom kontinuiteten i ärendenas behandling ökad

säkerhet skulle vinnas för en noggrann taxering.

I och för den erforderliga kontrollen å deklarationernas innehåll

har man, såsom ofvan anmärkts, en värderik utgångspunkt i deklarationerna

sjelfva. Det gäller emellertid med afseende härå att få dessa

så affattade, att de, utan att förorsaka den skattskyldige allt för känbar

obehag, lemna största möjliga ledning för kontrollen. I fråga om

det, enligt komiterades åsigt, lämpligaste sättet att nå detta mål, hänvisa

komiterade till författningsförslaget och den speciella motiveringen.

I detta sammanhang må emellertid äfven påpekas betydelsen för den

ifrågavarande kontrollen af det föreslagna stadgandet, att skattskyldig,

som vill för ränta å skuld njuta afdrag från annan inkomst än sådan,

som härflyter af handel eller näring, skall meddela upplysning om

fordringsegarens namn, skuldsummans storlek samt räntefoten.

För deklarationernas behöriga kontrollerande hafva komiterade

förestält sig, att beskattningsmyndigheterna lämpligen borde ytterligare

hafva att tillgå, förutom egen kännedom om personer och förhållanden,

hufvudsakligen följande hjelpmedel, nemligen: a) befogenhet att i mån

af behof infordra särskilda upplysningar från skattskyldig, utöfver hvad

deklarationen innehåller, b) vissa uppgifter från tredje man, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt, c) styrelse- och

revisionsberättelser från vissa verk eller bolag, samt d) ovilkorlig rätt

för ordförande i bevillningsberedning och kronoombud att taga del af

sådana hos domare eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsafseende

kunna tjena till ledning.

Att såsom i åtskilliga främmande länder tillåta de skattskyldiges

inkallande till muntligt förhör eller fordra deklarationernas edfästande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

33

eller påbjuda taxeringslängdernas offentliggörande med mera dylikt torde

deremot icke böra ifrågakomma.

Ansvaret för felaktig deklaration torde, såväl för att kunna tilllämpas

omedelbart af taxeringsmyndigheterna som med hänsyn till

lämpligheten af dess redovisning i samband med bevillningen, böra, i

likhet med ansvaret för underlåtenhet att deklarera, åläggas i form af

förhöjd bevillning, hvilken komiterade, i betraktande af den ökade

kommunala skattskyldighet, som deraf blifver en följd, ansett icke böra

sättas högre än dubbelt mot hvad som undansnillats. Men äfven i det

fall, att inkomst undgått bevillning af annan orsak än till följd af afsigtligt

felaktig deklaration, bör, så snart sådant upptäckes, bevillning

påföras för dylik obeskattad inkomst. För sådan eftertaxering, vare sig

den grundas på felaktig deklaration eller icke, har en särskild preskriptionstid

af fem år synts lämpligen kunna stadgas. Så väl i ena som

andra fallet lärer, för den händelse att den skattskyldige aflidit, bevillningen

böra påföras dödsboet. Har arfskifte egt rum, bör enskild

dödsbodelegare svara för hvad af bevillningen å hans lott i boet belöper

men i intet fall med mera än • hela sin lott. Samtliga eftertaxeringen

rörande bestämmelser hafva synts böra i ett sammanhang upptagas.

Sambandet mellan bevillningen och den kommunala beskattningen

har, såsom naturligt är, vållat en mängd svårigheter vid komiterades

försök till ombildning af allmänna bevillningen i rigtning mot eu allmän

inkomstskatt. Icke minst bland dessa har varit svårigheten att

utfinna bestämmelser, genom h vilka möjlighet kunde beredas taxeringsmyndigheterna

att vinna kännedom om den skattskyldiges totalinkomst,

hvarförutan eu rättvis beskattning enligt allmänna inkomstskattens grunder

icke kan åvägabringas. Då det med afseende å nyssberörda samband

mellan bevillningen och kommunalbeskattningen är nödigt att

bibehålla gällande bestämmelser om taxeringsort, lärer sådan kännedom

svårligen kunna taxeringsmyndigheterna beredas på annat sätt än komiterade

föreslagit, nemligen dels genom åläggande för deklarationsskyldig

att i deklarationen angifva, huruvida han å annan ort eger

eller innehafver fastighet, äfvensom huruvida och till hvilket belopp

han eljest åtnjuter inkomst, som skall å annan ort beskattas, dels ock

genom föreskrift om kommunikation taxeringsmyndigheterna emellan,

på sätt förslagets 40 § utvisar.»

Öfver komiterades förslag afgaf häruppå kammarrätten, efter att

hafva inhemtat yttranden från öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts

liih. Ull 1UM. Prof. 1301. .j Sami. 1 Afd. 23 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

1895 års

komité.

befallningshafvande i rikets samtliga län, den 25 april 1895 utlåtande,

deruti kammarrätten på utförligt anförda skäl hemstälde, att komiterades

förslag icke utan väsentliga, af kammarrätten antydda modifikationer

och förändringar måtte vinna afseende.

Kong!. Maj:t uppdrog härefter åt en ny komité att inkomma med

yttrande i fråga ej mindre om lämpligheten af de utaf 1894 års komiterade

föreslagna nya beskattningsgrundsatsers upptagande i bevillningsförordningen

än äfven om det sätt, hvarpå sagda grundsatser blifvit i författningsförslaget

tillämpade. Denna komité anförde uti den 9 december

1895 afgifvet utlåtande, angående införande af obligatorisk sjelfdeklaration,

följande:

»Det torde knappast kunna betviflas, att en af de förnämsta orsakerna

till den öfverklagade bristen på jemlikhet i den nuvarande inkomstbeskattningen

är att söka i otillräckligheten af de upplysningar,

som stå taxeringsmyndigheterna till buds beträffande de skattskyldiges

inkomster. Enligt komiténs förmenande måste man för att kunna råda

bot på detta missförhållande öfvervinna de betänkligheter, som hittills

gjort sig gällande mot införande af obligatorisk sjelf deklaration. En

effektiv beskattning af inkomsten torde för öfrigt endast på detta sätt

kunna åstadkommas. Med denna uppfattning kan komitén icke annat

än gilla den princip, som beträffande detta ämne i förslaget gjorts

gällande. Äfven i afseende å grundsatsen, att fastighets egare eller

innehafvare bör vara skyldig att lemna uppgift angående fastigheten,

ansluter sig komitén till förslaget. Sådana uppgifter, kunna nemligen,

äfven om den nuvarande fastighetsbevillningen bibehålies i hufvudsak

oförändrad, endast vara egnade att åstadkomma ett bättre taxeringsresultat

än för närvarande. Mot sättet, på hvilket grundsatsen om de

skattskyldiges förpligtande att lemna upplysningar till ledning för sin

taxering i förslaget genomförts, hafva emellertid anmärkningar blifvit

gjorda äfven af dem bland de hörda myndigheterna, hvilka i princip

medgifvit befogenheten af det tvång mot de skattskyldige, som deklarationen

innebär. Äfven komitén finner förslaget, särskildt i ett afseende,

tarfva vissa jemkningar för att kunna antagas.

Den enligt komiténs åsigt tyngst vägande anmärkning, som mot

förslaget i förevarande del framstälts, är nemligen den, att i detsamma

icke är tillräckligt sörj dt för hemlighållande af de uppgifter, hvilka de

skattskyldige afgifvit angående sina inkomstförhållanden. Särskildt är

det naturligtvis af yttersta vigt för näringsidkaren, att de af honom

meddelade uppgifter icke varda mera allmänt kända, och framför allt

att desamma, i hvad de kunna lemna ledning för utrönande af detal
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

35

jerna i lians affärsverksamhet, icke göras tillgängliga för konkurrenter.

Den uppgiftsskyldige näringsidkaren måste också anses fullt berättigad

fordra, att lagstiftningen ej mindre uppställer betryggande garantier för

att dylika uppgifters innehåll icke yppas utom taxeringsmännens krets,

än äfven beaktar angelägenheten deraf, att antalet af de personer, hvilka

i och för taxeringen skola ega att granska uppgifterna och bland hvilka

kunna förekomma konkurrenter till de skattskyldige, i möjligaste mån

inskränkes. Men i berörda hänseende kan förslaget icke anses tillfredsställa

de skattskyldiges billiga fordringar, då bevillningsberednings

och beskattningsnämnders samtlige ledamöter — hvilka i taxeringsnämnd

kunde enligt förslaget uppgå ända till åttio — skulle ega att

taga del af uppgifterna, och då taxeringsman, som bröte mot sin tystnadspligt,

icke skulle vara underkastad något som helst ansvar.

För afhjelpande af den olägenhet, som härrör af taxeringsmännens

störa antal, kunde man visserligen, i likhet med kammarrätten,

ifrågasätta en förändrad organisation af taxeringsmyndigheterna i syfte

att inskränka såväl dessas antal som antalet ledamöter. Komitén håller

dock före, att en sådan åtgärd icke är tillrådlig. Känbara olägenheter,

särskildt med afseende å fastighetstaxeringen, skulle säkerligen

följa deraf. Deremot synes det icke böra möta några betänkligheter

att låta deklarationerna granskas endast af ett mindre antal ledamöter

i beredning eller nämnd. Komitén anser, att för ett tillfredsställande

taxeringsresultat icke kunde erfordras, att denna granskning verkstäldes

af flere än ordföranden och en af honom tillkallad ledamot, hvilken

senare borde kunna ombytas vid olika mål, allt efter som den ene eller

andre bland ledamöterne kunde antagas bäst känna den ifrågavarande

skattskyldiges förhållanden. Vid sådan granskning skulle dessutom

gifvetvis kronans ombud ega att vara tillstädes. För uppgifternas innehåll

borde sedermera visserligen redogörelse lemnas inom beredningen

eller nämnden, men endast i den mån sådant funnes vara för taxeringen

oundgängligen nödigt. På detta sätt skulle tvifvelsutan olägenheten

af taxeringsmännens stora antal kunna undanrödjas; och enligt komiténs

åsigt kunde en sådan inskränkning i rätten att omedelbart granska

deklarationerna icke anses strida mot grundsatsen, att det är beredning

eller nämnd i sin helhet, som föreslår eller bestämmer och fastställer

taxeringen.

Angelägenheten att i möjligaste mån inskränka antalet af de personer

utan tjenstemannaansvårighet, hvilka i och för taxeringen skola

hafva tillgång till deklarationerna, har jemväl synts komitén böra föranleda

inskränkning i deklarationsskyldigheten beträffande handel eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

näring, som drifves såsom gemensam affär å skilda orter. Enligt förslaget

skulle angående sådan näring fullständig uppgift i hvarje fall

lemnas å alla de orter, der densamma enligt 14 § borde taxeras. Det

bör emellertid, enligt komiténs åsigt, kunna låta sig göra att i allmänhet

medgifva lindring i denna omfattande deklarationsskyldighet och endast

kräfva aflemnande af fullständig uppgift i den ort, der hufvudaffären

drifves, med rätt för den skattskyldige att i öfriga orter uppgifva allenast

summan af den beskattningsbara inkomsten, huru denna enligt

den skattskyldiges åsigt bör på de särskilda orterna fördelas, samt

orten, der fullständig uppgift aflemnats. En sådan mindre omfattande

deklaration, i mån af behof kompletterad genom kommunikation taxeringsmyndigheterna

emellan, torde kunna antagas i allmänhet göra

till fyllest. I afseende å inkomst af vissa slags företag lära dock fullständiga

deklarationer i samtliga orterna svårligen kunna undvaras.

Hit anser komitén böra hänföras inkomst af kanal, jernväg eller annan

farväg, flottled eller annan farled samt af telefonanläggning och bankrörelse.

Hvad åter beträffar faran, att taxeringsmännen kunde åsidosätta

sin tystnadspligt, synes denna omständighet böra föranleda införandet

i förordningen af bestämmelser om ansvar och skadeersättningsskyldighet

för taxeringsman, som underlåter att ställa sig till efterrättelse

hvad honom i berörda hänseende åligger. Med sådana bestämmelser

skulle väl risken för obehöriga meddelanden angående deklarationerna

kunna anses väsentligen aflägsnad.

Till förekommande af deklarationernas missbrukande i konkurrenssyfte

har komitén slutligen ansett, att man borde i afseende å inkomst

af handel och näring afstå från att, på sätt det till förslaget hörande

deklarationsformulär n:o 2 innehåller, fordra specifika uppgifter angående

omkostnader för verksamhetens bedrifvande samt afskrifning å

inventariers värde.

Under förutsättning att de ändringar, komitén sålunda förordat

varda genomförda, anser komitén förslaget i denna del egnadt att tillgodose

de skattskyldiges billiga fordran på möjligast grannlaga behandling,

utan att det med sjelfdeklarationen åsyftade mål för statsverket

äfventyras. För de ytterligare jemkningar i detalj bestämmelserna,

Indika komiterade funnit ändamålsenliga, torde lämpligast vara

att redogöra under de särskilda paragraferna här nedan. Deremot bör

bär icke lemnas oanmärkt, att ett oundgängligt vilkor, för att sjelfdeklarationen

skall kunna utan större olägenhet införas, naturligtvis

är, att de i bevillningsförordningens bestämmelser innefattade garantier

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

37

för uppgifternas behöriga hemlighållande icke göras kraftlösa genom

bestämmelser, hvilka falla utom bevillingslagstiftningens område, samt

att komitén med afseende härå funnit sig i annat sammanhang böra

fästa uppmärksamheten å behofvet af att gällande tryckfrihetsförordning

af sådan anledning underkastas ändring i visst afseende.»

Vid 1897 års riksdag framlade Kongl. Maj:t i proposition n:o 29

förslag till ny bevillningsförordning, deri intagits bestämmelse om obligatorisk

sjelfdeklaration i enlighet med 1895 års komitéutlåtande.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde i denna fråga

till statsrådsprotokollet den 26 februari 1897, att för vinnande af det

syftemål, som i 1892 års Riksdags skrifvelse i första rummet afsåges

med en revision af bevillningsförordningen, nemligen ökad effektivitet

och större likformighet i tillämpningen af bevillningsförordningens föreskrifter,

erfordrades utan tvifvel att bereda beskattningsmyndigheterna

tillgång till ett rikare material af faktiska upplysningar att tjena till

grundval för taxeringsförrättningarna, än det ofta mycket bristfälliga,

som för närvarande stode dem till buds. »Något», fortsatte statsrådet,

»kan i detta hänseende vinnas genom utsträckning af den skyldighet att

lemna officiella uppgifter, som redan nu åligger vissa myndigheter och

korporationer, men framför allt bör för ändamålet anlitas den för närvarande

endast i ringa omfattning använda kunskapskälla, som består

uti de skattskyldiges egen kännedom om sina inkomstförhållanden. Jag

syftar härmed på den s. k. obligatoriska sjelfdeklarationen. Denna användes

numera och anses oumbärlig i alla länder, som ega en något

mera utvecklad lagstiftning om inkomstskatt, och dess införande äfven

hos oss har flerfaldiga gånger påyrkats i motioner inom Riksdagen,

likasom densamma förordats af de båda senast tillsatta bevillningskomitéerna

äfvensom i något mildare form af kammarrätten i dess utlåtande

öfver 1894 års komités förslag. Det är en gifven sak, att de bästa

upplysningarna kunna erhållas af de skattskyldig^ sjelfva, och i den

omständigheten, att man kunde befara att stundom erhålla origtiga

uppgifter, ligger intet skäl att alldeles afstå från denna utväg, som i

flertalet fall säkerligen körnare att lemna högst värdefulla bidrag till

det afsedda syftemålet, en rättvis och jemlik taxering. Benägenheten

att lemna origtiga uppgifter torde, der den förefinnes, komma att allt

mera inskränkas, i den mån genom någon tids utöfning af uppgiftsskyldiglieten

det allmänna föreställningssättet så att säga komnre att

uppfostras att anse densamma som en medborgerlig pligt, och sagda

benägenhet kan i öfrig! motverkas dels genom straffpåföljder, dels och

1897 års

Rikadag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

hufvudsakligast derigenom att uppgiftsskyldiglieten göres så litet motbjudande,

som med möjligheten att uppnå det afsedda syftemålet är

förenligt.

Obenägenheten att lemna rigtiga uppgifter för beskattningen kan

härröra af den skattskyldiges önskan att undandraga sig taxering till

behörigt belopp, i hvilket fall sagda obenägenhet ju icke är förtjent af

något undseende, men den kan äfven bero på svårighet för den skattskyldige

att lemna de äskade uppgifterna äfvensom på farhåga hos

honom att genom yppande af sin förmögenhetsställning eller af detaljerna

i sin affärsrörelse råka ut för obehag af hvarjehanda slag, särskilt

ur konkurrenssynpunkt. Behörig hänsyn till hvad i dessa betänkligheter

kan vara berättigadt synes mig böra utgöra en maning

att något slå af på skärpan i de fordringar, som i förevarande afseende

ställas på de skattskyldige ej mindre i 1894 års än äfven, om ock i

något mildrad form, i 1895 års komitéförslag, helst äfven försigtigheten

torde bjuda att vid sjelfdeklarationens införande hos oss, der den, om

man bortser från den uppgiftsskyldighet., som åligger vissa bolag, är en

nyhet i skattelagstiftningen, icke omedelbart påbjuda ett förfarande,

som, på sätt i eu reservation vid sistnämnda betänkande framhållits,

torde i sina fordringar på detaljerade uppgifter vara strängare än det

i andra länder tillämpade. Jemte det naturligen bolagens deklarationspligt

bibehålies i sitt redan nu stadgade omfång med tillägg af skyldighet

att aflemna ett exemplar af senaste revisionsberättelsen, tror jag

derför, att man beträffande de fordringar, som i omhandlade afseendet

böra ställas på andra skattskyldige, åtminstone till en början icke bör

utkräfva deklarationspligtens fullgörande i andra fall än sådana, der

sagda pligt utan svårighet bör kunna fullgöras. Den obligatoriska deklarationspligten

synes mig derför böra begränsas till skattskyldige,

som under nästföregående år uppskattats för eller åtnjutit minst 1,000 kronors

inkomst af kapital eller enligt lag äro pligtige att föra handelsböcker.

Vidare torde, på sätt kammarrätten och reservanter inom 1895 års

komité påyrkat samt i utländska inkomstskattelagar är regel, uppgiften

icke nödvändigtvis behöfva omfatta mera än eu summarisk uppgift

å inkomsten. Dessa uppgifter borde lemnas å tillhandahållna blanketter,

derå till ledning för de skattskyldige skulle finnas meddelade

detaljerade anvisningar om hvad vid uppgiftens afgifvande borde iakttagas,

hvilka afdrag vid inkomstens beräknande icke vore medgifna o. s. v.

Dessutom borde tillhandahållas blanketter till mera detaljerade deklarationer

för de skattskyldige, hvilka önskade deraf begagna sig och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 84. 39

livilkas antal med skäl torde kunna antagas efter hand komma att alltmera

tillväxa.

Det kan antagas, att, om det af mig sålunda förordade deklarationsförfarandet

kommer till tillämpning, detsamma skall medföra en

ökning i inkomsttiteln bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Då genom lag af den 24 juni 1891 den obligatoriska sjelfdeklarationen

blifvit införd i Preussen, stego under påföljande beskattningsår de taxerade

inkomsterna för enskilde skattskyldige från omkring 4,274,000,000

mark till omkring 5,724,000,000 mark eller således med omkring

1,450,000,000 mark, deraf omkring 925,000,000 mark belöpte på inkomster

öfver 3,000 mark. Den bär i landet påräkneliga ökningen

kan väl icke antagas komma att blifva ens tillnärmelsevis jemförlig,

men det kan icke betvifla^, att särskildt inkomst af kapital till icke

obetydligt belopp förefinnes, som för närvarande undandrager sig taxering,

men genom tillämpning af deklarationsförfarandet skulle bringas

i dagen. Den uppskattade inkomsten af kapital uppgick år 1895 till

29,172,051 kronor. Då man erinrar sig, att den 31 december nämnda

år ensamt på depositionsräkning i bankerna innestod ett belopp af

322,699,661 kronor, å hvilket belopp räntan efter 4 procent utgör

12,907,984 kronor, kan man — äfven om man fäster behörig hänsyn

dervid, att af sistnämnda räntebelopp en del på grund af bestämmelserna

i gällande bevillningsförordning torde varit fri från bevillning —

icke undgå att finna, att nyssnämnda siffra, 29,172,051 kronor, hvilken

betecknar den samlade beskattningsbara kapitalinkomsten inom landet

och sålunda, jemte räntorna på depositioner i bankerna, äfven omfattar

ränta på obligationer, inteckningar och eljest utlånta belopp, sjmes allt

för låg.

Hufvudsyftet med deklarationsförfarandets införande är emellertid

icke endast att tillföra statsverket ökade inkomster, utan, såsom redan

tillförene blifvit framhållet, att i görligaste mån öka möjligheterna fölen

rättvis och jemlik taxering. I detta afseende kan sjelfdeklarationens

genomförande anses utgöra grundvilkoret för sådana reformer inom

inkomstbeskattningens område, som åsyfta att i ökad grad lämpa beskattningen

efter den enskildes skatteförmåga. Saknas det underlagför

dessa reformer, som ligger uti en noggrann taxering, komma reformerna

icke allenast icke att leda till det med dem åsjrftade målet,

utan fastmera på grund af den betydelse för skattefotens bestämmande,

som inkomstens art och storlek skulle erhålla, att medföra tillkomsten

af ett nytt slag af orättvisor. Icke mindre för tillämpningen af den

nuvarande bevillningsförordningen än äfven såsom grundval för eu

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

vidare utveckling af bevillningslagstiftningen måste derför sjelfdeklarationens

införande anses ega stor betydelse.

Från flera håll bar framhållits den svårighet för hemlighållandet

af innehållet i aflemnade deklarationer, som läge i det stora antalet

ledamöter i beskattningsnämnderna, sådana dessa enligt gällande bestämmelser

äro sammansatta. Vigten af de ur denna synpunkt framstälda

farhågor torde visserligen i väsentlig mån förringas, derest deklarationspligten

inskränkes på sätt nyss blifvit angifvet, men då det

icke desto mindre lärer vara angeläget att vidtaga alla åtgärder, som

kunna vara egnade att undanrödja möjligen förefintliga farhågor för

missbruk af deklarationerna, helst anlitandet af de mera detaljerade

deklarationsformulären härigenom otvifvelaktigt komme att befordras,

anser jag mig böra förorda 1895 års komités förslag, att deklarationernas

granskning endast borde verkställas af vederbörande beskattningsnämnds

ordförande och en af honom tillkallad ledamot, hvilken borde

kunna ombytas vid olika mål, äfvensom att, sedan denna granskning,

vid hvilken i taxerings- och pröfningsnämnd äfven kronans ombud

skulle ega rätt att vara tillstädes, egt rum, för uppgifternas innehåll

redogörelse visserligen borde lemnas inom beredningen eller nämnden,

men endast i den mån sådant funnes vara för taxeringen oundgängligen

nödigt. I enahanda syfte synes mig 1895 års komitéförslag, i hvad

det förordar meddelandet af hittills saknade bestämmelser om ansvar

och skadeersättningsskyldighet för taxeringsman, som bryter sin tystlåtenhetspligt,

vara förtjent af godkännande.

Sistnämnda komité har, för ytterligare tillgodoseende af de skattskyldiges

berättigade kraf på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna

lemnade uppgifter, framhållit behofvet af sådan ändring

i gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång till dessa uppgifter icke

medgåfves annan än den, som i och för taxeringen skulle deraf erhålla

del. Väl kan, derest deklarationspligten inskränkes på sätt jag föreslagit,

behofvet af en grundlagsändring i antydt syfte icke sägas framträda

lika skarpt, som förhållandet skulle blifva, om komiténs förslagom

ett mera detaljeradt deklarationsförfarande vunne godkännande, men

då ändringen i hvarje händelse — äfven om bestämmelserna i gällande

bevillningsförordning bibehållas oförändrade —- synes vara på sin plats,

tillåter jag mig hemställa, att Eders Kong!. Maj:t framdeles ville på

föredragning af chefen för justitiedepartementet taga berörda fråga i

nådigt öfvervägande. Den omständigheten, att eventuel förslag i ämnet

icke kan blifva upphöjdt till lag förr än tre år härefter, lärer icke för

frågan om den obligatoriska sjelfdeklarationens införande kunna till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 34.

41

mätas afsevärd betydelse. Saknaden af ett förbud i angifven riktning

har mig veterligen hittills icke faktiskt medfört någon olägenhet, och

om med dess utfärdande ännu får anstå någon kortare tid, synes detta

på sin höjd kunna medföra den verkan, att deklarationer enligt de mera

omfattande formulären under sagda tid tilläfventyrs icke komme att

afgifvas så talrikt, som eljest måhända skulle varit fallet.

Ordnas deklarationsförfarandet på ofvan angifna sätt, hyser jag

den fasta förvissning, att inga berättigade invändningar mot detsamma

skola kunna göras äfvensom att, i synnerhet efter någon tids tillämpning,

sagda förfarande ej skall kännas tryckande. Med det ringa faktiska

material, som för det stora flertalet skattskyldige hittills stått beskattningsmyndigheterna

till buds, har det icke kunnat undvikas, att

taxeringen ofta varit ungefärlig eller, om man så vill, en medeltalstaxering.

Vill man bereda den direkta beskattningen större utrymme

i statens skattesystem än hittills, måste det allmänna föreställningssättet

ledas till insigt om nödvändigheten deraf, att, lika litet som tvifvel

råder derom, att andra skatter, såsom tull, acciser m. fl., skola utgöras

efter fulla värdet eller qvantiteten af skatteföremålet, äfven bevillningen

kommer att utgå i förhållande till den exakt uträknade inkomsten.

Ofvergången till ett sålunda mera skärpt skatteförfarande kan måhända

för en och annan kännas något besvärande, men jag betviflar icke, att

den allmänna meningen inom kort skall komma till erkännande deraf,

att den ökade effektivitet i tillämpningen af skattebestämmelserna, som

afses med deklarationsförfarandet, äfven kommer att leda till ökad rättvisa

och jemlikhet i taxeringen.

Hvad jag nu yttrat om den obligatoriska sjelfdeklarationen har

nännast åsyftat de uppgifter om inkomst af kapital och arbete, som

föreslagits skola af de skattskyldige afgifvas till ledning för deras

egen taxering. De båda komitéerna hafva emellertid förordat införandet

äfven för fastighet segare af en viss deklarationsskyldighet. Denna

skulle naturligen icke afse några inkomstuppgifter, men deremot borde

egare af jordbruksfastighet lemna uppgifter om egendomens enligt tillgängliga

handlingar eller annorledes kända areal i åker, äng samt

skogs- och betesmark, hvarje egoslag för sig, och, der sådant kunde

uppgifvas, egendomens genom ordentlig gradering kända innehåll i fullgod

jord af sagda egoslag äfvensom om årliga arrendet för utarrenderad

egendom, samt egare af annan fastighet om markens eller tomtens

areal, derå uppförda byggnader och dessas brandförsäkringsvärde samt

om årliga hyressumman för uthyrd egendom jemte hyresvärdet för hyres
Bih.

till liiksd. Prot. 1301. 3 Sami. 1 Afd. 23 Haft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

fritt upplåtna, för det af egaren sjelf begagnade samt för andra ej uthyrda

lägenheter inom sådan egendom. Dessa uppgifter skulle endast

aflemnas de år, då ny allmän fastighetstaxering skulle ega rum, hvilket

enligt komitéernas förslag skulle ske hvart femte i stället för såsom

hittills hvart tredje år. Från uppgiftsskyldigheten skulle fritagas fastighetsegare,

hvilkas fastigheter nästföregående år icke varit taxerade till

minst 1,000 kronor.

Komitéernas berörda förslag synes mig, allenast med den ändring,

att nyssnämnda minimisiffra af 1,000 kronor lämpligen torde böra höjas

till 5,000 kronor, i hög grad förtjent af godkännande. Allmänt och

säkerligen icke utan grund klagas öfver den brist på likformighet, som

olika taxeringsdistrikt och ännu mera olika landsdelar emellan råder i

fråga om upptaxeringen af värdet å fast egendom. Tid efter annan

inom olika län företagna, mera ingående undersökningar rörande fastighetstaxeringen

hafva ådagalagt, att stora ojemnheter, hvilka icke egt

sin grund i faktiska förhållanden, vidlådt sagda taxeringar. Om, på

sätt komitéerna föreslagit, uppgifter om areal och egogradering samt

arrenden och hyror tillhandahållas beskattningsnämnderna, komme dessa

att till sitt förfogande erhålla ett material, på hvilket en likformig beskattning

kunde byggas och som medgåfve kontroll, att sådan likformighet

verkligen iakttagits. Äfven om uppgifterna i ett och annat

fall till äfventyrs blefve mer eller mindre ofullständiga eller bristfälliga,

komme de likväl att utgöra ett synnerligen värdefullt tillskott till det

underlag — hufvudsakligen bestående af köpeskillingsuppgifter och i

stad brandförsäkringsvärden äfvensom taxeringsmännens personliga, ofta

temligen lösliga kännedom om förhållandena — på hvilket fastighetstaxeringen

för närvarande måste byggas.»

Bevillningsutskottet yttrade:

»Ehuru principen om obligatorisk sjelfdeklaration torde hafva sin

egentliga och rätta plats uti en lagstiftning, tillämpande äfven andra

nyare grundsatser i fråga om beskattningen och mera än vår nu gällande

skattelagstiftning egnad att träffa de större förmögenheterna, anser

utskottet sig dock böra förorda införande i bevillningsförordningen af

bestämmelser om obligatorisk sjelfdeklaration. Det synes utskottet

nemligen önskligt och nyttigt, att början göres med att vänja vårt folk

vid denna nya beskattningsgrundsats, hvilken vid en framtida fullständigare

revision af skattelagstiftningen lärer komma att vinna vidsträckt

tillämpning. Utskottet anser detta så mycket mera tillrådligt, som numera

väg banats för en dylik revision genom det af innevarande års

Riksdag fattade beslut om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Magt i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

43

ändamål att åstadkomma ett särskiljande af den kommunala beskattningen

från skatten till staten.

Af hvad utskottet sålunda anfört angående den betydelse, som

enligt utskottets förmenande bör gifvas åt ett införande redan nu af

bestämmelser om obligatorisk sjelfdeklaration, följer emellertid, att

utskottet anser, det man härvid bör gå varsamt till väga och i mild

form tillämpa ifrågavarande grundsats. Utskottet kan derför ej tillstyrka

antagandet af de utaf Kongl. Maj:t härutinnan föreslagna bestämmelser

oförändrade, utan har utskottet deri vidtagit åtskilliga förändringar,

såsom det vid detta betänkande fogade, af utskottet upprättade förslag

till ny bevillningsförordning utvisar. Såsom närmare skäl för några

af dessa ändringar vill utskottet anföra följande:

Hvad först beträffar den uppgiftsskyldighet, som enligt 14 § a)

och 15 § 1 mom. i Kongl. Maj:ts förslag skulle åligga egare eller

innehafvare af jordbruksfastighet, skulle det i många fall blifva synnerligen

svårt och stundom omöjligt för jordbrukare att lemna de föreskrifna

uppgifterna. Härtill kommer, att det synes tvifvelaktigt, huruvida

den nytta, taxeringsmyndigheterna skulle kunna hafva af dessa

uppgifter, kunde uppväga det besvär och den kostnad, som desamma

skulle medföra för de uppgiftsskyldige, samt det ökade arbete, som

derigenom skulle tillskyndas bevillningsberedningarnas ordförande. I

hvarje fall skulle säkerligen tillämpningen af förslaget i denna del vålla

mycket missnöje. Utskottet finner sig för den skull böra hemställa,

att ifrågavarande bestämmelser måtte ur förslaget utgå. Dock har

utskottet ansett uppgiftsskyldighet böra åligga egare af utarrenderad

jordbruksfastighet för inkomst af arrendet, derest denna inkomst under

nästföregående år uppgått till minst 1,000 kronor. En sådan uppgift

torde ock utan svårighet kunna lemnas. Dessutom har utskottet i 21 §

föreslagit, att egare eller innehafvare af jordbruksfastighet skulle vara

skyldig att, efter vederbörlig anmaning, om fastigheten lemna upplysningar,

i den mån sådana kunna lemnas.

Deremot kan utskottet ej finna något fullgiltig! skäl, hvarför

deklarationspligt utan särskild anmaning ej skulle stadgas beträffande

inkomst af arbete. Kongl. Maj:ts förslag innehåller i detta afseende i

14 § endast, att uppgiftsskyldige äro skattskyldige, hvilka enligt lag

äro pligtige att föra handelsböcker. Utskottet har deremot ansett sig

böra föreslå uppgiftsskyldighet under viss förutsättning äfven för andra

än sådana, som föra handelsböcker.

Den af Kongl. Maj:t uti 17 § föreslagna rätt för skattskyldig att

i vissa fall muntligen afgifva de upplysningar, som för hans taxering

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

erfordras, och den härmed sammanhängande, uti sista stycket af 24 §

föreskrifna skyldighet för bevillningsberedningens ordförande att skriftligen

affatta sådan muntlig uppgift under beredningens sammanträde

har utskottet ur sitt förslag uteslutit. Då skattskyldig enligt 20 § eger

att af beredningens ordförande erhålla upplysning angående uppgiftsskyldigheten,

synas nemligen berörda stadganden, hvilka skulle vålla

tidsutdrägt vid beredningens sammanträden, icke vara af behofvet påkallade.

»

Kongl. Maj:ts förslag till bevillningsförordning var, med deri af

bevillningsutskottet föreslagna ändringar, i nedan intagna delar af följande

lydelse:

(Motsvarar i

D. Bergströms

motion)

14 §.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

14 §.

Skyldige att, i den ordning här

nedan stadgas, utan särskild anmaning

på heder och samvete afgifva

uppgifter till ledning vid taxeringen

äro:

a) egare af fastighet eller sådan

innehafvare deraf, som i 2 § omförmäles,

så vida för nästföregående år

taxeringsvärde af minst 5,000 kronor

varit fastigheten åsatt;

b) verk eller bolag, som är med

Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller

blifvit såsom aktiebolag registreradt

eller står under offentlig kontroll;

c) annan skattskyldig, som under

nästföregående år uppskattats för

eller åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst

af kapital eller enligt lag är

pligtig att föra handelsböcker.

(Utskottets förslag.)

14 §.

Skyldige att, i den ordning här

nedan stadgas, utan särskild anmaning

på heder och samvete afgifva

uppgifter till ledning vid taxeringen

äro:

a) eg are af fastighet, som i 1 §

b) omförmäles, eller sådan innehafvare

af dylik fastighet, som

enligt 2 § är pligtig att derför

erlägga bevillning, så vida för

nästföregående år taxeringsvärdet

å den eller de fastigheter,

hvilka af honom egas

eller med skattskyldighet innehafvas,

sammanlagdt uppgått

till minst 10,000 k ronor;

b) (Oförändradt.)

c) en hvar, som enligt lag är

pligtig att föra handelsböcker;

d) skattskyldig, som under

nästföregående år uppskattats

för eller åtnjutit minst 1,000

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

45

(Kongl. Maj:ts förslag.)

15 §.

1 mom. Uppgiftsskyldig egare

eller innehafvare af jordbruksfastighet

skall, första gången år 1898 och

derefter hvart femte år, aflemna

skriftlig uppgift, enligt faststäldt

formulär, om egendomens enligt tillgängliga

handlingar eller annorledes

kända areal i åker, äng samt skogsoch

betesmark, hvarje egoslag för

sig, och, der sådant kan uppgifvas,

egendomens genom ordentlig gradering

kända innehåll i fullgod jord af

sagda egoslag äfvensom om årliga

arrendet för utarrenderad egendom.

2 mom. Uppgiftsskyldig egare

eller innehafvare af annan fastighet

skall å tid, som i 1 mom. sägs, aflemna

skriftlig uppgift, enligt faststäldt

formulär, om markens eller

tomtens areal, derå uppförda byggnader

och dessas brandförsäkringsvärde

samt om årliga hyressumman

för uthyrd egendom jemte hyresvärdet

för hyresrätt upplåtna, för af

egaren sjelf begagnade samt för

andra ej uthyrda lägenheter inom

sådan egendom.

(Utskottets förslag.)

kronors inkomst af kapital eller

i arrende för fastighet;

e) skattskyldig, som under

nästföregående år uppskattats

för eller åtnjutit minst 2,000

kronors inkomst af arbete eller

af kapital och arbete gemensamt.

15 §.

1 mom. Uppgiftsskyldig egare

eller innehafvare af sådan fastighet,

som i 14 § a) omnämnes, skall, första

gången år 1898 och derefter

hvart femte år aflemna skriftlig

uppgift, enligt faststäldt formulär,

om markens eller tomtens areal,

derå uppförda byggnader och dessas

brandförsäkringsvärde samt om årliga

hyressumman för uthyrd egendom

jemte hyresvärdet för hyresfritt

upplåtna, för af egaren sjelf

begagnade samt för andra ej uthyrda

lägenheter inom sådan egendom.

(Motsvarar

i motionen)

15 § 1 mom.

15 § 2 mom.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34,

(Motsvarar

i motionen)

15 § 3 mom.

15 § 4 mom.

18 § 1 mom.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

3 mom. Utgöres fastigheten af

frälseränta, fiske eller vattenfall,

eger uppgiftsskyldighet enligt denna

§ icke rum.

16 §.

1 mom. Verk eller bolag, som i

14 § b) omförmäles, skall till fullgörande

af den enligt samma § verket

eller bolaget åliggande skyldighet

att afgifva uppgift till ledning

vid taxeringen af sin inkomst hvarje

år aflemna bestyrkt utdrag af verkets

eller bolagets senast afslutade

räkenskaper, utvisande beloppet af

hela den under räkenskapsåret uppkomna

vinst, ränta å eget kapital

inräknad; skolande vid detta utdrag

fogas bestyrkt afskrift eller tryckt

exemplar af verkets eller bolagets

revisionsberättelse för senaste räkenskapsår.

Skattskyldig, hvarom i 14 § c)

förmäles, skall likaledes hvarje år

enligt faststäldt formulär aflemna

skriftlig uppgift å den inkomst, han

åtnjutit af kapital eller af rörelse,

för hvilken han enligt lag är pligtig

att föra handelsböcker.

(Utskottets förslag.)

2 mom. (Lika med 3 mom. i

Kongl. Maj:ts förslag.)

16 §.

Verk eller etc.— — — — —

— — — — — — räkenskapsår.

Skattskyldig, hvarom i 14 §

c), d) och e) förmäles, skall

likaledes hvarje år, enligt faststäldt

formulär, aflemna skriftlig

uppgift å den inkomst, han

åtnjutit.

18 §. 18 §.

Skyldighet att afgifva uppgift, (Oförändrad.)

hvarom i denna förordning sägs,

åligge för omyndig eller sådan frånvarande,

för hvilken god man af

domstol förordnats, förmyndaren

eller gode mannen för hvad han har

under sin förvaltning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

47

(Kongl. Majt:s förslag.) (Utskottets förslag.)

19 §. 19 §.

För annan än enskild person (Oförändrad.)

åligge uppgiftsskyldigheten vederbörande

styrelse, förvaltning eller

ombud.

20 §.

Skattskyldig, som önskar upplysning

rörande beskaffenheten af honom

åliggande uppgiftsskyldighet

och sättet för dess fullgörande, ege

att för sådant ändamål hänvända sig

till vederbörande bevillningsberednings

ordförande.

21 §.

1 mom. Skattskyldig, som enligt

de i denna förordning meddelade

bestämmelser icke är pligtig att afgifva

uppgift till taxeringen, vare

dock skyldig att efter anmaning,

som i 25 § 2 mom. sägs, lemna uppgift

å det belopp, hvartill hans inkomst

af kapital eller arbete det

nästföregående året uppgått.

2 mom. En hvar skattskyldig

är det i öfrig obetaget att meddela

upplysningar, som kunna tjena till

ledning vid hans taxering.

20 §.

(Oförändrad.)

21 §.

1 mom. Skattskyldig, som enligt

de i denna förordning meddelade

bestämmelser icke är pligtig att afgifva

uppgift till taxeringen, vare

dock skyldig att efter anmaning,

som i 25 § 2 mom. sägs, lemna

uppgift:

a) å det belopp, hvartill hans

inkomst af kapital eller arbete

det nästföregående året uppgått;

och

b) öfver fastighet, hvarför

bevillning af honom erlägges,

i den mån infordrade upplysningar

kunna lemnas.

2 mom. (Oförändradt).

(Motsvarar

i motionen)

18 § 2 mom.

19 § 1 mom.

16 § 1 mom.

1C § 2 mom.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar

i motionen)

20 §.

(Kongi. Maj:ts förslag.)

22 §.

Till ytterligare ledning vid taxeringen

skola derjemte följande uppgifter

meddelas:

l:o) de år, då allmän fastighetstaxering

skall verkställas:

a) af stadsdomstol samt domare

på landet:

uppgift å beloppet af den vid

senaste försäljning betingade köpeskilling

för hvarje fast egendom,

hvarå, efter det enahanda uppgift

sist meddelades, lagfart på grund

af köp beviljats; börande i denna

uppgift, hvilken skall angifva köpares

och säljares namn samt köpeafhandlingens

datum, anmärkas, när

försäljningen skett af föräldrar till

barn, om och i så fall till hvilket

belopp i köpeskillingen inbegripits

godtgörelse för inventarier eller in - bergad gröda, om förbehåll gjorts

om s. k. undantagsförmåner samt

om köpet skett å exekutiv eller

konkursauktion;

b) af direktion för hypoteksinrättning:
uppgift

å det värde, hvartill

hvar och en i samma hypoteksinrättning

till belåning anmäld fast

egendom blifvit uppskattad vid derå,

efter det enahanda uppgift senast

meddelades, för dylikt låns erhållande

anstäld och godkänd värdering;
2:o)

hvarje år:

(Utskottets förslag.)

22 §.

Till ytterligare ledning vid taxe

ringen skola derjemte följande upp

gifter meddelas:

l:o) (Oförändradt.)

2:o) hvarje år:

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

49

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

a) af styrelse öfver brandför- a)—d) (Oförändrade),

säkringsinrättning eller dess agenter

eller vederbörande brandstods
komité:
uppgift

rörande försäkringsvärdet

å de i 5 § b) omförmälda hus och

byggnader; börande denna uppgift,

hvilken skall meddelas särskild! för

hvare fastighet, afse samtliga hit

hörande byggnader, hvilka blifvit

mot brandskada försäkrade under

den tid af samma år och det näst

föregående, för hvilken enahanda

uppgift icke förut meddelats;

b) af statsdepartement jemte

hvarje embetsmyndighet eller embetsverk,

vare sig statens, stads

eller menighets, äfvensom af styrelse

för allmän inrättning eller stiftelse,

der einbets- eller tjensteman, vaktbetjent

eller annan eger utbekomma

aflöning eller pension:

uppgift angående hvar och en

person för det löpande året tillkommande

fast lön eller pension,

äfvensom under nästföregående år

uppburna särskilda belopp af tjenstgöringspenningar,

dagaflöning, traktamente,

arfvode, uppmuntrings-,

mil- eller felräkningspenningar,

portions-, inqvarterings- eller beklädnadsersättning,

provision eller

gratifikation och andra löneförmåner,

hvarjemte, då med tjenstebefattning

följer fri kost, boställe, bostad eller

löningsjord eller inkomst af sportler,

expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar

eller andra obestämda

Bih. till liiksd. Hrot. IDOL 5 Samt. 1 Afd. 23 llä)t.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

eller extra inkomster, sådant bör i

uppgiften särskildt antecknas;

c) af förmyndarekammare eller

gode män för tillsyn å förmynderskap:
uppgift

angående sammanlagda

beloppet af hvarje omyndigs inkomst

af kapital för nästföregående

år, för så vidt den uppgått till

minst 500 kronor;

d) af agent för utländskt försäkringsbolag

:

uppgift angående antalet försäkringar

och premiebeloppet för nästföregående

år inom agenturens område,

äfvensom beloppet af utbetalda

återförsäkringspremier;

e) af styrelse för verk eller bolag,

som i 14 § b) sägs; så ock af

sådan i 14 § c) omförmäld skattskyldig,

som under nästföregående

år taxerats för inkomst af rörelse

eller yrke till belopp af minst 3,000

kronor eller som är pligtig att föra

handelsböcker:

enahanda uppgift, hvarom i b)

stadgas, angående lön- och arfvodestagares

samt öfriga arbetares löneförmåner.

I uppgift, hvarom i 2: o) b) och

e) stadgas, må icke något slag af

de vederbörande tillkommande aflöningsförmåner

uteslutas, äfven om

enligt denna förordning afdrag för

någon del deraf må vara vid taxeringen

medgifvet; dock att pension

eller gratifikation å belopp, understigande

200 kronor, må från sådan

(Utskottets förslag.)

e) af styrelse för verk eller bolag,

som i 14 § b) sägs; så ock af

annan skattskyldig, som under

nästföregående år taxerats för inkomst

af rörelse eller yrke till belopp

af minst 3,000 kronor eller

som är pligtig att föra handelsböcker:
enahanda

uppgift, hvarom i b)

stadgas, angående lön- och arfvodestagares

samt öfriga arbetares

löneförmåner.

I uppgift,--------

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

51

(Kongl. Maj:ts förslag.)

uppgift uteslutas, då för den, som

åtnjutit dylik pension eller gratifikation,

annan inkomst ej uppgifves.

28 §.

Blanketter till de uppgifter, som

i 15 och 16 §§ omförmälas, skola

kostnadsfritt tillhandahållas de skattskyldige

hos ordförande i bevillningsberedning

samt derjemte i

Stockholm hos öfverståthållareembetet,

i öfriga städer hos magistraten

och å landet hos ordförande i

kommunalnämnd.

1 enahanda ordning tillhandahållas

blanketter enligt särskildt faststäldt

formulär åt skattskyldige,

som, ehvad de enligt bestämmelserna

i denna förordning äro pligtige

afgifva uppgift till taxeringen

eller icke, önska om sin beskattningsbara

inkomst lemna fullständigare

uppgift än sådan, hvarom i

16 § 1 mom. förmäles.

24 §.

De i 15, 16, 21 och 22 §§ omförmälda

uppgifter skola upprättas

särskildt för hvarje kommun på landet

och hvarje territoriel församling

i stad samt före den 1 april aflem-*

nas antingen direkt till ordföranden

i vederbörande bevillningsberedning

eller ock i Stockholm till öfverståthållareembetet

och i öfriga orter till

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

det län, magistraten i den stad eller

kronofogden i det fögderi, der taxe
-

(Utskottets förslag.)

— — — — — uppgifves.

23 §.

Blanketter till de uppgifter, som

i 15, 16 och 17 §§---—

kommunalnämnd.

I enahanda —

förmäles.

24 §.

De i 15, 16, 17, 21 och 22 §§

(Motsvarar i

motionen)

19 § 2 mom.

21 §.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar i

motionen)

23 §.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

ringen anses skola ega rum eller den

skattskyldige är bosatt. Sådana

uppgifter må kunna i betaldt bref

med allmänna posten insändas.

Med aflemnande af uppgift från

verk eller bolag till ledning för dess

egen taxering må dock njutas anstånd

till utgången af april månad;

och derest hinder möter att, innan

bevillningsberedningens sammanträde

afslutats, aflemna sådan uppgift,

må densamma, efter derom hos

beredningens ordförande gjord

skriftlig anmälan, i stället till kronans

ombud hos taxeringsnämnden

aflemnas så fort ske kan och i hvarje

händelse före den 1 juni.

— — — — insändas.

Med aflemnande — — — —

— -— — den 1 juni.

26 §. 26 §.

1 mom. Varder uppgift, som i (Oförändrad.)

22 § omförmäles, icke inom före
skrifven

tid aflemnad, ege bevillningsberedningens

ordförande eller

kronans ombud hos taxeringsnämnd

eller hos pröfningsnämnd att densamma

infordra.

2 mom. År den uppgiftspligtige

icke offentlig myndighet eller

tjensteman, må infordrandet jemväl

kunna ega rum genom Kongl. Maj:ts •

befallningshafvande, hvilken eger

dervid förelägga lämpligt vite.

3 mom. För taxeringen eljest

erforderlig officiel uppgift skall, då

begäran derom framställes, af vederbörande

embetsverk lemnas; hvarförutom

bevillningsberedningens

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3é.

53

(Kongl. Maj :ts förslag.)

ordförande äfvensom kronans ombud

hos taxeringsnämnd eller hos

pröfningsnämnd må eg a att taga

del af sådana hos domare eller domstol

förvarade handlingar, som i

beskattningsafseende kunna tjena

till ledning.

4 mom. Efter anmaning, som i

25 § 2 mom. sägs, vare ock andra

verk eller bolag samt enskilda arbetsgivare

än de i 22 § 2:o) e)

nämnda pligtige att aflemna sådan

uppgift angående lön- och arfvodestagares

samt öfriga arbetares löneförmåner,

som i sistnämnda författningsrum

omförmäles.

(Utskottets förslag.) (Motsvarar i

motionen)

27 §.

27 §.

24 § 1 mom.

Underlåter någon att inom stadgad

tid afgifva enligt 15 § eller 16

§ föreskrifven uppgift eller att inkomma

med sådan särskildt infordrad

uppgift eller upplysning, som

i 25 § omförmäles, hafve förlorat

rätten att fullfölja talan i fråga om

taxeringsvärdet å den fastighet eller

beloppet af den inkomst, som uppgiften

eller upplysningen skolat afse.

Hörsammas icke sådan anmaning,

som i 25 § 1 mom. sägs, och

afser densamma uppgift, hvarom i

16 § stadgas, skall den försumlige

bota ett belopp, svarande mot tio

procent af den bevillning, som inom

beredningsdistriktet varder den

skattskyldige påförd för den inkomst,

som uppgiften skolat afse.

Underlåter någon att inom stadgad

tid afgifva enligt 15 §, 16 §

eller 17 § — — — — — —

Hörsammas— — — — —

16 och 17 §§ stadgas— — — —

— — — — afse.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar i

motionen)

24 § 2 mom,

25 §.

(Kong! Maj:ts förslag.)

Gitter den uppgiftspligtige visa

giltig ursäkt för underlåtenheten,

ege de i denna § stadgade påföljder

icke rum.

28 §.

Vid underlåtenhet att behörigen

fullgöra hvad i 22 § och 26 § 4

mom. stadgas vare den försumlige,

derest han är offentlig tjensteman,

underkastad ansvar såsom för annat

tjenstefel, men böte eljest 25 kronor.

89 §.

Utan hinder af uteblifven uppgift

och med rätt att pröfva, i hvad

mån afgifven uppgift är af beskaffenhet

att böra läggas till grund för

taxeringen, eger bevillningsberedningen

att föreslå samt taxeringsoch

pröfningsnämnderna att bestämma

och fastställa skattskyldigs

taxering.

Granskningen af de skattskyldiges

till ledning för egen taxering

lemnade uppgifter skall härvid verkställas

endast af berednings eller

nämnds ordförande med biträde i

hvarje särskildt fall af den ledamot,

som ordföranden anser böra tillkallas;

och må vid granskningen i taxerings-

eller pröfningsnämnd jemväl

vederbörande kronoombud vara tillstädes.

För innehållet af sålunda granskad

uppgift må icke inom beredningen

eller nämnden vidare redogörelse

lemnas, än som för taxeringen

oundgängligen erfor das.

(Utskottets förslag.)

Gitter — — —• — —

rum.

28 §.

(Oförändrad.)

29 §.

(Oförändrad.)

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

55

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Derest af skattskyldig lemnad

uppgift icke följes vid hans taxering,

skola skälen derför i taxeringslängden

eller beskattningsnämndens

protokoll angifvas; och

skall tillika, då sådant frångående

af lemnad uppgift egt rum hos taxerings-

eller pröfningsnämnd, så fort

ske kan underrättelse derom genom

utdrag af nämndens protokoll med

allmänna posten den skattskyldige

kostnadsfritt tillsändas.

30 §.

Uppgift af skattskyldig till ledning

för hans egen taxering må ej,

utan att den skattskyldige medgifva

uppgiftens offentliggörande, vara

tillgänglig för andra än de personer,

hvilka jemlik^ 29 § och 36 §

b) skola granska uppgiftens innehåll,

kronans ombud hos taxeringsoch

pröfningsnämnderna samt de

embets- och tjenstemän, hvilka i

och för sin befattning deraf erhålla

del, och må ej heller utan den skattskyldiges

samtycke i taxeringseller

pröfningsnämnds protokoll intagas;

skolande efter taxeringsårets

utgång såväl nu omförmälda som

alla öfriga uppgifter, hvilka enligt

denna förordning aflemnats, med

det undantag, hvartill stadgandet i

70 § föranleder, öfverlemnas till

bevillningsberedningens ordförande

hos hvilken de skola behörigen förvaras

intill dess fem år förflutit,

hvarefter de af honom förstöras.

(Utskottets förslag.)

30 §.

(Oförändrad.)

(Motsvarar i

motionen)

4

26 §.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar i (Kongl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

motionen)

27 §.

31 §.

31 §.

1 mom. Derest i afgifven uppgift

eller upplysning enligt 16 §,

18 §, 21 § 2 mom. eller 25 §

skattskyldig eller förmyndare eller

god man för sådan mot bättre

* vetande lemnat origtigt meddelande

och derigenom från taxering undandragit

inkomst, skall vid den taxeringsförrättning,

då kännedom erhålles

om sådant svikligt förfarande,

den skattskyldige särskilt taxeras

för den inkomst, hvarför bevillning

till följd af berörda förfarande icke

blifvit påförd; och böte den skattskyldige

eller, der den origtiga uppgiften

lemnats af förmyndare eller

god man, denne ett belopp, motsvarande

fem gånger den bevillning,

som genom det svikliga förfarandet

undandraga kronan. Lag samma

vare, der någon mot bättre vetande

i uppgift enligt 15 § angående

fast egendom lemnat origtigt meddelande.

2 mom. Har inkomst, som af

skattskyldig åtnjutits, undgått begillning

af annan orsak än att afvifven

uppgift varit veterligen origtig,

skall vid den taxeringsförrättning,

då utredning härom vinnes,

den skattskyldige särskildt taxeras

för den sålunda obeskattade inkomsten.

3 mom. Taxering på grund af

denna § skall ske senast inom tre

år efter det år, då inkomsten rätte
-

1 mom. Derest i afgifven uppgift

eller upplysning enligt 16 §,

17 §, 18 §, 21 § eller 25 § skattskyldig

— — — — — —--

— — enligt 15 § eller 21 §

angående fast egendom lemnat origtigt

meddelande.

2 mom. (Oförändradt.)

3 mom. (Oförändradt.)

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:ö 34.

57

(Kongl. Maj:ts förslag.)

ligen bort taxeras, och påföres bevillningen,

derest den skattskyldige

aflidit, hans dödsbo. År boet skiftadt,

påföres bodelegare icke mera

än hvad af bevillningen å hans lott

belöper och i intet fall mera än

hans lott i boet utgör.

(Utskottets förslag.) (Motsvarar

i motionen)

34 §. 34 §. so §.

1 mom. Genom utfärdad allmän 1. mom. Genom utfärdad — —

kungörelse underrättar Kongl. Maj:ts — — — —--------

befallningshafvande i början af hvart — — — —--------

och ett år de skattskyldige om de — — — —--------

personer, hvilka komma att inom — — — —----------

hvarje ort såsom ordförande leda — — — —-------

bevillningsberedningens arbeten för — — — — ---------

samma år, samt om de särskilda — — — —-------

beredningsdistrikt, deruti länet blif- —--—-------

vit indeladt, hvarjemte Kongl. Maj:ts — — — —-------

befallningshafvande meddelar före- — — — —---------

skrift om det antal beredningsleda- — — — —--------

möter, som inom hvarje berednings- — — — —--------

distrikt skall väljas, samt om hvad — — — —---------

i öfrigt vid dessa val bör iakttagas. — — — —---------

Uti denna kungörelse erinras veder- — — — —--------

börande om skyldigheten att aflemna — -— — —--------

de uppgifter, som i afseende på — — — —-------

den förestående bevillningstaxerin- — — — —----------

gen skola meddelas, samt om på- — — — —--------

följden för uraktlåtenhet derutinnan, — — — —---------

hvarjemte underrättelse meddelas — — — —--------

om tid och ställe för uppgifternas — — — —---------

aflemnande äfvensom hvarest blan- — — — —-------

ketter till de i 15, 10 och 21 §§----15, 10, 17 och 21 §§

omförmäldauppgiftertillhandahållas, — — — - likasom derom, att skattskyldig, som — — — —

önskar upplysning rörande beska!- — — — —

Bih. till Riktd. Prot. IDOL 5 Sami. 1 A/d. 23 ljuf t.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar

i motionen)

(Kongl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

fenheten af honom åliggande uppgiftsskyldighet

och sättet för dess

fullgörande, eger att för sådant

ändamål hänvända sig till vederbörande

bevillningsberednings ordförande.

2 mom. Val af ledamöter och

suppleanter i bevillningsberedningen

skola förrättas före den 15 februari;

börande genast efter valförrättningens

slut den, som dervid fört ordet,

om valet underätta ej mindre

de valde än ordföranden i beredningen.

förande.

2 mom. (Oförändradt.)

ord
-

32 §.

36 §.

36 §.

Bevillningsberednings ordförande

åligger särskild!:

a) att, i öfverensstämmelse med

hvad i 20 och 23 §§ stadgas, tillhandahålla

de skattskyldige blanketter,

som i 23 § omförmälas, samt

på begäran meddela skattskyldig

erforderliga upplysningar rörande

beskaffenheten af den honom åliggande

uppgiftsskyldighet och sättet

för dess fullgörande;

b) att samla, ordna, numrera och

granska de för taxeringen aflemnade

uppgifter och anmälningar, vidtaga

föreskrifna åtgärder för uteblifna

eller eljest erforderliga uppgifters

införskaffande, dervid bör tillses, att

genom infordrande af sådana upplysningar,

som i 21 § 1 mom. omförmälas,

ledning vinnes för taxering

af jemväl sådana skattskyldige,

Bevillningsberednings ordförande

åligger särskild!:

a) (Oförändradt.)

b) att samla,-------

— — som i 21 § omförmäles, —

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.

59

(Kong!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

hvilka icke enligt 14 § äro pligtige — — — —---------

att utan särskild anmaning aflemna — — — —-------

uppgifter, samt i öfrigt söka att — — —- —---------

inhemta upplysningar till ledning — — — —----------

för en noggrann och tillförlitlig ■— — — —--------

taxering äfvensom att, då anled- — — — —---------

ning till tillämpning af 28 § före- — — — —-------

kommer, derom göra anmälan hos — — — —--------

Kongl. Maj:ts befallningshafvande — — — — —--------

för den åtgärd, som för sådant — — — —---------

ändamål må på sagda myndighet — — — — --------

ankomma; ankomma;

c) att bestämma tid och ställe c)—h) (Oförändrade.)

för beredningens sammanträde samt

derom ofördröjligen ej allenast underrätta

ledamöterna i beredningen,

utan äfven på lämpligt sätt och i

god tid meddela de skattskyldige

inom beredningsdistriktet underrättelse

; börande beredningssammanträdena,

hvilka på landet alltid skola

hållas inom distriktet, utsättas så

tidigt, att samtliga beredningarna

senast den 31 maj må hafva afslutat

sina arbeten;

d) att vid beredningens sammanträden

föra ordet, tillhandahålla

och meddela ledamöterna alla i och

för taxeringen erhållna uppgifter

och upplysningar, med den inskränkning,

hvartill stadgandet i 29 § föranleder,

i taxeringslängden på behöriga

ställen anteckna uppgifternas

nummer, uppgifna salu-, liypoteksoch

brandförsäkringsvärden å fastigheter

äfvensom, derest skattskyldig

gjort sig skyldig till försumlighet,

hvarom i 27 § förmäles, derom göra

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 34.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

anteckning i längden; skolande derjemte

särskild förteckning å sådana

försumlige taxeringsnämnden meddelas

;

e) att, då inkommen uppgift å

aflöning eller pension eller annan

dylik inkomst afser person, som ej

är inom distriktet mantalsskrifven,

till vederbörande afsända uppgiften

eller transsumt af densamma och i

senare fallet derom verkställa anteckning

å uppgiften;

f) att, då kommun eller annan

menighet, samfund, verk eller inrättning,

stiftelse, oskiftadt dödsbo,

förening eller bolag af beredningen

föreslagits till utgörande af bevillning

för inkomst och styrelsen eller

förvaltningen icke har sitt säte inom

distriktet, om sådant förslag underrätta

ordföranden i bevillningsberedningen

å den ort, der styrelsen eller

förvaltningen har sitt säte, med

uppgift tillika å det föreslagna taxeringsbeloppet;

skolande jemväl rörande

annan skattskyldig, hvilken,

utan att vara inom beredningsdistriktet

mantalsskrifven, derstädes

upptagits till bevillning för inkomst

af nyssnämnda slag, enahanda underrättelse

meddelas beredningens i

mantalsskrifningsorten ordförande;

g) att, då sådan underrättelse,

som under f) sägs, kommit honom

till hända, anteckna innehållet itaxeringslängdens

anmärkningskolumn,

så vida underrättelsen afser någon,

som är till bevillning i längden upp
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets

(Kongl. Maj:ts förslag.)

förd, samt i annat fall äfvensom då

beredningen afslutat sina sammanträden

delgifva kronans ombud hos

taxeringsnämnden underrättelsens

innehåll för anteckning i nämndens

protokoll och den vidare åtgärd,

som på nämnden må ankomma;

h) att noga tillse, att de skattskyldiges

till ledning för egen taxering

aflemnade uppgifter, ehvad de

afse pågående eller redan verkstäld

taxering, icke varda för obehöriga

tillgängliga, för hvilket ändamål sådana

uppgifter böra, då de icke för

taxeringen erfordras, under säkert

lås förvaras, äfvensom att, då han

från sin befattning afgått, till sin

efterträdare aflemna samtliga i enlighet

med stadgandet i 30 § hos

honom förvarade handlingar, som

icke enligt bestämmelserna i samma

§ blifvit af honom förstörda; samt

i) att utan lösen tillhandahålla

skattskyldig, som sådant påfordrar,

diariibevis öfver lemnade uppgifter.

55 §.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens

fortgång sig göra låter,

bör begärd upplysning om den

af taxeringsnämnden skattskyldig

påförda taxering honom på stället

meddelas.

Dessutom och på det hvar och

eu skattskyldig må komma i tillfälle

att erhålla kännedom om de

Betänkande N:o 34. 61

(Utskottets förslag.)

i) att utan lösen tillhandahålla

skattskyldig, som sådant påfordrar,

mottagningsbevis öfver af honom

lemnade uppgifter.

55 §.

(Oförändrad.)

(Motsvarar

i motionen)

51 §.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar

i motionen)

56 §.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag

hos taxeringsnämnden skedda ändringar

i bevillningsberedningens

förslag, åligger det den, som fört

nämndens protokoll, att, senast fjorton

dagar efter det taxeringsförrättningarna

inom fögderi eller stad

blifvit afskräde, aflemna, i Stockholm

till öfverståthållareembetet, i

öfriga städer till magistraten och

på landet till kommunalstämmans

ordförande, för hvarje kommun på

landet och hvarje beredningsdistrikt

i stad utskrifna utdrag af sagda protokoll,

utvisande alla af nämnden

beslutade förändringar uti och tilllägg

till beredningens förslag. Dessa

protokollsutdrag, hvilka äfven böra

upptaga de anteckningar, som enligt

36 § g) blifvit i protokollet

gjorda, skola under viss bestämd

och vederbörligen kungjord tid, som

icke må understiga fjorton dagar,

på lämpligt och dervid äfven tillkännagifvet

ställe hållas de skattskyldige

till hända.

60 §. 60 §.

För att granska taxeringarna (Oförändrad.)

samt pröfva och afgöra anförda besvär

eller annars framstälda anmärkningar

i anledning af taxeringsnämndernas

vidtagna åtgärder

och beslut skall en pröfningsnämnd

årligen under senare hälften af september

månad sammanträda för

hvart och ett län i länets residensstad

och för Stockholms stad i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

63

(Kong! Maj:ts förslag.)

Stockholm; egande denna nämnd

att, efter tagen erforderlig kännedom

om hvad taxeringslängder samt

protokoll äfvensom, med den inskränkning,

hvartill stadgandet i

29 § föranleder, aflemnade uppgifter

innehålla och noggrann pröfning

af alla nämnden understälda

frågor och förhållanden, meddela

sådana rättelser och ändringar i

eller göra sådana tillägg till den

verkstälda taxeringen, hvilka finnas

af rättvisa och billighet samt en

författningsenlig och jemlik beskattning

påkallade.

73 §.

1 mom. Ordförande i och ledamot

af bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd

skall vid fullgörandet af sitt uppdrag

ställa sig till ovilkorlig efterrättelse

de föreskrifter, denna förordning

och den till ledning för

taxeringsmyndigheterna utfärdade

instruktion innehålla, samt, efter

sorgfällig granskning och samvetsgrann

pröfning af meddelade uppgifter

och för öfrigt upplysta eller

kända förhållanden, efter bästa förstånd

samt på heder och samvete

föreslå, bestämma och fastställa taxeringen,

så att densamma varder i

möjligaste måtto jemlik och rättvis.

2 mom. Ordförande i och ledamot

af bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd

(Utskottets förslag.) (Motsvarar

i motionen)

73 §.

(Oförändrad.)

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

samt kronans ombud bos dylik

nämnd och biträdande tjensteman

får icke utom vid beredningens och

vederbörande nämnds sammanträde,

och jemväl då endast med iakttagande

af hvad i 29 och 30 §§

stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs

meddelade uppgift eller

upplysning; och må de under öfverläggningarna

inom sagda beredning

eller nämnder lemnade upplysningar

och yttrade åsigter rörande enskildes

ekonomiska ställning icke på

något sätt utspridas. Den häremot

bryter varé, derest han på grund

af tjenstebefattning erhållit kännedom

om det yppade förhållandet,

underkastad ansvar såsom för tjenstefel

och straffes eljest med böter

från och med 25 till och med 500

kronor.

Har genom sådant yppande af

hvad hemligt hållas bort skada uppkommit,

vare den felande derjemte

skyldig skadan till fullo godtgöra.

3 mom. Ordförande i och ledamot

af bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd

skall afträda så väl då fråga förekommer

om hans egen, hans föräldrars,

barns eller syskons taxering

som ock då fråga är om taxering

af bolag, hvars styrelse han

tillhör, eller af skattskyldig, af hvilken

han uppbär aflöning.

4 mom. Ofvanstående 1, 2 och

3 mom. skola vid hvarje bevillningsberednings,

taxeringsnämnds

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

65

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.) (Motsvarar i

motionen).

och pröfningsnämnds första sammanträden

uppläsas.

74 §. 74 §. ro §.

1 mom. Till ersättning åt ord- 1—4 mom. (Oförändrade.)

förandene i bevillningsberedningarna,

till arfvoden åt kronans ombud

vid taxeringsnämnd i stad och

för protokollsföringen hos sådan

nämnd samt för protokollsföringen

och andra anteckningar under pröfningsnämndens

sammankomster, till

kostnad för tryckning eller utskrift

af förteckningar öfver de till pröfningsnämnden

inkomna besvärsskrifter

äfvensom till vedergällningför

det i samband med taxeringsförrättningarna

för öfrigt lemnade

biträde af städernas tjenstemän eller

andra personer, som icke ega att

vid samma förrättningar beräkna

rese- och traktamentsersättning, må

hvarje pröfningsnämnd, med undantag

af Stockholms stads, för hvilken

nedanstående särskilda stadgande

gäller, använda och fördela

högst ett belopp, motsvarande tre

procent af de första 100,000 kronor,

hvartill distriktets hela bevillningssumma

efter denna förordning

för året uppgår, två procent af

derpå följande 50,000 kronor och

en procent af allt hvad bevillningssunnnan

öfverstiger 150,000 kronor;

dock får, om än denna bevillningssumma

sedermera skulle visa

liih. till Riksd. Prof. 1901. 5 Sami. 1 A/d. 29 Raft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

sig öfverstiga dess af pröfningsnämnden

beräknade belopp, hvarken

någon ytterligare kostnadsersättning

eller vedergällning än

den då beviljade för samma år utdelas,

eller ett sådant öfverskott

tagas i beräkning vid bestämmande

af enahanda ersättning och vedergällning

under ett följande år; börande

vid de särskilda ersättningarnes

bestämmande afseende fästas

på för uppdragets utförande erforderlig

skicklighet, tid och arbete.

Landsstatstjensteman, som i och för

tjensten är skyldig att närvara vid

taxeringsförrättning, eger icke att

derför åtnjuta arfvode af bevillningen.

2 mom. Angående det för ofvan

uppgifna ändamål af pröfningsnämnden

anvisade belopp och dess

fördelning bör till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande aflåtas särskildt

utdrag af nämndens protokoll, hvarefter

det beviljade beloppet i vanlig

ordning utbetalas af länets landtränteri

och med bifogande af sagda

protokollsutdrag i kronoräkenskaperna

redovisas.

3 inom. Till bestridande af kostnaderna

för blanketter till taxeringslängder,

till ersättning åt ordförandene

i bevillningsberedningarna, till

arfvode åt kronans ombud och för

protokollsföringen samt andra anteckningar

under taxeringsnämndernas

och pröfningsnämndernas sammankomster

äfvensom till vedergäll
-

(Utskottets förslag.)

s. 67 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

67

(Kongl. Maj:ts förslag.)

ning för det i samband med taxeringsforrättningarna

för öfrigt lemnade

biträde af personer, som icke

ega att vid samma förrättningar

beräkna traktamentsersättning, må

af Stockholms stads pröfningsnämnd

användas och disponeras ett belopp,

som svarar emot högst en och en

half procent af samma stads efter

denna förordning utgående hela bevillningssumma

för året; gällande

jemväl för bemälda pröfningsnämnd

det i 1 mom. af denna § gjorda

förbehåll för det fall, att bevillningssumman

skulle komma att öfverstiga

pröfniugsnämnden beräkning. Om

det af pröfningsnämndens sålunda

beviljade belopp och detsammas fördelning

skall underrättelse genom

utdrag af nämndens protokoll meddelas

statskontoret, hvarifrån beloppet

utbetalas.

4 mom. Ersättning med 50 öre

arket för den afskrift af taxeringslängderna,

hvilken det enligt 57 §

3 mom. åligger häradsskrifvaren att

till kommunalstämmas ordförande aflemna,

samt den i 43 och 68 §§ bestämda

rese- och traktamentskostnadsersättning

bör, efter granskning

af derå ingifna räkningar, utan sammanblandning

med de i föregående

tre moment omförmälda taxeringskostnader

och arfvoden med flere

utgifter, utbetalas för länen af vederbörande

landtränteri och för hufvudstaden

af statskontoret.

(Utskottets förslag.)

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Motsvarar i (Kong!. Maj:ts förslag.)

motionen).

5 mom. Statskontoret åligger

att till Kong!. Maj:ts befallningshafvande

i länen efter reqvisition

utlemna erforderligt antal exemplar

af denna förordning äfvensom blanketter

till taxeringslängder, jemte

sammandrag, samt till pröfningsnämndernas

längder, för att genom

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg vederbörande tillställas. För

Stockholms stad ombesörjer öfverståthållareembetet

tryckning och tillhandahållande

af blanketter till taxeringslängder.

Blanketter till uppgifter, som i

15, 16 och 21 §§ omförmälas, så

ock till protokollsutdrag, som i 29

§ sägs, skola genom Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes försorg tryckas

och vederbörande tillsändas; börande

kostnaden derför gäldas, på sätt i

4 mom. stadgas.

(Utskottets förslag.)

5 inom. Statskontoret--—

— — — — taxeringslängder.

Blanketter till uppgifter, som i

15, 16, 17 och 21 §§ omförmälas,

stadgas.

75 §. 75 §.

1 mom. Åtal för förseelse, som (Oförändrad.)

i 31 § 1 mom. eller 73 § 2 mom.

omförmäles, anhängiggöra vid allmän

domstol.

Då till följd af uraktlåtet fullgörande

af de i denna författning

meddelade föreskrifter eller af annan

orsak eljest fråga uppstår om tilllämpning

af deruti stadgadt bötesansvar,

skall af vederbörande kronoombud,

ordförande eller ledamot

i bevillningsberedning, taxeringsnämnd

eller pröfningsnämnd eller

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

annan behörig person anmälan derom

göras hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

som, efter pröfning af

härvid förekommande förhållanden,

förordnar om uttagandet af de böter,

hvartill en eller annan finnes hafva

gjort sig förfallen, samt vidtager de

åtgärder, som anmäld försummelse

eller uteblifven verkställighet afhvad

i denna förordning stadgas föröfrigt

kan påkalla.

Förseelse, hvarom i 31 § 1 mom.

förmäles, är föremål för allmänt åtal;

förseelse, som i 73 § 2 mom. omförmäles,

må ej af allmän åklagare

åtalas, der ej målsegande densamma

till åtal angifvit.

2 mom. Den, som icke nöjes åt

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, hvarigenom han, på grund

af ofvan åberopade stadganden, blifva

fäld till böter, eger att, med iakttagande

af hvad i allmänhet är stadgadt

angående böters nedsättning

och dylika utslags öfverklagande,

öfver det meddelade beslutet anföra

besvär hos kammarrätten, livilka

besvär böra vara dit inkomna innan

klockan tolf å trettionde dagen efter

erhållen del af samma beslut.

3 mom. Böter, som enligt denna

förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande,

skola de förvandlas efter

allmän strafflag.

Vid lagförslagets behandling inför Riksdagen uppstod beträffande

förslagets hufvudpunkt § 14 eu synnerligen liflig diskussion. De principiella

motståndarne till införande af obligatorisk sjelfdeklaration sökte

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

häfda hurusom, särskild!, i fråga om kapitalister och näringsidkare, rigtigheten

af de uppgifter till taxering, som dessa skulle tvingas aflemna,

ytterst måste bero på det subjektiva omdömet. Det vore rättsvidrig!

att nödga de skattskyldige att för rigtigheten af dylika uppgifter sätta

heder och samvete i pant, så mycket mera som de skattskyldige, derest

deras uppgifter af vederbörande taxeringsmyndighet lemnades utan hänsyn

och de ville visa sanningsenligheten af sitt nödtvungna vittnesmål

i egen sak, i ingen händelse kunde göra detta utan ett fullständigt

uppoffrande af hvarje affärssekretess och i hvarje fall icke hade någon

säkerhet att uppnå sitt mål, enär ju alltid meningarne kunde vara olika

om huru beräkningen af inkomsterna rätt skulle utföras. Vidare, yttrades

det, vore hela apparaten ändamålsvidrig, ty för de ärlige och

samvetsgranne behöfdes den icke, och mot de oärlige och samvetslöse

blefve den kraftlös och vanmägtig.

Å annan sida, derifrån motståndet mot förslaget icke var af principiel

natur, rönte detsamma motstånd af det skäl, att de aflemnade uppgifterna

icke skulle kunna med beskattuingsmyndiglieternas nuvarande

sammansättning hållas tillräckligt hemliga, och åter andra röstade emot

förslaget på den grund, att genom dess antagande tiden för andra vigtiga

skattereformer och en rättvis fördelning af skattebördan skulle aflägsnas

i stället för närmas.

Af många bland dem, som uttalade sig för utskottets förslag, gjordes

emellertid vissa detaljanmärkningar emot detsamma. Så förmenade åtskilliga,

att sjelfdeklaration borde fordras jemväl af egare af jordbruksfastighet,

och anmärktes ytterligare, dels att gränsen för sjelfdeklarationens

användning vore satt för lågt, dels oclc att ett stadgande om

deklarationsskyldighet för alla, som hade skyldighet att föra handelsböcker,

vore onödigt.

Vid företagen omröstning afslogs i Första Kammaren § 14 mom.

a, c, d och e, mom. a med 102 röster mot 26, som afgåfvos för bifall

till ifrågavarande del af paragrafen med följande lydelse:

»a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 § omförmäles,

så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst 10,000

kronor varit fastigheten åsatt.»

Efter votering om kontraproposition, i hvilken 101 röster afgåfvos

för yrkandet om rent afslag, beslöt Andra Kammaren med 120 röster

mot 87, som afgåfvos för utskottets förslag, att § 14 i bevillningsförordningen

skulle erhålla följande lydelse:

»Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild an
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 71

maning på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen

äro:

a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 §

omförmäles, så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst

50,000 kronor varit fastigheten åsatt;

b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller

blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll;

c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats

för eller åtnjutit inkomst af kapital, eller af arbete, eller af begge

gemensamt, uppgående till minst 4,000 kronor.»

Med anledning af frågans olika utgång inom kamrarne och efter

åtskillig strid om formen för dess fortsatta handläggning, förklarades

densamma slutligen hafva förfallit.

Den år 1897 tillsatta kommunalskattekomitén har i sitt betänkande

den 18 maj 1900 föreslagit införande af obligatorisk sjelfdeklaration

i samband med den allmänna bevillningens förvandling till en allmän

och ren inkomstskatt. De närmare föreskrifterna angående deklarationen

innefattas i komiténs förslag till förordning angående taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering, enligt hvilket förslag skyldighet

att utan särskild anmaning på heder och samvete afgifva uppgifter

till ledning vid taxeringen skulle åligga dels bolag och verk, som

äro med Kongl. Maj:ts oktroj försedda eller blifvit såsom aktiebolag

registrerade eller stå under offentlig kontroll, dels annan skattskyldig,

som nästföregående år beskattats för eller åtnjutit minst 3,000 kronors

inkomst, dock att uppgiftspligt. jemväl ålåge sådan skattskyldig, hvilken

nästföregående år beskattade eller åtnjutna inkomst icke uppgått

till 3,000 kronor, så framt inkomsten utgjorts af eller deri ingått inkomst

af kapital till belopp af minst 1,500 kronor, dels slutligen skattskyldig,

som påfordrar taxering efter de tre senaste årens medelinkomst.

(Till att få sin taxering sålunda bestämd skulle enligt förslaget den

vara berättigad, som det enligt lag åligger att föra handelsböcker, eller

hvilken eljest förer behöriga räkenskaper.) Såsom påföljd för underlåtenhet

att inom stadgad tid aflemna föreskrifven uppgift föreslås förlust

af rätten att fullfölja talan i fråga om beloppet af den inkomst,

som uppgiften skolat afse, och föreslås vidare, att uppgiftspligtig,

derest han i afgifven uppgift mot bättre vetande lemnat origtigt medde
-

Kommunal
skattekomi
tén.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

lande och derigenom från taxering undandragit inkomst, skulle bota en

tiondedel af det inkomstbelopp, som genom det svikliga förfarandet undandraga

taxering, hvarjemte vid eftertaxering, som dock icke finge

ske senare än fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras,

vederbörande skattskyldig skulle särskildt taxeras för den inkomst, för

hvilken i följd af berörda förfarande skatt icke blifvit påförd.

I syfte att garantera hemlighållandet af innehållet i aflemnade deklarationer

och förebygga deras missbrukande, föreslås af komitén: att

granskning af deklarationerna skall verkställas endast af vederbörande

nämnds ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot,

som ordföranden anser böra tillkallas, dock att vid granskningen i taxerings-

eller pröfningsnämnd jemväl kronoombudet må vara tillstädes;

att inom nämnden för innehållet af granskade uppgifter icke må lemnas

vidare redogörelse, än som för taxeringen oundgängligen erfordras; att

deklarationerna icke utan att vederbörande skattskyldige medgifvit deras

offentliggörande må vara tillgängliga för andra än de personer,

hvilka, enligt hvad förut sagts, skola granska deras innehåll, kronans

ombud hos taxerings- och pröfningsnämnderna samt de embete- och

tjensteman, hvilka i och för sin befattning deraf erhålla del, och att

de ej heller må utan den skattskyldiges samtycke i taxerings- eller pröfningsnämnds

protokoll intagas; samt att efter taxeringsårets utgång uppgifterna

skola öfverlemnas till beredningsnämndens ordförande, hos hvilken

de skola behörigen förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter

de förstöras.

I den allmänna motiveringen yttrar komitén, bland annat, följande:

»Den betydelse införandet af deklarationstvång eger för ett framgångsrikt

taxeringsarbete och ökandet af möjligheten för en rättvis

och jemlik taxering har tillförene senast i motiven till det vid 1897

års riksdag fallna förslaget blifvit så fullständigt utvecklad, att derom

intet är för komitén att tillägga. Framhållas må endast, att, då komitén

byggt sitt förslag till bevillningsförordning på den allmänna och

rena inkomstskattens grund, komitén icke utan att betänkligt brista i

följdrigtighet kunnat underlåta att föreslå införandet af obligatorisk

sjelfdeklaration, som ju allmänt erkännes vara ett oeftergifligt vilkor, för

att ett så anlagdt skattesystem skall ega nödig bärighet. Redan för

närvarande förefinnes deklarationstvång för en viss klass af skattskyldige,

utan att några olägenheter deraf försports, och efter anmaning är

en hvar skattskyldig pligtig att meddela uppgift angående storleken af

sin inkomst. Derest nu lagstiftningen, på samma gång allmän inkomstskatt

infördes, sådant oaktadt stannade vid den bestående ordningen i

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

73

fråga om deklarationspligt, skulle tvifvelsutan häraf följa, att taxeringsmyndigheterna

i ojemförligt större utsträckning än hittills såge sig

nödsakade att infordra uppgifter. Då emellertid den förmenta olägenheten

för skattskyldig af ett deklarationstvång icke lärer blifva

större, om uppgiften afgifves utan föregående anmaning, än om den

lemnas, efter det sådan tillstälts honom, vill det synas komitén, som

skulle en dylik anordning i sjelfva verket komma att hufvudsakligen

föranleda allenast ökad tidsutdrägt och ökadt besvär för taxeringsmyndigheterna

vid fullgörandet af deras magtpåliggande och grannlaga värf.

Komitén, hvilken sålunda i likhet med 1894 års bevillningskomité anser

frågan gälla, icke huruvida obligatorisk sjelfdeklaration bör införas,

utan endast sättet, hvarpå den bör anordnas, har härutinnan sökt tillgodogöra

sig det lagstiftningsmaterial, som föreligger i nyssnämnda

och 1895 års bevillningskomitéers utlåtanden samt Kongl. Maj:ts ofvan

omförmälda, i proposition till 1897 års Riksdag framlagda förslag.

Medan komitén sålunda å ena sidan sökt att åt deklarationstvånget bereda

nödig effektivitet genom meddelade ansvarsbestämmelser, har

komitén å andra sidan sökt att, så långt sådant synts kunna ske,

utan att det med sjelfdeklarationen åsyftade mål äfventyras, underlätta

deklarationspligtens fullgörande för den skattskyldige, hvarjemte komitén

föreslagit bestämmelser i syfte att garantera hemlighållandet af

innehållet i aflemnade deklarationer och förebygga deras missbrukande

i konkurrenssyfte.»

I den speciella motiveringen till förslaget till förordning angående

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, yttrar komitén, i

fråga om gränsen för inträdandet af deklarationstvång, följande:

»Komiténs förslag innefattar ett försök att i viss mån medla

emellan de olika synpunkter, som i förevarande ämne gjorts gällande.

Å ena sidan håller komitén sålunda före, att deklarationstvång icke

bör åläggas för lägre inkomst än 3,000 kronor, der ej inkomst helt

eller delvis utgöres af inkomst af kapital, i hvilket fall nedflyttning af

gränssiffran ansetts kunna ske till 1,500 kronor, men har komitén å

andra sidan icke velat för deklarationstvång uppställa vilkoret af lagstadgad

skyldighet att föra handelsböcker. Betydelsen af reformen

skulle nemligen derigenom allt för mycket förringas, då ju bland annat

så väl det egentliga jordbruket som ock grufdrift och bergsmannahandtering

skulle ställas utom området för deklarationspligtens tillämpning,

i huru vidsträckt omfattning de än drefves. Idkas jordbruk i så

stor skala, att behållna inkomsten — endast om sådan är nemligen här

Bih. till Riksd. Prof. 1301. 5 Smil. / Afd. 23 Häft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

Yttranden af

stadsfullmägtige.

74 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

fråga — utgör 3,000 kronor, förutsätter detta med en antagen räntefot

af fem för hundra redan för skuldfri fastighet ett taxeringsvärde af

60,000 kronor, och lärer enligt komiténs mening svårighet icke möta

för egare eller innehafvare af eu så pass stor egendom att på ett nöjaktigt

sätt fullgöra sin deklarationspligt. .Att skattskyldig, som påfordrar

taxering efter de tre senaste årens medelinkomst, underkastas

deklarationstvång, oberoende af inkomstbeloppens storlek under taxeringsperioden,

torde befinnas vara ett oundgängligt vilkor för att ifrågavarande

beskattningssätt, skall kunna erhålla önsklig effektivitet.»

Slutligen torde böra nämnas, att kommunalskattekomitén, som ansett

sig böra hemställa om sådan ändring i pröfningsningsnämndens

sammansättning, att halfva antalet ledamöter utsåges genom val af landstingen

eller i städer, som ej deltaga i landsting, stadsfullmägtige, tilllika

föreslagit en icke obetydlig reducering af antalet ledamöter i taxerings-

och pröfningsnämnderna. En sådan åtgärd hade, enligt hvad

komitén anför, påkallats, bland annat, af omsorgen för bevarandet af

den största möjliga sekretess vid ett taxeringsarbete, som i betydligt

större utsträckning än hittills betjenade sig af deklarationstvång; och

läge det, enligt komiténs förmenande, jemväl i sakens natur, att tillämpningen

af principen om obligatorisk sjelfdeklaration äfven i öfrigt medgåfve

ett lättande af taxeringsapparaten i angifvet afseende.

Öfver kommunalskattekomiténs betänkande har Kongl. Maj:t infordrat

yttrande från vederbörande, och sådant har redan blifvit afgifvet

af stadsfullmägtige i Stockholm och Göteborg. Då det kan

vara af intresse att taga kännedom om de åsigter, hvilka i fråga om

sjelfdeklaration gjort sig gällande inom dessa rikets två största: kommuner,

återgifves här hvad bemälde stadsfullmägtige derom yttrat.

Stadsfullmägtige i Stockholm yttra (Beredningsutskottets utlåtande

1901, n:o 38, sid. 12 och 13):

»Uti det af komitén afgifna förslaget till förordning angående taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering har komitén inrymt de

vigtiga bestämmelserna om obligatorisk sjelfdeklaration såsom grund

för inkomsttaxeringen. Dessa bestämmelser äro en konseqvent följd åt

att komitén byggt sitt förslag till bevillningsförordning å principen af allmän

och ren inkomstskatt. Allt tyder på, att införandet af sjelfdeklaration

inom den närmaste tiden ifrågakommer. Derigenom borde ock en

afgjord och väsentlig förbättring i taxeringshänsende kunna vinnas under

förutsättning: att deklarationspligtens begränsning väl utstakas; att åt

deklarationerna gifves sådan form, att de skattskyldiges uppgifter blifva

s. 75 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 75

möjliga att åtminstone i hufvudsak kontrollera; samt att sådana anordningar

vidtagas, att deklarationernas innehåll hemlighålles sä fullständigt, som

med fyllande af deras ändamål är förenligt.

I förstnämnda hänseende har komitén föreslagit, att deklarationspligt

skulle inträda först vid en inkomstsiffra af 3,000 kronor, så framt

inkomsten ej utgjorts af eller deri ingått inkomst af kapital till belopp

af minst 1,500 kronor. Denna gräns synes med afseende å förhållandena

i hufvudstaden väl hög och torde här utan olägenhet kunna något

sänkas.

Beträffande uppgiftens form torde mot det af komitén upprättade

förslaget till formulär för deklaration kunna anmärkas, att detsamma

dels lemnar de uppgiftspligtige alltför fria händer vid fullgörande af

deklarationspligten, dels ock kan innebära anledning till tvekan derom,

hvad som rätteligen är att hänföra till beskattningsbar inkomst. Enligt

detta förslag skall nemligen den uppgiftspligtige uppgifva summan af

sin inkomst efter afdrag för vissa utgifter, hvilkas belopp och egenskap

han icke behöfver uppgifva. Det vill å ena sidan synas, som om

fältet härmed vore lemnadt öppet för mindre samvetsgranna personer

att undandraga sig skattskyldighet för en del af sin inkomst utan någon

möjlighet för taxeringsmyndigheterna att bedöma rättmätigheten af

de gjorda afdragen. A andra sidan kan en samvetsgrann person, som

är osäker om sin rätt att afdraga vissa inkomstbelopp, lätt föranledas

att såsom beskattningsbart medräkna belopp, som han lagligen egt afdraga,

hvaraf följden blir, att ett obehörigt skattebelopp af honom utkräfves.

Det skulle säkerligen lända till större reda och säkerhet och

det med deklarationen afsedda mål bättre främjas, derest formuläret

affattades så, att det komme att innehålla för den uppgiftspligtige lättfattliga,

fullständiga anvisningar, huru han skall skrifva sin deklaration

med angifvande bland annat, der inkomsterna enligt hans uppfattning

delvis skola beskattas i andra kommuner eller taxeringsdistrikt, huru

mycket, som belöper sig på de särskilda ställena. På detta sätt skulle

äfven förebyggas, att skattskyldig af okunnighet gjorde origtiga afdrag

eller fördelningar, då taxeringsmyndigheterna egde material att i nu

angifna häseenden pröfva befogenheten af den skattskyldiges åtgöranden.

Vidkommandet värnandet om de skattskyldiges berättigade anspråk

på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna lemnade uppgifter

har komitén uti den underdåniga skrifvelse, som åtföljt betänkandet,

framhållit, att införandet af obligatorisk sjelfdeklaration måste

förutsätta sådan ändring af gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

till dessa uppgifter icke medgifves annan än den, som i och för taxeringen

deraf skall erhålla del. «

Till fullo biträdande denna förutsättning, anse stadsfullmägtige

emellertid, att äfven de af komitén föreslagna stadgandena till värnande

om sekretessen vid taxeringsförfarandet böra göras mera effektiva.

Hvad hufvudstaden angår, synes detta mål kunna nås genom ett annat

ordnande af taxering sförrättning ärna än det af komitén föreslagna.»

Stadsfullmägtige i Göteborg yttra (Stadsfullmägtiges handlingar

1900, n:o 147, sid. 10—12):

»Den i förslaget till förordning angående taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid taxering innehållna vigtiga bestämmelsen om obligatorisk

sjelfdeklaration och dess läggande till grund för inkomsttaxeringen har

af komitén sjelf betecknats såsom en gifven följd deraf, att komitén

byggt sitt förslag till bevillningsförordning på den allmänna och rena

inkomstskattens grund. Med instämmande häri vilja stadsfullmägtige

också för sin del uttala sig för deklarationspligtens införande, såsom

innefattande en afgjord förbättring i taxeringshänseende, men stadsfullmägtige

vilja derjemte vid detta uttalande fästa det bestämda förbehåll,

att innehållet i deklarationerna hemlighålles så fullständigt som är förenligt

med fyllandet af deklarationernas ändamål samt att detta hemlighållande

göres genom lämpliga föreskrifter fullt effektivt.

Oafsedt de af komitén i sådant syfte föreslagna stadganden uti

ifrågavarande förordning, har komitén uti den underdåniga skrifvelse,

som åtföljt komitébetänkandet, framhållit, att införandet af obligatorisk

sjelfdeklaration »måste, för tillgodoseende af de skattskyldiges berättigade

kraf på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna

lemnade uppgifter rörande deras ekonomiska förhållanden, förutsätta

sådan ändring i gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång till dessa

uppgifter icke medgifves annan än den, som i och för taxeringen deraf

skall erhålla del».

Med fullt gillande af denna förutsättning anse stadsfullmägtige

dessutom erforderligt, att nyssnämnda af komitén föreslagna stadganden

göras mera verksamma för ernåendet af den önskade sekretessen. —

Såsom för sådant ändamål synnerligen tjenlig lärer få anses en bestämmelse

derom, att ordföranden i beredningsnämnden, på hvilken befattningshafvare

ansvaret för deklarationernas hemlighållande i främsta

rummet hvilar, varder en edsvuren tjensteman, hvilken, i händelse af

pligtförsummelse i nämnda afseende, finge ansvara såsom för tjenstefel.

Ett fullständigt fyllande af detta önskemål inom rikets alla beredningsdistrikt

skulle emellertid kräfva inrättandet och aflönandet af en ny och

s. 77 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 77

mycket talrik tjenstemannaklass och lärer derför icke kunna betraktas

annat än som en möjlig framtidssak. Deremot torde redan nu kunna

finnas lämpligt att åt den kommun, som sådant önskade och vore villigersätta

den ökade kostnaden härför, medgåfves rätt att få sådane särskilde

tjenstemän anstälde; hvarförutom, äfven med bibehållande af

komiténs förslag oförändradt, förväntas bör, att till ordförande i beredningsnämnder

företrädesvis utses i tjenst varande eller pensionerade

embets- och tjenstemän i allmänhet, framför yrkesidkare och sådane,

hvilka sig till förmån skulle kunna använda den kännedom om konkurrenters

affärsställning, de genom dylikt ordförandeskap erhållit.

I fråga om berörda af komitén föreslagna stadganden få stadsfullmägtige

ytterligare framhålla dels behofvet af att inom hvarje beredningsnämnd,

der ordförandeskapet icke är uppdraget åt eu särskild

tjensteman, nämnes en vice ordförande, hvilken har att vid förfall för

ordföranden sköta dennes befattning och på hvilken böra ställas samma

kompetensfordringar som på ordföranden, dels ock att granskningen af

deklarationerna böra kunna ske af ordföranden ensam, och att alltså

tillkallandet för detta ändamål af annan ledamot i nämnden må göras

beroende af ordförandens bepröfvande.»

I åtskilliga europeiska länder åligger de skattskyldig^ pligten att utländsk iaglemna

uppgift å sin årliga inkomst (— deklarationstvång). Detta är för- stlftninehållandet

i Storbritannien och Irland (lag den 22 juni 1842), Danmark (lag

den 2 juli 1870), Italien (lag den 24 augusti 1877), Sachsen (lag den 2

juli 1878), Baden (lag den 20 juni 1884), Preussen (lag den 24 juni 1891),

Österrike (lag den 25 oktober 1896) och de flesta sclnveiziska kantoner.

I vissa länder äro innehafvare af mindre inkomster befriade från ovilkorlig

deklarationsskyldighet, såsom exempelvis i Preussen, der denna

skyldighet inträder först vid en inkomst af mer än 3,000 mark, samt

i Österrike, der den inträder vid en inkomst af 1,000 floriner.

Underlåtenhet att afgifva deklaration, medför vanligen förlust af

rätten att öfverklaga taxeringen. Men i många lagstiftningar äro med

sådan underlåtenhet förenade äfven andra, strängare påföljder. Så skall

i Preussen för skattskyldig, som efter förnyad särskild anmaning icke

fullgör ifrågavarande skyldighet, skatten förhöjas med 25 procent. 1

Baden, Sachsen, Italien och vissa schweiziska kantoner bestraffas underlåtenhet

att deklarera såsom undansnillande af skatt, i fall den skatt
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Preussen.

78 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

skyldige blifver för lågt beskattad. I England straffas denna förseelse

med böter ända till 50 £.

Felaktiga deklarationer äro i allmänhet belagda med stränga straff,

som emellertid vanligtvis inträda först om den origtiga deklarationen

ledt till för låg beskattning. I Preussen och somliga andra tyska land

är dock redan hvarje afsigtlig felaktighet i deklaration, som är egnad

att undandraga staten skatt, straffbar, utan hänsyn till om den föranledt

för låg beskattning eller icke. Om rättelse sker, innan felaktigheten

upptäckes, inträder straffrihet. Straffet utgör i allmänhet böter,

uppgående till ett visst antal gånger skattens belopp.

För att förskaffa skattskyldig trygghet derom, att de uppgifter och

upplysningar, som han rörande sin ekonomiska ställning meddelar, icke

delgifvas obehöriga personer, hafva lagstiftningarna ej blott ålagt beskattningsmyndigheterna

tystnadspligt rörande dessa uppgifter utan ock

vidtagit andra anordningar, bland hvilka är att särskild!! beakta det i

flere lagstiftningar, bland dem den preussiska, stadgade förbudet mot

beskattningslängdernas offentliggörande.

För vinnande af mera detaljerade upplysningar rörande de utländska

lagstiftningarnas bestämmelser i hithörande delar hänvisas till

den af professoren D. Davidson, enligt uppdrag af chefen för kongl.

finansdepartementet, år 1893 utarbetade öfversigt af den i utlandet gällande

lagstiftningen angående inkomstskatt.

Hvad särskildt Preussen beträffar, innehåller lagen af den 24 juni

1891 rörande deklarationspligten följande bestämmelser:

Ovilkorlig deklarationsskyldighet åligger hvarje fysisk eller icke

fysisk person, som är taxerad för det skatteår, under hvilket deklaration

för det följande skatteåret skall afgifvas, till en inkomst af mer

än 3,000 mark. — På särskild uppmaning af beskattningskomiténs ordförande

är jemväl hvarje annan skattskyldig pligtig att afgifva deklaration.

Deklaration skall affattas i enlighet med föreskrifna formulär, olika,

för fysiska och icke fysiska personer, som kostnadsfritt tillhandahållas

de skattskyldige. Fysisk persons deklaration skall innehålla uppgift

dels å den behållna inkomsten af hvar och en af de i lagen omnämnda

hufvudgrupperna af inkomstkällor (l:o kapitalförmögenhet, 2:o fastighet,

arrende och hyra med inberäknande af hyresvärdet af bostad i eget hus,

3:o handel och yrkesmässig näring, bergsbruk inberäknadt, 4:o vinstgifvande

sysselsättning samt rättigheter till periodiskt inflytande medel och andra

periodiska förmåner af hvarje slag) samt summan af inkomsterna från

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 79

alla dessa hufvudgrupper, dels ock å de räntor m. m., för livilka afdrag’

från totalinkomsten påkallas. Icke fysisk persons deklaration skall

innehålla uppgift å beskattningsbara nettoinkomsten (— de öfverskott

livilka i form af aktieräntor eller vinstutdelningar, under hvad namn

som helst, fördelas bland delegarne eller användas till amortering af

skulder eller grundkapital, till förbättringar eller affärsutvidgning eller

till bildande af reservfonder — dock med afdrag af 3 Va procent af

det inbetalda aktiekapitalet). — För alla deklarationer gäller att de

skola afgifvas med försäkran att uppgifterna gjorts efter bästa förstånd

och samvete.

Deklarationerna skola inom viss föreskrifven tid afgifvas till beskattningskomiténs

ordförande antingen skriftligen eller muntligen till

protokollet. Skriftliga få insändas med posten i betaldt bref, men på

afsändarens risk. Komiténs ordförande är skyldig att på muntliga förfrågningar

lemna upplysning om sättet för deklarationers affattande.

Den som utan giltiga hinder underlåter att inom föreskrifven tid

afgifva honom åliggande deklaration i föreskrifven form, förlorar rätten

att öfverklaga sin beskattning för det ifrågavarande skatteåret. Den

som efter ytterligare till honom stäld uppmaning utan giltigt hinder

underlåter att inom fyra veckor derefter afgifva vederbörlig deklaration,

skall utom den påförda skatten erlägga ett tillskott af 25 procent deraf.

Icke fysiska personer äro derjemte skyldige att hos beskattningskomiténs

ordförande årligen ingifva sina affärsberättelser och årsbokslut samt

bolagsstämmas beslut rörande dessa.

Den som i deklaration antingen lemnar origtiga eller ofullständiga,

till minskning af skatten egnade uppgifter rörande sin egen inkomst

eller inkomst tillhörande person, för hvilken han är målsman eller representant,

eller ock förtiger inkomst, som han enligt inkomstskattelagen

är skyldig uppgifva, gör sig förfallen till straff, utgörande från

4 till 10 gånger det skattebelopp, som undansnillats eller var afsedt

att undansnillas, dock minst med böter af 100 mark. Derest förhållandena

ge vid handen, att förseelsen väl skett medvetet, men ej i afsigt

att undansnilla skatt, nedsättes straffet till böter från 20 till 100 mark,

och straffet bortfaller, om den skattskyldige, innan anmälan om förseelsen

skett eller undersökning inledts, på vederbörligt ställe rättar

eller kompletterar sina uppgifter, resp. angifver sin inkomst samt inom

förelagd tid erlägger skatten.

När förseelse af ifrågavarande slag föreligger, fastställes efterkraf

af skatten, dock preskriberas skyldigheten att betala dylikt efterkraf

på 10 år. Statens anspråk på skatt gäller äfven mot den skattskyldiges

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

arfvingar, men anspråket mot arfvingarne preskriberas på 5 år, och

ingen af arfvingarna ansvarar med mera än sin arfslott. Preskriptionstiden

börjar löpa från slutet af det skatteår, under hvilket förseelsen

skedde.

Beskattningskomitéernas ledamöter skola förbinda sig »genom handslag

i eds ställe», att strängt hemlighålla de vid förhandlingarna till

deras kännedom kommande förhållanden rörande de skattskyldige. De

vid beskattningsförrättningarna tjenstgörande tjenstemännen äro genom

sin tjensteed förbundna till samma tystnadspligt. Deklarationerna skola

bevaras under försegling och få endast delgifvas tjenstemän, som aflagt

tjensteed. Den, som bryter mot dessa förpligtelser, straffas med böter

intill 1,500 mark eller fängelse i högst 3 månader. Taxerings- och

skattelängder offentliggöras icke.

Med afseende å det resultat, som i Preussen vunnits genom införandet

af deklarationspligten må ur professor Davidsons förenämnda

arbete följande anföras.

Den skatt, som för året V4 1892—31/s 1893, eller vid första tillämpningen

af der nu gällande lag angående inkomstskatt, påfördes de

skattskyldige, utgjorde nära 125 millioner mark och öfversteg den för

nästföregående år med öfver 45 millioner mark, af hvilket belopp emellertid

bör afdragas 10 millioner mark, som påförts icke fysiska personer,

enär desse enligt den äldre lagen icke voro skattskyldige. Återstående

35 millioner mark äro dock ej ett exakt uttryck för tillökningen,

emedan den nya lagen medgifver större lindringar än förut för innehafvare

af små inkomster. Dessa lindringar uppgingo till 4 millioner

mark, hvadan den verkliga tillökningen utgjorde nära 40 millioner mark.

Men då denna tillökning till en del beror på ökning af nationalinkomsten

och på höjningen af skattefoten för högre inkomster, måste man,

för att finna ett sant uttryck för reformens verkningar, vända sig till

siffrorna rörande sjelfva inkomsttaxeringen, dervid, på ofvan anförda

skäl, de icke fysiska personernas inkomster lemnas ur räkningen.

De uppskattade inkomsternas belopp utgjorde:

1891 — 1892 ....................................... 4,273,703,217 mark.

1892—1893 ....................................... 5,724,323,767 »

således en ökning af nära 1 Va milliard, hvilken ökning naturligtvis

till största delen var ett resultat af en noggrannare taxering.

Ökningen kom till största delen på inkomster öfver 3,000 mark.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

Till inkomst intill 3,000 mark voro taxerade:

1891— 92 1,743,358 personer med en totalinkomst af 2,386,262,700 m.

1892- 93 2,118,978 » » » » » 2,911,981,425 »

Till inkomst öfver 3,000 mark voro taxerade:

1891— 92 254,280 personer med en totalinkomst af 1,887,440,517 m.

1892— 93 316,889 » » » » » 2,812,342,342 »

Under det ökningen för inkomster intill 3,000 mark således utgjorde

obetydligt mera än 22 procent, var den för inkomster öfver

3,000 mark 49 procent.

Inkomsterna öfver 3,000 mark fördelade sig på de olika hufvudgrupperna

af inkomster på följande sätt:

Inkomst af kapital...........................

» » fastighet (landtbruk)

» » handel och näring ...

Öfrig inkomst....................................

Skuldräntor m. m...........................

1891-92.

584,448,953

707,219,251

650,723,967

351,152,488

406,104,142

1892-93.

911.721.201

755,361,284

982,804,091

593,941,967

431.486.201

Ökningen var således obetydlig för inkomst af fastighet och för

de skuldräntor m. m., för hvilka afdrag från totalinkomsten är medgifvet.

Verkan af sjelfdeklarationens genomförande framgår särskild! tydligt

ur en jemförelse mellan ifrågavarande två år, rörande antalet skattskyldige,

taxerade till inkomst öfver 48,000 mark, och de dessa påförda

skattebeloppen. 1891—92 taxerades till minst denna inkomst 2,760

personer, och den af dem erlagda skatten utgjorde sammanlagdt icke

fullt 9 millioner mark. 1892—93 utgjorde personernas antal 5,511 och

skattens belopp något öfver 24 millioner mark.

Denna högst afsevärda höjning beror visserligen i någon mån

derpå, att skattefoten enligt den nya lagen är högre, men äfven om

den deraf föranledda förhöjningen i skattebeloppet afdrages, uppgår

dock beloppet af de skatter, som för år 1892—93 påförts personer med

öfver 48,000 marks inkomst, till mera än 18 millioner mark, eller mera

än det dubbla mot motsvarande skattebelopp för nästföregående år.

Bih. till llikstl. hot. 1301. .5 Sand. 1 A/d. 23 Haft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

Danmark.

82 Bevillning saf skottets Betänkande N:o 34.

Danska skattelagen af den 2 juli 1870 blef föremål för åtskilliga

ändringsförslag, hvilka resulterade i ett af Regeringen år 1896 framlagdt

förslag till lagens utveckling och förbättring. Detta förslagtill

skattereform behandlades af danska riksdagen under fyra på

hvarandra följande år, och den 28 mars 1900 tillsattes af folketinget

en parlamentarisk skattekommission med uppgift att framlägga förslag

till nya skattelagar. Kommissionens arbete resulterade i fyra lagförslag:

angående inkomst- och förmögenhetsskatt till staten, angående

öfverföring- af en del direkta statsskatter till kommunerna, angående

aflösning af tionden samt angående ändringar och tillägg till kommunalskattelagarne.

Af dessa förslag företogos de två första under oktober

1900 till behandling af folketinget, som den 12 november 1900 antog

förslaget till lag om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Nämnda

förslag stadgar rörande de skattskyldiges taxering för inkomst och förmögenhet,

bland annat följande:

(§ 1.) Skatten utgår efter progressiv skala, lägst 1,3 %, högst

2,5 %.

(§ 4.) Såsom skattepligtig inkomst anses, med vissa särskildt

nämnda undantag och begränsningar, den skattskyldiges hela årsinkomst

i penningar eller penningars värde, såsom

a) af jordbruk, skogsbruk, industri, handel, handtverk, fabriksdrift,

sjöfart, fiske eller hvilken som helst annan näring, så ock allt hvad

som uppburits eller är att anse såsom vederlag för vetenskaplig, konstnärlig

eller litterär verksamhet eller för arbete af hvarje slag;

b) af bortarrendering eller uthyrande af rörligt eller orörligt gods

såväl som af nyttjande af annans rörliga eller orörliga gods utan vederlag.

Den lägenhet, som eu egare sjelf bebott, beräknas såsom inkomst

för honom efter den hyra, han för densamma kunnat betinga sig;

c) af embete eller tjenst, såsom fast lön, sportler, fri bostad,

förmåner in natura, samt pension, gåfvor, understöd, lifränta och

d) af tionden;

ej af räntor eller utdelning å alla slags obligationer, aktier och

andra penningeffekter, så ock af utestående fordringar och af kapital,

utlånade mot eller utan pant eller förskrifning;

f) af lotterispel samt annat spel och vadslagning.

(§ 8.) Från hvarje beräknad inkomstsumma afdrages såsom skattefritt

belopp: i Köpenhamn 800 kr., i öfriga städer och å handelsplatserna

700 kr. och i landtkommunerna 600 kr.; för hvarje barn under

15 år, som icke särskildt taxeras, lemnas ett ytterligare afdrag af

s. 83 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande. N:o 34.

83

100 kr. i Köpenhamn, 85 kr. i öfriga städer och på handelsplatserna

samt 70 kr. i landtkommunerna.

(§ 12.) Såsom skattepligtig förmögenhet anses, likaledes med vissa

särskildt nämnda undantag och begränsningar, den skattepligtiges hela

rörliga och orörliga förmögenhet, särskildt

a) fast egendom med allt tillbehör, kreatur, redskap och maskiner;
b)

fartyg;

c) varor, råämnen och andra lösören;

d) utestående fordringar, penningar, värdepapper, kommandit- och

aktiebref;

e) patent-, författare- och förlagsrättigheter, reella privilegier, rätt

att uppbära tionde och jordskyld samt öfver hufvud alla rättigheter och

fordringar, som hafva ett i penningar uppskattbart värde.

(§ 23.) Inkomsttaxering sker hvarje år, förmögenhetstaxering hvart

tredje år.

Senast den 1 februari uppfordrar taxeringsmyndigheten genom

allmän kungörelse dem, som skola taxeras i kommunen, att sjelfve eller,

på eget ansvar, genom befullmägtigadt ombud före den 15 februari

uppgifva sin inkomst och, så vida jemväl förmögenheten skall taxeras,

denna. De, som äro skyldige att föra handelsböcker, må åtnjuta anstånd

med deklarationen till februari månads slut. I kungörelsen skall uttryckligen

tillkännagifvas, att hänsyn icke behöfver tagas till sjelfdeklaration,

som icke inkommer inom rätt tid, och att den, som försummar

att deklarera, oaktadt han dertill är skyldig, förlorar rätten att öfverklaga

taxeringen, såvida icke denna öfverstiger hans verkliga inkomst

eller förmögenhet med mera än 50 %. Påföljden för underlåtenhet att

ingifva sjelfdeklaration eller att ingifva den för sent bortfaller dock, när

taxeringsmyndigheten finner, att vederbörande anfört giltiga ursäkter

för försummelsen. Blanketter till sjelfdeklaration utsändas af finansministeriet

och tillställas alla skattskyldige af taxeringsmyndigheterna.

Berättigad till afgifvande af sjelfdeklaration är hvarje skattskyldig.

Förpligtad att sjelf uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst

är en hvar, som vid nästföregående taxering till inkomstskatt till staten

— eller, så vidt fråga är om den första taxeringen efter nya lagen,

vid den senaste taxeringen till kommunen — blifvit taxerad till en beskattningsbar

inkomst af 1,500 kronor, utan hänsyn till afdrag enligt

8 §. Förpligtad att vid taxering af förmögenhet sjelf uppgifva storleken

af sin beskattningsbara förmögenhet är en hvar, som vid nästföre
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

gående dylik taxering uppskattats till beskattningsbar förmögenhet af

6,000 kr. eller deröfver.

För att en sjelfdeklaration skall anses giltig, måste den utvisa de

särskilda summor, med hvilka inkomst och förmögenhet fördela sig på

de särskilda klasser, hvilka finnas å blanketten angifna.

Taxeringsmyndigheten inhemtar ytterligare så noggranna upplysningar

som möjligt om de skattskyldiges inkomster, förmögenhetsförhållanden

och hela ekonomiska ställning, att tjena till vägledning

såväl för taxeringsmyndigheten sjelf som för skattekommissionen.

(§ 24.) Efter det tiden för deklarationernas afgifvande utgått, vidtaga

taxeringsförrättningarna, dervid till en början taxeringsmyndighetens

egna medlemmar taxeras, hvarefter undersökning af de inkomna

deklarationerna företages. Anses en deklaration vara för låg, anmodas

vederbörande att inställa sig inför taxeringsmyndigheten för att meddela

upplysningar eller styrka sina uppgifter, hvarefter taxeringen sker,

antingen han inställer sig eller ej. Vistas han å för taxeringsmyndigheten

känd ort utom kommunen, anmodas han skriftligen om de felande

upplysningarna, och med taxeringen får anstå, tills hans svar inlupit,

så framt detta sker inom 14 dagar. År hans vistelseort okänd

eller uppehåller han sig utomlands, utan att taxeringsmyndigheten veterlig!

hafva för sig stält ombud i Danmark, kan förhöjning ega rum,

utan att han behöfver förut hafva uppmanats att afgifva vidare förklaringar

eller upplysningar.

(§ 25.) Senast den 1 april tillställer taxeringsmyndigheten skattekommissionen

en förteckning öfver de verkstälda taxeringarna tillika

med de inkomna deklarationerna och andra skriftliga upplysningar, som

angå taxeringen. Samtidigt framlägges på lämpligt ställe, efter kungörelse,

till allmänhetens skärskådande dels en förteckning öfver de

skattskyldige, som afgifvit sjelfdeklaration, dels ock en lista öfver taxeringen

af de skattskyldige, som icke afgifvit deklaration, eller hvilkas

deklaration inkommit för sent. Samtidigt tillställes dem, hvilkas deklarationer

icke blifvit vid taxeringen följda, särskild underrättelse derom,

med upplysning om den inkomst och den förmögenhet, till hvilken de

taxerats. Taxeringen af de skattskyldige, som äro uppförda på förteckningen

öfver dem, som afgifvit sjelfdeklaration, må icke offentliggöras.

Från den 1 till den 15 april kunna de i förteckningarna upptagne

ekattskyldige framställa de anmärkningar, hvar och en emot sin egen

taxering, till hvilka de må finna sig befogade (jfr dock stadgandet om

påföljd af för sent ingifvande af deklaration, § 23). Inom samma tid

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

eger i Öfrigt en hvar att klaga öfver, att en skattskyldig blifvit uteglömd

eller för lågt taxerad, samt framställa andra anmärkningar, som

kunna beröra lians rätt. Anmärkningarna göras skriftligen till taxeringsmyndigheten

och kunna åtföljas af begäran om tillfälle för klaganden

att muntligen framkomma med ytterligare förklaringar och upplysningar.

Eu dylik begäran skall alltid efterkommas.

(§ 26.) Från den 16 till den 30 april håller taxeringsmyndigheten

ett eller flera sammanträden för att pröfva de framstälda anmärkningarna.

Till sådant sammanträde kallas de, som anhållit att få muntligen

afgifva upplysningar och förklaringar. Taxeringsmyndigheten beslutar

derefter hvilka förändringar, den efter pröfning af de framstälda

anmärkningarna vill vidtaga i taxeringen. Om en anmärkning icke

blifvit fullständigt godkänd, underrättas vederbörande klagande derom,

hvarjemte hänvisning honom meddelas att skriftligen besvära sig inom

8 dagar hos skattekommissionen. Till denna öfversänder taxeringsmyndigheten

derefter de inkomna anmärkningsskrifterna tillika med en

förteckning öfver de ändringar i den ursprungliga taxeringen, till hvilka

anmärkningarna gifvit anledning.

(§ 27.) Skattekommissionen söker införskaffa de ytterligare upplysningar

om de skattskyldiges inkomst och förmögenhet, hvilka den

anser erforderliga. Alla emhetsmän och andra offentliga myndigheter

samt styrelser för banker, försäkringssällskap, aktiebolag, sparkassor

och dylika äro pligtige att, så vidt möjligt, meddela alla de upplysningar,

som kunna tjena skattekommissionerna till ledning, såsom förteckning

öfver löner, öfver på viss person noterade obligationer, i förmyndarekammare

insatta kapital m. in. Vägrar någon att lemna erforderliga

upplysningar, afgör finansministern, huruvida han är dertill skyldig,

och kan, om så är af nöden, framtvinga denna bestämmelses efterlefnad

medelst åläggande af dagabot.

(§ 28.) Skattekommissionen underrättar de skattskyldige, som besvärat

sig öfver, att taxeringsmyndigheten icke tagit hänsyn till framstälda

anmärkningar, och hvilka begärt att få muntligen lemna vidare

upplysningar och förklaringar, om tid och plats, der sådant kan ske.

(§ 29.) Skattekommissionen genomgår för hvarje särskild kommun

den kommunen rörande taxering, de om de skattskyldiges inkomst och

förmögenhet lemnade upplysningar, inkomna sjelfdeklarationer, de till

taxeringsmyndigheten insända anmärkningar öfver taxeringen samt de

deraf föranledda ändringarna i denna, och den pröfvar de öfver taxeringsmyndighetens

behandling af framstälda anmärkningar ingifna besvär,

hvarefter den meddelar beslut, genom hvilket taxeringen antingen

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3d.

stadfästes eder ändras. Klagan må ej föras öfver af skattekommissionen

afsagdt beslut angående taxering, öfver hvilken den skattskyldige

sjelf besvärat sig.

Finner skattekommissionen i öfrigt den skedda taxeringen rigtig,

godkänner den densamma och uträknar skattebeloppet för hvarje särskild

person, hvarefter skattelängden utfärdas. Finner skattekommissionen

deremot fel begångna, afsäger den ett på angifva motiv grundadt

beslut, hvarigenom taxeringsförteckningen återförvisas till taxeringsmyndigheten

för ny behandling. Härvid kan bestämmas:

att en på förteckningen uppförd skattskyldig skall utgå;

att en på förteckningen icke uppförd skattskyldig skall å densamma

uppföras och hans inkomst och förmögenhet beräknas;

att taxeringen för alla skattskyldige i kommunen eller för alla med

vissa, bestämdt angifna undantag eller för vissa enskilda skattskyldige

skall höjas med bestämdt angifna summor.

(§ 30.) När sådant beslut afsagts af skattekommissionen, håller

taxeringsmyndigheten å nyo sammanträde. Bestämmer denna sig för

att rätta sig efter beslutet, ändrar den taxeringen i enlighet dermed;

bestämmer den sig för att icke eller allenast delvis rätta sig efter beslutet,

skall den gifva en skriftlig redogörelse för skälen härtill.

Går beslutet ut på, att en i förteckningen icke upptagen skattskyldig

skall i densamma uppföras och hans inkomst och förmögenhet

taxeras, meddelas honom underrättelse såväl derom, med uppfordran

att afgifva sjelfdeklaration, som ock om den sedermera gjorda taxeringen,

vid hvilken samma regler följas och samma anstånd lemnas som vid

vanlig taxering.

Ärendet återgår derefter till skattekommissionen, som antingen

låter bero vid hvad taxeringsmyndigheten åtgjort eller ock sjelf verkställer

taxeringen af de skattsk3Tldige, beträffande livilka taxeringsmyndigheten

icke eller blott delvis rättat sig efter dess beslut. Härefter

uträknas skatten för hvarje enskild skattskyldig, hvaruppå skattelängden

utfärdas.

(§ 31.) Skattekommissionen tillsänder taxeringsmyndigheten skattelängden

tillika med ett utdrag af denna, innehållande taxeringen för de

skattskyldige, som icke afgifvit sjelfdeklaration, eller hvilkas deklaration

icke afgifvits i rätt tid. Skattelängden må icke offentliggöras, hvaremot

utdraget, efter kungörelse, blifver för allmänheten tillgängligt

under 2 veckor.

Skattebeloppet för dem, som afgifvit deklaration i rätt tid, må

icke offentliggöras. År detta icke bestämdt i enlighet med deklaratio
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 87

nen, skola de derom underrättas samtidigt dermed att skattelängden

tillställes taxeringsmyndigheten. Emellertid utgör förbudet mot skattebeloppets

offentliggörande icke hinder för offentliggörandet af namnen

å de personer, som i skattehänseende uppfylla vilkoren för politisk

(eller kommunal) rösträtt.

(§ 32.) Öfver skattekommissionens beslut må enskild skattskyldig

anföra besvär hos öfverskattekommissionen i följande fall: när han anser

sig icke hafva bort uppföras i skattelängden; när hans inkomst eller

förmögenhet blifvit uppskattad till högre belopp än det, hvartill den

uppskattats af taxeringsmyndigheten utan att han sjelf mot sistnämnda

uppskattning gjort någon erinran; när hans inkomst eller förmögenhet

upptaxerats till högre belopp än det, som följer af det beslut, som af

skattekommissionen afsagts öfver af honom sjelf förd klagan; när vid

taxeringen begåtts sådana formella fel, som kunna göra den ogiltig;

samt slutligen när hans skatt blifvit origtigt beräknad i förhållande

till hans inkomst eller förmögenhet.

(§ 33.) Besvären ingifvas till öfverskattekommissionen skriftligen.

Önskar klaganden att varda personligen hörd, skall han derom framställa

begäran i sjelfva besvärsskriften, och detta varder honom då

medgifvet. Öfver öfverskattekommissionens beslut må talan ej föras.

(§ 42.) Den, som uraktlåter att afgifva sjelfdeklaration i enlighet

med lagens bestämmelser, oaktadt han är dertill skyldig, förlorar rätten

att öfverklaga sin taxering, med mindre han kan visa, att den

öfverstiger hans verkliga inkomst eller förmögenhet med mera än 50

procent.

(§ 43.) Den, som mot bättre vetande till någon af de beskattande

myndigheterna lemnar origtiga upplysningar om sin inkomst eller förmögenhet

eller om andra förhållanden, som kunna hafva inflytande på

beräkningen af inkomst- eller förmögenhetsskatten, bötar intill 10 gånger

den undansnillade skattens belopp. Upptäckes dylikt svek vid behandlingen

af ett dödsbo, inbetalar boet den undansnillade skatten med

dess dubbla belopp.

(§ 44.) Alla beskattningsmyndigheters ledamöter äfvensom de

medlemmar af kommunala myndigheter, hvilka omhänderhafva uppbärandet

och indrifvandet af skatten, äro skyldige vid laga ansvar att

utom tjensten iakttaga obrottslig tystnad om hvad de under utförandet

af sitt uppdrag erfara angående de skattskyldiges förmögenhetsförhållanden.

Detsamma gäller de af kommissionerna antagna biträden.

(§ 45.) Offentliggörande af förhållande, som enligt denna lag icke

må offentliggöras, straffas med böter intill 400 kronor.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Norge.

88 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

I Norges skattelagstiftning har sjelfdeklarationssystemet ännu icke

blifvit infördt, ehuru fråga derom vid flera särskilda tillfällen varit

bragt å bane.

Den år 1853 nedsatta kongl. kommissionen hade i sitt förslag till

ny fattiglag upptagit den bestämmelse angående taxeringen, att det

skulle bero på taxeringskommissionen, hvilka upplysningar den ville

inhemta till ledning vid taxeringen, samt att, derest taxeringskommissionen

bestämde sig för att af en skattskyldig infordra detaljerad uppgift

öfver hans hela inkomst eller förmögenhet och dylik uppgift icke

afgåfves, den skattskyldige skulle hafva förlorat rätten att klaga öfver

origtig taxering. Den kongl. kommissionen förklarade sig anse farligt

att förelägga de skattdragande att afgifva detaljerade deklarationer

under förpligtelse att bekräfta dem med ed, men oaktadt de olägenheter,

som visserligen för många skattskyldige kunde vara förenade

med afgifvandet af noggranna upplysningar om deras ekonomiska ställning,

funne kommissionen det emellertid vara lämpligt att förpligta

dem dertill, derest icke andra påföljder bestämdes för underlåtenheten

än förlust af rätten att öfverklaga taxeringen.

Jemväl i det förslag till »Lov om udligning af by- og fattigskat

i kjöbsteederne og ladestsederne», som afgafs af den år 1861 nedsatta

kongl. skattekommission, hade intagits bestämmelser om ett sjelfdeklarationssystem.

Enligt dessa skulle taxeringskommissionen utfärda

en generel uppfordring till de skattskyldige att inkomma med skriftlig

uppgift om förmögenhet och inkomst, och skulle de, som, utan laga

förfall, gjorde sig skyldige till underlåtenhet härutinnan, förlora rätten

att öfverklaga taxeringen, derest de blifvit uppskattade till en inkomst

af 400 speciedaler eller derutöfver. Emellertid medgaf majoriteten

inom kommissionen, att sjelfdeklarationspligt, äfven sålunda begränsad,

hade sina stora olägenheter, i synnerhet i fråga om kommunala afgifter,

hvilkas slutsumma vore på förhand gifven.

Den af 1853 års kommission föreslagna bestämmelsen upptogs i

den kongl. proposition om fattiglagar, som förelädes 1862—63 års

Storting och förordades af majoriteten i dettas kyrkokomité, men afslogs

af Odelstinget. Under debatten der framhölls hufvudsakligen, att, om

man ville införa sjelfdeklaration, man måste stadga en för alla gemensam

regel, efter hvilken deklarationer kunde infordras, men icke eu

bestämmelse sådan som den föreslagna, enligt hvilken taxeringskommissionen

skulle kunna »plukke udi> enskilda skattskyldige och förelägga

dem att lemna upplysningar om deras förmögenhet och inkomster,

s. 89 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

89

äfvensom att det vore olämpligt att den ene skulle tvingas att skatta

efter ett annat system än den andre.

I den kongl. propositionen till »Byskattelov», som förelädes 1862—63

års storting uteslötos bestämmelserna om sjelfdeklaration. Af protokollet

i vederbörande departement inhemtas, att af de myndigheter, som öfver

kongl. skattekommissionens förslag afgifvit yttrande, de flesta afstyrkt

förslaget om sjelfdeklaration såsom olämpligt, särskildt för de större

städerna, och att bland rikets 14 amtmän endast 3 uttalat sig för sjelfdeklaration.

Emot sjelfdeklarationen hade hufvudsakligen anförts, att

den tillit till den enskilde skattskyldiges upprigtighet och oegennytta,

som detta system förutsatte, knappast torde väntas komma att bekräftas,

och att en närmare kännedom om de sjelfdeklarationer, som redan,

ehuru i annan form och utan lagstadgadt korrektiv mot deras opålitlighet,

afgåfves i form dels af upplysningar till taxeringskommissionen

och dels i form af klagomål öfver taxering, utgjorde ett starkt bevis

för systemets olämplighet. — Departementet fann, att bestämmelsen om

sjelfdeklaration vore förbunden med väsentliga olägenheter och att den,

för att kunna verka gagnande, i hög grad behöfde stöd i den allmänna

opinionen, något som emellertid departementet ansåg densamma sakna,

i följd hvaraf departementet förklarade sig icke våga förorda dess antagande.

Stortingets tullkomité ansåg det i fråga om den kommunala beskattningen

icke vara tillrådligt att antaga sjelfdeklarationssystemet, väsentligen

derför att detsamma förutsatte en beskattning af den rena inkomsten

i motsats mot sjelfva rörelsen, en beskattning som i och för

sig kunde leda till stora olägenheter och för öfrigt skulle stå i uppenbar

strid med den beskattningsmetod, vid hvilken man vore van. —- I stortinget förekom icke någon debatt i frågan, antagligen i följd

deraf, att systemet kort förut varit föremål för behandling i sammanhang

med förslaget om fattiglagarna.

I det af den år 1861 tillsätta förut omförmälda kongl. kommission,

år 1865 afgifna förslag till »Lov om införelse af indkomstskat till statskassen»

förordade kommissionen enhälligt ett sjelfdelclarationssystem.

Bestämmelserna härom gingo hufvudsakligen ut på följande: skattekommissionen

skulle uppfordra de skattskyldige att inom viss bestämd tid antingen

till kommissionen ingifva skriftlig deklaration till inkomstskatt för

nästföljande år eller ock muntligen afgifva dylik förklaring. Skriftliga

sjelfdeklarationer skulle afgifvas på »Tro og Love» och vara affattado

på eller i noggrann öfverensstämmelse med tryckta blanketter, som

skulle finnas för allmänheten tillgängliga. Don, som icke ville eller

Bih. till infall. Prot. IDOL 5 Sami. I Afd. 23 lläft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

kunde författa sin deklaration, skulle ega rätt att å tid och plats, som

af kommissionen kungjordes, inställa sig inför denna och dervid antingen

efter rådgörande med kommissionen författa deklarationen eller

ock efter egna uppgifter låta den af kommissionen författas, men i

hvarje fall skulle deklarationen af den skattskyldige egenhändigt underskrifvas.

De inkomna deklarationerna skulle derefter pröfvas af

skattekommissionen, som, för så vidt den icke fann anledning till tvifvel

om deras vigtighet, utan vidare skulle i öfverensstämmelse med

desamma verkställa taxeringen. Om deremot kommisionen funne den

till beskattningen uppgifna inkomst vara för lågt beräknad, skulle den

härom underrätta deklaranten med uppfordran till denne att antingen

afgifva skriftlig förklaring öfver särskildt angifna punkter eller ock

personligen inställa sig inför kommissionen. Efter att hafva inhemtat de

ytterligare upplysningar, som kunde anses erforderliga, skulle kommissionen

efter bästa uppfattning fastställa vederbörandes inkomst och ega

rätt såväl att höja en eller flera af de i deklarationen upptagna inkomstposter

som att tillfoga nya dylika, eller att blott höja sjelfva slutsumman.

För dem, som icke inom bestämd tid afgifvit någon deklaration,

skulle kommissionen sjelf fastställa inkomstsumman. Efter slutade

taxeringsförrättningar skulle en hvar skattskyldig, som afgifvit deklaration

men beskattats efter högre inkomst än den af honom uppgifna, få

sig från kommissionen tillstäld en uppgift å de poster, i hvilka man

frångått deklarationen. Den som icke afgifvit deklaration skulle icke

kunna påyrka någon nedsättning, med mindre besvären åtföljdes af

deklaration och sådant bevis, som öfverskattekommissionen kunde godkänna,

derom att klaganden af sjukdom eller bortovaro vant hindrad

att i rätt tid ingifva densamma till skattekommissionen. Öfverskattekommissionen

skulle kunna af en hvar klagande infordra de upplysningar

om hans ekonomiska ställning, som den funne af nöden. Vägrade

klaganden att lemna dylika upplysningar om förhållanden, angående

hvilka han måste ega kännedom, skulle besvären anses återkallade. Om

öfverskattekommissionen, efter att hafva inhemtat sådana upplysningar,

icke ville rätta sig efter klagandens deklaration, eller om den ville

höja någon skattskyldigs inkomstskatt, för hvilkens beräkning hans deklaration

af skattekommissionen lagts till grund, skulle den, om sådant

af vederbörande skattskyldige påfordrades — och det icke med hänsyn

till särskilda omständigheter befunnes otillrådligt — tillstädja honom

att inför kommissionen med ed bekräfta, att hans deklaration i sin helhet

eller i omtvistade punkter vore affattad efter hans bästa »Skj0n og

overbe visning». Så snart eden aflagts, skulle taxering utan vidare ske

s. 91 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 91

i öfverensstämmelse med deklarationen. Den, som, i afsigt att bedraga

staten på skatt, i sin sjelf deklaration eller i sina förklaringar inför

skatte- eller öfverskattekommissionen lemnade origtiga uppgifter, skulle,

för så vidt uppgifterna icke blifvit edfästade, straffas med böter till,

första gången, det tiodubbla och andra gången det tjugodubbla af det

skattebelopp, på hvilket han bedragit eller sökt bedraga statskassan,

dock icke under 5 speciedaler; vid iteration tredje resan skulle straffet

vara fängelse eller straffarbete. Dessutom skulle statskassan åtnjuta

ersättning för den lidna förlusten. — Sjelfdeklaration skulle dock icke

ega rum i fråga om inkomst af med skuld graverad jordbruksfastighet,

hvilken inkomst skulle bestämmas till vissa procent af egendomens

värde, beräknadt efter det i skattedistriktet allmänt gängse salupris.

I motiveringen till lagförslaget anförde kommissionen, att betänkligheterna

mot ett sjelfdeklarationssystem torde hafva minskats sedan

år 1863 och att de icke hade samma giltighet ifråga om en ren inkomstskatt

som gent emot kommunala afgifter, hvilkas slutbelopp vore

på förhand gifvet. I öfrigt yttrade kommissionen till vederläggning af

emot systemet framstälda invändningar, bland annat, följande:

Hvad man yttrat derom, att enskilda näringsidkare icke utan att

skada sin rörelse eller ruinera sin kredit skulle kunna lemna upplysning

om sin ekonomiska ställning vore enligt kommissionens mening utan

vidare betydelse. Genom de summariska uppgifter, om hvilka här vore

fråga, blefve nemligen ingen nödgad att gifva konkurrenter inblick i

rörelsens beskaffenhet. För öfrigt kunde för den, hvilkens ekonomiska

verksamhet i ett visst ögonblick icke tålte att hans ställning yppades,

deklarationsafgifvandet möjliggöras dels derigenom att hvad skattekommissionerna

genom sjelfdeklarationen fått veta, så vidt möjligt, hemligliölles,

dels derigenom att man beträffande de näringar, för hvilka

frågan hade en särskildt praktisk betj^delse, begärde uppgifter icke öfver

årsinkomsten utan öfver genomsnittsinkomsten under så många år att

en utjemning i regel kunde beräknas hafva egt rum. Och om det

ändå skulle vara svårigheter för den skattskyldige att uppgifva sina

inkomster, vore det i hvarje fall icke någon orättvisa om den, som

hade en vidtomfattande rörelse, af skattekommissionen taxerades icke

efter den på rörelsen uppkomna vinst utan efter rörelsens omfång. —

Beträffande vidare påståendet att sjelfdeklarationssystemet allenast skulle

medföra en högre beskattning af den redlige och samvetsgranne än af

den oredlige, så berodde detta på en öfverdrift. Visserligen fordrade

rättvisan icke blott att ingen beskattades öfver sin förmåga men också

att hvar och en beskattades efter förmågan. I det förra hänseendet

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

afvärjde tydligtvis sjelfdeklarationssystemet i allt väsentligt hvarje orättvisa;

i senare hänseendet vore det deremot obestridligt, att en oredlig

skattskyldig kunde föra skattekommissionen bakom ljuset och derigenom

undgå någon del af den skatt, han bort utgifva. Dock vunne han

derigenom icke någon fördel på den redlige skattdragarens bekostnad

utan endast en fördel framför denne, något som aldrig torde kunna

helt och hållet undvikas. Så länge skatten vore moderat, blefve emellertid

den fördel, som kunde vinnas genom origtiga uppgifter, så obetydlig

att knappast någon för den skull ville underkasta sig närmare

undersökning af skattekommissionerna och utsätta sig för det straff,

som skulle drabba honom, derest sveket upptäcktes. Dertill komme att,

då man icke genom straffbestämmelser sökte framtvinga sjelfdeklaration,

det vore sannolikt att eu skattskyldig hellre skulle underlåta

att afgifva dylik än meddela veterligen origtiga uppgifter. — Mera att

taga hänsyn till vore den omständigheten, att i vissa fall vederbörande

skattskyldige, äfven med bästa vilja, icke kunde lemna någon uppgift

om sina inkomster, och fråga hade i detta sammanhang uppstått, huruvida

icke sjelfdeklarationssystemet borde helt och hållet bortfalla i fråga

om de små inkomsterna. Emellertid berodde svårigheten att lemna

deklaration icke på inkomsternas lägre belopp utan på den lägre grad

af bildning och upplysning, på hvilken en del skattskyldige befunne

sig, och svårigheten vore delvis förekommen derigenom att man velat

lemna de skattskyldige tillgång att efter muntliga uppgifter få deklarationerna

författade af skattekommissionen.

Kommissionens förslag om införande af deklarat.ionstvång blef

emellertid icke upptaget i den kongl. proposition om skatt på inkomst

och förmögenhet, som förelädes 1878 års storting, och hvilken innehöll

förslag byggda på såväl repartitions- som procentsystemet. I frågan

anfördes i vederbörande departementsprotokoll, att man hyste betänkligheter

emot sjelfdeklarationssystemet, enär detta, så snart det tillämpades

på ett sätt, som icke vore i alla delar korrekt, kunde blifva i hög

grad demoraliserande. Frestelserna till att lemna origtiga deklarationer,

hvilka blott ytterst sällan kunde kontrolleras, vore mycket stora, och

en slapp moral i sådant hänseende hade stark tendens till hastig spridning,

enär nemligen så snart det blefve bekant eller allenast förmodades,

att somliga undandroge sig uppfyllandet af sin skattepligt, den föreställning

läge nära till hands, att man genom efterföljd af ett dylikt

exempel allenast verkade för återupprättandet af en rättvis fördelning

af skattebördorna, då ju eu sådan fördelning rubbades mindre derigenom

att alla betalade för litet än derigenom att somliga skulle betala

s. 93 Kontrollera mot PDF

.Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

93

för litet men andra till fullo. Till följd häraf inskränkte sig den kongl.

propositionen till förslag derom, att »anledning» skulle gifvas de skattskyldige

att till skattekommissionen inkomma med sådana upplysningar,

till hvilka de kunde anse sig föranlåtna.

Icke heller i något af de lagförslag, som framlades för 1878 års

storting af den parlamentariska skattekommissionen, funnos andra bestämmelser

om sjelfdeklaration än de rent fakultativa, hvilka återfinnas

i 1880 års lag om utskrifning af skatt till staten för inkomst och förmögenhet,

enligt hvilka bestämmelser det är öfverlemnadt åt de skattskyldiges

godtfinnande, huruvida de vilja efterkomma den uppfordran

som skall göras af skattekommissionen om att meddela upplysningar

angående inkomst och förmögenhet. Af vissa ledamöter inom minoriteten

i den parlamentariska skattekommissionen uttalades dock önskvärdheten

deraf, att de skattskyldige, som lemna! upplysningar om sin

inkomst och förmögenhet, skulle uppfordras att skriftligen eller muntligen

förklara sig, innan skattekommissionen frånginge deras uppgifter.

Statsborgarnes medverkan vid skattslcrifningen vore af stor vigt och

kunde kanske i någon mån uppmuntras och främjas genom en bestämmelse,

som i verkligheten blott gåfve vederbörande en förmån, till

hvilken han på grund af upplysningar, meddelade med sitt namns

underskrift, kunde sägas hafva ett berättigadt kraf. Eu sådan medverkan

hade sin betydelse redan deri, att den gjorde taxeringen säkrare,

men icke mindre deri att den gåfve hela skattskrifningen en annan

karakter, och den kunde näppeligen värderas för högt.

Frågan om inkomstskatt till staten företogs icke till behandling

af 1878 eller 1879 års storting. I den kongl. proposition, som förelädes

sistnämnda storting angående en dylik skatt, byggd på repartitionssystemet,

fans icke någon bestämmelse om sjelfdeklaration, lika

litet som i den kongl. proposition, som förelädes 1880 års storting.

Vid detta storting föreslogs emellertid äfven eu skatt, byggd på procentsjmtemet,

och framlades vid sidan deraf ett alternativt förslag, i

h vilket sjelfdeklarations system et fans återupptaget i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de bestämmelser, som föreslagits i kongl. skattekommissionens

här ofvan refererade betänkande. I stortingets förstärkta

budgetkomité hemstälde majoriteten om antagandet af ett lagförslag, bygxlt

på procentsystemet, men i hvithet bestämmelser om sjelfdeklaration icke

funnos upptagna. Minoriteten, som föredrog reparti tion ssystemet, gjorde

gällande, att ett procentsystem, derest ett sådant infördes, skulle med

tiden nödvändiggöra sjelfdeklarationstvång; men ett dylikt tvång gjorde

ett sådant intrång i individens frihet och medförde så många andra i

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

ögonen fallande olägenheter att minoriteten redan deri funne stora betänkligheter

mot procentsystemet. Vid skattefrågans behandling inför

stortinget förekom icke något förslag om införandet af sjelfdeklaration,

och frågan derom föranledde endast en helt kort debatt i odelstinget,

der det framhölls, bland annat, hurusom sjelfdeklarationssystemet innehölle

en moralisk garanti af största vigt och bidroge till att hos de

skattskyldige utveckla hvad man kunde kalla »skattemre», ett redligt

värdesättande å inkomst och förmögenhet, hvilket vore en häfstång för

den politiska utvecklingen, som icke saknade sin betydelse.

Under förarbetena till kommunalskattelagarna af år 1882 var frågan

om sjelfdeklaration icke föremål för någon pröfning, och ej heller i

kongl. propositionerna till 1889 och 1890 års storting angående revision

af nämnda skattelagar förekom något förslag till införande af deklarationstvång.

För 1890 års storting framlades ånyo en kongl. proposition

angående införande af skatt till staten för inkomst och förmögenhet,

men funnos icke heller i denna proposition några föreskrifter

om sjelfdeklaration. Vederbörande departement förklarade sig då liksom

år 1878 hysa betänkligheter emot införande af ett dylikt system,

som skulle kunna leda till godt resultat allenast under den betingelse

att skattesatsen vore mycket moderat, en betingelse hvilken jemväl

framhållits af 1861 års skattekommission.

Såsom förut nämnts hade till stortingen 1878, 1879, 1880 och 1890

af regeringen gjorts framställning om införande af en direkt skatt till

statskassan. Dylik skatt hade i Norge icke förekommit sedan år 1836,

och ingen af regeringens förberörda framställningar ledde till det åsyftade

resultatet (förut omnämnda lag af den 19 juni 1880 innehöll allenast

föreskrifter om sättet för uttagandet af en statsskatt, derest en

sådan skulle införas).

Beträffande särskilt propositionen till 1890 års storting, utsattes

denna till slutlig behandling vid stortinget 1891, till hvilket regeringen

anmodades inkomma jemväl med förslag till revision af 1880 års skattelag.

Med anledning deraf framlades propositionen i oförändrad! skick

vid 1891 års storting, men derjemte ingaf regeringen, i hvilken under

tiden inträdt en ny chef för finansdepartementet, ett annat förslag till

skatt till staten för inkomst och förmögenhet, i hvilket intagits de särskilda

bestämmelser, som efter departementets åsigt vore ändamålsenliga

eller nödiga för att skatten skulle komma att verka på åsyftadt sätt.

Tullkomitén, till hvilken ärendet hänvisades för förberedande behandling,

ingick icke på någon realitetspröfning i saken (eu fraktion

inom komitén uttalade sig emellertid för införandet af en särskild stats
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande N:o ,34.

95

skatt) utan hemstälde, att regeringen måtte anmodas att bringa till slut

den igångsatta revisionen medelst framläggande till nästkommande storting,

genast vid dess sammanträdande, af en proposition angående lag

om skatt till stat och kommun för inkomst och förmögenhet. Denna komiténs

hemställan bifölls af stortinget enhälligt, och beslöt derjemte odelstinget

att till regeringen öfversända ett af en dess ledamot framstäldt

förslag angående införande af sjelfdeklaration vid den kommunala taxeringen

samt angående rättighet för taxeringskommissionen att taga del

af skattskyldiges räkenskapsböcker äfvensom att infordra upplysningar

af de skattskyldige angående deras förmögenhet och inkomst. Enligt

detta förslag skulle enhvar skattskyldig ega rätt att till taxeringskommissionen,

inom viss af denna utsatt tid, inkomma med uppgifter

å sin förmögenhet och inkomst, och skulle taxeringskommissionen för

sådant ändamål låta utarbeta tryckta uppgiftsblanketter. Då uppgifterna

voro affattade medelst ifyllande af dylika blanketter, underskrifna af

den skattskyldige och inlemnade inom bestämd tid, skulle de läggas

till grund för hans taxering, såvida taxeringskommissionen funne dem

tillfredsställande och fullständiga. När dertill funnes anledning, skulle

taxeringskommissionen, innan den frånginge en sjelfdeklaration, lemna

den skattskyldige tillfälle att inför kommissionen afgifva förklaring.

Dessutom skulle vederbörande kommunala myndighet eg a bestämma, att

de skattskyldige, som nästföregående skatteår varit taxerade för förmögenhet

eller för inkomst af, på landet, minst 3,000 kronor och, i

stad, minst 5,000 kronor, skulle till taxeringskommissionen, inom af

denna utsatt tid, derom kungörelse skulle utfärdas minst 14 dagar förut,

inlemna en på »Tro og Love» afgifven, af den skattskyldige underskrifven

uppgift å sin förmögenhet och inkomst, hvilken deklaration skulle verkställas

medelst ifyllande af för sådant ändamål tryckta blanketter.

Derest taxeringskommissionen icke följde dylik i föreskrifven form af

den deklarationsskyldige afgifven uppgift, skulle den deklarationsskyldige

ega rätt att, på begäran, erhålla skriftligt meddelande angående

de punkter, i hvilka afvikelse egt rum. Deklarationsskyldig, som underläte

att efterkomma påbud om deklarations ingifvande, eller som icke

affattade och underskrefve deklarationen på föreskrifvet sätt, eller icke

afiemnade don inom bestämd tid, skulle förlora rätten att öfverklaga

årets taxering, så vida han icke visade laga förfall och inlemnade föreskrifven

deklaration. Taxeringsmyndigheterna skulle kunna för hvarje

särskildt fall besluta uppfordra en skattskyldig att för två af taxeringsmyndigheten

dertill utsedde personer framlägga sina räkenskapsböcker

äfvensom att inför samma personer afgifva skriftlig eller muntlig för
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

Idaring angående särskilda spörsmål rörande sin förmögenhet och inkomst.

Underlåtenhet att efterkomma dylik uppmaning skulle medföra

förlust af rätten att öfverklaga årets taxering, med mindre den skattskyldige

styrkte laga förfall för uppmaningens efterkommande samt derjemte

de äskade upplysningarna bifogades besvären. De medlemmar

af taxeringsmyndigheten, som denna utvalt för att granska en skattskyldigs

räkenskaper eller att af honom emottaga särskilda upplysningar, skulle

vara pligtiga att — utom hvad anginge de meddelanden, som de måste

göra inför taxeringskommissionen — hemlighålla hvad de dervid erfarit.

Öfver detta förslag, som förordades af ofvannämnda fraktion af 1891

års stortings tullkomité, infordrade regeringen yttrande af vederbörande

kommunala myndigheter, men inhemtas af det departementsprotokoll,

som fans bifogadt det af regeringen till 1892 års storting ingifna nya

förslag till »Lov om skat paa indtregt og formue till Stat og Kommuner),

att dylikt yttrande icke hunnit att före lagförslagets afgifvande inkomma

från samtlige myndigheter. Hos de myndigheter, hvilka yttrat sig angående

reformen, vore meningarne om densamma mycket delade och

de fleste frånrådde mer eller mindre bestämdt införandet af sjelfdeklarationssystemet.

— Departementet förklarade sig anse, att starka skäl

talade för ett sjelfdeklarationssystem såsom supplement till taxeringsväsendet.

Då det lyckades att genomföra systemet till öfverensstämmelse

med dess principer, skulle en sådan medverkan af statsborgarne

vid skattskrifningen otvifvelaktigt kunna verka i hög grad uppfostrande

och — såsom det jemväl framhållits af minoriteten inom 1878 års

parlamentariska skattekommission — förläna hela skattskrifningen en

annan karakter. Systemet hade derför vunnit insteg i de flesta staters

inkomstskattlagstiftning, senast i Preussens. Men å andra sidan funnes

också afsevärda olägenheter hos systemet, och hänförde sig departementet

i sådant afseende till hvad som yttrats i kongl. propositionerna

till 1878 och 1890 års storting. Under hvarje omständighet antoge

departementet, att systemet i hög grad behöfde stöd hos den allmänna

opinionen, derest detsamma skulle kunna lyckligt genomföras och visa

gagneliga verkningar. Då sådant stöd emellertid icke kunde för det

då närvarande i önskvärd grad påräknas, vågade man icke tillråda införandet

af deklarationstvång, utan ansåge man sig böra åtnöjas med

att bibehålla de i lagen af år 1880 meddelade bestämmelser, enligt

hvilka det berodde på de skattskyldiges eget godtfinnande, huruvida

de ville efterkomma den till dem stälda anmaning att meddela taxeringskommissionen

upplysning om deras inkomst och förmögenhet.

Dessa fakultativa bestämmelser äro ock de enda, hvilka finnas an
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

97

gående sjelfdeklaration meddelade i den af 1892 års storting antagna

och ännu gällande lag om skatt på inkomst och förmögenhet till stat

och kommun. Emellertid stadgas i sagda lag bötesstraff för den, som

uppsåtligt genom origtiga uppgifter söker att vilseleda taxeringsmyndigheterna

med afseende å egen eller annans taxering, vare sig afsigten

varit, att få taxeringen faststäld till för högt eller för lågt belopp. Alla

taxeringsmyndigheters ledamöter, skattekommissarier och biträdande personer

äro skyldige att iakttaga tystnad om hvad de under utförande

af sitt uppdrag erfara angående skattskyldiges förmögenhetsförhållanden.

Efter det utskottet sålunda lemnat redogörelse såväl för den föregående

behandlingen af frågan om obligatorisk sjelfdeklaration här i

Sverige som ock för hufvuddragen af skattelagstiftningen i vissa andra

land, så vidt densamma afser deklarationssystemet, går utskottet nu

att uttala sin mening derom, huruvida skyldighet bör åläggas de skattpligtige

i allmänhet, gifvetvis med vissa undantag, att opåmint och

utan anmaning af beskattningsmyndigheterna och dessas funktionärer

lemna uppgifter till ledning för egen beskattning.

I detta afseende erinrar utskottet hurusom, enligt hvad förestående

redogörelse utvisar, vid olika tillfällen, då fråga förevarit om införandet

i svensk bevillningslagstiftning af obligatorisk sjelfdeklaration, skäl anförts

såväl för som emot sagda institut. Af dessa skäl anser utskottet

dem, som tala för deklarationsprincipen, vara de kraftigare. Den mening

torde ock numera hafva gjort sig allmänt gällande, att införandet

af obligatorisk sjelfdeklaration skulle vara önskvärdt ej mindre för en

rättvis tillämpning af nu gällande bevillningsförordning än äfven såsom

grundval för en vidare utveckling af bevillningslagstiftningen. I de

länder, i hvilka de enskildes afgifter till staten utgå i form af ren

inkomstskatt, anses deklarationstvång oundgängligen nödvändigt, och

enligt utskottets förmenande erfordras sjelfdeklaration äfven vid hvarje

annan form af skattelagstiftning, såvida taxeringen skall varda rättvis

och jemlik. Hvad särskild!, angår förhållandena här i Sverige, kräfves

för undanrödjande af de klagomål, som icke sällan höras öfver eu

mindre rättvis fördelning af skattebördan, att taxeringsmyndigheterna

erhålla tillgång till ett rikare material af faktiska upplysningar, att

tjena till grundval för taxeringsförrättningarna, än det ofta mycket,

bristfälliga, som för närvarande står dem till buds, och i sådant afseende

torde säkrare och tillförlitligare upplysningar icke vara att finna

än de, hvilka meddelas af de skattskyldige sjelfve. — Då staten söker

Bill. till Riksd. Vrot. 1301. f) Sand. 1 Afd. 23 Höft. VA

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

att, såvidt möjligt, lämpa skattebördan efter skatteförmågan, bör den

ock rimligtvis kunna begära en medverkan från de skattskyldiges sida

vid skattefördelningen, och det är i hvarje fall under sådana förhållanden

som den frivillighet och lojalitet snarast kan utveckla sig, genom

hvilken skattens rättvisa fördelning säkrast garanteras och det synnerligen

eftersträfvansvärda mål vinnes, att beskattningen jemväl beträffande

den enskilde antager karakteren af sjelf beskattning.

Bevillningsutskottet, som förty finner sig böra i princip förorda

införandet i svensk bevillningslagstiftning af obligatorisk sjelfdeklaration,

har emellertid ansett sig icke böra i sakens nuvarande skick göra

något bestämdt uttalande angående det lämpligaste sättet för ifrågavarande

systems genomförande i detalj, enär detta på det närmaste

sammanhänger med bevillningslagstiftningen i öfrigt och åtskilliga andra

förslag till ändringar i denna föreligga vid innevarande riksdag, hvilkas

förberedande handläggning öfverlemnats åt annat utskott. För

frågans allsidiga pröfning är det derför, enligt utskottets åsigt, lämpligast,

att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, att Kong! Maj:t

täcktes låta förbereda densamma och derefter för Riksdagen framlägga

de förslag, till hvilka en dylik utredning må kunna föranleda.

Med anledning af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte, under förklaring att Riksdagen

anser obligatorisk sjelfdeklaration böra införas till

ledning för den direkta beskattningen, i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Magt täcktes, efter utredning

af frågan, låta för Riksdagen framlägga förslag

till författningsbestämmelser angående deklarationsskyldighet;

samt

2:o) att nu ifrågavarande motioner af herrar G. Kronlund

och D. Bergström måtte anses besvarade genom hvad

utskottet här ofvan under l:o) hemstält.

Stockholm den 2 maj 1901.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Herrar Bergendalil, J. Bromée och Meyer hafva begärt tå antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet, herr

Bromée på grund af arbete i särskilda utskottet n:o 1.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:78 Skrifvelse till Konungen angående införande af obligatorisk sjelf deklaration. s. 3 i texten