Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

1901-03-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1901:3, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammanfatta Banko- och Lagutskottets Betänkande B:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1901, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

§ 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

I en inom Andra Kammaren väckt och till sammansatta bankooch

lagutskottet öfverlemnad motion, n:o 4, har herr J. Byström föreslagit

meddelande af bestämmelse om rätt för riksbanken att utgifva

sedlar å två kronor samt i sådant syfte hemstält, att § 5 i lagen för

Sveriges riksbank den 12 maj 1897 måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Riksbankens sedlar må lyda endast å två, fem, tio, femtio, ett

hundra och ett tusen kronor.

Till stöd för detta förslag har motionären, med erinran, att man

i vissa främmande länder hade papperspenningar med mindre valör än

vår femkronesedel, hufvudsakligen anfört, att den banksedel å en krona,

som förr af riksbanken utgifvits, varit beqväm och omtyckt såsom bytesmedel;

att, om ock denna valör nu vore för liten, en sedel å två kronor

deremot skulle fylla ett länge kändt behof och vara mycket lämplig

särskildt för de mindre bemedlade vid smärre, af hvarjehanda anledningar

ofta förekommande penningförsändelser inom landet; samt att,

om ock kostnaderna för små sedelvalörer blefve jemförelsevis högre än

Bih. Ull Rilcsd. Prot. 1901. 6 Sami. 2 Afd. 3 Höft. (N:o 3.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

för stora, den inkomst, sedlarne gåfve, på det hela taget dock uppvägde

de ökade utgifter, sedlarne förorsakade banken.

Jemlikt beslut vid 1875 års riksdag bestämdes, att utgifvande

från riksbanken af enkronesedlar skulle inställas och lägsta sedelvalören

utgöra fem kronor. Till stöd för denna reform anföres i det

betänkande, bankoutskottet vid nämnda riksdag i frågan afgaf, hufvudsakligen

följande.

Med hänsyn till den afkastning, som sedelutgifning beredde riksbanken,

vore sedlarne å en krona utan all jemförelse de minst lönande,

enär kostnader och besvär för tillverkning af dessa sedlar uppginge

till mångdubbelt högre procent än för de öfriga sedelvalörerna. Af

hela beloppet af riksbankens vid 1874 års slut utelöpande sedlar å

kronor och riksmynt utgjorde sålunda beloppet af de utelöpande

enkronesedlarne blott 18,2 procent, under det att tillverkningskostnaden

för dessa sedlar belöpte sig till icke mindre än 73,3 procent

af tillverkningskostnaden för samtliga af riksbanken utgifna sedlar.

Under framhållande, att den svenska allmänheten i mer än ett sekel

i all daglig handel och vandel rört sig endast med sedlar och deraf

lärt sig att betrakta dessa såsom mynt, anförde utskottet vidare, att

i detta föreställningssätt kunde åtminstone någon rättelse väntas deraf,

att, om ock endast såsom skiljemynt, ett verkligt bårdt mynt sattes

i omlopp. Men så länge äfven skiljemyntets funktioner i Sverige

fullgjordes af sedlar, så länge skulle också hos allmänheten bibehålla

sig det föreställningssätt, som vore en af de vigtigaste orsakerna

till vådor af bankväsendet, eller att sedlar vore mynt och under

alla vilkor kunde ersätta myntet. Indragning af enkronesedlarne syntes

ock vara endast en sjelfklar tillämpning af de grunder, som förut framkallat

beslutet om borttagande af åtta- och sextonskillingssedlarne. Enkronesedlarne

företedde egenskaper, liknande dem, skillingssedlarne egt.

De vore, sedan de någon tid gått ur band i hand, ej litet förändrade

till utseendet, de förekomme ofta nog iturifna och med nålar bopfästade,

de fylde rätt mycket i plånboken, när de under ständig vexling samlades

till belopp af några tiotal kronor. Invändningen, att silfvermyntet

å en krona skulle blifva för allmänheten mindre beqvämligt än

de nuvarande enkronesedlarne, syntes hafva någon betydelse egentligen

blott med hänsyn till den större svårigheten att genom bref

försända smärre penningbelopp. Denna olägenhet uppstode hufvudsakligen

för de orter å landsbygden, der ej i närheten funnes postanstalt,

som vore berättigad att utvexla postanvisningar. I syfte af

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 3

denna olägenhets undanrödjande ifrågasatte utskottet vidtagande af

sådan anordning, att å samtliga poststationer i riket tillfälle bereddes

till mottagande af penningförsändelser genom postanvisning.

Efter nämnda reforms genomförande har frågan om införande

af sedlar å lägre valör än fem kronor vid två tillfällen varit föremål

för Riksdagens behandling. Sålunda väcktes af enskild motionär förslag

vid 1878 års riksdag om utgifvande af tvåkronesedlar och vid 1879

års riksdag om återinförande af sedlar å en krona. Sedan vederbörande

utskott, hufvudsakligen på de skäl, som vid 1875 års riksdag

anförts för enkronesedlarnes indragning, afstyrkt motionerna, blefvo

dessa af Riksdagen afslagna.

Öfver nu förevarande motion hafva fullmäktige i riksbanken afgifvit

infordradt yttrande och deri anfört, att det enda skäl af någon

betydelse, som för införande af en så låg sedelvalör som den föreslagna

kunde anses förefinnas, vore, att derigenom kunde beredas

lättnad och beqvämlighet vid försändningar genom postverket af

mindre penningbelopp. Då emellertid — förutom att postremissvexel

å hvilket belopp som helst kunde vid bankinrättning erhållas — genom

den utveckling, postverket numera vunnit, och den mängd af postanstalter,

som i alla landsändar inrättats, tillfälle vore beredt att genom

postanvisningar, till hvilka blanketter på förhand kunde erhållas, få

smärre belopp mot lindrig afgift med posten försända, ville det synas,

att den olägenhet, som af bristen på småsedlar skulle i berörda hänseende

vållas, ingalunda vore så afsevärd, att den borde föranleda en

återgång från vidtagna, gagneliga reformer i vårt myntväsen. Fullmäktige

hafva derjemte erinrat, att någon svårighet att i landsorten

erhålla skiljemynt i tillräcklig mängd ej förefunnes, enär, enligt bestämmelse

i instruktionen för myntverket, detta verk ålåge att på dess

bekostnad och ansvar försända sådant till den ort, der fullständig

poststation af första eller andra klass vore inrättad. På grund af det

anförda funne fullmäktige sig böra afstyrka bifall till förevarande

förslag.

Ej heller utskottet finner sig böra understödja ifrågavarande

motion. De skäl, hvilka på sin tid föranledde beslutet om enkronesedlarnes

indragning, gälla, enligt utskottets förmenande, äfven mot

antagandet af nu föreliggande förslag; och den af berörda indragning

föranledda olägenhet — någon obeqvämlighet vid försändning af

smärre penningbelopp — beaktades vid nämnda besluts fattande,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

men ansågs icke vara af betydenhet att böra afhålla från en för vårt

myntväsendes sunda utveckling gagnelig åtgärd. Härtill kommer, att,

sedan tiden för nämnda reforms genomförande, anordningar vidtagits,

hvarigenom berörda olägenhet kan sägas hafva blifvit undanröjd.

I detta hänseende är att erinra om den högst betydliga utveckling,

postanvisningsrörelsen i vårt land under senare år undergått. Medan

vid början af år 1875 antalet postanstalter, hvilka egde befogenhet

att utvexla inrikes postanvisningar, utgjorde allenast 199, uppgick vid

början af innevarande år antalet postanstalter, hvilka voro berättigade

att ombesörja utvexling af dylika postanvisningar å högst 100 kronor,

till icke mindre än 2,682. Afgiften för inrikes postanvisningar,

hvilken år 1875 utgjorde 25 öre för belopp, uppgående till högst 50

kronor, utgör nu 15 öre för belopp af högst 25 kronor samt 25 öre

för belopp öfver 25, men ej öfver 50 kronor. Då således afgiften för

postanvisning å högst 25 kronor utgår med allenast hälften af afgiften

för rekommenderadt bref, 30 öre, samt sistnämnda afgift öfverstiger

till och med sammanlagda afgifterna för vanligt bref och för postanvisning

af nyssnämnda slag, skulle införande af tvåkronesedlar påtagligen

endast i det fall blifva till lättnad vid försändelser af smärre

penningbelopp, att dylika sedlar sändes i orekommenderadt bref.

Men försändande af penningar i vanligt bref utan rekommendation

är ett förfarande, hvilket tydligen icke bör uppmuntras, utan tvärtom

kraftigt motverkas. Att allmänheten äfven allt mer börjat begagna

sig af postanvisningar framgår deraf, att, medan under år 1875 sammanlagda

beloppet af de utvexlade inrikes postanvisningarne, utgörande

till antalet, i rundt tal, 61,000, uppgick till endast 2,l millioner kronor,

utgjorde motsvarande belopp, fördeladt på, i rundt tal, 1,547,000 postanvisningar,

för år 1899 — det sista år, för hvilket uppgifter i förevarande

hänseende föreligga — icke mindre än 43,3 millioner kronor.

Kändt är ock, hurusom jemväl postremissvexelrörelsen sedan år

1875 betydligt utvecklats. Tillkomsten af en mängd nya bankkontor

å olika orter i landet — antalet enskilda sedelutgifvande banker och

bankaktiebolag samt afdelningskontor af dessa båda slag af banker

hafva endast under de sista tio åren ökats med 94 stycken — har

för allmänheten underlättat erhållandet af dylika vexlar; och att sådana

äfven allt mer kommit i bruk framgår deraf, att, enligt sammandraget

af nämnda bankinrättningars till finansdepartementet ingifna uppgifter,

beloppet af dessa bankers utelöpande postremissvexlar, hvilket den 31

december 1875 utgjorde 5,2 millioner kronor, vid 1900 års slut ökats

till 33,7 millioner kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande B o 8. 5

Utskottet hemställer,

att herr Byströms ifrågavarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 mars 1901.

På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 6 Sami.

2 Afd. 3 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.