Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
1901-03-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1901:3, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
Dokumentets text
Sammanfatta Banko- och Lagutskottets Betänkande B:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1901, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
I en inom Andra Kammaren väckt och till sammansatta bankooch
lagutskottet öfverlemnad motion, n:o 4, har herr J. Byström föreslagit
meddelande af bestämmelse om rätt för riksbanken att utgifva
sedlar å två kronor samt i sådant syfte hemstält, att § 5 i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Riksbankens sedlar må lyda endast å två, fem, tio, femtio, ett
hundra och ett tusen kronor.
Till stöd för detta förslag har motionären, med erinran, att man
i vissa främmande länder hade papperspenningar med mindre valör än
vår femkronesedel, hufvudsakligen anfört, att den banksedel å en krona,
som förr af riksbanken utgifvits, varit beqväm och omtyckt såsom bytesmedel;
att, om ock denna valör nu vore för liten, en sedel å två kronor
deremot skulle fylla ett länge kändt behof och vara mycket lämplig
särskildt för de mindre bemedlade vid smärre, af hvarjehanda anledningar
ofta förekommande penningförsändelser inom landet; samt att,
om ock kostnaderna för små sedelvalörer blefve jemförelsevis högre än
Bih. Ull Rilcsd. Prot. 1901. 6 Sami. 2 Afd. 3 Höft. (N:o 3.) 1
2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.
för stora, den inkomst, sedlarne gåfve, på det hela taget dock uppvägde
de ökade utgifter, sedlarne förorsakade banken.
Jemlikt beslut vid 1875 års riksdag bestämdes, att utgifvande
från riksbanken af enkronesedlar skulle inställas och lägsta sedelvalören
utgöra fem kronor. Till stöd för denna reform anföres i det
betänkande, bankoutskottet vid nämnda riksdag i frågan afgaf, hufvudsakligen
följande.
Med hänsyn till den afkastning, som sedelutgifning beredde riksbanken,
vore sedlarne å en krona utan all jemförelse de minst lönande,
enär kostnader och besvär för tillverkning af dessa sedlar uppginge
till mångdubbelt högre procent än för de öfriga sedelvalörerna. Af
hela beloppet af riksbankens vid 1874 års slut utelöpande sedlar å
kronor och riksmynt utgjorde sålunda beloppet af de utelöpande
enkronesedlarne blott 18,2 procent, under det att tillverkningskostnaden
för dessa sedlar belöpte sig till icke mindre än 73,3 procent
af tillverkningskostnaden för samtliga af riksbanken utgifna sedlar.
Under framhållande, att den svenska allmänheten i mer än ett sekel
i all daglig handel och vandel rört sig endast med sedlar och deraf
lärt sig att betrakta dessa såsom mynt, anförde utskottet vidare, att
i detta föreställningssätt kunde åtminstone någon rättelse väntas deraf,
att, om ock endast såsom skiljemynt, ett verkligt bårdt mynt sattes
i omlopp. Men så länge äfven skiljemyntets funktioner i Sverige
fullgjordes af sedlar, så länge skulle också hos allmänheten bibehålla
sig det föreställningssätt, som vore en af de vigtigaste orsakerna
till vådor af bankväsendet, eller att sedlar vore mynt och under
alla vilkor kunde ersätta myntet. Indragning af enkronesedlarne syntes
ock vara endast en sjelfklar tillämpning af de grunder, som förut framkallat
beslutet om borttagande af åtta- och sextonskillingssedlarne. Enkronesedlarne
företedde egenskaper, liknande dem, skillingssedlarne egt.
De vore, sedan de någon tid gått ur band i hand, ej litet förändrade
till utseendet, de förekomme ofta nog iturifna och med nålar bopfästade,
de fylde rätt mycket i plånboken, när de under ständig vexling samlades
till belopp af några tiotal kronor. Invändningen, att silfvermyntet
å en krona skulle blifva för allmänheten mindre beqvämligt än
de nuvarande enkronesedlarne, syntes hafva någon betydelse egentligen
blott med hänsyn till den större svårigheten att genom bref
försända smärre penningbelopp. Denna olägenhet uppstode hufvudsakligen
för de orter å landsbygden, der ej i närheten funnes postanstalt,
som vore berättigad att utvexla postanvisningar. I syfte af
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 3
denna olägenhets undanrödjande ifrågasatte utskottet vidtagande af
sådan anordning, att å samtliga poststationer i riket tillfälle bereddes
till mottagande af penningförsändelser genom postanvisning.
Efter nämnda reforms genomförande har frågan om införande
af sedlar å lägre valör än fem kronor vid två tillfällen varit föremål
för Riksdagens behandling. Sålunda väcktes af enskild motionär förslag
vid 1878 års riksdag om utgifvande af tvåkronesedlar och vid 1879
års riksdag om återinförande af sedlar å en krona. Sedan vederbörande
utskott, hufvudsakligen på de skäl, som vid 1875 års riksdag
anförts för enkronesedlarnes indragning, afstyrkt motionerna, blefvo
dessa af Riksdagen afslagna.
Öfver nu förevarande motion hafva fullmäktige i riksbanken afgifvit
infordradt yttrande och deri anfört, att det enda skäl af någon
betydelse, som för införande af en så låg sedelvalör som den föreslagna
kunde anses förefinnas, vore, att derigenom kunde beredas
lättnad och beqvämlighet vid försändningar genom postverket af
mindre penningbelopp. Då emellertid — förutom att postremissvexel
å hvilket belopp som helst kunde vid bankinrättning erhållas — genom
den utveckling, postverket numera vunnit, och den mängd af postanstalter,
som i alla landsändar inrättats, tillfälle vore beredt att genom
postanvisningar, till hvilka blanketter på förhand kunde erhållas, få
smärre belopp mot lindrig afgift med posten försända, ville det synas,
att den olägenhet, som af bristen på småsedlar skulle i berörda hänseende
vållas, ingalunda vore så afsevärd, att den borde föranleda en
återgång från vidtagna, gagneliga reformer i vårt myntväsen. Fullmäktige
hafva derjemte erinrat, att någon svårighet att i landsorten
erhålla skiljemynt i tillräcklig mängd ej förefunnes, enär, enligt bestämmelse
i instruktionen för myntverket, detta verk ålåge att på dess
bekostnad och ansvar försända sådant till den ort, der fullständig
poststation af första eller andra klass vore inrättad. På grund af det
anförda funne fullmäktige sig böra afstyrka bifall till förevarande
förslag.
Ej heller utskottet finner sig böra understödja ifrågavarande
motion. De skäl, hvilka på sin tid föranledde beslutet om enkronesedlarnes
indragning, gälla, enligt utskottets förmenande, äfven mot
antagandet af nu föreliggande förslag; och den af berörda indragning
föranledda olägenhet — någon obeqvämlighet vid försändning af
smärre penningbelopp — beaktades vid nämnda besluts fattande,
4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.
men ansågs icke vara af betydenhet att böra afhålla från en för vårt
myntväsendes sunda utveckling gagnelig åtgärd. Härtill kommer, att,
sedan tiden för nämnda reforms genomförande, anordningar vidtagits,
hvarigenom berörda olägenhet kan sägas hafva blifvit undanröjd.
I detta hänseende är att erinra om den högst betydliga utveckling,
postanvisningsrörelsen i vårt land under senare år undergått. Medan
vid början af år 1875 antalet postanstalter, hvilka egde befogenhet
att utvexla inrikes postanvisningar, utgjorde allenast 199, uppgick vid
början af innevarande år antalet postanstalter, hvilka voro berättigade
att ombesörja utvexling af dylika postanvisningar å högst 100 kronor,
till icke mindre än 2,682. Afgiften för inrikes postanvisningar,
hvilken år 1875 utgjorde 25 öre för belopp, uppgående till högst 50
kronor, utgör nu 15 öre för belopp af högst 25 kronor samt 25 öre
för belopp öfver 25, men ej öfver 50 kronor. Då således afgiften för
postanvisning å högst 25 kronor utgår med allenast hälften af afgiften
för rekommenderadt bref, 30 öre, samt sistnämnda afgift öfverstiger
till och med sammanlagda afgifterna för vanligt bref och för postanvisning
af nyssnämnda slag, skulle införande af tvåkronesedlar påtagligen
endast i det fall blifva till lättnad vid försändelser af smärre
penningbelopp, att dylika sedlar sändes i orekommenderadt bref.
Men försändande af penningar i vanligt bref utan rekommendation
är ett förfarande, hvilket tydligen icke bör uppmuntras, utan tvärtom
kraftigt motverkas. Att allmänheten äfven allt mer börjat begagna
sig af postanvisningar framgår deraf, att, medan under år 1875 sammanlagda
beloppet af de utvexlade inrikes postanvisningarne, utgörande
till antalet, i rundt tal, 61,000, uppgick till endast 2,l millioner kronor,
utgjorde motsvarande belopp, fördeladt på, i rundt tal, 1,547,000 postanvisningar,
för år 1899 — det sista år, för hvilket uppgifter i förevarande
hänseende föreligga — icke mindre än 43,3 millioner kronor.
Kändt är ock, hurusom jemväl postremissvexelrörelsen sedan år
1875 betydligt utvecklats. Tillkomsten af en mängd nya bankkontor
å olika orter i landet — antalet enskilda sedelutgifvande banker och
bankaktiebolag samt afdelningskontor af dessa båda slag af banker
hafva endast under de sista tio åren ökats med 94 stycken — har
för allmänheten underlättat erhållandet af dylika vexlar; och att sådana
äfven allt mer kommit i bruk framgår deraf, att, enligt sammandraget
af nämnda bankinrättningars till finansdepartementet ingifna uppgifter,
beloppet af dessa bankers utelöpande postremissvexlar, hvilket den 31
december 1875 utgjorde 5,2 millioner kronor, vid 1900 års slut ökats
till 33,7 millioner kronor.
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande B o 8. 5
Utskottet hemställer,
att herr Byströms ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 22 mars 1901.
På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:
F. A. BOSTRÖM.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 6 Sami.
2 Afd. 3 Höft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.