Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af gällande helsovårdsoch epidemistadgar.

1901-05-07 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1901:10, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af gällande helsovårdsoch epidemistadgar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Kiksd. kansli den 14 maj 1901, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,

i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om revision af gällande helsovårdsoch

epidemistadgar.

Uti eu inom Första Kammaren vackt, till kammarens andra

tillfälliga utskott öfverlemnad motion, n:o 32, tiar herr A. von Möller

hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga verkställa en revision

af helsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 och

Kongl. Maj :ts nådiga förordning angående åtgärder mot införande

och utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare

den 19 mars 1875.

Till stöd för sin hemställan anför motionären:

Vid äldre tiders lagstiftning i fråga om helso- och sjukvård

hade den hufvudsakliga vigten lagts å den enskilde sjukes vård och

behandling, under det att några nämnvärda åtgärder till förekommande

af sjukdom och förhindrande af dess spridning icke ansetts nödiga

så länge en sjukdom visade sig »lindrigare» och »mindre allmän»;

först då eu sjukdom befunnits »smittosam», »epidemisk» eller »mera

elakartad» hade ett inskridande i berörda syfte från det allmännas

sida ansetts af behofvet påkalladt.

Nyare tiders åskådningssätt beträffande den allmänna helso- och

sjukvården hade i vår lagstiftning fått sitt uttryck först uti ofvan
Bih.

till Jlifod. Prof. 1901. 8 Sami. 2 A/d. 1 Band. 10 Häft. (N:o 10). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande No 10.

nämnda helsovårdsstadga och epidemistadga. Med utfärdande af

dessa för sin tid väl afvägda och synnerligen förtjenstfulla stadgar

samt de af kong!, sundhetskollegium i anledning af desamma meddelade

»Råd och anvisningar» hade tagits ett betydelsefullt steg

framåt och hade också, sedan dessa stadgar börjat tillämpas, ett

bestämdt framåtskridande med afseende å den allmänna hygienen

kunnat förmärkas i fråga om städerna.

Oaktadt ifrågavarande helsovårdsstadga inrymde ett särskildt

kapitel »om lielso vårdsstyrelse och allmänna helso vården på landet»,

hade man emellertid ej eu dylik gynsam erfarenhet beträffande

landsbygden, utan syntes den på en 25-årig tillämpning af nu gällande

lagstiftning i ämnet grundade erfarenheten tala för, att man

ej heller för framtiden hade att vänta någon synnerlig förändring

till det bättre, förrän nu gällande, ej fullt tidsenliga bestämmelser

blifvit genom eu sakkunnig revision ändrade, skärpta eller förtydligade.

Särskildt funne motionären, att den nuvarande sammansättningen

af de å landsbygden fungerande lielsovårdsmyndigheterna

lade hinder i vägen för ett nödigt tillgodoseende af hygienens kraf

och ett tillräckligt effektivt arbete i den allmänna helsovårdens

intresse. Det kommunalnämnderna gifna uppdraget att tjenstgöra

jemväl såsom helsovårdsnämnder blefve, enligt motionärens mening,

lätt tillbakasatt för dessa korporationers alla öfriga olikartade åligganden,

och vore det för öfrig! ej förvånande att, då åtgärder i

liygienska syften vanligen vore förenade med mer eller mindre

ekonomiska uppoffringar, nämnda myndigheter icke i praktiken

visade något lifligare intresse för dylika åtgärder.

Eu afsevärd brist i helsovårdsstadgan förefunnes deri, att

stadgan ej lemnade någon föreskrift, afsedd att verka för kommunalnämndernas

kompetens uti nu ifrågavarande hänseenden. Den

bestämmelsen i berörda stadga, att vederbörande läkare egde närvara

då kommunalnämnd behandlade frågor om allmänna helso- och

sjukvården, saknade betydelse, då läkaren Unge deltaga allenast i

öfverläggningarna men ej i besluten, och de råd och anvisningar,

som enligt samma stadga kommunalnämnderna egde i helsovårdsärenden

få sig meddelade från sundhetskollegium — numera kongl.

medicinalstyrelsen — blefve enligt sakens natur gifna allenast i

allmän form. Väl inneliölle helsovårdsstadgan bestämmelser af sedda

att förhindra helso vårdsnämnd att öfverskrida sin befogenhet, men

saknade deremot föreskrifter i det fall, att dylik myndighet skulle

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.v 2) Utlåtande N:o 10. 3

försumma att på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden i

den allmänna hygienens intresse.

Visserligen, fortsätter motionären, kunde väl medgifvas, att

den allmänna hygienen å landsbygden öfver hufvud taget ej påfordrade

samma uppmärksamhet som i städerna, men vid det förhållandet,

att antalet dödsfall i smittosamma sjukdomar å landsbygden

inom riket för närvarande uppginge till omkring 14 proc. af samtliga

dödsfall, hvilken siffra med anlitande af de åtgärder, som den

nyare vetenskapen lemnat till vårt förfogande, säkerligen knnde

betydligt nedbringas, förelåge derutinnan ett talande skäl för sträfvande!

att på lagstiftningens väg genomföra en så vidt möjligt noggrann

hygien äfven på landsbygden, der ofta de enskilda intressena

lade hinder i vägen för genomförande af hygieniska reformer.

Då numera, afslutar motionären sin motivering, så väl i

städerna som å landsbygden i många afseenden olika förhållanden

rådde än vid tiden för ofvannämnda författningars tillkomst samt

kännedomen om särskild! de smittosamma sjukdomarne och medlen

för deras bekämpande numera vore betydligt mer utvecklad och

vetenskapligt grundad, hvartill komme, att åtskilliga sjukdomar,

hvilka förut ej uppfattats såsom smittosamma, numera afgjordt

fått sin plats inom denna grupp, kunde de lagbestämmelser, föreskrifter,

råd och anvisningar, som 1874 och 1875 års lagstiftning

meddelat, med allt fog anses i flera punkter föråldrade och otillräckliga,

❖

*

Vid granskning af föreliggande motion finner utskottet, att

motionären icke framstält någon anmärkning beträffande ifrågakomna

stadgars lämplighet med afseende å nuvarande förhållanden inom

rikets städer, utan erkänner fastmer det framåtskridande i hygienisk

riktning, som i dem egt mm sedan stadgarna börjat tillämpas. Anmärkningarna

i motionen afse sålunda allenast förhållandena på landet,

och dess syfte synes hufvudsakligen gå ut derpå att genom skärpt

lagstiftning vinna garanti för att jemväl å landsbygden den moderna

helso- och sjukvårdens fordringar blefve bättre tillgodosedda än hvad,

eldigt motionärens mening, nu vore fallet.

Utskottet får härvid anmärka, att de hygieniska förhållandena

på landet varit föremål för vida större uppmärksamhet från stats
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens TUlfäUiga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 10.

maktens sida efter tillkomsten af 1874 och 1875 års författningar,

än motionären synes antaga.

Efter långvariga och noggranna förarbeten utfärdades den

31 oktober 1890 Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för läkare, som

äro för helso- och sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom

för andre, som utöfva läkarekonsten.

Med bibehållande af den förut gällande föreskrift, som ålade

provinsialläkarne att hvar inom sitt distrikt utöfva närmaste inseendet

öfver den allmänna helso- och sjukvården, infört genom ofvannämnda

instruktion eu institution, särskildt af sedd för tillgodoseende

af hygienens kraf, nemligen de inom hvarje län anstälde förste

provinsialläkarne.

Desse åligga enligt instruktionen bland annat: att inom länet

utöfva tillsyn öfver den allmänna helso- och sjukvården; att verkställa

de inspektioner, undersökningar och andra tjensteförrättningar,

som på dem ankomma eller hvilkas utförande af myndighet åt dem

uppdrages; att med råd och anvisningar rörande allmänna helsooch

sjukvården tillhandagå konungens befallningshafvande och

menigheter inom länet; att med uppmärksamhet följa den vid det

civila medicinalväsendet inom länet anstälda personalens tjensteverksamhet;

samt att insamla och bearbeta statistiska uppgifter

rörande länets allmänna helso- och sjukvård och med ledning af

dessa uppgifter söka utröna orsakerna till allmännare förekommande

sjukdomar.

Vidare stadgar instruktionen, att förste provinsialläkare eger:

att äska sammanträde med helsovårds- eller kommunalnämnd för

behandling af ärende angående allmän lielso- och sjukvård; att,

derest han finner att helsovårds- eller kommunalnämnd underlåter

fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna helso- och sjukvården

och rättelse icke kan af honom åstadkommas, han eger att hos

konungens befallningshafvande anmäla förhållandet; samt att, då

smittosam sjukdom är inom länet gängse, förste provinsialläkare skall

med ledning af de till honom inkomna rapporter och uppgifter om sjukdomsfall

af smittosam art inhemta närmare upplysning om de

åtgärder, som vidtagits till förekommande af smittans utbredning

äfvensom, der vidtagande af sådana åtgärder uraktlåtits eller eljest

dertill förekomme anledning, skriftligen meddela nödiga råd och

anvisningar eller, der så erfordras, hos konungens befallningshafvande

göra anmälan om förhållandet och hemställa om förord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande N:o 10. 5

ilande för sig eller ortens provinsialläkare att verkställa undersökning

och anordna lämpliga åtgärder.

Att den centrala myndighet, åt hvilken handhafvande! af

helso vårdsangelägenheterna är anförtrodt, jemväl i öfrigt icke lemnat

ur sigte angelägenheten att söka fullständiga föreskrifterna uti

ifrågavarande stadgar i den mån omständigheterna synas dertill

gifvit anledning, framgår bland annat deraf, att, såsom af utskottet

i dess utlåtande n:o 2 angående desinfektion af qvarlåtenskapen

efter i lungsot afliden person redan omnämnts, inom vederbörande

departement åtgärder förberedas för att epidemistadgan, hvars betydelse

redan ökats genom senare tillkommen föreskrift beträffande i

antalet af de sjukdomar, för hvilkas bekämpande den skall lända till

efterrättelse, må vinna tillämpning jemväl med afseende å lungtuberkulosen.

Med dessa förhållanden för ögonen kan man, enligt utskottets

förmenande, ingalunda påstå, att ej förbättring i hygienisk riktning

åstadkommits uti helso- och sjukvården jemväl å landsbygden. Grenom

anställandet af förste provinsialläkarne med den instruktion, hvaraf

utskottet härofvan meddelat utdrag, har sålunda, efter 1875, ett

betydelsefullt steg framåt tagits från det allmännas sida för öfvervakandet

och förbättrandet af helsovården å landet, och att verkningarna

häraf redan under den jemförelsevis ej långa tid denna

institution varit i verksamhet visat sig gynsamma, är, enligt

utskottets åsigt, otvifvelaktigt. Att så ej för framtiden skulle blifva

förhållandet i ännu högre grad, har utskottet icke någon anledning

att antaga.

Hvad angår motionärens anmärkningar i fråga om kommunalnämnds

olämplighet såsom helsovårdsmyndighet, är det svårt

att inse, åt hvilken annan denna nämnds åligganden i berörda

afseende skulle anförtros utan att skapa en helt och hållet ny

myndighet, och i allt fall har motionären icke ens antydt, i hvilken

riktning eu dylik nydaning, som antagligen komme att ådraga

kommunerna afsevärda kostnader, skulle ske.

Slutligen och hvad beträffar motionärens anmärkning om

saknaden af bestämmelse för det fall, att kommunalnämnd skulle

underlåta att fullgöra sina åligganden, får utskottet hänvisa till

ofvan återgifna stadgande uti instruktionen för förste provinsialläkarne,

att dessa ega anmäla dylik underlåtenhet hos konungens

Bih. till Rilcsrl. Prof. 1901. 8 Samt. 2 Afl. 1 Band. -

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nx> 2) Utlåtande N:o 10.

befallningshafvande, som icke lärer underlåta att vidtaga de förfoganden,

till hvilka en sådan anmälan kan föranleda.

Giltiga skäl för den ifrågasatta hemställan om revision af

berörda stadgar synas sålunda ej föreligga, och hemställer utskottet

följaktligen,

att ifrågavarande motion icke må af Första

Kammaren bifallas.

Stockholm den 7 maj 1901.

På '' utskottets vägnar:

C. NORDENFALK.

Reservation

af herr A. von Möller.

Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 190J.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.