Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9

1901-05-04 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1901:9, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 9 maj 1901, kl. 11 f. m.

• : - • .■ »'' i * * ?t: • *• ’ iffjyv* ■ ■■■:. •1 .• !vjv tu .4

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i

anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Muff

med anhållan, att alla bestämmelser om rang, utom för

hofoet, måtte uppiuifras.

, ! • » ,'' > ♦ ;, J v. J * i . , :l T * c<j [ ‘! CVI >■■} ? :, 4,• > . f t

Med anledning af en inom Andra Kammaren af Herr. Tf. A. Segerdahl

väckt motion, n:o 173, liar Andra Kammaren, med bifall till dess tredje

tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, för sin. del beslutat, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:ts täcktes upphäfva

alla de bestämmelser om rang, utom för hofvet, Indika vore grundade

vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de ändringar i eller

tillägg till densamma, som efter nämnda år tillkommit.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen har detta beslut blifvit delgifvet

Första Kammaren, som hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga

utskotts behandling.

* *

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:

I fråga om den i Sverige gällande rangordning anför motionären:

»Ilen är af gammalt datum denna rangordning. Den bär årtalet 1714.

Under årens lopp hafva naturligtvis deruti gjorts åtskilliga ändringar och

tillägg, men stommen är i alla fall inemot 200 år gammal. Det är helt

naturligt, att den vid sådant förhållande måste vara betydligt antiqverad,

Bill. till Riksd. Prat. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 9.

Redan uppställningen med sina 40 klasser antyder detta. Af dessa äro

visserligen hälften vakanta, men det återstår ändock ett tjog särskilda

hufvudafdelningar, medan man i Norge reder sig med 12 och i Danmark,

änskönt der äfven bördsrang ingår i rangskalan, med endast 9. Dessutom

finnes hos oss en särskild afdelning, hvilken upptager dem, som »stå öfver

all rang», hvartill räknas statsministern, ministern för utrikes ärendena,

riksmarskalken, statsråd och serafimerriddare.»

Främst i första rangklassen möter oss den militära beställningen fältmarskalk,

hvilket dock för närvarande är utan betydelse, eftersom någon

innehafvare af denna höga värdighet icke finnes. Förr hörde till denna

klass äfven presidenter och öfverståthållare i Stockholm, de der emellertid

enligt kongl. cirkuläret den 11 april 1835, utan något deruti angifvet

skäl, nedflyttades till 4:de klassen. Men såsom ersättning hade fältmarskalkarne

något år förut till sällskap i lista klassen fått tre höga lioffunktionärer,

öfverstekammarherren, öfverhofstallmästaren och öfverhofjägmästaren,

hvilkas befattningar sålunda uppstälts såsom de förnämsta i

riket näst statsrådens.

Med öfverstå!’ äro i rang likstälda stallmästare vid hofvet och kammarherrar,

medan deremot revisionssekreterare och hofrättsråd få nöja sig med

att komma i klasserna under. Majorer hafva rang framför assessorer i

hofrätterna, häradshöfdingar, landssekreterare och landskamrerare. Enligt

1714 års rangordning vorö de tre sistnämnda kategorierna stälda i sista

eller 40:de klassen, efter fänrikar och kornetter, och först 1855 funnos de

värdiga att derifrån flyttas till klassen mellan majorer och kaptener.

I samma klass som kaptener träffa vi på professorer vid universiteten,

hvilka fortfarande stå på den rangplats, som blef dem anvisad 1714. Det

är märkeligt, hvilka låga platser på rangskalan de lärda yrkena hos oss

intaga. I Norge har en universitetsprofessor öfverstelöjtnants rang, likaså

i Danmark, der han till och med, om han är medlem af konsistoriet, har

lika värdighet med öfverste. Rektor vid Köpenhamns universitet är likstäld

med generalmajor, medan våra universitetsrektorer anses stå mellan

öfverstelöjtnanter och öfverstar. Lektorer vid de allmänna läroverken,

hvilka måste besitta en ganska betydlig grad af lärdom, äro stälda mellan

kaptener och löjtnanter, i fall de hafva någon rang alls, hvilket synes

tvifvelaktigt. Visst är deremot, att läroverksadjunkter befunnits alldeles

för simpla för att komma med i rangordningen.

Under kaptener äro placerade sekreterare och advokatfiskaler i hofrätterna,

sekreterare och ombudsmän vid universiteten, sekreteraren i riks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 9. 3

banken, med flere. Efter löjtnanter stå, bland andra, fältläkarestipendiater

af första klassen. Lägre tjensterang än underlöjtnant hafva vice auditör

och underläkare, ehuru de båda sistnämnda fått använda vida mera tid

och arbete på sin utbildning, och deras verksamhet måste anses mera betydelsefull

än den förstnämndes. Och sist komma, i 40:de klassen, med

rang efter underlöjtnanter, men framför fanjunkare, rådmän i Karlskrona

och Göteborg med flere och allra sist kanslerssekreteraren vid universiteten,

hvilkens placering bättre än något annat tydliggör det föråldrade och bakvända

i våra rangbestämmelser.»

Motionären ser i dessa omständigheter ett skäl för Riksdagen att egna

sin uppmärksamhet åt denna angelägenhet och derom göra framställning

hos Kongl. Maj:t.

si)et vore i sådant fall», fortsätter motionären, »icke första gången, som

Riksdagen befattade sig med rangordningen. Vid riksdagen 1840—41 var

denna fråga före och utmynnade i en underdånig skrifvelse af den 9 juni sistnämnda

år, hvaruti rikets ständer, som trott sig finna, att uti de bestämmelser

om embetens värdighet, som den gällande rangordningen inneliölle, företedde

sig fyrfaldiga missförhållanden till följd af de förändringar i samhällsskicket,

hvilka inträdt under den längre tidrymd, som förflutit, sedan denna

stadga utfärdades, anliöllo, att Kongl. Maj:t måtte genom författning bestämma

den värdighet, som tillkomme hvarje embete och tjenst, i förhållande

till dess vigt inom statsförvaltningen. I samma skrifvelse begärdes

äfven, att Kongl. Maj:t måtte fästa särskildt afseende på det missförhållande,

som dittills egt rum genom den högre rang, som tillerkänts hoftitlarne,

samt att antingen ingen rang blefve utom hofvet tillerkänd dessa

titlar eller ock en vida lägre och emot deras verkliga vigt afpassad, än

som dittills varit fallet. Len 23 oktober samma år anmäldes denna skrifvelse

hos Kongl. Maj:t, som då fann framställningen icke kunna föranleda

till någon åtgärd eller något för framtiden bindande beslut. Sedermera

blef dock i kongl. cirkuläret den 10 november 1855, hvarigenom den

ändrade embetsvärdigheten för landssekreterare, landskamrerare och häradshöfdingar

med flere bestämdes, ständernas berörda skrifvelse åberopad

såsom ett af skälen för beslutet, så att helt och hållet utan resultat blef

icke den underdåniga framställningen.

Hot kan ifrågasättas, såsom äfven rikets ständer i sin ofvannämnda

skrifvelse gjorde, huruvida icke all lagstiftning i detta afseende, såsom i

sig sjelf af föga vigt, vore att betrakta såsom umbärlig. Åtminstone lära

väl icke många nu för tiden instämma med den, som år 1774 utgaf en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-.o 9.

edition af rangordningen och i sin förtjusning öfver att rangbestämmelserna,

hvilka blifvit af ständerna uppbäfda 1766, återupplifvats till följd af 1772

års statshvälfning, inledde sitt företal med följande tirad: »Hvad prägel

är för mynt, stämpel på varor, detsamma är rang på personer; ett uttryck

af deras borgerliga värde.» Inom hvarje kår eller verk finnes ju alltid,

rangordningen förutan, en viss skilnad mellan funktionärerna, beroende

på deras ställning af öfver- och underordnade, och mellan de olika

kårerna och verken gifves väl knappast något behof af rang. Om åter

— må man väl säga med ständerna 1841 — lagstiftningen i detta afseende

anses böra qvarstå, till följd af mångårig häfd och de vanor,

som derefter lämpat sig, bör den dock stödjas på rigtiga grunder, så

framt den skall bibehålla något anseende såsom lag. I detta fall kunde

måhända en ledning vara att hemta från gällande resereglemente af den

11 februari 1881, hvaruti befattningsbafvares ställning är bestämd efter

grunder, som äro mycket olika rangordningens och mera öfverensstämma

med allmänhetens rigtigare uppfattning, och der klasserna icke äro flera

än sex.

Äfven borde vid en eventuel omarbetning af rangordningen tagas i

öfvervägande, huruvida icke såsom i Norge embetsrang och hoftång kunde

skiljas åt, så att sådana oegentligketer undvekes som, till exempel, att en

ung studerande, hvilken några dagar efter aflagd akademisk examen utnämnes

till kammarjunkare, såsom sådan får samma rang som major och

derigenom i ett tåg kommer att i värdighet stå öfver sina förra lärare,

professorerna, eller att en ung godsegare, som hugnas med kammarherretitel

och dermed kommer upp i öfverstes rangklass, skall i afseende å

rang stå framför landssekreteraren och lan dskam rer aren i länet, eller att

en löjtnant, som nämnes till kammarherre, blir likstäld med sin öfverste

eller måhända kommer att stå öfver honom, i fall öfverstens utnämningsdatum

är senare än kammarherrens!

Kännedomen om rangförhållandena är, såsom ofvan framhållits, icke

synnerligen stor bland civila personer. Mången tror, att allt hvad rang

heter egentligen är en hofsak och att alla bestämmelser om rang gifvas

inom hofexpeditionen. Men så är det icke. Författningssamlingen upplyser,

att på senare tider flera särskilda rangbestämmelser för embets- och

tjenstemän beslutats på vederbörande departementschefs föredragning.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 9. 5

Innan utskottet går att yttra sig i frågan, torde det icke sakna sitt

intresse att taga någon närmare kännedom om frågans historiska utveckling,

i kvilket afseende utskottet tillåter sig meddela följande, delvis

hemtadt ur Carl Fr. Rothliebs samling af kong!, författningar angående

rang.

Initiativet till åstadkommandet af en rangordning inom vårt land togs

af ridderskapet och adeln. Redan vid riksdagen 1660 framstälde de hos

Karl den XI:s förmyndareregering yrkande om, att »den rang emellan

ridderskapet och adeln göres, till hvilken våra adeliga privilegier oss

vägen bana, så att de samtligen med de förmåner, hvilka uti Sveriges

lag 23 kap. samt adeliga privilegierna förmäles, måtte blifva hedrade och

alla här till dags öfvade dissordres ur vägen rymde» m. m.

Då detta yrkande ej ledde till någon åtgärd i önskad rigtning, vände

sig å nyo ridderskapet och adeln till bemälda förmyndareregering med

anhållan om bestämd rang utom riddarhuset. Med anledning deraf förklarade

regeringen i sitt svar den 23 juli 1664, att den icke ville under

en omyndig konung bestämma rang emellan alla embeten, men hvad

ridderskapets och adelns enskilda sammankomster angick, det dervid borde

tagas hänsyn till »l:o Herreståndet, Grefvar och Friherrar. 2:o Förnemlige

Förfäders meriter och gammal Släkt. 3:o Förnäme Tjenster och

4:o En hög och hedersam ålder.» På förnyade framställningar i samma

ämne från ridderskapet och adeln utkom emellertid kort tid derefter den

10 december 1672 vår äldsta rangordning, som utan afseende å stånd,

börd eller andra konsiderationer föreskref den ordning, embetsmännen

mellan sig skulle iakttaga. Denna rangordning var indelad i 9 klasser,

hvilka upptogo: n:o 1) fältmarskalkar, generalguvernörer, n:o 2) rilcstygmästaren,

jägmästaren och stallmästaren, n:o 3) presidenten i Wismarska

tribunalet, n:o 4) generaler af kavalleri och infanteri, n:o 5) generallöjtnanter,

n:o 6) hofkansleren, n:o 7) landshöfdingar, amiraler och generalmajorer,

n:o 8) öfverkammarherrar och 9:o) hofmarskalkar.

Redan den 10 december 1680 utfärdades en ny rangordning, hvaruti

stadgades, att hvar och en skulle i allmänna och enskilda samqväm taga

plats efter sina innehafvande embeten. Denna rangordning innehöll 28

särskilda nummer, upptagande i n:o 28 ryttmästare och kaptener samt

assesorerna i rikets kollegier.

Sedan under de derpå följande åren ett flertal kongl. bref och resolutioner

angående rang utfärdats, utkom år 1714 den ännu i dag till sina

grunder gällande rangordning, som hufvudsakligen utgjorde eu samman
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 9.

fattning af förut befintliga reglementen och föreskrifter i detta ämne, men

äfven upptog en del nya bestämmelser samt var uppdelad i 40 s. k. rangklasser.

Med de ändringar, som under årens lopp genom särskilda kongl. påbud

tillkommo, fortfor 1714 års rangordning att gälla till år 1766.

Den 12 november detta år utfärdades på framställning af rikets ständer

en förordning, hvarigenom alla förordningar och resolutioner angående

rang till sin verkan upphäfdes, med undantag af bestämmelser rörande

hofrangen, i fråga om hvilken framhölls, att »Kongl. Maj:ts höghet och

rikets värdighet fordrade, att dermed förblefve efter förra vanligheten.»

Då ständernas skrifvelse, som föranledde rangordningens upphäfvande,

torde vara af intresse för frågans belysning, har utskottet härmed velat

ordagrant intaga densamma:

»Härvid hafva Riksens Ständer öfvervägat, huruvida then här i Riket

inrättade Rang-Ordning må vara nyttig åt bibehållas eller icke? Thet är

bekant, åt then tilkommit under Envålds-Regimentet och til äfventyrs för

särdeles orsaker, kvilka antingen nu icke subsistera, eller finnas vara i

helt annat skick. Kunde man med trygghet säga, åt then styrker och bibehåller

then nödiga subordinationen eller på något sätt bidrager till värdiga Ambetsmanna-egenskapers

förkofring hos tjänstemän; så vore ingen tvifvel, åt then

ju borde behållas: men när tvertom man äger säkra rön, åt i the Länder och merendels

alla fria regeringar, ther ingen Rang-Ordning är, ja äfven inom

vårt Rike uti the Stånd, hvart!! Rang-Ordningen ej lämpas, subordinationen

och then tilbörliga skilnad uti anseende och myndighet, som personer

imellan efter theras embete och andra qualificationer helt naturligen vara

bör, äntå icke saknas, utan snarare uti mera helgd och obrottsligare hålles;

tå man jemväl nu är och bör vara ganska mohn om, åt uprätta och

inplanta en rättskaffens esprit hos Ämbetsmän, hvilka måste väntas af

helt andra och redbarare motiver, än åt utvertes använda, och företräde

för namnets skuld uti Samquäm, ther äntå ingen får mera värkelig heder

af andra, än hans personliga egenskaper och skickliga seder i thet Borgerliga

umgänget förtjäna; men thet emellertid icke kan nekas, åt thenne

tomma liknelse af heder, som Rangen utstakar, förmodligen mycket af en

inkommen vana och fördomar hos then oförståndiga delen, verkeligen ökar

tjänstesökandet i allmänhet, och åt man så mycket ilfänas til alt högre

och högre grader, för åt fylla et hedersmått, som man i sin inbillning

tyckt något vara, hvilken lystnad helt naturligen vänder en tjänstemans

förnämsta hog och böjelse mera uppå hans egen person än på sysslan,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 9.

som han tå innehäfver, och tå han förnöijer sig i then skugga af heder,

som han åtrår, tänker han mindre på huru Eiket skall tjänas, och eu sanfärdig

ära, åt hafva manligen och med nit fullgjordt sin plikt i alla delar

förvärfvas: hvartil äfven thet kommer, åt så vida genom Rang-Ordningen,

blotta undfångne Caracterer sättas i jemförelse med thet företräde, som

åtföljer en verkelig tjänst, kan thenne sednare ej annat än uti sin billiga

distinction lida; altså föranlåtes Riksens Ständer i betraktande af thesse

omständigheter Eders Ivongl. Maj:t i underdånighet tillstyrka etc.»

Efter 1772 års statshvälfning förlorade likväl förenämnda förordning

af den 12 november 1766 all betydelse och kraft af lag samt förut gällande

rangbestämmelser återupplifvades.

Nya, med rang förenade embeten och tjenster inrättades emellertid

under tidernas lopp, gamla sådana upphörde att finnas till, och omflyttningar

mellan rangklasserna gjordes, allt dock med bibehållande af den

gamla klassindelningen.

De ändringar, som skedde, motsvarade emellertid icke de kraf, som af

samhällets fortgående utveckling betingades.

Med hänsyn dertill väcktes också vid 1840—41 års riksdag af Lars

Hjerta m. fl. motion derom, att det genom författning må bestämmas den

värdighet, som bör åtfölja embeten och tjenster i förhållande till hvarderas

vigt och äfven med beräkning af dervid förutsatt lärdom, samt att hofembetsmäns

rang icke må sträckas utom hofvet.

I det betänkande, som allmänna besvärs- och ekonomiutskottet afgaf

med anledning af motionen, yttrade utskottet:

»Uti de bestämmelser om embetens värdighet, som den för det närvarande

gällande rangordningen innehåller, förete sig ostridigt mångfaldiga

missförhållanden till följd af de förändringar i samhällsskicket, som inträdt

under den mångåriga tidrymd, som förflutit, sedan denna författning utfärdades.

En och annan förändring deri har också under senaste tider egt

rum, men ännu saknas likväl i allmänhet en fullständigt ordnad öfverensstämmelse

emellan värdigheten och vigten af hvarje embete. Någon egentligen

menlig verkan på embetsförvaltningen kan väl icke härifrån härledas,

då förhållandet såsom befallande eller lydande är fullkomligt oberoende

af rangordningen och denna äfven vid fråga om befordringar föga

tages i beräkning, derför det också synes utskottet, att all lagstiftning i

detta ämne, såsom i sig sjelf i vår tid af föga vigt, är att betrakta såsom

umbärlig, helst det anseende, som med hvarje embete bör vara förenadt,

säkrast vinnes genom dess grannlaga ocli värdiga handhafvande och svår
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

ligen torde kunna framkallas genom ett lagbud, der dessa egenskaper

saknas. Om lagstiftningen åter anses böra qvarstå till följd af den mångåriga

bäfden och de vanor, som derefter lämpat sig, anser utskottet likväl,

att den måste stödjas på rigtiga grunder, om den skall bibehålla något

anseende såsom lag. Från denna synpunkt torde det anses nödigt, att

författningarne i förevarande ämne öfverses och omarbetas, hvilket lämpligast

synes böra ske efter fulländandet af den för handen varande förändrade

regleringen af styrelseverken.»

På tillstyrkan af bemälda utskott hemstälde rikets ständer i skrifvelse

den 9 juni 1841,

»att Kongl. Maj:t, sedan statens embeten och tjenster blifvit ordnade

i öfverensstämmelse med den reglering, som ansetts nödig, täcktes genom

författning bestämma den hvarje embete och tjenst tillkommande värdigheten

i förhållande till dess vigt inom statsförvaltningen, samt att Kongl.

Maj:t dervid täcktes fästa särskildt afseende å det missförhållande, som

dittills egt rum i detta fall genom den högre rang, som tillerkänts hoftitlame,

helst då dessa ej voro förenade med någon motsvarande tjenstgöring»,

i sammanhang hvarmed ständerna i underdånighet anhöllo, att

antingen ingen rang måtte utom hofvet tillerkännas dessa titlar eller

ock en vida lägre och emot deras verkliga vigt afpassad, än som dittills

varit fallet.»

Denna skrifvelse föranledde emellertid icke till någon omedelbar eller

genomgripande åtgärd från Kongl. Maj:ts sida.

Först genom nådigt cirkulär till hofrätterna i riket, bergskollegium och

Konungens befallningshafvande i riket angående landssekreterares, landskamrerares

m. fl. embetsvärdigket den 10 november 1855 har Kongl. Maj:t,

i anledning af nämnda skrifvelse, bestämt embetsvärdigheten för nedannämnde

tjenster på sätt som följer: näst efter assessorer i hofrätterna landssekreterare

och landskamrerare, häradshöfdingar, bergshauptman och bergmästare,

borgmästare i städer af lista klassen, lika med f. d. kollega

assessorer (lägsta kaptensgrad) landträntmästare och kronofogdar, borgmästare

i städer af 2:dra och 3:dje klasserna, näst derefter häradsskrifvare.

För nyinrättade embeten har Kongl. Maj it gång efter annan bestämt,

hvilken rang som skall tilldelas dessa embeten. Sålunda tilldelades lotsdistriktscheferna

genom Kongl. Maj:ts skrifvelse den 4 september 1858 lika

värdighet med öfverstelöjtnanter vid armén, departementscheferna i fångvårdsstyrelsen

genom skrifvelse den 16 december 1859 och departements
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 9

cheferna i kongl. generalpoststyrelsen genom skrifvelse den 6 november

1863 lika värdighet med departementscheferna i generaltullstyrelsen.

Slutligen finnas uti Sveriges grundlag bestämmelser i fråga om statsrådens

rang. Rörande serafimerriddare har genom Kongl. Maj:ts beslut den

31 oktober 1851 bestämts, att statsråden och serafimerriddarne anses till

värdigheten lika och taga plats efter datum för deras utnämning. Enligt

riksmarskalkens cirkulär af den 23 november 1885 taga statsministern,

ministern för utrikes ärendena och riksmarskalken rang och säte sig emellan

efter den ordning, nu är nämnd, utan afseende å tiden för utnämningen

till embetet, och under riksdag i Sverige tilldelas talmannen i Första

Kammaren och efter honom talmannen i Andra Kammaren plats näst

efter förenämnde embetsmän. Det torde derjemte böra anmärkas, att

såväl statsrådets medlemmar som riksmarskalken och serafimerriddarne

enligt rangordningen stå öfver all rang.

I vårt grannland Korge äro särskilda bestämmelser utfärdade rörande

dels embetsrangen och dels bofrangen. Embetsrangen är faststäld genom

kongl. reglemente den 26 juli 1820 och kongl. resolution den 14 december

1889 med flera resolutioner och finnes uppdelad i 12 klasser med hänsyn

till de olika embetenas beskaffenhet. I denna rangordning finnes icke några

hoffunktionärer upptagna, lieträffande medlem af statsrådet eger enahanda

förhållande rum som i Sverige eller att medlem af norska statsrådet i rang

står öfver alla de i rangklasserna upptagna embetsmän.

Bestämmelserna angående bofrangen äro faststälda genom en hofresolution

den 4 juni 1874.

I Danmark åter bestämmes rangföljden genom förordningen af den 14

oktober 1746, den 12 augusti 1808 och kongl. resolutionen den 20 maj

1874. Rangordningen är der uppdelad i 9 klasser och upptager bland

andra såväl ledamöterna af ministeren som äfven hofembetsmän. Derjemte

torde såsom en egendomlighet böra nämnas, att i rangordningen finnas

upptagna innehafvare af inländska ordensutmärkelser samt af grefliga och

friberrliga värdigbeter.

Mycket behöfver man icke forska i vår rangordning för att finna talrika

exempel på dess ©tidsenlighet och särskildt hvilken hög plats på rangskalan

hofembetsmännen intaga, utan afseende på huru litet detta företräde

framför innehafvare af med ansvar och magtpåliggande arbete förenade

embeten är berättigadt med hänsyn till de respektive embetenas verkliga

vigt och betydelser. Motionären har anfört flera af de mest i ögonen

fallande, men åtskilliga andra kunna förtjena att framhållas. Man kan

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 9.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

t. ex. med skäl fråga sig, hvarför kammarjunkare och understallmästare

skola i rang gå före kanslisekreterare i statsdepartementen, protokollssekreterare

i nedre justitierevisionen, hvarför vice ceremonimästaren och räntmästaren

i statskontoret för att få plats på rangskalan skola behöfva en

hvar sin särskilda af honom ensam innehafda rangklass eller hvarför hofjunkare

och förste kammarpager i rang äro likstälda med kommissionslandtmätare

och häradsskifvare, under det att de gå före sekreterare och

advokatfiskaler i hofrätterna.

Rangordningen är emellertid icke allenast otidsenlig, utan den saknar

enligt utskottets åsigt all praktisk betydelse för samhällslifvet.

Tjenstemännens inbördes ställning och förhållande till hvarandra bör

ingalunda bestämmas af den yttre valör, som deras placering i en viss

rangklass kan skänka dem, utan fastmer af den innehafda tjenstens mer

eller mindre magtpåliggande beskaffenhet, de förutsättningar, densamma

kräfver af dess innehafvare, och det ansvar, tjensten medför; Ijenstemännens

ställning i samhället och förhållande till öfriga medborgare bör framför allt

\rinnas och vidmagthållas genom det förtroende och den tillit, som från

deras medborgares sida kan komma dem till del på grund af ett pligttroget

och omsorgsfullt utöfvande af sin tjenst samt genom ett samvetsgrant och

nitiskt iakttagande af sina medborgliga pligter.

Rangordningen är, såsom uteslutande andra medborgare i samhället

än tjenstemannakåren, för öfrigt egnad att hos mången underhålla den

tanken, att tjenstemannakåren vore en privilegierad klass och ej, såsom

den i verkligheten är, det borgerliga samhällets tjenare; rangordningens

bibehållande torde derför bidraga till att motverka de jemlikhetsprinciper,

som endast i det sanna och verkliga menniskovärdet vilja se en mätare af

en menniskas rang och värdighet i samhället.

Utskottet, som sålunda hyllar den åsigt, som redan år 1766 af Sveriges

rikes ständer uttalades i fråga om rangordningen, och anser, att den utan

någon olägenhet bör kunna borttagas, delar jemväl den mening, hvaråt

motionären i sitt framstälda förslag gifvit ett uttryck, nemligen att uttalandet

af ett önskemål härutinnan från Riksdagens sida icke må omfatta

bestämmelser om rang för hofvet. Deremot vill utskottet hafva uttalat,

att denna sistnämnda rang icke bör utom hofvet göras gällande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

Då i det betänkande, som legat till grund för Andra Kammarens beslut,

uttalats, att tjenstemännens inbördes ställning och förhållande till

hvarandra borde bestämmas af den innehafda tj enstens mer eller mindre

magtpåliggande beskaffenhet, de förutsättningar densamma krafvel’ af dess

innehafvare och det ansvar tjensten medför, lärer dermed vara angifvet, att

en ordning i berörda afseende icke synts kunna undvaras, och följaktligen,

om nuvarande bestämmelser derutinnan skulle upphäfvas, andra sådana

böra sättas i deras ställe. Någon vidare antydning om beskaffenheten af

denna nya ordning har emellertid ej lemnats; och då utskottet i öfrigt ej

kan dela åsigten, att rangordningens bibehållande skulle motverka utvecklingen

i den ena eller andra riktningen, får utskottet hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens ifrågavarande beslut.

Stockholm den 4 maj 1901.

C. NORDENFALK.

Reservation af herr A. von Möller.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.