Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9

1901-05-10 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1901:9, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Rikst]. kansli den 13 maj 1901, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående

ändrad lydelse af § 48 regeringsformen.

Regeringsformens § 18 är af följande lydelse:

>■§ 48.

Konungens Imf står under Dess enskilda styrelse: kunnande Han

häruti förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid Sitt Imf

ma konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta.»

Vid 1895 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren två särskilda

motioner, nemligen n:o 17 af herr S. Palme och n:o 156 af herr A. V.

•jungman, båda angående tillägg till denna paragraf i syfte att införa

grundsatsen om oförenlighet af viss statstjenst med hoftjenst. Enligt den

förstnämnda af dessa motioner borde till paragrafen fogas följande stadgande:

»dock må officerare i tjenst hvarken kunna till sådan beställning

nämnas, ej heller eljest till hoftjenstgöring användas». Herr Ljungman trick

ut1 sin motion längre^ än herr Palme och föreslog, att till paragrafen i

fråga matte fogas ett sa lydande tillägg: »dock må med sådan beställning

icke förenas embete eller tjenst, hvarom i 28 och 32 §§ förmäles*.

Konstitutionsutskottet afstyrkte i afgifvet utlåtande, n:o 2, båda dessa

hvaremot nio reservanter från Andra Kammaren hemstälde, att

antaga såsom hvilande till vidare grundlagsenlig boll and*

Bih. till Kikad. Urat. 1901. ,''j Sami. S llä/i (A:o yj. j

förslag,

Riksdagen måtte

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

ling ett förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande paragraf, hvari tilllägget

skulle erhålla denna lydelse: »dock må med hoftjenst icke vara förenad

anställning i statens tjenst».

Utskottets '' hemställan hlef af Första Kammaren utan diskussion och

votering bifallen, hvaremot Andra Kammaren efter hållen öfverläggning,

medelst anstäld omröstning med 108 röster mot 91, biföll den af herr

Palme i ämnet väckta motionen.

De af herr Palme anförda hufvudsakliga skälen för berörda af honom

väckta förslag återgåfvos i konstitutionsutskottets nämnda utlåtande pa följande

sätt. Vid många tillfällen hade »yppat sig missnöje inom ganska

vidsträckta kretsar af den svenska arméns officerskår i anledning af befordringar

af personer, som vid sidan af sin militära tjenst innehaft hoftjenst

af en eller annan art, samt rörande hvilka man funnit eller trött

sig finna, att de just på grund af sin ställning vid hofvet föredragits

framför andra, mera berättigade men detta företräde saknande kamrater.

Den dubbla egenskapen af hofman och militärer gåfve för öfrigt icke

endast vid befordringar anledning till missnöje. Fn hvar, som inom eu

officerskår varit i tillfälle att på närmare håll iakttaga en eller flere

officerare med hoftjenst, torde hafva märkt åtskilliga omständigheter, som

icke kunde annat än betraktas såsom mindre lämpliga. An kunde en

dylik officer, derför att han skulle inträda i utöfning af sin hofsyssla,

icke beordras till en viss kommendering, hvartill han eljest vore i tur.

Än måste han midt under pågående vigtig tjenstgöring af en kamrat aflösas,

derför att han kallades till hoftjenst. Ej sällan funnes inom kåren

osjelfständiga karakterer, som, beräknande att deras kanske ännu till och

med i lägre grad stående kamrat, hofmannen, dels vore förutbestämd att

hastigt avancera och dels hade högstälda personers öra, egnade honom en

jäsande uppmärksamhet, som ingalunda vore för andan inom kåren

nyttig. Dessa och andra omständigheter gjorde att, äfven utom befordringstillfällen,

den dubbla egenskapen af hofman och officer, vore olämplig.

Så länge missnöje inom armén rådde med dubbeltjenst inom armé och

hof, och sådant missnöje komme alltid att finnas, så länge vore motionären

ock på det lifligaste öfvertygad om, att det vore i hög grad olyckligt

för armén och för andan inom densamma, att officerare i tjenst kunde

utnämnas till befattningar inom Konungens hof. Med säd an a befattningar

menade emellertid motionären ingalunda adjutanter, för sa vidt nemligen

de sysslade med militär adjutantstjenst och icke med hoftjenst. Konungen,

den enligt § 14 regeringsformen sjelfskrifne högste befälhafvare!! öfver

landets krigsmagt, måste i denna sin egenskap ega rätt att till adjutantstjenst

hos sig kalla och kommendera det antal offic^are, som han ansåge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

8

skäligt. Då de emellertid vore hos Konungen anstälde endast i Konungens

egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmagten, så kunde deremot med

all rätt fordras, att desse officerare icke blefve använda i annat än verklig

adjutantstjenst, med uteslutande af allt, som hörde till hoftjenst, uppvaktning

o. d. Samma vore förhållandet beträffande adjutanters anställning

hos de kungliga prinsarne, hvilka i och med detsamma icke heller kunde

hos sig få anstälde flere eller andre adjutanter än som med deras innehafvande

militära grad eller befattning inom krigsmagten vore förenligt.

Ett stadgande i nu antydt syfte, som för öfrigt vunne ytterligare bekräftelse

af snarlika bestämmelser i utlandet, särskildt Tyskland, syntes slutligen

motionären vara af vigt äfven ur konungamagtens egen synpunkt.»

Till stöd för sin afstyrkande hemställan anförde deremot konstitutionsutskottet,

att utskottet väl funne, att ett förenande af hoftjenst med

civil eller militär beställning i statens tjenst möjligen kunde leda till vissa

missförhållanden, särskildt med hänsyn dertill, att en statens tjensteman,

vare sig civil eller militär, genom hoftjenstgöring kunde komma att tidtals

dragas från sin egentliga verksamhet, men att, då utskottet hölle före, att,

för undvikande af nu antydda olägenhet, det icke torde vara behöfligt,

att någon särskild bestämmelse i grundlag infördes, och att, då för öfrigt

en sådan ändring som den af motionärerna åsyftade skulle kunna å sin

sida medföra bestämda olägenheter, utskottet funne sig icke böra tillstyrka

någondera af de i förevarande motioner ifrågasatta grundlagsförändringar.

Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt, till

konstitutionsutskottet öfverlemnad motion, n:o 184, har herr David Bergström

återupptagit den af herr Palme uti berörda vid 1895 års riksdag

framlagda motion väckta frågan samt dervid hemstält, att Riksdagen måtte

såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag

till ändrad lydelse af § 48 regeringsformen:

»48 §.

Konungens Imf står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han häruti

förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid sitt Imf må

Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta, dock att till krigsmagten

hörande officer i tjenst, med lön ä regemente eller kår, icke kan till sådan

beställning nämnas eller till något slags hoftjenstgöring användas.»

Efter en

redogörelse

föi1 innehållet af herr Palmes ofvan omförmälda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

motion och dess behandling inom Riksdagen samt med åberopande af åtskilliga

yttranden under förberörda öfverläggning inom Andra Kammaren,

har herr Bergström vidare till stöd för sitt grundlagsändringsförslag anfört

följande.

De skäl för en grundlagsändring i syfte att förhindra förenande af

militärtjenst och hoftjenstgöring, hvilka för sex år sedan gjordes gällande,

hade sedan den tiden ingalunda aftagit i vigt och betydelse. Fastmera

framträdde, i samband med arbetet på en förbättrad härordning, behofvet

af en grundlagsändring på detta område med ökad styrka. I Kongl. Maj:ts

proposition till Riksdagen angående ny härordning framhölles flerestädes

vigten af att vidmagthålla och yttermera främja och utvidga officersutbildningen.

Genom förverkligande af grundsatsen om officerskårens ständiga

tjenstgöring ansåges vägen blifva öppnad för gynsammare förhållanden

i nu berörda afseenden. Med stor styrka betonade den nuvarande chefen

för landtförsvarsdepartementet betydelsen deraf, att genom denna ständiga

tjenstgöring, som enligt den föreslagna nya härordningen skulle blifva

härens befäl beskärd, möjlighet bereddes att genom officersöfningar af

hvarjehanda slag oaflåtligen arbeta på förkofrandet af of feer arnes fortsatta

utbildning.

Ingen, som delade chefens för landtförsvarsdepartementet mening, att allt

borde göras för att höja officerarnes militära duglighet samt alltmer dana

dem för deras vigtiga uppgift, torde finna det annat än menligt och med

statens intressen oförenligt, att officerare i tjenst droges från sin militära

tjenstgöring till hoftjenstgöring, från arbetet på sin militära utbildning och

förkofran till sysslor, som icke hade det ringaste att skaffa med den militära

utbildningen. En och annan torde emellertid vara benägen att slå sig till

ro dermed, alt en viss varsamhet i många fall vid tillsättande af hoftjenster

redan börjat iakttagas och att denna varsamhet antagligen skulle varda än

vidare utsträckt, äfven utan något Riksdagens beslut om en grundlagsändring

på detta område. Det stora flertalet af Sveriges folk, som gerna

ville se, att reformerna med afseende å våra militära förhållanden begynte

ofvanefter, skulle deremot finna en formlig lagförändring mera öfverensstämmande

med sina önskningar. Först då vore på denna vigtiga punkt den

trygghet vunnen, hvarmed svenska folket önskade omgifva dylika förhållanden.

Med afseende å formen för ett grundlagsbud, sådant som det år 1895

af herr Palme ifrågasatta, hade anmärkts, dels att dennes förslag lede af

oklarhet, i ty att, då den fordran der framstäldes, att officerare i tjenst icke

skulle kunna nämnas till hofbeställning eller eljest användas till hoftjenstgöring,

den, som dömde efter ordasättet, måste antaga, att samma sak blifvit sagd

två gånger, hvarför, om det sista tillägget afsåge, att adjutanter hos kungliga

f

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

personer ej (inge användas till hoftjenst, detta borde tydligare uttryckas, dels

ock att med officerare icke endast menades officerare vid armén eller flottan

och att sålunda t. ex. de vid väg- och vattenbyggnadskåren anstälde tjenstemännen,

Indika jemväl benämndes officerare, komme att falla under en

bestämmelse sådan som den då ifrågasatta.

Med afseende å den förra invändningen vore att märka, att uttrycket:

»dock må officerare i tjenst hvarken kunna till sådan beställning (beställning

vid hofvet) nämnas» otvetydigt innebure förbud mot fast hoftjenst,

och att det derpå följande uttrycket: »ej heller eljest till hoftjenstgöring användas»

vore rigtadt mot den tillfälliga hoftjenstgöringen, och detta vare

sig af adjutanter eller af andra officerare. Från dessa synpunkter torde

det för sex år sedan föreslagna grundlagsbudet icke vara i behof af något

förtydligande. Deremot torde det vara på sin plats att tydligare markera,

att det vore den i aktiv tjenst varande officerens anställning vid hofvet

eller användning till tillfällig hoftjenstgöring, som man genom ett bestämdt

grundlagsstadgande ville förhindra. I sådant syfte torde ett tillägg till

uttrycket »officer i tjenst» af orden »med lön i regemente eller kår» vara

lämpligt och tillfyllestgörande.

Den andra anmärkningen, att officerare, som hvarken tillhörde armén

eller flottan, äfvenledes komme att från möjlighet till anställning vid hofvet

och tillfällig hoftjenstgöring uteslutas, kunde, om den ansåges vara af någon

egentlig vigt, lätt undvikas genom införande af orden: »till krigsmagten

hörande» framför uttrycket »officer i tjenst».

Till sist har motionären erinrat, att ett grundlagsstadgande i nu berörda

afseende vore af behof påkalladt, ehvad en ny härordning komme

att antagas eller den nuvarande ännu en tid komme att ega bestånd.

Vid behandlingen af herr Bergströms nu ifrågavarande motion har

utskottet funnit sig böra till eu början fästa uppmärksamheten derpå, att

till följd af den väsentliga åtskilnad, hvilken eger rum med afseende å

sättet för meddelande af uppdrag att bestrida å ena sidan adjutantstjenst

och å den andra verklig hoftjenst, frågan om Konungens rätt att till adjutantstjenst

beordra officerare helt och hållet faller utanför det nu föreliggande

spörsmålet om ändring i grundlagens föreskrifter rörande »Konungens

Imf». Till tjenstgöring i Konungens stab såsom öfveradjutant eller adjutant

eller i Kronprinsens'' stab såsom adjutant eller ordonnansofficer eller hos

de kungliga prinsarne beordras nemligen officerare af Konungen i kommandoväg

på föredragning af chefen för vederbörande försvarsdepartement,

medan uppdrag att bestrida hoftjenst meddelas genom fullmagt eller för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande X:o 9.

ordnande af Konungen på föredragning af riksmarskalken. Häråt framgår,

att adjutantstjenstgöringen, äfven om'' den i visst hänseende ocli

under vissa förhållanden måste pa grund af sakens natur blifva till arten

jemförlig med den egentliga hoftjenstgöringen, ingalunda får i konstitutionel

afseende hänföras till sådan beställning vid Konungens Imf, hvarom

i § 48 regeringsformen förmäles.

Beträffande åter frågan, huruvida det kan anses behöfligt eller

gagneligt, att någon inskränkning i den uti motionen angifna rigtning

vidtages i afseende å Konungens i § 48 regeringsformen stadgade befogenhet

att efter godtlirmande tillsätta alla beställningar vid sitt hof, har utskottet

icke kunnat finna rubbning böra ske i den uti sagda paragraf uttalade

grundsatsen, en grundsats, hvilken, med fästadt afseende^ jemväl å

paragrafens plats i regeringsformen, skulle kunna uttryckas på det sätt,

att monarken skall ega full frihet att, obunden af hvarje stadgande om

konstitutionel kontroll och utan inblandning af hvem det vara ma, afgöra

alla frågor angående sitt hof och att sålunda utöfva en oinskränkt

magt i afseende å val af sin personliga omgifning. Vid regeringsformens

tillkomst år 1809, från hvilken tid ifrågavarande paragraf behållit sin

nuvarande lydelse, torde de missbruk hafva varit i friskt minne, Indika

under enväldets dagar egt rum i afseende å tillsättningen af hoftjenster

och befordringar af dessas innehafvare. Att det oaktadt 1809 ars grundlagsstiftare,

hvilka icke kunna misstänkas för bristande nit, da det gälde

att undanrödja sådana olägenheter, som varit förbundna med envåldsmagten,

icke ryggade tillbaka för att genom stadgandet i sagda paragraf

förbehålla Konungen en obegränsad och okontrollerad magt i berörda hänseende,

torde väl kunna tillskrifvas bland annat den omständigheten, att

icke heller de missförhållanden fallit ur minnet, hvilka på förevarande

område varit rådande under den s. k. frihetstiden, då representationens

ingrepp i Konungens ifrågavarande prerogativ gatt så långt, att t. ex.

genom votering i ständernas sekreta utskott tillsattes både lärare för de

kungliga barnen och dessas uppvaktning.

Om utskottet sålunda velat gifva uttryck åt sin åsigt, att en fullkomligt

rigtig princip ligger till grund för stadgandena i § 48 regeringsformen,

har utskottet å andra sidan icke förbisett det önskvärda deri atp på

sätt herr Bergström i sin motion påpekat, officerare, tillhörande krigsmagten,

icke dragas från sin militära embetsutöfning till bestridande af

mera stadigvarande hoftjenst, hvilket vore desto vigtigare, derest genom

införande af en ny härordning grundsatsen om officerskårens ständiga tjenst
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o !).

7

göring blefve förverkligad. Att genom eu grundlagsförändring söka vinna detta

önskemål bör emellertid enligt utskottets åsigt icke ifrågasättas i annat fall,

än att så svåra faktiska missbruk förelåge, att hänsyn till det principieltrigtiga

måste vika. Men detta kan desto mindre nu sägas vara händelsen, som, enligt

hvad utskottet inhemta^ under de sex år, som förflutit sedan denna fråga

senast behandlades af Riksdagen, fullmagt på beställning vid hofvet blott

i ett enda fall blifvit utfärdad för en i aktiv tjenst varande officer. För

öfrigt må erinras om den under ärendets behandling vid 1895 års riksdag

betonade omständigheten, att ett förbud mot inträde i hoftjenst skulle vara

i principielt hänseende i lika hög grad påkalladt beträffande statens civile

och ecklesiastike embets- och tjensteman som i fråga om de militäre. En

dylik följdrigtigt utsträckt tillämpning af den i motionen uttryckta grundsatsen

torde emellertid möta ganska afsevärda hinder.

Vidkommande den i motionen uttalade åsigten, att officerare i tjenst,

vare sig adjutanter eller andra, icke borde få användas i tillfällig hoftjenstgöring,

hvarmed väl torde afses sådana undantagsfall, då officerare

vid särskilda högtidliga tillfällen, större hoffester o. s. v., beordras till uppvaktning

vid hofvet, kan utskottet ej finna annat än att motionären

härutinnan gått alldeles för långt, enär ju en sådan tillfällig tjenstgöring,

ålagd ett jemförelsevis obetydligt antal personer, väl icke kan, i stort sedt,

anses i afsevärd mån inverka störande på den militära tjenstutöfningen.

Mot den form motionären gifvit åt sitt förslag kunna vidare åtskilliga

anmärkningar göras. Utskottet anser sig böra i detta hänseende först och

främst på det bestämdaste framhålla, att, äfven om ett stadgande i motionens

syfte skulle, mot utskottets åsigt, befinnas lämpligt, dess inryckande i

§ 48 regeringsformen såsom ett mot Konungen rigtadt förbud icke kan

anses öfverensstämmande med de grunder, enligt hvilka regeringsformen

är uppstäld, då ju nemligen derigenom skulle på ett enligt grundlagen

särskildt undantaget område, inom hvilket Konungen är personligen tillerkänd

full handlingsfrihet och i afseende hvarå någon konstitutionell kontroll

icke får ega rum, för Konungens beslutanderätt ändock uppdragas vissa

gränser.

Slutligen kan anmärkas, att vissa uttryck i det framlagda grundlagsändringsförslaget

äro af särdeles sväfvande beskaffenhet. Tvifvelaktigt torde sålunda

vara, huruvida under uttrycket »något slags hoftjenstgöring» skulle

innefattas jemväl utöfningen af sådana tjenstår som t. ex. ståthållarebefattning

eller kamreraretjenst å kungligt lustslott, uppdrag att vara

lärare för prins af det kongl. huset in. fl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

Utskottet får, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa,

att herr Bergströms ifrågavarande motion ej må

föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1901.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar Dalin, Johnsson och Andersson, hvilka ansett, att utskottet

bort föreslå ett tillägg till § 28 mom. 1 regeringsformen af innehåll: att

anställning vid krigsmagten med lön å stat ej må förenas med hoftjenst; samt

af herr Waldenström, som anfört:

»Då motionären icke i sin motion yttrat ett ord mot Konungens

rätt att till adjutanter kalla i tjenst varande militärer, så har utskottet

saknat allt fog att, såsom skett i första stycket af dess motivering, tala

så,: som om motionären ansett, att denna Konungens rätt hade något att

skaffa med grundlagens föreskrifter rörande Konungens Imf. Så mycket

mer kan mot utskottet denna anmärkning göras, som motionären dels i

sin motivering ur den vid 1895 års riksdag väckta motion, hvars hufvudtanke

han upptagit, anfört, att en sådan inskränkning i Konungens rätt

ingalunda kunde afses, dels i slutet af samma motivering betonat, att

Konungens adjutanter lika litet som andra i tjenst varande officerare

finge användas till hoftjenst, genom hvilka ord han ju uttryckligt skiljer

mellan adjutantstjensten i och för sig och hoftjensten, dels i sin motions

kläm endast föreslagit ändring i § 48 regeringsformen, som icke alls

handlar om adjutantstjenst utan endast om hoftjenst».

Herrar Rudebeck och Blomberg hafva begärt få här antecknadt, att de

på grund af sjukdom icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling

inom utskottet.

Stockholm, tvär Hteggströms Boktryckeri A. B., 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.