Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 10

1901-02-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:10, Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Eiksd. kansli den 11 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående upphäfvande af den i § 3 mom. 1 i

lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af

presterliga tjenster stadgade inskränkningen i pr esternas

befordringsrätt.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat eu af herr 0. W.

Redelius inom samma kammare afgifven motion, n:o 9, af följande

lydelse:

»Med stöd af motiveringen i Riksdagens lagutskotts utlåtande n:o 26

år 1900 samt Riksdagens Andra Kammares i anledning af samma

utlåtande fattade beslut, hemställer jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong]. Maj;t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1

af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af presterliga tjenster

stadgade inskränkningen i presternas befordringsrätt.

I motionen har en af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Såsom af motionen framgår, förelåg vid sistlidet års riksdag till

behandling en fråga af samma innebörd som den nu föreliggande. Lagutskottet

tillstyrkte då en skrifvelse till Kongl. Maj:t af samma lydelse

som motionären nu föreslagit, och denna hemställan bifölls af Andra

Kammaren, men blef af Första Kammaren utslagen.

Då utskottet i frågan intager alldeles samma ståndpunkt som sistlidet

år, och då de skäl, som af lagutskottet då anfördes till stöd för

Bih. till Riksd. Prot. IDOL 7 Samt. 8 Käft. (N:o 10J. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

en skrifvelses aflåtande till Konungen, allt fortfarande synas ega full

giltighet, tillåter sig utskottet såsom motivering för sin hemställan åberopa

hvad lagutskottet vid sistlidet års riksdag i ämnet anförde.

»Utskottet vill», så lyder 1900 års lagutskotts uttalande, »till en

början erinra, att den i § 3 af lagen angående tillsättning af presterliga

tjenster stadgade inskränkningen uti presterskapets ansöknings- och

befordringsrätt utgör en qvarlefva af den förr i tiden gällande indigenatsrätten,

enligt hvilken prestman i allmänhet ej egde att söka anställning

och befordran annorstädes än inom det stift, der han var född.

I denna sin egentliga och mera omfattande betydelse bibehöll sig indigenatsrätten,

i trots af upprepade förslag om dess afskaffande, till

den 4 november 1876, då Kong!. Magt, i enlighet med Riksdagens

beslut och efter inhemtande af kyrkomötets samtycke, förordnade, att

hvad lag och särskilda författningar innehölle derom, att ej någon

kunde vinna inträde i prestembetet inom annat stift, än der han vore

född, skulle upphöra att vara gällande. Sedan den tiden existerar indigenatsrätten

— såsom beteckningen allt fortfarande lyder — endast

i den öfverflyttade bemärkelsen, att prestmans ansökningsrätt i regel

är inskränkt till det stift, han tillhör.

Äfven mot denna inskränkning hafva tid efter annan höjts röster,

som påyrkat prestmans fulla likställighet i fråga om rätt till befordran

med andra statstjenare. Förslagen härom hafva emellertid hittills ej

ledt till önskad påföljd, utan allt fortfarande qvarstår i antydda hänseende

prestens undantagsställning.

Detta sakernas tillstånd är, efter utskottets uppfattning, ur flere

synpunkter mindre tillfredsställande. Derigenom förryckes nemligen

den likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift,

som måste betraktas såsom högeligen önskvärd ej blott med hänsyn till

intresset för presterna att, i mån uteslutande efter begåfning och lämplighet

för prestembetet, sins emellan ega lika rätt och utsigt att vinna

befordran inom sitt kall, utan äfven ur synpunkten af församlingarnas

intresse att, vid tillsättandet af en presterlig befattning, få pröfva och

göra sitt val emellan personer af bästa möjliga kompetens och ej sättas

i beroende af en mera eller mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater

inom det stift, der församlingen är belägen.

Redan då den unge prestmannen efter afslutad studiekurs skall

afgöra, till hvilket stift han vill förlägga sin verksamhet, måste han,

derest hans rätt till befordran skall för all framtid vara bunden och

inskränkt till detta stift, taga särskild hänsyn till de olika befordringsutsigterna

inom olika stift, och det kan under sådana förhållanden allt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

gom oftast inträffa, att inom det ena stiftet uppstå de största svårigheter

att erhålla det för den kyrkliga verksamhetens behöriga upprätthållande

erforderliga antalet prester, medan i ett annat stift, just i följd af mera

gynsamma utsigter till snabb] och god befordran, antalet i stiftet inträdesvilliga

prestmän blifver större, än behofvet egentligen kräfver.

Denna bristande likställighet emellan landets olika stift har numera

större sannolikhet än förr att framträda, sedan den egentliga indigenatsrätten

blifvit upphäfd. Medan dessförinnan hvarje stift kunde af dem,

som egnade sig åt prestkål!et, med säkerhet påräkna åtminstone dem,

som voro födda inom stiftet, kan under nuvarande förhållanden ett stift,

inom hvilket befordringsutsigterna äro mera eller mindre tillfälligt

mörka, lätteligen gå miste äfven om de prestmän, som af födseln

tillhöra stiftet och Indika sannolikt, derest befordringsrätten ej vore på

angifvet sätt begränsad, af naturlig fallenhet skulle känna sig manade

att åtminstone till en början erbjuda stiftet sina tjenster.

Ifrågavarande inskränkning uti presternas befordringsrätt kan

äfven i ett annat afseende medföra olägenhet. Derigenom komma

nemligen tillfälliga förhållanden inom ett stift att mera än skäligt utöfva

inflytande på befordringsmöjligheterna. Medan således i ena stiftet

till följd af stor dödlighet eller afgång bland innehafvarne af de ordinarie

prestbeställningarna de obefordrade prestmännen redan tidigt

kunna ernå goda befattningar, kan i ett annat stift, der förhållandena

äro motsatta, befordran för presterna öfver höfvan fördröjas.

Ofvan omförmälda förhållanden förtjena efter utskottets tanke att

allvarligt uppmärksammas och uppväga till fullo de olägenheter, man

förutsett skola blifva en följd af att utsträcka presternas befordringsrätt

till hela riket. Dessa olägenheter hafva uttömmande angifvits af 1868

års kyrkomöte i dess uttalande med anledning af Riksdagens i skrifvelse

den 14 maj 1867 gjorda framställning om indigenatsrättens upphäfvande;

hvilket uttalande ej mindre föranledde, att någon åtgärd till följd af

nämnda Riksdagens skrifvelse ej kom till stånd, än äfven torde få anses

hafva utgjort orsaken, hvarför inskränkningen i presternas befordringsrätt

upptogs i den nya lag angående tillsättning af presterliga tjenster,

som den 26 oktober ''l883 utfärdades. Såsom skäl mot en utsträckning

af presternas ansökningsrätt till hela riket anförde 1868 års kyrkomöte,

att det hvarken för presten eller församlingsvården kunde vara

gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig

befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom

utan tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare än nu vore

händelsen;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

att, då icke vore fråga om församlingarnas kallelserätt, utan om

presternas ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver

hela riket fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större

än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarna, om de

blefve från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare;

att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas

sida öfver prestens lära och lefverne skulle i väsentlig mån rubbas och

i följd häraf samma styrelser komma att sakna den närmare personliga

kännedom om presterskapet, hvilken, genom föreskriften att vid förslags

upprättande afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i embetets

handhafvande, vore af så synnerlig vigt och betydelse; och slutligen,

att derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen

blefve rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till stor

del betjenas af församlingslärare, h vilka vore främmande för de särskilda

orternas egendomliga förhållanden.

Hvad förstnämnda betänklighet vidkommer, bör, efter utskottets

förmenande, åt densamma ej tillerkännas vidare vigt. Äfven om till en

början ett borttagande af inskränkningen uti presternas befordringsrätt

skulle hafva till påföljd, att transportsökandet blefve mera allmänt än

nu är fallet, skulle förhållandena helt visst af sig sjelft ganska snart

tillfredsställande regleras, och för öfrigt förefunnes ju intet hinder att,

derest så ansåges nödigt, emot ett öfverdrifvet transportsökande vidtaga

särskilda åtgärder utan att binda presternas befordringsrätt i allmänhet.

Beträffande invändningen, att det för presterna ej skulle blifva

någon större fördel att få ansökningsrätt inom hela riket, eftersom ansökningarnas

antal komme att i motsvarande proportion ökas, kan denna

nog hafva sitt berättigande i fråga om presterna i de uti befordringsafseende

mera lyckligt lottade stiften, men eger uppenbarligen ej någon tilllämpning

för sådana fall, då det egna stiftet ej erbjuder några som helst befordringsmöjligheter,

och utsigten till befordran alltså har sin grund uteslutande

i rättigheten för prestmannen att söka beställningar äfven utom detta.

Att stiftsstyrelserna skulle få svårare än under nuvarande förhållanden

att handlägga de presterliga befordringsärendena, må villigt

erkännas, men denna omständighet kan efter utskottets mening ej vara

till fyllest att motivera en inskränkning uti presternas befordringsrätt,

som ej har någon motsvarighet inom öfriga grenar af statsförvaltningen.

För ötrigt torde nämnda svårigheter väsentligt öfverskattas. Stiftsstyrelserna

ega ju vid befordringsärendenas handläggning tillgång till intyg

från vederbörande stiftsstyrelse om en sökandes skicklighet och

lämplighet för sitt kall, och om för något fall de upplysningar, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

derigenom kunde inhemta^, vore ofullständiga och otillräckliga, torde

svårighet ej möta att genom skriftvexling komplettera hvad som i ett

eller annat afseende kan brista.

Hvad slutligen angår farhågan, att, derest den ifrågasatta utsträckningen

af presternas befordringsrätt genomfördes, församlingarna skulle

allt som oftast utsättas för att till församlingslärare erhålla personer,

hvilka vore främmande för de särskilda orternas egendomliga förhållanden,

förefinnas häremot ganska verksamma garantier uti prestens eget

intresse att ej blifva stäld på en plats, som ej lämpar sig för honom,

samt uti församlingens pröfning af en sökandes lämplighet för en viss

presterlig befattning. Det torde ej behöfva befaras, att församlingarna

lomme att sakna den närmare kännedom om sökandens person och åskådning,

som för bedömande af denna lämplighet kunde i särskilda fall erfordras.

Dessutom bör uppmärksammas, att ansökningsrätten för folk- och

småskolelärarne, beträffande hvilka det torde vara lika angeläget som i

fråga om presterna att de ega kännedom om egendomligheterna i befolkningens

lynne och åskådning å den ort, der de skola verka, för

närvarande är utan inskränkning till vissa på förhand bestämda delar

af riket, och att detta förhållande, så vidt utskottet känner, ej föranledt

några olägenheter af den beskaffenhet, som senast antydts.

Slutligen förtjenar såsom en omständighet af vigt att framhållas,

hurusom den i motionen föreslagna förändringen är egnad att befordra

enheten och sammanhållningen inom kyrkan och motverka uppkomsten

af ensidiga rigtningar derinom; livilket förhållande, efter utskottets tanke,

måste anses såsom en väsentlig fördel för kyrkan sjelf.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1

af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning

af presterliga tjenster stadgade inskränkningen uti

presternas befordringsrätt.

Stockholm den 11 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Riksd. Prat. 1901. 1 Sami. 8 Sä/t.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Sandqvist och Hedenstierna, hviska ansett, att

utskottet bort afstyrka bifall till föreliggande motion; samt

af herr Trygger, som ansett, att utskottet i anledning af motionen

bort tillstyrka skrifvelse till Konungen, hvari anhölles, att Kongl. Maj:t

täcktes taga under öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor den,

i § 3 mom. 1 af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af

presterliga tjänster stadgade inskränkningen i presternas befordringsrätt

lämpligen må kunna upphäfvas, samt för Riksdagen framlägga det

förslag till lagändring, hvartill den verkstälda utredningen kan föranleda.

Herrar Sörensson och Lemon hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1901,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.