Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 16

1901-02-19 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:16, Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 19 februari 1901, kl. 2 e. m.

4 . .-j ,. . . - • • , . - rr «*# f,t t [. -J t * »i, ,v. . c>

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

§§ 3, 4 och 5 i stängselförordningen.

Lagutskottet kar till behandling fått emottaga en inom Andra

Kammaren af herr J. Nilsson afgifven motion, n:o 120, af följande

lydelse:

»Uti 3 och 4 §§ af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om egors fredande

emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet, den

21 december 1857, stadgas, att då stängselvitsord begagnas, skola de,

som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del i stängsel till hälften

hvardera, utom i det fall, som i 5 § omförmäles.

Första stycket af 5 § lyder sålunda:

»Utgöras egor, emellan hvilka stängas skall, af skog, utmark eller

beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan af stängsel märkligen betungas,

utan motsvarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf stängsel

fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt pröfvar,

nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är.»

Lagstiftningen har sålunda enligt 5 § velat lätta stängselbördan

för den, som deraf märkligen betungas utan motsvarande nytta, men

har inskränkt tillämpningen af detta stadgande till det fall, då de egor,

som skola genom stängsel skiljas, å ömse sidor utgöras af skog, utmark

eller beteshage.

Emellertid inträffar icke så sällan, särskild! för egare af mindre

hemmanslotter, att äfven beträffande annan mark än sådan, som afses

Bill. till Piksd. Prot. 1901. 7 Samt. 12 Höft. (N:o 16). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

i 5 §, den stängselskyldige utan motsvarande nytta märkligen betungas

af att uppföra och underhålla stängsel.

Ett dylikt förhållande kan t. ex. uppstå, då åker eller ängsmark

bildar en långsträckt egofigur och skifteslinierna gå i figurens längdrigtning.

En sådan skiftesläggning kan påkallas af flera anledningar,

såsom jordens beskaffenhet, tillgång till vatten, vägförbindelser, lämpliga

tomtplatser m. m. Den, som erhåller en jemförelsevis smal åker- eller

ängsremsa af ett sådant område, i följd hvaraf grannen kan tvinga

honom att deltaga i stängsel, kan i hög grad betungas af denna stängselskyldighet

utan motsvarande nytta. Mig synes derför den rätt till

jemkning i stängselskyldighet, som enligt 5 § i förenämnda nådiga

förordning kan eg a rum, böra gälla i fråga om mark af alla slag,

och att samma förordning i sådant syfte bör ändras. Någon olägenhet

af en dylik ändring torde ej vara att befara, då den icke betager

grannen hans stängselvitsord och saken i hvarje fall skall af domaren

pröfvas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att

Riksdagen för sin del måtte besluta, att nedannämnda §§ i Kongl. Maj:ts

nådiga förordning om egors fredande emot skada af annans hemdjur

samt om stängselskyldighet, den 21 december 1857, skola erhålla följande

förändrade lydelse:

3 §. Då stängselvitsord enligt föregående paragraf begagnas,

skola de, som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del i stängsel till

hälften hvardera. Finnes ena sidan af stängsel märkligen betungas

utan motsvarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf stängsel fordrar,

dess stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt pröfvar, nedsättas

under hälften. Äldre hägnadsdelningar eller beslut, hvarigenom

hägnadsskyldighet efter förra författningar blifvit bestämd, må ej ligga

i vägen för hägnadsskyldighetens bestämmande enligt nu stadgade

grunder, då fråga derom väckes.

4 §. Den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark

eller beteshage, hafve såsom hittills ej stängselvitsord.

5 §. Finnes emellan egor, som utgöras af skog, utmark eller beteshage,

ej stängsel; då skall, så länge det förhållandet fortfar, den ohägnade

marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda

aftaladt är.»

Den grund, hvarefter enligt gällande stängselförordning stängselskyldigheten

mellan angränsande jordegare i allmänhet fördelas, är den

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

s. k. kalfpartsdelnings- eller hälften-principen. Denna princip var, om

man frånser landskapslagarne, okänd för vår svenska rätt ända till införandet

af 1857 års stängselförordning; och utskottet tillåter sig här

erinra om de skäl, som för den då åvägabragta förändringen anfördes

vid ärendets föredragning i statsrådet af dåvarande justitiestatsministern.

»I fråga åter», så yttrade justitiestatsministern bland annat, »om

den grund, hvarefter liägnadsskyldigheten bör mellan angränsande jordegare

fördelas, så är klart, att då, med antagande af förutnämnde grundval

för egofriden (kreatursegarens skyldighet att ansvara för den skada,

som af hans kreatur å annans egor åstadkommes), lagen åt hvarderas

egor lemnar skydd mot den andras kreatur äfven utan stängsel, hvilken

endast skall utgöras, då det af endera sidan påfordras till lättnad i kreaturens

vård, kan det större eller mindre ego-området, som ligger på

hvardera sidan af rågången, ej blifva någon lämplig måttstock för

hägnadsskyldighetens fördelning, och det stöd för den hittills gällande

hemmantalsdelningen, som man vanligen velat hemta från påståendet

om den större jordrymdens förmenta större nytta af stängseln, förlorar

under sådana förhållanden all vidare kraft. Snarare skulle antalet af

hvardera sidans kreatur kunna anses som eu antaglig fördelningsgrund,

så vida hägnad vore såsom medel för egofridens upprätthållande af lagen

ovilkorligen påbjuden. Men då så icke är, utan stängsels uppförande

alltid måste komma att bero af ett derom framstäldt yrkande å

den sidan, som anser sig af hägnaden mest i behof, lärer man lätt inse,

att någon annan mera naturlig och rättvis grund för hägnadsskyldighetens

fördelning, än den till hälften, icke står att utfinna. Den jordegare,

som för att slippa på annat sätt taga vård om sina kreatur, under

det de äro på bete utsläppte, vill begagna sitt i lagen medgifna

stängselvitsord, kan icke skäligen begära, att hans granne skall i kostnaden

härför till mer än hälften deltaga; och om de mindre jordbrukarne,

hvilka, i brist på utvägar att kunna valla sina kreatur, väl företrädesvis

blifva de, som fortfarande komma att begagna stängselvitsordet

emot de större jordegarne, härvid få vidkännas eu större andel i

hägnadsbesväret, än de hittills under högst ofullkomliga egofridslagar

haft, då kunna de i allt fall icke klaga öfver ett oskäligt betungande,

enär det egentligen är till deras förmån, som vid den nu ifrågakomna

förbättrade lagstiftningen sjelfva stängselvitsordet blifvit lemnadt orubbadt.

De företräden, halfpartsdelningen för öfrigt i flera hänseenden har

framför delningen efter hemmantal eller egorymd, hafva redan ofta till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

förene blifvit så fullständigt ådagalagda, att någon ytterligare framställning

derom vid detta tillfälle icke synes erforderlig. Men om dess

vigtigaste fördelar torde dock böra påminnas, och dertill hörer i främsta

rummet, att den alltid lemnar tillfälle till hägnadsskyldighetens fullgörande

i egen egogräns och sålunda gör all rågångsstängsel till en

angelägenhet blott mellan de tvenne jordegare, som i rågången hvarandra

möta, hvarigenom den ock, mera än någon annan fördelningsgrund,

underlättar överenskommelser om stängselns borttagande, der

sådant till ömsesidig fördel kan ske.»

Efter att hafva vidrört 11 §:s bestämmelser om fördelningsgrund

för stängsel, som i tegskifte eller samfällighet liggande byalag hafva

att samfäldt utgöra, fortsätter föredraganden:

»Men härförutan förekommer jemväl i förslaget ett annat undantag

från den antagna halfpartsprincipen uti 5 §, hvilken i hufvudsaklig likhet

med hvad nu är stadgadt bestämmer, att, då skog, utmark eller

beteshage å båda sidor möter, och ena sidan af stängseln märkeligen

betungas utan motsvarande nytta, den sidan, så framt den ej sjelf fordrar

stängsel, må kunna för sitt deltagande deri njuta nedsättning under

den i allmänhet bestämda fördelningsgrunden, efter ty som domaren

skäligt pröfvar; och den egentliga anledningen till detta undantag har

blifvit hemtad från den besparing i stängsel, som nu gällande stadgandet

medfört. Erfarenheten har nemligen lärt, att farhåga för en så

beskaffad nedsättning å den sidan, som icke fordrar stängsel, ofta afhållit

båda sidorna från stängselvitsordets begagnande, till betydlig besparing

i både skog och arbete; och ett medel, som visat sig så verksamt

till befrämjande af ett för samhället vigtigt ändamål, bör lagstiftningen

ej underlåta att fortfarande använda, särdeles som stadgandet ej

heller för sig sjelf saknar billighetsgrund. Dock måste, för att det åsyftade

ändamålet ej skall förfelas, alla sådana skogs- och utmarker, som,

ehuru genom rågång från hvarandra skilda, ligga utan hägnad sig emellan,

förklaras vara till gemensamt bete upplåtna, så att i slikt fall den ena

jordegaren ej må anses skyldig att afhålla sina kreatur från den andras

egolott, der ej sådan skyldighet på särskildt aftal grundas.»

Ofvan återgifna uttalanden ådagalägga, efter utskottets förmenande,

till fyllest olämpligheten af en lagändring i den rigtning, som

af motionären åsyftats. Motionären har ej heller förebragt någon omständighet,

som är egnad att förringa befogenheten af de gjorda uttalandena,

och äfven motionärens hufvudskål för framställningen, att hälften-principen

medför märkelig tunga särskildt för den mindre jordegaren,

har deri blifvit, på ett efter utskottets mening afgörande sätt, bemött.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16. °

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Nilssons ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

»

CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot motiveringen af herr Zetterstrand.

‘i

Bill. till Rilcsd. Prut. 1901. 7 Sand. Rf Häft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.