Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N;o 20

1901-02-26 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:20, Lagutskottets Utlåtande N;o 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1901, kl. 12 midd.

l,v| ; • I ■ : ; ] .; . • • ; • > ... • _ ? ; "i »" : /

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af

7—11 §§ af 5 kap. strafflagen i fråga om rätt till nödvärn.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr Chr.

Olsson i Rogle inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 32, af följande

lydelse:

»Rätten att med våld tillbakavisa ett rättsvidrig angrepp har af

ålder ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Redan hos gamla romerska

författare påträffar man rättsgrundsatsen: Vim vi repellere lioet’ (det

är tillåtet att afvärja våld med våld). Såsom uttryck af detta rättsmedvetande

innehålla alla civiliserade folks lagar bestämmelser om nödvärn,

d. v. s. ''egenmägtigt afvärjande af ett rättsvidrig! angrepp genom

ett våld mot angriparen, såsom de rättslärde definiera begreppet. Under

hvilka förutsättningar och i hvilken utsträckning man får begagna nödvärnsrätten,

derom hafva deremot meningarna varit delade. I senare

tidens lagstiftning har röjt sig en tendens att mer och mer utsträcka

nödvärnsrätten. I vårt land, som länge intog en föråldrad. ståndpunkt

i detta hänseende särskilt i förhållande till grannländerna, tog man

ett vigtigt steg i rätt rigtning 1890, då man utsträckte nödvärnsrätten

till att äfven gälla egendom, som man enligt 18G1 års lag icke hade

rätt att skydda genom att våldföra sig på angriparen, förrän man förgäfves

sökt återtaga densamma (genom s. k. oegentligt nödvärn). Den

vildhet och råhet i sinnena, som allt mera tyckes utbreda sig, och som

på sista tiden allt oftare tagit sig uttryck i våldshandlingar och blods
Bili.

till Kikad. Prot. 1901. 7 Band. 15 Hdft. (N:o 20). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

dåd, de der drifvit oss till att reflektera öfver hur vi skulle bete oss,

om vi råkade ut för dylikt, har fäst min uppmärksamhet på behofvet

att genom ändring af gällande nödvärnsbestämmelser bättre skydda

den angripnes rätt och trygga honom mot en obillig och mot rättskänslan

stridande dom, derest han i hettan skjutit öfver målet. Då

till detta kommer, att en viss tvetydighet häftar vid gällande nödvärnsbestämmelser,

som vållar villrådighet och brist på konseqvens vid tilllämpningen

af dessa — ja som gör det möjligt, att ena instansen helt

frikänner en person, som utöfvat nödvärn, medan en annan dömer

honom till strängt straff, ett förhållande, som kan undergräfva förtroendet

till våra domstolar — då, säger jag, så är, tvekar jag icke

att draga frågan under Riksdagens pröfning.

Nödvärnsparagraferna i nu gällande lag (strafflagen 5 kap.) ha

som bekant följande lydelse: »7 §. Varder man af annan öfverfallen

med våld eller hot, som innebär trängande fara; då ege man rätt till

nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans afvärjande

gör. — Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller

eljest tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg

nattetid eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot

den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill. — 8 §. Rymmer

fånge eller häktad person eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare

eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller emot

föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då

denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall,

eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som

eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock det våld

brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande

eller häktningens verkställande nödigt är. — Lag samma vare, der

annan än fånge, häktad person eller den, som häktas skall, sätter sig

med våld eller hot emot den, som rymningen hindra, ordningen bibehålla

eller häktningen verkställa vill. — 9 §. Finnes någon i fall, som

i 7 eller 8 § sagdt är, hafva gjort större våld än nöden kräfde; pröfve

domstolen efter omständigheterna, om och i hvad mån straffet må nedsättas

under hvad i allmänhet å gerningen följa bort. Voro omständigheterna

sådana, att han svårligen kunnat sig besinna; då må han ej till

straff dömas. — 10 §. Nu har någon i annat fall, än i 7 eller 8 § sägs,

brukat våld till afvärjande af ett påbörjadt eller omedelbart förestående

orättmätigt angrepp å person eller egendom eller öfvat våld mot den,

som medelst inbrott eller eljest olofligen inträngt i annans rum, hus,

gård eller fartyg: var det våld ej större, än nöden kräfde, och stod det

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

ej heller i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet

var att befara; då skall han från straff frias. Finnes han hafva gjort

svårare våld, än nu sagdt är; vare lag som i 9 § stadgas. — 11 §.

Kommer någon den till hjelp, som finnes i nöd stadd, efter ty förut sagdt

är; vare ock för honom lag, som hade han sjelf i den nöd sig befunnit.»

En vigtig fordran på en lagtext är ju, att den bör vara fullt begriplig,

så att allmänheten vet, hvad den har att rätta sig efter. Särskilt

gäller detta nödvärnsbestämmelserna, då ju enhvar af oss behöfver

ha fullt klart för sig, huru långt han kan gå vid de tillfällen, då hans

lif eller egendom hotas. I detta hänseende lemna ofvan anförda paragrafer

enligt min tanke åtskilligt öfrigt att önska. Hvad som t. ex.

egentligen menas med uttrycket »än nöden kräfde», torde åtminstone

för menige man vara temligen dunkelt. Tager man ordet nöd i sin

vanliga betydelse, såsom det också användes i 11 paragrafen, så kan

väl meningen knappast vara annan än den, att nödvärnets intensitet bör

vara afpassad efter nödens eller farans storlek, en skäligen obestämd

och intetsägande regel, som ingalunda gifver oss ett klart begrepp om

gränsen för ett tillåtet nödvärn. Af samma uttrycks förekomst i 10 §,

der man ju icke kan tala om någon verklig nöd, och af den utredning,

som lemnades af en ledamot af Första Kammaren (herr Öländer) vid

frågans behandling derstädes 1890, framgår, att uttrycket helt enkelt

är liktydigt med: »än var af nöden» nemligen för angreppets afvärjande.

Uttrycket skulle då innebära, att deri anfallne till och med skulle ega

rätt att slå angriparen medvetslös eller till döds, om denne icke på

annat sätt kunde tvingas att afstå från den brottsliga gerningens fullbordande.

Korrektivet mot missbruk af denna rätt finnes i 10 paragrafen,

der det föreskrifves, att våldet mot angriparen ej får stå »i uppenbart

missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara». Men

om nu detta är meningen med uttrycket, hvarför då icke ändra dess

ordalydelse så, att en hvar kan fatta dess innebörd. Tydligare uttrycka

sig grannlandens lagstiftningar i denna punkt. Så heter det i Tyska

rikets strafflag § 53: »Nothwehr ist diejenige Vertheidigung, welche

erforderlich ist um einen gegenwärtigen rechtswidrigen Angriff von sich

oder einem andern abzuwenden». Enligt danska strafflagen § 40 äro

handlingar företagna i nödvärn endast straffria, »forsaavidt de have vrcret

nodvendige for åt modstaae eller afvaerge et ... . Angrob.» På samma

sätt tillåter norska strafflagen 7 kap. 7 § nödvärn, »kun forsaavidt det

är fornedent for åt kunne modstaa eller afvaarge Angrebet».

Liksom allmänheten står undrande och spörjande inför uttrycket:

»än nöden kräfde», så tyckas våra domstolar vara allt annat än eniga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

om huru i 9 § satsen: »Voro omständigheterna sådana, att han svårligen

kunnat sig besinna», rätteligen bör tolkas. Det förhåller sig nemligen

så, att olika individers kallblodighet och förmåga att besinna sig vid

kritiska tillfällen är i hög grad vexlande, hvilket naturligtvis beror på

olika temperament, olika grad af personligt mod och af vana vid hotande

situationer. Ser man saken ur psykologisk synpunkt, blir det vid samma

yttre omständigheter för den ene omöjligt att besinna sig, medan den

andre utan svårighet förmår bibehålla det lugn och deri sans, som är

af nöden för att inskränka våldet mot angriparen till lagliga dimensioner.

Men det ser ut, som vore det lagstiftarens mening, att alla, som man

brukar säga, skulle skäras öfver en kam, som om saken skulle ses ur

objektiv synpunkt. Nya lagberedningen, som föreslagit formuleringen

af satsen, säger nemligen i sin motivering: »Då emellertid billigheten

synes fordra, att den öfverfallne blir strafflös, när sådana omständigheter

varit för handen, att han svårligen, äfven om han användt vanlig

eftertanke, skulle kunnat besinna sig . . .» Ja, men hur stort är icke

deras antal, för hvilka det är psykologiskt omöjligt att använda vanlig

eftertanke vid ett plötsligt anfall af en våldsverkare, som icke talar om

pa förhand, hur långt han ämnar gå. Det går ganska lätt för domaren

i den lugna rättssalen, som öfverblickar förloppet i sin helhet, att finna,

det den angripne bort kunna bibehålla lugn och vanlig eftertanke och

utan svårighet besinna sig. Alla de således, som gjort sig skyldiga till

ett öfverskridande af rätten till nödvärn (nödvärnsexcess), hvilka visserligen

utan svårighet kunnat besinna sig, om de användt vanlig eftertanke,

men för hvilka just detta sista var en psykologisk omöjlighet,

de böra enligt lagstiftarens mening dömas till mer eller mindre strängt

straff. Det förefaller mig stridande mot rättskänslan att se saken på detta

sätt. Den faktiska frånvaron hos eu person af besinning vid ett sådant

tillfälle bör enligt min tanke vara ett tillräckligt skäl för en frikännande

dom. Endast om frånvaron af besinning hos personen i fråga berott

derpå, att han icke velat besinna sig, skulle han förtjena straff. Men i

sådant fall kan man icke egentligen säga, att besinning saknades, då

ju fria viljan var med i spelet. För att trygga den angripne mot en

obillig dom, derest han i ett tillstånd af psykisk öfverretning tagit miste

om storleken af det våld, som var af nöden för angreppets afvärjande,

synes mig derför satsen: »voro omständigheterna sådana, att han svårligen

kunnat sig besinna», böra ändras i ofvan antydda rigtning t. ex.

till: »derest af omständigheterna framgått, att han icke besinnat sig»,

eller något dylikt. Tyska rikets strafflag § 53 uttrycker tydligt hvad

jag menar, då den stadgar, att eu nödvärnsexcess icke är straffbar, om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

5

gerningsmannen »in Bestiirzung, Furcht oder Schrecken iiber die Grenzen

der Vertheidigung hinausgegangen ist». Om jag icke misstar mig,

stadgar Österrikes strafflag i detta fall helt enkelt »Mangel an Besonnenheit»

såsom straffrihetsgrund. Hollands strafflag art. 41 innehåller, att

en nödvärnsexcess är straffa, om den varit den omedelbara följden af

en genom angreppet förorsakad häftig sinnesrörelse, och slutligen låter

Danmarks strafflag § 40 en dylik gerning vara straffa, om gerningsmannen

varit otillräknelig på grund af en genom skräck och bestörtning

framkallad brist på besinning.

Jag tillåter mig att referera ett rättsfall, som kastar ett bjert ljus

öfver behofvet af eu ändring af lagens ordalydelse just i denna punkt.

Långfredagen 1895 egde ett blodigt uppträde rum i förstugan till

eu kaffeförsäljningslokal i Våmhus i Dalarna. En person, H. E. Olsson

i Östra Storbvn, öfverföll en annan, S. A. Andersson i Vestra Storbyn,

med ett tillhygge, hvarvid den öfverfallne under utöfning af nödvärn

illa tilltygade angriparen med sin slidknif. A. slapp lyckligt undan

några menliga följder af misshandeln, hvaremot O. blef så allvarsamt

skuren, att han måste vårdas å sjukhus under en tid af 50 dygn, hvarjemte

han under bataljen fick sina kläder sönderskurna. Härför yrkade

nu O. ansvar å A. vid Mora häradsrätt, liksom A. å sin sida ville ha

O. straffad för öfvei-fallet. Häradsrättens utslag af 15 januari 1896

innehöll följande: »och emedan, af hvad i målet förekommit, framginge,

att Olsson af hat till Andersson sökt tillfälle till utöfvande af öfvervåld

å honom samt, efter det han förskaffat sig tillfälle dertill, utan ringaste

anledning öfverfallit och jemförelsevis lång stund tilldelat Andersson

slag på slag, jemväl medelst messingsdosa, och derunder icke låtit sig

bevekas af Anderssons undfallenhet, utan tvärtom med anledning af

densamma hotat och än värre misshandlat honom,

men att Andersson, hvilken blifvit af Olsson öfverfallen med våld

och hot, som inneburit trängande fara, derför egt rätt till nödvärn

samt, om han ock finge anses hafva gjort större våld, än nöden

kräfde, och just icke fått synbara åkommor af misshandeln, likväl måste

anses blifvit misshandlad under sådana omständigheter, att han svårligen

kunnat sig besinna;

ty dömdes Olsson, jemlikt 7 kap. 4 § och 14 kap. 13 § strafflagen,

för ifrågavarande, å sabbat utöfvade misshandel å Andersson, deraf dock

endast ringare skada följt, att hållas till fängelse i 2 månader;

hvaremot, med tillämpning af 5 kap. 7 och 9 §§ strafflagen, Andersson

icke kunde till straff och ersättningsskyldighet i målet dömas.»

Svea hofrätt, der O. anförde besvär, ändrade häradsrättens utslag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

hvad beträffar A. på det sätt, att jemlikt 5 kap. 7 och 9 §§, 7 kap. 4 §

samt 14 kap. 12 och 15 §§ strafflagen A. dömdes för uppsåtlig, med

lifsfarligt vapen å sabbat föröfvad misshandel, deraf kommit lindrigare

sjukdom, att hållas i fängelse 6 månader samt förpligtigades att till O.

utgifva skadeersättning med tillhopa 390 kronor.

Vid målets föredragning i högsta domstolen, der A. besvärat sig,

tunno tvenne justitieråd ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring,

under det tvenne andra justitieråd pröfvade rättvist att, i likhet med

häradsrätten, frikänna A. från allt straff och ersättningsskyldighet. Ett

femte justitieråd sökte intaga en medlande ställning mellan häradsrättens

och hofrättens utslag, och i enlighet med hans mening dömdes A.

till 2 månaders fängelse och eu ersättningsskyldighet af sammanlagdt

100 kronor.

Alla tre instanserna funno, att A. vid sitt sjelfförsvar »gjort större

våld än nöden kräfde», men den stötesten, mot hvilken meningarna

bröto sig till en så betydlig divergens, var just tolkningen af satsen i

9 §: »Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig besinna.

» Då tvenne justitieråd på grund af denna sats velat helt frikänna

A., medan tvenne andra funnit satsens mening sådan, att den

icke varit tillämplig på A., och förty velat döma honom till 6 månaders

fängelse och flera hundra kronors skadeersättning, så frågas: vore det

icke skäl att omredigera satsen så, att åtminstone de rättslärde voro

eniga om hur den borde tolkas? Och vidare: då den natmdiga rättskänslan

i sådana fall som detta säger oss, att den anklagade ovilkorligen

bort frikännas, borde icke lagen så affattas, att den säkert skyddade

honom mot en obillig dom?

Ännu en sak tillåter jag mig att erinra om. För att den ökade

trygghet mot lagens efterräkningar, som jag med denna min motion

önskade bereda den orättmätigt angripne vid hans sjelfförsvar, må varda

effektiv, kräfves, att den, som i nödvärn utöfvat en våldshandling, befrias

från skyldigheten att fullt bevisa, det nödvärn verkligen förelegat.

Så vida han förut gjort sig känd för trovärdighet, bör hans egen berättelse

om förloppet, styrkt af andra omständigheter, tillmätas vitsord,

derest icke motparten gitter bevisa, att det tillgått annorlunda. Det

ligger nemligen i sakens natur, att de fall icke äro särdeles talrika, då

den tillalade är i tillfälle att styrka sina påståenden genom vittnen,

som varit närvarande vid uppträdet. Huru bevisningsskyldigheten för

närvarande i dylika fall fördelas vid våra domstolar, känner jag icke

med säkerhet, men jag tror mig veta, att förr i tiden åtminstone var

praxis den, att den tilltalade hade att med fulla bevis styrka, det han

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

utöfvat våldshandlingen i nödvärn, i annat fall drabbade honom det

straff, som i allmänhet å en sådan gerning borde följa. Skulle icke i

lagen kunna inryckas en bestämmelse, som befriade den, som öfvat

nödvärn, från full bevisningsskyldighet, så att ofvannämnda praxis

blefve omöjlig?

Åberopande hvad jag ofvan yttrat, tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af strafflagens 5 kap. 7—11 §§, att bestämmelserna

rörande rätten till nödvärn dels göras mera betryggande för den,

som utöfvat nödvärn, dels ock förtydligas i ofvan angifna syfte.»

Såsom motionären erinrat, undergick lagstiftningen om nödvärn

ganska väsentliga ändringar vid den revision af strafflagens straffbestämmelser,

som genomfördes år 1890. Dessförinnan var nöd värnsrätten

i hufvudsak begränsad till rättsstridiga angrepp mot person och

var endast i undantagsfall medgifven vid sådana angrepp, som rigtade

sig mot egendom. Genom den år 1890 verkstälda omarbetningen af

ifrågavarande bestämmelser blef deremot nödvärnsrätten principielt erkänd

att gälla alla orättmätiga angrepp af hvad slag och beskaffenhet de

vara må.

I sammanhang med denna utsträckning af nöd värnsrättens omfång

ändrades äfven gränserna för nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. det

tillåtna nödvärnets mått. Så länge nödvärnet afsåg endast vissa slag

af rättsstridiga angrepp, i allmänhet sådana, hvarigenom den personliga

integriteten utsattes för fara, förefans ej anledning att inskränka nödvärnet

utöfver den naturliga gränsen derför, d. v. s. det våld, som erfordras

för det rättsstridiga angreppets afvärjande. Annorlunda blef

förhållandet, då nödvärnet utsträcktes äfven till sådana orättmätiga angrepp,

som ej innebära någon trängande fara för den person, hvilken har att

nödvärnsrätten utöfva. För dessa slag af angrepp tillkom sålunda den

ytterligare begränsningen af nödvärnet, att det dervid använda våldet

ej får stå i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet

är att befara.

De år 1890 genomförda ändringarna i lagstiftningen om nödvärn

inneburo emellertid i visst afseende äfven en utvidgning af det straffria

nödvärnets mått. Medan dessförinnan den, som vid utöfning af tillåtet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

nödvärn använde större våld än nöden kräfde, undgick straff derför endast

under den förutsättningen, att han omöjligen kunnat sig besinna, är

det efter 1890 års lagstiftning för åtnjutande af straffrihet vid öfverskridande

af nödvärn till fyllest, att omständigheterna varit sådana, att

den, som utöfvat nödvärnsvåldet, svårligen kunnat sig besinna.

Motionären har nu i trenne hufvudsakliga hänseenden ifrågasatt omarbetning

af gällande bestämmelser angående nödvärn.

Hans första anmärkning gäller det för angifvande af tillåtet nödvärns

öfverskridande använda uttrycket: »större våld än nöden kräfde».

Motionären har förmenat, att innebörden af detta uttryck vore skäligen

dunkel. Så är dock, efter utskottets åsigt, ej förhållandet. »Nöd» är

här, såsom i åtskilliga andra sammanställningar, t. ex. »vara af nöden»,

användt i betydelsen af »nödvändighet», och uttrycket »nöden kräfde»

är således liktydigt med »var nödvändigt» (för det rättsstridiga angreppets

afvärjande,). Någon tvekan derom kan ej rimligen uppstå, och de

af motionären återgifna, i utländska lagstiftningar förekommande uttrycken

för samma sak hafva derför efter utskottets mening ej i något

afseende företräde framför det af vår lag använda beteckningssättet,

hvilket dessutom besitter en för lagstil lämplig korthet.

Hvad sedermera beträffar de erinringar, motionären framstält emot

bestämmelsen i sista punkten af 9 §: »Voro omständigheterna sådana,

att han svårligen kunnat sig besinna; då må han ej till straff dömas»,

är utskottet af den uppfattningen, att denna bestämmelse, rätt tolkad,

är uttryck för eu verkligt rättvis princip. Bestämmelsen afser nemligen

ingalunda att, såsom motionären uttrycker sig, skära alla öfver en

kam. Tvärtom är genom densamma möjlighet beredd att taga hänsyn

till alla de speciella omständigheter, som i hvarje särskildt fall af nödvärnsrättens

öfverskridande kunna förefinnas, desamma må hänföra sig

till beskaffenheten af det rättsstridiga angrepp, som föranledt nödvärnet,

eller bestå i rent subjektiva och individuella egendomligheter hos den,

som utöfvat nödvärnet. Bestämmelsen är sålunda tillämplig jemväl i

de af motionären till hufvudsakligt stöd för hans ändringsförslag åberopade

fall, att det varit psykologiskt omöjligt eller svårt för den, som

öfverskridit nödvärnet, att sig besinna.

Föreligger alltså, efter utskottets tanke, ej något behof af nu ifrågavarande

bestämmelses omarbetning, bör å andra sidan uppmärksammas,

att den af motionären föreslagna utvidgningen af bestämmelsens tillämpning

till alla sådana fall, då »af omständigheterna framgått, att han icke

besinnat sig», går längre än hvad som kan vara tillrådligt. Den inre

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

9

grunden för nödvärnets straffriket är ju, att nödvärnsvåldet framkallas

af den, mot hvilken våldet är rigtadt, och således ej kan anses såsom

ett uttryck för en fri, brottslig vilja hos den nödvärnsöfvande. Nödvärnsrätten

bör sålunda ej gifva straffrihet för annat våld än det, som

framstår såsom verkan af det rättsstridiga angreppet. Att, såsom motionären

ifrågasatt, låta den faktiska besinningslösheten tjena såsom strafffrihetsgrund

för nödvärnsmåttets öfverskridande kan derför ej vara rigtigt

under annan förutsättning, än att besinningslösheten sjelf är en

följd af det rättsstridiga angreppet. Det kan ej vara rättvist att låta

en person, som öfvat nödvärn, gå fri från straff för det större våld, än

nöden kräfde, som grundar sig på andra motiv än det rättsstridiga angreppet.

Detta lärer ock vara andemeningen i de förutsättningar, som af

utländska lagstiftningar uppstälts för åtnjutande af straffrihet vid nödvärns

öfverskridande.

Den sista af motionärens erinringar mot gällande nödvärnslagstiftning

gäller bevisningen, som skall erfordras för att ådagalägga nödvärn.

Motionären har i detta afseende framhållit önskvärdheten deraf,

att den, som i nödvärn utöfvat en våldshandling, befrias från skyldigheten

att fullt bevisa, det nödvärn verkligen förelegat. Detta önskemål

är, såvidt utskottet bär sig bekant, redan vunnet. Den praktiska tilllämpningen

af nödvärnsbestämmelserna har alltmera gått i rigtning att

underlätta bevisningsskyldighetens fullgörande af den, som velat åberopa

nödvärn såsom straffrihetsgrund. Den, som gjort sig känd för trovärdighet,

lärer sålunda för att gå fri från straff för det våld, han till

ett rättsstridigt. angrepps afvärjande varit nödsakad använda, ej behöfva

göra mer än sannolikt, att behof af nödvärn förelegat. Deremot torde,

såsom utskottet anser fullt rigtigt, något större fordringar uppställas

för bevisning om sådana särskilda omständigheter, som kunna föranleda

straffrihet äfven i händelse nödvärnsmåttet öfverskridits.

Slutligen tillåter sig utskottet att något fullständiga referatet af

det rättsfall, som motionären i sin framställning åberopat såsom särskildt

bevis för påståendet, att vår nödvärnslagstiftning är i behof af

omarbetning. I detta hänseende må framhållas: att Andersson — den

som åberopade nödvärnsrätt — vid polisförhöret förnekade, att lian

våldfört sig å Olsson — den som öfverfallit Andersson —; att, enligt

hvad ett vittne intygat, hat och ovänskap sedan någon tid varit rådande

mellan Olsson och Andersson; att Olsson i sitt våld emot Andersson

ej använde något lifsfarligt vapen; att i målet ej ens styrkts, att Olsson

vid sitt angrepp, såsom Andersson påstått, begagnat en messingsdosa;

Bill. till Rilcsd. Prut. 1901. 7 Sami. 15 Håft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

att Andersson ej bekommit synbara skador af den utaf Olsson föröfvade

misshandeln; men att deremot Olsson, enligt ett dagen efter slagsmålet

utfärdadt läkarintyg, på flere ställen hade stora och djupgående skåror

efter knifhugg, nemligen två å den hårbeväxta delen af hufvudet, två

1 nacken, en öfver venstra axeln, två i högra armvecket, en å öfverarmens

midt och eu öfver högra handleden.

Saken synes sålunda kunna betraktas såsom ett vanligt slagsmål,

visserligen börjadt af Olsson, men ej under sådana förhållanden, att

ett användande af lifsfarligt vapen, åtminstone i den utsträckning som

den anfallne gjort, bort medföra fullständig straffrihet; och tagas samtliga

i målet förekomna omständigheter i betraktande, är målets utgång,

hvarigenom Andersson för öfverskridande af nödvärnsrätt dömdes till

2 månaders fängelse, efter utskottets åsigt för den naturliga rättskänslan

och med all skälig hänsyn till nödvärnsrätten tillfredsställande och kan

ej med fog åberopas till stöd för motionärens hemställan.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Olssons ifrågavarande motion ej må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2G februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herrar Nilsson och Sjöberg, hvilka ansett, att

utskottet bort tillstyrka bifall till föreliggande motion; samt

af hei-r Trygger mot vissa delar af motiveringen.

Herrar Almgren och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.