Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 6 kap. 4 § strafflagen.

5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:22, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 6 kap. 4 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1901 kl. 12 miad.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse

af 6 kap. 4 § strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 84, anför herr D. Persson i Tällberg:

»Andra § i 6 kap. strafflagen lyder: ’I mål, som kroppsskada angå,

skall under skadeståndet räknas icke allenast läkarelön och annan kostnad,

utan äfven ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för

sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men, om sådant

blifvit honom tillfogad!’

I detta lagrum stadgas sålunda tydligt, att den, som är vållande

till annans kroppsskada, är skyldig att ersätta den skadade, förutom läkarelön

och annan kostnad, ersättning för hinder eller brist i den skadades

näring m. m., och detta utan afseende på den skadades ekonomiska ställning

eller huruvida han för sin och sin familjs utkomst är beroende af

det arbete, han personligen kan utföra, och oberoende af dens tillgångar,

som skadan föröfvat.

Att beloppet af en skadeersättning bör vara oberoende deraf, huruvida

den, som lidit skada, är mer eller mindre förmögen eller fattig, eller

huruvida den, som förorsakat skadan, kan anses hafva råd att godtgöra

densamma, är en i det allmänna rättsmedvetandet så djupt rotfast och

enligt min uppfattning så rigtig åsigt, att en motsatt åskådning måste

betraktas såsom rättsvidrig. Om t. ex. A olofligen förstörer eller afverkar

Bill. till Likså. Prof. 1901. 7 Sami. 17 Höft. (A'':o 22.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

■>

skog för B till 1,000 kronors värde, ocli B drager den förre inför rätta

för att få ersättning för skogen, men rätten resolverade så, att, enär A

vore i dåliga ekonomiska omständigheter och B deremot vore så välbergad,

att han kunde försörja sig och sin familj utan ersättning för skogen, pröfvades

rättvist att ogilla käromålet eller att på den grund bestämma skadeersättningen

till blott halfva beloppet af skogens värde, så skulle sådant

betraktas såsom en rättskränkning.

Och likväl finnes ett stadgande i 4 § af ofvan angifna kapitel i

strafflagen, som i sin tillämpning leder till stor likhet med ofvan fingerade

rättsfall.

Paragrafen i fråga har nemligen följande lydelse: ''Komma make

eller barn efter den, som dödad blifvit, att genom hans frånfälle sakna

nödigt underhåll; då skall dem, efter tv, med afseende å såväl den brottsliges

tillgångar, som andra omständigheter, skäligt pröfvas, tilläggas såsom

skadestånd hvad för makan eller barnen tarfvas till dess de sig eljest

försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att

utgå på en gång eller å särskilda tider.7

Häraf framgår, att det nästan uteslutande är parternas ekonomiska

förhållanden, som läggas till grund för bestämmandet af skadeersättningsbeloppets

storlek.

Mari har här frångått den annars i vår lag allmänt gällande grundsats,

att skadans värde skall vara normen för ersättningsbeloppet.

Enligt min åsigt borde dock icke i något fall olika ekonomiska förhållanden

få rubba den likhet inför lagen, hvilken bör vara alla medborgares

rätt och förmån.

Vid ett ytligt betraktande af de i 4 § tagna hänsyn till parternas

ekonomiska bärkraft, kan man visserligen tro sig finna humanitära motiv,

i det att den, som lidit skada och vore i stort behof af ersättning, finge

mera än en mindre behöfvande, likasom ock den, som skadan föröfvat och

hade god råd att ersätta densamma, borde betala mera. Men dels anser

jag en sådan princip från moralisk synpunkt vara origtig, och såsom jag

nyss anfört, rubbas derigenom likheten inför lagen; och vid jemförelse

mellan 2 och 4 §§ finner man, att én sådan humanitär grundsats icke

utgjort motiven vid dessa lagrums affattande, i ty att den icke förekommer

i 2 §; och dels — och deri ligger enligt min uppfattning grundfelet —

leder ett sådant tagande af hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden

till den orimlighet från både moralisk och kriminel synpunkt, att den,

som föröfvat en större skada, dödat en person, kan slippa undan med

en mycket lägre ersättning än den, som föröfvat mindre sådan, skadat en

person.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

3

Bjertast och oftast torde det mindre lämpliga uti nu anmärkta stadgande

framträda vid afgörandet af ersättning för ofrivilligt skadande eller

dödande af person, hvilket ej så sällan inträffar vid jernvägedrift.

I 2 § af lag angående ansvarighet för skada till följd af jern vägs

drift den 12 mars 1886 är föreskrifvet, att jernvägens innehafvare (när

han nemligen anses vållande till olyckan) skall utgifva skadestånd enligt

de i strafflagen stadgade grunder. Följden häraf har blifvit den, att den

familj, som genom olyckshändelse mistat sin familjeförsörjare, har fått ett

vida lägre ersättningsbelopp än den familj, hvars familjeförsörjare blott

blifvit skadad. Ty i förra fallet skall man enligt de i strafflagen stadgade

grunder pröfva, om familjen för sin utkomst är i behof af ersättning,

men i senare fallet skall ingen sådan pröfning ske; utan der är det skadans

art och beskaffenhet och icke förmögenhetsvilkor, som ligga till grund

för ersättningens bestämmande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta att 4 § i 6 kap. strafflagen får

följande lydelse:

»Var den, som dödad blifvit, familjeförsörjare, då skall den brottslige

eller den, som till dödsfallet varit vållande, till familjen utgifva skadestånd

efter som skäligt pröfvas, och må detta skadestånd, efter omständigheterna,

sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.»

I motionens syfte har en af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Skadeståndsskyldigheten på grund af brott är i vår svenska lagstiftning

principielt och i regel inskränkt till af brottet direkt och omedelbart

härflytande skada. All sådan skada är den brottslige pligtig ersätta,

vare sig brottet skett med uppsåt eller af vållande, och för ersättningsbeloppets

bestämmande är skadans storlek ensamt afgörande utan afseende

å den lidandes eller brottslingens ekonomiska ställning i öfrigt.

I ett specielt fall har emellertid skadeståndspligten utsträckts äfven

till derivativ, medelbar skada, som af ett brott förorsakats. Detta fall afhandlas

just i den paragraf, 6: 4 strafflagen, hvari föreliggande motion

åsyftar ändring. Den här stadgade skadeståndsskyldigheten är dock ganska

väsentligt modifierad, dels derigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen,

att maka och barn efter den, som dödad blifvit, genom hans

frånfälle komma att sakna nödigt underhåll, dels ock så till vida, att

skadeersättningsbeloppet skall afpassas efter såväl den brottsliges tillgångar

som »andra omständigheter».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Motionärens ändringsförslag går nu i främsta rummet ut derpå att

upphäfva de sålunda gällande inskränkningarna uti skadeståndspligten efter

4 § och likställa denna i allo med den skadeståndsskyldighet, som gäller

i fråga om direkt skada. Derförutom innebär den af honom föreslagna

formuleringen ett utvidgande af paragrafens tillämplighet. För närvarande

är densamma begränsad till de fall, då den dödade efterlemnar maka och

barn; enligt motionärens formulering åter skulle skadeståndsskyldigheten

inträda äfven i andra fall, då den dödade kunde anses såsom familjeförsörjare.

Hvad detta sistnämnda förslag vidkommer, anser utskottet detsamma

hafva beaktansvärda skäl för sig. De ömmande omständigheter, som föranledt

lagstiftningen att tillerkänna maka och barn efter en dödad person

rätt att af brottslingen utbekomma skadeersättning, kunna i lika hög grad

vara till finnandes i fråga om andra personer, t. ex. föräldrar, som varit

för sin utkomst helt och hållet beroende af den dödade. Utskottet finner

således för sin del önskligt, att en utvidgning af paragrafens bestämmelse

i denna rigtning eger rum.

Hvad sedermera beträffar motionärens förslag att låta den i 4 §

stadgade skadeståndspligten inträda oafsedt huruvida den dödade personens

närmaste genom hans frånfälle komme att sakna nödigt underhåll

eller ej, vill utskottet visserligen erinra, att — just med afseende fästadt

å skadans egenskap af derivativ — hänsyn bör med skäl tagas till den

ekonomiska ställning, i hvilken den dödade personen efterlemnat de sina,

men å andra sidan synes den i gällande lag härutinnan uppstälda gränsen

vara alltför snäf för att som sig bör tillgodose de efterlefvandes intressen.

Aro t. ex. de efterlemnade tillgångarne så begränsade, att de nätt och

jemt förslå till att bestrida kostnaderna för makans och barnens uppehälle,

intill dess de sjelfva kunna sig försörja, förefaller det skäligen hårdt,

att dessa tillgångar skola för sådant ändamål tagas i anspråk och brottslingen,

äfven om han är i ekonomiskt synnerligen lyckligt lottad ställning,

gå helt och hållet fri från skyldighet att till makans och barnens

uppehälle bidraga. Utskottet håller före, att det lämpligen kunde öfverlemnas

åt domstolen att för hvarje särskildt fall bestämma, huruvida den

brottslige skulle vara pligtig att utgifva sådan ersättning, hvarom i 4 §

förmäles, äfvensom afpassa ersättningens belopp efter förhandenvarande

förhållanden.

I detta sistnämnda hänseende kan utskottet nemligen ej dela motionärens

uppfattning, att dylik skadeersättning skall bestämmas oberoende af

den brottsliges tillgångar, hvilket i åtskilliga fall skulle leda derhän, att

skadeersättningen blefve mindre än med tillämpning af nu gällande be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

5

stämmelser. Såsom förhållandena nu äro, har domstolen att taga hänsyn

ej blott till det förhållandet, att brottslingen eger högst ringa tillgångar,

utan jemväl till det fall, da hans ekonomiska ställning är särskildt gynsam.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Perssons ifrågavarande

motion, ville i skrifvelse till Kongl Magt anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida och i hvad mån utvidgning af den i 6 kap.

4 § strafflagen stadgade skadeståndspligten lämpligen

må kunna ega rum, samt för Riksdagen framlägga det

förslag till ändring af ifrågavarande paragraf, hvartill

förhållandena kunna gifva anledning.

Stockholm den 1 .mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Hasselrot.

Herr Lemon har begärt fä antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.