Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om framläggande af sådan förändring i gällande lag, att underrätt, som ådömer böter, också måtte i utslaget fastställa det fängelsestraff, hvilket följer på förseelsen, om den dömde saknar tillgångar till böternas gäldande.» Det är, efter utskottets uppfattning, oförnekligt, att det nuvarande tillvägagångssättet för förvandling af böter i många fall föranleder onödig omgång och långsamhet i straffexekutionen.

1901-03-05 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:23, Skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om framläggande af sådan förändring i gällande lag, att underrätt, som ådömer böter, också måtte i utslaget fastställa det fängelsestraff, hvilket följer på förseelsen, om den dömde saknar tillgångar till böternas gäldande.» Det är, efter utskottets uppfattning, oförnekligt, att det nuvarande tillvägagångssättet för förvandling af böter i många fall föranleder onödig omgång och långsamhet i straffexekutionen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ant till Riksd. kansli den 5 mars 1901, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.

Maj:t angående bestämmelse om underrätts skyldighet att

vid ådömande af böter i utslaget fastställa det emot bötesbeloppet

svarande förvandlingsstraff.

Andra Kammaren har till lagutskottets handläggning öfverlemnat en

inom nämnda kammare af hers iV. Andersson i Pettersborg vackt motion,

n:o 55, af följande lydelse:

»På senare tiden har åtskilligt blifvit åtgjordt till lagarnes och rättsprocedurens

förenkling; det förefaller ganska märkvärdigt, att lagen om

böters förvandling står orubbad qvar med sina många och långa omvägar

med åtföljande mångskrifveri. Då en person af underrätt dömts

till böter och domen vunnit laga kraft, blir proceduren vanligen följande:

Rätten insänder bötesförteckningen till Konungens befallningshafvande,

derifrån den öfversändes till kronofogden, hvilken i sin tur öfversänder

den till länsmannen, som slutligen uppdrager åt fjerdingsmannen att affordra

den dömde böterna. Nu kan det hända, att denne vill och kan

betala bötesbeloppet, men i de flesta fall nekar han och saknar äfven utmätningsbara

tillgångar. Med fjerdingsmannens påskrift: »Saknar utmätningsbar

tillgång» vandrar så bötesförteckningen samma väg tillbaka till

kronofogden, som har att hos Konungens befallningshafvande anhålla om

böternas förvandling. Sedan sådan förvandling af Konungens befallningshafvande

verkstälts, hafva handlingarna att passera samma väg tillbaka

till fjerdingsmannen, som för andra gången affordrar den dömde bötesbeloppet.

Betalas icke heller denna gång, skall fjerdingsmannen vända

sig till länsmannen för erhållande af fångförpassning. Derefter kommer

den dömde att föras till fängelset, såvida han icke nu, såsom ofta händer,

beqvämar sig till att betala. Gör han det, har häri genom sin tredska

Bill. till Rilcsd Prål. 1901. 7 Sami. 13 Höft. (N:o 23J. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

förorsakat kronobetjeningen och Konungens befallningshafvande mycket

onödigt besvär.

. Detta kan enligt min åsigt undvikas, om den rätt, som ådömer böterna,

också eger att utsätta det fängelsestraff, som vid bristande tillgång

hos den dömde följer på förseelsen i fråga.

På grund af det anförda får jag anhålla, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kong! Maj:t anhålla om framläggande af sådan förändring i gällande

lag, att underrätt, som ådömer böter, också måtte i utslaget fastställa

det fängelsestraff, hvilket följer på förseelsen, om den dömde saknar tillgångar

till böternas gäldande.»

Det är, efter utskottets uppfattning, oförnekligt, att det nuvarande

tillvägagångssättet för förvandling af böter i många fall föranleder onödig

omgång och långsamhet i straffexekutionen. Genom bestämmelsen, att

Konungens befallningshafvande i regel skall om sådan förvandling förordna,

kan det till och med inträffa, att en till böter dömd person helt

och hållet undslipper det honom ådömda straffet. Såsom förhållandena

nu äro, åtgår nemligen i de flesta fall afsevärdt lång tid för den skriftvexling

och de öfriga åtgärder, som måste föregå förvandlingsbeslutets

meddelande af Konungens befallningshafvande, och det kan sålunda

hända, att den bötesdömde, då förvandlingsbeslutet omsider skall bringas

till verkställighet, ej vidare står att anträffa. Olämpligheten af det nu

stadgade förfaringssättet är desto mera i ögonen fallande, som sjelfva

förvandlingsbeslutet ej innebär någon som helst svårighet, som påfordrar

särskild kompetens hos den, som skall dermed betros, utan utgör en

den allra enklaste tillämpning af de i 2 kap. 11 § strafflagen gifna detaljerade

bestämmelserna om storleken af de emot olika bötesbelopp svarande

förvandlingsstraff. Utskottet är således ense med motionären derom,

att en förändring af de bestående förhållandena härutinnan är af behofvet

påkallad.

Hvad motionären i sådant syfte föreslagit, kan utskottet emellertid

ej förorda. Genom ätt förpligta underrätterna att samtidigt med bötesådömandet

i utslaget utsätta det emot böterna svarande förvandlingsstraffet

skulle visserligen underrätternas besvär ej nämnvärdt ökas, men mot den

ifrågasatta förändringen möta i andra afseende!! betänkligheter. Först och

främst är det ur principiel synpunkt mindre egentligt att i regeln öfverflytta

förvandlingen af böter, hvilken till sin natur är en ren verkställighetsåtgärd

och just med hänsyn härtill genom 1864 års strafflag öfverlemnades

till Konungens befallningshafvande, från de verkställande till de

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

3

dömande myndigheterna. Åtgärden skulle ej heller städse leda till önskadt

resultat. I de ej sällan inträffande fall, då en person genom olika utslag

blefve fäld till böter, måste nemligen, derest utslagen samtidigt skulle

verkställas, justering ega rum i de af domstolen meddelade förvandlingsbeslut,

då ju för dessa fall sammanläggning af straffen enligt bestämmelserna

i strafflagens 4 kap. måste ega rum. Det blefve sålunda nödvändigt

att till särskild myndighet öfverlemna att om förvandlingen i dessa

fall förordna. Härtill kommer, att den af motionären föreslagna formen

för förvandlingsbesluts meddelande efter mångas uppfattning skulle medföra

en verklig skärpning af bötesstraffet, I den allmänna rättsåskådningen

är nemligen detta straff i alla afseenden väsentligt lindrigare och för den

dömde mindre nedsättande än fängelsestraffet. Skulle nu domstolen i det

utslag, hvarigenom böter ådömdes, tillika, låt vara endast såsom eventuel

påföljd, utsätta det fängelsestraff, hvartill vid bristande tillgång böterna

skulle förvandlas, komme detta att för den allmänna uppfattningen te sig

såsom ett likställande af de båda straffarterna, hvilket innebure stegring

af det med bötesstraffet förenade obehag.

Den utaf motionären åsyftade, enligt utskottets tanke önskvärda förenklingen

af den nuvarande proceduren för bötesförvandling kan sålunda

efter utskottets uppfattning ej vinnas genom förändring i den af motionären

angifna rigtningen, utan måste på helt annat sätt åvägabringas. Utskottet

saknar emellertid anledning att i frågans nuvarande läge derom ingå i

vidare utredning, då motionären begränsat sin hemställan till det direkta

ändringsförslag, han framlagt, och de åtgärder, som för ändamålets vinnande

kunna vara lämpliga, alltså falla utom motionens ram och utskottets

deraf inskränkta befogenhet att hos Riksdagen göra framställning i

ämnet.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att herr Anderssons ifrågavarande motion ej må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.