Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 24

1901-03-05 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:24, Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

• * ’• » '' 1 t • ? '' 1.‘ : i . . - ; ’ • ; i.; ’ y . ''’'' 1 , ’ ‘ ; : 1 ’

Ant. till Riksd. kansli den 8 mars 1901, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t i fråga om upphäfvande af dödsstraffet.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr M. F.

Nyström inom samma kammare afgiiVen motion, n:o 110, af följande

lydelse:

»Frågan om dödsstraffets fullständiga borttagande ur allmänna strafflagen

har upprepade gånger varit föremål för Riksdagens pröfning.

Redan vid 1862—1863 årens riksdag, då den nya strafflagen förelåg

till behandling, väcktes inom bondeståndet förslag om dödsstraffets

fullständiga upphäfvande, hvilket också vann understöd af flere bland

detta stånds främste män och efter votering af bondeståndet antogs.

Vid den sista ståndsriksdagen år 1866 väcktes inom bondeståndet motion

om dödsstraffets suspenderande på 10 år för att under tiden vinna

erfarenhet, om detsamma efter den tiden kunde utan olägenhet afskaffas.

Bondeståndet godkände enhälligt denna motion, men den afslogs af

ridderskapet och adeln samt af borgareståndet, hvilka antogo lagutskottets

afstyrkande utlåtande. Frågan kom åter före vid 1867 års

riksdag genom en inom Andra Kammaren väckt motion om dödsstraffets

upphäfvande, hvilken, af lagutskottet afstyrkt (med 8 röster mot 7),

likväl vann Andra Kammarens bifall, dervid 103 stodo mot 53, under

det att den i Första Kammaren föll med endast eu rösts majoritet (39

mot 38). År 1868 väcktes liknande motioner i båda kamrarne, och

denna gång tillstyrktes de af lagutskottet, men afslogos af båda kamrarne,

hufvudsakligen på den grund, att regeringens främste man,

Bill. till Jlikstl. Prut. 1901. 7 Sami. 19 lläft. (N:o 24.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

justitiestatsminister!! friherre De Geer, redan vid motionernas remitterande

till utskottet, förklarat, att den begärda reformen icke hade att

vänta regeringens sanktion så snart efter den nya strafflagens antagande

samt att bestämmelserna i denna vore sådana, att dödsstraffet kunde

anses vara faktiskt upphäfdt. Icke desto mindre väcktes redan 1872

inom Andra Kammaren ny motion i ämnet, men, afstyrkt af lagutskottet,

delade den sin närmaste föregångares öde.

Frågan hvilade nu i 21 år eller till 1893, då den åter upptogs af

två stockholmsrepresentanter, herrar Ekman och Wavrinsky, af hvilka

den förre med instämmande af 19 kammarens ledamöter föreslog dödsstraffets

upphäfvande, under det att den senare önskade dess suspenderande

och ersättande med lifstids straffarbete under så lång tid, att

erfarenhet måtte vinnas, huruvida rättssäkerheten kunde tryggas, utan

att afrättningar ega rum.

Lagutskottet, till hvilket dessa motioner remitterades, stälde sig

nu, såsom flera gånger förut, afvisande mot motionerna, dervid såsom

skäl förebärande, dels att afrätta in garna under åren 1865—89 varit så

få, dels att landets upplysta mening fordrade dödsstraffets bibehållande,

dels slutligen att dödsstraffet vore ett statens berättigade nödvärn, i

det att det vore omöjligt förhindra, att till lifstids straffarbete dömda

mördare föröfvade nya mordgerningar.

Då frågan förekom till behandling i kamrarne, godkändes utskottets

afstyrkande utlåtande, i Första * Kammaren utan debatt, i den Andra

efter en stunds öfverläggning, dervid flere talare, bland dem de båda

motionärerna, med värme förde humanitetens talan.

Då jag, trots det kyliga mottagande ifrågavarande motion rönte vid

1893 års riksdag, likväl vågar mig på att å nyo framlägga förslag i

samma rigtning, sker det i öfvertygelsen om nödvändigheten att ej för

de materiella intressena släppa ur sigte de stora humanitära frågorna,

i synnerhet om de äro så grundligt utdebatterade och så väl förberedda

för en slutlig lösning som den om dödsstraffets afskaffande.

Att anföra alla de skäl, som tala för dödsstraffets afskaffande, skulle

vara detsamma som att bemöta och vederlägga alla de invändningar, som

under den mer än den hundraåriga striden om dödsstraffet förts i alla kulturstater.

Dessa invändningar äro i sjelfva verket vederlagda, och äfven

reformens motståndare ha måst öfvergifva den ena positionen efter den

andra, många i så hög grad, att de till slut icke haft någon annan qvar

än den allra sista: non possiwius. 1893 års lagutskott kan icke längre

såsom skäl för sin motvilja anföra den förr så omhuldade afskräckningsteorien;

det åberopar sig ej, såsom forna tiders lagstiftare, på Mose lag;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

det talar ej om dödsstraffets rättmätighet; det har ingenting att säga

om statens pligt att afsöndra skadliga element, såsom den Boströmska

skolans anhängare under forna riksdagar gjorde. Det hänvisar i sjelfva

verket till förhållanden, som delvis tala till förmån för dödsstraffets fullständiga

upphäfvande, såsom att under de 25 åren 1865—1889 endast

9 afrättningar egt rum, delvis rör det sig med obestyrkta antaganden.

Såsom sådana måste nemligen betecknas talet om att landets upplysta

mening fordrar dödsstraffets bibehållande och att vårt lands fängelseväsen

ej skulle vara i stånd att förhindra nya mord af inspärrade, för

mord straffade förbrytare.

Att finna ett lands upplysta mening i en fråga som denna är .en

vansklig sak. År den att söka i Riksdagen, så visar denna fråga, liksom

många andra, att den undergår ständiga vexlingar. Vid 1863—1864

samt 1866 årens riksdagar uttalade sig bondeståndet för dödsstraffets

afskaffande, och detsamma gjorde äfven majoriteten vid 1867 års riksdag,

i det att då i begge kamrarne 141 ledamöter röstade för, under det att

92 röstade mot den då väckta motionen. Härefter vände sig vinden

och gick i en annan rigtning; huruvida den ännu håller i sig, återstår

att se.

Att den allmänna opinionen i närvarande stund ej är böjd för dödsstraffets

afskaffande, uppskrämd som den är af de ohyggliga brott, som

på sista tiden föröfvats och af lxvilka tidningspressen lemnat så utförliga

skildringar, är helt naturligt, men det-är lika naturligt, att denna opinion

stöder ;sig på just de skäl, som länge sedan vederlagts, och hvarom

den stora allmänheten ej kan förutsättas ega tillräcklig kännedom. Lagstiftaren

deremot är pligtig att känna och pröfva dessa skäl, och om de

befinnas ohållbara, är det hans oafvisliga pligt att låta dem fara och

fota sitt handlingssätt på andra grunder än en tillfällig opinion, äfven

om denna anser sig vara och uppträder under benämningen landets

upplysta mening.

Bland de skäl, som 1893 års lagutskott anförde till stöd för dödsstraffets

bibehållande, finner man äfven statens så kallade nödvärnsrätt

mot grafva brottslingar samt den fara, som alltid hotar samhället, så

länge sådana ännu äro i lifvet, äfven om de befinna sig inom fängelsets

murar. Detta skäl vederlädes under diskussionen i Andra Kammaren.

Det är, sade man, nödvärn, om en niding med lyftadt vapen hotar mitt

lif och jag för att rädda detta sjelf dödar, men om jag, sedan nidingon

bundits till händer och fötter, gör det, är det mord. Derom äro alla

ense; alla anse det vara orätt. Men det som är orätt för en, är det

ock för tio, för hundra, för tusen och för tiotusen, äfven om dessa tio
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

tusen konstituera sig till ett samfund eller eu stat och stifta en lag, att

en bunden ogerningsman skall dödas. Detta är, såsom Olivecrona säger

i sin bok om dödsstraffet, icke nödvärn, utan hämnd — ett ovärdigt,

okristligt straffmotiv, som för öfrigt icke längre erkännes i den moderna

straffrätten. Men, invänder man, den fängslade brottslingen kan bryta

sig lös och begå nya brott, och samhället måste hafva rätt att skydda

sina medlemmar genom act taga förbrytarens lif. Härpå vill jag blott

svara, att sannolikheten härför är mycket ringa, hvilket äfven framhölls

under debatten i Andra Kammaren år 1893, dervid anfördes, att under

åren 1865—89 21 lifstidsfångar lyckades rymma, men att af dessa 17

genast ertappades, under det att 2 förlorade lifvet under rymningsförsöket.

Jag kan för öfrigt ej inse, hvarför det skulle vara svårare för

våra fängelser att hålla reda på de grofva och farliga brottslingarne, än

det är för dårhusen att hålla reda på sina patienter, hvilka i många fall

äro vida faidigare för den allmänna säkerheten än någonsin någon lifstidsfånge.

Man har likväl aldrig ifrågasatt att skydda samhället genom

att taga farliga dårars lif, och icke heller ha dårhusläkarne förklarat

sig oförmögna att oskadliggöra dem — en förklaring som för öfrigt,

och med rätta, skulle tolkas som en inkompetensförklaring att på ett

tillfredsställande sätt sköta det honom anförtrodda kallet. Väl må jag

medgifva, att vår fångvård lemnar åtskilligt öfrigt att önska, synnerligen

i fråga om bevakningspersonalens ställning, hvilket måhända gör denna

mindre lämplig att med fullt vaken blick fullgöra sina ofta svåra och

ansträngande åligganden, men detta är en sak, som bör och, med god

vilja hos de styrande, kan afhjelpas, och som derför icke bör utgöra

ett hinder för en i sig sjelf god och nödvändig reform.

Om nu dödsstraffet hvarken är berättigadt eller i något afseende

nödvändigt, och det derjemte är genom långvarig erfarenhet ådagalagdt,

att det ej verkar afskräckande på personer, som af vild lidelse

drifvas till brott, som är belagdt med dödsstraff, så är det tydligt, att

det enbart på dessa grunder borde afskaffas. Hvarje straff bör ju

ha till ändamål — förutom brottslingens oskadliggörande, hvilket kan

ske genom hans inspärrning — den felandes förbättring och upprättelse,

men huru skall detta kunna ske, om lifvet beröfvas honom'' och således

all möjlighet till förbättring afklippes? En talare i 1893 års Andra

Kammare invände, att denna upprättelse borde kunna ske äfven

i det kommande lifvet, men detta öfverensstämmer åtminstone ej med

vår kyrkolära, och äfven om antagandet vore sant, bör det ej förebäras

såsom ett skäl af dem, som hysa en motsatt åsigt. För dem

deremot, som hylla vår kyrkolära med dess lära om eviga straff, bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

b

det vara i högsta grad upprörande, att en menniska, vore hon ock

den mest förhärdade brottsling, genom lifvets förlust beröfvas möjligheten

att omvända och bättra sig, och jag kan ej förstå, huru den talare,

som tröstade 1893 års Andra Kammare med berättelsen om en omvänd

lifdömd, som frimodigt gick döden till mötes, hade hjerta att för denne

ende glömma alla dem, som veterligen gått samma väg i förhärdelse.

Det torde för öfrigt vara mer än tvifvelaktigt, huruvida en omvändelse,

åstadkommen under de förhållanden, om hvilka nu är fråga, kan kallas

verklig, och huruvida icke den tid, som förflyter mellan domen och

exekutionen, är väl kort för en beståndande sinnesändring, nog stark

att gifva seger i lifvets frestelser, om lifvet skulle återgifvits åt brottslingen.

Om samhället i och med dödsstraffets utöfvande begår en orättfärdig

handling, så är det klart, att det derigenom också ådrager sig

ett ansvar, ty om samhällena gäller detsamma som om individerna, att

deras gerningar skola följa dem efter. Huru detta ansvar drabbar samhället

eller på hvilken särskild punkt, är naturligtvis omöjligt att säga,

men att det i allmänhet fördröjer kulturutvecklingen, torde kunna med

visshet påstås. I ett fall kan man dock spåra omedelbara skadliga

följder, hvilka naturligtvis i sin ordning draga andra med sig och bidraga

till att sprida gift i samhällskroppen. Jag syftar här på den

förvildning i sinnena, som alltid inträder i och med dödsstraffets verkställande.

Denna förvildning var tydlig för alla och tog sig de brutalaste

uttryck, så länge afrättningarna voro offentliga, och det var ej sällsynt,

att samma dag, afrättningen egde rum, mordgerningar föröfvades af

personer, som öfvervarit densamma. Afrättningar verkställas visserligen

numera ej offentligt, i det att en kongl. förordning af år 1879 stadgar,

att de skola ske inom fängelserna, och de demoraliserande verkningarna

äro i följd deraf ej så i ögonen fallande, men att de icke desto mindre

inställa sig, är tydligt för hvar och en som egnar en, om ock blott

flygtig, tanke åt saken. Och jag vågar säga, att dessa verkningar icke

inskränka sig till allenast de sämsta befolkningslagren, utan att de i

följd af den solidaritet, som förenar oss alla, sträcka sig vida längre.

Man har varit i tillfälle att iakttaga detta under ransakningen med den

nyligen afrättade Nordlund. Hela den tidningsläsande allmänheten,

upprörd och förfärad öfver hans omenskliga gerning, har med den

högsta spänning väntat att dömen skulle falla, och många, många hafva

i fantasien gått bödeln i förväg och fröjdat sig öfver, att rättvisan

komme att gå hand i hand med deras blodtörst. Hvilket inflytande

denna spända förväntan måste utöfva på de allra råaste sinnena, kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag utskottets Utlåtande N:o 24.

man lätt tänka sig. Å andra sidan, om samhället kände sig medansvarigt

med den missledde och fallne, om det uppfattade sin pligt

att återupprätta honom, under det att det effektivt skyddade sina medlemmar

mot den brottslige för den händelse han ej läte sig förbättras,

huru skulle ej detta återverka på sedernas förmildrande? Detta erkändes

ock i förbigående af 1893 års lagutskott, ehuru det ej vågade utdraga

konseqvenserna af sitt medgifvande.

Ett af skälen för dödsstraffets upphäfvande är, att eu domare kan

misstaga sig och till döden döma en oskyldig. Dylikt har dess bättre

ej på länge händt i vårt land, men det har så mycket oftare händt i

andra länder, och en af 1893 års Andra Kammares lagfarne ledamöter

uttalade sig just på den grunden för de då väckta motionerna.

Ett annat skäl är svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att

bedöma den brottsliges sinnesförfattning, då brottet begicks. Ju mer

fasaväckande ett brott är, desto större anledning har man att antaga,

att föröfvaren af detsamma varit utsatt för psykiska inflytelser, för hvilka

han ej kan göra reda, och öfver hvilka han haft ingen som helst kontroll.

Ett mord, begånget i vrede, af hämd, svartsjuka, vinningslystnad

eller under rusets inflytande, låter förklara sig, men det fins andra, som

ej alls kunna förklaras, då brottslingen icke visste hvad han gjorde, då

han liksom greps af en för honom främmande magt, som dref honom

att begå brottet. Ögonblicket derefter kan han vara till utseendet normal,

och en tillkallad läkare skall kanske finna sig nödsakad förklara,

att han icke kunnat upptäcka något abnormt i brottslingens själstillstånd.

När nu enligt strafflagens 14 kap. uppsåtligt mord är belagdt med

antingen dödsstraff eller lifstids straffarbete, ligger det nära till hands,

att Konungens benådningsrätt tillämpas på den förra kategorien af

brottslingar, så att de få umgälla sitt brott med lifstids straffarbete,

under det att nåd förvägras dem, som höra till den senare kategorien,

hvilka anses vara så mycket farligare, som man ej är i stånd att “finna

antagliga motiv för deras till utseendet mycket svårare brott, och emedan

man ej på annat sätt tror sig kunna undanrödja dessa motiv än genom

brottslingens afdagatagande. Om det nu under den psykiatriska vetenskapens

fortsatta utveckling skulle visa sig, att detta slag af brottslingar,

i likhet med dårar, icke äro fullt tillräkneliga för sina handlingar —

och att detta är händelsen, synes man i många fall vara berättigad att

antaga — så har samhället allaredan alltför många justitiemord på sitt

samvete, och det synes mig vara hög tid att afskaffa en straffart, som

afskär all möjlighet att godtgöra en begången orättvisa, hvilken ändå

till slut måste återfalla på samhället sjelft.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Att ur den allmänna strafflagen borttaga dödsstraffet är icke att

taga ett steg ut i mörkret.

Flere europeiska och amerikanska stater hafva redan genomfört

reformen, och i våra grannland, Norge, Danmark och Finland samt i

Belgien har faktiskt ingen afrättning egt rum under långa följder af år,

i Finland icke sedan 1826. Någon olägenhet har deraf ej försports,

ingen tilltagande brottslighet. Om ock här och der röster höjts för

dödsstraffets återinförande, hafva dessa dock alltid nedtystats af den

allmänna meningen, och der det tillfälligtvis återinförts, såsom i Toscana

under trycket af oroliga politiska förhållanden, har det åter afskaffats

utan att allmänna rättssäkerheten lidit deraf. I sjelfva verket verkstäldes i

Toscana under den långa tiden af 100 år, hvilka föregingo dess uppgående

i det enade Italien, endast 3 afrättaingar, en sparsamhet, som

är förvånande i ett land, som dock ej torde kunna i kultur jemföras

med Sverige.

Nära fyratio år hafva förflutit, sedan den nya strafflagen antogs, och

ehuru dödsstraffet bibehölls deri som en qvarlefva ifrån äldre tider, hoppades

man dock, och friherre De Geer uttalade det äfven, att det småningom

skulle alldeles upphöra att tillämpas.

Den tidens lagstiftare antogo, att framtidens — vår tids — domare

skulle hafva lättare eller vara villigare att tillämpa humanitetens grundsatser

än den tidens, och utom i ett enda fall, det, som omförmäles i 14

kap. 6 § af strafflagen, lade de i domarens hand att gifva lif eller död.

Villigt erkännes, att denna rätt utöfvats med urskilning och måtta, i

det att afrättningarnes antal högst betydligt nedgått mot hvad fallet var

före den nya strafflagens antagande, men den senaste tidens tilldragelser

tyckas gifva vid handen, att vi åtminstone icke kommit långt utöfver

den punkt, hvarifrån vi år 1864 utgingo.

Man har sagt, att det nya århundradet skulle blifva ett broderlighetens

århundrade; kunna vi begynna det på ett bättre, värdigare, kristligare

sätt än att gifva de mest olycklige, mest beklagansvärde bland

våra lidande bröder tillfälle att upprätta sig?

På grund af det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa, att

Riksdagen under uttalande, att den anser dödsstraffet böra ur allmänna

strafflagen borttagas, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga

förslag till sådana ändringar i nu gällande strafflag, som i följd

af dödsstraffets upphäfvande kunna vara erforderliga.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Utskottet medgifver villigt, att det för ens känsla ligger något

synnerligen tilltalande i motionärens framställning, liksom i hvarje förslag,

som syltar till genomförande af milda grundsatser i strafflagstiftningen,

och utskottet skulle med glädje helsa den stund, då dödsstraffet ej

vidare, behöfde användas såsom medel för rättsordningens uppehållande;

men å andra sidan få dessa känslosynpunkter, efter utskottets mening,

ej vara afgörande, då det gäller frågan, huruvida dödsstraff skall såsom

straffart i vårt lands lagstiftning bibehållas eller bör i denna egenskap

afskaffas. I ör denna frågas besvarande är det ingalunda nog att lita sig

till yttringar af en mera eller mindre ensidig känslorigtning; här, om

någonsin på lagstiftningens område, kräfves förståndets lugna och besinningsfulla

skärskådande af alla de omständigheter, som med frågans

lösning ega sammanhang.

Vill man då först söka för sig klai-göra, huruvida statens oomtvistade

befogenhet att inskrida mot brottslingar kan anses innebära

äfven rätt att taga deras lif, då statens och statsmedlemmarnes säkerhet

det lordrar, så bör man, efter utskottets uppfattniixg, ej gerna limma

derom stanna i tvifvel, om man blott aktgifver på det nära och nödvändiga

sammanhanget mellan statens rätt och statens pligt. Hvarje

statens pligt förutsätter med nödvändighet, att staten eger rätt att vidtaga

de åtgärder, som för pligtens fullgörande äro af behofvet påkallade.

Beröfvas staten denna rätt, måste dermed ock statens motsvarande pligt

upphöra. Nu lära väl meningarna ej vara delade derom, att bland

statens högsta och oeftergifligaste pligter ingår dess skyldighet att

värna och skydda samhället mot inre såväl som yttre faror, och det är

då uppenbart, att staten måste ega rätt att tillämpa äfven dödsstraffet

gent emot dem, hvilkas bi-ottsliga vilja ej annorledes kan stäfjas eller

undanrödjas. År dödsstraffet nödvändigt för rättsordningens uppehållande,

är alltså dermed, såvidt utskottet kan finna, dess berättigande

ådagalagdt.

Öfvergår man då till undersökning om dödsstraffets nödvändighet,

måste dervid i främsta rummet utredas, livilket ändamål dödsstraffets

upptagande i straffskalan för vissa brott har att fylla. Detta ändamål

är gilvetvis tvåfaldigt, dels att afskräcka fråix sådana brotts begående,

dels och hufvudsakligen att för framtiden undanrödja den fara, som är

förenad med tillvaron af eu i så hög grad brottslig vilja som den,

hvilken kan i dessa brott komma till uttryck.

Kunna nu dessa båda syften vinnas med andra och lindrigare

medel än dödsstraffet, bör naturligtvis föiäindring i sådan rigtning ega

rum. Detta är dock, efter utskottets åsigt, ej förhållandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Hvad förstnämnda syfte vidkommer, har visserligen motionären

velat frånkänna dödsstraffet afl kraft derutinnan och ansett det vara

»genom lång erfarenhet ådagalagdt, att det ej verkar afskräckande på

personer, som af vild lidelse drifvas till brott, som är belagdt med

dödsstraff»; men häremot vill utskottet erinra, att den omständigheten,

att stadgandet om dödsstraff såsom påföljd af brott ej varit till fyllest

att förhindra alla sådana brott, ej kan, såsom motionären ansett, åberopas

till bevis om dödsstraffets fullständiga kraftlöshet i afs kräck ningshänseende:

det framgår deraf allenast, att dödsstraffets afskräckande

inverkan ej under alla förhållanden är så stor, att den förmår afhålla

från dylika brott.

I huru många fall dödsstraffet afskräckt från brott, kan naturligtvis

ej med visshet beräknas; men nog förefaller det utskottet oemotsägligt,

att, om öfver hufvud taget någon straffart besitter förmåga att afhålla

från brott, denna just skall vara dödsstraffet, hvars tillämpning innebär

förlust af något för hvarje menniska så dyrbart som hennes eget lif.

Redan detta förhållande gör det, efter utskottets åsigt, betänkligt

att borttaga dödsstraffet ur lagstiftningen. Denna betänklighet stegras

till afgörande hinder, om man rigtar sin uppmärksamhet på det andra

syftet, som dödsstraffet eger, eller att effektivt skydda samhället mot

faran af en sådan brottslig vilja, som kan i vissa brott framträda.

Väl låter det tänka sig, att man, utan att bringa brottslingen om

lifvet, kan undanrödja och förebygga möjlighet för honom att begå nya

brott, men härför erfordras en så väsentlig skärpning af frihetsstraffet,

att den, efter utskottets mening, ej bör ifrågasättas. Att t. ex. låta en,

äfven den gröfsta och mest förhärdade, brottsling för umgällande af

sitt brott tillbringa hela sitt återstående lif slagen i bojor till händer

och fötter, eller att mot honom vidtaga annan liknande åtgärd kan ej

stå tillsammans med ett civiliseradt samhälles fordringar på straffverkställighet

och är i utskottets tanke i ojemförligt högre grad än dödsstraffets

användning oförenligt med en högre samhällskultur. Dödsstraffets

afskaffande skulle således ej kunna undgå att öka faran af att

fångar, som för begångna brott redan ådömts högsta och strängaste

tillåtna frihetsstraff, å nyo finge tillfälle att tillfredsställa sin samhällsvådliga

vilja. Särskild! för den personal, som hade att bevaka dylika

fångar, blefve ställningen synnerligen vansklig, och det kan, efter utskottets

åsigt, ej vara rättvist att af humanitära hänsyn för brottslingar

utsätta samhällets laglydiga medlemmar för oberäkneliga faror.

Motionären har, i anslutning till föregående anhängare af dödsstraffets

afskaffande, velat hemta stöd för åsigten, att dödsstraffet utan

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 19 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

fara för rättsordningen kan borttagas, uti den omständigheten, att staten

ej funnit nödvändigt att taga sådana personers lif, hvilka till följd af

psykisk abnormitet äro för samhället fullt lika vådliga som någonsin

de gröfsta brottslingar, men, såvidt utskottet kan se, föreligger emellan

dessa fall ej någon verklig analogi. Statens straffande verksamhet är

väl dock till grunden något helt annat än den verksamhet, som är af

nöden till deras hjelp, som förlorat sitt förstånd, och staten bör derför

också på förstnämnda område tillämpa helt andra lagar än dem, som

beträffande de sinnessjuke förestafvats af barmhertighet och medlidande.

I detta sammanhang kan utskottet ej underlåta att till bemötande

upptaga den under förhandlingarna angående dödsstraffet gång efter annan

uttalade, äfven af motionären biträdda uppfattningen, att dödsstraffets

bibehållande i ett samhälles lagstiftning skulle för samhället beteckna

en lägre grad af kultur än den, som funnes i samhällen, der dödsstraffet

afskaffats. Såvidt utskottet förstår, saknar denna uppfattning berättigad

grund. Ett folks kulturutveckling sammanhänger visserligen med dess

strafflagstiftning så till vida, att denna senare röner intryck af den

allmänna rättsuppfattning, som hos folket är rådande, men häraf följer

ingalunda, att det folk, som har den mildaste strafflagen, också står

högst i kultur. Snarare kan ett folks allmänna kulturståndpunkt bedömas

efter antalet och beskaffenheten af de brott, som begås. Ej

heller dessa omständigheter äro emellertid för kulturutvecklingen afgörande.

Äfven i ett samhälle med den högsta kultur kunna individer

finnas, som af denna ej rönt något som helst förädlande inflytande

och hvilka alltså kunna komma att begå brott, som stå i den skarpaste

motsats mot den allmänna kulturutvecklingen inom samhället.

Det är lagstiftningens oafvisliga pligt att härtill taga hänsyn och afpassa

sina straffbestämmelser ej blott efter hvad som i betraktande af

samhällets allmänna kulturståndpunkt kan anses vara i regel till fyllest,

utan jemväl efter den högre grad af brottslighet och samhällsfarlighet,

som i undantagsfall kan framträda. Uppmärksammas bör äfven, att en

stats straffande verksamhet ej uteslutande rigtar sig mot dess egna medlemmar,

hvilkas kulturutveckling är för lagstiftaren känd, utan äfven kan

afse medlemmar af andra stater, hvilka till äfventyrs intaga en lägre ståndpunkt

i berörda hänseende. Särskildt i fråga om de synnerligen upprörande

brott, som härröra af anarkistiska åskådningar eller eljest hafva

politisk grund och innebörd, är det, efter hvad erfarenheten ådagalagt, ej

ovanligt, att medlemmar af en stat utsträcka sitt verksamhetsfält äfven till

andra staters områden.

Det af motionären åberopade faktiska förhållandet, att några stater

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

afskaffa! dödsstraffet ur sina lagstiftningar, kan efter utskottets mening ej

heller med fog åberopas till stöd. för den af motionären ifrågasatta reformen

i vårt land. Äfven om någon afsevärd ökning af de förut med

dödsstraff belagda brottens antal ej kommit till synes efter dödsstraffets

afskaffande, kan deraf ej dragas någon säker slutsats om ofarligheten för

rättsordningen af dödsstraffets borttagande ur lagstiftningen. Förenämnda

gynsamma omständighet kan nemligen bero på helt andra faktorer än

dem, som angå straffmedlens effektivitet.

Utskottet vill äfven framhålla, hurusom erfarenheten i vårt land under

senaste tiden ingalunda gått i rigtning att ådagalägga dödsstraffets obehöflighet.

Tvärtom har derigenom gifvits ett mycket kraftigt stöd åt den

motsatta meningen, som också, såvidt utskottet kunnat erfara, omfattas af

den öfvervägande delen af vårt lands befolkning.

Slutligen förtjenar det efter utskottets åsigt att uppmärksammas, att

dödsstraffets bibehållande i lagstiftningen ej är liktydigt med att detsamma

faktiskt bringas i tillämpning. Huruvida detta skall ske, beror, såsom sig

bör, uteslutande af brottslighetens intensitet, och med de starka garantier

vi ega dels deri, att dödsstraffet i regel upptagits i straffskalan endast

såsom alternativt straff, dels uti den Konungen tillerkända benådningsrätten,

kan det ej befaras, att detta straff i vårt land kommer till användning

i andra fall, än då detsamma står i full öfverensstämmelse med en

allmän och välgrundad rättsuppfattning.

Med uttalande af den förhoppning, att behofvet af dödsstraffets användning

i och med stigande upplysning och utveckling allt mera måtte

inskränkas och möjligen så småningom helt och hållet upphöra, får utskottet,

under åberopande af det ofvan anförda, hemställa,

att herr Nyströms föreliggande motion ej må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Reservationer:

af herr Zetterstrand mot vissa delar af motiveringen; samt

n 7

af herr Lindhagen, som anfört:

»Jag anser, att utskottet bort tillstyrka motionen, och behöfver till

stöd för denna mening gent emot utskottet endast åberopa motionärens

klara bevisföring.

Då utskottet emellertid äfven tillagt, att erfarenheten i vårt land

under senaste tiden skulle kraftigt ådagalagt dödsstraffets behöflighet samt

att man i benådningsrätten eger en stark garanti för, att dödsstraffet ej

vinner tillämpning i andra fall än då det står i full öfverensstämmelse

med en välgrundad rättsuppfattning, så förtjena dessa påståenden dock

någon närmare undersökning.

Under förarbetena till 1864 års strafflag uttalade man redan tidigt

sina tvifvelsmål om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande, på samma

gång man i allmänhet var på det klara med, att »detta straff ej kunde

inför förnuftets och rättvisans domstol försvaras». Men för den gången

stannade man vid att dels väsentligen begränsa antalet brott, för hvilka

dödsstraff kunde ifrågakomma, och dels i dessa fall utsätta det såsom

allenast ett alternativt straff jemte lifstids straffarbete. Härigenom ansågs

emellertid, såsom justitiestatsminister!! yttrade under öfver läggningarna inom

ridderskapet och adeln, att »ett stort steg vore taget till dödsstraffets afskaffande».

Det blef derefter benådningsrätten förbehållet att söka uppfostra den

allmänna meningen till att en gång kunna taga steget fullt ut. I öfverensstämmelse

, härmed hafva också under åren 1865 —1899 af 109 dödsdömde

endast 11 blifvit afrättade.

Men så kom den af utskottet åberopade erfarenheten från senaste

tiden. Under år 1900 dömdes nemligen fyra personer till döden och af

dessa undergingo ej mindre än tre sitt straff. Dessa fall voro följande.

Stationsskrifvaren Theodor Julius Sallroth från Ronneby, född i april

1879, begick natten till den 7 oktober 1899 rånmord å en kamrat. Högsta

domstolen dömde den 27 februari 1900 Sallroth till döden, men tillstyrkte

»med hänsyn till Sallroths ungdom» enhälligt nåd för honom. I utslag

den 25 maj 1900 afslog Kongl. Maj:t nådansökningen, hvarefter Sallroth

afrättades. den 5 juli 1900.

Arbetaren Lars Nilsson från Hörup, född 1851, begick på morgonen

den 4 december 1898 rån och innebrände derefter den han rånat. Högsta

domstolen dömde honom den 24 april 1900 till döden. En ledamot var

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

skiljaktig och yttrade, att då den nervsjukdom, antagligen epilepsi, hvaraf

Nilsson lidit, enligt såväl öfverläkarens vid Lunds hospital yttrande som

medicinalstyrelsens utlåtande finge anses hafva utöfvat ett menligt inflytande

å Nilssons sinnesbeskaffenhet, dömde denne ledamot till allenast

lifstids straffarbete. Beträffande Nilssons nådansökan afstyrktes denna af

fyra ledamöter i domstolen. Två ledamöter yttrade, att med afseende

derå, att Nilsson måste antagas hafva vid tiden för brottet lidit af en

nervsjukdom, som enligt medicinalstyrelsens yttrande kunnat utöfva inverkan

på hans lynne och hans beherskningsförmåga, tillstyrkte desse förskoning

från dödsstraffet. Den ledamot, som varit skiljaktig i sjelfva

målet, anförde, att då de i målet hörda medicinska myndigheter stannat

i motsatta åsigter beträffande frågan, huruvida Nilsson, hvilken lidit af en

nervsjukdom, antagligen epilepsi, borde antagas hafva i följd af samma

sjukdom vid brottens föröfvande saknat förståndets fulla bruk och då

tillämpning af dödsstraff ovilkorligen förutsätter ett nekande svar å denna

fråga, alltså och under åberopande af sin skiljaktiga mening i sjelfva

målet tillstyrkte äfven denne ledamot benådning från dödsstraffet. Enligt

utslag den 25 maj 1900 afslog Ivongl. Maj:t nådansökningen, hvarefter

Nilsson afrättades den 23 påföljande augusti.

Johan Filip Nordlund, född 1875, dömdes af högsta domstolen den

13 november 1900 för fem af honom natten till den 17 maj 1900 ombord

å ångfartyget Prins Carl begångna mord jemte åtskilliga mordförsök att

i en bot mista lifvet. Nordlund, som ej sökte nåd, blef i enlighet med

Kongl. Maj:ts utslag den 30 november 1900 afrättad den 10 december

samma år.

Sara Lund, född 1858, ingaf år 1888 sin svärmoder arsenik, hvaraf

denna afled, samt beröfvade år 1898 äfven sin man lifvet genom att

ingifva honom sönderstötta glasskärfvor, inblandade i gröt. Högsta domstolen

dömde den 16 maj 1900 Sara Lund för det första brottet till

lifstids straffarbete och för det senare till döden. Fem ledamöter i domstolen

ansågo emellertid »omständigheterna i målet icke vara af beskaffenhet

att oundgängligen påkalla tillämpning af dödsstraff» samt tillstyrkte

derför Sara Lunds nådansökning, hvilken deremot afstyrktes af två ledamöter.

Genom Kongl. Maj:ts utslag den 21 september 1900 blef Sara Lund

af nåd förskonad från dödsstraffet.

Den gamla uppfattningen, att dödsstraffet bör, om ock blott småningom,

afskaffa^, bygger ingalunda på den orimliga förutsättningen, att någon särdeles

svår förbrytelse ej vidare skall inträffa. Fn upplyst allmän mening får

följaktligen ej förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser blott

ti in. till Rik>id. Prut. 1901. 7 Sami. 19 lläft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

derför, att det inträffar något enastående undantagsfall, såsom Nordlunds

ännu oförklarade förbrytelse.

Icke heller kan det enligt förut tillämpade principer anses från samhällets

synpunkt »oundgängligt » att kräfva en förvildad tjuguårig ynglings

och en tilläfventyrs mindre tillräknelig epileptikers blod. Bland sakkunnige

är derför den meningen ganska allmän, att i afslagen å Sallroths och

Nilssons nådansökningar ligger en bestämd brytning med de grundsatser,

som efter år 1864 gjort sig gällande i fråga om benådningsrättens utöfning

och dermed äfven i viss män ett omintetgörande af de hitintills

vunna resultaten af sträfvandena på vägen mot dödsstraffets afskaffande.

Huruvida nu detta betyder en varaktig omkastning i grundsatser eller

blott innebär en tillfällig yttring af den allmänna misstämning, som

uppstod omedelbart efter Nordlands blodsdåd, derom äro gissningarna

ganska delade. I hvarje händelse ligger det enligt många sakkunniges

uppfattning en uppenbar inkonseqvens i att låta Sallroth och Nilsson gå

i döden, men deremot benåda Såra Lund från det dödsstraff, hon förskylt

för sin efter lång och mogen öfverläggning utförda mordgerning.

Ml ,-i~ ; ■ i»?M• • - i • u . I. j; !

{fi#it: i )

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.