Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t begära förslag om sådan ändring af nu gällande föreskrifter, att den i § 10 af kongl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart, sådan densamma numera lyder, bestämda klandertid af fem år må inskränkas till ett år efter sista kungörandet.» Utskottet kan ej biträda motionärens förslag.

1901-03-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:25, Skrifvelse till Kongl. Maj:t begära förslag om sådan ändring af nu gällande föreskrifter, att den i § 10 af kongl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart, sådan densamma numera lyder, bestämda klandertid af fem år må inskränkas till ett år efter sista kungörandet.» Utskottet kan ej biträda motionärens förslag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande A.o 25.

1

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1901, kl. 1 e. m.

■ i>..: t I (■ ■■ ■. •. ■ :;st it; tf

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring i föreskrifterna

om vilkor en för lagfarts erhållande.

•''LV- va''; f C i j •; 11 ''''Vit JO’*»»’: . ‘ ‘ ■ I

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en af

herr O. E. Gädda inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 49, af

följande lydelse:

»Ett tillfredsställande, tidsenligt ordnande af lagstiftningen angående

lagfart å fastighet låter icke förena sig med urgamla former, hvarför öfvergång

till ett nytt system kan sägas hafva skett genom den år 1881 utfärdade

lagen om tjuguårig häfd samt om rätt till erhållande af lagfart å

fång, derå klander icke inom 10 år väckts, hvilken klandertid genom lagen

den 31 december 1891 förkortats till fem år. ; i

Dessa nu anförda lagförändringar utgöra ett alldeles otvetydigt bevis

derpå, att behofvet af lättare former för lagfartsärenden blifvit erkändt.

Ett ännu färskare vittnesbörd derom gifves i justitieombudsmannens

till innevarande Riksdag gjorda framställning och förslag, att lagfart skulle

på landet beviljas af domare i stället för af häradsrätt.

Mot denna uppfattning strider likväl den i § 10 af gällande förordning

om lagfart lemnade föreskrift om kungörelse i allmänna tidningar

och i kyrkor samt en klandertid af fem år derefter; dock torde det icke

böra lemnas oanmärkt, att genom lagen den 19 november 1897 ändring

skett i dittills gällande föreskrifter angående kungörelser, så att, hvad

min hemort beträffar, antalet kyrkor, der kungörelser skulle uppläsas, minskats

från 14 till 5.

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 20 Höft. (N:o 25).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande. N:o 25.

Jag har från min hemort exempel på att lagfart nekats person, som

i 40 år besutit och varit i mantals- och skattskrifningslängd antecknad

såsom egare af genom arfskifte vunnen egendom, hvilken under den tid

han innehaft densamma ingått i sedermera faststäldt laga skifte, dervid

hans eganderätt följaktligen af domaren pröfvats och af öfrige delegare i

skifteslaget erkänts.

Det förekommer mig derför orimligt, att en person, som under längre

tid innehaft en genom laga fång åtkommen fastighet, icke också skulle

kunna utan onödigt tidsuppehåll vinna lagligt erkännande af eganderätten

till en fastighet, till hvilken annan omöjligt kan visa bättre rätt.

Jag behöfver icke närmare utveckla de olägenheter, hvarmed ett långvarigt

uttänjande af lagfartsärenden kan vara förknippadt, enär dessa olägenheter

äro allmänt insedda, utan torde med åberopande af det redan

anförda få hemställa, det Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t begära förslag om sådan ändring af nu gällande föreskrifter, att den

i § 10 af kongl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart, sådan

densamma numera lyder, bestämda klandertid af fem år må inskränkas

till ett år efter sista kungörandet.»

Utskottet kan ej biträda motionärens förslag. Genom en lagändring

af den innebörd, som i motionen ifrågasättes, komme nemligen, efter utskottets

uppfattning, de bestämmelser i 10 § lagfartslagen, hvilka äro ämnade

att utgöra garantier mot lagfarts beviljande åt annan än rätte egaren,

att i väsentlig mån förlora sin kraft. Faran för att lagfart komme den

oredlige förvärfvaren till godo blefve derigenom väsentligt ökad, liksom

ock i följd deraf möjligheten för honom att emot rätte egaren vinna häfd

å fastigheten.

Till den lagfartssökandes anspråk på lättnad i att vinna stadgad rätt

till en fastighet, förvärfvad genom fång, hvartill laglig åtkomst ej kan visas,

synes all skälig hänsyn vara tagen dels i och med den redan år 1891

genomförda, af motionären omförmälda förkortningen af tidsbestämmelsen i

10 § lagfartslagen från tio till fem år, dels ock genom den likaledes af

motionären omnämnda inskränkning, som år 1897 egt rum beträffande

antalet af de kyrkor, hvari kungörelse om hvilande lagfartsansökning bör

uppläsas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 3

Med erinran slutligen, att ganska mycken tvekan gjorde sig gällande,

då vid 1891 års riksdag fråga förelåg om förändring af ofvanberörda

tidsbestämmelse från tio till fem år, får utskottet sålunda hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon [Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

* I

l : j t

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.