Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

1901-03-11 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:26, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

t

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1901, kl. 12 midd

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga

en af herr M. Höjer inom nämnda kammare väckt motion, n:o 115,

af följande lydelse:

■»Frågan om sådan ändring af kongl. förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm, att genom densamma kunde åt hufvudstadens

kommunalrepresentation tillerkännas rätt att inom sig sjelf utse sin

ordförande, har flere gånger varit föremål för Riksdagens bedömande.

Första gången skedde det 1869 genom en motion af friherre J. Liljencrantz,

andra gången 1898 genom en motion (n:o 7) af sex bland

Andra Kammarens ledamöter, framburen af undertecknad, samt tredje

gången år 1900 genom en motion (n:o 126), väckt af undertecknad

allena. Yrkandet af 1898 års motionärer föregicks af en synnerligt

utförlig motivering, i hvilken, efter påpekande af det faktum, att öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap bland Stockholms stadsfullmägfige

aldrig var ifrågasatt under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo

kommunallagarnes utfärdande, både anfördes de tungt vägande

Bih. till Riksd. Vrot. 1901. 7 Sami. 21 Höft. (N:o 26). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

skälen för reformen och uppvisades tydligt, och klart de många orimligheterna

och motsägelserna i nu gällande bestämmelser, hvilka innehöllo

en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens princip, som går igen

i hela den svenska kommunallagstiftningen. Denna motivering underströks

och skärptes ytterligare af undertecknad i min motion vid 1900

års riksdag. Jag tillät mig äfven att i den särskildt betona den motsägelse,

som ligger i § 15 af kongl. förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm, der det heter, att öfverståthällaren, som enligt § 18 vid

stadsfullmägtiges sammanträden förer ordet, då han tillstädes är, »icke

kan till stadsfullmägtig väljas», en motsägelse, som skulle försvinna,

om öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap upphörde och honom

endast gåfves rätt att vid stadsfullmägtiges sammanträden i öfverläggningarna,

men ej i besluten deltaga. Hvad angår frågans öden hitintills

inom den svenska Riksdagen, må det vara nog att påminna

derom, att reformen förordats af 1869 och 1900 års lagutskott samt

att den blifvit vid begge dessa tillfällen af Andra Kammaren bifallen,

den senare gången utan diskussion och utan votering. Äfven inom

den Första Kammaren höjdes vid 1900 års riksdag mägtiga röster till

förmån för motionen. Ingen nekade dess principiella berättigande, och

att den inom kammaren föll, torde uteslutande hafva berott på en

kanske väl långt drifven hänsyn till Stockholms stadsfullmägtige, hvilkas

majoritet åt vana, personlig hänsyn eller bristande intresse för hufvudstadens

kommunala sjelfständighet hitintills stält sig afvisande mot

reformen.

Men äfven inom nämnda korporation hafva tid efter annan röster

höjt sig till protest mot den rent af brutala förödmjukelse, som ligger

deri, att hufvudstadefis kommunalrepresentation ensam i hela vårt land

icke aktas värdig att sjelf utse sin ordförande. Förslag till en förändring

hafva inom stadsfullmägtige blifvit väckta åren 1874, 1886 och 1898,

men alla gånger fallit på grund af motståndet hos eu majoritet, för

hvilken ännu icke tillräckligt gått upp principvidrigheten i nu gällande

bestämmelser och som icke nog beaktat den på sista tiden alltmer ådagalagda

svårigheten att med bibehållen objektiv opartiskhet förena egenskaperna

af Konungens höga förtroendeembetsman och sjelfskrifven ordförande

i hufvudstadens kommunalstyrelse. Genom motioner af den 17

september och den 5 november sistlidna år har frågan å nyo, om också

i något förändrad form, blifvit understäld Stockholms stadsfullmägtiges

pröfning. Deras beredningsutskott har i ett utlåtande, dateradt den 10

januari 1901, hemstält, att motionerna icke måtte till någon åtgärd föranleda,

och dervid i främsta rummet åberopat det gamla och numera

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 3

utslitna skälet, att öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap vore

nyttigt och nödvändigt med anledning åt hans utsträckta pröfningsrätt

i afseende å stadsfullmägtiges beslut. Detta skäl torde emellertid längesedan

vara vederlagdt såväl af 1898 års motionärer som i synnerhet af

lagutskottet vid 1900 års riksdag. Hvad angår beredningsutskottets idé

att ställa upp å ena sidan Stockholms stads relativt stora kommunala

sjelfständighet med hänsyn till verkställighet och förvaltning och å den

andra öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap såsom ett slags eqvivalenter

mot hvarandra, så att det senare skulle vara priset för den föira,

så kan man, på samma gång man uttryckligt förnekar både det historiska

och logiska sambandet mellan båda dessa saker, tillika hålla före,

att stadsfullmägtige inom rikets främsta kommun höra ega rätt att sj elfva

utse sin ordförande utan att denna kommun i gengäld förlorar ett uns

af den sjelfständighet, som den hittintills åtnjutit och icke missbrukat.

Mot utskottets på något lös grund byggda hemställan hafva emellertid

fyra af utskottets medlemmar på de af Riksdagens lagutskott 1869 och

1900 anförda skäl anmält sin reservation. Oförtydbart är också, att

äfven inom Stockholms kommunalrepresentation den åsigten efter hand

gör sig gällande, att med afseende på den nuvarande anordningen de

förmenta fördelarne alls icke uppväga de alltmer i ögonen fallande

olägenheterna och att till förverkligande af hufvudstadens kommunala

sjelfstyrelse öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap i stadstullmägtige

så snart som möjligt bör upphöra. För att i min ringa mån

bidraga till en dylik reform, vågar jag härmed för tredje gången underkasta

frågan Riksdagens upplysta bedömande. Med åberopande af hela

motiveringen till den i Andra Kammaren vid 1898 års riksdag väckta

motionen n:o 7, såsom vore denna motivering ord för ord hör införd,

samt med hänvisning till de grunder, som af lagutskottet vid 1900 års

riksdag blifvit i dess utlåtande n:o 25 i ämnet anförda, hemställer jag

vördsamt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer

i kong!, förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i

Stockholm må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 15-

Nedannämnda personer må med hänsigt till deras embets- och

tjenstemannaställning icke vara stadsfullmägtige, nemligen öfverståthållaren,

underståtliållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom

de tjenstemän och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

stadsfullmägtige eller under dem strida nämnder eller afdelningar redo

skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståtliållaren eller,

der han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,

men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande och en

vice ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet

insändas.

Aro både ordförande och vice ordförande hindrade att vid något

stadsfullmägtiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas

i en instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjas den 1 april,

sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och

december månader samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant

af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere

af fullmägtige med uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden

och vice ordföranden hos fullmägtige utgöra ett särskildt utskott,

som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af

stadens angelägenheter i alla rigtningar; till fullmägtige göra framställningar

och förslag, som i ett eller annat hänseende häraf kunna

föranledas; till föredragning bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka

fullmägtige skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges

vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmägtiges

beslut. Detta beredningsutskott eger att från de under stadsfullmägtige

lydande nämnder, afdelningar eller tjenstemän infordra de yttranden

och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom

att hos öfverståthållareembetet omedelbart göra framställning om upplysningars

infordrande från embetsmyndigheter på sätt för stadsfulljnägtige

i § 28 medgifvet är.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 5

Öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets

sammanträden samt att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreteraren tjenstgör ock i

sådan egenskap hos beredningsutskottet.

Den af herr Höjer åberopade motiveringen för hans vid 1898 års

riksdag i ämnet afgifna motion lydde sålunda:

»Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare

skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom

kommunalrepresentationens sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som

i sig innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats,

på hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges

hufvudstad så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige i rikets

öfriga städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att

utse sin ordförande, hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en

rådplägande församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder,

hvilka till äfventyrs icke eg a stadsfullmägtige, utan låta sina angelägenheter

handläggas å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens

ordförandeskap, äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som

dessa städers invånare, i det afseende hvarom fråga är, när som helst kunna

undandraga sig magistratens och borgmästarens förmynderskap genom att

i stadgad ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige, hvilka

då ega att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att

tanken på herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i kufvudstadens

kommunalrepresentation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig

något tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo

kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande

för 1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om

kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm,

ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjenstemän. De

komiterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess

borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs

arbete och som slutade med att framlägga ett, eget förslag till förordning

om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter

deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro vid

stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång

fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste vsjelfve tänkte på

samma sätt, och öfverståthållareembotet, som visserligen icke till fullo

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande, N:o 26.

delade deras mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag

i nu ifrågavarande afseende icke böra tillstyrka annan förändring, än att,

i likhet med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting

vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen

stadgadt, öfverståthållaren förklarades berättigad att stadsrepresentationens

sammantäden öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga».

Regeringen gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt

en af den kommunala sjelfstyrelsens principer och införde i kommunalförordningen

för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen

»icke var eu utifrån kemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre, vid

förordningens tillkomst bestående förhållanden», men som icke derför

blef rimligare eller med författningen i öfrigt mera öfverensstämmande.

Måhända hade det icke varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt,

hvad samtiden tänkte, eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen

egde förmåga att sjelfve, utan en påtvungen officiel ledning, på ett

förnuftigt sätt sköta kommunens angelägenheter. Vederbörande skulle

hafva haft så mycket större skäl för en sådan tanke, som det redan

vid tiden för kommunallagarnes utfärdande var alldeles uppenbart, hvad

erfarenheten sedermera fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads

kommunala representanter alltid skulle komma att finnas icke blott

administrativt och juridiskt bildade män med vana vid handläggandet

af offentliga värf, utan äfven personer med vilja, tid och kompetens

att öfvertaga det ordförandeskap, som den af tusende bestyr öfverhopade

öfverståthållaren fått sig anförtrodt. Säkert är, att den glädjande beredvillighet,

hvarmed fullt qvalificerade och dugande män allt hitintills

låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen och dess

delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande beredningsutskottet,

icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets ypperste att,

vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmägtiges ordförande,

offra tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade

inom kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning

och på samma gång befria dess högste styresman från en börda, som

andra möjligen hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869

år riksdag framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af

dåvarande representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz,

och åtminstone tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål

för behandling inom Stockholms stadsfullmägtige på grund af

väckta förslag, af Indika det från 1874 var undertecknadt af 10 bland

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 7

kommunalrepresentationens medlemmar. Att den föreslagna reformen

mötte motstånd hos majoriteten af stadsfullmägtige var, skulle vi nästan

vilja säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone lika sjelffallet, som

att den på grund af de goda skälen fann understöd af 1869 års lagutskott

och vann en lysande seger inom den då mer än nu reformvänliga

Andra Kammaren. Allt, som mot densamma kunde sägas, sades

under Riksdagens debatter och vederlädes punkt för punkt med en

bevisning, som efter tre årtionden icke förlorat, utan vunnit uti styrka.

Den förut ofta åberopade, men från början mycket haltande jemförelsen

mellan landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och öfverståthållarens

ordförandeskap i Stockholms stadfullmägtige torde numera hafva

förlorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom den kongl.

förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl. Maj:t

vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen af

tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda

blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i

dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon

icke för ty vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stockholms

stadsfullmägtige på den grund, att beggedera fortfarande sakna

rätt att sjelfve utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast

förefinnes någon verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna

ordförandeskap å ena sidan och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima

landsting iland tingets egna ledamöter utse ordförande å den andra.

För öfrigt må det vara sagdt en gång för alla, hvad redan förut blifvit

offentligen uttaladt, att Stockholms stadsfullmägtige, -såsom representerande

en enda kommun, icke utgöra något slags landsting, utan en

kommunalrepresentation i likhet med stadsfullmägtige i de större städer,

som icke i landsting deltaga, men hvilkas kommunala representanter

dess bättre ega rätt att sjelfve utse sin ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap

i Stockholms stadsfullmägtige bär man anfört nödvändigheten att åstadkomma

och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltningsgrenar

inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta administrativa

myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet

mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör beredningsutskottet

med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila

sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas,

att, om för ändamålets vinnande öfverståthållarens personliga inflytande

skall anses vara af behofvet påkalladt — livilket kan ifrågasättas — detta

inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

sammanhang med ordförandeskapet, honom förlänade rättigheten att i kommunalrepresentationens

och dess delegationers öfverläggningar deltaga.

Hvad åter beträffar sambandet mellan den kommunala förvaltningen och

den högsta administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt

det nära förhållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen

förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens

nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmägtiges och dess nämnders

deliberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade initiativ

samt icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta magt

att pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges

fattade beslut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i

hufvudsak, åberopa det yttrande, som vid frågans föregående behandling

i Andra Kammaren afgafs af en högt stående embetsman, sedermera

Konungens rådgifvare, hvars strängt konservativa och byråkratiska

rättrogenhet är öfver hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen

talar om öfverståthållarens ordförandeskap såsom nödvändigt för hans

personliga inflytande i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att

det förra icke är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare,

och man förbiser dessutom å andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse,

kommunallagarne åsyfta, ingår såsom ett hufvudmoment, att

kommunen inom det i lag utstakade området för sin verksamhet skall

intaga en fullt sjelfständig ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande ansedt,

för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes 1886 vid

frågans behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af beredningsutskottet

i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just på grund

af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens

ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och hans deraf

härflytande personliga beröring med kommunens representanter vore af

yttersta vigt för att »hindra slitningar» mellan stadsfullmägtige och den

högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter» dem

emellan och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse å stadsfullmägtiges

beslut, som eljest vore att befara. Således, på det att

Stockholms stadsfullmägtige i ett och annat fall icke må exponeras för

en baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållareembetet, är det öfvermåttan

önskvärdt, att under samme öfverståthållares högt värderade

presidium »alla saker i god enighet, sämja och kärlek må utföras» i

Stockholms stadsfullmägtige; och på det att detta fortfarande måtte

ske, bör en af den kommunala sjelfstyreis ens grundprinciper kränkas,

och hufvudstadens kommunalrepresentation alljemt vara beröfvad en rätt,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

som tillkommer stadsfullmägtige i Trosa. Den uppfattningen kunna vi

ej dela. Vid utskottets hela argumentation hafva vi dessutom en särskild

anmärkning att göra. Utskottet, hvars egendomliga resonnement

vittnar om en långt gången ringaktning för stadsfullmägtiges förmåga

att af sig sjelfva, utan öfverståthållarens benägna medverkan, fatta både

formelt rigtiga och för kommunen obestridligt gagneliga beslut, förbiser,

synes det oss, väl mycket, att det rätta korrektivet mot ett allt för ofta

återkommande bruk eller missbruk af öfverståtbållareembetets äfven enligt

vår tanke nog långt utsträckta pröfningsrätt ligger i en på laglig väg

åstadkommen inskränkning af denna rätt, men deremot alls icke i det

största möjliga ökandet af öfverståthållarens mycket omtalade »personliga

inflytande» vid de gemytliga privatdiskussionerna i beredningsutskottet.

Man bar äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet

i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren en

helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen och

lära känna alla dess olika intressen, och man bar fruktat, att, om detta

tvång bortfölle, don höge embetsmannen skulle sakna hvarje kraftigare

eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter, ja, att han kanske

icke skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet annat än vid de fall,

då han hade att med ledning af inkomna skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges

understälda eller öfverklagade beslut. Denna syn på tingen

röjer emellertid en pessimism vid uppfattningen af den högre byråkratiens

vilja och förmåga att uppfylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro

långt ifrån att dela. Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att

äfven Stockholms stad någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig

eller för sitt embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi

likväl hysa den förtröstan, att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och

att i spetsen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en

samvetsgrann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa

och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på

annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareombetets

kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven

om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och dess

delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger

i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer

och förhållanden, hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva

honom ständigt återkommande tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens

välförstådda intressen, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga

frågors afgörande infinna sig både i stadsfullmägtige och beredningsliih.

till Riksd. Pro t. 1901. 7 Sami. 21 Htift 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

utskott för att från sin hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa

några »kompositionsförsök» eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva

och emottaga sakliga upplysningar, allt under iakttagande af den takt och

reserverade grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt

kompromettera sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång

vara befriad från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren

för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmägtiges ordförande

har att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera

skall såsom hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva

— och måhända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls

med all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som

utskottet efter vederbörliga förändringar lånat ur den stora kommunalkomiténs

utlåtande i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne

till ordförande i landstingen. Enligt utskottets mening stod

öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige redan i

och för sig i uppenbar strid med de principer för kommunal sjelfstyrelse,

som i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det blef ännu betänkligare

genom den ofvan omnämnda, öfverståthållaren tillkommande

rätten att pröfva stadsfullmägtiges beslut. »Ty», säger utskottet, »utom

det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska lätt kunde

blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och

misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot andan af vår

lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma

person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till detta förhållande

varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan till

Riksdagens upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke

gifvit anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter,

och att således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes.

Utom det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det

anförda resonnementet såsom ovilkorlig! bindande, våga vi mycket vördsamt

förneka rigtigheten af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast

lida något tvifvel, att den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige, som väcktes

på 1869 års riksdag, var uttryck af ett missnöje, berättigadt eller icke

— vi lemna det derhän — med dåvarande öfverståthållarens sätt att

uppfatta sin dubbelställning såsom på en gång kommunalrepresentationens

ordförande och Konungens höge förtroendeman, och att detta

missnöje hystes af andra än motionären sjelf. Det bör ej heller anses

alltför djerft att uttala den förmodan, att när de 10 ansedda niotio
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

närerna i stadsfullmägtige år 1874, vid ett vaktombyte i öfverståthållareembetet,

framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde detta, icke af

lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen insigt om de

väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen. För öfrigt behöfver

man alls icke gå till längesedan försvunna tider för att om

tillvaron af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En för allmänheten

välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges sammanträden

under sistlidne december månad vittnade oförtydbart derom,

huru ytterligt svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven

med den största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid

draga sig till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmägtiges ordförande,

han hör vara endast detta med skyldighet att under bevaradt

lugn till det yttersta hålla på de parlamentariska formerna och öfverläggningens

frihet. Nu bröt han mot de förra och respekterade icke

i tillbörligt mått den senare. Och så länge den nuvarande anordningen

består, skall det aldrig kunna förekommas, att icke någon gång, såsom

vid omförmälda tillfälle, intressekonflikter uppstå mellan öfverståthållaren

såsom kommunens högsta administrativa myndighet och öfverståthållaren

såsom ordförande i stadsfullmägtige, hvarvid den senare får vika för

den förre till förfång för yttrandefriheten och ärendenas allsidiga behandling.

))

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrclse i Stockholm den

23 maj 1862 föres ordet ibland stadsfullmägtige af öfverståthållaren,

när han tillstädes är, med rätt för honom att i öfverläggningarne, men

ej i besluten, deltaga. Och vidare stadgas i 33 §, att stadsfullmägtige

skola välja visst antal personer att jemte öfverståthållaren och vice

ordföranden hos fullmägtige utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse

tillämpas så, att öfverståthållaren inom detta utskott intager

enahanda ställning, som, på sätt ofvan sägs, tillagts honom ibland stadsfullmägtige.

Frågan om ändring af dessa föreskrifter, såvidt angår öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap, har tidigare varit föremål för

såväl stadsfullmägtiges som Riksdagens öfverläggningar. Inom fullmägtige

hafva derom gjorts framställningar under åren 1874, 1886

och 1898 äfvensom innevarande år, hvilka dock af fullmägtiges flertal

afslagits, sista gången med 56 röster mot 30, och vid Riksdagen har

ärendet förevarit dels 1869, då Andra Kammaren i enlighet med lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N;o 26.

utskottets tillstyrkan biföll, men Första Kammaren afslog motion i

ämnet, dels 1898, då en motion blef på lagutskottets hemställan af Riksdagen

ogillad, dels slutligen 1900 då Andra Kammaren biföll, men

Första Kammaren efter votering med 55 röster mot 23 afslog lagutskottets

hemställan om ändring af gällande bestämmelser i enlighet

med motionärens förslag.

Det utlåtande, 1869 års lagutskott afgaf, var af följande lydelse:

»Utskottet kan icke annat än erkänna giltigheten af de skäl, på

Indika motionären grundat sin framställning i hvad den afser rättighet

för stadsfullmägtige i Stockholm att inom sig utse ordförande. Föreskriften

att öfverståthållaren, när han är tillstädes, skall föra ordet,

synes ej betingad af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden.

Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation

endast vaidt det att åt denna bilda en rådgifvande församling, hvilken

öfverståthållaren egde sammankalla, för att med henne ingå i rådplägningar

om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl, hade det

varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan

är likväl icke denna institution; det är en inom lagliga gränser beslutande

församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de

principer för den kommunala sjelfstyrelsen, som genom kongl. förordningen

den 21 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga

städer. En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms

stadsfullmägtige förbehållits öfverståthållaren, såsom sådan, synes derför

föga förenlig med institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande kongl. förordning ankommer

det på öfverståtliållare-embetet dels att, efter underställning, antingen

iastställa eller gilla vissa hos stadsfullmägtige fattade beslut, dels ock

att upptaga och afgöra besvär öfver fullmägtiges beslut i stadens gemensamma

angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkommer

öfverståthållaren, utgör ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga föreslagna

förändringen; ty utom det att, på sätt motionären anmärkt,

öfverståthållaren under närvarande förhållanden ganska lätt kunde blifva

försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och misstydningar,

bör ej heller förbises, att det äfven strider mot andan af

vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma

person handläggas, hvilket derför torde böra, så vidt möjligt är, undvikas.

Den större tillgång på intelligens, förenad med administrativa

och juridiska iesigter samt vana vid offentliga förhandlingar, som i

hufvudstaden finnes koncentrerad och som tvifvelsutan aldrig kommer

att sakna representanter bland stadsfullmägtige derstädes, innebär en

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

säker borgen för det antagandet, att inom denna korporation städse

skall finnas män, hvilka ega vilja och förmåga att med nit och skicklighet

bestrida ordförandebefattningen.

Lika med motionären anser utskottet, att öfverståthållaren, i kraft

af sitt embete, må stadsfullmägtiges sammanträden öfvervara och i

öfverläggningarne, men ej i besluten, deltaga. Enahanda rättighet torde

ock böra honom förbehållas i afseende på beredningsutskottets sammanträden.

»

I detta uttalande vill utskottet instämma. I öfrigt ansluter sig

utskottet till innehållet i det utlåtande sistlidet års lagutskott i ämnet

afgaf, deri bland annat anfördes följande:

»Äfven 1898 års lagutskott erkände såsom obestridligt, att den

för Stockholm gällande bestämmelsen om en sjelfskrifven ordförande i

stadsfullmägtige icke står i öfverensstämmelse med den våra kommunallagar

eljest genomgående sjelfstyrelseprincipen, hvilken beträffande öfriga

städer tagit sig ett uttryck bland andra uti den kommunalrepresentationen

tillerkända rätt att sjelf och inom sig utse den, som skall

leda dess förhandlingar. Då denna princip ej är, såsom i förevarande

fall mången vill göra gällande, ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått

ur historiens erfarenheter, så ligger i principens rätta tillämpning

äfven en förvissning om, att derigenom vinnas betydelsefulla praktiska

fördelar af såväl allmännare som mera enskild natur. Vid vigtiga tillfällen

kan det mången gång till och med gestalta sig så, att det för

kommunen blir ett lifsintresse, att den person, som skall representera

enheten och ledningen i kommunalförvaltningen, är efter kommunalrepresentationens

val framgången ur dess egna led. Af dessa skäl och

då det ej bör på allvar kunna ifrågasättas, att Stockholms stadsfullmägtige

mer än andra kommunala representationer skulle sakna utsigter

att inom sig finna någon lämplig ordförande, anser lagutskottet den

af motionären ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun

gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förrycker enligt utskottets uppfattning

äfven den ställning, som jemlikt sakens natur och lagens mening

den administrativa myndigheten å sin sida skall intaga i förhållande

till kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och pligt att i vigtiga

frågor, som beröra hans embetsutöfning, vid öfverläggningarne i stadsfullmägtige

göra sin uppfattning gällande måste nemligen blifva illusorisk

i följd af bestämmelsen, att lian tillika samtidigt skall tjenstgöra

såsom fullmägtiges ordförande, öfverståthållarens befattning med ären
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 26-

dena under fullmägtiges sammanträden har äfven, såsom 1886 års beredningsutskott

yttrar, »inskränkt sig till att leda förhandlingarne, dervid

han enligt häfdvunnet bruk, som har goda skäl för sig, icke yttrat

sin egen mening». Under sådana förhållanden, kan öfverståthållaren

såsom ock erfarenheten lärer visat, lätt vänta att mötas af ogillande, i

fall han hos fullmägtige framför sin egen åsigt i någon angelägenhet.

Ty i och genom fullgörandet af sitt statsembetes skyldigheter i detta

afseende bryter han mot de i fullmägtiges ögon ännu vigtigare förpligtelse^

som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk pålägger honom.

Såsom icke mindre skef framträder öfverståthållarens dubbelställning

vid utöfvandet af hans pröfningsrätt i afseende å de beslut af

stadsfullmägtige, hvilka genom underställning eller besvär hänskjutas

till honom. Enligt 1886 och 1898 års beredningsutskotts yttrande, är

nemligen särskild! den långt utsträckta underställningsskyldigheten

afgörande för den föreliggande frågan. Så länge denna i stadens sjelfstyrelse

gjorda stora inskränkning funnes, vore det, ansåg beredningsutskottet,

af största betydelse, att stor varsamhet iakttoges vid utöfvandet

af den magt, som derigenom vore lagd i öfverståthållarens hand. Och

det med öfverståthållarens egenskap af ordförande i stadsfullmägtige

oskiljaktigt förenade ordförandeskapet i beredningsutskottet hade, säger

samma utskott, visat sig ega »förmåga att neutralisera den i öfverståthållarens

hand lagda magten att vägra fastställelse å stadsfullmägtiges

beslut», hvaremot borttagandet af ifrågavarande befattning skulle medföra

ett för kommunen mindre tillfredsställande bruk af denna magt. Då sålunda

genom öfverståthållarens ordförandeskap det verkliga inflytandet

i de oj emförligt flesta fall låg i kommunalrepresentationens hand, ansåg

beredningsutskottet, att de praktiska fördelarne af öfverståthållarens

ordförandeskap i kommunalstyrelsen, i korthet sammanfattade, just bestodo

i häfdandet i realiteten af den kommunala sjelfstyrelsens grundsats.

Detta åskådningssätt, som må vara förklarligt från stadens sida,

kastar emellertid, • såvidt lagutskottet förstår, en bjert belysning öfver

de nuvarande bestämmelsernas ofullkomlighet.

Utom det att lagen med all sannolikhet ej afsett att genom öfverståthållarens

ordförandeskap i stadsfullmägtige och dess beredningsutskott

neutralisera hans rätt till pröfning af stadsfullmägtiges beslut, bekräftar

dock sålunda erfarenheten hvad som redan ligger i sakens natur, nemligen

att i följd af öfverståthållarens berörda befattning hans pröfningsrätt

är ofri och sålunda lätteligen bunden äfven i de fall, då den bör

visa sig verksam, hvilket väl får förutsättas någon gång kunna inträffa.

Icke heller synes man ega rättighet utan vidare antaga, att särskild!

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

inom förevarande förvaltningsområde den administrativa myndigheten

skulle, stäld på sin rätta plats, missbruka sin pröfningsrätt. Och allraminst

bör i detta afseende kunna dragas obestämda slutsatser deraf, att

samarbetet hitintills med den nuvarande ordningen varit godt. Ty detta

har väl närmast berott på öfverståtbållarens personlighet, och ingen

torde föreställa sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens

tillkomst beklädt öfverståthållareembetet, skulle under andra förhållanden

vållat staden några synnerliga bekymmer genom mindre skickligt utöfvande

af sin lagstadgade myndighet. Snarare kunde då befaras, att

derest till öfverståthållare utnämnes någon för uppdraget mindre lämplig

person — och sådant kan inträffa — skulle genom öfverståthållarens

omedelbara inblandning i detaljarbetena oförenligheterna i uppfattning

lätt skärpas och i de minsta frågor komma till uttryck.

Hvad slutligen angår den i detta ämne ofta framförda invändningen,

att Stockholms stad vore i territorielt afseende att likställa med ett län,

hvars representation, landstinget, ej egde utse sin egen ordförande, så

saknar tydligen denna invändning i sakligt afseende all befogenhet och

bör äfven från formel synpunkt kunna nu ännu mindre än förr åberopas,

sedan numera föreskrifvits, att landstingets ordförande skall utses

bland dess egna ledamöter, hvaraf följer, att landshöfdingen ej vidare

kan dertill ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet motionärens

förslag vara att förorda i såväl kommunens som statens intresse. Och

utskottet vill ej underlåta härtill jemväl framhålla, att denna fråga

uppenbarligen hör till dem, som städse återkomma, till dess de vunnit

sin lösning, och att det synes ej kunna vara annat än önskligt, att

förevarande angelägenhet ordnas, innan författningens anmärkta bristfällighet

hunnit gifva anledning till ännu mera framträdande missförhållanden.

»

Med åberopande af det ofvan anförda hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, med anledning af motionärens

förslag, måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af §§ 15, 18, 19 och 33 i

kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, att §§ 15, 18, 19 ooh 33 i

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm skola erhålla följande förändrade

lydelse:

Nedannämnda personer må, med hänsigt till

deras embets- eller tjenstemannaställning, icke vara

stadsfullmägtige, nemligen öfverståtliållaren, underståthållaren,

polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom

de tjenstemän och betjente, hvilka i och för sina

befattningar äro inför stadsfullmägtige eller under dem

stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren

eller, der han hindrad är, underståthållaren

att vara tillstädes och i öfverläggningarna, men ej i

besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande

och en vice ordförande, om hvilka val underrättelse

skall till öfverståthållareembetet insändas.

Aro både ordföranden och vice ordföranden hindrade

att vid något stadsfullmägtiges sammanträde

närvara, välja de, som tillstädes äro, en annan ordförande

för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars

åligganden bestämmas i den instruktion, som de kunna

finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret

börjar den 1 april, sammanträda å första helgfria dag

i februari, april, juni, oktober och december månader

samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af

nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas,

då tio eller flere af fullmägtige med uppgift om anledningen

skriftligen derom anhålla.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

17

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer

att jemte ordföranden och vice ordföranden hos

fullmägtige utgöra ett särskildt utskott, som har att

med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens

angelägenheter i alla rigtningar; till fullmägtige göra

framställningar och förslag, som i ett eller annat hänseende

häraf kunna föranledas; till föredragning bereda

alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige

skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges

vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten

af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott

eger att från de under stadsfullmägtige lydande nämnder,

afdelningar eller tjensteman infordra de yttranden

och upplysningar, som för ärendenas utredande äro

af nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet

omedelbart göra framställning om upplysningars infordrande

från embetsmyndigheter på sätt för stadsfullmägtige

i § 28 medgifvet är.

Öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets

sammanträden samt att deltaga i

öfverläggningarna, men ej i besluten.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare

tjenstgör ock i sådan egenskap hos beredningsutskottet.

Stockholm den 11 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 21 Höft.

o

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Reservation

af herrar Hasselrot, Sörensson, Almgren, grefve Leivenhaupt och

Hedenstierna, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till ifrågavarande

motion.

Herr Bandqvist har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle äfven, att herr Leman af arbete inom särskilda

utskottet n:o 2 varit hindrad att deltaga i ärendets handläggning.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.