Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ocker.

1901-03-11 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:27, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ocker.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

«'' 1 llj ''

(''< annan 1!

I, L■'': *

»rrv ;-,!!•

''ii) t .ji

•tu "!!■)

....

V(,, I

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1901, kl. 3 e. in.

OJ

r.i■> ( '' j .1 • >’t-‘ ■ O •»• ’<•

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ocker.

Genom en den 1 nästlidne februari aflåten proposition, n:o 40, hvilken

af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt

angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva sig större

ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följér:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd

med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller

lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförinåner,

hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde

anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelse!! har sken af

Bih. till lliksd. Prat. 1901. 7 Sami. 22 Höft. (N:o 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker

straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor

eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste

vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan öfverlåter

större del af fordringen än efter lag skall utgå.

2 §.

tiar vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betala

ng_ öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst

blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde

vid anståndets beviljande.

3 §•

År af gäldenären annat eller mera utgifvct än enligt 2 § honom

ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats,

öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen

genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,

söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill

gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom

sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna

egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan

återställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens

värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för

en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.

4 §•

Öfverträder någon det förbud lag för vissa fall innehåller mot att

taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,

skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning, ändå att ocker som

i 1 § afses ej är öfvad t.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

3

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse till Konungen

den 7 maj 1898, deri Riksdagen anhöll, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utreda, huruledes genom förändrad lagstiftning ocker lämpligast kunde

förhindras, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den verkstälda

utredningen kunde gifva anledning.

Sedan öfver denna framställning afgifvits infordrade utlåtanden från

samtliga Kongl. Maj:t.s befallningshafvande, utarbetades inom lagbyrån

efter föredöme af främmande lagstiftningar ett förslag till lag angående

ocker, hvaröfver högsta domstolens utlåtande inhemtades. De ledamöter

af högsta domstolen, som deltogo i granskningen af berörda lagförslag,

afstyrkte emellertid på anförda skäl enhälligt, att detsamma gjordes till

föremål för proposition till Riksdagen. Af tvenne ledamöter framstäldes

tillika mot en af lagförslagets detaljbestämmelser anmärkning, i följd hvaraf

jemkning af lagförslaget vidtogs. Öfriga af högsta domstolen mot förslaget

uttalade betänkligheter blefvo deremot af vederbörande departementschef

bemötta vid ärendets föredragning i statsrådet den 1 nästlidne februari,

hvarefter Kongl. Maj:t beslöt aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande

proposition.

Då utskottet nu går att i ämnet sig yttra, tillåter sig utskottet till eu

början erinra derom, att Riksdagens förenämnda skrifvelse tillkom utan

att någon fullständig och tillförlitlig utredning förebragts angående den

omfattning, hvari ockerhandteringen bedrefves inom vårt land. De enskilde

motionärer, hvilka bragte frågan om förändrad ockerlagstiftning å bane

inför Riksdagen, åberopade till stöd för sina framställningar uteslutande

vissa förhållanden inom hufvudstaden, hvilka under år 1897 ådragit sig

eu allmän och obehaglig uppmärksamhet. Hvad den öfriga delen af landet

beträffar, voro några uppgifter om ockerhandteringen för motionärerna

ej tillgängliga, och ej heller under förhandlingarna inom Riksdagen framkommo

några närmare upplysningar i detta hänseende. Riksdagen var

således vid frågans afgörande ej i tillfälle bedöma behofvet af ny ockerlagstiftning.

Hvad som angående förhållandena inom hufvudstaden kommit

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

i (lagen ansågs emellertid utgöra tillräcklig anledning att lios Kongl. Maj:t

begära utredning i ämnet.

Vid den undersökning, som i anledning af Riksdagens skrifvelse egt

ruin, har sedermera, enligt hvad anföres i statsrådsprotokollet för den 8

februari 1900, befunnits, att det egentligen är i hufvudstaden samt ett

par andra af rikets större städer, som ockerhandteringen funnit utöfvare.

Detta förhållande är, efter utskottets uppfattning, af väsentlig vigt,

då det gäller att afgöra, huruvida nu ifrågavarande proposition hör af

Riksdagen antagas. Vore det så, att här förelåge ett allmänt och trängande

behof af lagbestämmelser mot ocker, utöfver de redan befintliga, då gåfves

nemligen häri ett tungt vägande skäl att låta möjliga betänkligheter mot

lagförslaget, äfven om de ej kunde undanrödjas, vika af hänsyn till det

stora allmänna syfte, som genom den ifrågasatta lagstiftningen skulle

främjas, men'' då af den verkstälda utredningen framgått, att något dylikt

allmänt behof ej förefinnes, saknas anledning att i fråga om förevarande

lagförslag eftergifva någon af de fordringar, som i allmänhet böra å

hvarje strafflagsstfftning uppställas.

Bland dessa fordringar ingår i främsta rummet, att det brott, som

skall med straff beläggas, skall finnas klart och tydligt angifvet, så att ej

någon tvekan må kunna uppstå, huruvida i ena och andra fallet eu straffbar

handling föreligger. 1 detta afseende är lagförslaget mindre tillfredsställande.

Af de moment, hvilka, enligt förslagets 1 §, i förening skulle

konstituera straffbart ocker, är, såsom högsta domstolen i sitt utlåtande

framhållit, hvart och ett för sig så obestämdt och sväfvande, att det näppeligen

förmår gifva någon fast stödjepunkt för bedömandet af frågan, om

brott föreligger. I snart sagdt hvarje fall måste afgörandet häraf i hög grad

blifva beroende af individuel uppfattning. Gent emot det betänkliga uti att

sålunda i väsentlig grad öfverlemna åt domarens fria pröfning att afgöra, när

vid försträckning gränsen mellan det tillåtna och otillåtna vore öfverskriden,

bär föredragande departementschefen visserligen framhållit, hurusom man

i andra fall, hos oss såväl som annorstädes, funnit nödigt att i lagen upptaga

straffbud, hvilka i fråga om gränserna för sin tillämplighet lemnade

ett temligen vidsträckt utrymme åt domstolarnes omdöme och urskilning;

i hvithet afseende departementschefen exempelvis erinrat om vår strafflags

bestämmelser rörande vissa fall af oredlighet eller vårdslöshet mot

borgenärer, om det i 13 § af strafflagens 18 kap. upptagna stadgande rörande

der afsedda sedlighetsbrott, om bestämmelsen angående trolöshet

mot hufvudman samt om vissa af de i 16 kap. upptagna straffbestämmelser

rörande ärekränkning. Efter utskottets åsigt kan emellertid hvad

departementschefen sålunda anfört ej tillmätas någon afgörande betydelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

Den omständigheten att i fråga om vissa brott några större olägenheter

ej förmärkts af den obestämda affattning och mindre noggranna begränsning,

som brottsbegreppen i lagstiftningen erhållit, utgör ej något tillfyllestgörande

bevis derom, att dessa lagstiftningens brister kunna utan fara och

olägenhet utsträckas äfven till andra brottsarter. Huruvida så skall kunna

ske, beror naturligtvis i högst väsentlig mån af de svårigheter, som kunna

beräknas blifva förenade med den praktiska tillämpningen af det obestämda

brottsbegrepp, hvars införande i lagstiftningen ifrågasättes, samt af de anspråk,

som denna tillämpning komme att ställa på de dömande myndigheterna.

Nu lärer väl vara uppenbart, att i nämnda hänseenden det föreslagna

ockerbegreppets tillämpning skulle erbjuda ojemförligt större svårigheter

och ställa väsentligt högre anspråk på domarens förmåga och erfarenhet

än förhållandet är med de brottsarter, som departementschefen framhållit

såsom dermed jemförliga. I fråga om dessa sistnämnda erfordras

för att afgöra deras tillvaro allenast en normal menniskas sedligt oförvillade

omdöme, medan deremot beträffande ocker brottslighetens bedömande

förutsätter hos domaren noggrann och ingående kännedom om de ekonomiska

lagar och omständigheter, som böra vara bestämmande för räntans

storlek vid försträckning. Under sådana förhållanden torde man ega

fullt fog för påståendet, att lagförslagets antagande skulle komma att

medföra eu mycket olikartad lagtillämpning, uteslutande beroende af

rent subjektiva uppfattningar hos de dömande myndigheterna angående

innebörden af uttrycket »skälig ränta». Svårigheten att för hvarje särskilt

fall afgöra, när de af försträckningsgifvaren betingade fördelar

öfverstiga skälig ränta, kan skönjas redan af den skiljaktighet i uppfattningen

härutinnan, som yppats mellan högsta domstolens i lagförslagets

granskning deltagande ledamöter samt föredragande departementschefen.

Medan högsta domstolens ledamöter — med omförmälande af öfverståthållareembetets

uppgift beträffande det ocker, som drifves i hufvudstaden,

»att procentarnes kunder oftast äro unga män, hvilka icke ega någon förmögenhet

eller afsevärda inkomster genom arbete, men i slägtskaps- eller

andra förbindelser hafva sådant stöd, att de kunna antagas ega utsigt att

i nödfall genom andras tillskyndan blifva räddade från ruin» — ansett

det kunna ifrågasättas, om den nu föreslagna straffbestämmelsen öfver

hufvud vore möjlig att tillämpa på ett dylikt försträckningsaftal, har föredragande

departementschefen funnit det sta utom allt tvifvel, att i fall af

nyss angifna art lagförslagets bestämmelser måste anses tillämpliga.

Den obestämdhet, som sålunda ovedersägligen vidlåder det föreslagna

nya ockerbegreppet, är betänklig redan så till vida, som densamma bereder

möjlighet, att eu verklig ockrare kan gå fri från straff, äfven om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

fullgiltiga skäl för hans fällande föreligga. Vida betänkligare är dock, att

tillämpningen af bestämmelsen i lagförslagets 1 § skulle kunna leda till

ådömande af ansvar för ocker äfven i sådana fall, då ocker i verkligheten

ej förelåge. Om t. ex. en affärsman, som befunne sig i en ekonomiskt

starkt hotad belägenhet, der utsigterna till räddning vore högeligen ovissa,

af en annan finge hjelp ur svårigheterna emot gäldande af så hög ränta,

att denna delvis uppvägde den stora risk försträckningsgifvaren löpte att

förlora hela försträckningssumman, så kunde den senare till följd af den

obestämda affattningen af ockerbegreppet i lagförslagets 1 § komma att

fä Ibis till ansvar för ocker, oaktadt grundförutsättningen derför, den orättmätiga

vinningslystnaden, helt och hållet saknades. I hvarje händelse vore

han utsatt för risken att åtalas för ocker, en omständighet som, redan den,

skulle minska möjligheterna för den behöfvande att i fall sådana som det

ofvan antydda erhålla hjelp.

Lagförslagets antagande skulle sålunda kunna verka hämmande på

tillkomsten af legitima försträckningsaftal. Å andra sidan blefve den

ifrågasatta lagens betydelse såsom hinder mot ockerhandteringen, efter allt

att döma, skäligen ringa. Att ernå bindande bevisning mot eu ockrare

möter i regel, af helt naturlig anledning, betydliga svårigheter särskildt till

följd af de hos oss gällande bevisregler.

Såsom en ytterligare betänklighet mot lagförslaget tillåter sig utskottet

betona det af högsta domstolen påpekade förhållandet, att de i 3 § föreslagna

stadgandena om gäldenär återvinningsrätt äro egnade att, åtminstone

hvad fast egendom angår, medföra osäkerhet i eganderätten och deraf

följande fara för rättsförluster. Äfven om förhållandena hittills varit

sådana, att man kan hafva anledning antaga, att de fall, då återvinningsbestämmclserna

skulle kunna komma till användning, ej skulle blifva

synnerligen talrika, förefinnes ej någon säkerhet att så allt framgent skulle

blifva händelsen. För öfrig! är, efter utskottets uppfattning, reda och

trygghet i eganderättsförhållandena särskildt beträffande fast egendom ett

så vigtigt samhällsändamål, att detsamma ej ens i enstaka fall bör äfventyras

för de ovissa fördelar, som kunna vinnas genom den föreslagna ockerlagstiftningens

införande.

Slutligen vill utskottet såsom eu brist hos lagförslaget beteckna den

begränsning, ockerbegreppet erhållit att afse allenast försträckningsaftal.

Utskottet kan för sin del ej finna något giltigt skal, hvarför t. ex. försträckning,

som skedde under sken af köp, skulle kunna falla under ockerlagen,

medan deremot verkliga köp, hvarigenom köparen betingade sig

alldeles oskäliga fördelar på säljarens bekostnad, tj blefve för lagen åtkomliga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

På grund af hvad ofvan anförts får utskottet, som finner de af den

ifrågasatta lagstiftningen förväntade fördelar ej uppväga de olägenheter,

som deraf blefve en följd, alltså hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Zetterstrand mot vissa delar af motiveringen; samt

af herrar N. Nilsson, F. Andersson, Lindhagen, Sjöberg, M. Andersson

och Gussing, hvilka för eu åt sig om följande yttrande:

Redan i 1734 års lag förekom i viss mån såväl civilrättsligt som

straffrättsligt ingripande mot ockret, i det att uti 9 kap. 6 § handelsbalken

stadgades förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än

sex för hundrade om året äfvensom att taga ränta på ränta vid äfventyr

af hela räntans förlust och böter till belopp af tiondedelen af hufvudstolen.

Genom förordningen den 11 augusti 1815 förordnades vidare i enahanda

syfte att, om vid försträckning af penningar visst vite vore utfäst, der

gäldenären skulle dröja med betalningen öfver förfallodagen, vore detta

ogilt.

Genom det frigifvande af räntan, som enligt förordningen den 13

september 1864 i ett väsentligt afseende genomfördes, har den lagstadgade

räntebegränsningen nu förlorat all betydelse såsom ett medel att motverka

ocker. Och den qvarstående bestämmelsen i 1815 års förordning drabbar

endast en enstaka yttring af ockret, oafsedt domstolarnes bemödande att i

syfte att skydda den svagare tolka begreppet vite så vidsträckt som möjligt.

Emellertid har samtidigt förekomsten af ocker ingalunda upphört eller

förminskats, utan det ligger i sakens natur, att denna handtering, helst när

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

den ej i något afseende är belagd med straff, skid! med den nutida

lifliga affärsverksamheten taga en allt större utsträckning. Äfven hos oss

förekommer såsoi^ bekant ocker i mångahanda gradationer, dels i mer

uppseendeväckande former uti de större städerna och dels mer i det tysta

här och hvar i landet och jemväl mångenstädes på landsbygden.

Det var dessa förhållanden, som enligt vår mening på fullgiltiga skal

föranledde 1898 års Riksdag uttala den uppfattningen, att åtgärder borde

vidtagas, hvarigenom ockret åter enligt lag drabbas af någon påföljd. Och,

såsom Riksdagen äfven anmärkte, är i detta afseende af tillräckligt stor betydelse

endast den omständigheten, att ockret ej vidare må framstå såsom

ett lofligt näringsfång, utan införlifvas bland de brott, som äro belagda

med straff och följaktligen ej heller kunna grunda några civila rättigheter.

År sjelfva saken sålunda rigtig, bör det ej få saknas utvägar att låta

den komma till sin rätt. Kongl. Maj:t har nu efter Riksdagens anvisning

och flera utländska, deribland äfven skandinaviska, lagstiftningars föredöme

framlagt ett lagförslag, bygdt på den moderna ockerlagstiftningens

grundtanke, att begreppet ocker bör fattas såsom ett missbrukande af en

persons utaf trångmål, oförstånd eller lättsinne beroende oförmåga att vid

ett aftals ingående rätt tillvarataga sina intressen.

Häremot har nu utskottet främst anmärkt, att sjelfva brottet ej blifvit

så angifvet, att man i hvarje fall lätt skall kunna afgöra, huruvida en

straffbar handling föreligger eller icke. Detta är dock till en början icke

en brist hos förslaget, utan grundadt i naturen* af sjelfva ockerbegreppet,

sådant detta framträder i det verkliga lifvet. Detsamma gäller ock om

en mängd andra brottsliga handlingar. En del brott kunna visserligen noga

beskrifvas efter yttre kännemärken; beträffande andra åter är man hänvisad

till att endast angifva arten af den brottsliga viljerigtningen. Visserligen

ställas i senare fallet större anspråk på domarens omdöme och redbarhet,

än när brottet är noga angifvet genom yttre bestämningar, hvartill

man ensidigt sträfvade på lägre kulturstadier. Men i gengäld lemnas

derigenom större utrymme för verklig rättskipning, under det domaren i

de andra händelserna lätt blir hänvisad till att utan vidare omtanke skära

alla fall öfver en kam.

Gällande strafflag upptager också redan nu en mångfald af brott,

der det i väsentlig grad öfverlemnats åt domarens fria pröfning att afgöra,

när gränsen mellan det tillåtna och otillåtna är öfverskriden. Utom de

exempel härpå, som åberopats af justitieministern, förtjenar särskildt omnämnas

bedrägeribrottet, som i sin allmänhet angifves bestå deri, att någon

genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller förlust

deraf annan tillskyndar. Ett naturligt komplement till detta lagbud om straff

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

9

för bedrägeri utgör en straffbestämmelse för ocker, hvilket senare brott

äfven afser att under sken af aftal begagna sig af medkontrahentens faktiska

ofrihet för att af vinningslystnad tillskansa sig förmögenhetsförmåner.

De öfriga formella betänkligheter, som utskottet framlagt mot förslaget,

röra sig enligt vår uppfattning i synnerlig grad endast om sådana

overkligheter, hvilka allt för ofta från den formella juridiska granskningens

sida frammanas mot en ny sak, som dock tvingar sig fram ur lifsförhållandena.

Särskildt synes det med utskottets egen ståndpunkt vara alldeles

oförenligt att såsom en brist i förslaget framhålla, att detta ej redan

nu utsträckt ockerbegreppets tillämpning till alla ömsesidigt förpligtande

förmögenhetsaftal. Man bör väl just från betänksamheten kunna vänta

erkännande för, att man i detta afseende med bibehållande af 1734 års lags

ståndpunkt och efter exempelvis den finska och norska lagstiftningens

föredöme tills vidare begränsat ockerbegreppets tillämpning till försträckningsaftal.

Sedan derigenom här liksom annorstädes erfarenhet vunnits,

att de befarade vådorna ej inträffa, kan det möjligen vara tid att, såsom

skett i det nya norska straffrättsförslaget, ytterligare utsträcka ockerbegreppet.

Om vi sålunda anse oss böra tillstyrka bifall till förslaget, måste vi

dock göra ett undantag för 4 §. Det ännu qvarstående förbudet om att

taga högre ränta än sex för hundrade om året saknar, såsom redan blifvit

erinradt, numera betydelse som medel att förekomma ocker, men tvingar

särdeles i penningknappa tider, enligt hvad erfarenheten visat, till att söka

kringgå detsamma. Stadgas nu nya påföljder, blifva de af omständigheterna

framtvingade öfverträdelserna både förhatligare och farligare än

med de gamla bestämmelserna, som af allmänna meningen betraktas såsom

föråldrade.

I sammanhang med antagandet af en ny ockerlag synes derför

den gamla räntebegränsningen nu böra äfven i sina qvarstående delar

upphäfvas. Detsamma gäller om det andra gamla ockerstadgandet nemligen

förbudet att taga ränta på ränta. Denna bestämmelse öfverträdes öppet såväl

med domstolarnes godkännande vid enskilda affärsuppgörelser som i utgifna

reglementen för hypoteksföreningar och dylika inrättningar. Dessutom

skulle i detta falk kunna inträffa, att på en och samma förbrytelse både

den nya lagen och det äldre stadgandet blefve tillämpliga.

På grund häraf få vi hemställa, att Riksdagen, med förklarande att

Kongl. Maj:ts proposition ej kan oförändrad bifallas, måtte för sin del

antaga följande

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 22 lläft. (Nio 27.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Lag

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt

rörande förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för

hundrade om året, eller att taga ränta på ränta, förordnas som följer:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd

med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller

lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,

hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde

anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelsen har sken af

aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker

straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor

eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste

vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan öfverlåter

större del af fordringen än efter lag skall utgå.

2 §.

Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning

öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst

blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde

vid anståndets beviljande.

År af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt § 2 honom

ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som 1 fordringen utfärdats,

öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen

genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,

söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill

gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom

sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas,

njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för

en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.

4 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han af arbete inom särskilda

utskottet n:o 2 varit förhindrad att i detta ärendes slutliga behandling

deltaga.

Herrar Jansson och Redelius hafva äfven velat få antecknadt, att

de icke tagit del i handläggningen af förevarande ärende.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:41 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ocker. s. 19 i texten