Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande af lika rösträtt och proportionella val vid stadsfullmägtigeval.

1901-04-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:39, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande af lika rösträtt och proportionella val vid stadsfullmägtigeval.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 1 e. ni.

. Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande af lika

rösträtt och proportionella val vid stadsfullmägtigeval.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 125, hvilken

blifvit till lagutskottet hänvisad, anför herr Hj. Branting:

»Vid 1897 års riksdag tillät jag mig väcka motion om slopande

af den 100-gradiga röstskalan och införande af lika rösträtt vid stadsfullmägtigeval.

Att ett sådant attentat mot rikedoms-enväldet i stadskommunerna

med indignation tillbakavisades, behöfver knappt omtalas.

I motiveringen fans något antyd t om hur arbetare klassen kunde begagna

den kommunala magten i sin emancipationskamp; detta ansåg

Första Kammaren till den grad upprörande, att den demonstrativt ogillade

lagutskottets motivering för afslag såsom allt för hofsamt hållen.

Andra Kammaren uttalade sig med 150 röster mot 57 likaledes för

status quo.

Något ljusare utsigter tedde sig deremot vid 1899 års riksdag,

då den kommunala rösträttsfrågan både för land och stad från många

håll var bragt å bane. För min del hade jag i motion n:o 163, till

hvilken jag härmed tillåter mig hänvisa, på nytt gjort på anförda skäl

yrkande i öfverensstämmelse med min principiella uppfattning om hvad

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 30 Höft. (N:o 39.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

medborgerlig likställighet ovilkorligen kräfver och sålunda på nytt begärt

ett uttalande för lika kommunal rösträtt. Men då mycket talade

för att förbinda denna reform med införande af en valmetod, som ger

äfven minoriteterna hvad dem bör med rätta tillkomma, enligt sjelfva

grundidén för det representativa systemet, upptogs i denna motion äfven

begäran om proportionella val, som numera flerstädes praktiskt visats

kunna förträffligt funktionera.

Lagutskottet upprepade sitt gamla nådiga tågordnings-skäl mot

hvarje ändring för städernas del, att frågan om begränsning af den

kommunala rösträtten på landet borde först lösas. Men 6 reservanter

från Andra Kammaren, med numera statsrådet Husberg i spetsen, påyrkade

en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte af ytterligare begränsning

af den kommunala rösträtten i stad. Och Andra Kammaren anslöt sig

till denna reservation, hvars allmänna formulering möjliggjorde beaktande

äfven af de längst gående reformkrafven.

Sedan dess har som bekant 1900 års Riksdag omsider lyckats

genomföra en första liten begränsning af den kommunala rosträttsdespotismen

för landsbygdens del, och Kongl. Maj:ts sanktion har följt.

Det i Riksdagen ständigt återupprepade inkastet mot en tidsenlig reform

i detta fall af förhållandena i städerna är dermed ändtligen bragt

ur verlden; till och med enligt de förra lagutskottens mening bör nu

tiden kunna anses vara inne för en demokratisering af våra städers

kommunala lif.

Om jag sålunda vågar påräkna, att i detta fall det konservativa

motståndet i Riksdagen från och med i år förlorat en hittills med framgång

anlitad stödjepunkt, så bör å andra sidan det uppvaknande af det

kommunala intresset, som vi bevittna hos arbetareklassen i en hel del

af våra stadssamhällen, vara för alla framstegsmän en kraftig sporre att

just nu söka göra hvad möjligt är för att bereda tillbörligt rum för

dessa nya krafter, till gagn för de många och för samhället i dess helhet.

Redan i min motion för två år sedan kunde jag anföra några

exempel från då nyss hållna val på de oefterrättliga och rent upprörande

resultat, hvartill den 100-gradiga skalan ledt. I Karlstad hade en person,

som stängdes ute, dubbelt så många medborgares röster som en

bland de valde. I Gefle stodo arbetare-valmännen i ko in på sena

qvällen för att få in en man i stadsfullmägtige; 732 personer röstade

på honom, men den siste bland dem, som valdes, gick in med mer än

dubbelt så högt röstetal — afgifvet af 422 personer; o. s. v.

Det intresse bland de djupa lagren för att få sina synpunkter fram

hos stadsfullmägtige, hvilket då var i sin början, har sedan dess kraftigt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 3

ökats. På en hel mängd håll ha arbetarne sökt i massa storma fyrkväldets

borgar, och på ett par orter ha de herskande verkligen visat nog

humanitet och klokhet att frivilligt öppna porten för någon de utestängdes

taleman. Men i de allra flesta fall har resultatet ej kunnat blifva

annat, än att de fattiga fått svart på hvitt på sin rättslöshet i kommunen

gent emot de rika — till hvilken fromma för den nu så ofta omtalade

»nationella samlingen», det må en hvar med sig sjelf pröfva.

Se här några exempel från slutet af förlidet år:

I Malmö ryckte arbetarne så fram den 8 december, att den vanliga

valmanskåren fördubblades. Af 1631 röstande togo 883 arbetarepartiets

valsedel oförändrad. Men denna majoritet af valmän, som för

öfrigt begränsat på förband sina anspråk till 3 platser bland 27, fick

ej en enda representant! Den förfogade öfver blott 10,000 röster, minoriteten

öfver 40,000. En bland arbetarekandidaterna nådde genom understöd

från borgarekretsar upp till den i och för sig vackra och varslande

siffran af 20,273 röster, men det skilde dock öfver 3,000 röster till den

siste bland de valde.

I Södertelje valdes vid ett fyllnadsval den 20 november en person

af ett 60-tal meningsvänner med 3,096 röster. Arbetarekandidaten

nådde blott 1,799, fast dubbelt så många valmän, 125, gåfvo honom

sitt förtroende. Vid allmänna valet den 11 december upprepades detsamma;

alla arbetarekandidaterna stannade utanför, trots ett dittills oerhördt

lifligt deltagande i valet.

I Nyköping valde vid ett fyllnadsval i augusti 49 personer en för

dem behaglig »arbetarekandidat». Arbetarne sjelfva hade satt upp en

annan och röstade 153 man starka på honom, men han fick stanna

utanför. De 49 vägde mer än de 153.

Arbetarestaden Eskilstuna har särdeles belysande siffror. Valet

den 14 december var enastående lifligt. Af 1,182 valsedlar voro ej

mindre än 959 s. k. »rena vensterlistor», 138 höger- och 85 blandade.

Trots denna förkrossande majoritet bland valmännen, segrade vensterlistan

endast delvis, då man från hvardera sidan mönstrade c:a 8,000

röster; arbetarepartiets specielle kandidat stannade utanför!

Valet i Gefle den 13 december blef en extra riksskandal af samma

art som Stockholmsvalet 1887 genom att 1,158 röstsedlar — öfver

hälften af de afgifna — kasserades på grund af förment namntvetydighet.

Men ur här ifrågavarande synpunkt skulle det äfven utan detta ha varit

eu nästan lika stor absurditet. Dessa 1,158 valmän förfogade nemligen

blott öfver 13,000 röster, medan motparti, 572 valmän, alltså

icke hälften så manstarkt, mönstrade lägst 14,349 röster.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Men nog med exempel. Den 100-gradiga skalans orättfärdighet

behöfver inga bevis, men så länge ett missförhållande betraktas med

slö likgiltighet af dem, som lida derunder, kan det bestå i kraft af

tröghetens lag. Nu är deremot i våra stadssamhällen ropet: ned med

den. 100-gradiga skalan! höjdt från arbetareleden på allvar, och kommer

då icke heller att tystna förr än de vunnit gehör.

Om hvad som bör träda i stället kan efter min mening icke heller

något tvifvel råda. Det är icke några nya gradationer, utan likställighetens

princip, som framtiden tillhör. Det kan vara öfverflödigt att här

upprepa den närmare utveckling af detta ämne, som gifvits i min

motion, n:o 163, till 1899 års Riksdag, till hvilken jag hänvisar. Nog

af, de försigtiga må se på utlandets omdöme, de »praktiska» må betänka,

hur högst nödigt det är, att ett socialt reformarbete under de

direkt intresserades egen medverkan med första får börja i våra arbetarestäder,

de, som tala om att de rika bära de »tyngsta» bördorna för

kommunerna, må draga sig till minnes, att alla skattskyldiga nu bära

i proportion till sin inkomst lika tunga bördor. Och de, som frukta

för ett ensidigt majoritetsförtryck från de dittills magtlösas sida, må

väl icke kunna få en bättre garanti än införandet samtidigt med den

lika rösträtten af ett proportionelt valsystem, som alltid skall tillförsäkra

äfven de nu ledande elementen en vederbörlig representation,

på samma gång det enligt sakens natur bör vara egnadt att bereda

plats främst för de dugligaste ur alla klasser och partier till hela samhällets

fromma. Konservative och demokrater böra här kunna mötas i

gemensam sträfvan att utbyta det nu rådande ohållbara rikedomsenväldet

icke mot någon ny godtycklig röstskala, principielt lika förkastlig

och för den naturliga likställighetskänslan lika kränkande som

den 100-gradiga, utan mot en definitiv och betryggande lösning: proportionella

val på den lika rösträttens grund.

På grund af det anförda vågar jag derför hemställa, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla om skyndsamt utarbetande

och framläggande af förslag till ändrade bestämmelser angående rösträtten

vid val till stadsfullmägtige, grundade på principen: lika rösträtt

— proportionella val.»

Den fråga, som motionären bragt å bane, har förut flere gånger

varit föremål för Riksdagens och lagutskottets behandling, utan att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

vare sig utskottet kunnat förorda de i ämnet väckta förslagen eller

Riksdagen funnit desamma förtjena bifall. 1897 års lagutskott yttrade

beträffande en af motionären då afgifven framställning i samma syfte

som den nu förevarande, att en utjemning af rösträtten vid val af

stadsfullmägtige till fullkomlig likställighet för alla dervid röstberättigade

hvarken vore rättvis eller skulle komma att visa sig lända till gagn

för stadskommunerna. Till detta uttalande ansluter sig i allo innevarande

års lagutskott,

Under det att på det politiska området personlighetsprincipen

gjort sig så till vida gällande, som alla politiskt röstberättigade äro likstälda

vid rösträttens utöfvande och en hvar bland dem eger en röst,

är deremot den kommunala lagstiftningen i fråga om röstberäkningen

byggd på förmögenhetsprincipen, och är alltså hvars och ens röstetal, om

ock med viss modifikation, stäldt i förhållande till det bidrag, han lemnar

till fyllande af kommunens gemensamma behof. Denna skiljaktighet,

hvilken synes utskottet väl förtjent att fortfarande bibehållas, eger,

såsom förut mången gång vid behandling af hithörande frågor erinrats,

sin grund i erkännande af den väsentliga olikheten mellan de uppgifter,

som tillhöra vår politiska och vår kommunala representation. Äfven

om med det kommunala lifvets tillväxt kommunalrepresentationens

verksamhetsfält numera, särskilt, i de större kommunerna, blifvit utsträckt

långt utöfver hvad händelsen var vid tiden för kommunalförfattningarnas

tillkomst, torde dock det sakförhållande qvarstå, att, medan

Riksdagen har mångahanda befogenheter och åligganden af icke ekonomisk

natur, kommunens verksamhet deremot hufvudsakligen afser

gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter af sådan beskaffenhet,

att kommunalst3rrelseus förnämsta uppgift blifver fastställande

af kommunens inkomst- och utgiftsstat. Att för den kommunala röstberäkningen

tillämpa grundsatsen af likställighet skulle med hänsyn

härtill, långt ifrån att leda till rättvisa, snarare kunna medföra de

största orättvisor. Ett tidigare års lagutskott har med afseende härå

påpekat, hurusom, derest hvarje medlem af kommunen deltoge i utgifterna

lika med en hvar af de öfriga, det visserligen skulle vara i

sin ordning, att alla egde lika inflytande på besluten, men att, så länge

andelen i de utgifter, som beslutas och uttaxeras, är beroende af hvars

och ens förmögenhet, det icke kan vara förenligt med rättvisa eller

billighet, att de, som af en ifrågasatt utgift för ett visst ändamål

komme att drabbas i eu kanhända högst obetydlig mån, skulle, så snart

deras antal öfverstege hälften af de vid en stämma närvarande, hafva

magt att i strid med de öfriges mening besluta utgiften och beloppet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 . Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

•

af densamma. Mot denna åskådning har motionären gjort den invändning,

att alla skattskyldiga i hvarje kommun bära i proportion till sin

inkomst lika tunga bördor. En dylik invändning torde emellertid icke

ens under nuvarande förhållanden ega befogenhet. Såsom kändt är,

åtnjuta nemligen de skattskyldige, hvilkas årliga inkomst understiger

visst belopp, frihet från erläggande af skatt för en del af densamma,

hvaremot intet sådant afdrag medgifves dem, hvilkas inkomst uppgår

till eller öfverstiger nämnda belopp; och i betraktande af, huru ifrågavarande

gräns är bestämd, torde det till och med kunna antagas, att

de, som sålunda bidrag-a till fyllande af kommunens behof i en mindre

proportion än öfrige skattskyldige, inom den vida öfvervägande mängden

kommuner utgöra flertalet. Ån mindre vitsord förtjenar omförmälda

invändning, om den sammanställes med det yrkande om progressiv beskattning,

som man från vissa håll allt mer vill göra gällande. De

betänkligheter, som sålunda möta mot genomförande af likställighet

vid den kommunala röstberäkningen, ega helt naturligt giltighet lika

väl, då, såsom i förevarande motion, fråga är om rösträttens utöfvande

för val af stadsfullmägtige som då de kommnnala angelägenheterna

omedelbart äro föremål för de röstberättigades afgörande.

Beträffande det syfte, som den ifrågastälda lagförändringen afsåge

att främja, har motionären såväl i den nu föreliggande motionen som

än tydligare i de motioner, han några föregående år afgifvit i ämnet,

uttalat, att derigenom skulle beredas ökade möjligheter för den kommunala

verksamhetens utveckling i socialistisk rigtning. Det torde knappast

behöfva nämnas, att en lagändring i berörda syfte icke synes utskottet

nödig eller nyttig. Tvärtom skulle det enligt utskottets uppfattning

vara såväl för de enskilda kommunerna som för det allmänna i hög

grad farligt och skadligt, derest en sådan utveckling som den ofvan

angifna skulle på något sätt befrämjas; och då den möjligheten torde

vara långt ifrån titesluten, att påföljden af lagändringen, åtminstone i

vissa kommuner, skulle blifva den af motionären önskade, finner utskottet

häri ett i och för sig fullt afgörande skäl, hvarför motionärens

framställning i förenämnda ämne torde böra af Riksdagen lemnas utan

afseende.

En ytterligare synpunkt, som lärer förtjena beaktande, utgöres

dessutom af det samband, som eger rum mellan den kommunala lagstiftningen

och grunderna för sammansättningen af Riksdagens Första

Kammare. Hvarje förändring af röstberäkningen inom kommunerna

innebär i någon mån en rubbning af dessa grunder och är redan med

hänsyn härtill egnad att väcka betänkligheter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande fao 39.

Af hvad ofvan anförts torde framgå, att utskottet för sin del

ställer sig bestämdt afvisande mot motionärens förslag, att bestämmelserna

angående val af stadsfullmägtige skulle grundas på principen af lika

rösträtt. Utskottet har emellertid icke lemnat opåaktadt, att, ehurti

motionären sjelf förklarat sig icke önska några nya gradationer, utan

ett fullständigt genomförande af likställighetens princip, inom motionens

ram i allt fall möjligen kan anses falla frågan, huruvida icke den

kommunala rösträtten i stad borde, utan rubbning af grundsatsen om

dess beroende af förmögenheten, underkastas en strängare begränsning

än den för närvarande gällande. Utskottet, som för den skull funnit

sig böra upptaga äfven denna fråga till bedömande, har mot tanken på

en dylik begränsning icke några sådana principiella erinringar som de

ofvan i afseende å motionärens förslag framstälda. Det synes tvärtom

utskottet böra erkännas, att den gräns i berörda hänseende, hvilken nu

finnes faststäld, liksom hvarje annan sådan gräns, endast kan ega relativ

giltighet och bör underkastas jemkning, då omständigheterna dertill

föranleda. Såvidt utskottet har sig bekant, torde det emellertid kunna

anses, att, äfven om missbruk i ett eller annat fall möjligen förekommit,

den nu fastslagna begränsningen dock i regel på ett tillfredsställande

sätt uppfylt sitt ändamål att förebygga, det en särskildt högt beskattad

person eller ett fåtal sådana skulle vara i tillfälle att utöfva kommunalt

envälde. Med hänsyn härtill har utskottet funnit sig sakna anledning

att förorda någon lagstiftningsåtgärd i förenämnda syfte.

Utöfver hvad redan omnämnts, innefattar motionen förslag om införande

af proportionella val vid tillsättande af stadsfullmägtige. Denna

lagändring bär emellertid ej af motionären blifvit ifrågasatt att genomföras

annat än i sammanhang med införande af lika rösträtt och i syfte

att bereda de nu ledande elementen i den kommunala sjelfstyrelsen

trygghet mot ett allt för ensidigt majoritetsförtryck från de element,

som då skulle komma till magten. Vid sådant förhållande finner utskottet

något särskildt yttrande öfver förslaget i denna del knappast

vara erforderligt, men vill emelleriid uttala sin tvekan, huruvida frågan

om proportionella valmetoder, hvarmed man särskildt utomlands mycket

sysselsatt sig, ännu vunnit en så nöjaktig lösning, att derpå lämpligen

kan grundas någon lagstiftning i vårt land. Det torde i detta afseende

förtjena erinras, att Kongl. Maj:t vid 1896 års riksdag framlade förslag

om användning af dylik valmetod i de större städerna vid val till Riksdagens

Andra Kammare, men att det då föreslagna valsystemet gaf

anledning till åtskilliga anmärkningar.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

• Stockholm den 16 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, Jansson, Lindhagen, Sjöberg och

Gussing, hvilka ansett, att utskottet bort i anledning af motionen hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t taga frågan om ytterligare begränsning af den

kommunala rösträtten i stad under öfvervägande samt för Riksdagen

framlägga de förslag till sådan begränsning, som af förhållandena finnas

påkallade.

Herr N. Nilsson har begärt få antecknadt,, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

I • t

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.