Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

1901-02-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:4, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 4.

1

Df:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Genom en den 21 december sistlidet år aflåten proposition, n:o S,

hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,

skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige

till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo

verkstäldt, till särskild! straff för återfall dömas, der den straffade, sedan

verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades, under

eu tid af tio år hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra

brottet utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning.

Bill. till''Iiiksd. Prof. 1901. 7 Samt. 4 Haft. (Näs 4-6.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Vid tillämpning af hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvarje gerning,

som innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande

till annan sådan gerning anses utgöra återfall.

Föreliggande proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse till

Konungen den 15 maj 1898, deri Riksdagen, i anledning af framställning

af dess justitieombudsman, anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utreda, huru de med gällande lagstiftning angående återfallspreskription

förenade olägenheter lämpligast kunde undanrödjas, samt för Riksdagen

framlägga förslag till lagändring i sådant syfte.

I den framställning, som låg till grund för Riksdagens förenämnda

skrifvelse, hade justitieombudsmannen fäst uppmärksamheten å vissa

olägenheter och oegentligheter, som vore föreuade med det i nu gällande

lag stadgade undantag från regeln om återfallspreskription, samt

på anförda skäl föreslagit en omarbetning af bestämmelserna om återfallspreskription

i enlighet med följande grundsatser, nemligen:

att i strafflagen upptaget brotts verkan att medföra särskildt straff

vid återfall i regeln begränsades till tio ar, räknade från det straffet

för samma brott blifvit till fullo verkstäldt;. att från berörda regel gjordes

undanlag för fall, i hvilka den brottslige under omförmälda tid af

tio år antingen föröfvade eller delvis straffades för i strafflagen upptaget

brott, som sjelft kunde verka förhöjning j straff vid återfall, eller

ock föröfvade eller helt och hållet eller delvis straffades för brott af

den beskaffenhet, att för sådant brott stadgadt straff icke på grund af

bestämmelserna i 5 kap. 14 § strafflagen kunde genom tilländagåendet

af viss tid förfalla; samt att sedan återfallspreskription hindrats derigenom

att, på sätt nyss nämnts, brott af viss beskaffenhet under den

stadgade preskriptionstiden föröfvats eller bestraffats, ny preskriptionstid

räknades från afbrottet i den förra.

Riksdagen vitsordade i sin skrifvelse de af justitieombudsmannen

framhållna olägenheterna och ansåg det förty vara af vigt, att 4^ kap.

11 § strafflagen erhölle förändrad affattning, dervid den af justitieombudsmannen

angifna rigtningen för lagstiftningens omarbetning vore

förtjent af beaktande. Riksdagen uttalade alltså den uppfattningen, att,

derest undantag från den allmänna regeln om återfallspreskription befunnes

nödiga, dessa endast borde hänföra sig till något förhållande,

som inträffat under de tio närmaste åren efter det förra brottets be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 3

skaffning, hvarjemte Riksdagen ansåg under öfvervägande böra komma

den af justitieombudsmannen framkastade tanken att annorledes än som

i gällande lagstiftning skett fastställa de brottsarter, hvilka skulle ega

verkan att afbryta återfallspreskriptionen, dervid Riksdagen dock erinrade,

att åt stadgandet borde gifvas en sådan affattning, att ej brott

utom strafflagens område komme att utöfva inverkan på afgörande af

frågan om återfallspreskriptions inträdande. Härförutom ansåg emellertid

Riksdagen det böra undersökas, huruvida öfver hufvud några undantag

från regeln angående återfallspreskription vore påkallade af giltiga

grunder, eller om icke åt sjelfva begreppet återfall skulle gifvas ett

efter inre grunder mera afpassadt innehåll, derigenom att regeln om

återfallspreskription gjordes undantagslös.

Vid frågans behandling hos Kongl. Maj:t har sistberörda af Riksdagen

ifrågasatta åtgärd befunnits ej vara att förorda.. Enligt hvad

vederbörande departementschef vid ärendets föredragning framhållit

vore grunden dertill, att lagen i fråga om vissa brott stadgade särskildt

straff för återfall, i allmänhet att söka i det erfarenhetsrön, att företrädesvis

dessa brott vanemessigt föröfvades och att återfall der mer

än eljest häntydde på en inrotad brottslig benägenhet, som måste med

särskildt kraftiga medel bekämpas. Grunden till stadgandena om återfallspreskription

torde åter vara att söka i den uppfattning, att, om efter ett

brotts bestraffande eu längre tid förflutit utan att brottslingen gjort sig

skyldig till återfall, ett sedermera af honom begånget nytt brott finge

anses närmast framgå ur särskilda tillfälliga motiv och icke utgöra ett

uttryck för den fortfarande benägenhet för brott, som utmärkte vaneförbrytaren.

Men om så vore fallet, torde det ock vara uppenbart, att

den omständigheten, att en viss tid förflutit efter fullbordandet af straffet

för ett begånget brott, icke i och för sig borde kunna föranleda återfallspreskription,

utan att det tillika måste uppställas såsom en ovilkorlig

fordran, att gerningsmannen under denna tid afhållit sig från gerningar,

som i förhållande till det förra brottet vore att anse såsom återfall.

Att låta återfallspreskription tillgodokomma jemväl brottslingar,

som under preskriptionstiden gjort sig skyldiga till återfall, men på ett

eller annat sätt undandragit sig straff — hvilket skulle blifva följden

deraf, att regeln om återfallspreskription gjordes undantagslös — torde

alltså näppeligen vara förenligt med återfallspreskriptionens grundtanke

och skulle för öfrigt kunna medföra det för eu naturlig rättsuppfattning

föga tilltalande resultat, att ett mot slutet af preskriptionstiden begånget

brott, som efter utgången af nämnda tid åtalades i sammanhang

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

med ett nytt brott af samma slag, komme att bestraffas vida strängare

än detta senare.

Justitieombudsmannens förslag i fråga om de arter af brott, Indika

skulle tillerkännas verkan att afbryta preskriptionen, har ej heller tillvunnit

sig Kongl. Maj:ts godkännande. Såsom skäl härför anföres af

departementschefen uti det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll

följande:

»Med grunderna för återfallsskärpningen lärer, såsom justitieombudsmannen

ock framhållit, öfverensstämma, att återfallspreskriptionen

afbrytes allenast genom sådana omständigheter, Indika häntyda på en

fortfarande benägenhet för det slags brott, hvarom fråga är, eller dermed

jemförliga förbrytelser. Från denna synpunkt kunna de nu gällande

bestämmelserna ej anses fullt lämpliga; men äfven justitieombudsmannens

förslag måste härutinnan betecknas såsom otillfredsställande. Att, såsom

gällande lag, låta återfallspreskriptionen afbrytas af hvarje slags

brott, som är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, är tvifvelsutan

mindre befogadt, då flere af de brott, som härvid kunna komma

i betraktande — såsom exempelvis brott enligt 8 och 16 kapitlen strafflagen

— äro fullkomligt ärtskida från de förbrytelser, för hvilka återfallsstraff

kan ifrågakomma, och icke kunna berättiga till några som helst

slutsatser i fråga om gerningsmannens benägenhet för sistnämnda slags

brott. Men en dylik anmärkning kan med lika fog rigtas mot justitieombudsmannens

förslag, enligt hvilket egenskapen att afbryta återfallspreskription

skall tillkomma — förutom en stor del af nyssberörda vanfrejdande

brott — äfven åtskilliga andra förbrytelser, hvilka uppenbarligen äro

af ganska ringa betydelse, då det gäller att bedöma, huruvida en persons

återfall i tjufnadsbrott eller andra med återfallsstraff belagda förbrytelser

är att anse såsom beroende hufvudsakligen på tillfälliga bevekelsegrunder

eller på inrotad benägenhet för brott af den art, hvarom fråga är. Öfver

hufvud synes tillräcklig anledning ej föreligga att i förevarande afseende

taga hänsyn till andra brott än sådana, som i förhållande till det tidigare

brottet äro att anse såsom återfall. Väl är det uppenbart, att — likasom

en persons tidigare uppförande i allmänhet bör komma i betraktande

vid bestämmande af straffet för ett af honom begånget brott — det

måste tillkomma domstolen att, oberoende af stadgandena om straffskärpning

vid återfall, fästa särskild vigt vid förbrytelser af svårare

beskaffenhet och framför allt vid gerningar, som kunna anses i någon

mån beslägtade med det föreliggande brottet; men för ett behörigt iakttagande

häraf synas de strafiflatituder lagen innehåller i allmänhet erbjuda

fullt tillräckligt utrymme. Enligt min tanke böra alltså gällande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

rättsregler om afbrott i återfallspreskription förändras derhän, att preskriptionshindrande

verkan tillägges hvarje slags återfall i det tidigare

brottet — vare sig återfallet är af beskaffenhet att medföra vanfrejdspåföljd

eller ej — men inga andra förbrytelser.»

Utom i ofvan angifna hänseenden är det i propositionen innefattade

lagförslaget uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad justitieombudsmannen och i anslutning till honom Riksdagen föreslagit.

Återfallspreskriptionens inträde är sålunda, enligt lagförslaget,

bundet vid tvenne förutsättningar, nemligen

l:o) att minst 10 år förflutit, sedan verkställigheten af straffet för

det förra brottet afslutades, samt

2:6) att den straffade under tio på hvarandra följande år af denna

tid hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra brottet utgör

återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning.

Tillika har föreskrifvits, att hvarje gerning, som innefattar stöld,

snatteri, rån eller försök dertill, skall i förhållande till annan sådan

gerning anses utgöra återfall.

Mot propositionen, sådan den nu föreligger, har utskottet ej funnit

anledning till någon erinran, och hemställer utskottet alltså,

att föreliggande proposition må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Trygger har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.