Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 41

1901-04-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:41, Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1901 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande af

vissa bestämmelser rörande sysslomäns förvaltning af

konkursgäldenärs egendom.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått emottaga

en af herr H. Sandén inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 25,

af följande lydelse:

»Uti gällande konkurslag finnas ganska fullständiga föreskrifter,

hvad en konkurssyssloman har att iakttaga allt ifrån det han

emottagit ett sådant uppdrag och till dess sammanträde för slututdelning

i konkursen hålles. Deremot saknas helt och hållet bestämmelser

angående redovisningen af de medel, som enligt utdelningsförslaget

tillkommer vederbörande fordringsegare, och lagstiftaren synes

härvid hafva förutsatt, att det må anses såsom en fordringsegarens

ensak, om och när han önskar uppbära liqvid för sin fordran, hvarintill

medlen emellertid få hos syssloman innestå.

Detta förhållande torde ej så sällan hafva föranledt dertill,

att hos konkurssysslomän kommit att qvarstå belopp, större eller

mindre, under en lång följd af år, och i den omständigheten, att

syssloman vill ej är skyldig redovisa ränta å sålunda innestående

medel, kan derjemte förefinnas ett visst intresse för honom att ej

underrätta eu fordringsegare, som uraktlåtit afhemta sin liqvid, om

den tillgängliga utdelningen i konkursen.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 92 Häft. (N:o 41).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Om ock ett visst berättigande måste gifvas åt den invändningen,

att en fordringsegare, som ej bättre tillvaratager sina intressen,

må skylla sig sjelf, så tror jag dock, att lagstiftaren här har en

hicka att fylla. Konkurser kunna, såsom väl är kändt, uppehållas

i åratal, och då sent omsider sammanträde för slututdelning annonseras,

kan tillkännagifvandet härom lätteligen undgå en fordringsegare,

som, sedan han förut erhållit kännedom om att blott några få procent

af hans fordran äro att påräkna i utdelning, icke egna! konkursen

och förhandlingarnes fortgång någon särskild uppmärksamhet.

Ofta torde väl redan nu af konkurssysslomän iakttagas, att

särskild underrättelse om slututdelningen och det belopp, som finnes

att lyfta, meddelas fordringsegare, som ej vid slutsammanträdet varit

närvarande eller representerade, men då måhända minst lika ofta

en sådan underrättelse underlåtes, synas mig lagstadgade bestämmelser

härom vara af behofvet påkallade.

Vidare kan jag ej finna det rigtigt, att de medel, som fordringsegare

af en eller annan anledning underlåter att afhemta, skola utan

tidsbegränsning förblifva i sysslomannens vård. Utom att större

trygghet skulle beredas vederbörande fordringsegare, skulle helt

säkert slutredovisningen i de flesta fall påskyndas, om i konkurslagen

funnes stadgande derom, att syssloman vore skyldig inom

viss tid, exempelvis tre månader från det sammanträde för slututdelning

i konkursen hållits, antingen göra medlen för fordringsegarens

räkning räntebärande genom desaminas insättande i bankinrättning

eller ock, hvilket måhända skulle bereda största tryggheten,

deponera beloppet i vederbörande landtränteri, allt under

förutsättning, att fordringsegaren ej dessförinnan hos sysslomannen

uppburit liqvid.

Att bestämmelserna i ofvan berörda hänseenden komme att

af sysslomännen efterlefvas skulle det enligt mitt förmenande

åläggas rättens ombudsman att öfvervaka med skyldighet för honom

att, om sysslomännen inom föreskrift^ tiden antingen till samtliga

fordringsegare fullgjort liqviden eller, på sätt ofvan nämnts, insatt

medlen i bankinrättning eller nedsatt dem i landtränteri, derom hos

rätten göra anmälan, men i motsatt fall att, med tillämpning af

redan gällande föreskrifter, mot sysslomännen vidtaga de åtgärder,

hvartill omständigheterna kunde föranleda.

De lagbestämmelser, som sålunda af mig ifrågasättas, torde

lämpligen kunna affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3

i afseende ä utmätningsmans redovisningsskyldighet för influtna

exekutionsmedel finnes stadgadt; men då ett bifall till min framställning

måhända skulle påkalla ändring derutöfver af en eller

annan paragraf i gällande konkurslag, synes mig lämpligast, att

Riksdagen uti skrifvelse öfverlemnar frågan till Kongl. Maj:t, som

efter närmare utredning bäst vore i tillfälle att afgifva förslag till

behöfliga bestämmelser i ämnet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt

föreslå, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådana bestämmelser i gällande konkurslag,

dels att syssloman förpligtas underrätta fordringsegare, då slututdelning

i konkurs egt rum, och dels att medel, som inom viss tid

efter det för slututdelning hållna sammanträde icke hos syssloman

afhemtats, skola antingen för fordringsegarens räkning göras räntebärande

genom medlens insättning i bankinrättning eller ock i landtränteri

deponeras.»

Utskottet kan ej finna lagbestämmelser sådana som de af

motionären ifrågasatta vara af något verkligt behof påkallade.

Redan enligt gällande konkurslags 44 § hafva borgenärerna befogenhet

att gifva sysslomännen föreskrift, hvarefter de i förvaltningen af konkursboet

sig rätta skola, och intet hindrar således borgenärerna att, om

de så anse behöfligt och lämpligt, ålägga sysslomännen skyldighet att

genom bref särskildt underrätta hvarje borgenär, hvars adress är

känd, om tiden för slututdelningen och i allmän penningeinrättning

insätta de medel, som ej lyftas inom viss tid efter den för

slututdelningen bestämda dag. Den befogenhet, som sålunda tillkommer

borgenärerna i konkurs, synes utskottet utgöra ett fullt

verksamt medel att förekomma olägenheter af den art, motionären

till stöd för sin framställning åberopat. Vilja borgenärerna ej deraf

sig begagna, må detta vara deras ensak och bör efter utskottets

mening ej föranleda lagstiftningens ingripande till skydd för enskilda

intressen, som vederbörande sjelfva ej akta nödigt tillgodose.

Motionären synes för öfrigt hafva öfverskattat behofvet deraf, att

borgenärerna särskildt underrättas om tiden för slututdelningen.

Den annonsering, som i tidningarna eger rum, är nog i allmänhet

tillfyllest att bringa underrättelsen om slututdelningen till borge
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande IV.o 41.

närernas kännedom, sedan numera den plägseden utvecklat sig, att

ej blott de större dagliga tidningarna utan i många fall äfven ortstidningarna

upptaga meddelandena angående konkurser i Post- och

Inrikestidningar.

Utskottet vill slutligen beträffande förslaget om insättande i

landtränteri eller bank af medel, som efter slututdelningen innestå

hos sysslomännen, framhålla, hurusom en sådan anordning skulle

kunna medföra afsevärda praktiska olägenheter ej blott med afseende

å svårigheten för den enskilde borgenären att utfå de sålunda

för hans räkning insatta medlen, utan äfven för det fall, att

medel finge hos penningeinrättningen innestå under lång tid, utan

att någon till medlens utfående berättigad person läte sig afhöra.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen.

Herrar Trygger och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.