Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående ändrade bestämmelser rörande handläggning af lagfartsoch inteckningsärenden.

1901-04-26 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:43, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående ändrade bestämmelser rörande handläggning af lagfartsoch inteckningsärenden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

1

X:o 43.

Ant. till Riksd. kansli den 26 April 1901, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

angående ändrade bestämmelser rörande

handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen

till behandling upptagit frågan om ändrade bestämmelser

rörande handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden och i sådant

afseende föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till de ändrade lagbestämmelser, som kunna finnas erforderliga, för

att den häradsrätterna nu tillkommande befattning med lagfarts- och inteckningsärenden

må, till beredande af tillräckligt ofta återkommande

tillfällen för dessa ärendens handläggning, varda Överflyttad å häradshöfdingarne.

Den till stöd för förslaget afgifna framställningen är af följande

lydelse:

»Det är en gammal klagan i vårt land, att lagskipningen på landet

är allt för långsam. Redan i lagkomiténs den 31 mars 1815 afgifna betänkande

häfdades behofvet af genomgripande förändringar härutinnan.

Det dröjde emellertid mera än femtio år, innan något verksamt steg

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 34 Häft. (N:o 43.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

till afhjelpande af berörda brist i lagskipningen blef taget, hvilket skedde

genom utfärdandet af förordningen den 17 maj 1872 angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting. Genom nämnda förordning

stadgades, dels att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga,

häradsrätten årligen skall hålla tio allmänna sammanträden, dels ock att,

der två tingslag äro till en domsaga förenade, fem sammanträden skola

årligen hållas i hvarje tingslag. I de domsagor åter, som bestå af minst

tre tingslag, skulle de gamla stadgandena i 17 3 4 års lag fortfarande gälla,

så att i dithörande tingslag, såsom förut, skulle hållas tre, två eller ett

ting om året. Under den tid af nära trettio år, som efter utfärdandet

af 1872 års förordning förflutit, har på lagstiftningens väg intet blifvit

åtgjordt till obligatoriskt införande af tätare ordinarie sammanträden vid

häradsrätterna, hvaremot under samma tid berörda förordning, vanligen

genom förening af tingslag, så småningom vunnit en allt mera utsträckt

tillämpning. Förhållandena äro i ifrågavarande hänseende för närvarande

ganska olikartade i olika delar af landet. Under det att sålunda af

Skånes och Blekinges sjutton domsagor alla utom en hvar för sig utgöra

allenast ett tingslag, finnes i Norrland icke någon enda domsaga, som omfatta]*

mindre än två tingslag, och de ojemförligt flesta domsagorna i sistnämnda

landsdel bestå ännu af minst tre tingslag. Af rikets samtliga

domsagor utgöra för närvarande ungefär en tredjedel ett tingslag hvar,

och äro tingslagen två i omkring en tredjedel af hela antalet domsagor

samt tre eller flera i likaledes omkring en tredjedel af hela antalet.

Det torde alltså vara uppenbart, att den egentliga rättsskipningen

å många orter lider synnerligt men deraf, att häradsrätterna ej tillräckligt

ofta sammanträda. Emellertid handläggas vid häradsrätterna vissa

andra ärenden, som påkalla ännu tätare sammanträden än rättegångsmålen,

nemligen vissa ansökningsärenden, deribland i främsta rummet de,

som angå lagfart å fång till fast egendom samt inteckning i sådan egendom.

Det kan ej gerna anses vara tidsenligt, att ej flera tillfällen erbjuda

sig att på landet få dylika löpande ärenden uträttade, än hvad nu är

fallet. Affärsverksamheten på landsbygden har, enligt hvad ostridigt torde

vara, under de senare årtiondena mycket tilltagit i liflighet. I skilda delar

af riket hafva till stort antal uppstått betydande köpingar samt municipaloch

stationssamhällen äfvensom i de stora städernas närhet förstäder och

s. k. villastäder med liflig samfärdsel, och utvecklingen af handel och

industri, byggnadsverksamhet och bankväsen fortgår allt jemt. All denna

rörlighet på det ekonomiska området påkallar enligt min uppfattning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N-o 43.

(Ovisligen en rättelse och en snar rättelse i det missförhållande, som beträffande

ordningen för handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden

ännu råder. I de tingslag, der häradsrätten håller tio allmänna sammanträden

om året, förekomma derjemte vanligen två särskilda sammanträden

för afsilande af vårtinget och höstetinget, så att de ordinarie sammanträdena

tillhopa äro tolf om året. I de tingslag, der fem allmänna sammanträden

hållas om året, äro de ordinarie sammanträdena enligt samma

grund vanligen sju om året, och i de öfriga domsagorna är, med beräkning,

att tingen afslutas. på särskilda sammanträden, det årliga antalet

ordinarie sammanträden sex, fyra eller undantagsvis två. I vanliga fall

måste sålunda den, som å landet vill genom lagfart befästa sin eganderätt

till fast egendom eller vill inteckna sin fastighet eller begära dödning

af en inteckning deri eller påkalla annan dylik åtgärd, passa på vid något

af de högst sju tillfällen under året, då det är honom medgifvet att få

så enkla saker uträttade, och derefter måste han vänta en ganska lång

tid, innan han kan från domstolen utfå dess expedition i ärendet. Den

rättssökande kan i rikets flesta domsagor sålunda få vänta på besked i

dylika ärenden åtskilliga månader, efter det han beslutit sig för den enligt

sin natur så lätt verkstälda åtgärden.

I motiveringen till det förslag rörande ordnandet af lagfarts- och

inteckningsväsendet, som den 10 juli 1867 afgafs af dertill förordnade

komiterade, framhölls, att arbetsordningen vid häradsrätterna för ifrågavarande

ärenden ännu mindre motsvarade tidens kraf än för de egentliga

rättegångsmålen; och föreslog komitén, att lagfarts-och inteckningsärenden

skulle på landet — med undantag dock för rikets nordligaste provinser

— handläggas å en enda för hela domsagan gemensam tingsstad, på bestämd

dag en gång i månaden, samt att ifrågavarande ärenden dessemellan

ej skulle få förekomma, icke ens å de ordinarie tingen. Vid handläggningen

af dessa ärenden skulle enligt komiténs förslag ej behöfva närvara

flere än tre nämndemän.

Detta komitéförslag kom emellertid ej till utförande.

Sedermera har nya lagberedningen i sitt den 6 juni 1884 afgifna

betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslagit, att på landet

i regeln tjuguett lagtima sammanträden årligen skulle hållas, vid hvilka

ifrågavarande ärenden skulle få behandlas. I motiveringen till detta

förslag yttrade lagberedningen:

»Den erfarenhet, 1872 års förordning lemnat, torde gifva vid handen,

att tio allmänna domstolssammanträden äro för den egentliga rättsskip
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ningens behöriga handhafvande på landet till fyllest. Landsrättens allmänna

sammanträden i domsaga, som utgör en domkrets, kunna derför,

hvad rättegångsmålen angår, lämpligen bestämmas till berörda antal.

Hvad åter beträffar av sökning särendena, synas deremot den större samfärdsel

och den ökade rörlighet i affärslifvet, som numera ega rum jemväl

på landet, erfordra, att för handläggningen af dylika ärenden beredas

oftare återkommande tillfällen. I följd af dessa ärendens enkla beskaffenhet

kan sådant ock åstadkommas utan att nämnvärdt hindra eller störa

domarenas arbete å andra, mera invecklade embetsgöromål. Beredningen

har derför föreslagit att förutom ofvanberörda tio allmänna sammanträden,

afsedda för mål och ärenden af alla slag, skola årligen hållas elfva särskilda

sammanträden, på hvilka endast ansökningsärenden må upptagas.

Genom den sålunda förordade anordningen, enligt hvilken tjuguett

lagtima sammanträden årligen koinme att hållas af landsrätt, erhåller

denna domstol all den tillgänglighet eller permanens, behofvet för närvarande

synes kräfva.»

Detta yttrades för sexton år sedan. Med hänsyn till den ekonomiska

utveckling, som derefter inom landet försiggått, ega de skäl, som då anfördes

till stöd för lagberedningens förslag, nu än större giltighet.

Den reform, som alltså på ifrågavarande område är af nöden, behöfver

ej bereda synnerliga svårigheter, utan kan densamma enligt min

mening på ett ganska enkelt sätt åstadkommas. I sjelfva verket har i

fråga om handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden vid sidan af

lagen uppstått en praxis, hvilken innebär en tydlig anvisning, huru reformen

bör åvägabringas.

Enligt gällande rätt skola lagfarts- och inteckningsärendena handläggas

af häradsrätten, som deri bör fatta besluten. Men i verkligheten

tillgår det icke så, utan ombesörjer häradshöfdingen ensam dessa ärenden

utan något som helst biträde af nämnden. Sina beslut i ärendena fattar

häradshöfdingen i allmänhet icke på tingen, så vidt det ej är fråga om

alldeles klara åtgärder, såsom t. ex. förnyelser eller dödningar af inteckningar.

Den granskning, han i domstolen är i tillfälle att göra af de

företedda ansökningshandlingarna, är nemligen icke tillräcklig för ett pålitligt

afgörande af ärendena, och ett väsentligt skäl för häradshöfdingen

att ej genast meddela besluten förefinnes i den omständigheten, att han

ej på tingen medför fastighetsböckerna och sålunda ej kan veta, om hinder

enligt desamma möta för bifall till ansökningarna. Det är alltså praxis,

att i lagfarts- och inteckningsärenden häradshöfdingen beslutar och att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

5

han gör detta efter tinget i sitt hem, men i prokollet skrifver han, att

häradsrätten fattat besluten och att detta skett på tinget.

Häradsnämnden är sålunda enligt praxis utesluten från allt inflytande

på afgörandet af lagfarts- och inteckningsärendena, och med hänsyn till

dessa ärendens beskaffenhet är uppenbart, att ringaste nytta ej kunde

vara att förvänta af nämndens deltagande i dem. Handläggningen af

ifrågavarande ärenden inskränker sig nemligen i regeln till en enkel registreringsåtgärd,

dervid synnerlig noggrannhet är af nöden, men all öfverläggning

är fullkomligt öfverflödig, och äfven i de fall, då ärendena äro

mera invecklade, är pröfningen af en så formel natur, att nämndens deltagande

deri skulle gagna till intet. I ett särskildt fall framträder det

onyttiga i nämndens tvungna närvaro vid behandlingen af ärenden af

ifrågavarande slag i en nästan löjeväckande dager. Jag menar de ej sällan

förekommande tillfällen, då enligt 21 *§ af inteckningslagen urtima ting

eller extra sammanträden hållas för förnyelser af inteckningar, och då sju

nämndemän måste sammankallas för att med häradshöfdingen konstatera

det enkla förhållandet, att de ifrågakomna inteckningarna ännu ej äro tio

år gamla.

Då nämnden, enligt hvad ofvan anförts, faktiskt icke deltager i behandlingen

af dessa ärenden, samt nämndens deltagande i desamma icke

kan vara till någon nytta, synes det ligga nära till hands att åstadkomma

den i förevarande hänseende behöfliga reformen på det sätt, att häradsrättens

befattning med samma ärenden öfverflyttas å häradshöfdingen,

hvilken på sitt kansli finge bereda allmänheten tillräckligt ofta återkommande

tillfällen att uträtta sina lagfarts- och inteckningsärenden.

I vår senare rättshistoria saknas ej exempel på en dylik öfverflyttning

å häradshöfdingen af rättens funktioner. Genom 1862 års konkurslag

öfverflyttades sålunda vissa konkursmålen rörande åtgärder från häradsrätterna

å häradshöfdingarne, hvilka enligt samma lag, utan att någon

olägenhet deraf försports, hafva att ensamme ombesörja åtskilligt af hvad

till utredningen af konkurserna hörer. Och i 1896 års lag om hemmansklyfning,

egostyckning och jordafsöndring har åt häradshöfdingen uppdragits

att för visst fall utan biträde af egodelningsrättens ledamöter fastställa

egostyckning. I nya lagberedningen förevar ock, på sätt af dess

ofvanberörda betänkande inhemtas, fråga att låta häradshöfdingen utan

biträde af nämnd handlägga och afgöra ej blott lagfarts- och inteckningsärenden,

utan äfven vissa andra ansökningsärenden, och en ledamot af lagberedningen

ville åt häradshöfdingen öfverlåta en sådan befogenhet. På

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

sätt ofvan sagts, föreslog lagberedningen, att häradsrätten eller den s. k.

landsrätten årligen skulle hålla elfva särskilda sammanträden; på hvilka

endast ansökningsärenden skulle få upptagas. I fråga om dessa särskilda

sammanträden, hvilka benämndes inskrifningsting, var bemälde ledamot

skiljaktig från pluralitetens mening, och yttrade han till motivering af sitt

förslag, bland annat:

»Hvad särskildt angår insJcrifningstingen, förekomma dock derjemte

andra olikheter emellan beredningens och mitt förslag. Enligt det förra

skola ansökningsärenden af alla slag förekomma å omförmälta ting, der

rättsnämnd skall deltaga i ärendenas handläggning. Jag deremot anser

sådant ting fullt motsvara ändamålet, derest å detsamma få till handläggning

förekomma de ärenden, som skola upptagas i lagfarts-, intecknings-,

boupptecknings- och afhandlings-. samt förlagsprotokollen; och bör enligt

mitt förslag tinget förrättas af en ensam domare med biträde allenast af

protokollsförare eller annat vittne till rättsförhandlingen. I de ärenden,

som sålunda skola å inskrifningstingen förekomma, har domstolen endast

att på grund af skriftliga handlingar meddela beslut enligt lag; och mig

synes, att, då nämnds deltagande dervid icke kan medföra något gagn,

nämnden ej bör besväras att närvara. Då ärenden, som höra till inskrifningsting,

förekomma å allmänt ting, är visserligen nämnd närvarande,

men det ligger i sjelfva sakens natur, att jemväl i detta fall nämnden

vid dylika ärendens handläggning icke gör annan tjenst än bevittnar

handläggningen.»

Det borde enligt min mening stadgas i lag, att häradshöfdingen två

gånger i hvarje månad, t. ex. den första och den tredje lördagen i månaden

eller, om helgdag då inträffar, nästa helgfria dag, skall under vissa

timmar på sitt kansli tillhandagå allmänheten med handläggning af lagfarts-

och inteckningsärenden. Om berörda två lördagar i månaden bestämdes

för handläggningen af dessa ärenden, kunde någon kollision med

tingen eller tingssammanträdena ej gerna inträffa. Vidkommande nemligen

först de domsagor, i hvilka 1872 års ofvanberörda förordning tillämpas,

och der alltså tingssaminanträden börja på bestämda måndagar, synes det

vara uppenbart, att någon kollision ej bör inträffa i de fall, då ifrågavarande

lördagar äro söckendagar. Och skulle den första eller den tredje

lördagen i en månad vara helgdag, samt handläggningen af ifrågavarande

ärenden alltså måste uppskjutas till nästpåföljande söckendag, hvilken i

ty fall alltid är en måndag, så inträffar det aldrig, på sått med lätthet

kan konstateras, att på den måndagen skall hållas allmänt tingssamman
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

7

träde. Hvad åter angår de domsagor, i hvilka 1872 års förordning ej

vunnit tillämpning, får domaren naturligtvis bestämma tingsterminerna

så, att någon kollision af ifrågavarande slag ej må uppkomma. I några

få af dessa sistnämnda domsagor förekommer det visserligen, att domaren

är ute på tingsturer, som någon gång kanske äro ganska långvariga, men

den fordran lärer med fog kunna uppställas, att antingen domaren sjelf

eller vikarie för honom bör för allmänheten vara att träffa på kansliet

åtminstone en dag hvarannan vecka.

Huruvida det kan anses nödvändigt, att ett rättsvittne vid ifrågavarande

handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden är tillstädes, synes man

med skäl kunna ifrågasätta. Häradshöfdingen ombesörjer redan under nuvarande

förhållanden på sitt kansli ganska vigtiga ärenden åt der tillstädeskomne

rättssökande, utan att något vittne dervid behöfver närvara, och någon

olägenhet har deraf ej försports. Embetsverkens regi stråtorer samt

andra tjensteman emottaga ock de allra vigtigaste fataliehandlingar, utan att

någon kontroll genom annan person å deras åtgöranden härvid förekommer.

Lika vigtigt som det är, att allmänheten ofta har tillfällen att anmäla

lagfarts- och inteckningsärenden till behandling, lika angeläget är

det, att expeditionens utlemnande ej får allt för länge fördröjas. Något

hinder borde ej kunna möta derför, att expeditionen i förevarande fall

vore tillgänglig fjorton dagar efter handläggningen. Att bestämma en

kortare tid synes deremot ej vara att tillråda. Dels kan naturligtvis

under stundom på en dag hopa sig ett högst betydligt antal lagfartsoch

inteckningsärenden, och dels måste det ej sällan inträffa, att häradshöfdingen

med hänsyn till andra vigtiga göromål ej får tillfälle att genast

egna sin tid åt arbetet med ifrågavarande ärenden.

Skulle för handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden på

landet införas den ordning, hvars hufvuddrag här ofvan antydts, skulle

deraf följa, förutom den hufvudsakliga fördelen, att de rättssökande finge

beqvämare tillgång att få sina ifrågavarande ärenden snabbt uträttade,

jemväl andra fördelar. En vinst af reformen vore, att allmänheten finge

visshet att två bestämda dagar i hvarje månad kunna träffa häradshöfdingen

hemma, eu fördel, som kan synas obetydlig, men i sjelfva verket

bör skattas ganska högt, särskildt i de domsagor, der häradshöfdingen

ofta är på resor till ting och andra embetsförrättningar. Det är nemligen

ej ovigtigt i synnerhet för långväga rättssökande att på vissa dagar få

sina ärenden hos domaren omedelbarligen besörjda.

Jemlikt förordningen den IG juni 1875 angående lagfart å fång till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 '' Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

fast egendom skall vid ansökning om lagfart fångeshandlingen eller den

del deraf, som angår fånget och vilkoren derför, ’ offentligen uppläsas, och

jemlikt förordningen angående inteckning i fast egendom af samma dag

skall vid ansökning om inteckning den handling, på grund hvaraf inteckning

äskas, eller den del deraf, som ligger till grund för ansökningen,

offentligen uppläsas. Äfven om dessa stadganden, såsom jag har anledning

antaga, i allmänhet icke af häradshöfdingarne efterföljas, egnas emellertid

i många domsagor åt tingen rätt mycken tid åt handläggningen af

lagfarts- och inteckningsärendena. Ett summariskt omnämnande af ansökningens

innehåll med uppgift å namn å ifrågkoinna personer och

fastigheter torde vara det minsta, hvartill handläggningen i regeln inskränker

sig. Men ofta lärer domaren, i syfte att bereda sökanden tillfälle

att, såsom ej sällan befinnes nödigt, komplettera handlingarna, företaga

en provisorisk granskning af åtkomsthandlingarna m. m. Ovanligt

torde ej vara, att särskild! å den första rättegångsdagen under tinget

eller tingssammanträdet flera timmar åtgå till handläggning af allenast

lagfarts- och inteckningsärenden, hvarigenom till stor olägenhet och ©trefnad

för nämnd, åklagare och advokater samt tingsmenighet rättegångsmålens

handläggning fördröjes. Följden blifver under stundom, att målen

draga ut långt på qvällen eller någon gång till och med in på natten,

hvilket uppenbart är till skada för deras behöriga utredning. Till förekommande

häraf står det visserligen domaren fritt att öka rättegångsdagarnes

antal, men af andra skäl gör han ogerna detta. Blefve emellertid

den af mig ifrågasatta reformen genomförd, skulle tiden på tingen bättre

räcka till för den egentliga rättsskipningen, och kanske till och med

rättegångsdagarnes antal vid ett och annat tillfälle kunna minskas.

Några afsevärda olägenheter af reformen skulle, så vidt jag kan

förutse, ej uppkomma. Skulle häradshöfdingen på sitt kansli handlägga

ifrågavarande ärenden, så inträffade visserligen för många rättssökande,

att de finge längre väg till förrättningsstället, än nu är fallet. Många

äro nemligen bosatta långt ifrån vederbörande häradshöfdings hemvist,

men hafva nära väg till sitt tingsställe. Till afhjelpande af berörda

olägenhet kunde emellertid stadgas, att häradshöfdingen, såsom tillförene,

vore pligtig att på tingen taga emot ansökningshandlingarna samt jemväl

att på begäran der återställa dem tillika med expeditionerna. 1 öfrigt

synes man med skäl kunna påyrka, att i allmänhetens intresse en inskränkning

göres i häradshöfdingarnes rättighet att välja bostad hvar som

helst inom sina domsagor. I regeln säger det sig sjelft, hvar härads
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

höfdingen bör bo, och vanligen bor han också der, men nog inträffar det

understundom, att häradshöfdingen väljer sin bostad på en för befolkningen

i domsagan obeqväm ort. Lämpligen synes det derför kunna

stadgas, att häradshöfdingen skall hafva sin bostad eller åtminstone sitt

kansli på en viss genom öfverordnad myndighets beslut föreskrifven ort

inom domsagan, häradshöfdingen emellertid obetaget att söka utverka

särskildt tillstånd att bo eller hafva sitt kansli annorstädes, vare sig inom

eller utom domsagan.

Tilläfventyrs skall den åsigt framställas, att af den ifrågasatta reformen

skulle vållas en för rättssäkerheten menlig inskränkning beträffande

publiciteten vid ifrågavarande ärendens behandling. Hvad lagfartsväsendet

angår, är för närvarande härutinnan i 17 § af lagfartslagen stadgadt,

att domaren å landet i föreskrifven ordning skall insända förteckning

å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jemväl köpeskillingen,

till Konungens befallningshafvande, som har att ofördröjligen genom tryck

kungöra förteckningen. Härtill kommer beträffande såväl lagfarter som

inteckningar den publicitet, som åstadkommes genom tingläsningen, dervid

nämndemännen äfvensom en och annan bland tingsmenigheten torde kunna

antagas hafva sin uppmärksamhet ganska noga fäst å förekommande lagfarts-

och inteckningsärenden, i den mån fastigheterna eller kontrahenterna

äro af vederbörande åhörare kända. Denna publicitet å tingen skulle

genom den ifrågasatta reformen alldeles försvinna. Hvad inteckningsärendena

angår, synes mig detta vara snarare en förtjenst hos reformen

än en olägenhet af densamma. Man kan nemligen med skäl ifrågasätta,

om det är lämpligt eller förenligt med eljest gällande grundsatser beträffande

affärskrediten, att fastighetsegares skuldsättning mot realsäkerhet

skall ropas ut på tinget såsom något af allmän vigt. Inteckningsärendenas

offentlighet synes ej böra göras större, än nödigt är, och den fordran,

som i sådant hänseende skäligen kan uppställas, synes vara tillbörligen

uppfyld derigenom, att enhvar har tillgång till inteckningsprotokollen och

inteckningsböckerna. Tänker man sig offentliggörandet å tinget såsom ett

skydd särskildt emot falska inteckningar, så må härvid anmärkas, att bankinrättningar

och enskilda personer få skydda sig emot falska inteckningar

på samma sätt som emot falska vexlar och falska ointecknade skuldebref,

d. v. s. genom försigtighet och omtänksamhet vid sina lånetransaktioner.

Hvad åter angår den beträffande lagfarterna stadgade publiciteten, så

måste det medgifvas, att den offentlighet, som i fråga om dessa ärenden

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 7 Samt. 34 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

åstadkommes genom tingläsningen, är till obestridlig nytta. Härvid må

emellertid erinras, att derest det skulle anses, att lagfartsärendenas publicitet

blefve alltför mycket kringskuren genom den ifrågasatta reformen, så

kunde den gammalmodiga tingläsningen lätt ersättas med ett annat och

ett i sjelfva verket mycket kraftigare medel för kungörandet. Den, som

i våra dagar vill bringa ett förhållande till allmän kännedom, anlitar för

sådant ändamål tidningspressen, och ofelbart skulle kortfattade, med i

ögonen fallande rubriker uppstälda notiser i de mest lästa ortstidningarna

beträffande lagfartsärendena medföra en publicitet, som till sin verkan

blefve betydligt öfverlägsen den offentlighet, som kan nås medelst den

föråldrade tingläsningen. Den inskränkning i publiciteten, som skulle följa

af den föreslagna reformen, torde derför ej under något förhållande utgöra

ett verkligt skäl emot densamma.

Mera fog torde böra tillmätas en annan invändning, som emot reformen

kan framställas. Man kan måhända förmena, att densamma enligt

mitt förslag ej är tillräckligt omfattande. Att ärenden angående förmyndares

och gode mäns tillsättande och entledigande ej kunna fråntagas

häradsrätterna och sålunda undandragas från det inflytande, som nämnden

å dem bör ega utöfva, är uppenbart. Beträffande vidare ärenden angående

äktenskapsförord och lösöreköp föreligger ej något behof af större

skyndsamhet vid deras inregistrering, och detsamma gäller om de ytterst

sällan förekommande morgongåfvobrefven. Deremot synes man ej utan

skäl kunna framställa den mening, att i sammanhang med lagfarts- och

inteckningsärendena jemväl ärenden angående bouppteckningar och testamenten,

som bevakas, borde öfverflyttas från häradsrätterna till häradshöfdingarne.

På utredningen af sistnämnda ärenden beror mången gång

möjligheten att med framgång söka lagfart och inteckning. Emellertid

stå bouppteckningsärendena i ett så nära samband med förmynderskapsoch

godinansärendena, och testamentsbevakningarna sammanhänga så nära

med bouppteckningsärendena, att samtliga dessa ärenden torde böra behandlas

af samma myndighet. Något egentligt hinder torde dock ej möta

för öfverflyttning till häradshöfdingarne jemväl af ärendena angående bouppteckningar

och testamentsbevakningar. Skulle en sådan öfverflyttning

komma till stånd, kunde lämpligen jemväl ärendena angående äktenskapsförord,

lösöreköp och morgongåfvobref afsöndras från häradsrätternas

befattning och lemnas till häradshöfdingarne.

Skulle ifrågavarande förslag om ändring i fråga om handläggningen

af lagfarts- och inteckningsärenden vinna afseende, kunde i sammanhang

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dermed en förenkling med fördel vidtagas beträffande expeditionen saväl

på landet som i stad af besluten i lagfarts- och inteckningsärenden.

Denna förenkling är emellertid af den art, att skäl till dess vidtagande

föreligga jemväl utan sammanhang med det ifrågavarande förslaget.

Då lagfart meddelas, erhåller sökanden derom icke mindre än fyra

expeditioner, nemligen bevis å fångeshandlingen, särskildt lagfartsbevis,

utdrag af lagfartsboken samt protokoll, och då inteckning beviljas, förnyas

eller dödas, erhåller sökanden derom i regeln tre expeditioner, nemligen

bevis å inteckningshandlingen, utdrag af inteckningsboken samt

protokoll. Någon inskränkning i det synnerligen vidlyftiga och tidsödande

skrifveri och dermed sammanhängande arbete, som ifrågavarande

ärenden sålunda förorsaka, synes utan skada kunna ega rum, och uppenbart

torde vara, att i regeln protokollen i saväl lagfarts- som inteckningsärenden

äro för den rättssökande allmänheten fullkomligt öfverflödiga.

Protokollen innehålla ju hufvudsakligen allenast afskrifter af samt anteckningar

från handlingar, som sökanden har i sin ego, och om sjelfva besluten

i ärendena får han ju, såsom ofvan antydts, i regeln utom protokollen

minst två skriftliga besked. Det borde derför enligt min mening

föreskrifvas, att skyldighet att utlösa dylika protokoll ej vidare skulle

ega rum, hvaraf följde, att utdragen ur inteckningsboken finge utfärdas

såsom sjelfständiga expeditioner. Men vissa undantag från berörda föreskrift

måste dock stadgas, i det att sökanden, såsom hittills, borde vara

skyldig lösa protokoll i de fall, då ansökningen ej bifalles, då ansökningen

afser ämne, hvarom i 13 § af lagfartslagen förmäles, da vid intecknings

förnyande eller dödande inteckningshandlingen ej företes, samt då inteckningsförnyelse

sökes vid annan rätt, än den som beviljat inteckningen.

Genom den sålunda ifrågasatta inskränkningen i skyldigheten för sökande

att lösa protokoll i lagfarts- och inteckningsärenden skulle vederbörande

expeditionshafvandes inkomster af expeditionslösen i ej ringa grad minskas,

men kunde ersättning härför lemnas dem medelst jemkning af annan

lösen i samma ärenden.»

Justitieombudsmannen har efter utskottets uppfattning underskattat

fördelame af den nuvarande formen för handläggning å landet af lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

farts- och inteckningsärenden. Såväl den offentlighet, hvilken beredes

ifrågavarande ärenden genom deras föredragning inför häradsrätten, som

nämndens deltagande i ärendenas behandling äro enligt utskottets åsigt

af mycket större betydelse än justitieombudsmannen velat tillmäta desamma.

Hvad offentligheten angår, ligger efter utskottets förmenande uti

den tingläsning, som nu förekommer, en särdeles kraftig garanti emot lagfarts

eller intecknings meddelande åt obehörig person och de rättsförvecklingar,

som deraf kunna uppkomma. I regel torde vid häradsrättens ordinarie

tingssammanträden tillstädesvara folk från olika delar af tingslaget,

hvilka pa grund af intresse för och nära förtrogenhet med sin orts förhållanden

med uppmärksamhet följa föredragningen af lagfarts- och inteckningsärenden

och väl äro i tillfälle kontrollera, när ett dylikt ärende företer

någon saklig oegentlighet af beskaffenhet att böra för Eätten anmälas.

Särskild! såsom skydd mot försök att på grundvalen af falska handlingar

erhålla lagfart eller inteckning måste offentliggörandet vid tinget anses

verksamt, och det vore att befara, att en försämring härutinnan skulle inträda,

derest, såsom justitieombudsmannen föreslagit, lagfarts- och inteckningsärendena

öfverflyttades från häradsrätten till häradshöfdingen.

Offentligheten vid nämnda ärendens behandling har visat sig ega betydelse,

äfven sa till vida, att särskildt bevis om emottagande af de för lagfart

eller inteckning ingifna handlingarna derigenom gjorts obehöflig!; skulle

ifrågavarande ärenden handläggas af häradshöfdingen å hans kansli, blefve

för kontrollens skull ofta nödvändigt för parten att lösa diariebevis om

handlingarnas inlemnande, hvilket sålunda komme att medföra ökad

kostnad.

Beträffande nämndens deltagande i berörda ärendens handläggning har

justitieombudsmannen påstått, att detsamma numera nedsjunkit till en

tom formalitet. Så är dock, enligt utskottets mening, ej förhållandet. Äfven

om lagfarts- och inteckningsärendena i de flesta fall äro af beskaffenhet att

kunna afgöras, utan att nämndens biträde dervid erfordras, bör å andra

sidan ej förgätas, hurusom, efter hvad erfarenheten utvisat, i åtskilliga fall,

särskildt då det gäller frågor om lagfart på grund af arf o. d., nämnden

ofta kan vara i tillfälle att meddela upplysningar, som för ärendenas afgörande

kunna vara af betydelse. Att justitieombudsmannens uppfattning om

obehöfligheten af nämndens deltagande i lagfarts- och inteckningsärendenas

behandling ej står i öfverensstämmelse med den allmänna åskådningen

bland dem, som närmare känna hithörande förhållanden, torde ock

nogsamt framgå af det faktum, att af ledamöterna i de många komitéer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

13

och delegationer, som haft frågan om förbättrade anordningar för lagfartsoch

inteckningsärendenas behandling under ompröfning, endast en enda

ledamot — den af justitieombudsmannen i hans framställning åberopade

— funnit sig böra ifrågasätta upphäfvande af den hittills varande regeln,

att nämnd skall deltaga i dessa ärendens handläggning.

Äfven ur synpunkten af häradsrättens egen ställning och auktoritet

inför befolkningen är det, efter utskottets åsigt, af stor vigt, att handläggningen

af lagfarts- och inteckningsärenden fortfarande såsom hittills

der eger rum. Det torde nemligen med fog kunna påstås, att den allmänna

aktning och det förtroende, som våra häradsrätter bland befolkningen

åtnjuta, i afsevärd mån sammanhänga med den af ålder gällande

rättssedvänjan, att häradsrätterna hafva sig anförtrodda ej blott egentliga

rättegångsmål utan äfven en hel del ärenden af administrativ och ekonomisk

natur, hvilka föranleda liflig beröring emellan häradsrätten och

ortens befolkning. Hvarje steg i rigtning att upphäfva eller inskränka

häradsrättens befattning med ärenden af sistnämnda art medför alltså fara

för rubbning af en bland grundvalarne, hvarpå häradsrättsinstitutionens

allmänna anseende hvilar, och är ur denna synpunkt särdeles betänkligt,

liksom det ej heller torde kunna påräkna stöd hos den allmänna uppfattningen,

hvilken tvärtom går i rigtning att stärka och befästa häradsrätternas

ställning. Senast innevarande riksdag har, såsom man torde erinra

sig, i sådant syfte beslutit skrifvelse till Kong! Maj:t om inskränkning

i vissa fall af nämndemännens antal.

Ofvan angifna omständigheter ådagalägga efter utskottets uppfattning

till fyllest, att den af justitieombudsmannen ifrågasatta reformen ej gerna

kan förordas, desto mindre som något allmänt behof af förändring beträffande

formen för handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden ej

föreligger. Hvad de södra och mellersta delarne af vårt land angår, äro

förhållandena efter utskottets mening tvärtom ganska tillfredsställande.

I de domsagor, som bestå af ett tingslag, synes all nödig skyndsamhet i

ärendenas behandling vara tillförsäkrad genom de tio ordinarie sammanträden

och två slutsammanträden, som häradsrätten der årligen håller, och

äfven i tingslag, der endast sju dylika sammanträden hållas, torde med

någon förtänksamhet från den lagfarts- eller inteckningssökandes sida

större tidsutdrägt kunna undvikas. Der, såsom i större delen af Norrland,

domsagan består af tre eller flere tingslag, är dock förhållandet onekligen

annorlunda. För dessa domsagor föreligger nog ett behof af förbättrade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

anordningar för handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden. Det

är emellertid ej blott dessa ärenden, som der kräfva skyndsammare handläggning

än nu kan ske, utan detta gäller äfven om andra ansökningsärenden

liksom ock om de egentliga rättegångsmålen. Den af justitieombudsmannen

föreslagna reformen vore sålunda i alla händelser otillräcklig

att råda bot för de olägenheter, som äro förenade med den

nuvarande rättegångsordningen inom domsagor med tre eller flere tingslag.

Ett vida lämpligare medel i sådant hänseende är sammanslagning af

tingslag. De fall, då denna utväg af en eller annan anledning ej kan

anlitas, kunna efter utskottets uppfattning ej utgöra tillfyllestgörande

orsak att för landet i dess helhet införa en form för handläggning

af lagfarts- och inteckningsärenden, som strider emot hvad af ålder

galt och som, efter hvad ofvan påvisats, kan medföra afsevärda olägenheter.

Äfven mot detaljerna af justitieombudsmannens förslag kunna erinringar

göras. Justitieombudsmannen har ifrågasatt, att häradshöfdingen

den första och tredje lördagen i hvarje månad skulle vara pligtig att å

sitt kansli emottaga ansökningar i lagfarts- och inteckningsärenden. Häremot

må framhållas, att det ingalunda är säkert, att häradshöfdingen å

angifna tider kan vara hemma. Om t. ex. ett tingssammanträde räcker

fem å sex dagar — hvilket förstnämnda förhållande ej är så ovanligt —

är ju häradshöfdingen, särskildt om en helgdag infaller under samma

vecka och afståndet emellan tingsstället och hans bostad är stort, ej i

tillfälle att komma hem till den för handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden

utsatta tid; och att, såsom justitieombudsmannen för

dylika fall synes hafva afsett, ålägga häradshöfding, som är i tjensteutöfning,

att för fullgörande af annat till hans tjenst hörande värf anskaffa

vikarie, torde ej rimligen kunna ifrågasättas.

Till stöd för sitt förslag har justitieombudsmannen bland annat framhållit,

att derigenom skulle vinnas den afsevärda fördelen, att allmänheten

finge visshet att två bestämda dagar i hvarje månad kunna träffa

häradshöfdingen hemma. Utskottet uppskattar visserligen denna förmån

och anser för sin del önskligt, att åtgärder i sådant syfte vidtagas, men

utskottet håller före, att denna fråga bör lösas för sig, t. ex. genom lagbestämmelser

om domsagas kansli, och ej sammanbindas med anordningar,

som hafva ett helt annat hufvudsyfte.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 15

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.