Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaf''tåls bestånd den 25 april 1889.

1901-02-04 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:5, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaf''tåls bestånd den 25 april 1889.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

iV:o å.

Ank. till Eiksd. kansli den 4 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition med förslag

till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af

24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse

af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaf''tåls

bestånd den 25 april 1889.

Genom en den 21 december sistlidet år aflåten proposition, n:o 6,

hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag

till

l:o) Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jagtstadgan den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga

innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter

förordnas som följer:

1 §•

Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag

annorlunda stadgas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under

allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord

hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition

stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan

tillhörig odisponerad jord, äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af

Konungen sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid

sådana tillfällen äro följaktiga. Å nämnda områden, med undantag af

dem, som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl

af medlem af Kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne,

hvar och eu inom sitt län, jemte dem, som dessa personer

åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda

tjensteman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken ege att å de områden, som i denna paragraf

afses och stå under deras bevakning, idka jagt efter skadliga rofdjur

samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tills vidare lemnade

tillåtelse, äfven efter annat villebråd eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse må dock ej i något af om förmälda

fall jagt idkas efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

Å oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra

till visst hemman, samt på öppna hafvc-t vare jagteu fri för hvarje

svensk undersåte.

4 §•

Enskild jordegaro kåfve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme

ock boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronohemmanets

egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld

jord å densamma^ allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt

stad å dess jord. Afgärda by kåfve jagträtt allenast å sina egor inom

hank och stör.

Å samfäld jord må ej en delegare utan de öfriges samtycke upplåta

jagträtt åt någon, som ej är delegare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej

annorledes aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan

upplåter sin jagträtt, är särskildt stadgadt.

6 §.

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan

sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

7 §.

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskildt

är stadgadt.

8 §.

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga

rofdjur.

9 §•

Ilar någon ringat björn i ide, kåfve ensam rätt att jagten fullfölja,

och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet

uppskrämma.

Vill man å annans jagtområde eljest jaga björn eller jaga varg, lo

eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.

Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren

ej jagten hindra, utan läge del deri; vill han ej deltaga,

ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de

djur af nämnda slag han dervid må fälla.

10 §.

Hvar, som under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det

faller å annans jagtområde inom ett hundra meter från gränsen, må

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets ■ Utlåtande N:o 5.

tillvarataga och behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren,

må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro

af två ojäfviga vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra

dagen sedan djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren

eller den, som innehar jorden, eller någon af deras folk. Försummar

den jagande något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider

han eljest sin rätt att å annans jagtområde tillvarataga villebråd,

varde ansedd såsom den der olofligen jagat å annans jagtområde.

Har någon å eget jagtområde eller eljest lofligen drifvit upp björn

varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans jagtområde

fullfölja.

11 §•

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då

må han det fälla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag bjöi-n, varg, lo,

järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

13 §.

Utan särskild!, tillstånd af den, som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare

ej idka jagt i gård eller trädgård, icke heller, under tiden

från och med den 1 maj till dess grödan är afmejad, å åker, som är

med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å jord, som af annan innehafves, vare jagträttsinnehafvaren

skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom

förorsakas vare sig af honom sjelf eller af annan, hvilken han gifvit

lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden eller hundar.

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva villebråd från annans

jagtområde; dock vare den, som innehar jord utan att ega jagträtt derå,

oförhindrad att derifrån bortskrämma eller bortdrifva villebråd i den

mån sådant erfordras för afvärjande af skada eller olägenhet.

Bill. till Rilesd. Prof. 1901. 7 Sami. 4 Höft. -

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

15 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af jagträttsinnehafvaren

färdas öfver jagtmark, med mindre det efter omständigheterna

uppenbarligen sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres,

hålles kopplad.

16 §.

Okopplad hund må ej någon utan lof medföra eller insläppa i

annans hägnade jagtpark eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å annans än hundens egares jagtmark,

hafve jagträttsinnehafvaren rätt att låta upptaga hunden; dock

åligge honom att om upptagandet ofördröjligen tillsäga hundens egare

eller, derest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i

kyrkan för den församling, der hunden blifvit upptagen, och i tidning

inom orten. Vill egaren återfå hunden, löse den med fem kronor eller,

der hunden förut blifvit hos samme jagträttsinnehafvare löst, tio kronor

jemte ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader.

Har ej egaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse

om upptagandet eller inom sextio dagar från det kungörelsen varit

uppläst och i tidning införd, vare hunden förverkad. Vill jagträttsinnehafvaren

hellre taga lösen, vare hundens egare skyldig att sådan

enligt förut angifna grunder utgifva, så framt talan derom instämmes

inom trettio dagar efter det hunden varit att anse som förverkad.

17 §•

Katt, som anträffas på längre afstånd från bebodt hus än tre

hundra meter eller i skog eller hage, må saklöst dödas.

18 §.

Jagar någon olofligen å annans jagtområde, straffes efter allmänna

strafflagen.

Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet

eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträtts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

innehafvare!! eller, om villebrådet fångats eller dödats å jord, der jagträtten

tillkommer kronan, eller å område, som i 3 § omförmäles, till

åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans jagtområde,

må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfvensom

deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till

vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Å jord, der jagträtten tillkommer kronan, så ock å område, som i 3 §

omförmäles, hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken

samt allmän åklagare enahanda rätt.

20 §.

Öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16

§ 1 mom. är meddeladt, och är ej förseelsen att hänföra till oloflig jagt

å annans jagtområde, straffes med böter från och med fem till och med

ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 13 § 1 mom. är föreskrifvet,

böte från och med fem till och med femtio kronor.

21 §.

Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,

menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjenstemän och betjente vid

skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala,

och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens eller

Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.

22 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1902; dock att hvad

i 5 § 1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är

upplåten före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 5

2:6) Sjagoni

ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

För. oloflig jagt å annans jagtområde, som ej till jagtpark eller

djurgård inhägnad!; är, bötes högst tvåhundra riksdaler.

År djur, som i 12 § 2 mom. sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;

vare straffet böter, ej under tjugu riksdaler.

och 3:o) Lagom

ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss

tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller

hufvudsakligen upplåtelse af jagträtt eller af rätt till afverkning af skog

annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugu år.

Föreliggande proposition är i all hufvudsak af samma innehåll

som Kong], Maj:ts till sistlidet års Riksdag i ämnet afgifna framställning*

hvilken i anseende till kamrarnes skiljaktiga beslut ej blef af

Riksdagen bifallen. Förslaget till ändring i lagen angående tiden för

nyttjanderättsaftals bestånd är sålunda alldeles lika lydande med det vid

förra Riksdagen framlagda, och förslagen till lag om rätt till jagt och

till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen hafva endast

underkastats smärre jemkningar, af hvilka flertalet föranledts af de modifikationer

i lagförslagen, som lagutskottet vid sistlidet års riksdag förordade

och hvilka blefvo af båda kamrarne godkända. Sålunda har straffmaximum

för de uti 2 mom. af 24 kap. 13 § strafflagen omnämnda brott

satts till böter i stället för, såsom uti det förra förslaget, till fängelse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

i högst sex månader, och likaledes hafva 2 och 10 §§ af förslaget till

lag om rätt till jagt omredigerats i öfverensstämmelse med kamrarnes

vid förra Riksdagen fattade beslut.

Till 13 § af sistberörda lagförslag har gjorts ett tillägg om jagträttsinnehafvares

skadeståndspligt gent emot jordinnehafvaren i enlighet

med det beslut, som Första Kammaren vid förra Riksdagen fattade och

hvilket af Andra Kammaren i sammanjemkningsändamål biträddes. I

14 § har, med föranledande af anmärkning i högsta domstolen, vidtagits

ändring i syfte att sådan innehafvare af jord, som ej tillika är

innehafvare af jagträtten derå, ej må inskränkas i sin rätt att emot

villebråd freda eg or och hemdjur.

Beträffande 16 § har, på sätt lagutskottet vid förra Riksdagen föreslog

och kamrarne biföllo, kungörandet om lös hunds upptagande begränsats

till kyrkan för den församling, der hunden blifvit upptagen,

och derjemte har den redan i gällande jagtstadga förekommande bestämmelsen

om förhöjd lösen för hund, som förut varit upptagen, förtydligats

till undanrödjande af de emot densamma yttrade betänkligheter.

17 § har omredigerats till öfverensstämmelse, hvad innehållet angår,

med lagutskottets vid förra Riksdagen i sammanjemkningsändamål gjorda

hemställan.

Slutligen hafva några rent formella ändringar vidtagits i en del

paragrafer, såsom utbyte af ordet »område» emot »jagtområde» och dylikt.

Utskottet har, vid granskning af de i propositionen innefattade

lagförslagen, ej funnit anledning till någon erinran. Hvad särskild!

beträffar 22 § af förslaget till lag om rätt till jagt, hvilken paragrafs lydelse

är densamma som uti propositionen till 1900 års Riksdag, har

utskottet visserligen ej lemnat utan beaktande, att denna paragraf, på

grund af Första Kammarens motstånd, kan antagas hafva utgjort det

väsentligaste hindret för lagförslagets antagande vid förra Riksdagen,

men utskottet har, detta oaktadt, ansett sig böra tilltstyrka, att paragrafen

i oförändradt skick godkännes.

Genom ett antagande af den utaf Första Kammaren förordade bestämmelsen

om böternas fördelning mellan åklagaren eller målsegaren

och vederbörande kommun skulle införas en mot gällande strafflagstiftning

stridande princip, deri nemligen att målsegaren skulle erhålla

andel i ådömda böter, och dessutom komme ifrågavarande bestämmelse

i alla händelser att gälla endast böter för en del ringare, mindre ofta

förekommande förseelser och ej de ojemförligt vigtigare fall, då böter

för oloflig jagt å annans mark ådömdes. Vid sådant förhållande och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

då, enligt hvad departementschefen vid ärendets föredragning anfört,

det ej lärer möta något hinder att i den administrativa författning,

hvari de ekonomiska bestämmelserna om jagt skola sammanfattas, föreskrifva

sådan bötesfördelning, som befinnes önskvärd för åstadkommande

af verksam tillsyn å författningens efterlefnad, torde åt 22 § kunna utan

olägenhet gifvas den affattning, som uti propositionen föreslagits.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla de uti föreliggande

proposition framlagda förslag till

l:o) Lag om rätt till jagt;

2:o) Lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 strafflagen,

samt

3:o) Lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25

april 1889.

Stockholm den 4 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation,

mot utskottets beslut att tillstyrka bifall till 13 och 22 §§ af förslaget

till lag om rätt till jagt, af herr Hedenstierna-,

samt af herr Bremberg.

Herr Trygg er har begärt få anteeknadt, att lian icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:4 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen a1 i texten