Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den h‘ !-.f> i vill- !fr> <.r Ti-; »t >A''in U A# UV-U 6 februari 1849 angående viss tid för, klander af kusesyn emellan enskild jordegare och landbo, dels ock en med föranledande af berörda proposition väckt motion. ‘it! iKur.ui :nu nn< n i''.,It! it -

1901-02-08 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:8, Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den h‘ !-.f> i vill- !fr> <.r Ti-; »t >A''in U A# UV-U 6 februari 1849 angående viss tid för, klander af kusesyn emellan enskild jordegare och landbo, dels ock en med föranledande af berörda proposition väckt motion. ‘it! iKur.ui :nu nn< n i''.,It! it -

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-6 8.

1

gndKuiuM! i!»i ikfftwGi

r nät. iU

niet

eib fe-v

viUiid'' r«nfiiT)ti:.

1

»imi ‘fe itorfluunnyfc tfifoitj

fr, inom

t« ant (it

••::! ,•; blus'' m* it

■

tbfji ylttfeg/sl Rit i ''ii! i

■«•

.all».! 1 ,

K«- Kolf»

■W wdligfe. VtXii

W \

biiinnr

i''i> •’-•

-18 it

rf film,tvint H.(

fil. til,i,Ii

fl fl oblWMrritgé.lii

i

i ^ 1 V j«• •• i t M A •? ’ * - ’t *. ''»13

- Hu

•r llit :t it

■it''!!O-t

jmi-f- gib*»'' ■f’

f > ! r<*

•4 ijjhujI

VgiHlii

‘ •1 l.blir 1 U:aC

b;,,;''/''

■ ifrl •••il4>-)b-i0( bfl/lr,Ll‘) 11

flit ttc Jbfi t-,b ''ot M>

i in{>lli ;!

ufeafe ;

N:o 8. .::i

• JTisinn fi.«)I

»1 bil -Åt -)i.;

''

t,''b

ytufcjfiuillit

•dou-d-no

;. i! f{ i; / » i p

i Å t i !''J n''U

n/fiOÄiMbi.diliilli:

i-1!i''

inifil +GiVr.»* ■ in»; / T; Öl r.

•Miv ii

Ank. till Riksd.

■ rf- 1 :i;-- »b :

kansli den 8 februari 1901, kl.

1 e. m.

■djiieifnd f*!.?''.>!''• vä -Öl ft *b

it bi,'' fi

’>o .Hjul

(!•»! UfU .

., g, 1-gl''t''T

a c ''in

•n adb

;{V

luft G.l J‘\A, 11

>!''!!'' ?■

** f 1 ,

tUUV i

■ ; > 1

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag, innefattande tillägg till förordningen den

h‘ !-.f> i vill- !fr> <.r Ti-; »t >A''in U A# UV-U
6

februari 1849 angående viss tid för, klander af kusesyn

emellan enskild jordegare och landbo, dels ock en

med föranledande af berörda proposition väckt motion.

‘it!

iKur.ui

:nu

nn< n

i''.,It! it - (|t«?| .; i. 11 ‘ ■ UfT Mai i!:< t»! I 1 >i!'' .11,t - < / i I’’: }•''•> I

Genom en den 21 december sistlidet år aflåten proposition, n:o 9,

hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

••tv:.,,i -i''ro S O •>''. ,!••! i XH i i , i .;•>!• •< ''bv*ir/-••••dui ‘

. v. , .f-.{ in.•!.-. •,* «,s.f• ’.» ; i ,j;,. . ,b. •. Ji

innefattande tillägg till förordningen den 6 februari 1819 angående viss tid

för klander af husesyn emellan enskild jordegare och landbo.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander

af husesyn emellan enskild jordegare och landbo är stadgadt för det

fall, att till- eller afträdeshusesyn förrättas af två nämndemän, skall ega

tillämpning jemväl der sådan syn hålles af ojäfvige män, hvilka förr varit

nämndemän inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för

synens hållande äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 6 Höft.. (N:o 8). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

I sammanhang med denna proposition bär utskottet till behandling

förehaft en med anledning af propositionen inom Andra Kammaren af herr

J. Widén afgifven motion, n:o 152, hvilken jemväl blifvit till lagutskottet

öfverlemnad.

Ifrågavarande motion är af följande lydelse:

»Uti nådig proposition, n:o 9, till innevarande års Riksdag föreslår

Kongl. Maj:t sådant tillägg till kongl. förordningen den 6 februari 1849

angående viss tid för klander af husesyn mellan enskild jordegare och

landbo, att hvad i nämnda förordning är stadgadt för det fall, att tilleller

afträdeshusesyn förrättas af två nämndemän, skall ega tillämpning

jemväl der sådan syn hålles af ojäfvige män, hvilka förr varit nämndemän

inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för synens hållande

äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.

Denna proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse den 8 maj

1900, uti hvilken begärts förslag till lagändring i ofvan antydda rigtning;

och var denna skrifvelse åter föranledd af en utaf enskild riksdagsman

väckt motion i frågan. Af dessa framgår, att det praktiska ändamål, man

med det ifrågasatta lagstadgandet velat vinna, är att afhjelpa den svårighet,

som nu, då valfriheten är inskränkt till tjenstgörande nämndemän, understundom

förefinnes att finna fullt lämplige syneförrättare.

Det gifves emellertid en annan till samma mål syftande ändring uti

ifrågavarande stadganden, hvars vidtagande samtidigt synes mig förtjena

tagas under öfvervägande: upphäfvande af den inskränkning i afseende

på syneförrättame, att de skola vara från det härad eller tingslag, der

synen eger rum.

I husesynsordningen af den 18 juli 1681 föreskrefs, att, när bonde

eller annan åbo ville hemman tillträda, husbonden egde kalla »till vittnes»

tvenne »nämndemän eller andre trovärdige danneman», som strax tillsyna

honom husen hvar för sig. Enligt detta stadgande torde det icke hafva

varit af någon betydelse, om syneförrättame eller »vittnena» varit från

det härad, der egendomen var belägen, alltid de eljest varit lämplige.

I 1784 års lag, byggningabalken kap. 27 § 8 föreskrifves, att sådan

husesyn, som här är i fråga, skall hållas genom »tvenne oveldige män af

nämnden»; och i kongl. förordningen den 6 februari 1849 återgifves detta

så, att det skall ske af »två nämndemän i behörig ordning*. Det sätt,

hvarpå dessa stadganden, särskild! det förstnämnda af dem, affattats, gifver

väl vid handen, att lagstiftarne tänkt på ledamöter af en viss nämnd, det

härads nämnd, der synen skulle hållas. Men, måhända såsom reminiscens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

från den tid, då huseaynsordningens föreskrifter gälde, har stadgandet i

praktiken, åtminstone icke allestädes, gifvits en deremot svarande tillämpning.

Det har varit rätt vanligt, att vid sådan syn användts äfven uthärads

nämnd, då nämndemän inom samma härad icke funnits, som varit

villige, eller af andra skäl; i allmänhet torde man dock hafva hållit sig

till nämndemän inom domsagan.

Såvidt kändt är, hafva dylika syner ända till på sista tiden icke

blifvit underkända af domstolame. Men genom Kong! Maj:ts domar den

26 oktober 1897 och den 19 oktober 1899 bär numera uttryckligen fastslagits,

att gällande stadganden äro så att förstå, att husesyn, för att tillerkännas

egenskap af laga till- eller afträdessyn, måste vara förrättad af

två ledamöter af häradets nämnd. Och genom det nu föreslagna tillägget

till 1849 års förordning har bestämts, att syneförrättarne skola vara från

det tingslag, ,der synen eger rum.

Att syneförrättarne ovilkorligen skola tagas från det härad eller det

tingslag, der synen skall ega rum, är, enligt min mening, en inskränkning,

som betingas hvarken af principiella grunder eller förhållandena i öfrigt.

Det gifves naturligen fall, der det kan vara vida förmånligare att få taga

nämndemän från annat härad; belägenheten af en egendom kan vara

sådan, att nämndemän från annat härad både bo mycket närmare och

känna bättre till förhållandena än de, som kunna erhållas från det härad,

der egendomen ligger. Understundom kan det möta rätt stora svårigheter

att från samma härad få nämndemän, som äro villiga och lämpliga att

förrätta synen — nämndemän äro nemligen icke skyldiga att åtaga sig

syneförrättningar af ifrågavarande slag; eller ock kunna de vara hindrade

att göra det, innan den tid är ute, hvarinom synen bör hållas.

Visserligen kan tyckas, att dessa olägenheter skulle vara erforderligen

afhjelpta, om, såsom Kongl. Maj:t nu föreslår, till syneförrättning äfven

få tagas f. d. nämndemän från tingslaget. Härigenom erhålles ock utan

tvifvel i regel ett större antal personer att välja på. Men olägenheterna

kunna i allt fall qvarstå. Förutvarande nämndemän torde i många, för

att ej säga de flesta, fall vara, der de tjenstgjort någon längre tid, till

följd af ålder och, der de tjenat kortare, af andra skäl mindre skickade

till nu ifrågavarande slags förrättningar. Ett, åtminstone i vissa fall,

verksammare sätt att uppnå det åsyftade målet är att utsträcka rätten

att taga syneförrättare, sä att de ej nödvändigtvis behöfva vara från det

tingslag, der synen hålles. Enligt min uppfattning är detta sätt det naturligaste

och det, som både teoretiskt och praktiskt ställer sig lämpligast.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets ■ Utlåtande'' N:o &

För ., att erhålla en begränsning,; hvilken torde vara erforderlig, på

det ej syneförrättare måtte kunna väljas från alldeles för vidt aflägsna

trakter, torde dock i enlighet med det förfarande, som hittills i de flesta

fall, då synemän tagits utom häradet, iakttagits, böra föreskrifvas, att de

skola vara från något ■ af de tingslag, som tillhöra samma domsaga, der

egendomen är belägen. För alla de domsagor, hvilka utgöras af två eller

flere tingslag —, och dessa äro, enligt hvad justitieombudsmannen i sin

till årets Riksdag^ afgifna embetsberättelse upplyser, två tredjedelar af

samtliga domsagor i riket — skulle, äfven med den antydda begränsningen,

en lagändring i den af mig här ofvan utvecklade rigtningen erhålla

stor betydelse. Fn liknande princip har ock hos oss förut vedertagits

uti kongl. förordningen den 20 november 1845 angående gemensamma

ransakningshäkten och tingsställen för särskilda härad.

Vill man åter hafva begränsningen mindre snäf, torde detta kunna

lämpligen åstadkommas genom att tillåta, att synemän må tagas jemväl

från angränsande domsaga. t;.;''!’- , ni

På det Riksdagen må blifva i tillfälle att, i sammanhang med den

af Kongl. Maj :t nu föreslagna lagändringen, pröfva jemväl den af mig

uppkastade frågan, har jag derför, på grund af ofvanstående, velat vördsamt

hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att den genom Kongl. Majrts ifrågavarande

proposition föreslagna lagen må erhålla följande lydelse:

in n»Härigenom förordnas som följer:

Hvad i förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander

af husesyn emellan enskild jordegare och landho är stadgadt för det

fall, att till- eller afträdeshusesyn förrättas af två nämndemän, skall ega

tillämpning jemväl der nämndemännen eller någondera af dem tillhöra

annat tingslag inom den domsaga, der synen egen rum (eventuelt: eller

annan angränsande domsaga) eller sådan syn hålles af ojäfvige män, hvilka

förr varit nämndemän inom något till sådan domsaga hörande tingslag och

vid tiden för synens hållande äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.»

Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition är, såsom herr Widén i sin

motion erinrat, föranledd af Riksdagens skrifvelse till Konungen den 8

maj 1900, deri Riksdagen på anförda skäl anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af

förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander af huseyn

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande ,N:o. 8.

5

■ emellan enskild jordegare och landbo, att de i förordningen gifoa bestämmelser

blefve tillämpliga; utan afseende derå,! huruvida de --it "förordningen

omförmälda syner . förrättats af tjenstgörande eller förutvarande

nämndemän.

I omförmälda skrifvelse, hvilken i sin ordning grundade sig å en af

enskild motionär afgifven framställning, förklarade Riksdagen sig anse, att

det för allmänheten skulle medföra en afsevärd fördel, om behörigheten

att med laga vitsord förrätta af- och tillträdessyn emellan enskild jordegare

och landbo utsträcktes till förutvarande nämndemän, samt att genom en

sådan förändring icke skulle äfventyras den oveld och sakkunskap hos

förrättningsinännen, som finge anses utgöra den inre grunden och förutsättningen

för det högre vitsord, som blifvit tillerkändt af nämndemän

förrättad af- och tillträdessyn framför af andra personer, verkstäld sådan

syn. Ändamålsenligheten af den föreslagna förändringen framträdde, enligt

Riksdagens mening, desto mera, om man toge hänsyn till de förändrade

förhållanden i afseende å nämndemäns tjenstetid, som inträdt, sedan

nämndemännen väljas allenast för vissa år ; och någon särskild och större

erfarenhet i fråga om syners förrättande kunde ej antagas förefinnas hos

tjenstgörande än hos förutvarande nämndemän. Riksdagen uttalade sig

alltså för en lagändring, hvarigenom förutvarande nämndemän -—- naturligtvis

under förutsättning att de innehade de qvalifikationer, som fordrades

af tjenstgörande nämndemän — likstäldes med dessa sistnämnde i afseende

å behörigheten att förrätta af- och tillträdessyn emellan enskild jordegare

och landbo. I sammanhang dermed ifrågasatte emellertid Riksdagen,

huruvida ej konseqvensen fordrade, att på samma gång ändring genomfördes

i förordningen den 6 februari 1849, ändring vidtoges äfven i

ett eller flere andra lagrum, som afhandlade nämndemäns behörighet att

förrätta syn.

Sistberörda, af Riksdagen ifrågasatta mera omfattande lagstiftningsåtgärd

har af Kongl. Maj:t ej ansetts erforderlig. Deremot har den af

Riksdagen föreslagna förändringen i 1849 års förordning funnits lämplig.

Propositionen innehåller alltså förslag att utsträcka förordningens tillämpning

till sådana syner, som förrättas af ojäfvige män, Indika förr varit nämndemän

inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för synens

förrättande äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.

Enligt utskottets uppfattning torde den i propositionen ifrågasatta lagändringen

vara egnad att tillfyllest undanrödja de olägenheter, som med nuvarande

lydelsen af 1849 års förordning kunna hafva varit förenade. DeriBih.

till RUcsd. Prof. 1901. 7 Sami. 6 Haft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

.Lagutskottets. Utlåtande N:o 8.

genom beredes nemligen allmänheten all behöflig lättnad att för af- och

tillträdessyner finna lämpliga och kompetenta förrättningsmän, och syftet

med Riksdagens förenämnda skrifvelse lärer sålunda ernås genom ett antagande

af det i propositionen innefattade lagförslag.

Att åter, på sätt herr Widén uti sin motion föreslagit, ytterligare

utsträcka behörigheten att förrätta af- och tillträdessyn jemväl till tjenstgörande

och förutvarande nämndemän i annat tingslag än det, inom hvilket

synen skall hållas, vore, efter utskottets åsigt, att gå längre än behofvet

klöfver. En sådan anordning skulle dessutom kunna i åtskilliga fall föranleda

verkliga olägenheter. Den särskilda och ingående kännedom, som

syneförrättarne för att rätt fylla sitt uppdrag böra ega om förhållandena

å den ort, der synen skall hållas, kan ej med visshet förutsättas vara för

handen hos andra än dem, som äro inom tingslaget boende, och man skulle

derför genom ett antagande af herr Widéns förslag riskera, att syn komme

att förrättas af personer, som saknade dylik kännedom och hvilka i följd

deraf komme att vid syneförrättningen tillämpa annan uppfattning och

värdesättning än den, som rätteligen bort i syneförrättningen komma till

uttryck.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herr Widéns i motionen

n:o 152 gjorda hemställan, i hvad densamma skiljer

sig från Kongl. Maj:ts förevarande framställning, måtte

bifalla det i propositionen innefattade lagförslag.

Stockholm den 8 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

■ ''..tWirtsh i . .. • ,-mVj ;; i: : -.y> ;,/■:, - .‘ ''S;i; i:: .

r . ,* t ! 4 a- (•■»: •i :fy#. »t-rcv ; . . , :r -u ,...i

CARL B. HASSELROT.

4vin:v|4.u,,; •''!:M ‘h'' ‘ ''A v»''»; si Ul

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:2 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 6 februari 1849 angående viss a1 i texten