Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af täckt motion angående upphäfvande af fideikommiss i fast egendom. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda kammare af herr H. Segerdahl afgifven motion, n:o 33, så lydande: »När institutioner blifvit så föråldrade, att de stå i uppenbar strid med samtidens allmänna rättsmedvetande, är det hög tid att vidtaga anstalter för deras upphäfvande.

1901-02-11 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:9, Utlåtande, i anledning af täckt motion angående upphäfvande af fideikommiss i fast egendom. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda kammare af herr H. Segerdahl afgifven motion, n:o 33, så lydande: »När institutioner blifvit så föråldrade, att de stå i uppenbar strid med samtidens allmänna rättsmedvetande, är det hög tid att vidtaga anstalter för deras upphäfvande.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N. o 9.

i

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 11 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af täckt motion angående upphäfvande af

fideikommiss i fast egendom.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat

en inom nämnda kammare af herr H. Segerdahl afgifven motion, n:o 33,

så lydande:

»När institutioner blifvit så föråldrade, att de stå i uppenbar strid

med samtidens allmänna rättsmedvetande, är det hög tid att vidtaga

anstalter för deras upphäfvande. Det är lyckligt, om detta kan ske

under lugna samhällsförhållanden, då eu besinningsfullare pröfning kan

egnas åt ordnandet af de rättsliga angelägenheter, som stå i samband

med upphäfvandet. Försummas detta, finnes alltid fara för, att i eu

mindre lugn tid upphäfvandet kan ske genom ett penndrag, utan vederbörlig

hänsyn till hvad som bör komma efter.

En institution af detta slag, hvaraf det nutida rättsmedvetandet,

sådant det lefver och rör sig hos det stora flertalet af vårt folk, äfven

hos personer af vidt skilda åskådningar för öfrigt, djupt kränkes, är

familjefideikommissinrättningen i fast egendom.

Det framstår såsom något för rättskänslan i hög grad sårande,

att barn icke skola vara lika berättigade i afseende å egendom, som

vid faders eller moders bortgång finnes i boet, utan att ett barn skall

få träda i besittning af det mesta och värdefullaste af denna egendom

eller må hända allt, medan de öfriga, som uppfostrats i samma lefnadsvanor

och för livilka behofven följaktligen böra vara lika stora, få litet

eller intet; och ännu orättvisare förefaller det, då en fideikommissarie

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Samt. 7 Käft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

efterlemnar barn, men fideikommisset ändock på grund af stiftelseurkunden

öfvergår till annan, kanske helt och hållet oskyld person.

Vanligen är det qvinnor, som på detta sätt få vika för män. På den

tid de flesta fideikommissen uppstodo i vårt land, eller 16- och 1700- talen, afveko sådana bestämmelser icke så mycket från andan i den

allmänna lagen, hvilken, hvad landet angick, tillerkände hustru mindre

del i makars gemensamma bo än mannen och syster mindre arfslott

än broder, men sedan lagstiftningen numera åstadkommit likställighet

på dessa områden och den fordran allt mera gjort sig gällande, att

lagarne skola hafva en allmän och undantagslös tillämpning, reser sig

det afvikande härifrån, som fideikommissinrättningarne utgöra, allt för

mycket upp emot den bestående rätten för att de skulle i längden få

blifva orubbade.

Nio gånger under de två senaste årtiondena har frågan om upphäfvande

af familjefideikommiss i fast egendom förevarit i Riksdagen,

första gången 1882 och sista gången 1898. År 1882 väcktes motion i

frågan i Första Kammaren, men så ringa förhoppning hade motionären

om sin saks framgång, att han, då densamma med ett afstyrkande utlåtande

af lagutskottet förekom till afgörande i kammaren, icke ens

fann det lönt att yttra sig. Kammaren afslog också motionen, hvilket

öde kammaren äfven beskärt alla senare förslag i samma rigtning,

dock icke utan motstånd af en betydande minoritet, skiljande sig vid

ett tillfälle endast med tre röster från majoriteten. Andra Kammaren

har deremot varit gynsamt stämd mot motionerna samt de sista gångerna

till och med utan votering och utan diskussion beslutat skrifvelse

i ämnet till Kongl. Maj:t, dervid kammaren de fem senaste gångerna

haft att stödja sig på lagutskottets utlåtanden.

I den omständigheten, att Andra Kammaren, som inom sig sluter

så skilda element af svenska folket, upprepade gånger enhälligt funnit

något i denna sak böra göras, ligger enligt mitt förmenande det bästa

bevis för min åsigt, att knappast något institut finnes i vår nu gällande

rätt, som strider så mycket mot det allmänna rättsmedvetandet som

familjefideikommisset i fast egendom. Skulle det vara fråga om att

införa nya fideikommiss, skulle väl näppeligen någon, som har med

lagstiftning att göra, vilja dertill medverka, derför att den grund, hvarpå

institutionen hvilar, är enligt vår tids rättsuppfattning origtig. Men

hvad som är orätt i detta fall borde väl också utgöra skäl för de gamla

fideikommissens upphäfvande.

Häremot har emellertid invändts, att det skulle vara en rättskränkning

att genom lagstiftning upphäfva civil rättsliga bestämmelser,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hvilka tillkommit under skydd af en föregående tids lag. Man stöder

sig härvid på den allmänna rättsregeln, att en civillag ej får hafva

retroaktiv verkan. Men för att en rättskränkning skall kunna ske,

fordras ett rättssubjekt, som är föremål för kränkning. Såsom rättssubjekt

i afseende å fideikommiss måste man anse den lefvande slägten.

Ordnas då vid upphäfvandet förhållandena så, att nuvarande och nu

lefvande till fideikommisset eventuel berättigade skyddas i sin rätt,

och utsträckes till yttermera säkerhet än vidare detta skydd till det

lif, som vid lagens tillkomst möjligen kan spira, men ännu icke sett

dagens ljus, så kan det icke med fog talas om rättskränkning. Och

för öfrigt kan icke en obegränsad utsträckning gifvas åt tillämpningen

af den ofvannämnda allmänna rättsregeln. Den må gälla, så länge det

endast är fråga om rättsförhållanden mellan enskilde, men då vigtiga

samhällsintressen derjemte beröras, såsom i förevarande fall är händelsen,

så får denna oskrifna lag icke vidare dominera. Underligt vox-e

också, om alla slags gamla förordnanden af enskilda personer, så snart

de lagligen tillkommit, skulle ega rätt att för all framtid bestå, huru

afvita de än framträda för efterverlden, och sålunda hafva en kraft

större än den allmänna lagen, hvilken ju ändras, då den blifvit för

gammal och kommit i strid med den allmänna uppfattningen. Statsmagterna

för 90 år sedan hyllade icke heller en sådan lära, då de stiftade

förordningen af den 3 april 1810, hvarigenom tillåtits stora ändringar

i fideikommissurkunderna, ändringar, som kunna leda till och

faktiskt också ledt till upphäfvande af egendomars fideikommissnatur.

Jag syftar på det tillstånd Kongl. Maj:t kan gifva en fideikommissarie

att inteckna fideikommisset, hvilket derigenom kan blifva föremål för

exekutiv försäljning och på sådant sätt erhålla egenskapen af egendom

under fri dispositionsrätt.

Invändningen om rättskränkning bör sålunda icke vara egnad att

hindra upphäfvandet, och än mindre vigt kan tillerkännas den ofta

uttalade farhågan, att ett sådant upphäfvande skulle kunna som konseqvens

draga med sig upphäfvande jemväl af teslamentsdonationer till

kommuner, fromma stiftelser och andra inrättningar; ty det är dock en

betydlig skilnad mellan att afhända bestående institutioner dem tillerkända

förmåner och att lagstifta om enskilda, först i en framtid

lefvande individers förhållanden.

Ofvan har nämnts, att vigtiga samhällsintressen berördes af fideikommissinstitutionen,

dervid, likasom för öfrigt i hela denna motion,

afsågs fideikommiss i fast egendom. Enligt, statistiska centralbyråns

sammandrag af Konungens befallningshafvandes femårsberättelse för åren

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1891—1895 äro fastighetsfidiekommissen tillhopa taxeringsvärderade till

nära 110 millioner kronor, och fideikommissen å landet utgöra tillsammans

3,060 mantal, 4,6 procent af rikets hela mantal och 4,3 procent af

taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet. Det är sålunda en icke ringa

del af Sveriges jord, som genom fideikommissinrättningen är bunden

och undantagen från det fria utbytet. Vore nu allt väl bestäldt i afseende

å fideikommissens skötsel, skulle härom vara mindre att såga,

men genom egen erfarenhet, vunnen allt sedan barndomen, vet jag, att

det är åtskilligt, som härutinnan brister, icke så mycket beträffande de

större fideikommissen, Indika torde i allmänhet skötas väl, ja, några till

och med mönstergilt, men beträffande en stor del af de små och de

medelstora. Aro fideikommissen intecknade, finnes möjlighet för att de

genom exekutiv försäljning komma i andra händer, som kunna bättre

sköta dem. Men der icke någon försäljning kan komma i fråga, utan

fideikommissarien under alla förhållanden sitter fast och orubblig på

egendomen, kan vanvården fortgå genom årtionden, kanske längre,

utan att någon bot kan derför rådas. Vanvårdas i sådan grad annan enskild

jordegendom, dröjer det vanligen icke länge, innan densamma

byter egare och kommer under bättre häfd igen.

Vanskötseln kan vara oafsigtlig och bero på bristande ordningssinne

eller duglighet, men innehafvaren af ett fideikommiss kan också

afsigtligt utsuga och genom skogssköfling med mera förderfva egendomen

för att till exempel skaffa kapital till nära anhöriga, då fideikommisset

efter honom skall öfvergå till annan gren, eller för att roffa åt sig sjelf

så mycket som möjligt under ett fardagsår eller till och med endast för

att göra den blifvande efterträdaren förtret. Sådana fall hafva förekommit.

Hvilken nu än anledningen till vanskötseln må vara, är det

visst, att icke blott fideikommissarien och hans efterträdare hafva men

deraf, utan ock att verkningarna sträcka sig ut äfven till det allmänna.

Då förordningen af den 3 april 1810 medgaf inteckning i fideikommiss,

skedde detta under framhållande af att en innehafvare af fideikommiss

kunde komma i behof att derå mot inteckning göra lån. Denna

bestämmelse lärer numera tolkas så, att tillstånd meddelas blott då

behofvet afser egendomens förbättring genom nyodling, nybyggnad och

dylikt, men deremot icke då det blott är fråga om behof af rörelsekapital.

För att skaffa sig sådant, nödgas ofta en tillträdande fideikommissarie

låna medel på annat sätt, och han, som icke har någon realsäkerhet

att erbjuda och hvars besinningstid är oviss, får då betala en

vida högre ränta än den, hvaremot andra jordbrukare kunna skaffa sig

lån. Den begränsade förfoganderätten är i detta fall, åtminstone för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 0. 5

innehafvarne af de små och medelstora fideikommissen, en verklig tunga,

som i sin ordning kan återverka på deras förmåga att sköta egendomarne.

För ett lands jordbruk är det onekligen af vigt, att ett antal

större egendomar finnes, der man lättare än å de mindre kan genom

försök utröna nyttan och lämpligheten af nyheter på landthushållningens

område och från hvilka derigenom goda föredömen kunna utgå till

kringliggande orter. Detta bar man velat åberopa som skäl för särskildt

de större fideikommissens bibehållande. Men icke erfordras härför fideikommissinstitution.

Dylika mönsteregendomar af för ändamålet fullt

tillräcklig storlek komma nog framdeles likasom hittills att finnas till

erforderligt antal bland egendomar under fri dispositionsrätt, och i alla

händelser lärer det väl icke vara af nöden att dertill hafva egendomar

af sådan storlek som våra största fideikommiss, af hvilka 18 stycken

äro taxeringsvärderade till mellan 1 och 2 millioner, 5 stycken till mellan

2 och 3 millioner, 7 stycken till mellan 3 och 4 millioner och 3 stycken

till mellan 4 och 5 millioner hvartdera.

Den ställning, som en fideikommissaries yngre barn intaga, har

ofvan vidrörts vid framhållande af frågans rättsliga sida. Denna ställning

måste dock äfven ses ur social synpunkt, och den visar sig då

mycket prekär. De yngre barnen erhålla uppfostran och försörjning

såsom rikemans barn, så länge deras fader lefver, men vid hans bortgång

stå de ofta lemnade åt sig sjelfva, utan tillgångar, men med invanda

stora anspråk på lifvet, hvarigenom deras existens blir mycket

bekymmersam. Stöd af den nye fideikommissarien få de väl i en del

fall, men i andra åter icke. Någon gång är det tvärt om de, som få

ytterligare sträfva för att hjelpa honom.

Vid skärskådande af de missförhållanden, som fideikommissinstitutionen

för med sig, bör ej förgätas, att medvetandet om att vara eller

blifva i besittning af en oförytterlig rikedom i icke så få fall visat sig

medföra ett demoraliserande inflytande. Denna fara finnes väl också för

barn efter andra rika föräldrar, men icke i samma grad, som då egodelarna

icke kunna förloras annat än i det enda fall, att egendomen är

intecknad.

Vidare tränga sig också kraftigt fram i erinringen de många strider

och tvistigheter mellan medlemmar af samma familj eller mellan slägter,

hvartill fideikommissen gifva anledning och som under senare tider jemförelsevis

talrikt förekommit. Fn annan testamentsurkund kan nog äfven

gifva anledning till tvister, men dessa inträffa vanligen genast efter

testator död och blifva snart eu gång för alla afgjorda. Då deremot

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

fideikommissurkunden skall tillämpas hvarje gång ombyte af fideikommissarie

skall ske, ligger deruti, såsom erfarenheten nogsamt gifvit

vid handen, en aldrig sinande källa till nya misshällig!]eter och rättegångar,

ett förhållande, som särskildt förtjena!'' att beaktas af de lagstiftande

myndigheterna.

Såsom ofvan påpekats, kan ett fideikommiss upphöra som sådant,

om det säljes exekutivt. Exempel hafva också framdragits på ett par

andra sätt för fideikommissegenskapens upphörande, men mer än tvifvelaktigt

är, om flera fall af samma slag kunna i framtiden förekomma.

Med nuvarande lagstiftning kan man sålunda ej räkna med mer än det

förstnämnda sättet, då det gäller att beräkna tiden för fideikommissens

försvinnande. Under perioden 1891—1895 har ett fideikommiss på detta

sätt upphört att finnas till. Det är dock icke hvarje femårsperiod

sådant inträffar, och då fideikommissen uppgå till ett antal af 168,

skulle det erfordras en mycket lång tid till att utan lagändring få bort

denna på orättvisa byggda och till orättvisor och missförhållanden

ledande institution.

Att vissa svårigheter kunna yppa sig vid ordnandet af rättsförhållandena

vid siste fideikommissinnebafvarens död, vill jag icke bestrida,

men jag är dock öfvertygad, att dessa svårigheter ej skola visa

sig större, än att de kunna nöjaktigt lösas med anlitande af något af

de olika sätt, som derför stå till buds. Af vigt härvid blir emellertid

att tillse, det sådana bestämmelser samtidigt gifvas, som omöjliggöra

hvarje kringgående af förbudet om nya fideikommiss upprättande, hvartill

benägenhet visat sig finnas redan under nuvarande förhållanden.

Till sist vill jag lemna den förklaringen, att, ehuru mycket af

hvad nu sagts kan hafva tillämpning jemväl å fideikommiss i lös egendom,

jag dock ansett mig icke nu höra upptaga frågan om äfven deras

upphäfvande, dels emedan jag saknar personlig erfarenhet om sådana

fideikommiss och ej heller kunnat ur offentliga källor erhålla kännedom

om i hvilken omfattning sådana fideikommiss med samma hufvudsyfte

som fideikommissen i fäst egendom existera, och dels emedan i alla

händelser de med dem i samband stående missförhållandena synas mig

ej kunna vara så många och så stora som de fastighetsfideikommissen

vidlådande.

Med stöd af det anförda får jag föreslå, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t. låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i

riket bestående familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet

och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 7

för ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död må erfordras.

»

Uti motionen hafva sex af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har,

såsom motionären jemväl erinrat, fyrfaldiga gånger varit föremål för

Riksdagens pröfning, utan att emellertid hittills hafva föranledt till någon

Riksdagens åtgärd. Senast år 1898 förekom frågan om fideikommissstiftelsers

upphäfvande till afgörande inför Riksdagen, och lagutskottet

hvars pluralitet då, liksom vid alla tillfällen allt sedan år 1889,,fann

angeläget, att något för frågans lösning åtgjordes, tillstyrkte skrifvelse

till Kongl. Maj:t angående upphäfvande af fideikommiss i fast egendom.

Denna hemställan godkändes af Andra Kammaren, men blef af Första

Kammaren afslagen.

Utskottets ståndpunkt uti föreliggande fråga är densamma, som

intogs af 1898 års lagutskott, och utskottet kan alltså nöja sig med att

till stöd för sin mening åberopa hvad 1898 års lagutskott i anslutning

till 1889 års lagutskott i ämnet anförde.

»Fideikommiss har», så lyder 1898 års lagutskotts uttalande, »sin

upprinnelse i den romerska rätten och betyder der den egendom, en

person på grund af förhållanden, egendomliga för denna rätt, testamenterat

till en annan person med ett på förtroende till denne grundadt

uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven tredje. Man

kunde nu bestämma, att efter denna tredje egendomen skulle tillgodokomma

eu fjerde, efter denne en femte o. s. v. (så kallade fideikommissoriska

substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras

hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller eu viss särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har under

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,

familjefideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom

— fast eller lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma

öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd

ordning.

Den germauiska benägenheten att fästa jorden vid slägten är

bekant. Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo

derför i Tyskland, jemte de adliga »stamgodsen» och de borgerliga

»arfgodsen», hvilka båda hade sin grund i lag eller häfd, familjefidei
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

kommissen i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner.

I andra land framträda likartade anordningar. Successionen blef, af

naturliga skäl, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden

för denna blefvo godsens majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,

tertio geniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens

heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familj efideikommiss

i fast egendom, livilka här uppkommo ej mycket senare

än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet.

Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar

institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke

uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken

att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente, hafve våld göra det

— — — med eller utan vilkor».

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses

innefatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid

upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikomissförordnanden

äfven rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala

och ekonomiska olägenheter, som kunde vara förenade med eu obegränsad

rätt att genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver

fast egendom, föranledde hos oss, lika som uti flera andra land, inskränkning

uti eu sådan förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning

togs af Rikets Ständer, hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars

1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af eu oinskränkt

donations- och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt

till öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommiss-stiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådana stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,

enligt hvilken eu enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på

lifstid innehafva fastigheter, utan afseende på om förre innehafvaren

skulle derigenom nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad

af nödig uppfostran och understöd i deras omyndiga år, och en så

inskränkt egare, som hvarken af allmänna lagens visa stadganden om

arf eller af något sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse,

utan förutser, att egendomen skall tillfalla en oskyld eller till äfventyra

den af barnen, som gifver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad

för uteslutna, kan icke annat än anse egendomen mera för eu annans

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

än för sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla och i

förtid upptaga afkomsterna till skada för jordens nyttiga odling, egendomens

förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everdeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika

inrättningar ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens

förmånliga häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och

förpantning, hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all

utväg betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens

häfd och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att

använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda

fideikommissvilkor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt

afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då

ofelbart är, att eu allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre

afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan

flere egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse

och för odling och samhäfd obeqvämliga flere gods kunnat vara, likväl

föreskrifvit, att de skola hållas tillsammans och icke ens fä bortbytas,

och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas

af flere samegare utan rätt för någon .till skiftes vitsord, hafva varit en

källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom

familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,

utan rätt för delegarne att lösa hvarandra ut, som för egendomens

besittning gjort till everdelig! vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift,

ej få bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra

orimligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel

lätt att inse, äfvensom att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga

häfd och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom,

att hans barn och närmaste skola njuta frukterna af hans mödor, befordrar

flit, hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål,

jemte befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör

hafva magt att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin

efterträdare, och obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel

egendom, kan i en oinskränkt dispositions frihet för sin person

finna dessa uppmuntringar och förmåner, desamma deremot alldeles lörBih.

titt /likså. Prat. 1901. 7 Sand. 7 1/äjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

svinna för alla hans efterträdare, om lian gör egendomen till fideikommiss;

då en oinskränkt frihet för enskilda att ändra arfs- och eganderätts]

agarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans med syftemålet

af vid denne riksdag af Riksens Ständer tagne beslut om frihet för en

hvar att all slags jord genom laga fång förvärfva; då en sådan frihet

skulle göra vår allmänna lag i dess vigtiga ste delar onyttig, och i stället

för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras och fullkomnas, anskaffa

för särskilda gods speciella förordnanden, hvilka, ehuru orimlige, otydlige

och äfven oläslige de kunna vara, likväl göra anspråk på en varaktighet,

som icke en gång för våra grundlagar enligt nu gällande regeringsform

funnits nödvändig, och det för öfrig! skulle lända till fäderneslandets

heder, om, sedan de mest hyfsade nationer redan upphäft dessa lemningar

eller nya telningar af feodalismen, svear och göther, som aldrig varit

af främmande nationer med våld tvungne till sådane inrättningar, icke

voro de siste att förekomma ytterligare härmningar deraf, hafva Riksens

Ständer ansett ofta nämnde oinskränkta dispositionsfrihet böra jemka»

inom billiga och för samhällets allmänna nytta afpassade gränser, samt

till följd deraf trott sig böra hos Eders Kong!. Magt i underdånighet

anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af följande närmare bestämmelse

och tillägg vid det för detta ämne lämpliga lagens rum. i 16

kap. 1 § ärfdabalken:

Vill någon man eller qvinna göra testamente, hafve våld göra det

mundteliga eller skrifteliga, med eller utan villkor, och vittne tvänne

gode män att det testamente då var gjordt med sundt. och fullt förstånd

och af fri vilja: stånde ock honom fritt att låta vittnen veta dess innehåll

eller ej. Aro ej vittnen att tillgå, och utredt varder, att testator intill

sin död varit utur stånd satt vittnen anskaffa, äge ock då testamentet

laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifvit.

Bortgifver någon fast egendom, äge ej makt om villkoren för dess förvaltning

sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess

makas lifstid, eller om äganderätten vidare än till utnämnande af testaments-

eller gåfvotagarens näste efterträdare, uti hvilken sistnämndes

hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter

allmän lag förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter

om fast egendom sådane villkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och

äganderätten för en framtid vidare inskränkes än nu sagt är. Men angående

städja och arrende gälle hvad derom särkildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets ständer framlagda förslaget vann Kongl.

Maj:ts godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810

kraft af gällande lag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o t).

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af rikets ständer,

innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela- fideikommissinstitutionen,

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten

af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den

3 april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då

någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof att

derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att

få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig

föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommiss-stiftelser innehafvaren

föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen

om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke

rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarier och medarfvingar kunde

yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas, borde

hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att Kongl. Maj:t med

dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring öfver allmänna lagar

och författningar, måtte dervid, efter sig företeende omständigheter, kunna

förfara. Genom de sålunda meddelade bestämmelserna tillerkändes Kongl.

Maj:t med högsta domstolen befogenhet att i viss mån rubba grunderna

för eu bestående fideikommiss-stiftelse, en befogenhet, som, särskilt i

fråga om tillåtelse att inteckna fideikomissegendom, i enskilda fall kan

leda till fideikommissrättens upphörande.

Från och med 1810 har fideikommissinstitutionen inom vår svenska

rätt ej undergått någon förändring. Det är alltså visserligen förbjudet

att inrätta nya fideikommiss uti fast egendom, liksom Kongl.

Maj:t eger befogenhet att uti redan gällande fideikommiss-stiftelser vidtaga

sådana ändringar, som omförmälas i förordningen den 3 april 1810,

men de före 1810 uppkomna fideikommissen ega allt fortfarande bestånd.

Det synes dock utskottet vara önskvärdt, om möjlighet bereddes, att

äfven dessa under sådana vilkor och former, att slägtens rätt ej träddes

för nära, kunde upphäfvas och våra arfslagar sålunda erhålla allmän

och undantagslös tillämpning. De olägenheter, som äro förenade med

tillvaron af fideikommiss i fast egendom, hafva nemligen under den tid,

som förflutit från 1810, allt skarpare framträda och de undantagsbestämmelser,

som gälla för fideikommissen, framstå i och med den politiska

och sociala utvecklingen såsom allt mera oegentliga och stridande mot

sunda lagstiftningsprinciper. Ur politisk och social synpunkt kan det

alltså anses medföra olägenheter, att allt för stora jordegendomar äro hopade

och städse bibehållas i en enda persons eller familjs hand, liksom

det ur nationalekonomisk synpunkt sedt måste lända till skada, att sådana

egendomar allt jemt innehafvas af personer, hvilkas förfogande
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

! - Lagutskottet* Utlåtande N:o 9.

nitt öfver desamma är så begränsad, som vid fideikommiss är förhållandet.

Ser man åter saken från rättvisans och billighetens sida, så

ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande deri, att, såsom

ta!let är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda person skall på sin

lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen efter eu

afliden, till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande än

andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda

missförhållande framträder numera, sedan en lika arfsrätt mellan

syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det

har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom

på sådant sätt, att den pa kort tid lemnat största möjliga

afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga

arfvingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn dervid tagits till egendomens

framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning

med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries

sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel af

densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie tillträdas.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare

andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af''fideikommiss

i fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers

upphäfvande anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning

upphäfva desamma, då de tillkommit under skydd af eu

lagstiftning, som tillät deras bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden,

som skulle uppstå i omedelbart sammanhang med fideikommissrättens

upphörande, skulle möta oöfvervinneliga svårigheter. Det

har visserligen medgifvits, att verkligt nödtvång kan berättiga lagstiftaren

att bryta dispositioner af ifrågavarande art, men tillika anförts,

att förhållandena i vårt land, särskildt med afseende å omfånget af de

bestående fideikommiss-stiftelserna, icke vore sådana, att de påkallade en

slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i

vårt land, anser sig utskottet böra erinra derom, att taxeringsvärdet å

samtliga fideikommissfiastigheter i riket år 1890 utgjorde 107,025 407

kronor, deraf ej mindre än 104,427,107 kronor belöpte sig på fastigheter

å landet eller omkring V20 ;h värdet utaf all sådan enskild fastighet

i riket. Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas

bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda

ar ur det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom

förmenat, utan fastmer egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga

uppmärksamhet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner,

gjorda i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,

erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör

taga all skälig hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse,

att, der dylika dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst,

uppenbarligen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet

och uppfattningen af hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra

och måste vika för hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom

utskottet nedan skall visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort

sig till fullo gällande i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den

ej heller är främmande för vår egen lagstiftning torde ganska otvetydigt

framgå af ofvan anförda förordning af den 3 april 1810, som, på sätt

utskottet redan anmärkt, tillåter ganska väsentliga modifikationer af de

förordnanden, på hvilka dessa stiftelser äro grundade.

Utskottet vill ock i detta sammanhang påpeka, att ett upphäfvande

af fideikommiss-stiftelser, derest nuvarande innehafvare och andra nu

lefvande, till fideikommiss eventuel arfsberättigade skyddas uti sin rätt,

så mycket mindre kan anses innebära en rättskränkning, som den allmänna

principen för tillvaron af rätt uppställer krafvel på ett rättssubjekt

såsom vilkor härför. Skall för fideikommiss ett rättssubjekt utfinnas,

kan detta ej vara annat än den lefvande slägten, och det bör då ej

förefinnas något rättsligt hinder att, utan rubbande af slägtens rätt,

med fideikommissen vidtaga de ändringar, som från samhällets synpunkt

kunna befinnas ändamålsenliga.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och

arfsgrundsatser på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss,

kunna åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso

en sorgfällig utredning och undersökning. Utskottet vill erinra om de

åtgärder, som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen

blifvit upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari

1849 stadgadt, att alla af privata gods bildade majorat, som redan, från

förste innehafvare!! räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att

de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti innehafvande

hand, och att för framtiden succession i dylika majorat, begränsad till

två led, från första innehafvare!! räknadt, endast får ega rum för personer

födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation. I Nederländerna

har lagen den 1 oktober 1833 visserligen förbehållit den

närmaste fideikommissarie!! hans rätt, men fråntagit de efterföljande,

om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset; och i Italien

bär lagen don 30 november 1865 upphäft alla då bestående fideikommiss,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

majorat och andra fideikommissoriska substitutioner samt tillagt den

dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten

och den närmaste arfvingen full eganderätt till andra hälften,

dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under

hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas, likasom i den

äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods

kan lör framtiden upprättas, och att genom lag skall närmare ordnas,

huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda

bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan ledt till någon

påföljd.»

För egen del har utskottet intet att tillägga till det ofvan återgifna

uttalandet af 1898 års lagutskott. Utskottet förbiser ingalunda,

att vissa svårigheter kunna vara förenade med frågan om upphäfvande

af fideikommiss i fast egendom, och att alltså noggrann utredning bör

föregå afgörandet, men dessa omständigheter kunna, enligt utskottets

tanke, ej undanskymma de väsentliga fördelar i politiskt, socialt och

statsekonomiskt hänseende, som af ifrågavarande förändring äro att

förvänta.

Med stöd af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående

familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom på

landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till

sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena

vid siste innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 11 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

15

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Bandqvist, Almgren och Fagerholm, hvilka ansett,

att utskottet i anledning åt motionen bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten och

omfånget af bestående familjefideikommiss-stiftelser

rörande fast egendom, täcktes taga under öfvervägande,

huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser

må kunna, enligt öfverenskommelse inom vederbörande

slägt eller under annat lämpligt vilkor och förbehåll,

upphäfvas eller förändras, samt för Riksdagen framlägga

förslag till de stadganden, hvai-till den verkstälda

utredningen kan föranleda.

samt af herrar grefve Lewenhaupt och Hedenstierna, hvilka ansett,

att utskottet bort till föreliggande motion afstyrka bifall.

Herrar Sörensson och Trygger hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.