Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna.

1901-03-19 · 82 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 76 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1901:11, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11

1

N:o 11.

Ant till Riksd. kansli den 19 mars 1901, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch

indragning sstaterna.

(1 :a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o) Kong]. Maj:t har i den till Riksdagen den 14 januari innevarande

år aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof

under tionde hufvudtiteln i punkten 1 föreslagit Riksdagen, att för beredande

af bidrag till sjuksköterskors pensionering måtte från och med

år 1902 å riksstatens tionde hufvudtitel anvisas ett årligt förslagsanslag

af 8,000 kronor, att användas under följande vilkor, nemligen:

att statsbidrag endast tillkomme teoretiskt och praktiskt utbildad

sjuksköterska, som vore delegare i någon för ifrågavarande ändamål

inrättad pensionsanstalt, för hvilken Kongl. Maj:t faststält reglemente;

att statsbidrag måtte för hvarje sköterska, äfven om hon vore

delegare i mera än en dylik anstalt, utgå med högst 30 kronor årligen,

dock icke med belopp, öfverstigande hvad som för näst föregående år

af eller för sköterskan blifvit i pensionsanstalt insatt;

att styrelsen för sådan pensionsanstalt skulle, då densamma önskade

komma i åtnjutande af statsbidrag för de i anstalten delaktiga sjukl>ih

till Riksd. Vrot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. (N:o IT). 1

Ang. bidrag

till pensionering

af

sjuksköters kor.

[i-]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

sköterskor, till Kongl. Maj:t ingifva ansökning derom, åtföljd af den

öfver anstaltens förvaltning och räkenskaper senast afgifna revisionsberättelse

samt förteckning öfver de i anstalten delaktiga sjuksköterskor,

upptagande beloppet af de insatser, som för det år, revisionsberättelsen

afsåge, blifvit af eller för en hvar af dem gjorda, äfvensom uppgift

om hvilka af sjuksköterskorna vore delaktiga äfven i annan dylik

pensionsanstalt; samt

att sjuksköterska, som utfinge af eller för benne insatt belopp,

dervid icke finge utbekomma jemväl de bidrag af statsmedel, som för

benne utbetalts, utan att dessa borde, på sätt Kongl. Maj:t bestämde,

komma öfriga delegare i pensionsanstalten till godo.

Angående det i denna framställning behandlade ärende har statsrådet

och chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet den 21

december 1900, jemte meddelande att hos Kongl. Maj:t gjorts två särskilda

ansökningar angående beredande af bidrag utaf statsmedel för

sjuksköterskors pensionering, anfört följande:

Den af dessa båda ansökningar först inkomna vore från styrelsen

för svenska sjuksköterskornas allmänna pensions,förening, hvilken styrelse,

med öfverlemnande af aftryck af de utaf Kongl. Maj:t för föreningen

den 25 september 1896 faststälda stadgar samt styrelse och revisionsberättelser

för de gångna åren af föreningens verksamhet, anfört följande:

Under år 1895 hade åtskilliga för sjukvård och sjuksköterskors

väl intresserade personer sammanslutit sig för ått söka åstadkomma en

pensionsförening för svenska sjuksköterskor, och i detta afseende hade

uppgjorts förslag till stadgar för en sådan förening och insamlats

penningar för att bilda grundplåten till en garantifond, hvars afkastning

skulle öka de pensioner, hvilka delegarne i föreningen kunde bereda

sig genom egna insättningar. Sedan det uppgjorda stadgeförslaget

blifvit af Kongl. Maj:t i hufvudsak faststäldt, hade svenska sjuksköterskornas

allmänna pensionsförening den 1 januari 1897 börjat sin verksamhet

och till föreningen öfverlemnat de till garantifonden insamlade

medlen, då uppgående till 27,351 kronor 96 öre.

Enligt stadgarnas § 1 vore föreningens ändamål att bereda pension

åt svenska sjuksköterskor vid fylda 50 års ålder, men då de personer,

hvilka satt företaget i gång, hyst den afsigt, att pensioDsföreningens

bildande skulle medelbart kunna bidraga" till höjande af sjuksköterskornas

utbildning och ställning, hade i § 2 mom. 1 af stadgarne intagits den

bestämmelsen, att till inträde i föreningen vore berättigade endast de

sköterskor, som utbildats genom teoretisk-praktisk kurs vid större sjukhus

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

3

under minst 6 månader och väl vitsordad tjenstgöring derefter såsom

sjuksköterskor, likaledes vid större sjukhus, minst 6 månader. Då emellertid

många dugliga, pligttrogna och aktningsvärda sjuksköterskor

redan funnes, livilka icke varit i tillfälle att vinna sådan utbildning,

som nyss nämnts, lemnades enligt § 2 mom. 2 styrelsen rätt att bevilja

inträde i pensionsföreningen jemväl för sjuksköterskor, hvilka på annan

väg funnit motsvarande yrkesutbildning, af hvilken rätt styrelsen ock

i åtskilliga fall begagnat sig.

Föreningen hade snart rönt och rönte fortfarande ganska stor

anslutning från sjuksköterskornas sida. Delegarnes antal hade vid 1897

års slut varit 66, vid 1898 års slut 82 och vid 1899 års slut 106 samt

den 1 juni 1900 124. Delegarnes medelålder hade år 1897 varit 3472

år, år 1898 33 år och år 1899 31 år. Sänkningen i medelåldern hade

ansetts bero derpå, att vid föreningens bildande åtskilliga äldre sjuksköterskor

skyndat sig att söka inträde.

Medeltalet af delegarnes under nämnda 3 år insatta belopp hade

utgjort för år 1897 69 kronor 60 öre, för år 1898 55 kronor 92 öre

och för år 1899 57 kronor 51 öre; men om hänsyn toges till insatta

belopp, hvilka uppenbarligen utgjort endast en Överflyttad besparing,

hade medelinsatsen för åren 1897—1899 ''ansetts icke öfverstiga 45

kronor.

Garantifonden hade utgjort

den 31 december 1897 .......................................... kronor 31,957:44,

den 31 december 1898 ..................... „ 33,056: 09,

och den 31 december 1899 ......................................... ,, 34,055: 19,

samt hade den 1 juni 1900 uppgått till omkring „ 51,500:—.

Besparingsfonden, hvilken bildats af delegarnes insatser

jemte derå upplupna räntor, hade utgjort

den 31 december 1897 ........................................ „ 6,166: 6 6,

den 31 december 1898 ........................................ ,, 12,044: 2 6,

och den 31 december 1899 .......................................... „ 18,750: 52,

samt den 1 juni 1900 ................................................... ,, 21,700: —

Med tillämpning af den erfarenhet om dödligheten, som vunnits

inom allmänna enke- och pupillkassan, och med beräkning efter 4

procent räntefot hade styrelsen ansett, att delegarnes utsigt till pension

från pensionsfonden skulle ställa sig ungefär sålunda, att en årlig insats

af 50 kronor från 30 till 50 års ålder skulle bereda delegaren en

pension af omkring 90 kronor; en årlig insats af 50 kronor från 25 år

till 50 år en pension af omkring 120 kronor; samt en årlig insats af

40 kronor från 25 år till 50 år en pension af omkring 100 kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I dessa pensioner hade en ökning af högst 50 procent ansetts

kunna beräknas från garantifonden.

Sedan föreningens styrelse i cirkulär till samtliga lasarettsdirektioner

i riket hemstält, huruvida bidrag till sjuksköterskornas pensionering

kunde vara att från de särskilda lasaretten påräkna, hade 11

lasarettsdirektioner utfäst sig att gorå insättningar för tillhopa 18 sjuksköterskor,

dervid årliga inbetalningar utlofvats för 4 sköterskor med

50 kronor; för 1 sköterska med 37 kronor 50 öre; för 2 sköterskor

med 30 kronor; för 10 sköterskor med 25 kronor och för 1 sköterska

med 16 kronor 66 öre.

Hvad sålunda omförmälts syntes å ena sidan visa, hade styrelsen

vidare yttrat, att föreningens ändamål, eller betryggandet af delegarnes

besparingar och beredandet af en säker pension åt dem vid fylda 50

år, vunnits, men å den andra syntes uppenbarligen framgå, att de pensioner,

som delegarne kunde påräkna, komme att uppgå till belopp

alldeles otillräckliga äfven för de anspråklösaste lefnadsbehof. Om än

det kunde antagas, att garantifonden komme att ökas genom gåfvor

och testamentsmedel, ansåges denna ökning ej kunna bidraga till pensionernas

höjande, då ju antalet delegare och pensionärer komme att

under en längre tid framåt årligen ökas. Enligt § 4 i stadgarne vore

delegare skyldig att före uppnådd pensionsålder till föreningen inbetala

minst 500 kronor, antingen på en gång eller i årliga insatser om minst

25 kronor, och detta belopp, så obetydligt det än vore för att, jemte

upplupna räntor, utgöra den behållning, hvarmed delegare vid pensionsålder

inginge i pensionsfonden, blefve deremot afsevärdt, då det gälde

lör en sjuksköterska att af sin arbetsförtjenst bespara detsamma för

inbetalning till föreningen.

Då styrelsen öfvervigt de åtgärder, som kunde ifrågakomma till

beredande af ökade pensioner åt föreningens delegare, hade styrelseu

såsom ett af medlen dertill antagit, att bidrag af det allmänna skulle

kunna erhållas. Den stora betydelsen för landet af att ega en väl

utbildad skjuksköterskekår vore allmänt insedd, och till en sådan kårs

åstadkommande borde äfven föreningen få anses kunna väsentligen

bidraga. Då från många håll, och ej minst från Regering och Riksdag,

varmt intresse visats att af allmänna medel lemna bidrag åt dem af

samhällets ekonomiskt mindre väl lottade medlemmar, hvilka bildat

föreningar för att söka skydd mot nöd, orsakad af sjukdom och ålderdom,

hoppades styrelsen, att sjuksköterskornas pensionsförening äfven

kunde få påräkna ett sådant intresse. Med stöd af hvad sålunda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

5

anförts hade pensionsföreningens styrelse anhållit, att Kongl. Maj:t

täcktes, med de vilkor Kongl. Maj:t behagade stadga, bereda föreningen

bidrag af allmänna medel i ändamål att föreningens delegare måtte

komma i åtnjutande af högre pensioner, än de nu kunna påräkna. I

sådant afseende hade styrelsen yttrat, att den tänkt sig det åsyftade

ändamålet lämpligast kunna vinnas derigenom, att delegare i besparingsfonden

för hvarje år, hvarunder delegare sjelf insatte 25 kronor eller

högre belopp, berättigades att af allmänna medel erhålla ett tillskott

till sin andel i besparingsfonden af förslagsvis 25 kronor.

Af stadgarne för svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening

inhemtades, enligt hvad departementschefen anfört, bland annat,

att i § 8 för rätt att erhålla pension fordrades, att delegare styrkte sig

hafva under en tid af minst 8 år haft sjukvård till yrke och att hafva

uppnått 50 års ålder, att § 10 innehölle medgifvande för delegare att

före uppnådd pensionsålder utbekomma hela sitt insatta belopp, men

icke upplupen ränta och arfsvinst, samt att i § 13 föreskrefves, att

delegare, som genom laga kraftvunnet utslag ådömts förlust af medborgerligt

förtroende, skulle uteslutas ur föreningen, men återfinge, derest

hon vore delegare i besparingsfonden, sitt deri insatta belopp utan

ränta och arfsvinst och, derest hon tillhörde pensionsklassen, samma

belopp med afdrag af hvad såsom pension uppburits.

Medicinalstyrelsen hade i infordradt utlåtande af den 4 juli 1900

öfver förevarande ansökning anfört följande:

Teoretisk och praktisk utbildning af sjuksköterskor hade först

under de sistförflutna årtiondena i vårt land egt rum. Genom den

erfarenhet, som redan förelåge, kunde det emellertid anses såsom styrkt,

att derigenom vunnits ofantligt mycket för sjukvårdens här i landet

förbättring. I främsta rummet hade de offentliga sjukhusen häraf

dragit nytta. Det värde, sjukhusens styrelser och läkare satte på väl

skolade sköterskor, framginge af den alltjemt stegrade efterfrågan, för

hvilken sköterskor från de sjukhus, der utbildningskurser anordnats,

vore föremål. Det vore också lätt att förstå, hvilket stöd det skulle

vara för en mycket upptagen sjukhusläkare att kunna lemna sina föreskrifter

åt sköterskor, på hvilkas insigtsfullhet och pligttrohet han

redan från början kunde lita. Men äfven på annat sätt både det allmänna

dragit nytta af yrkessköterskorna. Landsting i olika delar af

riket hade antagit sjuksköterskor för att biträda inom länen vid vård

och isolering af epidemiskt sjuke m. m., och säkerligen komme under

den närmaste tiden ännu flere landsting att följa exemplet. Kommuner

och bruk hade äfven börjat anställa sköterskor såsom biträde åt re
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

SatsutsJcottets Utlåtande N:o 11.

spektive läkare o. s. v. Slutligen syntes det icke kunna anses vara

utan allmänt intresse, att dugliga sjuksköterskor vid behof funnes tillgängliga

för enskilda personer, vare sig dessa sjelfva bekostade sin

vård eller — såsom i de större städerna ofta vore fallet — erhölle den

genom sjukvårdsföreningars försorg.

Medicinalstyrelsen hade således funnit sjuksköterskornas verksamhet

vara af sådant intresse för det allmänna, att styrelsen, i likhet med

hvad densamma gjort beträffande frågan om beredande genom statsunderstöd

af pension åt barnmorskor, ansett sig böra förorda, att

sjuksköterskor, som egnade sig helt åt sjukvårdskallet, erhölle understöd

från statens sida. Att några andra än de, som helt egnade sig

åt kallet, icke skulle komma i åtnjutande af det begärda statsbidraget,

derför hade medicinalstyrelsen ansett § 8 af de utaf Kong! Maj:t faststälda

stadgar för svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening

lemna tillräcklig borgen. Något tjenligare sätt för understöds gifvande

än det föreslagna hade ansetts knappast heller finnas. Derigenom skulle

nemligen staten icke blott hjelpa, utan på samma gång äfven framkalla

och underhålla sparsamhet och omtanke hos sköterskorna sjelfva,

hvilka, såsom föreningsstyrelsen på ett öfvertygande sätt visat, utan

understöd omöjligen kunde af den knappa och stundom ojemnt utfallande

ersättning, de åtnjöte för sitt arbete, afsätta så stor del, att de

allenast derigenom skulle kunna ernå en tillräcklig ålderdomsförsörjning.

Äfven med statsbidrag af föreslaget belopp blefve pensionerna

ganska måttliga, men skulle dock hafva stor betydelse derigenom, att

de betryggade sköterskornas ålderdom mot verklig nöd, så att deras

nyttiga och uppoffrande verksamhet kunde fortgå utan den oro för

framtiden, hvilken eljest måste förbittra deras lif, desto mera i samma

mån deras arbetskraft aftoge. I detta hänseende måste det ock uppmärksammas,

att sannolikt inga andra yrkesutöfvare egde kortare förvärfstid

än sjuksköterskor. Dessas kropps- och själsslitande tjenstgöring

verkade nemligen, att en sköterska, som ihållande utöfvat sitt yrke, i

regeln kunde anses utarbetad, då hon uppnått 50 år, från hvilken ålder

man derför också med rätta ansett, att pensionerna borde utgå.

Medicinalstyrelsen hade ansett sig i detta sammanhang böra erinra,

att ett mindre antal i allmän tjenst anstälda sjuksköterskor redan tillförsäkrats

rätt till pension. Så vore exempelvis fallet med de på Stockholms

kommuns sjukhus anstälda sköterskorna; och man kunde antagligen

vara berättigad antaga, att exemplet från hufvudstaden skulle

vinna efterföljd. Men sådan pensionsrätt förvärfvade endast den sköterska,

som under längre tid (i Stockholm 25 år) tjenstgjort på samma

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

ställe. Dylik pension utginge åtminstone i hufvudstaden med samma

belopp som den kontanta sköterskelönen. Men då eu sköterska under

sjukhustjenstgöring dessutom åtnjöte bostad och föda med flere naturaförmåner,

vore det uppenbart, att hon äfven med sådan pension vore

i behof af ytterligare existensmedel, om hon icke skulle nödgas underkasta

sig stora umbäranden. Om således en sköterska af här angifna

kategori tillika vore medlem af allmänna pensionsföreningen, kunde

understöd derifrån icke anses obehöfligt. I hvarje fall läge det i sakens

natur, att de af kommuner eller inrättningar tilläfventyrs pensionerade

sköterskornas antal städse komme att blifva ringa i jemförelse med det

stora antal, som icke lyckades komma i åtnjutande af en dylik förmån.

Vidkommande sättet för det äskade understödets utgående hade

medicinalstyrelsen icke haft annat att erinra vid föreningsstyrelsens

förslag, än att föreskrift synts böra lemnas, att delegare i svenska

sjuksköterskornas allmänna pensionsförening, hvilken enligt stadgarnes

§ 10 före uppnådd pensionsålder uttoge sitt insatta belopp, dervid icke

skulle ega utfå de tillskott af allmänna medel, som eljest skulle fallit

på hennes lott, utan att dessa i dylika fall i stället borde komma garantifonden

till godo.

Kostnaden för staten, om framställningen bifölles, skulle efter

nuvarande delegareantalet uti ifrågavarande pensionsförening, eller 124,

uppgå till 3,100 kronor årligen. Äfven om delegareantalet skulle väsentligen

ökas, och äfven om några andra likartade pensionsanstalter för

sjuksköterskor skulle beviljas enahanda förmån, syntes således statsverkets

utgifter för ändamålet, enligt hvad medicinalstyrelsen slutligen

yttrat, icke blifva så betydande, att från denna synpunkt någon betänklighet

mot bifall till ansökningen borde kunna uppstå.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet jemväl infordrats, hade

derefter i skrifvelse den 15 september 1900 anfört, att i likhet med

medicinalstyrelsen och på de af detta embetsverk anförda skäl äfven

statskontoret ansåge ansökningens syftemål vara af sådan betydelse

för det allmänna, att bidrag till ifrågavarande pensionering borde från

statens sida lemnas, och att detta bidrag borde utgå i derför föreslagen

form; och hade statskontoret afgifvit förslag såväl å det belopp, som

för ändamålet behöfde anvisas, som ock rörande de vilkor, som borde

för statsbidragets utgående föreskrifvas.

Emellertid hade Hennes Maj:t Drottningen, i egenskap af ordförande

i syreisen för Sophiahemmet, jemte samtliga ledamöter i samma

styrelse, uti en till Kongl. Maj:t den 4 augusti 1900 inkommen skrif
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

velse gjort framställning om beredande af statsbidrag för pensionering

jemväl af Sophiahemmets sjuksköterskor och dervid anfört, att Sophiahemmet

hade till ändamål, bland annat, att dana och för den offentliga

och enskilda sjukvårdens behof tillhandahålla kunniga och skickliga

sjuksköterskor. För detta ändamål hade hemmets styrelse städse låtit

sig angeläget vara att fastställa sådana bestämmelser och vidtaga sådana

åtgärder, att största möjliga sannolikhet skulle förefinnas för att

de elever, som antoges, egde nödiga förutsättningar för att med framgång

kunna göra sig till godo den icke obetydliga teoretiska och praktiska

utbildning, som i vår tid fordrades af eu fullgod sjuksköterska.

Att hemmet i detta hänseende väl lyckats att lösa sin uppgift, torde

få anses ådagalagdt genom såväl läkares som patienters samstämmiga

erkännande. Utbildningstiden för en sjuksköterska vore vid Sophiahemmet

numera 2 år, efter hvilkas förlopp ytterligare erfordrades ett

års tjenstgöring, innan hon genom skriftligt kontrakt blefve i sköterskekåren

upptagen. Under sin snart sextonåriga tillvaro hade hemmet

utbildat sammanlagdt 193 sköterskor, af hvilka i hemmets tjenst nu

qvarstode 97, hvarförutom 32 elever och profsköterskor för närvarande

vore under utbildning. Ett antal af 150 sköterskor hade förslagsvis

beräknats såsom det högsta, som på en gång komme att vid hemmet

tjenstgöra.

Sophiahemmet bestode af två afdelningar, dels ett sjukhem, som,

jemte det att det vore till för beredande af en i allo tidsenlig vård

åt sjuka ur olika samhällsklasser, hade till uppgift att vara den grundläggande

sjuksköterskeskolan, i hvilken såväl teoretisk som praktisk

undervisning meddelades åt ett tjugutal elever årligen, under det att

den vidare praktiska utbildningen förlädes till något större sjukhus,

dels ett sköterskehem, afsedt att lemna hägn åt och utöfva uppsigt öfver

sköterskeeleverna under deras utbildningstid, att genom utbildade sköterskor

söka tillhandagå såväl enskilda som sjukvårdsinrättningar och

kommuner vid deras behof af sjuksköterskor samt att utgöra eu tillflykt

för sköterskor i Sophiahemmets tjenst, hvilka antingen på grund af

försvagad helsa eller öfveransträngning vore i behof af någon tids vård

eller hvila eller ock tillfälligtvis ej funnit någon anställning.

Sophiahemmets ekonomi, som stöddes af enskild frikostighet, hade

hittills icke vållat styrelsen någon egentlig oro, oaktadt sjuksköterskeutbildningen

vore kostnadsfri för eleverna. En sak, som alltjemt vållat

stj^relsen bekymmer, hade deremot varit frågan om sjuksköterskornas

pensionering. Visserligen hade äfven deruti styrelsen haft att glädja

sig åt välvilligt understöd från patienters och andras sida i form af

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Nio 11.

9

större och mindre gåfvor. Men en pensionering af sjuksköterskor erbjöde

ovanligt stora svårigheter och kräfde betydande tillgångar. Sjuksköterskorna

började sin verksamhet vid unga år, men förlorade den

nödiga fysiska och psykiska spänstigheten långt före den tid, som i

allmänhet ansåges medföra behof af pension. De behöfde lindring eller

uppehåll i sitt arbete eller ombyte af verksamhet, i regeln med förminskade

och hastigare än vanligt aftagande krafter, i samma mån de

med hängifven energi gripit sig an med sitt fordrande kall. Att under

de få tjenståren kunna genom egna insatser i en pensionskassa hinna

samla nödiga medel för en någorlunda sorgfri ålderdom måste derför

för dem vara en omöjlighet, så mycket mera som de löner, Sophiahemmet

vore i tillfälle att lemna sina sköterskor, vore låga och det

vore sköterskorna förmenadt att af patienter för egen räkning mottaga

några gåfvor. Styrelsen hade ock allt från början varit betänkt på

att räcka sina sjuksköterskor en hjelpsam hand. Redan 1889 hade vid

hemmet, med tillhjelp af för ändamålet skänkta medel, bör jat bildas en

Sophiahemmets sjuksköterskors ålderdoms-, understöds- och pensionsfond,

hvilkens tillgångar vid 1899 års slut utgjort 51,441 kronor 58

öre, utom en för likartadt ändamål gjord donation, hvars behållning

vid samma tid uppgått till 5,327 kronor 18 öre. År 1895 hade upprättats

en sparkassa för Sophiahemmets sköterskor. Denna sparkassa

hade åstadkommits dels genom årlig insättning af minst 25 kronor af

hvarje delegare i kassan, dels genom räntemedel från nyss nämnda

pensionsfond och från afgående sköterskor återfallna medel, båda slagen

af inkomster särskildt bokförda, så att de egna insatserna alltid på ena

eller andra sättet komme den enskilde delegaren till godo, de andra

medlen blott under vissa förutsättningar. Behållningen vid 1899 års

slut af det förra slaget hade utgjort 9,522 kronor 25 öre, fördelade mellan

68 sköterskor, och af det senare slaget 17,007 kronor 69 öre, eller

tillsammans 26,529 kronor 94 öre. För upprättande af ett ålderdomshem

för de Sophiahemmets sköterskor, som, när krafterna på grund

af ålder eller sjuklighet började tryta, önskade deri inträda, både insamlats

medel, hvilka vid 1899 års slut uppgått till ett belopp af

34,674 kronor 96 öre.

Oaktadt således Sophiahemmets sjuksköterskor kunde lyckönska

sig till att en god början till ordnande af deras pensionsangelägenhet

ocli betryggande af deras ålderdom blifvit gjord och att de dervid

vunnit ett värdefullt understöd af utanför stående, hade styrelsen icke

kunnat nöja sig med att: låta saken utan vidare fortgå på den iuslagna

vägen, då på denna det föresätta målet blott allt för långsamt och

Bih. till Riksd. Urat. Idol. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets Utlåtande N:ofll.

ofullständigt synts kunna uppnås; utan hade styrelsen trott sig böra

taga under ompröfning, hvilka mått och steg ytterligare kunde vidtagas

för främjande af en angelägenhet, som den ansåge stå i den

innerligaste förbindelse med Sophiahemmets uppgift i sin helhet. I

slutet af år 1899 hade derför styrelsen gifvit i uppdrag åt tre af sina

medlemmar att taga frågan om en mera tillfredsställande lösning af

sjuksköterskornas pensionering i öfvervägande samt deröfver afgifva

förslag. Detta förslag hade redan af de delegerade utarbetats, men

hade ännu icke hunnit af styrelsen behörigen granskas. De delegerade

hade emellertid meddelat styrelsen, att det redan i första början af

deras arbete visat sig, att en någorlunda skälig pension ej kunde beredas

hemmets sköterskor med deras nuvarande egna insatser och

pensionsfondens ränteafkastning. Enligt en af sakkunnig person, professorn

P. G. Rosén, uppgjord beräkning skulle, med antagande att

under loppet, af tio år antalet af hemmets sjuksköterskor successivt

ökades till 150 och derefter förblefve konstant, förutom det redan befintliga

kapitalet, 50,000 kronor, erfordras ett belopp af 196,400 kronor,

för att hvarje sköterska skulle kunna vid uppnådda femtio år pensioneras

med 10 kronor för hvarje tjensteår.

Under sådana förhållanden hade styrelsen funnit sig nödsakad att

af skyldig omtanke om sina sjuksköterskors framtid söka göra sig till

godo hvarje utväg, som med fog kunde anlitas för att höja pensionsbeloppet

åtminstone så mycket, att det kunde erbjuda den trötta och

uttjenta sjuksköterskan ett nödtorftigt understöd. Styrelsen hade dervid

förestält sig, att en begäran till Kongl. Maj:t om något bidrag af allmänna

medel för det behjertansvärda ändamålet skulle kunna påräkna

tillmötesgående. Det borde nemligen icke kunna bestridas, att åstadkommande

af en god sjukvård vore en angelägenhet af det största intresse

för det allmänna. Men för en god sjukvård vore en teoretiskt

och praktiskt utbildad sjuksköterska af allra största betydelse. Hon lemnade

ett värdefullt stöd åt läkaren vid verkställigheten af hans föreskrifter,

hon beredde patienten lindring i lidandet genom en insigtsfull

och omsorgsfull vård. Särskildt hade styrelsen till stöd för sina förhoppningar

om medverkan från statens sida ansett sig kunna åberopa

den omständigheten, att, oafsedt tjenstgöring vid lasarett och andra likartade

sjukhus, vid två sjukvårdsinrättningar, der klinisk undervisning

för blifvande läkare förekomme, nemligen serafimerlasarettet och Malmöhus

läns sjukvårdsinrättningar i Lund, af Sophiahemmets sjuksköterskor

tjenstgjorde: på det förra stället för närvarande 14 sjuksköterskor och

8 elever, samt på det senare 4 sjuksköterskor. Några lasarettsdirek
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

tioner i landsorten, der hemmets sjuksköterskor tjenstgjorde, hade visserligen,

på derom gjord begäran, lemnat bidrag till dessas pensionering,

men äfven om framdeles dylika bidrag kunde förväntas från flera

direktioner än hittills, skulle dock beloppet af de bidrag, som på sådant

sätt inflöte, komma att visa sig allt för otillräckligt att lemna styrelsen

någon väsentligare hjelp i dess sträfvan att bereda sina sjuksköterskor

åtminstone skydd mot nöd på gamla dagar.

Sophiahemmets styrelse hade alltså sett sig nödsakad att anhålla,

att Kongl. Maj:t, under de vilkor och med den kontroll, Kongl. Maj:t

funne lämpligt bestämma, täcktes till nästa sammanträdande Eiksdag

göra framställning om bidrag af allmänna medel för förbättrande af

Sophiahemmets sjuksköterskors pensionering. Styrelsen hade vidare yttrat,

att den dervid tänkt sig, att hvarje sköterskas pension skulle grundas

på hennes egna insättningar i den nuvarande sparkassan eller i

en blifvande, för hemmets sköterskor afsedd pensionskassa; att sköterskan

för pensions erhållande skulle — utom vid styrkt sjuklighet, då

nedsättning i tjenstgöringstid kunde medgifvas — hafva tjenstgjort

minst 12 år, hvilket enligt den vid Sophiahemmet faststälda ordningen

vore liktydigt med 15 års verksamhet i sjukvårdens tjenst, samt

slutligen att hon skulle hafva uppnått 50 års ålder, vid hvilken tid

det för hennes räkning hopsamlade och förräntade beloppet skulle användas

för att efter försäkringstekniska grunder bestämma storleken af

den pension, som borde henne tillkomma. Förbättringen i hennes pensionering

skulle åter åstadkommas genom en fyllnadspension, utgående

från en så kallad garantifond i mån af dennas tillgångar samt med ett

visst belopp för hvarje tjenstår. Denna garantifonds tillgångar skulle

utgöras af det belopp, som kunde dit öfverföras från den nuvarande

ålderdoms-, understöds- och pensionsfonden, bidrag från staten och

sjukhus, gåfvor, fondens räntor m. m.

Beträffande till sist storleken af det ifrågasatta statsbidraget,

hade styrelsen hemstält, att detta måtte bestämmas till 4,500 kronor

om året och för det afsedda ändamålet att förbättra hemmets sjuksköterskors

pensionsförmåner ställas till styrelse^ förfogande. Efter

fyra och en half procent utgjorde detta belopp den årliga ränteafkastningen

å hälften af den summa, omkring 200,000 kronor, som

enligt ofvan anförda beräkning ytterligare erfordrades, för att ett understöd,

motsvarande 10 kronor för hvarje tjenstår, skulle kunna komma

en sköterska vid 50 års ålder till godo.

I anledning af denna senare framställning hade medicinalstyrelsen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

den 7 september 1900 utlåtit sig sålunda: medicinalstyrelsen, som ansåge

sig kunna vitsorda den sakkunniga och pligttrogna hjelp, hvilken

de från Sophiahemmet utgående sköterskorna lemna sjukvårdsinrättningar,

läkare och sjuke i vårt land, ville framhålla den stora betydelsen

för dessa sjuksköterskors verksamhet af att en någorlunda

betryggande försörjning i händelse af iråkad invaliditet eller när

den ålder uppnåtts, då sköterskans kraft ej längre stode henne bi

i hennes mödosamma kall, blefve henne beredd. Att sköterskan

sjelf af sina egna knappa inkomster skulle kunna under den korta tid,

hon vore i stånd att utöfva sitt yrke, afsätta så mycket, som erfordrades

för att möjliggöra bildandet af en pension, af hvilken hon kunde

hafva något afsevärdt gagn, kunde ej ifrågasättas. Ej heller borde

man kunna påräkna, att Sophiahemmet eller den enskilda välgörenheten

skulle träda emellan med så stora belopp, som erfordrades för att

bringa pensionernas storlek derhän, att de motsvarade rimliga anspråk

på försörjning.

Deremot hade det synts medicinalstyrelsen Bom om staten vore

den, hvilken det i detta afseende borde tillkomma att lemna den hjelp,

som ej på annat sätt kunde åvägabringas. Det gälde här ett yrke,

hvars utöfvare väl, om några, kunde betecknas såsom arbetande till allmänt

gagn, och det gälde ett anslag, hvars belopp vore jemförelsevis

så obetydligt, att sparsamhetshänsyn icke borde behöfva utgöra hinder

för dess beviljande.

I öfverensstämmelse med sitt förut omförmälda utlåtande öfver

ansökningen från svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening

hade medicinalstyrelsen ansett sig jemväl böra till bifall förorda ansökningen

af Sophiahemmets styrelse, dock att äfven härvid borde fästas

det vilkor — hvilket äfven nämnda styrelse syntes hafva förutsatt —

att sköterska, som före uppnådd pensionsålder uttoge sitt insatta belopp,

dervid icke egde utfå de tillskott af allmänna medel, som eljest

skulle hafva tillfallit henne, utan att dessa tillskott i dylikt fall borde

komma garantifonden till godo.

Slutligen hade statskontoret, som anbefalts att jemväl öfver den

senare framställningen yttra sig, uti utlåtande af den 29 oktober 1900

anfört att, ehuru, om statskontorets förberörda framställning beträffande

svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförenings ansökning

om statsbidrag vunne Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall, staten

komme att i fråga om sjuksköterskors pensionering träda hjelpande

emellan genom understöd åt en pensionsförening, hvari rikets alla

sjuksköterskor, och således äfven Sophiahemmets, kunde vinna in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statutskottets Utlåtande N:o 11.

IB

träde, fyade statskontoret, med afseende å hvad medicinalstyrelsen

anfört rörande nu ifrågavarande, för sjukvården i riket synnerligen betydelsefulla

sköterskekårs verksamhet, intet att erinra mot att bidrag

af staten lemnades äfven Sophiahemmets sjuksköterskor för deras pensionering.

Då således två särskilda pensionsföreningar för sjuksköterskor af

statskontoret ansetts förtjenta af understöd från statens sida, samt möjligen

flere dylika anstalter kunde komma att hafva lika berättigade

anspråk på sådant understöd, hade statskontoret emellertid ansett olämpligt,

att särskilda anslag för hvarje dylik pensiorisanstalt uppfördes; utan

hade det synts statskontoret lämpligast, om Riksdagen stälde till Kongl.

Maj:ts förfogande ett gemensamt anslag till bidrag till sjuksköterskors

pensionering, hvaraf Kongl. Maj:t skulle ega att enligt vissa grunder

och under vissa vilkor, afseende att bereda säkerhet för att det med

statsbidraget åsyftade ändamål måtte vinnas, utdela understöd af ifrågavarande

art.

Såsom ett sådant vilkor borde i främsta rummet stadgas, att reglemente

för vederbörande pensionsanstalt blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt.

Vidare hade statskontoret ansett skäl icke finnas att frångå

den i statskontorets ofvanberörda utlåtande förordade principen, att

statsbidragets utgående gjordes beroende deraf, att delegarne i pensionskassan

sjelfva för sin pensionering tillsköte vissa belopp. Hvad

anginge maximibeloppet af det statsbidrag, som borde utgå till hvarje

sjuksköterska, som sjelf till sin pensionering bidroge med minst samma

belopp, hade, såsom ofvan anförts, styrelsen för svenska sjuksköterskornas

allmänna pensionsförening icke i sådant afseende begärt mera

än 25 kronor årligen, medan det af Sophiahemmets styrelse begärda

statsbidraget, hvilket, oberoende af antalet delegare i pensionskassan,

skulle utgöra 4,500 kronor för år, motsvarande 30 kronor för hvarje

delegare, derest dessas antal uppnått det i ansökningen angifna maximum;

och ett årsbidrag af högst 30 kronor till hvarje sjuksköterskas

pensionering syntes statskontoret ingalunda kunna anses öfverdrifvet,

helst pensionen, då sjuksköterskan sjelf erlade lika stor årsafgift, i allt

fall blef ganska ringa.

Med afseende härå samt å hvad i öfrigt syntes böra å statens

sida fordras för beviljande af sådant understöd, hvarom nu vore fråga,

hade statskontoret ansett, att det borde iakttagas:

att statsbidrag endast tillkomme sjuksköterska, som -vore delegare

i någon för ifrågavarande ändamål inrättad pensionsanstalt, för

hvilken Kongl. Maj:t faststält reglemente;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att statsbidrag finge för hvarje sköterska, äfven om hon vore delegare

i mer än en dylik anstalt, utgå med högst 30 kronor* årligen,

dock icke med belopp, öfverstigande hvad som under näst föregående

år af eller för sköterskan blifvit i pensionsanstalt insatt;

att styrelsen för sådan pensionsanstalt skulle, då densamma

önskade komma i åtnjutande af statsbidrag, till Kongl. Maj:t ingifva

ansökning derom, åtföljd af den öfver anstaltens förvaltning och räkenskaper

senast afgifna revisionsberättelse samt förteckning öfver de i

anstalten delaktiga sjuksköterskor, upptagande beloppet af de insatser,

som under det år, revisionsberättelsen afsåge, blifvit af eller för en

hvar af dem gjorda, äfvensom uppgift om hvilka af sjuksköterskorna

voro delaktiga äfven i en annan dylik pensionsanstalt;

samt att sjuksköterska, som före uppnådd pensionsålder uttoge

af eller för henne insatt belopp, dervid icke finge utbekomma jemväl

de bidrag af statsmedel, som för henne utbetalts, utan att dessa borde,

på sätt Kongl. Maj:t bestämde, komma öfriga delegare i pensionsanstalten

till godo.

Skulle hvad sålunda föreslagits vinna godkännande, hade statskontoret

slutligen yttrat, syntes i fråga om beredande af nödiga medel

till det ifrågasatta statsunderstödet det lämpligaste vara, att Riksdagen

för ändamålet anvisade ett förslagsanslag, hvars belopp med hänsyn till

dels antalet delegare i svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening,

dels det för Sophiahemmets sjuksköterskor angifna maximiantal,

dels ock till eventuella anspråk från andra pensionsanstalter för

sjuksköterskor torde böra bestämmas till 8,000 kronor.

Departementschefen har vidare meddelat, att han, beträffande den

utbildning Sophiahemmets skjutsköterskor hade att genomgå, genom en

aflemnad promemoria erhållit redogörelse, hvars hufvuddrag vore följande.

Den lägsta åldern för inträde som elev vore 21 år, den högsta

35 år.

Antagen elev måste förbinda sig att stanna vid hemmet under tre år.

Efter en proftid af omkring 1 å 2 månader utvaldes hvarje år

de 20 lämpligaste bland aspiranterna till elever i den ordinarie kursen,

hvilken vore dels teoretisk och dels praktisk.

Den teoretiska undervisningen, som an slöte sig till ett utgifvet

kompendium, utgjordes af särskilda kurser, hvarje innefattande omkring

18 föreläsningar, i anatomi, kirurgi, medicin, hygien och sjuksköterskelära.

De teoretiska studierna afslutades med examen, när ett år af

elevtiden vore tillryggalagdt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15

Den praktiska kursen genomginges under de fyra å fem första

månaderna så långt utrymmet medgåfve på Sophiahemmet. Derpå följde

en längre tids vistelse på serafimerlasarettet, der eleverna tjenstgjorde

på gynekologiska och ögonafdelningen; på tre af de medicinska afdelningarne

och tre af de kirurgiska afdelningarne. I operationsarbetet

inginge de vanligen först efter 12 å 18 månaders tjenstgöring. De,

som visat sig ega fallenhet för att kunna utbildas till operationssköterskor,

erhölle en kurs på 4 till 6 månader och derutöfver. Denna utbildning

skedde dels på Sophiahemmets och dels på serafimerlasarettets operationssal.

Under tjenstgöringen på serafimerlasarettet erhölle eleverna ledning

af de derstädes stationerade afdelningssköterskorna från Sophiahemmet.

Efter 18 månaders elevtjenstgöring pröfvades af den s. k. elevkomitén,

som bestode af en medlem af styrelsen, föreståndarinnan, instruktionssköterskan

och en af sköterskekåren för ett år vald sköterska,

hvilka af eleverna, som kunde och borde antagas till pr of sköter skor.

De till profsköterskor antagna eleverna fortsatte sina fackstudier

och praktiska öfningar, men på ett sätt, som tillmätte dem mera sjelfständighet

och ansvar. Profsköterskor tjenstgjorde på serafimerlasarettets

poliklinik och som medhjelparinnor till sköterskan på kirurgiska

afdelningen på kronprinsessan Lovisas vårdanstalt. De finge göra natttjenst-,

vikariera för sköterskor, bestrida enklare privatvård o. s. v.

Mot slutet af de för profskötersketjensten bestämda sex månaderna

afgjorde åter elevkomitén, hvilka af profsköterskorna som under det

återstående tredje året måtte kunna användas såsom sköterskor.

Departementschefen har slutligen anfört, att han för sin egen del

måste varmt anskri a sig till det nu framstälda förslaget att staten måtte

räcka en hjelpande hand för beredande af ålderdomsunderstöd åt sjuksköterskor.

Det vore först sedan en jemförelsevis kort tid tillbaka,

som teoretiskt och praktiskt utbildade sjuksköterskor här i landet funnits

i något afsevärdt antal. Departementschefen åberopade det goda

vitsord, den sakkunniga myndigheteD, medicinalstyrelsen, lemnat rörande

dessa sjuksköterskors framgångsrika verksamhet å det omfattande arbetsfält,

som erbjöde sig för dem. Om det också i främsta rummet vore

de offentliga sjukhusen och andra sjukvårdsinrättningar, som toge de

utbildade sjuksköterskornas krafter i anspråk, så hade dock äfven landsting

samt stads- och land! kommuner börjat i allt större omfattning och

till obestridlig nytta anställa utbildade sjuksköterskor för den mera

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Statsutskottets Utlåtande Ns) 11.

enskilda sjukvården, i all synnerhet för bekämpande af de epidemiska

sjukdomarne.

Sådan tjenstgöring vore uppenbarligen mycket utslitande och kräfde

i ovanligt hög grad hängifvenhet och sjelfuppoffring af yrkets utöfvare.

Det syntes då vara en synnerligen värdig uppgift för staten att i sin

män bidraga dertill, att åtminstone en någorlunda bekymmerfri ålderdom

bereddes dessa i den sanna välgörenhetens tjenst arbetande qvinnor.

Derigenom skulle ock inträdet på denna bana lättas för mången, som

väl kunde känna håg och kraft att såsom sjuksköterska bistå sina likar,

men som ryggade tillbaka för utsigten att vid jemförelsevis tidig ålder

såsom orkeslös falla andra menniskor eller samhället till last.

Huru stora pensionerna för sjuksköterskorna kunde blifva inom

de olika pensionsanstalterna, vore naturligtvis beroende på flere omständigheter,

som icke syntes kunna i allo på förhand beräknas. För att

lemna någon föreställning derom, i hvilken mån ett • statsbidrag af 30

kronor om året till försäkringsafgifterna skulle leda till förhöjning af

pensionen, har departementschefen meddelat, att enligt försäkringsbolagens

lifräntetabeller för qvinnor en årlig premie af 22 kronor 69 öre,

erlagd från fylda 19 år till fylda 49 år, beredde en vid 50 års ålder

börjande lifränta af 100 kronor. Begynte inbetalningen först vid fylda

24 år, blefve premien för samma lifränta 31 kronor 48 öre. I intetdera

fallet medgåfves någon premieåterbetalning. Det borde således kunna

antagas, att det ifrågasatta statsbidraget skulle kunna medföra en höjning

af eljest åstadkommen pension med omkring 100 kronor, i bästa

fall något mera.

Det vore icke något enastående fall, att Kongl. Maj:t äskade och

Riksdagen beviljade bidrag till pensionering af en viss, icke i statens

tjenst stående yrkesklass, som kunde anses för det allmänna särskild!

gagnelig. I sådant afseende har departementschefen erinrat derom, att

Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag år 1896 medgifvit, att af anslaget

till högre skolor för qvinlig ungdom finge anvisas ett årligt bidrag till

pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för qvinlig

ungdom, motsvarande högst 10 kronor för hvar och en af de delegare,

som erlade årsafgift. Inom nämnda pensionsinrättning utgjordes

årsafgiften för lärarinnan af vederbörande skola med 25 kronor och af

henne sjelf med 30 kronor, såvida hon vid inträdet i inrättningen icke

varit äldre än 25 år, men eljest måste viss retroaktiv afgift erläggas.

Pensionen utginge, efter det delegaren fylt 55 år, med 400 kronor

årligen.

På de af statskontoret anförda skäl och då departementschefen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutslcottets Utlåtande N:o 11.

17

dessutom inhemtat, att efterfrågan på teoretiskt och praktiskt utbildade

sjuksköterskor alltjemt så ökades, att ej mindre Sophiahemmets styrelse

än äfven andra dylika institutioner vore betänkta på att inom den närmaste

framtiden öka det årliga antalet af dem, som utbildades till sjuksköterskor,

på grund hvaraf det icke vore möjligt att för närvarande

bestämma anslagsbchofvets storlek, funne han det ändamålsenligast, om

det belopp, som Kongl. Maj:t kunde vilja för ändamålet äska af Riksdagen,

föresloges att utgå i form af förslagsanslag.

Mot de af statskontoret föreslagna vilkor för stål sbi dragets åtnjutande

hade departementschefen icke något att erinra, utom att några

jemkningar af hufvudsakligen redaktionel art synts böra vidtagas.

Det vore naturligen vigtigt, att behörig kontroll utöfvades deröfver,

att de ifrågasatta statsbidragen endast tillgodokomme väl utbildade

sjuksköterskor, hvilka ock efter slutad utbildningskurs gjort sjuksköterskans

kall till sitt yrke, på det att möjligheten att bekomma

statsbidrag till egen pension icke måtte missbrukas på det sätt, att

obehöriga personer vunne inträde i de för dylika sjuksköterskor afsedda

pensionsanstalter. På sätt förut meddelats, innehölle det af Kong!.

Maj:t faststälda reglementet för svenska sjuksköterskornas allmänna

pensionsförening nödiga garantier härutinnan; och departementschefen

ansåge för sin del, att hvad som i detta hänseende behöfdes vore den

af statskontoret föreslagna fordran, att ifrågakommande pensionsanstalt

skulle hafva ett af Kongl. Magt faststäldt reglemente.

Med hänsyn till den stora betydelse i den allmänna helsovårdens

intresse, som måste tillmätas sjuksköterskornas verksamhet, samt på

grund af öfriga i statsrådsprotokollet anförda skäl anser utskottet anledning

förefinnas, att staten i någon mån bidrager till beredande åt

dem af lämpligen afvägda pensioner, och torde, i betraktande af denna

pensionsfrågas nuvarande läge, detta böra ske på det af Kongl. Maj:t

föreslagna sättet, att staten under vissa vilkor lemnar tillskott till

särskilda för ändamålet upprättade pensionsanstalter. Två dylika anstalter

äro redan bildade, och den ena af dem, svenska sjuksköterskornas

allmänna pensionsförening, är så organiserad, att den kan i sig

upptaga hvilka sjuksköterskor som helst. Emellertid håller utskottet

före, att statens bidrag icke bör utgå för alla de sjuksköterskor, som

äro delegaro i dylika kassor, utan att sagda bidrag bör begränsas att

gälla endast dom, som äro anstälda hos landsting eller kommun eller

å allmän sjukvårdsinrättning mot åtnjutande af lön eller rutt till ersättning

enligt viss taxa. Dessa sjuksköterskors verksamhet torde nemliBih.

till Rihsd. Prof. 1901 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft. ‘.i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N-.o 11.

gen i högre grad än de rent privata sjuksköterskornas få anses representera

ett allmänt intresse. Utskottet har derför i de för statsbidragets

utgående föreslagna vilkoren insatt bestämmelse härom.

Hvad derefter vidkommer storleken af statens bidrag, synes detsamma

kunna lämpligen sättas till 25 kronor, hvilket belopp styrelsen

för svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening också föreslagit.

Då, enligt departementschefens meddelande, en premie å 31,4 8

erlagd från och med fylda 24 år till och med fylda 49 år anses kunna

bereda en årlig pension från 50 års ålder af 100 kronor, lärer, enligt

utskottets mening, äfven om statens fyllnad sbidrag bestämmes till blott

25 kronor, pensionernas belopp, med hänsyn till den tidiga pensionsåldern,

få anses blifva tillfredsställande. Då utskottet alltså förordar nedsättning,

i förhållande till Kongl. Maj.ts förslag, med Ve af årsbidraget

för hvarje sjuksköterska, har utskottet ansett deraf följa, att

förslagsanslagets totalbelopp äfven bör med Ve minskas eller, i jemnadt

tal, till 6,700 kronor.

I afseende å vilkoren för statsbidragets åtnjutande, har utskottet

ansett nödigt tillfoga den bestämmelsen, att statsbidrag icke bör utgå

för något år, hvarunder sjuksköterskan icke varit i tjenst anstäld.

Om nemligen en sjuksköterska, sedan hon under det för rätt till

pensions erhållande stadgade antal år, exempelvis 12, haft sådan

anställning, som utskottet ofvan ansett böra medföra rätt till statsbidrag

för hennes pensionering, lemnar sin anställning och under den tid, som

återstår, till dess hon vid 50 års ålder blifver pensionsmessig, egnar

sig åt annan sysselsättning, synes det icke lämpligt, att staten utgifter

bidrag under sistnämnda tidsperiod, då bon icke längre på det sätt,

som nu är i fråga, tjenar ett allmänt ändamål. Deremot lärer hon vara

oförhindrad att genom egna insättningar fortsätta att öka sitt tillgodohafvande

i pensionshänseende.

Enär de för nu ifrågavarande båda pensionsföreningar gällande

reglementen stadga olika lång tjenstetid, nemligen resp. 8 och 12 år,

för rätt till erhållande af pension, vill utskottet uttala önskvärdheten

af att den tid, under hvilken sjuksköterska, för att blifva berättigad

till det pensionsbelopp, som kan vara grundadt på statsbidraget, måste

hafva varit anstäld i sådan tjenst, som utskottet ofvan omförmält,

blifver vid alla hithörande pensionsinrättningar bestämd till lika längd,

dock minst 12 år.

Emot förslaget i öfriga delar har utskottet icke funnit anledning

till anmärkning och hemställer derför,

att Kongl. Majrts nu ifrågavarande framställning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 19

må af Riksdagen på det sätt bifallas, att för beredande

af bidrag till sjuksköterskors pensionering må från och

med år 1902 å riksstatens tionde hufvudtitel anvisas ett

årligt förslagsanslag af 6,700 kronor, att användas

under följande vilkor, nemligen:

att statsbidrag endast tillkommer teoretiskt och

praktiskt utbildad sjuksköterska, som är hos landsting

eller kommun eller å allmän sjukvårdsanstalt anstäld

mot åtnjutande af lön eller rätt till ersättning enligt

taxa och som tillika är delegare i någon för ifrågavarande

ändamål inrättad pensionsanstalt, för hvilken

Kongl. Maj:t faststält reglemente;

att statsbidrag må för hvarje sköterska, äfven

om hon är delegare i mera än en dylik anstalt, utgå

med högst 25 kronor årligen, dock icke med belopp,

öfverstigande hvad som för näst föregående år af

eller för sköterskan blifvit i pensionsanstalt insatt, och

icke för något år, hvarunder hon icke varit anstäld

i sådan tjenst, som ofvan sagts;

att styrelsen för sådan pensionsanstalt skall, då

densamma önskar komma i åtnjutande af statsbidrag

för i anstalten delaktiga sjuksköterskor, till Kongl.

Maj:t ingifva ansökning derom, åtföljd af den öfver

anstaltens förvaltning och räkenskaper senast afgifna

revisionsberättelse samt förteckning öfver de i anstalten

delaktiga sjuksköterskor, upptagande beloppet af

de insatser, som för det år, revisionsberättelsen afser,

blifvit af eller för en hvar af dem gjorda, äfvensom

uppgift om hvilka af sjuksköterskorna äro delaktiga

äfven i annan dylik pensionsanstalt; samt

att sjuksköterska, som uttager af eller för henne

insatt belopp, dervid icke må utbekomma jemväl de

bidrag af statsmedel, som för henne utbetalts, utan

att dessa böra, på sätt Kongl. Maj:t bestämmer, komma

öfriga delegare i pensionsanstalten till godo.

2:o) Under tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda

framställning hemställer utskottet,

att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för småskolelärares

in. il. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning

och verksamhet under år 1902, må medgifva:

I

Ang. kostnaden

för förvaltningen

af

småskolclärares

m. fl.

älderdomsunderstödsanstalt

under

är 1902.

[2.]

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o ll.

att Kongl. Maj:t må för nämnda år bestämma

de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr

blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för

anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga

medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna

afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel

såsom förskott, att antingen ersättas af berörda

afgifter, i den mån de under året ingå, eller, derest

sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,

anmälas till ersättande af Riksdagen.

Ang. delaktig- 3:o) Uti punkten 3 under denna hufvudtitel har Kongl. Magt i

het tsmaskole• , '' V. n

lärares m. ji. statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att medgitva,

^understöd! ati småskole lärare och småskolelärarinnor, livilka anstäldes vid af

anstalt Sför *vid landsting eller stad, som ej i landsting deltoge, anordnadt seminarium

landstings- för bildande af lärare och lärarinnor vid småskolor m. m. och till

anstäid^smd- hvilkas aflönande bidrag af allmänna medel utginge, måtte erhålla rätt

skoieiärare. till understöd från småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

[^•] under iakttagande uti tillämpliga delar af det för anstalten gällande

reglemente och med vilkor att vederbörande seminariestyrelse erlade

de afgifter till anstalten, som enligt reglementet borde för lärarne och

lärarinnorna utgå; samt

att lärarne och lärarinnorna måtte få räkna tjenstgöringen vid

landstingsseminariernas öfningsskolor sig till godo för rätten till uppflyttning

i högre lönegrad.

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december

1900 har i denna fråga departementschefen anfört följande:

»Genom nådiga kungörelsen den 9 augusti 1884 förordnades, att

lärare och lärarinnor vid de af landsting inrättade seminarier för bildande

af småskolelärare och lärarinnor skulle erhålla rätt till tjenstårsberäkning

och pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning lika

med folkskolelärare, under vilkor: att seminariet såväl i afseende på

undervisningstid som i öfrigt vore ordnadt i full öfverensstämmelse med

föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 11 januari 1878 (nu nådiga

stadgan den 28 maj 1897); att seminariet stäldes under en särskild, af

vederbörande landsting utsedd styrelse, bestående af minst tre personer,

hvilken egde att antaga och afskeda seminariets lärare och lärarinnor

samt till pensionsinrättningen skulle erlägga stadgade pensionsafgifter

för de läraretjenster vid seminariet, som vore delaktiga i inrättningen,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

21

och lemna föreskrifna år suppgifter; samt att de läraretjcastorr för hvilka

seminariets styrelse kunde erhålla delaktighet i pensionsinrättningen,

i afseende på lärares kompetens och löneförmåner vore likstälda med

ordinarie läraretjenster vid folkskola; och skulle i öfrigt pensionsinrättningens

reglemente i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Vid 1897 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om

rätt för småskolelärare och småskolelärarinnor vid de med landstingsseminarier

förenade öfningsskolor till delaktighet i småskolelärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalt. Motionären anfthde, bland annat: Genom

nådiga kungörelsen af den 9 augusti 1884 hade folkskolelärare och

lärarinnor vid af landsting inrättade seminarier erhållit rätt till delaktighet

i folkskolelärarnes pensionsinrättning. I den Riksdagens skrifvelse,

som föranledt samma kungörelse (år 1882, skrifvelsen n:o 63),

hade Riksdagen erinrat, att flere landsting, i öfverensstämmelse med

kungörelse af den 11 juni 1878, inrättat seminarier för utbildande af

lärare och lärarinnor för småskolor, men att det, för att göra det möjligt

att till lärare och lärarinnor vid dessa anstalter erhålla kunniga och

skickliga personer, vore af vigt, att tjenstetiden vid dylikt seminarium

i afseende å tjenstårsberäkning och pensionsrätt räknades dem till godo,

liksom om de tjenstgjort vid folkskola. Hvad Riksdagen sålunda anfört

borde hafva sin tillämpning äfven på småskolelärare och småskolelärarinnor

vid de med seminarierna förenade öfningsskolor na, hvad beträffade

rätt till delaktighet i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Emellertid vore dessa lärare, äfven om de kunde förete examensbetyg

från något under offentlig kontroll stående seminarium, icke

berättigade till denna delaktighet. Dock vore deras verksamhet vid

nyssnämnda öfningsskolor icke mindre magtpåliggande än deras kamraters

vid de vanliga småskolorna. De med landstingsseminarierna förenade

öfningsskolorna vore nödvändiga för att bereda seminarieelerverna

tillfälle till praktisk utbildning; de borde i sin egenskap af småskolor

vara ett slags mönsterskolor i sin ort och förutsatte derför hos lärarno

eu god undervisningsskicklighet; de stode under eu synnerligen noggrann

kontroll af seminariernas styrelser och föreståndare; de berodde

slutligen den första undervisningen åt eu mängd barn, för livilka, derest

dessa öfningsskolor ej funnes, måste beredas tillträde till de vanliga

småskolorna, hvilkas antal och lärarekrafter i följd deraf måste ökas.

Att den ekonomiska ställningen under sådana förhållanden skulle ställas

bekymmersammare för lärare och lärarinnor .vid dessa öfningsskolor än

för lärare vid småskolorna, kundo ej vara öfverensstämmande med

billighet och rättvisa. Uppenbart vore äfven, att personer med småskole
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lärarekompetens icke gerna skulle söka anställning vid dessa öfningsskolor,

enär en tjenstgöring vid dem icke berättigade till ålderdomsunderstöd.

På grund af livad motionären sålunda anfört, hemstälde han, att

Riksdagen ville besluta, att småskolelärare och lärarinnor vid de öfningsskolor,

som vore förenade med de af landsting inrättade seminarier

för bildande af småskolelärare och småskolelärarinnor, berättigades att

räkna sig till godo sin tjenstetid vid dessa öfningsskolor med afseende

på tjenstår och rätt till understöd i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

liksom om de vid småskolor tjenstgjort, hvarvid

tjenstetid och undervisningstid borde beräknas i öfverensstämmelse med

föreskriften i § 10 af Kongl. Maj ds reglemente för samma anstalt den

22 juni 1892 — under vilkor att vederbörande seminariestyrelse erlade

de utgifter till anstalten, som enligt samma reglemente borde för läraretjensterna

utgå, äfvensom för öfrigt i tillämpliga delar iakttoge reglementets

föreskrifter; hvarjemte motionären, för den händelse Riksdagen

icke skulle vilja fatta ett beslut förr än officiel utredning förelåge,

alternativt hemstälde, att Riksdagen ville besluta att hos Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Majd, efter verkstäld utredning af frågan,

till Riksdagen afgifva framställning i ofvan omförmälda syfte.

Statsutskottet tillstyrkte emellertid, att motionen icke måtte föranleda

någon Riksdagens åtgärd. Som skäl härtill anförde utskottet:

att enär Riksdagen redan för de folkskolelärare och lärarinnor, som

anstäldes vid ifrågavarande öfningsskolor, medgifvit rätt till delaktighet

i folkskolelärarnes pensionsinrättning, och vid åtskilliga af berörda

öfningsskolor jemväl anstälts folkskolelärare och folkskolelärinnor

samt vid några af dessa skolor anstälda småskolelärarinnor redan hade

rätt till delaktighet i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

på grund deraf att ifrågavarande skolor vore kommunala småskolor,

som på samma gång användes såsom öfningsskolor för utbildande af

småskolelärarinnor, utskottet icke funnit skäl tillstyrka Riksdagen vidtaga

den af motionären föreslagna åtgärden, hvilken innebure ett afsteg

från en af de vigtigaste grunderna för berörda ålderdomsunderstödsanstalt,

nemligen den, att endast de lärare och lärarinnor vid småskolor

vore berättigade till understöd från anstalten, för hvilkas aflönande tillskott

af allmänna medel åtnjötes; samt att härtill komme, att det syntes

utskottet vara för småskolelärareseminariernas uppgift att utbilda lärare

och lärarinnor vid småskolor fördelaktigare att, såsom redan flerstädes

skedde, vid de med seminarierna förenade öfningsskolorna använda

folkskolelärare och lärarinnor, hvarförutom, der småskolelärarinnor an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

23

vändes, dessa i allmänhet hade bättre löneförmåner än de vid vanliga

småskolor anstälda småskolelärarinnor.

I enlighet med statsutskottets hemställan blef omförmälda motion

af Riksdagen afslagen.

Sedan emellertid Riksdagen påföljande år, med anledning af Kongl.

Maj:ts framställning, medgifvit, att bidrag af allmänna medel finge utgå

till aflönande af de folkskole- och småskolelärare och lärarinnor, hvilka

vore anstälda vid af landsting eller stad, som ej i landsting deltoge,

anordnadt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid småskola

m. m., blef genom nådig kungörelse den 27 maj 1898 förordnadt,

att landsting eller stad, som ej i landsting deltoge, egde att till aflönande

af lärare och lärarinnor vid af landstinget eller staden inrättadt

seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid småskola och mindre

folkskola eller af biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola uppbära

bidrag af allmänna medel enligt samma grunder, som gälde med afseende

på de lönetillskotf, hvilka af statsmedel utginge till skoldistrikt

för aflönande af lärare och lärarinnor vid distriktets folk- och småskola,

under vilkor: att seminariet vore ordnadt i öfverensstämmelse

med gällande föreskrifter angående pröfning vid under offentlig kontroll

stående seminarium för anställning som lärare vid småskola och

mindre folkskola eller som biträdande lärare vid folkskola; att seminariet

vore stäldt under en särskild, af vederbörande landsting eller stad

utsedd, af minst tre personer bestående styrelse, hvilken egde att antaga

och afskeda seminariets lärare och lärarinnor; att lärarne och lärarinnorna

hade samma behörighet, som, derest distrikt skulle ega rätt till

statsbidrag till lärares och lärarinnors aflöning, fordrades för anställning

vid folkskola eller småskola; att seminariets lärare och lärarinnor egde

minst lika stora löneförmåner som dem, hvilka vore stadgade för lärare

och lärarinnor vid folk- och småskolor; att lärarne och lärarinnorna

tjenstgjorde vid seminariet eller dess öfningsskola minst 34x/2 veckor

årligen och minst 20 timmar i veckan; samt att lärarne liksom lärarinnorna

vore anstälda med ömsesidig rätt till uppsägning på viss tid.

Enligt denna kungörelse kunna således landsting och stad, som

ej i landsting deltager, till aflönande af lärare och lärarinnor vid af

dem anordnadt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid

småskolan erhålla bidrag af statsmedel, vare sig att ifrågavarande lärare

och lärarinnor hafva samma behörighet och minst samma löneförmåner

som folkskolelärare och folkskolelärarinnor eller de ega den kompetens

och minst de löneförmåner, som äro föreskrifna för lärare och lärarinnor

vid småskola.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Fortfarande hafva emellertid af dessa lärare och lärarinnor endast

folkskolelärare och folkskolelärarinnor rätt till pension. Genom nyssnämnda

nådiga kungörelse den 27 maj 1898 blef dock ett af de vigtigaste

skäl, som föranledde Riksdagens afslag å omförmälda motion,

undanröjdt. Anställandet af småskolelärare och småskolelärarinnor vid

ifrågavarande öfningsskolor har nu fått ett visst berättigande derigenom,

att bidrag af allmänna medel få utgå till deras aflönande, och det synes

derför billigt och följdrigtigt, att de äfven få rätt till ålderdomsunderstöd

i likhet med de småskolelärare och småskolelärarinnor, som tjenstgöra

vid småskolorna i de särskilda skoldistrikten. Visserligen torde

det i allmänhet vara förmånligare att vid småskolelärareseminariernas

öfningsskolor anställa personer, som aflagt folkskolelärarexamen, än

sådana, som endast vunnit kompetens till småskolelärare; men då det

medför mindre kostnader att anställa småskolelärare och småskolelärarinnor

och då det visat sig, att äfven sådana kunna med framgång

handhafva ifrågavarande befattningar, vore det obilligt att för landstingsseminariernas

styrelser försvåra anställandet vid öfningsskoloma af

dugande småskolelärare och småskolelärarinnor genom att förneka dessa

att komma i åtnjutande af understöd från småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Erhålla sådana lärare och lärarinnor vid landstingsseminariernas

öfningsskolor rätt att bekomma understöd från nämnda anstalt, pålägger

man ej dermed anstalten någon nämnvärd ekonomisk börda. Äfven

om ett landstingsseminarium anordnades i hvarje län och en småskolelärare

anstäldes vid öfningsskolan vid hvart och ett af dessa seminarier,

skulle antalet af de lärare, hvarom här är fråga, komma att uppgå till

allenast tjugufyra. För närvarande är antalet af dylika lärare betydligt

mindre. Enligt uppgifter från landtränterierna utbetalades under år

1899 bidrag af allmänna medel till aflönande endast af tre vid landstingsseminarierna

anstälda småskolelärare.

De afgifter till ålderdomsunderstödsanstalten, som de särskilda

skoldistrikten, enligt § 3 i nådiga reglementet för småskolelärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalt den 22 juni 1892, äro skyldiga att erlägga,

skulle, om ifrågavarande lärare erhålla rätt till understöd från nämnda

anstalt, landstingen utgifva för de småskolelärare, till hvilkas aflönande

landstingen äro berättigade att erhålla bidrag af allmänna medel.

Det för anstalten gällande reglemente borde naturligtvis i tilllämpliga

delar följas, äfven då fråga vore om understöd till småskolelärare

och småskolelärarinnor vid landstingsseminarierna.

Men för att förmå dugande personer att taga anställning vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

26

landstingsseminariums öfningsskola är det ej nog dermed, att de erhålla

rätt till ålderdomsunderstöd, utan de böra derjemte få räkna tjenstgöringen

vid dessa skolor sig till godo för rätten att bekomma ålderetillägg.

»

Vid det förhållande, att, genom den i öfverensstämmelse med Riksdagens

år 1898 fattade beslut af Kongl. Maj:t den 27 maj samma år

utfärdade kungörelse angående statsbidrag till aflönande af lärare eller

lärarinnor vid nu ifrågavarande seminarier, det förnämsta hinder, som

Riksdagen år 1897 ansåg föreligga mot bifall till en motion i liknande

syfte som Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag, torde hafva blifvit

undanröjdt, finner utskottet, med hänsyn jemväl till hvad i statsrådsprotokollet

blifvit i (ifrigt till stöd för framställningen anfördt, sig böra

biträda densamma, och får derför hemställa,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag må

vinna Riksdagens bifall.

4:o) Kongl. Maj:t har i punkten 4 under denna hufvudtitel föreslagit

Riksdagen att för beredande af delaktighet i lärarnes vid elementarläroverken

enke- och pupillkassa åt innehafvarne af 15 nya lektorsoch

65 nya adjunktsbefattningar vid de allmänna läroverken samt 1

rektors- och 3 lektorsbefattningar vid tekniska elementarskolan i Hernösand

bevilja ett belopp af 9,965 kronor till höjning af det såsom bidragtill

pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

pedagogier, seminarier m. m. för närvarande utgående belopp 69,851

kronor.

öfver denna framställning, som står i samband med en af Kongl.

Maj:t under åttonde hufvudtiteln gjord framställning om ökning af antalet

ordinarie lärarebefattningar vid de allmänna läroverken och vid

tekniska elementarskolan i Hernösand, kommer utskottet att framdeles

afgifva utlåtande; hvilkot utskottet härmed skolat för Riksdagen

anmäla.

5:o) Uti två inom riksdagen väckta motioner hafva inom Första

Kammaren herr P. M. Söderberg (motion n:o 7) och inom Andra Kammaren

herr J. W. Spånberg, med hvilken friherre /. von Knorl ing instämt,

(motion n:o 22) sammanstämmande föreslagit, att Riksdagen ville besluta att

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter anstäld

Bik. till Hiksd. Fiol. IDOL 4 Samt. 1 Afd. 11 Haft. 4

Ang. bidrag

till lärarnes vid

elementarläroverken

enke- och

''pupillkassa.

[4]

Angående två

inom Riksdagen

väckta

motioner.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

utredning, inkomma till nästa Riksdag med förslag till lämplig förhöjning

af lärares vid högre folkskola maximidelaktighetsbelopp i folkskolelärarnes

pensionsinrättning.

Beträffande den utredning i frågan, som motionärerna förebragt,

och de skäl, hvilka de till stöd för sitt förslag anfört, tillåter sig utskottet

att hänvisa till sjelfva motionerna, hvilka i hufvudsak äro med

hvarandra lika lydande.

Upprepade gånger hafva, på sätt motionärerna jemväl erinrat, framställningar

hos’ Riksdagen gjorts om höjande af högsta delaktighetsbeloppet

i folkskolelärarnes pensionsinrättning. Dessa framställningar

hafva emellertid städse af Riksdagen afslagits. Deremot har Riksdagen

behjertat de lägre aflönade folkskolelärarnes intressen genom att bereda

dem dels vid 1898 års riksdag ett andra ålderstillägg å 100 kronor och

dels vid 1900 års riksdag ett tredje ålderstillägg, likaledes å 100 kronor,

hvarjemte vid sistnämnda riksdag jemväl beslöts, att rätt till kofoder

skulle upphöra och begynnelselönen i stället höjas med 100 kronor till

700 kronor. Enligt dessa medgifvanden kommer numera hvarje folkskolelärare

att, sedan de tre ålderstilläggen intjenats, vinna högsta delaktighet

i pensionsinrättningen, nemligen för 1,000 kronor. För genomförande

af den ökade pensionering, som häraf blifver en följd, har det

ordinarie årliga ''anslaget till sagda pensionsinrättning måst höjas vid

1898 års riksdag med 50,000 kronor och vid 1900 års riksdag med

ytterligare 120,000 kronor. Enär pensionsinrättningens ekonomiska

ställning befunnits mindre tillfredsställande, nödgades Riksdagen derjemte

år 1898 till tryggande af densamma öka berörda anslag med

95,000 kronor utöfver ofvannämnda 50,000 kronor, hvadan den sammanlagda

ökningen vid dessa tre riksdagar belöpt sig till 265,000 kronor.

Under sådana förhållanden synes man vara manad till största försigtighet

vid bedömandet af frågor, som kunna innebära ytterligare

höjning af statens kostnader för folkskolelärarepersonalens pensionering.

Och att Riksdagen då skulle för de nu ifrågavarande lärarne vid högre

folkskolor, hvilkas antal är jemförelsevis ringa, och som ingalunda torde

vara de, som åtnjuta de högsta aflöningarna bland folkskolelärarepersonalen,

ställa i utsigt en sådan höjning, som motionärerna ifrågasatt,

anser utskottet icke vara tillrådligt, helst någon utredning angående

de ökade kostnader, som af en dylik höjning skulle för statsverket uppstå,

icke föreligger. Då dertill kommer, att de högre folkskolorna icke

vunnit någon lifligare anslutning inom landet, utan blifvit ersatta med

andra skolformer, kan utskottet icke tillstyrka, att för ifrågavarande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

lärares skull vidtages en åtgärd, som måliända skulle hafva till indirekt

följd en allmän höjning af delaktighetsbeloppet och derigenom högst

betydligt ökade utgifter för statsverket. Utskottet hemställer derför,

attj herr Söderbergs och herr Spånbergs ifrågavarande

motioner icke må af Riksdagen bifallas.

6:o) Uti en den 15 sistlidne februari till Riksdagen aflåten proposition

(n:o 43) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva sådan

ändring i den för flottans pensionskassa gällande stat, att kammarskrifvarens

lön, som, enligt nu gällande bestämmelser, efter 5 års tjenstgöring

i samma grad ökades med 500 kronor, matte efter 10 års väl

vitsordad tjenstgöring i denna grad ökas med ytterligare 500 kronor,

att utgå och beräknas på samma sätt som det första ålderstillägget, eller

från och med året näst efter det, under hvilket den för ålderstilläggets

erhållande föreskrifna tjenstetid blifvit uppnådd.

Enligt hvad af det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll

öfver sjöförsvarsärenden för nämnda dag inhemtas, har departementschefen

då föredragit en af direktionen öfver flottans pensionskassa till

Kongl. Maj:t stäld skrifvelse den 20 augusti 1900, deruti direktionen

gjort framställning om beredande af rätt till ett andra ålderstillägg för

den vid kassan anstälde kammarskrifvaren, och har departementschefen

härvid anfört, att enligt den af Kongl. Maj:t den 22 januari 1892 faststälda

stat för flottans pensionskassa tillkomme den vid kassan anstälde

kammarskrifvaren följande aflöningsförmåner: lön 1,200 kronor, tjenst - göringspenningar 30Ö kronor samt, efter 5 års tjenstgöring, en tillökning

i lönen af 500 kronor. Samma förmåner hade tillkommit denne tjensteman

såsom kammarskrifvare vid amiralitetskrigsmankassan enligt den

före sistnämnda dag gällande staten för amiralitetskrigsmanskassan.

Vid den tidpunkt, då nyssnämnda stat för flottans pensionskassa

faststäldes, hade kammarskrifvaren vid kassan beträffande aflöningsförmåner

varit likstäld med de vid flottans stationer anstälda kammarskrifvarne,

livilka åtnjutit 1,200 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar

samt varit berättigade till en lönetillökning af 500

kronor efter 5 års tjenstgöring. Härutinnan hade emellertid år 1899

skett en ändring, i det att kammarskrifvarne vid flottans stationer, på

grund af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,

tillerkänts rätt till ett andra ålderstillägg efter 10 års tjenstgöring.

Den nuvarande innebafvaren af kammarskrifvarebefattuingen vid

Ang. ett andra

ålderstillägg

åt kammarskrifvaren

vid

flottans pensionskassa.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Angående anslagen

under

pensionsstaten,

flottans pensionskassa, hvilken tjensteman utnämnts till sin befattning

den 16 november 1891, skulle, enligt hvad direktionen meddelat, derest

en dylik bestämmelse som den nyss angifna beträffande kammarskrifvare,

tillhörande flottans civilstat, vore på honom tillämplig, vara berättigad

till ett andra ålderstillägg från och med ingången af år 1902.

Med stöd af nu anförda förhållanden och på det att kammarskrifvaren

vid flottans pensionskassa måtte i förevarande hänseende blifva likstäld

med sina vederlikar vid flottan, hade direktionen hemstält, att åtgärder

måtte vidtagas för beredande af rätt till ett andra ålderstillägg å 500

kronor jemväl för kammarskrifvaren vid flottans pensionskassa.

Då Riksdagen år 1879 bifallit Kong]. Maj:ts framställning om

pensionsrätt för löntagare å amiralitetskrigsmanskassans stat, hade Riksdagen

dervid fäst det förbehåll, bland annat, att den för samma löntagare

då gällande stat icke finge, hvad anginge beloppet af de till

dem utgående löner, tillökas eller förhöjas, med mindre Riksdagen medgåfve

en sådan förändring. I följd häraf erfordrades, ehuru det nu

ifrågasatta ålders till ägget skulle, likasom öfriga aflöningsförmåner för

kassans tjenstemän, utgå af kassans medel, Riksdagens bifall för genomförande

af den utaf direktionen föreslagna förändringen.

Departementschefen hade vidare anfört, att han för egen del i likhet

med direktionen funne det vara billigt, att ifrågavarande tjensteman,

hvilken i öfrigt vore likstäld med de flottans civilstat tillhörande kammarskrifvarne

och hvilkens tjenstgöring syntes vara fullt lika magtpåliggande

som desses, jemväl erhölle den förmån af ett andra ålderstillägg, som

numera tillkomme de sistnämnde.

Hvad i statsrådsprotokollet sålunda åberopats och anförts finner

utskottet utgöra fullt skäl för medgifvande, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,

af ett andra ålderstillägg åt ifrågavarande tjensteman, och hemställer

utskottet derför,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må vinna Riksdagens bifall.

7:o) I afseende å öfriga anslag under pensionsstaten har någon

förändring icke föreslagits, och får utskottet hemställa,

att samtliga de anslag under pensionsstaten, i

afseende å hvilka förändring icke blifvit härofvan

ifrågasatt, må i riksstaten för år 1902 upptagas med

oförändrade belopp.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

29

Allmänna indragningsstaten.

8:o) Uti två inom Riksdagen väckta, i afseende å yrkandet och

motiveringen lika lydande motioner hafva herr P. Hansson i motionen

n:o 12 inom Första Kammaren samt herr C. W. Hultstein i motionen

n:o 40 inom Andra Kammaren föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja

förre godsegaren Fritluof Sandberg, nn boende i Helsingborg, skadestånd

för mot honom den 14 juni 1877 af benådad lifstidsfånge begånget våld

antingen en ersättning en gång för alla af 10,000 kronor eller ock en

årlig pension under hans återstående lifstid af 1,000 kronor.

I afseende å de skäl, motionärerna anfört till stöd för nämnda

framställning, tillåter sig utskottet hänvisa till sjelfva motionerna, af

hvilka den åt herr Hansson väckta är åtföljd af, förutom samma bilagor,

som förefinnas till herr Hultsteins motion, jemväl prestbetyg, utvisande,

bland annat, storleken af Sandbergs familj, äfvensom ransakningshandlingarna

angående det mot Sandberg föröfvade öfvervåld.

Den af motionärerna uttalade grundsats, att, om staten återskänker

en lifstidsfånge friheten, staten bör åtaga sig att ersätta all den

skada, som den benådade genom brottsliga handlingar kan komma att

tillfoga enskilda samhällsmedlemmar, kan utskottet icke tillerkänna

giltighet, enär dylika fångar icke torde lösgifvas, om icke deras visade

uppförande och andra omständigheter gifva tillräcklig anledning antaga,

att deras sinnesart vunnit erforderlig förbättring. Bland de skäl, som

motionärerna i öfrigt åberopat, anser utskottet, att någon, ehuru, enligt

utskottets mening, dock icke afgörande betydelse endast skulle möjligen

kunna tillmätas den omständighet, att Sandberg tillfogats de ifrågavarande

skadorna under det att han i egenskap af tillsyningsman öfver

försvarslösa personer varit i tjenstutöfning stadd. Emellertid torde

den omständighet, att det icke befunnits erforderligt att tidigare än nu

skett framställa anspråk på godtgörelse derför utgöra tillräcklig anledning

att icke nu, sedan mer än 23 år förflutit, från våldets undergående,

bevilja dylik godtgörelse. Utskottet får af dessa skäl hemställa,

att herr Hanssons och herr Hultsteins ifrågavarande

motioner icke må af Riksdagen bifallas.

Angående två

inom Riksdagen

väckta

motioner.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

åt förre arbetaren

vid OscarFredrihborgsfästningsbyggnad

J. It.

Bjurström.

[5.]

9:o) Kongl. Maj:t har i punkten 5 under denna hufvuatitel i statsverkspropositionen

föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att vid

Oscar-Fredriksborgs fästningsbyggnad såsom bergsprängare förut anstälde

arbetaren Johan Richard Bjurström måtte under sin återstående lifstid å

allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 200 kronor

att utgå från och med början af år 1900.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 7 december

1900 har departementschefen i detta ärende anfört följande (sid. 58—60):

»Uti skrifvelse af den 6 mars innevarande år bar arméförvaltningen

å fortifikations- och civila departementen, med tillstyrkan af

nådigt bifall, till Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemnat en af chefen för

fortifikationen gjord underdånig framställning om beredande af pension

å allmänna indragningsstaten från och med innevarande år åt bergsprängare^

Johan Richard Bjurström, hvilken genom olyckshändelse

blifvit svårt skadad under arbete för kronans räkning; varande härvid

fogade prest- och läkarebetyg för Bjurström samt en af vederbörande

arbetsbefälhafvare afgifven rapport om förloppet vid omförmälda tilldragelse.

Af dessa handlingar inhemtas hufvudsakligen:

att Bjurström, som är född den 26 april 1869 och gift, den 17

oktober 1899 erhållit anställning vid befästningsarbetena å Fredriksborgsplatån

samt påföljande dag, då han jemte två andra bergsprängare,

af hvilka den ene, arbetsförman, varit sysselsatt med urbränning af

ett 4 fot djupt borrhål, blifvit svårt skadad i högra handen till följd

af att sprängskottet gått af, innan Bjurström hunnit aflägsna sig från

platsen;

att, enligt arbetsbefälhafvarens rapport om olyckshändelsen, orsaken

till olyckan vore att tillskrifva Bjurströms misstag om tiden för

explosionens inträffande, enär han varit så uteslutande upptagen af

det arbete, som rörde urbränningen, att han icke beräknat den tid,

stubintråden hade att brinna, innan den var slut;

att, enligt intyg af underkirurgen vid serafimerlasarettet I. Lönnberg,

Bjurström vårdats å lasarettets kirurgiska afdelning från den 18

oktober till den 22 december 1899, hvarvid utrönts, att skottet träffat

insidan af högra handen, som söndersargats, så att endast tummen,

ehuru i något skadadt skick, kunnat vid amputation bibehållas, samt

att det qvarstående lyte, Bjurström lidit, utgjordes af förlust af hela

högra handen utom tummen, hvars rörlighet dock vore betydligt in
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It

31

skränkt, om ock dess kraft vore rätt god, till följd hvaraf med stöd

af de ungefärliga beräkningar, hvilka svenska olycksfallförsäkringsbolag

begagnade, Bjurströms invaliditetsgrad borde uppskattas till 40

å 50 procent af hans arbetsförmåga;

samt att chefen för fortifikationen uti sin underdåniga framställning

hemstält, att, då den olyckshändelse, hvaraf Bjurström drabbats,

synts hafva gjort honom till invaliditetsgrad jemförlig med en vid

Karlsborgs fästningsbyggnad förut anstäld arbetare August Johansson,

hvilken den 29 mars 1899 under arbete å Varberget blifvit skadad i

venstra benet, så att detsamma måst amputeras, pensionen för Bjurström

måtte bestämmas till enahanda belopp, som vid senaste riksdag

föreslagits för bemälde Johansson, eller 300 kronor.

Uti häröfver infordradt utlåtande har statskontoret andragit, att,

enligt det vid nästföregående riksdag framlagda förslag till lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet, arbetsgivare

skulle vara pligtig att efter vissa närmare angifna grunder

utgifva ersättning, der arbetare skadats till följd af olycksfall i arbetet

och han ej uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig

skadan. Sålunda skulle, om olycksfallet medfört för framtiden bestående

förlust eller minskning af arbetsförmågan, i ersättning utgifvas

en årlig lifränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det

lägre belopp, som svarade emot arbetsförmågans minskning. Derest

dessa grunder för arbetsgivares ersättningsskyldighet tillämpades på

nu föreliggande fall, syntes det statskontoret, som borde Bjurström

hafva att af staten påräkna en årlig lifränta af 150 kronor, hvilket

belopp statskontoret derför hemstälde, måtte af Riksdagen begäras

såsom pension åt Bjurström för hans återstående lifstid, att utgå från

och med 1900 års ingång.

På grund af hvad sålunda förekommit och då jag, vid det förhållande

att Bjurström genom berörda olyckshändelse mistat högra

handen, anser hans invaliditetsgrad böra uppskattas till något högre

procent af hans arbetsförmåga än den af statskontoret beräknade, men

jag å andra sidan icke kan till fullo biträda det af chefen för fortifikationen

i ämnet afgifna förslag, får jag härmed i underdånighet hemställa,

det Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att vid Oscar-Fredriksborgs fästningsbyggnad såsom bergsprängare

förut anstälde arbetaren Johan Richard Bjurström må under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension

af 200 kronor, att utgå från och med början af år 1900.»

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottet, som anser pension af statsmedel böra beredas ifrågavarande

under arbete i statens tjenst genom olyckshändelse svårt

skadade arbetare, och som icke har något att emot pensionens föreslagna

belopp erinra, hemställer,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må vinna Riksdagens bifall.

Ang. pension 10:o) Uti punkten 6 under denna hufvudtitel har Kongl. Makt

mästaren j. J. föreslagit Riksdagen att medgifva, att smedsmästaren, föreståndaren

Lundberg.

[6- ''

för Svea ingeniörbataljons smides-, fil- och plåtslagareverkstäder Johannes

Jonsson Lundberg måtte från och med månaden näst efter den, då han

blefve från sin befattning entledigad, under sin återstående lifstid åtnjuta

pension från allmänna indragniugsstaten till belopp af 750 kronor

årligen.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 21 december

1900 har departementschefen i detta ämne anfört följande:

»Hos Kongl. Maj:t har chefen för fortifikationen i underdånig

skrifvelse den 13 nästlidne november anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes

hos Riksdagen göra framställning om beviljande af pension å allmänna

indragningsstaten för smedsmästaren, föreståndaren för Svea ingeniörbataljons

smides-, fil- och plåtslagareverkstäder Johannes Jonsson Lundberg,

dervid nämnde chef, med bifogande af prest- och läkarebetyg

för Lundberg jemte intyg om hans ekonomiska ställning, samt under

erinran, att innevarande års Riksdag tillerkänt murmästaren vid Karlsborgs

fästningsbyggnad N. J. Nilsson en pension af 750 kronor, motsvarande

hälften af hans kontanta aflöning, hemstält, att pensionen

för Lundberg, hvilken uppbure ett årligt arfvode af 1,800 kronor,

måtte föreslås till 900 kronor för år, att utgå från och med månaden

näst efter den, då han blefve från sin befattning entledigad.

Till stöd för denna framställning har chefen för fortifikationen

anfört, att Lundberg, som vore född den 8 april 1837 och således öfver

63 år gammal, i nära 24 år varit anstäld såsom föreståndare samt

lärare i smedsyrket vid ofvannämnda verkstäder med skyldighet att

äfven sjelf deltaga i alla förekommande arbeten; att han under denna

sin långa tjenstetid utbildat ett stort antal handtverkssoldater i smedsyrket

samt äfven i öfrigt varit staten till stor nytta vid fältingeniörmaterielens

tillverkning och underhåll; att han af sitt arbetsbefäl erhållit

vitsord om framstående yrkesskicklighet, nit och pligttrohet i

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

33

sitt synnerligen ansträngande arbete samt om ett i allo hedrande uppförande;

att hans aflöning, som under de senaste elfva åren utgjort

1,800 kronor om året, icke möjliggjort några besparingar till skydd

mot nöd och bekymmer på ålderdomen, hvarför han, som jemväl haft

hustru att försörja, befunne sig i obemedlade omständigheter; samt att

utöfvandet af ofvanberörda verksamhet haft så menligt inflytande på

hans helsotillstånd, att han för framtiden vore otjenstbar.

Uti häröfver infordradt och den 22 sistlidne november afgifvet

underdånigt utlåtande har statskontoret anfört, att, då Lundberg numera

enligt vederbörande läkares intyg vore »utsliten och hädanefter otjenstbar»

samt dessutom befunne sig i obemedlade omständigheter, statskontoret

ansåge staten böra lemna Lundberg något bidrag till underhåll

för hans återstående dagar, i följd hvaraf statskontoret, som likväl med

afseende å Lundbergs jemförelsevis korta tjenstetid funne hans pension

icke böra sättas till högre belopp än det, som beviljats förbemälde

Nilsson, eller 750 kronor, tillstyrkte propositions aflåtande till Riksdagen

om beviljande af pension åt Lundberg å sistnämnda belopp.»

På grund af hvad sålunda förekommit och staten, lika litet

som en enskild husbonde, torde kunna undandraga sig att lemna nödigt

underhåll åt en gammal och pligttrogen tjenare, sedan denne till följd

af ålder och sjuklighet icke vidare förmår att sjelf bidraga till sitt

uppehälle, har departementschefen, som ansåge pensionsbeloppet skäligen

kunna sättas till det af statskontoret föreslagna, hemstält om aflåtande

af nu förevarande framställning.

Ehuruväl Lundberg hvarken i afseende på lefnadsålder eller antal

tjenstår torde kunna anses hafva till fullo uppfylt betingelserna för

erhållande af pension, har likväl utskottet i betraktande af hans väl

vitsordade tjenstgöring samt med hänsyn dertill, att han numera är

otjenstbar, och detta förhållande, enligt hvad chefen för fortifikationen

upplyst, föranledts genom menligt inflytande på hans helsa af hans

verksamhet i statens tjenst, ansett sig böra tillstyrka, att pension måtte

med det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp Lundberg beredas; och får

utskottet derför hemställa,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

ll:o) Kongl. Maj:t har i punkten 7 under denna hufvudtitel föreslagit

Riksdagen medgifva, att länsmannen i Daga härad af Södermanlands

län Erik Adolf Ncesström måtto för sin återstående lifstid ä ullBih.

till Biksd. Prof. 11)01. 4 Sami. 1 A/d. 11 Uäft. 5

Ang. ''pension

för länsmannen

E. A.

Ncesström.

[7-]

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

manna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 900 kronor, att

utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle afsked.

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 21 december 1900

innehåller i detta ämne följande (sid. 26—27):

Departementschefen föredrog en af länsmannen i Daga härad af

Södermanlands län Erik Adolf Nsesström till Kongl. Maj:t stäld, af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda län med skrifvelse den 22

augusti 1990 insänd ansökning, att, enär han alltsedan den 1 oktober

1893 till följd af sjukdom varit tjenstledig och enligt ansökningen

bifogadt läkarebetyg på grund af kronisk sjukdom vore för all framtid

oförmögen att sköta sin tjenst, Kongl. Maj:t täcktes åt honom utverka

pension med vilkor att han från tjensten afginge.

Af handlingarne i ärendet inhemtades, att Nassström, som vore

född den 8 mars 1842, antagits till extra ordinarie landskontorist i

Södermanlands län den 16 februari 1874, befordrats till ordinarie landskontorist

derstädes den 24 december 1878 samt utnämnts till sin nu

innehafvande länsmanstjenst den 25 september 1886; att han alltifrån

den 1 oktober 1893 åtnjutit ständig tjenstledighet på grund af sjukdom;

samt att, enligt ett ytterligare af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

infordradt, utaf extra provinsialläkaren A. G. Nyblin den 18 september

1900 utfärdadt betyg, Nmsström på grund af den kroniska sjukdom,

hvaraf han lede, för all framtid vore oförmögen att sköta sin tjenst.

För egen de! hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordat bifall

till ansökningen, under framhållande, bland annat, att det vore uppenbart,

att tjensten skulle i betänklig grad lida af att år efter år uppehållas på

tillfälliga förordnanden, hvilket förhållande i särdeles hög grad framträdde

med afseende på en tjensteman, som lefde i den ständiga beröring med

allmänheten och så ingrepe i dess förhållanden som en länsman, att, då

vikarierna, hvilka åtnjöte ett ringa arfvode och följaktligen icke bibehölle

förordnandet längre än till dess något bättre erbjöde sig, måste

ofta ombytas, den tillsyn om ordning och fullgörande af gällande föreskrifter,

som ålåge länsmannen, blefve ojemn och slapp, samt att, då

vikarierna saknade den erfarenhet i behandlingen af förekommande

ärenden, som endast genom en längre tids praktik kunde vinnas, de

ej heller kunde för befolkningen lemna det stöd och den ledning, som

önskvärd! och vigtigt vore.

Efter härå erhållen remiss hade statskontoret inkommit med utlåtande

af den 21 september 1900 och deruti — jemte meddelande, att

aflöningsförmånerna vid ifrågavarande länsmanstjent utgjordes af lön

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

35

900 kronor, deraf boställsförmån, uppskattad till 810 kronor, tjenstgöringspenningar

600 kronor och expensmedel 100 kronor — då genom

de företedda läkarebetygen finge anses vederbörligen styrkt, att sökanden

vore för all framtid urståndsatt att sköta sin tjenst, och då det icke

kunde vara med det allmännas intresse förenligt, att länsmanstjensten

under en tid af omkring åtta år, som återstode till dess sökanden i

författningsenlig ordning kunde afgå med pension å allmänna indragningsstaten,

uppebölles af vikarie med otillräcklig aflöning, med fästadt

afseende jemväl å hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet

anfört, hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att åt länsmannen

Nmsström för hans återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

bevilja en årlig pension af 900 kronor att utgå från och med

månaden näst efter den, hvarunder afsked från tjensten blefve honom

beviljadt.

Enär det, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållit,

torde vara synnerligen olämpligt, att en länsmans tjenstebefattning

varder under den långa tid af ej mindre än åtta år, som återstår innan

Nsesström kan blifva berättigad till pension, uppehållen af tillfälliga

vikarier, anser utskottet pension böra redan nu Nsesström beredas.

Visserligen är han, enligt hvad utskottet inhemtat, nu berättigad att

från civilstatens pensionsinrättning erhålla afkortad pension med 450

kronor, men då, jemlikt § 11 af det för pensionsinrättningen den 9

juni 1899 utfärdade förnyade reglemente, sagda pension icke kommer

att utgå, ifall något underhåll af statsmedel beredes honom, lärer det

icke kunna undvikas, att åt Nsesström måste i sin helhet å indragningsstaten

anvisas en pension till det belopp, att han må finna med sin

fördel förenligt att afgå ur tjensten. Utskottet hemställer derför,

att Kong]. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må vinna Riksdagens bifall.

12:o). Kongl Maj:t har vidare under denna hufvudtitel föreslagit

Riksdagen, uti punkten 8, att medgifva, att förre ombudsmannen vid

statens jern vägsbyggnader, vice häradshöfdingen Johan Olof Emil Gustaf

Olai’ enka Selma Petronella Olåt, född Lindwall, och deras dotter Ingrid

Ylfva Gustava måtte från allmänna indragningsstaten från början af år

1901 åtnjuta, den förra, så länge hon förblefve enka, en årlig

pension af 500 kronor, och den senare, till dess hon uppnådde aderton

Ang. ''pension

åt förre ombudsmannen
J.

O. E. G.

Olai’ enka och

dotter.

[8-]

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

år eller, om hon dessförinnan trädde i gifte, till dess sådant skedde,

ett årligt understöd af 100 kronor.

Sistomförmälda statsrådsprotokoll innehåller härom följande:

Departementschefen föredrog en till Kongl. Maj:t ingifven skrift,

deruti förre ombudsmannen vid statens jernvägsbyggnader, vice häradshöfdingen

Johan Olof Emil Gustaf Olai’ enka, Selma Petronella Olai,

född Lindwall, med bifogande af dödsattest samt, i bestyrkt afskrift,

prestbevis och bouppteckning efter mannen med flere handlingar, anhållit,

att, då hon saknade medel att försörja sig och en omyndig dotter,

henne måtte beredas något understöd af allmänna medel.

Af de ingifna handlingarne i ärendet inhemtades, att Olai aflidit

den 2 juni 1900 till följd af ryggmergstvinsot (tabes dorsalis); att

han efterlemnat, utom enkan, fyra barn, deribland omyndiga dottern

Ingrid Ylfva Gustafva, född den 17 juni 1884; att enligt den efter Olai

upprättade bouppteckning, hvaraf framginge, att enkan Olai vunnit

boskilnad från sin man, tillgångarne i mannens bo värderats allenast

till 142 kronor 50 öre, under det att skulderna upptagits till 25,869

kronor 35 öre; att, enligt intyg af vederbörande pastorsembete och

roteman i Stockholm, enkan Olai, som vore född den 27 juli 1847,

befunne sig i obemedlade omständigheter; samt att enkan Olai icke

innehade pension eller åtnjöte annat understöd.

Öfver berörda ansökning hade jernvägsstyrelsen den 25 sistlidne

oktober afgifvit infordradt utlåtande och dervid yttrat, att Olai, hvilken

den 21 december 1864 antagits i statens tjenst, den 1 november 1869

blifvit anstäld som juridiskt ombud vid statens jernvägsbyggnader, i

hvilken befattning han i främsta rummet haft att ombesörja de rättegångar

samt liqvidations-, lagfarts- och andra ärenden, som erfordrats

för törvärfvandet åt staten af eganderätt till den mark, hvaröfver jernvägen

skulle framgå. Då denna tjenst, till följd af det af 1886 års

Riksdag vid beviljande af anslag för stambanans genom Norrland fortsättning

uppstäda vilkor angående skyldighet för landsting, kommuner

eller enskilde att kostnadsfritt upplåta den för jernvägen erforderliga

mark eller lemna ersättning för kostnaderna för markens förvärfvande,

indragits, hade Olai, som till följd af sin omförmälda sjukdom varit ej

blott oförmögen att sköta sin ombudsmannabefattning, utan ock i

i väsentligaste man inskränkt till förmågan att i öfrigt försörja sig

med arbete, med anledning af derom utaf Kongl. Maj:t, på hemställan

af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, gjord framställning, af 1888 års

Riksdag beviljats pension till belopp af 2,000 kronor. Till stöd för

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

37

sin berörda hemställan om pensionens beviljande hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hufvudsakligen anfört, att indragningen af Olai’ befattning

till följd af omständigheter, som icke gerna kunnat förutses

eller beräknas, vore för honom så mycket mera känbar, som den långa

tid, hvarunder han egnat sig åt statens jern vägsbyggnader, utan att

kunna i anseende till den mängd resor, som vore en följd af tjensten,

utöfva annan tjensteverksamhet, skulle hafva varit mer än tillräcklig

för att på annat håll bereda honom en tryggad ställning i statens tjenst;

att Olai’ tjenst varit i kanske högre grad än någon annan juridisk befattning

ansträngande till följd af de resor tjensten kräft, i synnerhet

under den tid, då jernvägsarbetena i Norrland samtidigt bedrifvits å

två från hvarandra aflägsna och icke med jernväg förenade distrikt;

att dessa resor antagligen vore en orsak till den svåra sjuklighet,

hvaraf Olai lede; samt att Olai vid utförande af de honom anförtrodda

göromål och förättningar ådagalagt ej mindre flit och skicklighet än

äfven redbarhet, ordning och nit.

Då af den vid Olai frånfälle upprättade bouppteckning framginge,

att skulderna med högst afsevärdt belopp öfverstigit tillgångarne, samt

dertill komme, att enkan Olai, enligt ansökningen bilagda intyg, icke

uppbure pension eller åtnjöte annat understöd, utan befunne sig i fullkomligt

medellösa omständigheter samt sålunda helt och hållet saknade

tillgångar till nödtorftig försörjning, hade jern vägsstyrelsen ansett sig böra

hemställa, det täcktes Kongl. Maj:t — med fästadt afseende såväl å

Olai’ ansträngande och väl vitsordade verksamhet i statens tjenst som

å den bekymmersamma belägenhet, hvari hans efterlefvande hustru

genom hans bortgång försatts — till nästsammanträdande Riksdag

aflåta proposition om beviljande åt enkan Olai af årligt understöd till

ett skäligen ansedt belopp af 600 kronor, att utgå från och med år

1901 och så länge hon lefde ogift.

I sammanhang härmed hade jernvägsstyrelsen erinrat, att, sedan

förre materialförvaltaren vid statens jern vägsbyggnader B. Fredriksson,

hvilken samtidigt med Olai vid 1888 års Riksdag erhållit pension till

belopp af 1,800 kronor, den 31 augusti 1889 aflidit, hans efterlemnade

enka, på Kongl. Maj:ts framställning, af 1890 års Riksdag tillerkänts

årlig pension till belopp af 400 kronor.

Efter remiss både statskontoret uti utlåtande den 30 november

1900 med afseende å hvad upplyst blifvit, ansett sig kunna äfven för

sin del biträda jernvägsstyrelsens nyssnämnda hemställan.

På grund af hvad i ärendet förekommit har statsrådet hemstält

att af Riksdagen måtte äskas pensioner åt enkan Olai å 500 kronor

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

åt landskanslisten

F. Kjerrman.

och åt hennes ofvanförmälda omyndiga dotter å 100 kronor, att utgå

under de i förslaget närmare angifna vilkor.

Utskottet finner sig af den i ärendet lemnade utredning ega anledning

tillstyrka beviljande af en pension å 500 kronor till enkan

Olai, hvaremot, i betraktande af att dottern Ingrid Ylfva Gustava Olai

under nästkommande juni månad uppnår en ålder af 17 år och alltså

torde kunna i väsentlig mån bidraga till sin egen försörjning, någon

pension — hvilken Kongl. Maj:t ifrågasatt skola efter 100 kronor om

året under högst ett och ett hälft år till henne utgå — icke synts

skäligen böra henne beviljas. Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

förre ombudsmannen vid statens jernvägsbyggnader,

vice häradshöfdingen Johan Olof Emil Gustaf Olai’

enka Selma Petronella Olai, född Lindwall, må från

allmänna indragningsstaten från början af 1901 åtnjuta,

så länge hon förblifver enka, en årlig pension af

500 kronor.

13:o). Uti en till Riksdagen den 22 februari 1901 afbiten proposition

(n:o 55) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att

landskanslisten i Stockholms län Ferdinand Kjerrman måtte för sin

återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

af 1,000 kronor att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder

han erhölle afsked.

Enligt hvad statsrådsprotokollet öfver civilärenden för nämnda

dag utvisar, har departementschefen då föredragit en af landskanslisten

i Stockholms län Ferdinand Kjerrman till Kongl. Maj:t stäld, af Kong].

Maj:ts befallningshafvande i nämnda län med skrifvelse den 18 januari

1901 insänd ansökning, att till Riksdagen måtte aflåtas proposition om

beviljandet åt sökanden af en årlig pension å 1,000 kronor att utgå

från och med den dag han erhölle afsked från landskanslisttjensten.

Af handlingarne i ärendet inhemtades: att Kjerrman, som vore

född den 23 mars 1827, den 31 oktober 1873 erhållit förordnande att

förestå en landskauslisttjenst i Stockholms län och den 2 december

1878 konstituerats till ordinarie landskanslist derstädes; att enligt ett

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

39

af legitimerade läkaren T. Sekneider den 4 december 1900 utfärdadt,

betyg Kjerrman, som den 3 augusti 1896 träffats af slaganfall, fortfarande

iede af högersidig förlamning, som med all säkerhet gjorde

honom oduglig till tjenstgöring för all framtid; att Kjerrman, enligt hvad

Kongl. Maj:ts befallningshafvande vitsordat, under den tid han tjenstgjort

städse med ordning och nit skött sina ganska trägna åligganden;

samt att hans aflöning, utgörande 1,000 kronor i lön och ålderstillägg

samt 500 kronor i tjenstgöringspenningar, icke satt honom i tillfälle

att göra några afsevärda besparingar för sin ålderdom.

För egen del hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande visserligen

funnit de i gällande författningar stadgade vilkor för rättighet till pensions

erhållande icke i afseende å Kjerrman vara i allo uppfylda, men

ansett ett sådant särskildt fall här föreligga, då undantag från de vanliga

reglerna borde medgifvas, mindre af hänsyn till Kjerrman sjelf, hvilken

alltifrån den 3 augusti 1896, då hans otjenstbarhet börjat, författningsenligt

uppburit och fortfarande vore berättigad att uppbära lön och ålderstillägg

med tillsammans 1,000 kronor, och för hvilken det kunde vara likgiltigt,

om detta belopp utginge under lönetitel eller såsom pension, än

för tjenstens uppehållande, i det nemligen de till landskanslistbefattningen

hörande tjenstgöringspenningar, 500 kronor, icke kunde anses

utgöra tillfyllestgörande ersättning för de med tjensten förenade göromålen,

hvilka kräfde arbete å tjensterummet minst fem timmar om

dagen, och det vore obilligt mot den person, hvilken sedan slutet af

år 1896 uppehållit tjensten, om han skulle nödgas ännu längre afvakta

befordran och åtnöja sig med det ringa arfvode, som hittills lemnats

honom, likasom helt visst afsevärda svårigheter med hänsyn till

tjenstens uppehållande skulle uppstå, derest han undandroge sig att

mottaga förlängdt vikariatsförordnande; och hade på grund deraf

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes

hos Riksdagen göra framställning om beviljande åt Kjerrman af den

sökta pensionen.

Efter härå erhållen remiss hade statskontoret inkommit med

utlåtande af den 24 nästlidne januari och deruti, ehuru Kjerrman icke

ännu hunnit den tjensteålder, som enligt kongl. bref den 1 juni 1877

vore jemte uppnådda 65 års lefnadsålder föreskrifven såsom vilkor för

civile embete- och tjenstemäns rätt till pension å allmänna indragningsstaten,

likväl, med afseende å hvad i ärendet förekommit och Kongl.

Maj:ts befallningshafvande anfört, tillstyrkt proposition till Riksdagen

om beviljande af pension för landskanslisten Kjerrman till ett belopp,

motsvarande den lön jemte ålderstillägg, som Kjerrman enligt gällande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckt

motion.

stat och kong!, brefvet den 8 februari 1889 åtnjöte, att utgå från och

med månaden näst efter den, hvari afsked från landskanslistbefattningen

blefve Kjerrman beviljadt.

Med afseende å hvad sålunda förekommit har statsrådet tillstyrkt

aflåtande af nu förevarande proposition.

Enär, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms

län framhållit, det under närvarande förhållanden torde för Kjerrman

vara likgiltigt, huruvida det belopp af 1,000 kronor, som han i egenskap

af landskanslist årligen af staten erhåller, utgår under lönetitel

eller i form af pension, samt enär utskottet icke kan finna, vare sig

att någon afsevärd olägenhet förorsakas genom att hans befattning blir

genom vikarie uppehållen eller att någon svårighet lärer uppstå att

finna kompetent person, som är villig att mot åtnjutande af tjenstgöringspenningarna

och utsigt till befordran förrätta tjensten, anser

utskottet sig icke kunna förorda, att Kjerrman måtte redan nu, efter

endast något mer än 27 tjenstår, beredas pension, och hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning

icke må vinna Riksdagens bifall.

14:o.) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till

utskottet hänvisad motion (n:o 26) har herr H. Sandén föreslagit, att

Riksdagen måtte till kronofogden Axel Johan Bergmarks enka, Maria

Helena Bergmark, född Möller, bevilja en årlig lifstidspension af femhundra

kronor, motsvarande hvad af kronofogdeenkor i allmänhet åtnjötes

från civilstatens enke- och pupillkassa, att utgå från början af

innevarande år.

I afseende å motiveringen till förslaget får utskottet hänvisa

till sjelfva motionen.

Utskottet har icke kunnat finna, att i förevarande fall sådana

ömmande omständigheter föreligga, som plägat för Riksdagen utgöra

anledning att undantagsvis bevilja pension åt dertill icke berättigade

enkor. Af motionärens uppgifter framgår nemligen, bland annat, dels

att enkan Bergmark varit kronofogden Bergmarks hustru i dennes andra

gifte, hvilket ingåtts efter det kronofogden Bergmark redan erhållit

afsked från sin tjenst med rätt till pension å allmänna indragningsstaten,

dels att hon icke är alldeles utan existensmedel, enär hon eger

draga afkomsten af ett kapital å 10,000 kronor och dels att makarne

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

Bergmarks äktenskap synes hafva varit barnlöst. På grund häraf och

med hänsyn till hvad i öfrigt i ärendet upplysts, får utskottet hemställa,

att herr Sandéns nu ifrågavarande motion icke

må af Riksdagen bifallas.

15:o.) Uti en > inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion Ang. en inom

(n:o 58), hvilken blifvit till utskottet hänvisad, har herr Th. Nordström

i Stockholm föreslagit, att Riksdagen ville åt yrkesinspektören Gustaf motion.

Uhr bevilja en pension att, under Uhrs återstående lifstid, med ett

årligt belopp af 2,000 kronor utgå på allmän indragningsstat från och

med månaden efter den, hvarunder Uhr blefve från yrkesinspektörsbefattningen

entledigad.

Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande.

Som bekant, hade för sin del 1889 års Riksdag antagit förslag

till lag angående skydd mot yrkesfara. Lagen, som utkommit den 10

maj samma år, hade trädt i kraft den 1 juli 1890. Dessförinnan skulle

emellertid de tre yrkesinspektörer tillsättas, som skulle tillhandagå

industriidkare med råd och upplysningar till främjande af lagens syfte

samt äfven eljest öfvervaka lagens efterlefnad. Desse män, hvilkas

aflöning Riksdagen bestämt till 5,000 kronor för år jemte rese- och

traktamentsersättning efter1 reglementets 4 klass, måste naturligen

ega ej blott goda teoretiska kunskaper, utan äfven en omfattande

praktisk erfarenhet, derest de skulle kunna ernå det inflytande, som

vederborde.

Bland dem, som anmält sig till erhållande af förordnande å yrkesinspektörstjenst,

hade äfven varit ingeniör Gustaf Uhr.

Af de sakkunnige, som på uppdrag af dåvarande statsrådet och

-chefen för kongl. civildepartementet haft att upprätta förslag till yrkesinspektörstjensternas

besättande, hade Uhr enhälligt ansetts böra i första

rummet förekomma och placeras i Stockholm, der svårigheterna vid

inspektionens utöfvande ansetts vara störst. Uhr hade vid denna tidpunkt

arbetat som konsulterande ingeniör och hade i Lindesberg inrättat

en af landets industriidkare mycket anlitad konstruktionsbyrå, som helt

säkert jemte den verksamhet Uhr i öfrigt utöfvade såsom ledare af anläggningar

af fabriker, valsverk, hyttor m. m. hade inbragt honom en

större inkomst än den lön, han såsom yrkesinspektör fått uppbära. Uhr

hade emellertid varit besjälad af ett ovanligt lifligt intresse just för den

B\h. till Riksd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd, 11 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

sak, han såsom yrkesinspektör skulle tjena, och hade derför satt de

större inkomsterna i andra rummet.

Den 12 oktober 1889 hade Uhr förordnats att vara yrkesinspektör

med placering i Stockholm och hade derefter, med undantag af den

tid han måste för sjukdom derifrån afstå, alltjemt utöfvat sitt kall med

allra största intresse och nit.

På senare tid hade emellertid den nitiske och skicklige mannen

angripits af sjukdom, som för framtiden gjorde honom i det närmaste

oförmögen till arbete. Uhr hade nemligen till följd af tuberkulos inflammation

blifvit stel i högra knäleden och venstra höftleden, enligt hvad ett

vid motionen fogadt läkarebetyg närmare utvisade, hvadan han endast

kunde ligga eller, stödd mot kryckor, stå och något litet gå, men sitta

kunde han icke. Det vore sålunda faktiskt omöjligt för honom att fullgöra

en yrkesinspektörs tjensteåligganden, och jemväl utsigterna för honom

att på annat sätt förvärfva uppehälle för sig och sin familj vore väsentligen

afstängda. Han hade derför hos Kong!. Maj:t anhållit, att Kongl.

Maj:t ville vidtaga åtgärd för beredande åt honom under hans återstående

lifstid af årlig pension, att utgå, sedan han erhållit entledigande från

sin innehafvande yrkesinspektörsbefattning. Kongl. kommerskollegium

och kongl. statskontoret, häröfver hörda, hade båda tillstyrkt Uhrs

begäran, hvarvid statskontoret, i betraktande af den relativt korta

tid, Uhr tjenat staten, föreslagit ett belopp af 2,000 kronor i stället

för hvad kommerskollegium ansett lämpligt, nemligen två tredjedelar

af hans årsarfvode eller 3,333 kronor 33 öre. Kongl. Maj:t hade

emellertid enligt beslut den 31 december 1900 funnit Uhrs framställning

icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Uhr vore född den 21 november 1845, och enligt vid den ofvanberörda

ansökningen fogadt intyg, innehade Uhr en personlig förmögenhet,

som under de senaste åren i medeltal lemnat en årsafkastning

af 2,187 kronor. Hans familj utgjordes af hustru och fyra döttrar,

den äldsta 18 och den yngsta 1 år.

Ehuru icke kunde sägas, att absolut nöd vore för Uhr och hans

familj för handen, vid det förhållande, att han egde ofvanberörda inkomst,

hvilken dock icke vore alldeles gifvet säker, enär den,

såsom härflytande från aktier i industriella företag, vore af konjunkturer

beroende, syntes dock med fog kunna sägas, att Uhr vore i fullt

behof af något understöd i form af pension.

Dessutom syntes det ur statens egen synpunkt och med fästadt

afseende å vigten deraf, att yrkesinspektörstjensterna med full sakkunskap,

nit och oveld upprätthölles, vara fullt lämpligt och rigtigt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

43

att nu, då första gången fråga om pension åt en yrkesinspektör förelåge,

bevilja sådan.

Yrkesinspektörernas aflöning vore visserligen anvisad på extra

stat, men dock borde dessa tjenstemän kunna ega grundad förhoppning

att, der de sig väl förhållit, kunna erhålla pension, då de för ålder eller

sjukdom måste afgå från sin befattning. Funnes ej sådan förhoppning,

torde allt större och större svårighet uppstå att till yrkesinspektörer

erhålla fullt lämpliga personer, helst den med befattningen förenade

aflöning måste anses vara ganska låg i förhållande till de kraf på

tekniska insigter och erfarenhet, som måste ställas på befattningens

innehafvare. Yrkesinspektörerna måste vidare redan vid antagandet

vara erfarne män. Denna egenskap måste i regel förvärfvas inom den

privata praktiken, hvaraf följde, att de först vid mognare år kunde

komma i statens tjenst; och då deras sysselsättning kräfde större rörlighet

än de flesta andra civila statstjenares, borde deras tjenstetid icke

kunna utsträckas till en lika hög ålder som de flesta andra civila

tjenstemäns.

På grund således ej blott af de ömmande förhållanden, som, beträffande

Uhr, måste anses förefinnas, utan äfven med hänsyn till statens

eget intresse, framstälde motionären ifrågavarande förslag.

På grund af de skäl motionären anfört, finner utskottet sig böra

biträda framställningen om att åt Uhr måtte, såsom jemväl kommerskollegium

och statskontoret förordat, beredas pension å allmänna indragningsstaten.

I afseende på pensionens belopp synes, i betraktande af,

å ena sidan, Uhrs korta tjenstetid, och å den andra, dels de föreliggande

synnerligen ömmande omständigheterna, dels ock Uhrs nitiska

och skickliga verksamhet i yrkesinspektionens tjenst under de första

för denna institutions framtida utveckling betydelsefulla åren närmast

efter dess införande i vårt land, detsamma lämpligen kunna bestämmas

till 1,500 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen, med bifall till herr Nordströms

förevarande motion, måtte åt yrkesinspektören Gustaf

Uhr bevilja en pension att, under Uhrs återstående

lifstid, med ett årligt belopp af 1,500 kronor utgå från

allmänna indragningsstaten från och med månaden

♦ efter den, hvarunder Uhr varder från yrkesinspektörsbefattningen

entledigad.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Ang. pension

åt konsistorienotarien

E. R.

Henschen.

[9.]

44 Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

16:o.) Kongl. Maj:t har i statsverkspropositionen under denna

hufvudtitel uti punkten 9 föreslagit Riksdagen, att notarien hos domkapitlet

i Upsala Erik Rudolf Henschen måtte från och med månaden

näst efter den, i hvilken afsked från konsistorienotariebefattningen

blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension till belopp af 4,000 kronor.

Enligt statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december

1900 har departementschefen då föredragit en af domkapitlet i

Upsala i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 26 september 1900 gjord framställning,

det täcktes Kongl. Maj:t genom proposition till Riksdagen

bereda konsistorienotarien, filosofie doktorn Erik Rudolf Henschen en

årlig pension af allmänna medel till belopp af 4,000 kronor från den

dag han uppå derom skeende ansökan erhölle afsked från innehafvande

befattning; varande infordradt utlåtande i detta ärende afgifvet af

statskontoret.

Departementschefen har vidare anfört, att af prestbetyg och läkareintyg,

det senare utfärdadt den 22 september 1900, äfvensom af öfriga

vid domkapitlets skrifvelse fogade handlingar inhemtades: att''Henschen,

som vore född den 3 oktober 1823, efter aflagd filosofie kandidatexamen

tjenstgjort från och med hösttermin 1847 till och med vårterminen 1853

såsom lärare vid dåvarande katedralskolan i Upsala; att han den 30

september sistnämnda år erhållit konstituorial såsom amanuens vid Upsala

domkapitel och den 5 juli 1867 konstituerats till notarie derstädes,

hvarefter notarietjensten af honom tillträdts den 1 maj 1869, sedan han

alltifrån den 1 juni 1858 på förordnande uppehållit den med samma

tjenst förenade uppbördsbefattning och kassaförvaltning äfvensom delvis

bestridt öfriga göromål; samt att Henschen i följd .af tilltagande sjuklighet

(neurasteni), yttrande sig i svindelanfall och rubbningar af hjertats

verksamhet, ej utan vådliga följder för sitt helsotillstånd kunde fortfarande

sin tjenst bestrida. 0 i

I ofvannämnda utlåtande hade statskontoret, under åberopande af

hvad i detta embetsverks den 24 november 1893 och den 29 november

1895 aflåtna utlåtanden i anledning af då gjorda framställningar om

beredande af pension för Henschen blifvit anfördt, tillstyrkt bifall till

hvad domkapitlet nu hemstält, dock att pensionen för Henschen borde

föreslås att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked

blefve honom beviljadt.

Angående förut gjorda framställningar om beredande af pension

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

45

•för Henschen inhemtades enligt hvad departementschefen erinrat, af

protokollen vid riksmötena åren 1894 och 1896 äfvensom af öfriga

tillgängliga handlingar följande.

Sedan domkapitlet i Upsala uti skrifvelse den 25 oktober 1893

gjort hemställan om utverkande af årlig pension till belopp af 4,000

kronor för Henschen, hade statskontoret uti infordradt utlåtande den

24 november samma år anfört: då, såsom af handlingarna framginge,

Henschen uppnått 70 års ålder och varit under 46 år anstäld i de allmänna

läroverkens och domkapitlets tjenst, hade han alltså fullgjort

samma vilkor för pensionsrätt å allmänna indragningsstaten, som för

civile embete- och tjenstemän i allmänhet blifvit i äldre, ännu gällande

författningar i detta ämne föreskrift, med anledning hvaraf, och

då Henschens långvariga tjenstgöring hos domkapitlet i Upsala blifvit

■synnerligen fördelaktigt vitsordad, statskontoret ansåge honom vara

välförtjent af att vid afskedstagandet komma i åtnjutande af pension

af statsmedel, beträffande hvilken pensions belopp statskontoret, med

-afseende å de ifrågavarande befattning åtföljande aflöningsförmåner och

öfriga omständigheter, som dervid borde komma i betraktande, icke

hade något att erinra mot hvad domkapitlet föreslagit.

Hos 1894 års Riksdag hade Kong]. Maj:t härpå gjort framställning

om beviljande af pension för Henschen å allmänna indragningsstateu

till belopp af 4,000 kronor.

Statsutskottet vid nämnda riksdag hade i afgifvet utlåtande anfört,

att, enär af konsistorienotariernas tjensteinkomster den största delen

utgjordes af sportler och uppbördsprovisioner och endast en mindre

del utginge från statsverket samt, hvad särskilt beträffade de inkomster,

som vore förenade med Henschens tjenst, dessa syntes hafva vant tillräckliga

att dermed jemväl bereda honom försörjning å ålderdomen,

derest han skulle önska att vid framskriden ålder från tjensten afgå,

utskottet icke funnit skäl tillstyrka den föreslagna pensionens beviljande,

hvarför utskottet hemstält, att Kongl. Maj:ts berörda framställning

icke måtte af Riksdagen bifallas.

Elfva bland utskottets ledamöter hade i afgifven reservation

åberopat, att Riksdagen under likartade förhållanden år 1877 beviljat

åt konsistorienotarien J. Friedleif 3,000 kronor i årlig pension, samt

ansett, att utskottet bort hemställa, det Kongl. Maj:ts proposition måtte

på det sätt bifallas, att Henschen förklarades berättigad att från och

med månaden näst efter den, i hvilken afsked från konsistorienotariebefattningen

blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid upp
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Statsutskottets Utlåtande Nio 11.

bära årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 3,000

kronor.

Efter det Första kammaren, med afslag åt utskottets hemställan,

bifallit det förslag, som innefattades i berörda reservation, men Andra

Kammaren deremot bifallit utskottets hemställan, hade frågan vid företagen

gemensam omröstning fått den utgång, att Riksdagen med 217

röster mot 134 besluta att icke bifalla Kongl. Maj:ts framställning i

ämnet.

I skrifvelse den 2 oktober 1895 hade domkapitlet gjort förnyad

framställning om åtgärder för beredande af årlig pension för Henschen

till belopp af 4,000 kronor, till hvilken framställning statskontoret uti

den 29 november 1895 afgifvet utlåtande tillstyrkt bifall; hvarefter

vid 1896 års riksdag inom Första Kammaren väckts motion om beviljande

åt Henschen af en årlig pension å 4,000 kronor. Sedan statsutskottet

på anförda skäl hemstält, att motionen ej måtte af Riksdagen

bifallas, men 10 reservanter inom utskottet förenat sig om en hemställan

af samma innehåll, som innefattats i omförmälda, inom statsutskottet

vid 1894 års riksdag afgifna reservation, hade denna reservanternas

hemställan af Första Kammaren bifallits, hvaremot Andra

Kammaren besluta att ej bifalla det väckta förslaget om beredande af

pension åt Henschen. Vid företagen gemensam omröstning hade Riksdagen

med 227 röster mot 138 beslutit att icke bifalla ifrågavarande

förslag.

Under erinran, att konsistorienotarien Henschen uppnått en ålder

af 77 åf och i sammanlagdt 53 år varit anstäld i statens tjenst samt

numera vore genom sjukdom och ålder urståndsatt att, utan vådliga

följder för sitt helsotillstånd, uppehålla den ansträngande konsistorienotarietjensten

i erkestift^, att Henschens långvariga tjenstgöring

blifvit af tre erkebiskopar äfvensom af domkapitlet i Upsala synnerligen

väl vitsordad samt att det på grund af berörda omständigheter syntes

vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att Henschen icke

i afseende å pension komme i en ofördelaktig undantagsställning gent

emot statens civile tjensteman i allmänhet, har statsrådet hemstält om

aflåtande af nu ifrågavarande proposition.

Med hänsyn till hvad sålunda till stöd för ifrågavarande framställning

blifvit i statsrådsprotokollet åberopadt och anfördt, anser utskottet,

att pension af statsmedel bör Henschen beredas, hvilken pension

torde, i betraktande af att Riksdagen år 1877 under likartade

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

47

förhållanden beviljade en årlig pension å 3,000 kronor åt konsistorienotarien

J. Friedleif, böra bestämmas till sistnämnda belopp, hvilket

också är det, som, då frågan om pension åt Henschen förut hos Riksdagen

förekommit, blifvit af Första Kammaren beviljadt, och derefter

utgjort föremål för gemensam omröstning. Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kong!.

Maj:ts nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen

medgifver, att notarien hos domkapitlet i Upsala Erik

Rudolf Henschen må från och med månaden näst

efter den, i hvilken afsked från konsistorienotariebefattningen

varder honom beviljadt, under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära

en årlig pension till belopp af 3,000 kronor.

17:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning A^r

och under åberopande af hvad uti det vid statsverkspropositionen un- läraren p. h.

der denna hufvudtitel fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver eckle- Kemner.

siastikärenden den 21 december 1900 finnes i ämnet anfördt (sid. 39

—40) hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att läraren i musik

vid högre allmänna läroverket i Kristianstad Pehr

Henrik Kemner må från och med månaden näst efter

den, i hvilken afsked varder honom beviljadt från

befattningen såsom lärare i musik vid nämnda läroverk,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära årlig pension till . belopp af

1,000 kronor.

18:o) Kongl. Maj:t har i punkten 11 af denna hufvudtitel före- Ang. pension

slagit Riksdagen, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i va^l’nf*^0''

Vesterås Carl Johan Johansson måtte från och med månaden näst haneson.

efter den, i hvilken han komme att frånträda befattningen såsom vakt- [11.]

mästare vid nämnda läroverk, under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten uppbära pension till belopp af 600 kronor årligen.

Åt ofvanberörda statsrådsprotokoll för den 21 december 1900

inhemtas, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet då

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

anmält en af domkapitlet i Vesterås, i enlighet med derom af rektor

vid högre allmänna läroverket i Vesterås gjord anhållan, den 28

november 1900 till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse, deri domkapitlet

hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t hos Riksdagen göra framställning

om beviljande af en årlig pension å 600 kronor åt den vid läroverket

anstälde vaktmästaren Carl Johan Johansson.

Af handlingarna i ärendet inhemtades: att Johansson, som vore

född den 29 maj 1828 och således mer än 72 år gammal, blifvit den

4 oktober 1851 anstäld i läroverkets tjenst och från vårterminen 1852

oafbrutet skött vaktmästaresysslan derstädes; att han sedan flera år

lidit af kronisk reumatism samt på grund af denna och andra åkommor

jemte sin höga ålder numera vore oförmögen att nöjaktigt sköta sin

tjenst; att hans aflöningsförmåner utgjordes af, förutom fri bostad med

bränsle och lyse, kontant lön, som sedan år 1884 utgått med 1,000

kronor, med åliggande för honom att, utom vanliga vaktmästaregöromål,

städa och elda skolans samtliga lokaler, hvadan han af sin lön

måst bekosta extra biträden, från hvilken utgift han dock på grund

af de dyra tiderna vore sedan den 1 oktober 1900 till halfva beloppet

befriad; samt att Johansson, enligt hvad rektor vitsordat, på den

visserligen anspråkslösa, men för läroverket ganska vigtiga plats, som

han nu i snart 50 år bestrida städse varit läroverket till största gagn

och alltid visat sig »trogen i det lilla», hvarför han åtnjutit det största

anseende och fullaste förtroende ej mindre hos läroverkets rektorer

och öfriga lärare än af dess elever; och hade han till ett yttre tecken

af sitt ådagalagda välförhållande redan år 1884 erhållit medalj i silfver

»för medborgerlig förtjenst».

Statskontoret, som i anledning af erhållen remiss den 13 december

1900 afgifvit utlåtande i ärendet, både dervid tillstyrkt bifall till

den föreliggande framställningen under anförande, bland annat, att, då

Johansson vid uppnådda 72 lefnadsår och efter inemot 50 års väl

vitsordad anställning såsom vaktmästare vid ett statens läroverk numera

befunnes vara af ålder och sjukdom oförmögen till vidare tjenstutöfning,

det syntes vara med billighetens fordringar öfverensstämmande,

att honom vid afgång från befattningen bereddes skäligt underhåll

för återstående lefnadsdagar, samt att den omständigheten^ att, i

enlighet med gällande läroverksstadgas bestämmelse, aflöningen åt

vaktmästare utginge icke direkt af statsmedel, utan från hvarje läroverks

så kallade ljus- och vedkassa, hvars hufvudsakliga inkomster

utgjordes af de inskrifnings- och terminsafgifter, som ålåge lärjungarne,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

49

icke syntes utgöra anledning för staten att undandraga sig de med

pensioneringen förenade kostnader.

Med stöd af den utaf vederbörande myndigheter i ärendet gjorda

utredning, har utskottet — utan att nu ingå i pröfning af frågan,

huruvida och på hvilka vilkor vaktmästare vid de allmänna läroverken

böra beredas pensioner från statsverket — enär vaktmästaren Johansson

såväl med hänsyn till lefnads- och tjenstår som öfriga förhållanden

synes hafva gjort sig förtjent af pension, men dennas belopp torde,

i anseende dertill, att Riksdagen förut åt vaktmästare vid åtskilliga

statsinstitutioner i allmänhet beviljat pensioner å endast 500 kronor,

böra bestämmas till sistnämnda belopp, ansett sig böra hemställa,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må af Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen

medgifver, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket

i Vesterås Carl Johan Johansson må från och

med månaden näst efter den, i hvilken han frånträder

befattningen såsom vaktmästare vid nämnda läroverk,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära pension till belopp af 500 kronor

årligen.

19:o) I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof Ang. pension

har Kongl. Maj:t under tionde hufvudtiteln uti punkten 12 föreslagit l^ra”n''H

Riksdagen medgifva, att lärarinnan vid statens normalskola för flickor Westman.

Catarina Adéle Hortence Westman måtte från och med månaden näst [12.]

efter den, hvari hon erhölle entledigande från sin anställning vid läroverket,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära

årlig pension till belopp af 1,650 kronor.

Den 21 december 1900 har, enligt hvad af statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden för samma dag (sid. 41—43) inhemtas, departementschefen

inför Kongl. Maj:t föredragit en af direktionen öfver

högre lärarinneseminariet till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse af den 15

september 1900, deri direktionen anhållit, att proposition måtte till

Riksdagen aflåtas om beviljande af en årlig pension till belopp af

1,650 kronor åt lärarinnan vid statens normalskola för flickor Catarina

Adöle Hortence Westman.

Af handlingarna i ärendet inhemtades: att lärarinnan Westmaft

i skrifvelse till direktionen den 15 maj 1900, på samma gång hon på

BIL till Rilcsd. Vrot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

grund af ögonsjukdom anhållit om partiel tjenstledighet under läsåret

1900—1901, hemstält, att direktionen ville taga i öfvervägande, huruvida

någon pension af allmänna medel kunde beredas henne vid hennes

eventuella afgång från tjensten vid slutet af vårterminen 1901; att

lärarinnan Westman, som vore född den 8 februari 1840, utexaminerats

från högre lärarinneseminariet vårterminen 1867 och den 29 maj

samma år förordnats till lärarinna vid normalskolan, i hvilken egenskap

hon undervisat i kristendomskunskap, modersmålet, franska och tyska

språkén. m. m. uti normalskolan samt i kristendomskunskapens metodik

uti seminariet, åhört och bedömt öfningslektionerna i kristendomskunskap

uti seminariets båda högsta afdelningar, förrättat morgon- och

middagsbönerna med normalskolans högsta klasser och under hela sin

tjenstgöringstid varit klassföreståndarinna; att hon för sin tjenstgöring

vid läroverket uppburit arfvoden till successivt växande belopp, nemligen

under läsåren 1867—1874 i medeltal 850 kronor, läsåret 1874—

1875 1,250 kronor, läsåren 1875—1879 1,500 kronor, läsåren 1879—

1891 2,000 kronor samt läsåren 1891—1900 2,500 kronor, samt att

hon enligt ett af e. o. professorn J. Widmark den 2 maj 1900 utfärdadt

läkarebetyg lede af börjande starr å venstra ögat och vore närsynt

å det högra.

I sin nämnda skrifvelse hade direktionen anfört: att, ehuru lärarinnan

Westmans tjenstgöring varit till art och omfattning öfvensstämmande

med de ordinarie lärarinnornas och ehuru hon haft den särskildt

magtpåliggaude uppgiften att vara hufvudlärarinna i kristendom och i

denna egenskap från och med höstterminen 1890 jemväl undervisat

medelst föreläsningar i seminariet, hon dock med afseende på löneförmåner

vant väsentligen sämre stäld än de ordinarie lärarinnorna, hvilka

nemligen hade samma löneförmåner som adjunkter vid de allmänna

läroverken, endast med den skilnad, att de senare såsom tillfälligt lönetillägg

uppbure 500 kronor i hvarje lönegrad, men de förra 250 kronor

i de fyra första lönegraderna och intet lönetillägg i högsta lönegraden,

till följd hvaraf de ordinarie lärarinnorna kunde hinna till en lön af

3,500 kronor om året, under det de öfriga hufvudlärarinnorna ej kunnat

beredas högre arfvode än 2,500 kronor i högsta graden; samt att direktionen

i betraktande af lärarinnan Westmans betydelsefulla samt med

berömligt nit och berömlig skicklighet utöfvade trettiofyraåriga lärarinneverksamhet

vid normalskolan och seminariet funne henne vara

förtjent att vid afskedstagandet erhålla pension enligt samma grunder,

som gälde för pensionering af adjunkter vid allmänna läroverk, samt

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

51

aneåge, att hon, under förutsättning af tillräckligt antal lefnads- och

tjenstår, alltså borde erhålla i pension hela den lön hon senast innehaft,

nemligen 2,500 kronor, minskad med 250 kronor, som, motsvarande

de ordinarie lärarinnornas lönetillägg, vore att betrakta såsom

tjenstgöringspenningar, men att hon nu, då hennes sammanlagda tjenstoch

lefnadsår år 1901 endast utgjorde 95 år, borde vidkännas ett afdrag

af ungefär en fjerdedel af 2,250 kronor. På grund häraf hade

direktionen hemstält, att proposition måtte aflåtas till Riksdagen om beviljande

åt lärarinnan Westman af en årlig pension af 1,650 kronor

från den dag hon erhölle entledigande från sin befattning. Statskontoret

hade uti infordradt, den 3 november 1900 afgifvet utlåtande,

med afseende å de af direktionen anförda skäl och omständigheter,

hemstält om bifall till direktionens framställning, dock att pensionen

borde utgå från och med månaden näst efter den, hvari lärarinnan

Westman erhölle entledigande från sin anställning vid läroverket.

På grund af hvad i ärendet förekommit, anser utskottet, att pension

af statsmedel bör lärarinnan Westman beredas. Men med hänsyn

dertill, att hon endast är 61 år gammal samt innehar blott 34 års

tjenstetid, och sålunda i intetdera afseende! fyllt de betingelser, som

skulle för henne medfört pensiousrätt, derest hon varit anstäld å ordinarie

stat, synes pensionens belopp kunna för henne skäligen bestämmas

till 1,500 kronor.

Utskottet hemställer,

att Kongl Maj:ts ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

lärarinnan vid statens normalskola för flickor Catarina

Adéle Hortence Westman må från och med månaden

näst efter den, hvari hon erhåller entledigande från

sin anställning vid läroverket, under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig

pension till belopp af 1,500 kronor.

20:o) Kongl. Maj:jt har föreslagit, att öfverlärarne vid tekniska Ång. pemioskolan

i Stockholm Fredrik Theodor Liljeblad och Henrik Nerpin måtto f^t.

hvardera från och med månaden näst efter deri, under hvilken han zujebiad oeh

entledigades från sin nuvarande befattning såsom öfverlärare vid nämnda Hskola,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten upp- L

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

bära årliga pensioner, Liljeblad till belopp af 2,400 kronor och Nerpin

till belopp af 2,000 kronor.

Sistomförmälda statsrådsprotokoll innehåller i detta ämne följande:

Departementschefen föredrog en af styrelsen för tekniska skolan

i Stockholm till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse den 26 januari 1900,

deri styrelsen, med anledning af att öfverlärarne vid skolan Fredrik

Theodor Liljeblad och Henrik Nerpin hos styrelsen hemstält om vidtagande

af åtgärd för att de efter erhållet afsked skulle komma i åtnjutande

af pension, föreslagit, att Kongl. Maj:t täcktes utverka pensioner

åt Liljeblad och Nerpin vid deras afskedstagande, åt Liljeblad till

belopp af 2,400 kronor och åt Nerpin till belopp af 2,000 kronor årligen,

Af handlingarne i ärendet inhemtades:

att Liljeblad, som vore född den 1 januari 1833, den 1 oktober

1858 antagits till lärare i ornamentsmålning och linearfrihandsteckning

vid svenska slöjdföreningens skola samt sedermera under åren 1859—

1864 undervisat i målning i limfärg, olja och aqvarell, lavering, känning

och färgläggning af kartor, textning samt ornaments-och mönsterritning,

äfvensom under åren 1864—1867 i målning för manliga lärjungar

och i kartritning för qvinliga lärjungar; att Liljeblad under åren 1867 —1879,

då skolan benämndes slöjdskolan i Stockholm, undervisat i målning för

manliga och qvinliga lärjungar samt i extra läroämnet yrkesmålning; att

han, sedan skolan år 18*79 ombildats till den nuvarande tekniska skolan i

Stockholm, innehaft förordnande såsom öfverlärare i målning inom skolafdelningarna

tekniska afton- och söndagsskolan, tekniska skolan för qvinliga

lärjungar samt högre konstindustriella skolan, hvarjemte han från

år 1879 meddelat undervisning i extra läroämnet yrkesmålning och,

alltsedan skolmuseet år 1887 ordnades, haft i uppdrag att tillse och

iordninghålla detsamma; samt att Liljeblad för sin tjenstgöring vid

tekniska skolan, uppgående till sammanlagdt 26 timmar i veckan, för

närvarande uppbure ett årligt belopp af 3,635 kronor, nemligen såsom

öfverlärare i afton- och söndagsskolan 500 kronor, i qvinliga skolan

500 kronor och i högre konstindustriella skolan 1,600 kronor, såsom

lärare i extra läroämnet yrkesmålning 900 kronor och för sin befattning

med skolmuseet 135 kronor;

samt att Nerpin, som vore född den 31 augusti 1834, äfven år

1858 blifvit anstäld vid dåvarande svenska slöjdföreningens skola såsom

lärare i ornamentsteckning och modellering samt under åren 1859

—1867 i ornaments- och mönsterritning samt modellering, sedan år

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

53

1864 äfven för qvinliga lärjungar; att Nerpin under åren 1867—1879

vid slöjdskolan i Stockholm undervisat i ornaments- och mönsterritning

samt ornaments- och figurmodellering för manliga och qvinliga lärjungar

äfvensom i träskärning för qvinliga lärjungar; att han, efter

slöjdskolans ombildning till tekniska skolan i Stockholm, sedan år 1879

innehaft förordnande såsom öfverlärare i ornamentsmodellering inom

skolafdelningarna, tekniska afton- och söndagsskolan och i samband

dermed för byggnadsyrkesskolans och maskinyrkesskolans lärjungar

samt inom tekniska skolan för qvinliga lärjungar och högre konstindustriella

skolan; samt att Nerpin i arfvode för sin lärareverksamhet inom

tekniska skolan, med sammanlagdt 25 timmars undervisning i veckan,

uppbure ett belopp af 3,050 kronor, nemligen såsom öfverlärare i ornamentsmodellering

inom aftonskolan 1,200 kronor, inom qvinliga skolan

750 kronor och inom högre konstindustriella skolan 1,100 kronor.

I sin ofvanberörda framställning hade styrelsen för tekniska skolan

i Stockholm hufvudsakligen anfört följande.

Det vore för styrelsen en verklig tillfredsställelse att vitsorda det

synnerligen utmärkta ech förtjenstfulla sätt, hvarpå Liljeblad städse

fullgjort sina åligganden. Under sin långa lärareverksamhet hade han

ej blott ådagalagt eu framstående skicklighet och ett oförtröttadt nit,

utan hade han äfven med ett mindre vanligt ordningssinne förenat förmågan

att i hög grad väcka lärjungarnes intresse för sitt läroämne

och vetat att ständigt föra det framåt. Särskildt förtjenade framhållas,

att Liljeblad utvecklat undervisningen i dekorationsmålning på ett

mycket förtjenstfullt sätt och förstått att åt detta läroämne gifva det

rätta innehållet, äfven under en tid, då dekorationsmålningen hotade

att nedsjunka till endast ett schablonmessigt måleri utan tanke på

individuelt konstnärsarbete. Enligt styrelsens förmenande vore det till

ej ringa del Liljeblads förtjenst, att dekorationsmålningen intoge sin

nuvarande ståndpunkt i vårt land, och gälde väsentligt detsamma den

egentliga yrkesmålningen. Det borde äfven framhållas, att Liljeblad,

sedan undervisningen för utbildande af teckningslärare alltifrån år 1879

varit förlagd till tekniska skolan, deltagit i denna undervisning med

samma framgång och följaktligen äfven på detta område utöfvat en

långvarig och för hela landet gagnande verksamhet.

Hvad sålunda yttrats om Liljeblads verksamhet vid skolan hade

sin fulla giltighet äfven i fråga om Nerpins. Med en ovanlig skicklighet

i sitt yrke hade Nerpin förenat en sällsynt undorvisningsförmåga

och i hög grad förstått att sporra lärjungarnas ifver och in
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tresse. De lärjungar, hvilka under Nerpins, likasom ock under Liljeblads,

handledning utbildats vid skolan före och efter dess omorganisation,

kunde räknas i tusental, af hvilka större delen omedelbart

öfvergått till verklig yrkesverksamhet i alla delar af riket. Då

Nerpin städse vetat att direkt tillämpa modelleringen för de skilda

näringsgrenar lärjungarne representerat, vare sig guldsmedens, gravörens,

träsnidarens, stuccatörens, förgyllarens eller porslinsarbetarens

m. fl. yrken, hade han med sin stora yrkesskicklighet och konstnärliga

begåfning utöfvat på dessa yrkens utveckling ett inflytande, hvars betydelse

och nytta för vårt lands konstindustriella framåtskridande måste

skattas mycket högt. Jemväl Nerpin hade inom den högre konstidustriella

skolan i sitt ämne undervisat de lärjungar, som utbildats till

teckningslärare. Under sin fulla mannakrafts dagar hade Nerpin äfven

som yrkesman deltagit i stuccatörsarbeten och derunder, såväl personligen

som genom en utmärkt handledning af sina biträden, direkt varit

i tillfälle att utöfva ett höjande inflytande på yrket. Med tilltagande

ålder och sedan undervisningen inom skolan vuxit ut till sin nuvarande

omfattning hade dock Nerpin måst lemna yrket och odeladt egna sig

åt sin lärarebefattning vid skolan.

Slutligen hade styrelsen erinrat, att tekniska skolans ordinarie

öfverlärare, hvilka i enlighet med § 35 i skolans stadgar antoges af

styrelsen medelst förordnande, väl icke vore berättigade till pension,

men att Riksdagen, efter framställningar af Kongl. Maj:t, förut beviljat

årliga pensioner dels åt lärare vid skolan, t. ex. år 1881 åt öfverläraren,

artisten J. Z. Blackstadius med belopp af 1,500 kronor, dels

ock år 1885 åt skolans förutvarande föreståndare, majoren Alf Björkman

med belopp af 4,000 kronor.

Statskontoret, som den 24 april 1900 på grund af remiss i ärendet

afgifvit utlåtande, hede deri anfört: att sedan Riksdagen år 1878,

med anledning af framställning i ämnet, beviljat den tillökning i anslaget

för dåvarande slöjdskolan i Stockholm, som tillsammans med

skolans andra tillgångar erfordrades till dess ombildning till en teknisk

skola, hade genom kongl. brefvet den 11 juli 1879 stat för den nuvarande

tekniska skolan i hufvudstaden faststälts; att denna stat för

öfverlärarne i målning och ornamentsmodellering upptoge aflöning med

särskilda belopp för undervisning i olika afdelningar af skolan, tillhopa

2,600 kronor för den förre och 3,050 kronor för den senare, men

att de derutöfver för Liljeblad uppgifna arfvode!!, tillsammans 1,035

kronor såsom lärare i extra läroämnet yrkesmålning och för hans be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

55

fattning med skolmuseet, icke syntes vara i den af Kongl. Maj:t fastställa

staten specificerade; samt att då, såsom styrelsen erinrat, ifrågavarande

öfverlärare icke vore berättigade till pension af staten, statskontoret,

med afseende å hvad styrelsen i förevarande pensionsfråga

upplyst och anfört, ansåge sig böra till bifall förorda styrelsens framställning

och förty tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes i proposition

till Riksdagen föreslå, att för Liljeblad och Nerpin måtte å allmänna

indragningsstaten uppföras pensioner till de af styrelsen föreslagna

belopp eller 2,400 kronor för den förre och 2,000 kronor för den

senare, att utgå från och med månaden näst efter den, deri hvar och

en af dem efter erhållet afsked frånträdde sin befattning såsom öfverlärare

vid skolan.

I afseende på Kongl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet

intet annat att erinra, än att, då Liljeblad och Nerpin såväl i afseende

å lefnadsålder och tjenstetid vid skolan som ock med hänsyn till den

af dem utöfvade lärareverksamhet synas vara ungefär likstälda, om

man frånser de extra uppdrag, hvilka Liljeblad mot särskild ersättning

innehaft, och på hvilka pensionsberäkning icke torde böra grundas,

pensionens belopp synes böra bestämmas lika för begge ifrågavarande

öfverlärare.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl.

Maj:ts nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen

medgifver, att öfverlärarne vid tekniska skolan i Stockholm

Fredrik Theodor Liljeblad och Henrik Nerpin

må, hvardera från och med månaden näst efter den,

under hvilken han entledigas från sin nuvarande befattning

såsom öfverlärare vid nämnda skola, under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension till belopp af 2,000 kronor.

21:o) I öfverensstämmelse med Kong]. Maj:ts i ämnet gjorda

framställning får utskottet, under hänvisande till hvad derom finnes

anfördt uti nyssberörda statsrådsprotokoll (sid. 46—48) och med särskilt

framhållande, att den tjenst, på hvars innehafvande den ifrågavarande

pensionen grundas, skall med utgången af vårterminen 1901

indragas, hemställa,

Pension för

lärarinnan

E. E. C.

Franke.

[H.]

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Understöd åt

äldre behöfvande

folkskolelärare.

[15.]

Ang. understöd

åt äldre

behöfvande

smdskolelärare

m. fl.

[16.]

att Riksdagen må medgifva, att andra lärarinnan

vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstumma

Elfrida Ernestina Charlotta Franke må från och med

månaden näst efter den, under hvilken hon varder

från sin nuvarande befattning entledigad, för sin återstående

lifstid å allmänna indragningestaten uppbära

en årlig pension af 600 kronor, med vilkor dock att,

derest hon framdeles skulle erhålla anställning mot

aflöning af statsmedel eller vid någon af de med

statsbidrag understödda läroanstalter för döfstumma,

pensionen skall för den tid, sålunda vunnen anställning

varar, minskas i den mån den nya aflöningen tillhopa

med pensionen öfverskjuter det nu till henne

utgående årsarfvodet.

22:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning

hemställer utskottet,

att å allmänna indragningsstaten må för år

1902 anvisas ett anslag å 10,000 kronor, att, enligt

de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt

meddela, användas till understöd af högst 350 kronor

åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka

oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked

före år 1867.

23:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att å allmänna

indragningsstaten måtte för år 1902 anvisas och till Kongl. Maj:ts

disposition ställas ett anslag af 22,200 kronor för beredande af ålderdomsunderstöd

åt sådana lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre

folkskola samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor

vid folkskola, hvilka, éfter att hafva i minst 15 års tid oförvitligen

tjenstgjort, afgått från tjensten utan att erhålla understöd enligt reglementet

den 22 juni 1892, samt under följande vilkor och bestämmelser

i öfrigt:

att lärares eller lärarinnas tjenstgöring afslutats så tidigt, att

ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda reglemente icke kunnat honom

eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

67

att sådan från tjensten afgången lärare eller lärarinna uppnått

en lefnadsålder af minst 50 år;

att han eller hon styrktes befinna sig i behöfvande omständigheter;
att

det belopp, hvartill understöd högst finge meddelas, bestämdes

till 100 kronor årligen; samt

att Kongl. Maj:t skulle eg a att meddela de närmare föreskrifter i

ämnet, hvilka kunde befinnas erforderliga.

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december

1900 har departementschefen härom anfört som följer:

»Vid 1898 års riksdag väcktes motion, hvari — under erinran

hurusom från och med år 1885 å allmänna indragningsstaten anvisats

och stälts till Kongl. Maj:ts disposition ett anslag af 10,000 kronor

att på vissa vilkor användas till beredande af pension åt de före den

1 januari 1867 afgångne folkskolelärare och folkskolelärarinnor, hvilka,

om de i tjenst qvarstått öfver nämnda tidpunkt, varit berättigade att

erhålla pension från den år 1866 inrättade folkskolelärarnes pensionsinrättning

— framstälts förslag derom, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

under hvilka förhållanden ett ålderdomsunderstöd af 100 kronor

årligen måtte kunna beredas småskolelärare eller småskolelärarinnor,

som i minst 15 års tid oförvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång

från iunehafd tjenst hafva erhållit pension enligt nådiga reglementet

den 22 juni 1892, samt att Kongl. Maj:t sedermera måtte till Riksdagen

inkomma med den framställning i ärendet, hvartill denna utredning

kunde föranleda.

I underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 angående reglering af

utgifterna under riksstatens dåvarande nionde hufvudtitel anhöll Riksdagen

om den af motionären föreslagna utredning och framställning,

dock med den förändring att utredningen skulle afse ett understöd till

lämpligt belopp i stället för det af motionären fixerade beloppet, 100

kronor.

Efter erhållen nådig befallning att med utredning och förslag i

berörda hänseende inkomma har direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning uti underdånig skrifvelse den 14 oktober 1899 till

en början lemnat följande på den verkställa undersökningen grundade

upplysningar nemligen: att i 2,124 af rikets 2,397 skoldistrikt icke

funnes någon sådan f. d. lärare eller lärarinna, som i Riksdagens

skrifvelse afsåges, hvaremot inom öfriga 273 distrikt funnes 364 stycken ;

Bill. till lliksä. Blot. 1901. 4 Sand. 2 Afd. 11 ljuft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att af dessa 364 funnes 147 män i ålder af 40—90 år med en medelålder

af 65,56 år och 217 qvinnor i ålder af 38—85 år med en medelålder

af 57,52 år, utgörande begge könens medelålder 60,65 år; att

af männen 26 vore ogifta, 90 gifta och 31 enklingar samt af qvinnorna

106 ogifta, 86 gifta och 25 enkor; att af hela antalet 296 haft tjenstgöring

vid småskolor, 52 vid mindre folkskolor, 9 varit biträdande

lärare samt 6 extra ordinarie och 1 vikarierande folkskolelärare; att

tjenståldern vexlade mellan 15—40 år med ett medeltal af 20 år; att

statsbidrag åtnjutits under hela tjenstetiden i 120 fall och under större

eller mindre del af tjenstetiden i 135 fall, hvaremot i 14 fall icke förekommit

statsbidrag och i öfriga 95 fall icke kunnat utrönas, huruvida

sådant bidrag utgått eller icke; att anledning till afgång ur tjensten

utgjort i 57 fall ålderdom och oförmåga att vidare tjenstgöra, i 88 fall

sjuklighet, i 22 fall olämplighet för yrket, i 19 fall bristande kompetens,

i 22 fall skolans indragning eller omorganisation, i 8 fall uppsägning

från skolrådets sida, i 45 fall (lärarinnor) äktenskap, i 17 fall öfvergång

till annat yrke, i 74 fall egen begäran och i 3 fall afflyttning från

orten samt i 9 fall varit okänd; att personernas nuvarande ekonomiska

vilkor vore i 48 fall goda, i 114 mindre goda, i 195 fattiga och i 7

okända; samt att understöd åt 100 af dessa f. d. lärare och lärarinnor

utginge från skoldistrikten i form af penningepension eller andra förmåner

och åt 29 såsom underhåll af fattigvården, hvaremot i 233 fall

intet understöd från det allmännas sida erhölles och i öfriga 2 fall

vore okändt, huru härmed sig förhölle.

Härefter och jemte det direktionen yttrat sig beträffande de vilkor,

hvarunder de föreslagna understöden borde komma vederbörande till

del, samt det belopp, hvarmed, de borde utgå, har direktionen, på grund

af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstält, att, derest årligt anslag

lemnades till ålderdomsunderstöd åt f. d. småskolelärare och småskolelärarinnor

och till med dem likstälde lärare och lärarinnor vid skolor,

hörande till den allmänna folkundervisningen, hvilka i minst 15 års

tid oforvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång från innehafd

tjenst hafva erhållit understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni

1892, följande vilkor och bestämmelser måtte dervid fästas:

att lärares och lärarinnas tjenstgöring afslutats så tidigt, att

ålderdomsunderstöd enligt nyss åberopade nådiga reglemente icke kunnat

honom eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan f. d. lärare och lärarinna uppnått en lefnadsålder af

minst 50 år;

att de styrkas befinna sig i behöfvande omständigheter; samt

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

59

att det belopp, hvartill sådant understöd högst må meddelas,

bestämmes till 100 kronor årligen.

Med tillämpning af de utaf direktionen sålunda förordade vilkor

skulle, enligt hvad direktionen beräknat, understödets sannolika medelbelopp

utgöra 85 kronor, understödstagarnes antal till en början uppgå

till 261 personer, hvaraf 127 män och 134 qvinnor, med en medelålder

af 65,14 år och förslagets genomförande betinga en årlig kostnad under

första året af 22,185 kronor, hvilken kostnad skulle derefter successivt

nedgå för att efter 30—40 år alldeles upphöra.

Statskontoret, som erhållit befallning att yttra sig i ärendet, har

i underdånigt utlåtande den 11 september 1900 anfört följande.

Då Riksdagen begärt en utredning, under hvilka förhållanden

ålderdomsunderstöd skulle kunna tilldelas den klass af f. d. lärare och

lärarinnor, hvarom vore fråga, ansåge statskontoret sig kunna utgå

från den förutsättning, att Riksdagen i detta fall, liksom då fråga varit

om anvisande af medel till beredande af dylikt understöd åt äldre behöfvande

folkskolelärare, ansett den omständighet, att dessa lärare

lemnat sina befattningar långt innan fråga om deras understödjande

blifvit väckt, icke böra utgöra hinder för understöds beviljande. Statskontoret

hade alltså endast att yttra sig beträffande det ifrågasatta

understödets belopp samt de vilkor, som å understödstagarnes sida borde

fordras för att de skulle kunna blifva af understödet delaktige.

Hvad då först anginge understödsbeloppets storlek, hade statskontoret

icke anledning till erinran mot hvad i sådant afseende blifvit

föreslaget af direktionen, men hade dock i detta sammanhang trott sig

böra fästa uppmärksamheten dervid att, efter det direktionen afgifvit

sitt förslag, genom 1900 års Riksdags bifall till Kongl. Maj:ts derom

aflåtna proposition förhöjning egt rum i samtliga de understödsbelopp,

hvilka efter utgången af år 1900 beviljades från småskolelärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalt.

I fråga derefter om den lefnadsålder, som borde erfordras för att

understödssökande skulle kunna tilläggas understöd, skulle denna enligt

direktionens förslag utgöra minst 50 år; men då direktionen såsom stöd

för denna låga åldersgräns åberopat dels det ifrågasatta understödets

karakter af nådegåfva, dels den sökandes nödstälda belägenhet såsom

utgörande förnämsta motivet för understödets beviljande och dels vissa

i reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt förekommande

undantag från den normala pensionsåldern, så kunde samtliga

dessa omständigheter i statskontorets tanke dock icke tillräckligt

motivera den af direktionen förordade lefnadsåldern, hvilken skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

00

Statsutskottets Utlåtande H:o 11.

understiga med 10 år den ålder, som vore bestämd för understöds

beviljande åt äldre behöfvande folkskolelärare, och med 5 år den för

delegare i folkskolelärarnes pensionsinrättning och i småskolelärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalt såsom regel faststälda pensionsåldern; och

ansåge statskontoret sig derför både af principiella skäl och af hänsyn

till utgifternas begränsning böra hemställa, att 55 år stadgades såsom

minimilefnadsålder för understöds erhållande.

I enlighet med den i Riksdagens skrifvelse framstälda begäran

hade den verkstälda undersökningen grundats på en minimitjenstålder

af 15 år. Statskontoret hade dock icke kunnat undgå att finna denna

tjenstålder väl låg. Visserligen kunde enligt § 9 i gällande nådiga

reglemente för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt ett

mindre understöd af 70, numera 90, kronor tillkomma lärare utan afseende

å lefnadsålder redan vid uppnådda 15 tjenstår, derest han genom

obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjenst; men

enär denna bestämmelse torde hafva tillkommit hufvudsakligen i det

allmännas intresse, för att underlätta en sådan otjenstbar lärares aflägsnande

från befattningen, och beträffande nu ifrågakomne f. d. lärare

något dylikt intresse- icke förefunnes, syntes det, som om såsom vilkor

för erhållande af understöd, hvarom nu vore fråga, borde kunna uppställas

enahanda minimitjenstålder, som i öfvergångsstadgandena vid

§§ 7 och 8 af ofvannämnda reglemente blifvit faststäld, eller 20 år.

En ytterligare anledning till att något skärpa bestämmelsen om tjenstårens

antal förefunnes äfven i den omständigheten, att det i reglementets

§ 10 stadgade vilkoret för tjenstårsberäkning, eller att tjenstgöringen

skulle hafva egt rum vid skola, för hvars innehafvares aflönande

tillskott af allmänna medel åtnjutits, enligt direktionens förslag

här skulle eftergifvas.

Då direktionen med tillämpning af de af densamma anförda grunder

beräknat antalet af understödstagare i första hand komma att uppgå

till 261 personer, så hade denna siffra erhållits genom att från det af

direktionen beräknade antalet afgångna f. d. småskolelärare och -lärarinnor

eller 364 frånräkna dels 71, hvilka icke uppnått 50 lefnadsår, och dels

ytterligare 32, som antagits vara i sådana lefnadsvilkor, att understöd

åt dem icke kunde ifrågakomma. Genom den af statskontoret förordade

höjning af minimitjenståldern från 15 till 20 år skulle nyssnämnda

beräknade antal af 364 personer nedgå med 205, eller till 159, och

medeltjenståldern höjas från 20 till 24,6 år. Huru många af dessa

159, som kunde antagas hafva uppnått en lefnadsålder af 55 år och

derutöfver, läte sig med det föreliggande materialet icke beräkna, men

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

61

då flertalet i allt fall torde komma att uppnå sistnämnda ålder, syntes

man vid beräkningen af den blifvande understödskostnaden kunna utgå

från antalet 159; och om man antoge, att af dessa 159 förhållandevis

lika många som i förra fallet borde frånräknas på grund af bättre

lefnadsvilkor, skulle det högsta eventuella understödstagareantalet komma

att uppgå till 142 och förslagets genomförande enligt de af statskontoret

förordade grunder alltså betinga en årlig kostnad af högst 12,070 kronor.

Då såsom hufvudvilkor för delaktighet i de tillämnade extra understöden

uppstälts behöfvande omständigheter och detta vilkor ju betecknar

skilnaden mellan å ena sidan det reglementerade ålderdomsunderstödet,

hvilket framstår såsom eu intjenad rättighet, den der utgår utan

afseende å personens ekonomiska vilkor, samt å andra sidan ett extra

understöd såsom det ifrågasatta, hvilket skulle erhålla karakteren af en

nådegåfva, föranledd af personens nödstälda belägenhet, synes mig

tillämpande af de strängare principer, som i allmänhet gälla vid utdelande

från statens sida af pensioner och understöd, här icke böra

komma till användning».

I anslutning till direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning

i ärendet afgifna förslag har departementschefen alltså hemstält

om aflåtande till Riksdagen af nu förevarande framställning.

Emot Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande, af Riksdagens skrifvelse i

ämnet föranledda framställning har utskottet icke något annat att

erinra, än att den lefnadsålder, vid hvilken Kongl. Maj:t föreslagit att

rätten till understöd skulle inträda, eller 50 år, förefaller utskottet alltför

låg, en åsigt, som utskottet finner bestyrkt af statskontorets på anstälda

jemförelser grundade uttalande härom. Sagda ålder synes höra, såsom

statskontoret föreslagit, bestämmas till 55 år. Genom en dylik skärpning

af vilkoren skulle för ifrågavarande förre småskollärare och småskolelärarinnor

ej uppstå annan menlig följd, än att de finge några år

senare än eljest komma i åtnjutande af understödet. Enligt hvad tillgängliga

handlingar utvisa, utgör bland de 261 personer, som af Kongl.

Maj:t ifrågasatts till understöds erhållande, antalet af dem, som befinna

sig i en ålder af 50—54 år, 33 personer. Efter beräkning i öfverensstämmelse

med statsrådsprotokollets uppgifter af ett medelunderstödsbelopp

å 85 kronor skulle för dessa 33 personer åtgå ett belopp af

2,805 kronor. Afdragés detta från det af Kongl. Maj:t äskade anslagsbeloppet,

återstå i rundt tal 19,400 kronor, hvilken siffra alltså betecknar

den kostnad för statsverket, som nu skulle genom ett bifall till utskottets

förslag förorsakas. ,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom

Andra kammaren

väckt

motion.

Med anledning af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Kongl, Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen å allmänna

indragningsstaten för år 1902 anvisar och till Kongl.

Maj:ts disposition ställer ett anslag af 19,400 kronor

för beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare

och lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola

samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor

vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst 15

års tid oförvitligen tjenstgjort, afgått från tjensten

utan att erhålla understöd enligt reglementet den 22

iuni 1892, samt under följande vilkor och bestämmelser

i öfrigt:

att lärares eller lärarinnas tjenstgöring afslutats

så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda

reglemente icke kunnat honom eller henne beviljas,

eller före utgången af år 1891;

att sådan från tj ensten afgången lärare eller

lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst 55 år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande

omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas,

bestämmes till 100 kronor årligen; samt

att Kongl. Maj:t må ega att meddela de närmare

föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

24:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion

(n:o 73) har herr Ej. Sjövall föreslagit, att Riksdagen ville ställa till

Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 30,000 kronor att för år

1902‘utdelas såsom ålderdomsunderstöd, i mån af behof, åt äldre pensionerade

folkskolelärare, dock så att understödet, sammanlagdt med understödstagarens

redan innehafvande pension, icke i något fall måtte öfverstiga

det belopp, som skulle komma honom till del, derest han pensionerats

efter ett delaktighetsbelopp af 700 kronor.

Beträffande de skäl, som motionären till stöd för sitt förslag anfört,

får utskottet hänvisa till sj elfva motionen.

Vid 1900 års riksdag väcktes af samme motionär förslag, att samtliga

folkskollärares pensioner, hvilka blifvit faststälda efter lägre del
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

*

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 63

aktighetsbelopp än 700 kronor, skulle ökas till motsvarighet mot nämnda

belopp eller till 525 kronor för hel pension och i proportion dertill för

afkortad pension, hvarjemte hemstäldes om anvisande af ett förslagsanslag

å 39,000 kronor.

Statsutskottet, som förklarade sig anse, att det pensionsbelopp,

som enligt gällande reglemente blifvit vederbörligen grundlagdt och

bestämdt samt af pensionär tillträdts, icke sedermera lämpligen borde

höjas, hemstälde, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas. Detta

blef utan meningsutbyte Första Kammarens beslut. Vid ärendets behandling

inom Andra Kammaren förändrade motionären sitt yrkande

derhän, att han nu föreslog, att Riksdagen ville ställa till Kongl. Maj:ts

förfogande ett förslagsanslag af 39,000 kronor att för år 1901 utdelas såsom

ålderdomsunderstöd, i mån åt behof, åt äldre pensionerade folkskolelärare,

dock så, att understödet sammanlagdt med understödstagarens redan

innehafvande pension icke i något fall finge öfverstiga det belopp, som

skulle kommit honom till del, derest han pensionerats efter ett delaktighetsbelopp

af 700 kronor. Vid anstäld votering mellan detta

yrkande och utskottets hemställan, bifölls den sistnämnda med 111

röster mot 68.

Motionärens nu framlagda förslag sammanfaller, utom i afseende

å anslagsbeloppet, med det af honom under öfverläggningen inom Andra

Kammaren år 1900 framstälda och då af kammaren afslagna yrkandet.

Då utskottet, oaktadt den ändrade form, hvari motionärens förslag vid

denna riksdag föreligger, icke kan finna betydelsen af de utaf utskottet

nästlidet år anförda skäl i afsevärd mån förringad, utan dessa skäl

synas kunna med nästan lika fog åberopas emot det nu framlagda förslaget,

hemställer utskottet,

att herr Sjö valls ifrågavarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

25:o) Kongl. Maj:t har i punkten 17 under denna hufvudtitel Ang. pension

föreslagit Riksdagen medgifva, att musikläraren vid treklassiga allmänna

läroverket i Arvika, Magnus Pehrson måtte från och med månaden sou.

näst efter den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt från musiklärarebefattningen

vid nämnda läroverk, under sin återstående lifstid å

allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 300 kronor

årligen.

Utskottet får, under åberopande af hvad till stöd för framställ
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckt

motion.

ningen blifvit till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31

december 1900 (sid. 55—57) anfördt, hemställa,

att Kongl. Maj:t ifrågavarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

26:o) Uti en inom Andya Kammaren väckt, till utskottet öfverlemnad

motion (n:o 16), har herr S. J. Kardell, med hvilken herr J. Bromée

m. fl. instämt, hemstält, att Riksdagen måtte bevilja vaktmästaren vid

Östersunds högre allmänna läroverk P. Bandqvist en årlig pension

af 600 kronor att utgå under hans återstående lifstid från och med

år 1902.

Angående de skäl, som föranledt ifrågavarande framställning, har

motionären anfört följande.

Till de mindre lyckligt lottade bland statens tjenare hörde vaktmästare

vid statens allmänna läroverk. Deras tjenstgöring vore tung

och besvärlig; deras löneförmåner vore i regel icke stora. Betänkligast

vore dock, att de för närvarande icke hade den ringaste utsigt att kunna

erhålla någon pension. Den naturliga följden af detta missförhållande

vore den, att de tvingades att söka hålla ut i tj ensten så länge som

möjligt och med alltjemt aftagande krafter utföra det arbete, som åloge

dem. Och då en vaktmästares krafter slutligen helt och hållet sveko,

återstode för vederbörande endast att utan vidare skilja honom från

hans tjenst och kasta honom på gatan. Den gamle kunde då skatta

sig mycket lycklig, om hans resurser vore sådana, att han icke tvingades

att taga sin tillflykt till fattigvården.

Ifrågavarande vaktmästares löner utgingo från läroverkens s. k.

ljus- och vedkassor, hvilkas inkomster utgjordes af en del af lärjungarnes

terminsafgifter. Det läte sig icke göra att höja dessa afgifter så,

att derigenom medel anskaffades både till aflönande af den tjenstgörande

vaktmästaren och till pensionering af dennes företrädare. Indirekt

kunde vaktmästarelönen sägas utgå af statsmedel, då det vore

staten, som förordnat om terminsafgifters påläggande. Och att vaktmästarens

tjenst gäl de ett statsintresse, vore klart. På grund deraf

borde det också åligga staten att sörja för hans bergning äfven på

gamla dagar.

Vid Östersunds högre allmänna läroverk vore anstäld en vaktmästare

Per Sundqvist, som, född den 15 juli 1834, tjenstgjort i nämnda

egenskap allt sedan den 1 augusti 1862. I sin krafts dagar hade han

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

65

varit en utmärkt tjenare, skicklig i skötandet af sitt kall och, såsom

ännu i dag, oförvitlig i sin vandel och nykter. Han hade också, efter

kollegiums genom dåvarande rektor A. Sundberg gjorda framställning

och efter af Konungens befallningshafvande lemnadt förord, den 30

januari 1888 af kongl. patriotiska sällskapet erhållit den mindre medaljen

med Konungens bröstbild.

Hans kontanta lön hade ursprungligen uppgått till 150 kr. pr år,

men ökats 1869 till 200 kr., år 1873 till 400 kr., år 1881 mot ökad

tjenstgöringsskyldighet till 600 kr. och 1885, då göromålen ytterligare

ökats, till 800 kr.

Hösten 1897 hade i Östersund invigts en ny läroverksbyggnad,

men då denna varit otillräcklig för läroverkets behof, hade äfven den

gamla lokalen fortfararande måst tagas i anspråk. Vaktmästarebestyren

hade då fördelats mellan två vaktmästare, i det en ny sådan anstälts

för det nya huset, medan Sundqvist fortfarande skulle sköta om

det gamla mot en till 400 kr. nedsatt, kontant lön, hvilken i slutet af

år 1899 höjts till 600 kr. Sundqvist hade hela tiden, förutom sin

kontanta lön, haft fri bostad med lyse och bränsle.

Från innevarande läsårs början åtnjöte Sundqvist tjenstledighet

mot skyldighet att sjelf aflöna sin vikarie. Detta kunde gå för sig, så

länge han finge behålla en befattning som tillsyningsman på en körsnärsverkstad,

hvilken han tillfälligtvis erhållit på grund af det ordningssinne,

den punktlighet och det nit, som utmärkt honom i hans föregående

tjenstgöring. Men denna tillfälliga befattning kunde han mista

hvilken dag som helst, och då stode han der på bar backe.

Det syntes vara billigt, att staten här vid lag trädde hjelpande

emellan och beviljade den gamle vaktmästaren en skälig pension. Östersunds

läroverks kollegium hade den 29 augusti 1900 beslutit att anhålla

hos domkapitlet i Hernösand, att detsamma måtte i framställning till

Kongl. Maj:t anhålla, att en pension å 600 kr. årligen måtte Sundqvist

beviljas. Denna kollegiums anhållan hade emellertid af domkapitlet

lemnats utan afseende. Då så vore, såge sig motionären föranlåten att

genom väckande af motion söka skaffa Sundqvist den pension, han så

väl gjort sig förtjent af och behöfde.

Till bestyrkande1 af de lemnade uppgifterna har motionären åberopat

åtskilliga vid motionen fogade bilagor.

Då den föreliggande frågan icke blifvit i behörig ordning underkastad

utredning af vederbörande myndigheter, an3er sig utskottet icke

böra tillstyrka det framstälda förslaget, utan hemställer,

lnh. till Riksd. Urat. 1901. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets Utlåtande N\o 11.

Ang. ''pension

för aktuarien

vid Sveriges

geologiska

undersökning

M. J. Stolpe.

[18.]

att herr Kardells ifrågavarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

27:o) Kongl. Maj:t har uti punkten 18 under denna hufvudtitel

föreslagit Riksdagen, att aktuarien vid Sveriges geologiska undersökning

Mats Johan Stolpe måtte från och med månaden näst efter den,

hvarunder han från sin befattning vid Sveriges geologiska undersökning

afginge, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension af 3,600 kronor.

Till statsrådsprotokollet, öfver jordbruk särenden den 7 december

1900 har departementschefen anfört följande:

Uti en till Kongl. Maj:t stäld, af chefen för Sveriges geologiska

undersökning med eget utlåtande af den 6 oktober 1900 öfverlemnad

skrift hade aktuarien vid nämnda undersökning Mats Johan Stolpe

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå nästsammanträdande Riksdag,

att en årlig pension till det belopp, som plägade tillkomma civile tjenstemän,

måtte honom beviljas vid afskedstagande! från aktuariebefattningen

vid undersöknigen; och hade i anledning af denna ansökning statskontoret

den 26 i nyssnämnda månad afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i detta ärende inhemtades: att Stolpe, som vore

född den 30 augusti 1833, i början af år 1862 antagits till biträdande

geolog vid Sveriges geologiska undersöning; att han den 15 december

1871 befordrats till geolog och, efter att från 1874 års ingång hafva

bestridt aktuariebefattningen vid undersökningen, den 15 december sistnämnda

år förordnats till innehafvare af samma befallning; samt att

lian dessutom vid 17 särskilda tillfällen och under sammanlagdt mera

än två år på grund af Kongl. Maj:ts förordnanden bestridt chefsbefattningen

vid geologiska undersökningen.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang, att, enligt den

för Sveriges geologiska undersökning gällande instruktion, chefen för

jordbruksdepartementet egde att bland de vid undersökningen anstälde

geologer utse en att vara aktuarie; samt att denne tjensteman jendikt

samma instruktion ålåge, förutom fullgörandet af de en registrator och

aktuarie i andra embetsverk vanligen tillkommande göromål, hufvudsakligen

dels att biträda chefen vid expeditionsgöromålen, kontrasignera

utgående expeditioner samt i öfrigt fullgöra en sekreterares åligganden,

dels ock att under sommarmånaderna deltaga i de vid undersökningen

pågående geologiska arbeten å fältet.

Aktuariens aflöning utginge till honom såsom geolog med 3,000

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

67

kronor jemte tre ålderstillägg, hvartdera med 500 kronor, så att han

från och med sextonde året uppbure 4,500 kronor årligen. På grund af

den omfattande arten af aktuariens göromål hade Kongl. Magt derjemte

den 5 december 1884 medgifvit, att i staten för geologiska undersökningen

finge uppföras ett särskildt arfvode af 500 kronor åt ifrågavarande

tjensteman för öfverarbete; och hade enahanda belopp för

ändamålet sedermera årligen uti staten upptagits.

Till stöd för sin nu gjorda framställning hade aktuarien Stolpe

åberopat, förutom sin höga lefnadsålder och långa tjenstetid, att han

på grund af försvagade kroppskrafter under de två sistförflutna åren

icke kunnat deltaga uti de geologiska fältarbetena, utan behölt åtnjuta,

förutom eu förut saknad semester, en kortare tids tjenstledighet; att han,

då af Kongl. Maj:t till 1888 års Riksdag aflåten proposition om rätt

till pension för personalen vid Sveriges geologiska undersökning af

Riksdagen afslagits, icke vore tillförsäkrad att vid afskedstagandet komma

i åtnjutande af pension; att han, på grund häraf och då löneförhållandena

vid geologiska undersökningen icke varit sådana, att han genom besparingar

skulle förmått skapa sig en i ekonomiskt hänseende betryggad

ställning för sin återstående lefnad, varit och tills vidare vore nödsakad

att qvarstå i sin tjenst måhända längre, än hvad med undersökningens

sannskyldiga nytta vore rätt förenligt; samt att den nu gjorda ansökningen

vore tillkommen i syfte att i hvad på honom berodde ej

förhindra, att aktuariebefattningen skulle kunna handhafvas af en fullt

arbetsför man.

Vid öfverlemnande af ifrågavarande ansökning hade chefen för

Sveriges geologiska undersökning, enär Stolpe under en nära 39-årig

tjenstetid pligttroget skött sina åligganden, enär han redan med två år

öfverskridit den för civile tjensteman vanliga åldersgränsen för pensions

åtnjutande, enär han sedan ett par år tillbaka i följd af försvagade

kroppskrafter vore helt och hållet ur stånd att deltaga i de geologiska

fältarbetena, samt enär sålunda minskad arbetsförmåga mer och mer

för honom försvårade handhafvandet af de magtpåliggande aktuariegöromålen,

på det lifligaste tillstyrkt aflåtande^ af proposition till Riksdagen

i ämnet; och hade chefen tillika framhållit, hurusom skäligt syntes,

att den ifrågasatta pensionen finge utgå med 80 procent åt Stolpes

nuvarande geologaflöning, 4,500 kronor, eller med 3,600 kronor.

Statskontoret hade uti sitt i ärendet afgifna utlåtande, under framhållande,

att, ehuru någon rätt till pension å allmänna indragningsstaten

icke vore tjenstemännen vid Sveriges geologiska undersökning

tillförsäkrad, anledningen härtill syntes vara att söka uteslutande i den

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

omständigheten, att hela anslaget för de geologiska undersökningarna

vore uppfördt på extra stat och således af mera tillfällig natur, hemstält,

att, då sökanden i afseende å såväl lefnads- som tjenstålder uppfylt

de vilkor, som för civile tjenstemän i allmänhet funnes föreskrifna

för erhållande af pension å allmänna indragningsstaten, Kongl. Maj:t

måtte föreslå Riksdagen att bevilja Stolpe en årlig pension å allmänna

indragningsstaten till det af chefen för geologiska undersökningen föreslagna

beloppet.

Departementschefen anförde vidare, att, på sätt aktuarien Stolpe

uti sin ansökning erinrat, Kongl. Maj:t år 1888 gjort framställning till

Riksdagen i syfte att tillförsäkra tjenstemännen vid Sveriges geologiska

undersökning pensionsrätt. Uti en till Riksdagen aflåten proposition

hade nemligen Kongl. Maj:t föreslagit, att chefen för undersökningen

äfvensom de vid densamma anstälde geologer måtte ega att efter erhållet

afsked komma i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten;

och hade i afseende å geologerne föreslagits, att pensionsrätten

skulle inträda vid 60 års ålder och efter 30 års anställning i

statens tjenst samt att pensionen för dem bland geologerne, som åtnjöte

högre aflöning än 3,000 kronor, skulle utgå med 80 procent af

aflöningen, dock med minst 3,000 kronor.

Denna Kongl. Maj:ts framställning hade visserligen af Riksdagen

blifvit afslagen, men syntes denna utgång af frågan uppenbarligen hafva

haft sin orsak icke deri, att det arbete i statens tjenst, ifrågavarande

tjenstemän utförde, ansetts mindre förtjent af erkännande än annat sådant

arbete, utan, såsom statskontoret jemväl framhållit, endast i den omständigheten,

att, då hela anslaget till de geologiska undersökningarna

vore uppfördt på extra stat, något allmänt medgifvande af pensionsrätt

för den vid undersökningen anstälda personal icke synts Riksdagen

lämpligt. För denna uppfattning af Riksdagens beslut i frågan

hade departementschefen för öfrigt hemtat stöd jemväl deraf, att Riksdagen

år 1897, med anledning af derom utaf Kongl. Maj:t gjord framställning,

beviljat pension å allmänna indragningsstaten åt dåvarande

chefen för geologiska undersökningen, professoren O. M. Torell.

Vid sådant förhållande och då det icke syntes mera, än billigheten

kräfde, att aktuarien Stolpe vid uppnådda 67 lefnadsår och efter omkring

39 års väl vitsordad tjenstgöring vid geologiska undersökningen

tillförsäkrades att vid afskedstagande! komma i åtnjutande af pension,

ansåge departementschefen framställning i ämnet böra till Riksdagen

aflatas.

Emot det af chefen för geologiska undersökningen föreslagna och

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

69

af statskontoret förordade pensionsbeloppet, motsvarande 80 procent å

den Stolpe såsom geolog tillkommande aflöning, syntes honom icke

heller skäligen kunna framställas någon anmärkning.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts angående Stolpes lefnadsoch

tjenstålder, hans embetsställning och åtujutna aflöning samt öfriga

på frågan om pension inverkande omständigheter, anser utskottet sig

höra förorda, att pension till det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp må

honom efter afskedstagandet tillförsäkras, och hemställer derför,

att Kongl. Majrts förevarande framställning må

vinna Riksdagens bifall.

28:o) Uti punkten 19 under denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att kommissionslandtmätaren i Gotlands

län Johan Victor Schyl måtte från och med månaden näst efter den,

hvarunder han erhölle afsked från sin kommissionslandtmätarebefattning,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en

årlig pension af 1,200 kronor.

Utskottet får, med hänsyn till den i statsrådsprotokollet lemnade

utredning (sid. 67—73), hemställa,

att Kongl. Majrts nu ifrågavarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

29:o) Sedan Kongl. Majrt i statsverkspropositionen under denna

hufvudtitel i punkten 20 föreslagit Riksdagen, att läraren i hästskötsel

och hofbeslag vid landtbruksinstitutet vid Alnarp Olof Persson Bendz

måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle

afsked från sin anställning vid nämnda institut, under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,800

kronor, har till utskottet från jordbruksdepartementet öfverlemnats utdrag

af Lomma sockens död- och begrafningsbok, utvisande, att Bendz

den 3 innevarande mars aflidit.

Under sådana förhållanden lärer frågan om beviljande af den

föreslagna pensionen hafva förfallit, hvilket utskottet härmed får för

Riksdagen

Angående

-pension för

kommissionslandtmätaren

J. V. Schyl.

[19.]

Angående

ifrågasatt

pension för

läraren vid

landtbruksinstitutet

vid

Alnarp

O. P. Pcndz.

[20.]

anmäla.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Angående

pension åt

kar logi nfen

B. Lindegren

[2i.i

30:o) Kongl. Maj:t har vidare under denna hufvudtitel föreslagit

Riksdagen uti punkten 21, att kartografen vid rikets allmänna kartverk

Brynte Lindegren måtte från och med månaden näst efter den,

hvarunder han afginge från sin befattning såsom kartograf, under sin

återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig

pension af 2,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december

1900 har departementschefen härom anfört följande:

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 november 1900 hade chefen

för rikets allmänna kartverk med föranledande af en ansökning från

kartografen vid nämnda kartverk Brynte Lindegren gjord framställning

om beredande af pension åt bemälde Lindegren,

Af handlingarna i detta ärende inhemtades, att Lindegren, som

vore född den 29 september 1835, den 14 maj 1857 antagits till artillerist

vid Göta artilleriregemente, från hvilket regemente han den 11

maj 1861 erhållit afsked såsom förste konstapel, hvarefter han den 13

i samma månad och år förordnats till förste furir på stat vid Elfsborgs

regemente, hvilken tjenst han innehaft till den 20 april 1872, då han

derifrån erhållit afsked; att han såsom furir erlagt avgifter till arméns

pensionskassa för tiden 1 juni 1861—30 april 1872; att han år 1872

anstälts såsom extra kartograf och följande år såsom kartograf vid

Norrbottens läns ekonomiska kartverk, der han sedan dess varit oafbrutet

tjenstgörande mot åtnjutande af ett årligt arfvode af 3,000

kronor; att han, enligt ett den 13 november 1900 af lasarettsläkaren

i Luleå A. Björkman utfärdadt läkarebetyg, lede af fettvandling af

hjertat med deraf förorsakad andfåddhet, hade nedsatt synförmåga samt

till följd deraf vore oförmögen såväl att utföra mätningar å fältet som

ock att arbeta med kartritning, och hade denna hans otjenstbarhet

blifvit vitsordad jemväl af hans närmaste förman i tjensten; samt att,

enligt intyg af två personer i Luleå, Lindegren ej egde andra existensmedel

än sitt kartografarfvode, hvadan hans ekonomiska ställning vore

sådan, att pension vid afskedet ur tjensten vore för honom högst nödvändig.

Kartverkschefen hade uti sin ofvanberörda skrifvelse under erinran,

att, enär lagstadgad pensionsrätt ännu ej blifvit tillerkänd de

civile tjenstemännen vid rikets allmänna kartverk, Kong]. Maj:t, då en

sådan tjensteman på grund af ålder eller af annan anledning blifvit

oförmögen att vidare sköta sin tjenst, för hvarje särskildt tillfälle hos

Riksdagen äskat pensioner, och att sådan äfven upprepade gånger

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Nio 11.

71

beviljats, nemligen, under senaste årtiondet, 1890 för kartografen Leczinsky,

1891 för gravören Wirsing, 1894 för geodeten Wolyn, 1896

för kartografen Dahlman och 1897 för kartografen Arnell, vidare anfört

hufvudsakligen:

Lindegren, hvilken uppnått 65 år och sålunda ej obetydligt öfverskridit

den lefnadsålder, som vanligen ansåges såsom maximum för en

tjensteduglig kartograf, hade i 43 år varit anstäld i statens tjenst. Då

nu Lindegren på grund af sitt helsotillstånd och sin aftagande synförmåga

vore helt och hållet oförmögen att längre sköta sin tjenst, vore

det, enligt kartverkschefens åsigt högst önskligt, att han derifrån kunde

erhålla afsked med pension, och det vore så mycket vigtigare, att han

i tj ensten måtte blifva ersatt af yngre och fullt tjenstduglig person,

som de i norra Sveriges fjell- och skogstrakter arbetande kartograferna

hade en synnerligen ansträngande verksamhet och enligt faststäld stat

endast vore 4 till antalet, af hvilka ingen utan stor olägenhet för

arbetena kunde undvaras. Redan under flera föregående år hade svårighet

uppstått vid arbetenas behöriga gång på grund af Lindegrens

aftagande tjensteduglighet, hvilken vore en naturlig följd af hans höga

ålder och de ansträngningar han under yngre år varit i och för sin

tjenst underkastad, särdeles då under 1870-talet mätningarna i Norrbottens

lappmarker delvis utfördes vintertiden. På grund af hvad sålunda

anförts och då Lindegren, så långt hans krafter det tillåtit, på

ett förtjenstfullt och hedrande sätt uppfylt sina tjensteåligganden, hade

kartverkschefen hemstält om proposition för beredande åt Lindegren

af en årlig pension å 2,400 kronor, motsvarande 80 procent af hans

åtnjutna kartografarfvode.

Den af kartverkschefen sålunda gjorda hemställan hade statskontoret

uti infordradt och den 30 november 1900 afgifvet utlåtande

till alla delar biträdt.

Departementschefen har slutligen anfört, att af hvad i detta ärende

förekommit syntes vara utredt, att Lindegren numera vore oförmögen

att sköta sin befattning som kartograf. Då Lindegren uppnått en ålder

af 65 år och i 43 år varit anstäld i statens tjenst, deraf 28 år såsom

kartograf, samt vitsordadt blifvit, att han på ett förtjenstfullt och hedrande

sätt skött sin befattning vid kartverket, ansåge departementschefen

sig höra tillstyrka, att Kongl. Maj:t måtte, på sätt förut i likartade

fall skett, göra framställning till Riksdagen om beviljande åt

Lindegren af pension å allmänna indragningsstaten. Beträffande pensionens

belopp ansåge lian detsamma, vill jemförelse med de pensioner,

som tillförene af Kongl. Maj:t hos Riksdagen äskats för kartografer,

s. 72 Kontrollera mot PDF

Ang. pension

för f. d. kartografen

C. E.

Dahlmans

enka J. A. E.

Dahlman.

[22.]

Ang. pension

för förre beridaren

B. K.

Rudolfs enka

M. Rudolf.

72 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

böra bestämmas något lägre, än som nu föreslagits, eller till 2,000

kronor.

Utskottet finner väl att, på grund af hvad sålunda upplysts, pension

bör Lindegren af statsmedel beredas, men då Riksdagen förut för

åtskilliga kartografer och med dem likstälde tjenstemän — exempelvis

år 1897 för kartografen Arnell — under hänvisande till de pensioner,

som tillkomma kommissionslandtmätare, bestämt pensionsbeloppet till 1,600

kronor, synes anledning saknas att nu bevilja högre pension än till

sistnämnda belopp.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj :ts ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

kartografen vid rikets allmänna kartverk Brynte Lindegren

må från och med månaden näst efter den, hvarunder

han afgår från sin befattning såsom kartograf,

under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna

indragningsstaten en årlig pension af 1,600 kronor.

31:o) Uti punkten 22 af denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t föreslagit

Riksdagen medgifva, att f. d. kartografen C. E. Dahlmans enka

Johanna Aurora Elisabeth Dahlman, född Tingvall, må, så länge hon

förblifver enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

af 300 kronor, att utgå från och med ingången af år 1901.

Under hänvisande till hvad som blifvit i statsrådsprotokollet öfver

jordbruksärenden den 31 december 1900 (sid. 80—82) i detta ärende

anfördt hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må vinna Riksdagens bifall.

32:o) Med åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden

den 15 nästlidne februari har Kongl. Maj:t i en nämnda

dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 52) föreslagit Riksdagen medgifva,

att förre sergeanten, förre beridare» vid Flyinge hingstdepot

Bengt Knutsson Rudolfs enka Mathilda Rudolf, född (Rese, måtte, så

länge hon förblefve enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig

pension af fyrahundra kronor, att utgå från och med den i mars 1900.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

73

Beträffande de till stöd för framställningen anförda skäl tillåter

sig utskottet hänvisa till omförmälda statsrådsprotokoll.

Utskottet, som mot Kongl. Maj:ts framställning icke haft annat

att erinra, än att den pension, som må enkan Rudolf beviljas, synes, i

likhet med hvad här ofvan föreslagits i afseende å pension till tvenne

andra enkor, böra bestämmas att utgå från den 1 januari 1901, hemställer,

att förre sergeanten, förre beridaren vid Flyinge

hingstdepot Bengt Knutsson Rudolfs enka Mathilda

Rudolf, född Griese, må, så länge hon förblifver enka,

å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

af fyrahundra kronor, att utgå från och med den 1

januari 1901.

33:o) Beträffande slutsumman af förslagsanslaget till allmänna lfl

indragningsstaten har Kongl. Maj:t ej föreslagit annan ändring, än att, dragningsdå,

efter tillgodoseende af öfriga statsutgifter, återstode ett disponibelt statenbelopp

af 15,215 kronor, anslaget till allmänna indragningsstaten, å

hvilket uppkommit brist, måtte höjas med nyssnämnda belopp, 15,215

kronor, eller från 1,800,652 kronor till 1,815,867 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1902

uppföra anslaget till allmänna indragningsstaten med

oförändradt belopp; dock att utskottet vid uppgörande

af riksstaten för år 1902 må ega att i detsamma vidtaga

den jemkning, som för jemnande af riksstatens

slutsumma kan blifva erforderlig.

Extra anslag.

34:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Ang. anslag

och i likhet med hvad under en följd af år egt rum, hemställer utskottet, uand^af

arméns pensio
att

å extra stat för år 1902 må anvisas ett för- }V*9-\

slagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas dels till L -J

upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensioBih.

till Riksd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häfl. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

nering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet

för pensionskassan att afstå det för året densamma

tillkommande vederlag för de till statsverket indragna

•, rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner i

enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för

sådana pensioners utgående.

Stockholm den 19 mars 1901.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Reservationer;

vid punkt 13:o (angående pension åt landskanslisten F. Kjerrman)

af herrar H. P. P. Tamm, friherre J. T. Gripenstedt, I. Wijk, A. G. L.

Billing, F. E. Pettersson, P. O. L. Klingspor, E. Fränekel, G. D. B.

Tornerhjelm, Th. Nyström, L. Grundberg, C. von Friesen och C. J. G.

Swartz, Indika ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hafva

följande lydelse:

»På grund af den utredning, som i statsrådsprotokollet lemnats,

får utskottet tillstyrka det föreliggande förslaget och hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning

må af Riksdagen bifallas.»

vid punkt 16:o (angående pension åt konsistorienotarien E. R.

Hen sch en) af herrar P. Pelirson, N. Boström, O. Larsson, A. Göransson,

I. Månsson, D. Persson, O. Erickson, N. Svensson, A. Petersson, O. Anderson,

A. G. Andersson och G. Odqvist, hvilka ansett, att utskottets yttrande

och förslag bort hafva följande lydelse:

»Framställningar om beredande af pension åt konsistorienotarien

Henschen hafva, såsom i statsrådsprotokollet framhålles, två gånger

blifvit på statsutskottets hemställan af Riksdagen afslagna. Utskottet,

som icke kan finna, att sedan dess några sådana omständigheter till
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

75

kommit, som skulle kunna föranleda Riksdagen att nu fatta beslut i

motsatt rigtning, hemställer,

att Kongl. Maj:ts föreliggande förslag icke må

af Riksdagen bifallas.»

vid punkten 18:o (angående pension åt vaktmästaren C. J. Johansson)

af herrar P. Pehrson, N. Boström, O. Larsson, A. Göransson, I. Månsson,

D. Persson, O. Ericltson, N. Svensson, A. Petersson, O. Anderson,

A. G. Andersson och G. Odqvist, hvilka ansett, att utskottets yttrande

och förslag bort hafva följande lydelse:

»Då nu frågan om beredande af pension åt en vid allmänt läroverk

anstäld vaktmästare för första gången, så vidt utskottet kan erinra

sig, föreligger till Riksdagens bepröfvande, har utskottet egnat sin

uppmärksamhet åt den grundsats, som genom ett bifall till Kongl.

Maj:ts framställning skulle fastslås. Utskottet har då, med hänsyn till

det sätt, hvarpå aflöningen till sagde vaktmästare utgår, icke kunnat

finna, att ifrågavarande betjente måste anses vara statens tjenare. Under

sådana omständigheter synes någon pension af statsmedel icke heller

böra dem tillkomma, och hemställer derför utskottet,

att Kongl. Majts nu ifrågavarande framställning

icke må af Riksdagen bifallas.»

'' • • •• * • 1- •••••« • » • ........ * „. -.i Au. U ''fAj-.'': .i !•»''.•.; ■

.-~,_ . -I i.

Det skulle här antecknas, att herr N. Fosser icke deltagit i förestående

hufvudtitels behandling inom utskottet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor. |

ö.

200

750

''

900

—

500

—

1,500

—

3,000

—

1,000

—

500

1

—

1,500

—

2,000

_

2,000

—

600

—

10,000

19,400

—

300

—

3,600

_

1,200

—

1,600

—

300

—

400

—

51,250

—

f. Arbetaren vid Oscar - Bjurström, pension

Ny anvisning.

-Fredriksborgs fästningsbyggnad Johan Richard

och plåtslagareverkstäder Johannes Jonsson Lundberg, pension

Länsmannen Erik Adolf Naesström, pension.......................................

f. Ombudsmannen vid statens jemvägsbyggnader, v. häradshöfding

J. O. E. G. Olai’ enka Selma Petronella Olai, född Lindwall, pens

Yrkesinspektören Gustaf Uhr, pension .....................i.........................

Konsistorienotarien Erik Rudolf Henschen, pension .......................

Kemner, pension ...........,.......................................................................

Vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Yesterås Carl Johar

Johansson, pension ..............................................................................

Lärarinnan vid statens normalskola för flickor Catarina Adéle Hortenc(

Westman, pension..........................................................................

Öfverläraren vid tekniska skolan i Stockholm Fredrik Theodor Lilje

blad, pension..........................................................................................

Öfverläraren vid tekniska skolan i Stockholm Henrik Nerpin, pensior

Elfrida Ernestina Charlotta Franke, pension ..............

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före

Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola ell

folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor

skola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjenstgöring a

tjensten utan understöd ........................................................

1867

vid

Aktuarien vid Sveriges geologiska undersökning Mats

pension ............................................................................

Kommissionslandtmätaren Johan Victor Schyl, pension

man, född Tingwall, pension

Beridaren B. Knutson Rudol

pension ...................................

Summa

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' «§.* . '' ■ •'' isJJe; ■ :■ s'' i !

Bil. litt. B.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

190f års riksstat

anslår:

Anvisning

kontant.

Kronor.

ö.

112,286

100,428

—

243,640

83,000

389,470

—

60,350

2,400

—

Tp:t

991,574

—

Pensions- och

A) Pensions
-

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman ............................................

Dito för deras enkor och omyndiga barn............................................................

Ersättning för mistade löneinnehållningar ........................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar..........................................

För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras enkor och barn ...

För dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och skogsskolorna ....

För dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska högskolan............

För dito af embets- och tjensteman samt betjente vid väg- och vatten
af

deras enkor och barn...................................................................................

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar .......................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...........................................

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och underbefäl med

Vadstena krigsmanshuskassa ....................................................................................

Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap ............................................

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden ............................................................................................

„ gratialf onden................................................................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslagsTill

pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (deraf högst 9,030

staterna inrättade invalidstat), förslagsanslag...............................................

Invalidhusfonden ........................................................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag............................

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

79

Litt. B.

riksstatens Tionde hufvudtitei.

Förslag till blifvande

riksstat:

Anvisning i

kontant.

Kronor. ö.

indragningsstaterna.

staten.

.............................................................................................................. 37,500: —

.................... 45,000: —

................................................................................................................ 2,246: —

............................................................................................................... 6,540: —

............................................................................................................... 7,200: —

......................................................................................... 9,000: —

............>................................................................................................. 8,500: —

byggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom

.............................................................................................................. 1,300: —

112,286

vederlikar

4,640: —

28,080: —

67,708: —

100,428

243,640

83,000

............................................................................................ 36,320: —

............................................................................................ 16,650:—

anslag ...............................................................................................

kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och handtverks
-

52,970: —

270,000: —

66,500: —

Transport

389,470

60,350

2,400

991,574

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1901 års riksstat

anslår:

Anvisning

kontant.

Kronor.

ö.

T:pt

991,574

—

78,000

69,851

622,873

63,500

6,000

—

Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag (nytt) ........................

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt att af tullmedlen direkt utgå, förslags- Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

Bidrag till folkskolelärares pensionering ......................................................—,.4..

Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa................................................

Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor ............................................................

S:gr

1,831,798

B) Allmänna

1,800,652

_

Till diverse föremål, förslagsanslag......................................................................

S:a

3,632,450

—

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande JS:o 11.

81

Förslag till blifvande

riksstat.

Anvisning i

kontant.

Kronor. ö.

Transport

991,574

anslag ....................................

pedagogier, seminarier m. m.

Säger

1

6,700

78,000

69,851

622,873

63,500

6,000

,838,498

indragningsstaten.

Summa

1,800,652 —i

3,639,150 — j

Bih. till Biksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslag under riksstatens Tionde

hufvudtitel.

K»?''- t T''-.*-..?/*1

*

Kronor.

ö.

Pensionsstaten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt

till fyllnadspensioner, förslagsanslag...................................................

1,540,000

—

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.