Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om inrättande af nya fenster vid statens jernvägar samt om löneförbättring för vissa grupper af den derstädes anställa personalen än äfven inom Riksdagen väckta motioner i sistnämnda hänseende.
1901-03-05 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1901:37, Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om inrättande af nya fenster vid statens jernvägar samt om löneförbättring för vissa grupper af den derstädes anställa personalen än äfven inom Riksdagen väckta motioner i sistnämnda hänseende.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
1
N:o 37.
■ “ '' V j,.-. V4-*;-.- s ■ •. * .!;*.?$ a i^r.
Ank. till Riksd. kansli den 5 februari 1901, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om inrättande af
nya fenster vid statens jernvägar samt om löneförbättring
för vissa grupper af den derstädes anställa personalen
än äfven inom Riksdagen väckta motioner i sistnämnda
hänseende.
(R. A.)
I.
Inrättande af nya tjenster vid statens jernvägar.
I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har
Kongl Maj:t under sjette hufvudtiteln föreslagit Riksdagen medgifva,
att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens jernvägar
må uppföras arfvoden till följande nya tjensteman, nemligen:
inom styrelsen:
•två notarier; och
vid distrikten:
0
två distriktschefer,
två bandirektörer,
två maskindirektörer,
liih. till Riksd. Trot. 1001. 4 Sami. 1 Afd. 21 Höft. (N:o 37).
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Ang. två nya
distrikt.
två trafikinspektörer,
två distriktssekreterare,
sju baningeniörer,
två distriktskassörer,
två verkstadskamrerare,
två förrådsförvaltare,
tre maskininspektorer,
tre verkmästare,
två telegrafinspektorer,
två byråassistenter;
att af desse tjensteman följande må anställas redan under år 1901,
nemligen: en distriktschef, en bandirektör, en maskindirektör, en distriktssekreterare,
en distriktskassör, en verkstadskamrerare, en förrådsförvaltare
och en telegrafinspektor;
samt att de i aflöningsreglementet för tjenstemän och betjente vid
statens jernvägar intagna bestämmelser om tilläggsarfvoden till fasta
arfvoden må ändras sålunda, att särskilda tilläggsarfvoden efter 500
kronor för år tillkomma distriktschefer och trafikinspektörer äfvensom
1 maskiningeniör, samt att stationsinspektor, som tillika är tågdirigent,
kan erhålla ett tilläggsarfvode efter högst 300 kronor för år.
Beträffande flertalet af de nu föreslagna nya tjenstebefattnmgarna,
grundar sig framställningen om deras inrättande på den förutsättning,
att de fyra distrikt, i hvilka statens jernvägar nu äro indelade, skulle
ökas med ytterligare två. Med afseende å denna fråga meddelas uti
det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för den 11 sistlidna januari hufvudsakligen följande.
Den af Kongl. Maj:t den 2 juni 1893 tillsatta så kallade jernvägskomitén,
som den 24 oktober 1895 afgaf sitt betänkande angående
jernvägsadministrationen, framstälde deruti, förutom annat, förslag till
instruktion för jernvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar
samt förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar.
Dessa förslag hvilade på förutsättningen af sådan förändrad
organisation af statens jernvägars förvaltning, att, för införande i samma
förvaltning af decentralisation, i spetsen för hvart och ett af de distrikt,
i hvilka statens jernvägar indelades, skulle stå starkt organiserade
distriktsförvaltningar, bestående af en distriktschef, som tillika skulle
vara föreståndare för administrativa och trafikafdelningarne, äfvensom
en bandirektör och föreståndare för banafdelningen samt en maskindirektör
och föreståndare för maskinafdelningen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 3
Till stöd för sitt förslag i fråga om organisationsförändringen
anförde komitén, bland annat, att derest detta förslag bifölles, skulle
styrelsen i distriktsförvaltningarnas framställningar och utredningar
erhålla ett betydligt säkrare underlag för sina beslut, särskildt i de
svårlösta taxe- och trafikfrågorna. De kraftigare distriktsförvaltningarna
skulle nemligen kunna, en hvar inom sitt område, i grunden lära känna
alla der rådande, jernvägsdriften berörande förhållanden samt dels sjelfva
vidtaga, dels ock hos styrelsen föreslå nödiga åtgärder till främjande
af rörelsen i dess helhet. Den af behofvet påkallade, mera ingående
inspektion, som distriktsförvaltningarna, rätt organiserade, kunde åstadkomma,
skulle vidare, enligt komiténs åsigt, vara egnad att leda till
afhjelpande af eventuella missbruk i förvaltningen samt framför allt
till åstadkommande af eu icke allenast verksammare, utan äfven billigare
linieförvaltning. I detta sistnämnda hänseende ville komitén särskildt
påpeka, att, om en sammanhållande kraft funnes inom distriktet, som
kunde göra sig noga underrättad om tjensteförhållandena derinom,
sådana de faktiskt gestaltade sig, detta måste leda till en större samverkan
afdelningarna emellan än den, som för det dåvarande egde rum.
Komitén fann dock en gifven förutsättning för inrättandet af dylika
med större myndighet utrustade och på angifvet sätt sammansatta
distriktsförvaltningar vara, att distrikten erhölle en relativt stor omfattning
och följaktligen blefve få till antalet. I annat fall blefve nemligen
apparaten allt för tung och kostsam, på samma gång det blefve
svårare att bevara den behöfliga enheten inom förvaltningen; och föreslog
derför komitén, att statsbanan — deruti inberäknad den så kallade
vestkustbanan, som Kongl. Maj:t och Riksdagen besluta att för statens
räkning förvärfva, men som då ännu ej införlifvats med statens jernvägar
— skulle indelas uti fyra distrikt.
Komitén anmärkte emellertid, att det vore ganska ansenliga
sträckor, som de nya distriktsförvaltningarna skulle eg a att hvar för
sig omliänderhafva. I all synnerhet gälde detta om förvaltningen i norra
distriktet, men vore dervid att märka, att trafiken inom detta distrikt
vore så relativt svag eller, der, såsom på Gellivarebanan, detta icke
vore fallet, så ensartad, att några betänkligheter mot den för distriktet
föreslagna omfattningen icke syntes komitén böra möta, allra helst med
den uppdelning af distriktet i särskilda trafiksektioner, komitén tillika
föreslagit.
Vid afgifvande den 30 januari 1896 af utlåtande öfver komiténs
ofvan omförmälda betänkande yttrade jern vägss tyr elsen i fråga om den
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
af komitén föreslagna distriktsindelningen, att det icke kunde vara
annat än med tvekan, som styrelsen biträdde förslaget att inskränka
distriktens antal till fyra. I en af styrelsen afbiten skrifvelse den 26
november 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente hade styrelsen
visserligen framhållit, att en af de väsentligaste förutsättningarne vid
detta förslags uppgörande varit, att trafikdistrikten skulle minskas i
antal och ökas i omfång, men dels hade statsbanenätet sedan dess icke
obetydligt utvidgats, och dels vore den af komitén ifrågasatta begränsningen
från sju distrikt — bandelen Vännäs—Luleå — Gfellivare dervid
räknad såsom särskildt distrikt — till fyra väl långt gående. I sakens
dåvarande läge ansåge sig styrelsen emellertid icke böra motsätta sig
ett försök med linieförvaltningens ordnande på fyra distrikt, men
skulle efter någon tids erfarenhet befinnas oundgängligen nödigt att öka
distriktens antal, skulle styrelsen icke underlåta att till Kongl. Majrt
göra den framställning i sådant syfte, hvartill förhållandena då kunde
föranleda.
Genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut bifölls hvad komitén
föreslagit i fråga om förändrad organisation af statens jernvägars förvaltning
och statsbanenätets indelning — dervid dock Riksdagen uti
sin den 18 maj 1897 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse i ärendet
karakteriserade de ifrågasatta och af Riksdagen i princip antagna organisationsförändringarna
såsom ett försök med tillämpandet af en något
utsträckt decentralisation inom förvaltningen — och blefvo samma
organisationsförändringar genomförda genom den af Kongl. Maj:t den
15 oktober 1897 utfärdade instruktion för jernvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar och det af Kongl. Maj:t samma dag utfärdade
aflöningsreglemente för tjenstemän och betjente vid statens
jernvägar, hvarjemte Kongl. Maj:t nyssnämnde 15 oktober faststälde
distriktsindelning vid statens jernvägar, enligt hvilken, såsom komitén
föreslagit, statens jernvägar indelades uti fyra distrikt.
Efter sistnämnda dag hafva genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens
beslut för statens räkning dels förvärfvats bandelen Örebro—Frö vi, dels
ock i sammanhang dermed öfvertagits trafikerandet af Örebro—Svärta
jernväg, hvarförutom banlinierna Boden—Niemisel och Krylbo—Frövi
blifvit färdigbyggda och öppnade för allmän tiafik; och sedan Kongl.
Maj:t genom särskilda beslut den 30 december 1899, den 28 september
19Ö0 och den 7 december samma år förordnat rörande ofvannämnda
nytillkomna bansträckors införlifvande med förutvarande distrikt, var
vid nästlidna års slut det jernvägsnät, som statsbaneförvaltningen hade
att trafikera, fördeladt å de fyra distrikten på följande sätt:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Första distriktet, med hufvudstation i Stockholm:
linierna Stockholm—Hallsberg med sidobanan till
Södertelge........................................ 201 km.
Stockholm—Ange med sidobanan till Värtan 491 ,,
Kilafors—Stugsund .......................................... 36 „
Ljusdal—Hudiksvall .......................................... 62 „ 790 km.
Andra distriktet, med hufvudstation i Göteborg:
linierna Göteborg—Örebro ............................................. 284 km.
Örebro—Frövi ...................................1.............. 25 „
Frövi—Krjlbo ............................. 107 „
Örebro södra—Svärta ........ 49 „
Falköping—Nässjö ............................................. 112 „
Sköfde—Karlsborg ............................................ 44 „
Laxå—riksgränsen med sidobanan till
Fryksta ...... 213 „
Hallsberg—Mjölby ............................................. 96 „ 930 km.
Tredje distriktet, med hufvudstation i Malmö:
linierna Malmö—Katrineholm ...................................... 484 km.
Arlöf—Billesholms grufva ...;............................ 55 „
Landskrona—Engelholm.................................. 49 „
Helsingborg—Göteborg med sidobanan Åstorp—Höganäs.
......................................... 272 „ 860 km.
Fjerde distriktet, med hufvudstation i Östersund:
linierna Sundsvall—riksgränsen .................................... 363 km.
Bräcke—Sollefteå ............................................... 145 „
Långsele—Vännäs !............................................ 211 ,,
Mellansel—Örnsköldsvik .................................... 29 „
Vännäs—Umeå ................................................. 31 „
Vännäs—Luleå..................................................... 323 ,,
Boden—Malmberget med sidobanan till
Koskullskulle...........,...................................... 184 ,,
Boden—Niemisel .................. 32 „ 15318 km.
Summa 3,898 km.
Enligt Kong]. Maj:ts och Riksdagens under de senare åren fattade
beslut kommer emellertid statsbanonätet att ytterligare ökas, nemligen
6 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
under år 1902 med linien Niemisel—Ytter Morjärv om 41 kilometer
och med utgången af samma år med linien Gellivare—riksgränsen om
230 kilometer, hvartill kommer längdbanan genom Bohuslän, hvilken
torde kunna beräknas få en längd af 169 kilometer.
Då jern vägsstyrelsen i skrifvelse af den 9 november 1899 hos
Kong], Maj:t anmälde behofvet af vissa nya tjenstemän, nemligen inom
styrelsen två byrådirektörer och en byråingeniör samt vid distrikten
två baningeniörer — befattningar, hvilkas inrättande ock medgafs af
1900 års Riksdag i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
— framhöll styrelsen tillika, att för statsbanornas behöriga
skötsel en ytterligare ökning i antalet med fast arfvode aflönade befattningar
inom kort blefve erforderlig. Med den i och för sig oväntade
tillväxt i rörelsen, som sedan 1896 års början inträdt, hade det nemligen
redan visat sig, att distrikten vore för stora till omfånget för att vederbörande
afdelningsföreståndare skulle kunna på ett fullt effektivt sätt
fullgöra de åligganden, som enligt den nya organisationen tillkomme
dem, och efter den utvidgning af statsbanenätet, som förestode, blefve
naturligen en ökning af distriktens antal än oundgängligare.
Under åberopande af hvad styrelsen i sin berörda skrifvelse yttrat,
har styrelsen i skrifvelse af den 25 oktober 1900 vidare anfört, att den
erfarenhet, som yttermera vunnits, stärkt styrelsen i den öfvertygelsen,
att afdelningsföreståndarnes i dislriktsförvaltningarne arbetsområden
redan nu vore alldeles för omfattande för att vederbörande skulle kunna
på ett fullt tillfredsställande sätt och med den skyndsamhet, som ärendenas
natur i allmänhet kräfde, fullgöra den mångfald göromål, som
enligt den nya organisationen ålåge dem. Jemte det antalet skrif- och
andra byrågöromål i väsentlig grad ökats, särskilt på grund af det
större samarbete afdelningarna emellan, som den nya organisationen
afsett att åstadkomma, förutsatte samma organisation en kraftig inspektion
af och tillsyn öfver linien, men härtill'' gåfves i de flesta fall föga
tillfälle, då inspektionsresorna i följd af de stora afstånden toge allt
för lång tid i anspråk och vederbörande vid hemkomsten vanligen funne
så många under tiden inkomna ärenden, att, om den härigenom uppkomna
balansen skulle bortarbetas, detta med nödvändighet kräfde ett
uppskjutande af en eljest önsklig fortsatt linietillsyn.
Att det undanskjutande af inspektionsskvldigheten, som sålunda
för närvarande egde rum, skulle vara till men och skada inom ett verk
af statsjernvägarnes natur och omfattning samt med dess talrika personal,
läge i öppen dag. Särskild! med hänsyn till personalfrågorna syntes
det vara af synnerlig vigt, att jemväl det högre befälet komme ut på
linien, så att erforderlig personalkännedom vunnes.
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
7
Då längden af de nya statsbanelinier, som från och med år 1900
successivt tillkomme, redan i och för sig så godt som representerade
ett nytt distrikt, ansåge styrelsen, att dess begäran att för den enbart
genom trafiktillväxten uppkomna arbetsökningen erhålla ännu ett
distrikt borde synas helt naturlig, allra helst om den tvekan, med hvilken
styrelsen från början biträdde förslaget att försöksvis förvalta statsbanorna
på allenast fyra distrikt, toges i betraktande.
Till belysande af, huru betydande trafiktillväxten och den deraf
förorsakade ökningen i arbetet varit under sistförflutna årtiondet, har
styrelsen hänvisat till en tabell, som finnes införd å sid. 112 och 113
i statsrådsprotokollet.
Styrelsen har vidare framhållit, hurusom de svårigheter för förvaltningens
behöriga handhafvande, som i mån af trafikens tillväxt och
statsbanenätets ökning allt mera gjorde sig gällande, enligt styrelsens
uppfattning icke heller kunde på annat sätt, med bibehållande af den
nuvarande organisationen, undanrödjas än genom en ökning af distriktens
antal. I sådant afseende påvisar styrelsen först och främst, att
någon utväg i förevarande hänseende icke gerna kunde sökas i den anordning
i fråga om distriktsförvaltningarnas sammansättning, som 1893
års jernvägskomité till en början varit sinnad föreslå, eller inrättandet
af särskilda trafikdirektörsbefattningar, så att distriktschefsplatserna blefve
uteslutande chefsbeställningar. Ty frånsedt de betänkligheter, som
kunde göras gällande gent emot en sådan anordning i och för sig — i
hvilket afseende styrelsen hänvisar till komitcns yttrande i ämnet samt
styrelsens den 30 januari 1896 öfver komitéförslaget afgifna utlåtande
— skulle enligt styrelsens förmenande icke derigenom afhjelpas de
olägenheter af distriktens stora utsträckning, som nu gjorde sig mest
känbara. Visserligen skulle nemligen i sådant fall distriktscheferna
blifva i tillfälle att egna sina distrikt en mera intensiv inspektion, då
de blefve befriade från de göromål, som nu ålåge dem i egenskap af
föreståndare för trafikafdelningen, men med afseende å do tekniska afdelningsföreståndarne
— ban- och maskindirektörerna — vunnes icke
någon motsvarande fördel; och de tekniska afdelningsföreståndarne,
hvilka icke såsom distriktscheferna vid förvaltningen af sin afdelning
hade under sig biträden i den mera sjelfständiga ställning, som trafikinspektörerna
intoge, vore just de, livilkas tjenster för närvarande mest
ogynsamt påverkades af distriktens stora omfattning.
Till bestyrkande häraf och för att visa i hvilken hög grad särskilt
ban- och maskindirektörernas göromål ökats sedan början af år 1896,
då styrelsen afgifvit sitt yttrande rörande distriktBindelningen, uppdrager
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
styrelsen en jemförelse mellan vissa förhållanden för åren 1895 och
1899. Så hade, anför styrelsen, medan under år 1895 genom bandirektörernas
försorg med extra anslagsmedel utförts nya byggnader
och anläggningar för en kostnad af tillhopa 371,645 kronor, motsvarande
summa för år 1899 uppgått till 1,743,842 kronor, således till
369 procent högre belopp — styrelsen anmärker emellertid härvid, att
de nybyggnadsarbeten, som vidtagits under år 1895, varit något mindre
omfattande, än hvad under de närmast föregående åren varit förhållandet
— och under det att banafdelningens utgifter för drift och underhåll
år 1895 utgjort 4,176,237 kronor, hade motsvarande utgifter för
år 1899 belöpt sig till 7,349,928 kronor, således till 76 procent mera.
Antalet lokomotiv och vagnar, som vid 1895 års slut utgjort 435
respektive 11,498, hade vid 1899 års slut uppgått till 542 respektive
14,701, hvadan alltså en ökning inträdt med 25 respektive 28 procent,
och utgifterna för reparationer m. m. af lokomotiv och vagnar hade
från 2,584,060 kronor år 1895 stigit till 3,635,556 kronor år 1899,
således med 41 procent; hvarförutom till sist maskinafdelningens totalutgifter
(omkostnaderna för personalen inom styrelsen deri dock inberäknade)
stigit från 7,834,187 kronor år 1895 till 12,565,257 kronor
år 1899, således med 60 procent.
Erfarenheten hade vidare — fortsätter styrelsen — ådagalagt, att
en utväg sådan som den man vid organisationsförändringens genomförande
försökt för att möjliggöra förvaltningen af linierna ofvanför
Ange på ett distrikt — eller att gifva en del af distriktet en mera
fristående ställning — icke vore till fyllest för vinnande af det mål,
som nu åsyftades. Under namn af »Gellivarebanans förvaltning)) hade
nemligen bildats ett särskildt förvaltningsorgan för denna handel, linien
Luleå—Malmberget, i det att föreskrift meddelats derom, att trafikinspektören
och baningeniören i Luleå samt maskiningeniören i Boden
skulle för handläggning af åtskilliga bandelen rörande ärenden sammanträda
till gemensam öfverläggning. Men då enligt grunderna för gällande
organisation förvaltningsansvaret i ekonomiskt vigtiga frågor i
allt fall måste i hufvudsak ligga hos distriktsförvaltningen i Östersund,
hade således åt Gellivarebanans förvaltning och dess ledamöter kunnat
gifvas utsträckt myndighet väsentligen endast i vissa personalfrågor,
medan förvaltningens befogenhet i öfrigt måst blifva inskränkt till
allenast utredande och eljest förberedande verksamhet, i följd hvaraf
olägenheterna af det norra eller fjerde distriktets oerhörda utsträckning
alltjemt gjorde sig gällande på ett ytterst känbart sätt.
Härefter har styrelsen meddelat, att, för den händelse styrelsens
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
9
förslag" om inrättande af två nya distrikt vid statens jern vägar vunne
bifall, styrelsen både tänkt sig, att de trafikerade och under byggnad
varande statsbanelinierna lämpligen skulle kunna så delas, att de särskilda
distrikten kom me att omfatta:
Första distriktet, med hufvudstation i Stockholm:
linierna Stockholm—Hallsberg med sidobanan till
Södertelge ......................................................... 201 km.
Stockholm—Bollnäs med sidobanan till
Värtan....................... 324 »
Kilafors—Stugsund.......................................... 36 j 56 i ]crrii
Andra distriktet, med hufvudstation i Göteborg:
linierna Göteborg—Hallsberg ....................................... 259 km.
Göteborg—Skee................... 169 »
Falköping—Nässjö ...................................... 112 »
Sköfde—Karlsborg ........................................... 44 » 584 km.
Tredje distriktet, med hufvudstation i Malmö:
linierna Malmö—Nässjö .............................................. 268 km.
Arlöf—Billesholms grufva ......................... 55 »
Landskrona —Engelholm .............................. 49 »
Helsingborg—Göteborg med sidobanan
Fjerde distriktet, med hufvudstation i Östersund:
linierna Sundsvall—riksgränsen .............................. 363 km.
Ange—Bollnäs.............. 167 j»
Ljusdal—Hudiksvall ....................................... 62 »
Bräcke—Sollefteå ............................................ 145 »
Långsele—Mellansel ..................................... 91 )) 828 km.
Femte distriktet, med hufvudstation i Örebro:
linierna Krylbo-—Mjölby .......................................... 253 km.
Örebro södra—Svartå ................................... 49 »
Katrineholm—Nässjö....................................... 216 »
Laxå—riksgrausen med sidobanan till
Fryksta .....................................................■ 213 »__731 km.
Transport 3,348 km.
Bih. till Riksd. Prof. IDOL i Sami. 1 Afd. 21 Haft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Transport 3,348 km.
Sjette distriktet, med hufvudstation i Luleå:
linierna Luleå—Malmberget med sidobanan till
Koskullskulle ...................................................... 220 km.
G-ellivare—riksgränsen......................................... 230 „
Boden—Mellansel—urnsköldsvik ................... 436 „
Boden—Morjärv...................................................... 73 „
Vännäs—Umeå ..................................................... 31 „ 990 km.
Summa 4,338 km.
Beträffande denna sålunda föreslagna distriktsindelning anmärker
emellertid styrelsen, att styrelsen ansåge lämpligt, att det blifvande
femte distriktet icke öfvertoge förvaltningen af linien Laxå—riksgränsen,
förrän linien Göteborg— Skee blifvit färdig, utan att förstnämnda
banlinie skulle intill angifna tiden fortfarande såsom hittills tillhöra
andra distriktet.
Hvad slutligen anginge tiden för inrättandet af de ifrågasatta
båda nya distrikten, anför styrelsen, att, enligt hvad af styrelsens skrifvelse
den 9 november 1899 framginge, styrelsen då icke afsett, att
båda de nya distrikten på en gång skulle inrättas, utan att styrelsen
hållit före, att örebrodistriktet först skulle bringas till stånd samt
Luleådistriktet först senare i sammanhang med fullbordandet af linien
Gellivare—riksgränsen. Ehuru — yttrar nu styrelsen — under det år,
som gått, erfarenheten kanske i högre grad än under något af de föregående
ådagalagt svårigheten att förvalta ett distrikt af det nuvarande
fjerde distriktets stora omfattning, ansåge sig styrelsen i allt fall icke
heller nu böra ifrågasätta annat, än att med Luleådistriktets inrättande
borde anstå till sagda tidpunkt — dock att af lätt insedda praktiska skäl
den distriktsförvaltning och de mera öfverordnade tjensteman i öfrigt,
som skulle mottaga förvaltningen af det nya distriktet, syntes styrelsen
böra vara utsedde redan någon tid före den nya banans öppnande
för trafik; och då denna bana skulle vara fullbordad före 1902 års
utgång, borde alltså det nya sjette distriktet vara färdigt att åtminstone
i vissa afseenden träda i verksamhet under senare hälften af år
1902. Af denna anledning vore det, som styrelsen ansett sig böra
ifrågasätta propositions aflåtande redan till 1901 års Riksdag jemväl
angående sagda distrikts inrättande. I fråga åter om tidpunkten för
det femte eller örebrodistriktets konstituerande, syntes det styrelsen,
att, vid det förhållande att Krylbo—Örebrobanan i sin helhet komme
11
Statsutskottets Utlåtande. N:o 37.
att öppnas före utgången af år 1900, detta borde komma att ske så
snart som möjligt och helst före utgången af år 1901.
Beträffande detta jernvägsstyrelsens förslag om inrättande af ytterligare
två distrikt vid statens jern vägar har statsrådet och chefen för
civildepartementet, efter att hafva redogjort för distriktsförvaltningarnes
organisation och åligganden, yttrat följande:
»Vid den tid, då 1893 års jernvägskomité afgaf sitt underdåniga
betänkande, var statsbanan, som — den med statens jernvägar ännu
ej införlifvade vestkustbanan naturligen oberäknad — då utgjorde en
banlängd af 3,285 kilometer, indelad uti ej mindre än 6 särskilda trafikdistrikt,
hvarförutom dels bandelen Vännäs—Luleå—Gellivare i vissa
afseenden förvaltades särskildt för sig, dels hvartdera af första och
andra trafikdistrikten med afseende å trafiktjensten voro fördelade i en
öfre och en nedre afdelning och dels en del af femte trafikdistriktet
med afseende å den löpande linietjensten stod under befäl af en trafikdirektörsassistent
med en i vissa hänseenden delegerad myndighet.
Komitén, i hvilken jag enligt nådigt uppdrag var ordförande,
ansåg visserligen på skäl, som jag här ofvan återgifvit, att åt distrikten
ej borde gifvas för ringa omfattning och föreslog för ty deras antal till
fyra, men inom komitén hade dock ifrågasatts, om icke med den utsträckning,
statsbanan då egde, och med den trafik, som då förefunnes,
distrikten skulle erhålla allt för stor utsträckning. Och uti afgifven
särskild mening yttrade två af komiténs ledamöter — ehuru de af ekonomiska
skäl ansåge, att ett större antal fullständiga distriktsförvaltningar
icke kunde påyrkas, helst vissa af komitén i öfrigt föreslagna
anordningar kunde antagas vara egnade att underlätta linieförvaltningens
behöriga skötsel jemväl med det ringa antal distrikt, som af komitén
föreslagits — att de hyste betänkligheter emot distriktens stora
utsträckning. Det kunde nemligen ifrågasättas, om icke till följd af
distriktens storlek vederbörande distriktsförvaltning skulle komma att
mindre grundligt lära känna inom distriktet rådande, jern vägsdriften
berörande förhållanden än den förutvarande linieförvaltningen. . Och
det vore enligt reservanternas förmenande fara värdt, att distrikten,
åtminstone hvad anginge banafdelningen, voro större, än hvad med en
klok hushållning kunde vara förenligt, i det att det belopp, som inbesparades
genom indragning af en eller annan befälsaflöning, många
gånger om kunde förslösas genom bristande tillsyn vid banornas nybyggnads-
och underhållsarbeten.
12
Statsutskottets Utlåtande N.o 37.
Vid underdånig föredragning den 29 januari 1897 af det af komitén
afgifna förslaget till lönereglering för personalen vid statens jernvägar
med mera fann jag mig också af den stora längd, som gifvits
norra eller, såsom det nu kallas, fjerde distriktet, föranlåten att i
underdånighet anmäla, att jag funnit en af jern vägsstyrelsen i dess
utlåtande öfver komiténs förslag uttalad åsigt, att, för beredande af en
utaf den långa utsträckningen betingad, mera fristående förvaltning af
norra distriktets öfre del, vederbörande trafikinspektör samt ban- och
maskiningeniör å denna del borde erhålla ett mera sjelfständigt befäl
samt utvidgad kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det
öfriga statsbanenätet, vara af beskaffenhet att böra godkännas.
Om sålunda redan från början lämpligheten af att inskränka antalet
af distrikten vid statens jernvägar till fyra kunde ifrågasättas, så
synes det mig, med den opåräknadt stora tillväxt i trafik, som, enligt
hvad kändt är och af jernvägsstyrelsen närmare påvisats, under senaste
åren egt rum, och den ökning i statsbanenätets utsträckning, som skett
och under nu närmast följande år kommer att ske, vara påtagligt, att
distriktens antal måste, såsom af jernvägsstyrelsen föreslagits, ökas till
sex. I annat fall torde skäligen kunna befaras, att det med den nya
organisationen afsedda hufvudsakligaste mål, mera ingående inspektion
och kraftigare samarbete de olika afdelningarna emellan, icke vinnes.
Vid omförmälda ökning i banlängd och trafikintensitet torde tillika
kunna ifrågasättas, huruvida det icke skulle blifva för vederbörande
liniebefäl omöjligt att med den mångfald olikartade ärenden, som, enligt
hvad jag bär ofvan anfört, tillhöra såväl distriktsförvaltnings gemensamma
som hvarje afdelningsföreståndares särskilda handläggning, med
erforderlig uppmärksamhet följa alla sådana inom distriktet förekommande
förhållanden, som inverka på jern vägsdriften.
Beträffande tiden för hvartdera af de föreslagna båda nya distriktens
trädande i verksamhet har jag intet att erinra vid hvad jernvägsstyrelsen
i sådant afseende anfört.»
I enlighet med bestämmelserna i den för jernvägsstyrelsen med
underlydande linieförvaltningar gällande instruktion förvaltas hvart och
ett af de distrikt, i hvilka statens jernvägar äro indelade, af en distriktsförvaltning,
bestående af en distriktschef, som tillika är föreståndare
för administrativa och trafikafdelningarna, äfvensom en bandirektör
och föreståndare för banafdelningen samt en maskindirektör och föreståndare
för maskinafdelningen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
13
Närmast under afdelningsföreståndarne äro anstälda:
vid administrativa afdelningen: en distriktssekreterare och ombudsman
samt en distriktskassör för hvarje distrikt;
vid banafdelningen: en baningeniör för hvarje bansektion;
vid maskinafdelningen: en eller flere maskiningeniörer vid hvarje
distrikt; samt
vid trafikafdelningen: en trafikinspektör för hvarje trafiksektion.
Öfrige vid distrikten anstälde tjensteman finnas i instruktionen
(§ 65) angifna.
Beträffande distriktsförvaltningens åligganden stadgas, att i alla
sådana ärenden, hvilka angå förvaltningen i allmänhet eller eljest äro
af den vigt eller beskaffenhet i öfrigt, att samarbete mellan de olika
afdelningarna bör i fråga om dem ega rum, distriktsförvaltningen skall
sammanträda till gemensam öfverläggning och beslut. Derjemte skola
vissa särskildt angifna ärenden afgöras i samlad distriktsförvältning;
och åligger det på grund häraf sådan distriktsförvaltning, bland annat,
att årligen afgifva förslag till kostnads- och arfvodesstater för
distriktet;
att likaledes årligen afgifva förslag till nya byggnader och anläggningar
samt om- och tillbyggnader inom distriktet äfvensom till anskaffning
af rullande materiel för distriktets behof;
att afgifva förslag rörande distriktets behof af sådana förrådsartiklar,
hvilka styrelsen förbehållit sig att sjelf upphandla;
att afgifva förslag till tidtabeller för ordinarie bantåg inom distriktet;
att beträffande personalärenden utöfva den myndighet eller vidtaga
de åtgärder, hvarom i instruktionen vidare förmäles;
att i enlighet med af styrelsen gifna bestämmelser utdela gratifikationer
samt medgifva ersättning för arbete å öfvertid åt underlydande
ordinarie personal;
att besluta om boställslägenheternas fördelning mellan den del af
distriktets personal, hvilken eger åtnjuta förmånen af fri bostad;
att utfärda bränslestat för distriktet;
att enligt vissa af styrelsen faststälda grunder till disposition af
enskilde uthyra jernvägen tillhöriga tomter och öfriga jordområden;
att i enlighet med af styrelsen faststälda grunder och till den omfattning,
styrelsen bestämmer, handlägga och afgöra frågor, som angå
restaurationsväsendet vid distriktets stationer;
att låta periodvis verkställa försäljning å auktion af kasserade
effekter och skrotvaror;
att i allmänhet verkställa utredning i samt afgifva yttrande öfver
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
ärenden, som till förvaltningen remitteras, äfvensom i öfrigt handlägga
sådana ärenden, som styrelsen genom utfärdad arbetsordning eller
särskild föreskrift förklarat böra af samlad distriktsförvaltning afgöras.
Beträffande de särskilda afdelningsföreståndarnes hufvudsakliga
åligganden är distriktsehefen såsom distriktsförvaltning ens chef styrelsen
i första hand ansvarig för den allmänna ordningen och ekonomien inom
distriktet; åliggande i sådant hänseende distriktsehefen särskildt att med
uppmärksamhet följa de ekonomiska förhållandena inom distriktet samt
dels sjelf vidtaga, dels ock hos styrelsen föreslå åtgärder, som lända
till befordrande af jernvägarnes ändamål, förökande af deras inkomster
och minskande af deras utgifter, äfvensom att tillse, att instruktioner
och reglementen efterlefvas samt att samverkan eger rum mellan de
olika afdelningarna, för hvilka ändamål han har att tid efter annan
företaga inspektioner inom distriktet. 1 förhållande till främmande
myndigheter eger distriktsehefen jemväl att företräda distriktet och
dervid, hvad distriktet vidkommer, bevaka statens jernvägars rätt och
intresse.
Såsom föreståndare för administrativa afdelningen åligger distriktschefen,
bland annat:
att öfvervaka och kontrollera distriktskassans skötsel i allmänhet
samt granska och till styrelsen insända distriktskassörens redogörelser.
Distriktsehefen såsom föreståndare för traf kafdelning en åligger,
bland annat:
att i taxefrågor göra framställningar hos styrelsen äfvensom med
vederbörande trafikanter ingå aftal under förutsättning af styrelsens
godkännande; att anordna sådana tåg inom distriktet, hvilka icke äro
upptagna i den ordinarie tidtabellen, i de fall, der sådant icke tillkommer
trafikinspektör; att ombesörja vagnfördelningen mellan distriktets
trafiksektioner; att i enlighet med faststälda grunder bestämma ersättning
för skadadt eller förkommet gods och bevilja fraktkredit åt trafikanter;
samt att ordna och kontrollera stations- och tågtjensten inom
distriktet.
Bandirektören åligger, bland annat:
att tillse, att de till utförande under året bestämda arbeten verkställas
och att de derför faststälda anslagsbelopp icke öfverskridas; att
öfva tillsyn öfver bana och husbyggnader m. m. äfvensom ombesörja
underhållet deraf i den utsträckning, han finner vara behöfligt och för
ändamålet anvisade anslag medgifva, samt att ordna och kontrollera
banans bevakning inom distriktet.
Maskindirektören åligger, bland annat:
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
15
att i vederbörlig ordning tillhandahålla den för trafikens bedrifvande
erforderliga dragkraft jemte den för dennas skötsel behöfliga
personal; att ombesörja den rullande materielens underhåll och i sådant
hänseende utöfva högsta ledningen af distriktets verkstäder; att öfva
tillsyn öfver och ombesörja underhållet af afdelningen tilldelade byggnader,
anläggningar och maskinerier; att ansvara för distriktsförrådets
och verkstadskamrerarekontorets skötsel och räkenskap; samt att i allmänhet
ordna och kontrollera maskin- samt förråds- och verkstadstjensten
inom distriktet.
Derjemte är hvarje afdelningsföreståndare ansvarig för att tjensten
inom hans afdelning i alla till densamma hörande grenar på ett tillfredsställande
sätt handhafves samt eger att i sådana personalärenden,
som närmast angå afdelningen, utöfva myndighet och vidtaga åtgärder
i enlighet med hvad i instruktionen närmare angifves; hvarjemte honom
tillhör att till utbetalning godkänna räkningar på distriktskassan samt
ansvara för utbetalningens behörighet.
1 statsrådsprotokollet lemnas vidare redogörelse för jernvägssty- Ang. nya
relsens i förberörda skrifvelse af den 25 oktober 1900 gjorda anmälan ^gartied
i fråga om behofvet af nya tjenstebefattningar med fasta arfvoden. fasta arpoden
I sådant afseende har styrelsen till en början angifvit de befatt- vid distrikt''-n■
ningshafvare, hvilkas anställande omedelbart skulle betingas af ett
bifall till styrelsens förslag i fråga om inrättande af ytterligare två
distrikt vid statens jern vägar.
Af hvad här ofvan meddelats rörande distriktsförvaltningens organisation
framgår, att sådana befattningshafvare äro, förutom afdelningsföreståndarne,
distriktssekreterare och distriktskassör. Dessutom finnas
vid hvarje distrikt anstälda en verkstadskamrerare med hufvudsaklig uppgift
att föra den för hela maskinafdelningen å distriktet gemensamma
•räkenskapen, en förrådsförvaltare, som förestår distriktets förråd, och
en telegrafinspektor, som har att utöfva tillsyn öfver de inom distriktet
befintliga telegrafledningar och telegrafapparater samt öfvervaka telegraftjenstgö
ringen.
De tjenstemän, hvilkas anställande skulle blifva en nödvändig följd
af den föreslagna ökningen uti distriktens antal, skulle alltså vara för
hvardera af de båda distrikten en distriktschef, en bandirektör, en maskindirektör.
, en distriktssekreterare, en distriktskassör, en verkstadskamrerare, en
förrådsförvaltare och en telegrafinspektor.
De för nu nämnda befattningshafvare faststälda arfvodena uppgå
för distriktschef, bandirektör och maskindirektör till 4,500 kronor för
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
år samt för distriktssekreterare till 3,000 kronor för år; kunnande
dessa aflöningar efter 5 år höjas med 500 kronor och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor. För distriktschef, beträffande hvilken tjensteman
Riksdagen uti sin ofvanberörda skrifvelse af den 18 maj 1897
förklarat, att, som de af Riksdagen då i princip antagna organisationsförändringarna
vid statsbaneförvaltningen vore att anse såsom ett försök,
Riksdagen ej ansett lämpligt att för honom fastslå särskild aflöning,
utan tills vidare i arfvodesstaten likstält honom med öfriga afdelningsföreståndare
vid distrikten, tillkommer derjemte enligt Riksdagens
medgifvande i nämnda skrifvelse ett tilläggsarfvode af 500 kronor för
år för uppdraget att vara distriktschef. För distriktskassör, verkstadskamrerare,
förrådsförvaltare och telegrafinspektor utgår årliga arfvodet
med 2,700 kronor, hvilken aflöning efter 3 år kan höjas med 300
kronor, efter sex år med ytterligare 300 kronor och efter 9 år med
ytterligare 300 kronor. Distriktskassör uppbär derutöfver felräkningspenningar
med 500 kronor för år. Dessutom ega samtlige förbemälde
befattningshafvare att antingen åtnjuta förmånen af fri bostad eller ock
uppbära hyresbidrag med 20 procent af arfvodet.
Vidare har styrelsen såsom en mer eller mindre omedelbar följd
af de föreslagna två distriktens inrättande angifvit anställande af följande
med fast arfvode aflönade tjenstemän, nemligen 3 trafikinspektörer, 3
hy råassistenter, 9 haningeniörer, 1 maskiningeniör, 3 maskininspektorer och
3 verkmästare.
Behofvet af nya trafikinspektörstjenster har styrelsen ansett kunna
begränsas till tre; och då enligt organisationens grunder hos hvarje
trafikinspektör måste finnas anstäld en hyr åassistent, erfordrades alltså
likaledes tre nya byråassistentbefattningar.
Såsom ofvan angifvits, skall en trafikinspektör vara anstäld å hvarje
trafiksektion, och åligger enligt gällande instruktion trafikinspektör att
inom sin sektion biträda distriktschefen vid afdelningens förvaltning*
och dervid, bland annat, handhafva ledningen af tågens gång samt
vidtaga erforderliga åtgärder vid tågrubbningar, ombesörja tågens utrustande
med vagnar och trafikpersonal, anordna extra tåg och vidtaga
andra särskilda åtgärder vid tillfallen, då ökad trafik är att emotse,
ombesörja vagnfördelningen inom sektionen och i öfrigt förestå den
löpande trafiktjensten derstädes, till utbetalning godkänna räkningar på
distriktskassan för sektionens behof och ansvara för utbetalningens
behörighet samt i fråga om beviljande af tjenstledighet åt underlydande
personal och verkställande af undersökningar i disciplinära eller andra
Statsutskottets Utlåtande N:0 37.
17
mål utöfva den myndighet och vidtaga de åtgärder, styrelsen genom
särskild instruktion kan föreskrifva.
Byråassistent har att biträda trafikinspektören vid ledandet af tågens
gång samt att under trafikinspektören utöfva närmaste tillsynen öfver
arbetenas gång å trafikinspektörsexpeditionen.
I staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens jernvägar
finnas upptagna arfvoden till 12 trafikinspektörer och lika många byråassistenter;
och är arfvodet för trafikinspektör bestämdt till 3,000 kronor
för år, hvilken aflöning efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500 kronor, hvarförutom till trafikinspektör utgår
särskildt tilläggsarfvode efter 500 kronor för år. Ett ytterligare tilläggsarfvode
å 500 kronor för år tillkommer dessutom en trafikinspektör;
och uppbäres detta för närvarande af den i Luleå stationerade trafikinspektören.
Byråassistent uppbär i arfvode 2,100 kronor för år, hvilken
aflöning efter 3 år kan höjas med 300 kronor, efter 6 år med ytterligare
300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300 kronor. Trafikinspektörer
och byråassistenter åtnjuta derjemte fri bostad eller hyresbidrag,
på sätt om distriktschef med flere befattningshafvare här ofvan
är sagdt.
Beträffande statsbanenätets indelning i trafiksektioner lemnas å
sid. 124—127 i statsrådsprotokollet detaljerad redogörelse såväl för
den nuvarande fördelningen i 12 trafiksektioner som ock för det sätt,
på hvilket jernvägsstyrelsen tänkt sig indelningen, i händelse trafiksektionernas
antal ökades till 15; och får utskottet, som tillåter sig
hänvisa till omförmälda redogörelse, här endast meddela, att enligt
styrelsens berörda förslag de ifrågasatta 6 statsbanedistrikten skulle så
uppdelas, att första, femte och sjette distrikten komme att omfatta
hvardera 3 samt andra, tredje och fjerde distrikten hvartdera 2 trafiksektioner.
Beträffande de ifrågasatta daning eniörsbefattning ärna skall, såsom
ofvan angifvits, en baningeniör anställas för hvarje bansektion; och
åligger baningeniör att under bandirektörens öfverinseende förestå sin
sektion samt dervid särskildt öfvervaka banans bevakning och underhåll.
För baningeniör är arfvodet i stat bestämdt till 3,000 kronor för
år, hvilken aflöning efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter 10
år med ytterligare 500 kronor. En baningeniör uppbär dessutom särskildt
tilläggsarfvode å 500 kronor för år, hvilket tilläggsarfvode för
närvarande är tillagdt den i Luleå stationerade baningeniören. I likhet
med ofvan omförmälde befattningshafvare åtnjuter jemväl baningeniör
fri bostad eller hyresersättning.
Bill. till lliksd. Prut. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 21 lläft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
I den vid ingången af år 1900 gällande stat öfver fasta arfvoden
för personal vid statens jernvägar funnos upptagna arfvoden till 22
baningeniörer, och. i anledning särskild! af den ökning i statsbanenätet,
som skulle ske genom tillkomsten under år 1900 af banlinierna Krylbo—
Örebro—Svärta samt Boden—Niemisel, har, såsom ofvan redan erinrats,
genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i staten öfver fVistajirfvoden
upptagits arfvoden till ytterligare 2 baningeniörer att utgå från och
med 1901 års ingång.
Då de blifvande linierna Göteborg—Skee och Gellivare—riksgränsen
beräknats komma att utgöra den förstnämnda 109 km. och
den sistnämnda 230 km., skulle tydligen, enligt hvad jernvägsstyrelsen
anfört, erfordras för hvardera af dessa linier en ny baningeniör. Vid
inpassandet i öfrigt inom de nya distriktsgränserna af bansektioncrna
hade man emellertid haft att taga hänsyn, förutom till att sektionerna
erhölle lämplig längd, äfven till förläggningsorterna för de öfriga
afdelningarnas motsvarande befäl samt till att vederbörande baningeniörs
boningsort eljest blefve fördelaktigt belägen i administrativt hänseende.
Det hade dervid icke kunnat undvikas, att en ny baningeniörstjenst
blifvit behöflig vid det nya V distriktet, enär eljest två bansektioner
i längd komme att högst betydligt öfverstiga hvad under senare tiden
ansetts skäligt för bandelarne i mellersta och södra Sverige med der
befintliga större stationer och der rådande lifliga trafik. Antalet behöfliga
nya bansektioner skulle alltså blifva tre.
Jernvägsstyrelsen, som meddelat uppgift å de bandelar,5 hvaraf
nuvarande bansektioner bestå, har jemväl, under förutsättning, att bansektionernas
antal finge ökas på sätt styrelsen föreslagit, framlagt utkast
till statsbanenätets indelning i sålunda uppkommande 27 bansektioner;
och får utskottet med afseende å såväl den nuvarande som
den ifrågasatta nya indelningen i berörda hänseende hänvisa till redogörelsen
å sid. 128—131 i statsrådsprotokollet.
Längden å de ifrågasatta sektionerna vore, enligt hvad styrelsen
anmärkt, något vexlande, beroende på intensivare rörelse å olika bansträckor
och andra förhållanden, men bansektionernas medellängd skulle
utgöra vid de 4 sydligare distrikten 140 kilometer och vid de 2 nordligare
202 kilometer.
I anledning häraf har departementschefen erinrat derom, att, då
1893 års jernvägskomité afgaf sitt utlåtande, det dåvarande statsbanenätet
var indeladt i 28 bansektioner, dervid dock jemväl bandirektörerna
hade sig tilldelade bansektioner. Komitén, som räknade med den trafikintensitet,
som den tiden var rådande, ansåg, att bansektionernas medel
-
Statsutskottets Utlåtande Nx> 37.
19
längd borde vara 150 kilometer för linierna söder om Upsala och 200
kilometer för linierna norr derom.
Till följd af de nya bansträckornas tillkomst samt de föreslagna
två distriktens inrättande skulle, såsom af det föregående framgår,
enligt jern vägsstyrelsens mening erfordras anställandet af sammanlagdt
ytterligare 3 baningeniörer.
Emellertid har styrelsen i sammanhang med denna fråga anmält
ett ytterligare behof af ökning i antalet af ifrågavarande befattningshafvare,
hvilket behof icke föranledts af ofvan omförmälda omständigheter.
Styrelsen hölle nemligen före, att jemväl å bandirektörernas
expeditioner måste anställas särskilda tjenstemän i baningeniörs ställning.
Före den nya organisationsförändringens genomförande fans en
baningeniör anstäld vid hvarje af bandirektörsexpeditionerna i dåvarande
första, andra, tredje, femte och sjette trafikdistrikten. 1893 års jernvägskomité
ansåg emellertid, att tjenstemän i en baningeniörs ställning
icke vore erforderliga vid bandirektörsexpeditionerna, utan att der anstälde
baningeniörer kunde ersättas med yngre ingeniörer, hvilka såväl
genom sin tjenstgöring derstädes som genom erhållande af förordnande
att under ifrågakommande längre tjenstledigheter upprätthålla baningeniörsbefattningar,
kunde, om de egde erforderliga teoretiska kunskapsmått
och i öfrigt vore för tjensten lämpliga, utbildas till baningeniörer;
och blef i enlighet med komiténs förslag baningeniörernas
antal bestämdt till allenast 22 samt bestämmelse i instruktionen intagen
derom, att en baningeniör skulle anställas för hvarje bansektion. Närmast
under bandirektörerna äro å bandirektörsexpeditionerna anstälda underingeniörer,
med undantag för tredje distriktet, der en å gammal stat
qvarstående baningeniör fortfarande är anstäld å ifrågavarande expedition.
Beträffande behofvet af baningeniörers anställande å bandirektörsexpeditioner
bär jernvägsstyrelsen nu anfört, att bandirektörerna under
den nya organisationen icke kunnat företaga så omfattande, grundliga
och ofta upprepade inspektioner å linien, som önskligt varit. Då inspektionsresor
företagits — och bandirektörerna hade i sjelfva verket
af de omfattande byggnads- och underhållsarbetena måst förhållandevis
mera än distriktscheferna och maskindirektörerna begifva sig ut på
inspektioner — hade icke någon så qvalificerad person funnits å bandirektörsexpeditionen,
att han kunnat utreda och expediera löpande
ärenden. Den derstädes anstälde underingeniören, som i allmänhet
vore en yngre tjensteman, hade nemligen icke vant härtill kompetent,
ocli det skulle naturligen icke varit lämpligt, om man under bandirek
-
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
törens tjensteresor inkallat någon baningeniör att tjenstgöra å expeditionen
och således dragit denne från skötseln af hans sektion.
De nu anmärkta olägenheterna komme tydligen att ökas, i den
mån bandirektörerna under längre tid af året vistades ute å inspektioner
eller eljest vore frånvarande från sina expeditioner. Då erfarenheten
alltså nogsamt ådagalagt, att det för distriktets behöriga skötsel och
ärendenas afgörande i rätt tid vore nödvändigt, att å bandirektörsexpeditionerna
funnes placerade särskilda baningeniörer, hvilka i sjelfva
verket borde vara de kunnigaste och bäst meriterade tjenstemännen
inom denna grad, har styrelsen ansett sig böra hemställa'', att af denna
anledning sex nya baningeniörer måtte anställas.
Det erforderliga antalet nya baningeniörer skulle, sedan de nu
under byggnad varande statsbanelinierna färdigbyggts, alltså blifva nio.
Styrelsen har dock anmärkt, att, då statsbanelinien Göteborg—Skee icke
vore beräknad att blifva färdig förr än om några år, framställning nu
icke behöfde göras i fråga om mera än åtta dylika tjenster.
Hvad härefter angår maskinafdelningens behof af nya tjenstemän,
så finnas — förutom ofvan nämnda verkstadskamrerare och förrådsförvaltare
— vid distriktens maskinafdelning anstälde följande befattningshafvare
med fast arfvode, nemligen maskiningeniörer, maskininspektorer
och verkmästare.
MasMningeniör åligger att biträda maskindirektören vid afdelningens
och verkstädernas förvaltning.
I staten öfver fasta arfvoden upptagas arfvoden till 8 maskiningeniörer.
Arfvodet utgår med 3,000 kronor för år, hvilken aflöning
efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare
500 kronor. Maskiningeniör åtnjuter derjemte fri bostad eller hyresbidrag
i enlighet med hvad om ofvan omförmälde befattningshafvare
är angifvet, hvarförutom för 3 maskiningeniörer finnas anslagna tilläggsarfvoden
å 500 kronor, hvilka tilläggsarfvoden tilldelats de tre maskiningeniörer,
hvilka såsom föreståndare för verkstäder, belägna utom distriktens
hufvudstationer, intaga en särskild ställning.
För maskininspektorer och verkmästare, hvilka befattningshafvare
det åligger att närmast under maskiningeniörerna föra befäl, maskininspektorerna
å linien och verkmästarne i verkstäderna, finnas i staten
öfver fasta arfvoden upptagna arfvoden för maskininspektorer till ett
antal af 4 och för verkmästare till ett antal af 9. Arfvodet för dessa
tjenstemän är bestämdt till 2,700 kronor för år, hvilken aflöning efter
3 år kan höjas med 300 kronor, efter 6 år med ytterligare 300 kronor
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
21
och efter 9 år med ytterligare 300 kronor. Dertill kommer förmånen
af fri bostad eller ock inqvarteringsersättning med 20 procent af arfvodet.
Jernvägsstyrelsen liar nu meddelat, att de 8 maskin!ngeniörerna
varit stationerade 2 i Stockholm med Liljeholmen samt 1 vid en hvar
af verkstäderna i Göteborg, Malmö, Östersund, Bollnäs, Kristinehamn
och Boden. Den i Kristinehamn placerade maskiningeniören hade
emellertid under loppet af år 1900, vid det förhållande, att verkstadsgöromålen
derstädes vore mindre omfattande och således yttertj ensten
hufvudsaken, ersatts med en maskininspektor och förflyttats till Örebro,
der för de pågående nya verkstadsanläggningarna, likasom för skötseln
af den i sammanhang med inköpet af Örebro—Frövibanan öfvertagna
mindre verkstaden, en tjensteman af denna grad ansetts erforderlig.
Då någon maskiningeniör icke syntes, så vidt nu kunde bedömas,
vidare erfordras i Kristinehamn, enär verkstaden der numera syntes
kunna skötas af en der placerad verkmästare, kunde styrelsen inskränka
sig till att nu endast begära en ny maskiningeniörstjenst, nemligen för
öfverstå delen af statsbanenätet. Den intensiva trafik, som beräknades
uppstå å linien norr om Gellivare, och de säregna förhållanden i öfrigt,
som kunde antagas blifva rådande å denna sträcka, syntes nemligen
göra det oundgängligt, att ett högre maskinbefäl med maskiningeniörs
qvalifikationer och kompetens placerades i Kiruna.
Rörande maskininspektorerna har styrelsen upplyst, att, sedan i
samband med maskiningeniörens i Kristinehamn förflyttning till Örebro
den å sistnämnda plats förut stationerade maskininspektoren placerats
å förstnämnda ställe, de nu befintliga fyra maskininspektorerna vore
stationerade i Stockholm, Kristinehamn, Norrköping och Vännäs, hvarjemte
i Helsingborg funnes en i sammanhang med vestkustbanan öfvertagen
tjensteman, som i staten benämndes verkmästare, men, såsom
styrelsen redan i utlåtande den 30 januari 1896 anmält, hufvudsakligen
hade att utföra sådana göromål, som tillkomme maskininspektor.
Maskininspektorsbefattningarna hade — fortsätter styrelsen —
nyinrättats år 1897 på förslag af 1893 års jernvägskomité och i nära
öfverensstämmelse med livad styrelsen i sin skrifvelse den 26 november
1892 ifrågasatt, och hade man till en början tänkt sig deras innehafvare
placerade vid distriktens hufvudstationer, men erfarenheten hade
emellertid snart visat, att genom distriktens stora utsträckning och den
allt intensivare trafiken svårigheterna att från en enda plats inom distriktet
dirigera maskinafdelningens tågtjenst i så hög grad ökats, att
maskininspektorerna måste, för skötande af denna tjenst på de från
distriktens hufvudortor långt aflägset belägna bansträckorna, flyttas till
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
härför lämpliga större maskinstationer å linien. Det alltmer framträdande
behofvet för trafikinspektörerna att vid tågtjenstens ordnande
och ledande kunna med lätthet och utan tidsutdrägt samråda med tillräckligt
qvalificeradt maskinbefäl hade jemväl medverkat till denna
anordnings vidtagande. Förhållandena i Stockholm hade dock ansetts
kräfva maskininspektorens qvarstannande derstädes.
Den sålunda vunna erfarenheten rörande behofvet af maskininspektorer
för dirigerandet af tågtjensten å vissa bansträckor föranledde
styrelsen att begära ytterligare tre maskininspektorer, hvilka skulle
placeras en i Helsingborg — hvarigenom den verkmästare, hvilken för
närvarande derstädes förrättade maskininspektorstjenst, skulle kunna
flyttas till verkstaden i Malmö — en i Falköping samt en i Sundsvall,
de två sistnämnda således likaledes å platser, der trafikinspektörer skulle
komma att finnas. Styrelsen anmärker dock, att det möjligen kunde
komma att befinnas lämpligt, att den för Sundsvall afsedde maskininspektoren
i stället stationerades i det närbelägna Ange.
Hvad verkmästarne beträffar, har styrelsen meddelat, att de vore
stationerade 3 i Stockholm med Liljeholmen, 1 i Göteborg, 1 i Malmö,
1 i Helsingborg (tjenstgörande såsom maskininspektor), 1 i Kristinehamn,
1 i Östersund och 1 i Boden. Den under de senare åren så
synnerligen stora tillväxten i trafik och den deraf föranledda ökningen af
den rullande materielen hade, såsom förut framhållits, medfört ökade
reparationsarbeten, hvilka nödvändiggjort ej mindre utvidgningar af
förutvarande verkstäfler än äfven nya verkstadsanläggningar vid Tomteboda—Boden
och Örebro. I följd häraf erfordrades naturligen ökade
arbetskrafter äfven för verkstadsarbetenas omedelbara ledning; och styrelsen
föranleddes derför att begära tre nya verkmästarebefattningar,
nemligen en för hvar af verkstäderna i Tomteboda och Örebro samt
en för verkstaden i Göteborg. Genom tillkomsten af denne sistnämnde
t jensteman och genom den nu i Helsingborg stationerade verkmästarens
förflyttning till Malmö skulle styrelsen blifva i tillfälle att så ordna
förhållandena, att äfven de stora reparationsverkstäderna i Göteborg och
Malmö komme att, såsom för närvarande egde rum med afseende å
verkstaden vid Liljeholmen, ledas af två verkmästare, en för lokomotivoch
en för vagnafdelningen.
I fråga om den ekonomiska sidan af jernvägsstyrelsens nu omförmälda
förslag om inrättandet af nya tjenstår vid distrikten har jernvägsstyrelsen
anfört, att styrelsen för närvarande saknade anledning att
för de nya tjenstemännen föreslå andra löneförmåner än de i gällande
aflöningsreglemente för vederbörande befattningar upptagna, men sty
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
23
relsen ville dock redan nu framhålla, att det kunde komma att visa sig
nödigt att för jernvägspersonalen i öfverstå Norrland anvisa särskilda
tilläggs- eller extra arfvoden. Den nye maskiningeniören, hvilken, såsom
nyss nämnts, styrelsen tänkt sig skola fa sin station i Kiruna,
syntes i hvarje fall, i likhet med de nuvarande maskiningeniörer, hvilka
vore placerade utom distriktens hufvudstationer, böra erhålla ett tilläggsarfvode
af 500 kronor, men då ett dylikt tilläggsarfvode blefve ledigt
genom maskindirektörs placerande i Örebro, erfordrades icke någon
framställning härom.
Summan af de fasta arfvoden, som enligt styrelsens beräkning
skulle utgå till de ifrågavarande nya tjenstemännen, utgjorde 116,100
kronor. Dertill skulle komma: tilläggsarfvoden till 2 distriktschefer
och 3 trafikinspektörer å 500 kronor 2,500 kronor, felräkningspenningar
till 2 distriktskassörer å 500 kronor 1,000 kronor äfvensom de belopp,
hvartill hyresbidrag eller kostnaden för tillhandahållandet af fri bostad
med vedbrand samt förekommande ålderstillägg kqnde uppgå.
a andra sidan skulle visserligen tilläggsarfvodet till baningeniören
i Luleå, 500 kronor, samt det trafikinspektören derstädes nu tillkommande
särskilda tilläggsarfvodet, likaledes 500 kronor, kunna indragas
i sammanhang med det ifrågasatta upphörandet af Gellivarebanans
förvaltning, likasom ock möjligen, om maskindirektör placerades i Luleå,
tilläggsarfvodet till maskiningeniören i Boden skulle kunna upphöra att
utgå; men då, såsom ofvan antydts, särskilda tilläggsarfvoden till personalen
i öfverstå Norrland kunde befinnas erforderliga, hade styrelsen
icke ansett sig för närvarande böra göra någon framställning om
ifrågavarande tre tilläggsarfvodens uteslutande ur staten, ehuru de
naturligen icke skulle utbetalas utan efter Kongl. Maj ds särskilda medgifvande.
Förutom det antal tjenstemän med fast arfvode — fortsätter styrelsen
— som, enligt hvad ofvan angifvits, beliöfdes för inrättandet af
de två nya distrikten, kräfdes naturligen äfven för vederbörande expeditioners
uppsättande en del nya befattningshafvare i den ställning, att
de aflönades med arfvode efter klass, såsom bokhållare, kontorskrifvare,
uuderingeniörer och ritare, vaktmästare och dylika. Möjligen skulle behofvet
i detta hänseende åtminstone till någon del kunna täckas genom
transporter från andra håll, men då i allt fall det för statsbanenätet i dess
helhet erforderliga antalet dylika befattningshafvare i följd af rörelsens
tillväxt och andra förhållanden vore stadt i snart sagdt ständig vexling,
kunde någon tillförlitlig beräkning öfver hvad som på de två
distrikten kunde komma att belöpa af ifrågavarande slags arbetskrafter
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Ang. nya igenster
inom
styrelsen.
nu icke framläggas, utan skulle styrelsen framdeles i de förslag till
årliga arfvodesstater, som styrelsen hade att till Kongl. Maj:t afgifva,
härom göra vederbörlig anmälan.
Slutligen har styrelsen i fråga om kostnaden för de nya distriktens
inrättande ansett sig icke böra lemna oanmärkt, att de nya expeditionernas
uppsättande gifvetvis skulle föranleda till utgifter för inredande
och underhåll af tjenstelokaler och dylikt; men kunde styrelsen, i frågans
nuvarande läge och då hvarjehanda lokala förhållanden komme att härvid
öfva inflytande, icke i detta hänseende uppgöra någon beräkning.
Förutom den ökning i antalet tjenstebefattningar vid distrikten,
som jernvägsstyrelsen sålunda föreslagit, har styrelsen tillika anmält
behofvet af ökning i antalet af de inom styrelsen anstälde tjenstemännen
med fast arfvode, och har styrelsen i sådant afseende hemstält om inrättandet
af ytterligare två notariebefattningar vid styrelsens trafikafdelning,
en å trafikbyrån och en å taxebyrån.
Under styrelsens trafikafdelning lyda, förutom kontrollkontoret samt
biljett- och blankettkontoret,
trafikbyrån med följande tjenstemän:
en byrådirektör;
en notarie;
bokhållare och kontorsskrifvare till det antal, som i arfvodesstaten
för hvarje år fastställes, samt
taxebyrån med följande tjenstemän:
en byrådirektör;
en notarie;
bokhållare och kontorsskrifvare till det antal, som i arfvodesstaten
för hvarje år fastställes.
Trafikbyrån åligger enligt den för jernvägsstyrelsen gällande instruktionen
att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af ärenden,
som angå den egentliga trafiken, och dervid, bland annat, uppgöra
slutliga förslag till ordinarie tidtabeller samt till överenskommelser med
främmande jernvägsförvaltningar, angående gemensamt begagnande af
vagnmateriei m. m.; att likaledes biträda vid beredningen af ärenden
rörande fraktkredit, fria resor och transporter samt restitution af erlagda
befordringsafgifter; att med afseende å protokollsföring samt uppsättning
och expediering af skrivelser i ofvan angifna ärenden fullgöra i
instruktionen närmare angifna funktioner; att vårda alla kontrakt och
andra handlingar samt böcker, som enligt arbetsordningen skola å byrån
förvaras; samt att granska alla till byrån inkommande tjensterapporter
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
25
och hos öfverdirektören anmäla dervid förekommande anmärkningar,
med hemställan särskildt om de åtgärder, som i följd af vagnrapporterna
eller eljest kunna finnas erforderliga i afseende å vagnfördelningen
distrikten emellan.
Taxebyrån åligger att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen
af ärenden, som angå taxor, nedsättning i befordringsafgifter samt reglementen
för'' trafiken; att med afseende å protokollsföring samt uppsättning
och expediering af skrivelser i dylika ärenden fullgöra i instruktionen
närmare angifna funktioner; att vårda alla kontrakt och
andra handlingar samt böcker, som enligt arbetsordningen skola å byrån
förvaras; samt att med uppmärksamhet följa taxeväsendets utveckling
inom och utom landet.
Hos styrelsen anstäld notarie uppbär i arfvode 3,000 kronor för
år, hvilken aflöning efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter 10
år med ytterligare 500 kronor. Tjenstemän inom styrelsen åtnjuta icke
fri bostad eller hyresersättning.
Rörande behofvet af dessa nu sist ifrågasatta tjenstebefattningar,
har styrelsen erinrat om de tjensteåligganden, som, på sätt ofvan angifvits,
enligt instruktionen tillkomma de båda nu ifrågavarande byråerna, dervid
styrelsen tillika framhållit, hurusom trafikbyrån hade att dels, med
anledning af instruktionens bestämmelser att hvarje afdelning skall handlägga
sådana personalfrågor-, som närmast angå afdelningen, behandla
den mängd trafikafdelningen rörande personalärenden, som berodde af
styrelsens handläggning; dels ock bereda ärenden, som anginge aftal
och förhandlingar med andra myndigheter och förvaltningar, i hvad den
egentliga trafiken berörde.
Styrelsen har vidare meddelat, att det antal ärenden, som under
1899 inkommit till styrelsen för att å trafikbyrån handläggas, utgjort 2,772,
samt att antalet under samma år aflåtna expeditioner uppgått till 4,916,
deri icke inberäknade de å byrån handlagda ärenden, hvilkas expedition
enligt gällande instruktion skall ske genom administrativa byrån, d. v. s.
sådana ärenden, som handlagts i plenum.
Sedan styrelsen härefter framhållit, hurusom de arbeten, byrån
hade att utföra beträffande tidtabeller, vore af mycket omfattande beskaffenhet
och kräfde, då i desamma inginge äfven förhandlingar med
in- och utländska jern vägsförvaltningar, att några af byråns tjenstemän
så godt som uteslutande egnade sig deråt, samt att man särskildt på
den tjensteman, hvilken närmast under byrådirektören hade att ansvara
för tidtabellsarbetets behöriga gång, måste ställa stora fordringar i afBih.
till Jiiksd. Prof. 1901. 4 Samt. 1 Afd. 21 Haft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
seende å duglighet och insigter, har styrelsen vidare anfört, att det
vore dessa förhållanden och särskildt den omständigheten, att byråns
arbeten till sin natur sönderfölle i två grupper, den ena omfattande
tidtabells- och andra trafiktekniska ärenden, den andra ärenden af mera
administrativ natur, som föranledt styrelsen hemställa att, då för närvarande
å byrån funnes endast en notarie, hvilken tjensteman hufvudsakligen
hade att handlägga ärenden hörande till den andra af nyssnämnda
grupper, ännu en notarie måtte få å trafikbyrån anställas,
hvilken skulle få till hufvudsaklig uppgift att närmast under byrådirektören
handlägga ärenden rörande tidtabellers utarbetande och offentliggörande.
Å taxébyrån åter hade enligt hvad styrelsen meddelat, antalet under
år 1899 inkomna ärenden utgjort 1,061 och antalet från byrån afgångna
expeditioner 1,373 — de skrifvelse!'', som expedierats genom administrativa
byrån, deri icke inberäknade.
De ärenden, som handlades af taxébyrån, sönderfölle jemväl i
hufvudsakligen två grupper, nemligen sådana som rörde persontrafiken
och sådana som rörde godstrafiken.
Till ärenden rörande persontrafiken hörde hufvudsakligen utarbetandet
af reglementariska bestämmelser och taxeringsbestämmelser samt
tariffer för den direkta befordringen af resande och resgods mellan
statens jernvägar och de enskilda jernvägarne inom landet samt mellan
svenska stationer och stationer i Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike
och England via kontinenten. I följd af det arbetssätt, som i utlandet
tillämpades vid uppgörandet af dylika tariffer eller genomförande af
de ändringar, som blefve en följd af att en eller annan af de i de
särskilda trafikföreningarna deltagande förvaltningarna förändrat sin
lokala taxa, måste en af byråns tjenstemän allt emellanåt företaga
resor till utlandet för att deltaga i de s. k. beamtenkommissioner, som
för sådant ändamål af vederbörande jernvägsdirektion sammankallades.
I följd af de svenska jernvägarnes deltagande i den internationella
rundresetrafiken hade taxébyrån vidare att handlägga de talrika meddelanden,
som angående denna trafik inginge från de i samma trafik
deltagande jernvägsförvaltningarna, att å derför bestämda tider till den
ledande förvaltningen för denna trafik göra föreskrifna anmärkningar
samt att ombesörja utarbetande och tryckning af de årligen utkommande
förteckningarna öfver svenska, norska, danska och finska kuponger
jemte till dessa erforderliga tillägg.
Till ärenden rörande godstrafiken eller hufvudsakligen afseende
denna trafik hörde granskning af och underdåniga utlåtanden öfver
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
27
förslag till taxor för de enskilda jernvägarne i riket, handläggning af
ärenden rörande anordnandet af samtrafik mellan statens jernvägar och
berörda enskilda jernvägar, deltagande i sammanträden för utarbetande
af reglementen och taxor för den direkta godssamtrafiken med utlandet
samt besörjande af den härmed sammanhängande rätt vidlyftiga korrespondensen,
handläggandet af inkomna framställningar rörande nedsättningar
i befordringsafgifterna för gods in. m.
Förutom förenämnda ärenden af mera löpande natur hörde under
taxebyråns handläggning de frågor, som tid efter annan uppstode om
mer eller mindre omfattande revision af reglementen och taxor för
person- eller godsbefordringen eller af den för den senare gällande
varu klassifikation samt rörande grunderna för samtrafiken mellan statens
jernvägar och främmande inländska eller utländska transportanstalter
och dermed sammanhängande överenskommelser angående handläggandet
af frågor om restitution af befordringsafgifter eller om ersättning
för bortkommet eller skadadt gods m. m.; och vore således de göromål,
som af taxebyrån skulle handläggas, mycket talrika och delvis af synnerligen
omfattande och betydande natur.
Den å byrån anstälde notarien hade att närmast under byrådirektören
öfvervaka och leda de öfriga biträdenas arbeten, men med den
arbetsmängd, som ålåge taxebyrån, hade det emellertid visat sig omöjligt
för en person att hinna fullgöra dessa åligganden, utan hade hans
tjenstgöring måst inskränka sig till att handlägga ärenden, tillhörande
den ena af de ofvan nämnda båda grupper, till hvilka de till byråns
arbetsområde hörande ärenden vore att hänföra, medan ärenden tillhörande
den andra gruppen omedelbart ledts af byrådirektören.
Då det emellertid med hänsyn till arten och betydelsen af de
ärenden, som höpde till taxebyråns arbetsområde, vore för dessas nöjaktiga
handläggning synnerligen olämpligt, att byrådirektören skulle
behöfva jemte handläggandet af de vigtigare och vidlyftigare ärenden,
som företrädesvis syntes böra utgöra föremål för hans tjensteutöfning,
handhafva den närmaste ledningen af en viss grupp af de mera löpande
göromålen, hade styrelsen funnit sig böra hos Kongl. Maj:t framhålla
angelägenheten af att jemväl å taxebyrån inrättades ytterligare en
notarietjenst.
Beträffande de löneförmåner, hvaraf de båda nya notarierna skulle
komma i åtnjutande, har styrelsen naturligen ansett dem böra vara de
samma, som äro faststälda för öfriga notarier inom styrelsen, och således
motsvarande dem, som gälla för tjensteman af första graden inom
de centrala embetsverken.
28
Statsutskottets Utlåtande JS:o 37.
För egen del har departementschefen slutligen yttrat:
»Hvad nu angår den af jern vägsstyrelsen sålunda gjorda underdåniga
anmälan i fråga om behofvet af nya sådana tjenstebefattningar
vid statens jernvägar, för hvilka fasta arfvoden äro i stat upptagna, så
har jag redan på ofvan anförda skäl förklarat mig biträda styrelsens
underdåniga framställning rörande ökning i antalet af stats bane distrikten,
och torde jag derför, beträffande de nya tjenstebefattningar, som
omedelbart till följd häraf skulle blifva erforderliga, kunna inskränka
mig till att i underdånighet förorda den framställning till Riksdagen,
som är nödvändig för den föreslagna förändringens genomförande, eller
om upptagande i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens
jernvägar jemväl af arfvoden för de befattningshafvare, hvilkas anställande,
enligt hvad ofvan angifvits, skulle blifva en omedelbar följd af
de nya distriktens inrättande.
Beträffande de öfriga af styrelsen ifrågasatta nya tjenstebefattningarna,
finner jag det likaledes vara af de af styrelsen angifna sakförhållandena
och hvad af styrelsen i öfrigt anförts till fullo ådagalagdt,
att jemväl samtliga dessa befattningar blifva för jernvägsförvaltningens
behöriga skötande erforderliga, dels omedelbart och dels i den mån de
nu pågående jernvägsbyggnaderna nå sin fullbordan.
Af samma grunder, som föranledt jernvägsstyrelsen att anse det
kunna något anstå med tillsättandet af den baningeniör, som skulle
hafva linien Göteborg—Skee till sektion, anser jag det icke heller vara
nödvändigt att till innevarande års Riksdag göra framställning i fråga
om tillsättande af de tjenstemän, hvilka skulle erhålla sin sysselsättning
uteslutande vid bandelen Gellivare—riksgränsen. Detta gäller den
trafikinspektör, som skulle förestå den föreslagna 15:de trafiksektionen,
omfattande linien Gellivare—riksgränsen med statiqn i Kiruna, jemte
den. till .biträde åt denne trafikinspektör afsedde byråassistenten'', den
baningeniör, som skulle förestå 27:de bansektionen, omfattande nyssnämnda
linie, samt den maskiningeniör, som skulle blifva placerad i
Kiruna. Den föreslagna kostnaden för de nya tjensterna skulle härigenom
för år 1902 nedbringas med ett belopp, motsvarande de för
dem föreslagna arfvodena, 3,000 kronor för hvar af trafikinspektören,
baningeniören och maskiningeniören samt 2,100 kronor för byråassistenten,
. jemte det tilläggsarfvode af 500 kronor, som enligt stat skulle
hafva tillkommit trafikinspektören.
Om någon maskiningeniör med tillämnad placering i Kiruna icke
upptages i staten, erfordras icke heller det tilläggsarfvode af 500 kronor,
styrelsen beräknat för honom. Det tilläggsarfvode, som, på sätt jern
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37
29
vägsstyrelsen visat, blifver ledigt genom en maskindirektörs placerande
i Örebro, kan således utgå ur staten. I olikhet med jernvägsstyrelsen
anser jag icke den omständigheten, att det kan komma ätt visa sig
nödigt att för jernvägspersonalen i öfverstå Norrland anvisa särskilda
tilläggsarfvoden, utgöra tillräcklig anledning att icke nu indraga de
tilläggsarfvoden, som eljest skulle kunna ur staten utgå. Dessa tillläggsarfvoden
äro det till baningeniören i Luleå nu utgående samt det
trafikinspektören derstädes nu tillkommande särskilda tilläggsarfvode
äfvensom tilläggsarfvodet till maskiningeniören i Boden, hvarje tilläggsarfvode
å 500 kronor.
På detta sätt skulle anmärkningen 2, första stycket, vid staten å
fasta arfvoden i aflöningsreglementet komma att erhålla följande lydelse:
»Distriktschefer och trafikinspektörer äfvensom 1 maskiningeniör åtnjuta
särskilda tilläggsarfvoden efter 500 kronor för år. Stationsinspektor,
som tillika är tågdirigent, kan erhålla ett tilläggsarfvode efter högst
300 kronor för år».
Beträffande särskildt förslaget om anställande å bandirektörsexpeditionerna
af biträdande tjenstemän i baningeniörs tjensteställning, finner
jag jernvägsstyrelsens förslag härom böra vinna bifall, emedan det numera
endast på detta sätt torde blifva möjligt för bandirektören att så
mycket som erfordras egna sig åt inspektionsgöromål.
Af de nya tjensterna böra gifvetvis alla, som omedelbart höra
samman med det ena nya distriktet, tillsättas redan under år 1901.
Jernvägsstyrelsen föreslår visserligen, att sådant skulle blifva fallet
äfven med en del af de öfriga nya tjensterna; men då detta, om än
önskvärdt, icke synes mig vara oundgängligen nödigt, har jag icke
ansett mig böra göra hemställan derom.
Det är högeligen önskvärdt att erforderliga arfvoden för den för
distriktsförvaltningen i det sjette distriktet behöfliga personal beviljas
redan af innevarande års Riksdag, på det att nödiga dispositioner må
hinna i tid vidtagas. Arfvodena komma i allt fall icke att tagas i
anspråk förrän under senare delen af år 1902. Tilläggsarfvoden, som
äro behöfliga, innaii de nya tjensterna tillsättas, lära kunna utanordnas
af jernvägsmedlen.»
Hvad först angår den ifrågasatta ökningen i statsbanedistriktens
antal — hvaraf inrättande af flertalet nu föreslagna nya tjenster är
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
beroende — har utskottet val med hänsyn särskilt till det nuvarande
fjerde eller norra distriktets stora utsträckning funnit det vara oundgängligen
''behöfligt att, då de nu under byggnad varande jernvägarna
i öfre Norrland öppnas för trafik, ett nytt distrikt bildas för förvaltningen
af dessa banor äfvensom en del angränsande, till det fjerde distriktet
nu hörande linier. Deremot synes det utskottet icke för närvarande
vara i samma grad af behofvet påkalladt att, på sätt föreslagits, inrätta
ännu ett nytt distrikt. Visserligen skulle äfven efter tillkomsten af
ofvanberörda nya distrikt för öfre Norrland samt en i sammanhang
dermed företagen jemkning i de förutvarande distriktens områden ganska
betydliga sträckor af statsbanenätet — deruti inberäknade äfven de
jernvägar, som nu äro under byggnad för statens räkning — komma
att sortera under hvarje distriktsförvaltning, men de särskilda distriktens
omfång synes dock i intet fall blifva så stort, att väsentliga svårigheter
för förvaltningen derigenom föranledas. Såsom 1893 års jernvägskomité,
hvars förslag ligger till grund för den nuvarande organisationen,
framhållit, måste det ock särskildt för bevarande af behöflig
enhet i förvaltningen anses vara af vigt, att distrikten hafva en jemförelsevis
stor omfattning och följaktligen äro få till antalet. I betraktande
häraf och då Riksdagen vid antagande af organisationsförändringen
år 1897 betecknade densamma såsom ett försök, synes ock
vara angeläget att vid den fortsatta tillämpningen häraf så vidt möjligt
bibehålla den princip hvarpå organisationen grundar sig.
Då utskottet i enlighet med det ofvan anförda anser, att för närvarande
endast ett nytt distrikt bör inrättas, har utskottet emellertid
utgått från den förutsättning, att distriktsförvaltningarna, hvilkas göromål
särskildt i följd af trafikens tillväxt under senare åren ej obetydligt
ökats, skulle erhålla någon förstärkning i arbetskrafter. I sådant afseende
har föreslagits, att å hvarje bandirektörsexpedition skulle anställas
en baningeniör för biträde vid handläggning af löpande ärenden,
hvilka eljest kunde befaras så upptaga vederbörande afdelningschef,
att han icke hade tillfälle att i önskvärd utsträckning verkställa inspektioner
å linien. Detta förslag finner sig utskottet böra biträda; och
då, enligt hvad utskottet förordat, distrikten skulle blifva fem till antalet,
erfordras af berörda anledning inrättande af 5 nya baningeniörstjenster.
De nya tjenstemän med fast^arfvode, hvilkas anställande direkt
påkallas i och för det nya distrikt, hvars bildande utskottet förordat,
äro en distriktschef, en bandirektör, en maskindirektör, en distriktssekreterare,
en distriktskassör, en verkstadskamrerare, en förrådsförvaltare
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
31
och en telegrafinspektor. Härjemte torde, såsom utskottet här ofvan
tillstyrkt, böra anställas fem nya baningeniörer för tjenstgöring å bandirektörsexpeditionerna.
Vidare har utskottet funnit den i statsrådsprotokollet
förebragta utredningen till fullo ådagalägga behofvet af
ytterligare följande, utaf Kongl. Maj:t föreslagna nya tjenster vid
distrikten, nemligen en baningeniör att förestå en ny bansektion, två
trafikinspektörer, två byråassistenter, tre maskininspektorer och tre verkmästare;
och har det jemväl synts utskottet vara styrkt, att de ökade
göromålen inom styrelsen påkalla anställande derstädes af två nya
notarier, på sätt Kongl. Maj:ts framställning afser.
Då vid inrättandet af ett nytt distrikt för öfre Norrland det nuvarande
särskilda förvaltningsorgan, som benämnes »Gellivarebanans
förvaltning», skulle upphöra, bör i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag
ur aflöningsreglementet uteslutas de tilläggsarfvoden, hvart och ett å
500 kronor, som i följd af bestyr med denna förvaltning nu uppbäras
af trafikinspektören i Luleå utöfver det honom eljest tillkommande
tilläggsarfvode äfvensom af baningeniören derstädes. Het maskiningeniören
i Boden nu tillkommande tilläggsarfvode å samma belopp
kan likaledes, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, indragas, då i sammanhang
med tillkomsten af berörda nya distrikt en maskindirektör placeras
i Luleå. Hvad deremot angår den af Kongl. Maj:t föreslagna indragningen
af ännu ett utaf de för maskiningeniörer uppförda tilläggsarfvoden,
har förslaget härom af Kongl. Maj:t framstälts under förutsättning,
att ett nytt distrikt kom me att inrättas med hufvudstation i
Örebro, hvarvid det till den derstädes stationerade maskiningeniören
nu utgående tilläggsarfvodet skulle blifva ledigt. Då emellertid sistberörda
nya distrikt icke enligt utskottets förslag skulle komma till
stånd, har utskottet funnit ifrågavarande tilläggsarfvode böra fortfarande
bibehållas i aflöningsreglementet, som derigenom komme att
upptaga två dylika arfvoden för maskiningeniörer.
I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver,
att i staten öfver fasta arfvoden för personal
vid statens jernvägar må uppföras arfvoden till följande
nya tjenstemän, nemligen:
inom styrelsen:
två notarier; och
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
vid distrikten:
eu distriktschef,
eu bandirektör,
en maskindirektör,
två trafikinspektörer,
en distriktssekreterare,
sex baningeniörer,
en distriktskassör,
en verkstadskamrerare,
en förrådsförvaltare,
tre maskininspektorer,
tre verkmästare,
en telegrafinspektor,
två byråassistenter; samt
att de i aflöningsreglementet för tjensteman och
betjente vid statens jernvägar intagna bestämmelser
om tilläggsarfvoden till fasta arfvoden må ändras sålunda,
att särskilda tilläggsarfvoden efter 500 kronor
per år tillkomma distriktschefer och trafikinspektörer
äfvensom två maskiningeniörer samt att stationsinspektor,
som tillika är tågdirigent, kan erhålla ett tilläggsarfvode
efter högst 300 kronor för år.
IL
Löneförbättring för vissa grupper af personalen vid statens jernvägar.
I statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t vidare föreslagit Riksdagen
medgifva,
att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar om högsta
arfvode för manlig kontorsskrifvare inom styrelsen, arfvode inom andra
löneklassen med årligt belopp af 2,700 kronor må kunna tilldelas manlig
kontorsskrifvare inom styrelsen;
att, med ändring af § 11 i samma aflöningsreglemente, vagnmästare,
vagnförmän, stationsmästare, förste vaktmästare och vaktmästare
må uppföras bland de betjeningsgrupper, hvilka erhålla uniformspersedlar
in natura eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp;
samt
att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens jern
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
33
vägar må uppföras arfvoden till ytterligare 16 stationsinspektorer å
2:dra klassens stationer och 2 stationsinspektorer å 3:dje klassens stationer,
med minskande af antalet arfvoden för underinspektörer eller expeditionsföreståndare
å lista klassens stationer från 22 till 21.
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft följande
inom Andra Kammaren väckta motioner, nemligen:
n:o 103, af herr John Olsson i Stockholm, hvilken hemstält, att
Riksdagen måtte fastställa det årliga arfvodet för kontorsbiträden vid
statens jernvägar till lägst 840 kronor och högst 1,500 kronor;
hvarjemte motionären anhållit, att statsutskottet, i händelse af
bifall till förestående förslag, täcktes jemka de qvinliga kontorsbiträdenas
årliga arfvoden efter samma proportion till de manliga biträdenas årsarfvoden,
som hittills varit gällande;
n:o 124, af herr J. Persson i Arboga m. fl., som hemstält, att
Riksdagen måtte besluta,
l:o) att de vid statens jernvägar anstälda manliga kontorsbiträdenas
årsarfvode skall från och med ingången af år 1902 utgöra lägst 840
kronor och högst 1,500 kronor, med mellanliggande löneklasser och
rätt till uppflyttning från lägre till högre löneklass enligt gällande aflöningsreglemente;
2:o)
att de manliga kontorsbiträdena dessutom skola från och med
ingången af år 1902 vara berättigade att i stället för inqvarteringsersättning
erhålla fri bostad och vedbrand in natura samt beklädnadsersättning
till lika stort belopp, som är eller kan blifva för andra medlemmar
af personalen inom motsvarande tjenstegrad faststäld;
3:o) att de vid statens jernvägar anstälda qvinliga kontorsbiträdenas
årsarfvode skall från och med ingången af år 1902 utgöra lägst
780 kronor och högst 900 kronor, med mellanliggande löneklasser och
rätt till uppflyttning från lägre till högre löneklass enligt gällande
aflöningsreglemente;
samt n:o 83, af herr E. G. Åkerlind, hvilken hemstält, att Riksdagen
ville besluta, att banvakter å statens jernvägar norr om Ljusdal
måtte erhålla ett dyrortstillägg af fem kronor i månaden utöfver sitt
nuvarande arfvode.
Med afseende å Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställningar meddelas
i statsrådsprotokollet följande:
Bih. till Bilcsd. Vrot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 21 Häft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Uti det af Kongl. Maj:t den 23 oktober 1874 utfärdade förnyade
aflöningsreglemente för embets- och tjensteman samt betjente vid statens
jernvägstrafik var arfvodet för kontorsskrifvare vid styrelsen bestämdt
att utgå med lägst 600 kronor och högst 2,400 kronor för år.
1 sitt förslag till nytt aflöningsreglemente för personalen vid
statens jernvägar den 26 november 1892 föreslog styrelsen ändring
härutinnan endast med afseende å det för ifrågavarande arfvode bestämda
lägsta belopp, och skulle enligt detta styrelsens förslag samma
arfvode utgå med lägst 1,080 kronor och högst 2,400 kronor för år.
1893 års jernvägskomité upptog styrelsens förslag i detta hänseende,
dervid komitén dock föreslog särskildt arfvode för manlig kontorsskrifvare
och särskildt för qvinlig sådan befattningshafvare; och blef uti det af
Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade aflöningsreglementet —
jemte det föreskrift meddelades derom, att, då Kongl. Maj:t funne sådant
lämpligt, kontorsskrifvare finge aflönas efter beting — arfvodet för
manlig kontorsskrifvare inom styrelsen faststäldt att utgå lägst efter
åttonde löneklassen med 1,080 kronor för år och högst efter tredje
löneklassen med 2,400 kronor för år.
Uti skrifvelse den 20 december 1898 hemstälde styrelsen hos
Kongl. Maj:t, att maximiarfvodet för manlig kontorsskrifvare inom
styrelsen måtte bestämmas att utgå med en löneklass högre än i aflöningsreglementet
bestämts eller med 2,700 kronor för år.
Till stöd för sin framställning anförde styrelsen, att styrelsen i
sitt förslag till lönereglering af år 1892 visserligen icke ifrågasatt någon
annan förbättring uti dessa kontorsskrifvares ställning än minimiarfvodets
höjning, men att sedan år 1892 flera omständigheter tillkommit, hvilka,
enligt styrelsens förmenande, påkallade en förhöjning jemväl af maximiarfvodet
för ifrågavarande lågt aflönade tjenstemän.
Först och främst hade nemligen hyrorna för bostadslägenheter
och prisen för lifsförnödenheter och dylikt i hufvudstaden högst väsentligen
stegrats.
Kontorsskrifvare antoges enligt regeln med ofvan angifna lägsta
arfvode af 1,080 kronor samt uppnådde efter 13 års tjenstgöring maximiarfvodet,
2,400 kronor. En del kontorsskrifvare, nemligen de, som vore
anstälda vid kontrollkontoret samt biljett- och blankettkontoret, kunde
visserligen erhålla öfvertidsersättning, hvilken för 28 timmars öfvertidsarbete
per månad uppginge för lägsta löneklassen till 201 kronor 60
öre för år och för högsta löneklassen till 446 kronor 88 öre för år;
men de å öfriga kontor samt å styrelsens olika byråer anstälde kontorsskrifvarne
erhölle icke någon sådan extra inkomst, hvaremot de hade
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
35
något större befordringsutsigter än de öfrige kontorsskrifvarne, särskildt
å kontrollkontoret.
Vidare hade sedan år 1892 inträffat, att ifrågavarande tjensteman
genom 1897 års lönereglering fått sin ställning så till vida försämrad,
att rätten att under sjukdom erhålla full aflöning i 30 eller — om någon
ledighet för enskilda angelägenheter icke åtnjötes — 60 dagar
årligen fråntagits dem, att den del af arfvodet, som utgjordes af tjenstgöringspenningar,
höjts från 20 procent till 25 procent, samt att den
så kallade begrafningshjelpen helt och hållet indragits.
Slutligen hade genom instruktionen för styrelsen den 15 oktober
1897 införts bestämmelse derom, att för erhållande af anställning såsom
kontorsskrifvare erfordrades att antingen hafva aflagt afgångsexamen
från högre allmänt läroverk, handelsinstitut eller teknisk elementarskola
eller ock kunna förete intyg om kunskaper, motsvarande de för
mogenhetsexamen faststälda i vissa ämnen, deri enligt styrelsens bepröfvande
ett sådant kunskapsmått vore för jernvägstjensten erforderligt.
Då några allmänna föreskrifter om behöfliga kunskapsmått för vinnande
af ordinarie kontorsskrifvarebefattning förut icke varit utfärdade, hade
således kompetensfordringarna icke oväsentligt ökats.
I sammanhang dermed erinrade styrelsen jemväl, att lägsta aflöningen
för en ordinarie tjensteman inom de öfriga centrala verken
vore faststäld till 3,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter
respektive 5 och 10 år, samt att i riksbanken, der kontorsskrifvaregraden
vore å ordinarie stat bibehållen, aflöningen för sådan befattning
vore faststäld till 2,300 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor efter
5 år, dervid ock vore att märka, att kontorsskrifvare i riksbanken i
allmänhet efter omkring 10 års ordinarie tjenstgöring borde kunna påräkna
befordran till bokhållare, för hvilken grad aflöning utginge med
3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5
och 10 år.
Genom bifall till styrelsens förslag skulle visserligen skilnaden
mellan maximiarfvodena för bokhållare och kontorsskrifvare inom
styrelsen komma att utgöra allenast en löneklass å 300 kronor, men
hade skilnaden mellan maximiarfvodena för bokhållare och kontorsskrifvare
vid distrikten allt sedan år 1869 icke varit större.
Angående den föreslagna löneförbättringens förhållande till aflöningsförmånerna
för närstående tjensteman vid statens jernvägar, anförde
styrelsen, att det visserligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke
arfvodcsförhöjning, motsvarande den för kontorsskrifvare i styrelsen
nu föreslagna, borde beredas jemväl kontorsskrifvarne vid distrikten,
36
Statsutskottets Utlåtande N:o <37.
hvilka nu åtnjöte — förutom inqvartering — ett maximiarfvode af
2,100 kronor. Sistbemält^ kontorsskrifvare hade emellertid, förutom
andra förmåner, enligt regeln vida bättre befordringsutsigter än kontorsskrifvarne
inom styrelsen, särskildt å kontrollkontoret; och då härtill
komme, att deras maximiarfvode efter en sådan förhöjning skulle komma
att sammanfalla med det för bokhållare vid distrikten faststälda, samt
en förhöjning af desse bokhållares maximiarfvode icke skulle kunna
ega rum, utan att förhöjning bereddes äfven bokhållarne inom styrelsen,
hvilkas befattningar måste, med hänsyn till den ställning af souschefer,
de i regeln intoge, anses vara mera öfverordnade än distriktsbokhållarnes,
men åter en förhöjning i styrelsebokhållarnes aflöning, vid det förhållande
att deras maximiarfvode sammanfölle med arfvodet för lägsta
graden af tjenstemän med fast arfvode — revisor, förrådsförvaltare,
registrator, kontrollör och notarie — icke gerna skulle kunna ega rum,
utan att löneförbättring bereddes äfven åt sistnämnda grupp af tjenstemän,
hade styrelsen ansett sig icke böra framställa något förslag i
ofvan antydda hänseende.
Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 13 januari 1899
yttrade statsrådet och chefen för civildepartementet, att det visserligen
måste medgifvas, att för dem bland kontorsskrifvarne, som af brist på
befordringstillfällen måste stanna hela sin tjenstetid inom denna grad,
det högsta arfvodet, äfven med tillagd öfvertidsersättning, der sådan
ifrågakomme, vore en svag aflöning med hänsyn till de stadgade
kompetensvilkoren. Men då hvarken jernvägsstyrelsen i sitt år 1892
afgitna förslag till lönereglering eller 1893 års jernvägskomité ansett
sig böra föreslå någon ökning i det redan då med samma belopp utgående
maximiarfvodet, ansåg departementschefen det icke vara möjligt
att då, efter det 1897 års i denna del på styrelsens och komiténs
förslag grundade aflöningsreglemente varit i tillämpning under nätt och
jemnt, ett år, väcka förslag om ändring i reglementet till förmån för
en särskild grupp af personalen, helst det syntes icke kunna undvikas,
att en sådan partiel ändring, vid eventuel genomförande, skulle
komma att inverka på aflöningsförmånerna för sidoordnade eller eljest
närstående tjenstemannagrupper inom jernvägsstaten.
I enlighet med departementschefens tillstyrkan fann Kongl. Maj:t
icke heller skäl att för Riksdagen framlägga förslag om löneförbättring
för ifrågavarande tjenstemän.
Jern vägsstyrelsen har nu i skrifvelse af den 25 oktober 1900
hos Kongl. Maj:t förnyat sin ofvanberörda framställning, dervid styrelsen
åberopat, hvad styrelsen, enligt hvad ofvan angifvits, i sin skrifvelse
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
37
den 20 december 1898 andragit, hvarjemte styrelsen vidare anfört, att
styrelsen icke kunde annat än beklaga, att vid 1897 års lönereglering
förbättring icke bereddes kontorsskrifvarne inom styrelsen i deras allt
sedan år 1874 utgående maximiarfvode — något hvartill anledning till
äfventyrs funnits redan år 1892 och som förhållandena år 1897 otvifvelaktigt
betingade. Med den kännedom, styrelsen egde om den bekymmersamma
ekonomiska ställning, hvari de gifte äldre tjensteman af ifrågavarande
kategori, som vore hänvisade att lefva uteslutande af sin
arbetsförtjenst, befunne sig särskildt efter de senare årens så betydande,
allt jemt fortgående prisstegringar inom detaljhandeln i hufvudstaden,
hade styrelsen emellertid ansett sig böra till Kong]. Maj:ts behjertande
ånyo framlägga denna lönefråga. I enlighet med hvad styrelsen i
skrifvelsen den 20 december 1898 uttalat, hölle styrelsen för sin del
före, att en löneförbättring af nu ifrågavarande slag kunde genomföras
för styrelsens manlige kontorsskrifvare, utan att af denna anledning
med nödvändighet måste följa löneförbättring jemväl för närstående
tjenstemannagrupper. Hvad särskildt de qvinliga kontorsskrifvarne
beträffade vore någon löneförhöjning för dem — om också i och för
sig oneklig — icke påkallad af de skål, som i främsta rummet gjorde
en höjning af maximiarfvodet för de manlige så ytterst behöflig.
Till belysande af de å kontrollkontoret anstälde kontorsskrifvarnes
befordringsutsigter har styrelsen erinrat, att enligt den för år 1900 af
Kongl. Maj:t faststälda arfvodesstat för statens jernvägstrafik å sagda
kontor funnes uppförda 16 bokhållare- och 143 kontorsskrifvaretjenster
(deraf dock 23 qvinliga), och har styrelsen till sist meddelat, att, under
förutsättning att den nya löneklassen skulle tilldelas sådana kontorsskrifvare,
som innehaft nuvarande högsta arfvode i den för de högre
löneklasserna i allmänhet faststälda tidsperioden af tre år, den kostnad,
som för år 1902 skulle föranledas af den nu ifrågasatta löneförbättringen,
kunde beräknas till 11,700 kronor.
Jernvägsstyrelsen har vidare hemstält om utsträckning till vissa
betjeningsgrupper af förmånen att åtnjuta beklädnad in natura eller
beklädnadsersättning.
Uti sitt berörda förslag till nytt aflöningsreglemente för personalen
vid statens jernvägar den 26 november 1892 upptog styrelsen
bland de grupper af betjeningspersonalen, hvilka styrelsen ansåg böra
komma i åtnjutande af förmånen att erhålla uniformspersedlar in natura,
jemväl vagnmästare, vagnförmän och stationsmästare; och anförde styrelsen
till stöd för sitt ifrågavarande förslag, bland annat, att ifråga
-
38
Statsutskottets Utlåtande N:<f- 37.
varande betjente till följd af sin tjenst komme i beröring med allmänheten
och derför borde genom en mer eller mindre fullständig uniform
vara lätt igenkänliga såsom hörande till jernvägens personal. Styrelsen
anmärkte emellertid dervid beträffande stationsmästarne, att utgifterna
för deras beklädnad skulle stiga till afsevärdt belopp, nemligen för de
då befintliga 128 stationsmästarne till 16,000 kronor om året.
1893 års jernvägskomité upptog icke ofvannämnda tre grupper af
betjente vare sig bland den betjeningspersonal, som komitén föreslog
till erhållande af beklädnad in natura, eller bland den, som föreslogs
till åtnjutande af beklädnadsersättning, och anförde komitén såsom stöd
härför, att vagnmästare och vagnförmän af komitén ansetts icke komma
i den beröring med allmänheten, att särskild uniform för dem erfordrades;
och hvad stationsmästarne beträffade, så hade dessa betjente, särskildt
i betraktande af de löneförmåner, som enligt regeln af dem uppbures
från postverket, ej synts vara i behof af den löneförbättring,
förmånens medgifvande skulle innebära; hvartill komme hänsynen till
den jemförelsevis stora kostnad, som genom förbättringen skulle förorsakas
staten.
Genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut bifölls komiténs
förslag rörande de betjeningsgrupper, hvilka skulle komma i åtnjutande
af ifrågavarande förmån, dervid dock, beträffande sättet för denna förmåns
utgående, det öfverlemnades åt jernvägsstyrelsen att, allt efter
som det kunde finnas för staten fördelaktigast, tillhandahålla uniformspersedlarna
in natura eller mot ersättning i penningar öfverlemna åt
personalen att anskaffa persedlarna.
Styrelsen har nu först och främst föreslagit, att jemväl omförmälda
tre grupper af betjeningspersonalen, nemligen vagnmästare, vagnförmän
och stationsmästare, måtte erhålla uniformspersedlar in natura
eller beklädnadsersättning, och har styrelsen till stöd för denna sin
framställning anfört, att, hvad först anginge vagnmästare och vagnförmän,
styrelsen för sin del fortfarande hyste den uppfattningen, att det vore
med god ordning och tjenstens välförstådda intresse öfverensstämmande,
om desse tjenstehafvare under sin tjenstgöring vore iförda sådana
uniformspersedlar, som gjorde dem lätt igenkänliga för allmänheten.
Vagnmästarne hade att ute å bangårdarne utöfva befäl öfver en ofta
ganska talrik personal, hvadan det särskildt ur disciplinär synpunkt
syntes vara synnerligen önskligt, att de vore uniformerade; och vagnförmännen,
^hvilka jemväl för det mesta vistades ute å bangårdarne,
komme, särskildt vid de tillfällen då de under tåguppehållen å stationerna
öfvade tillsyn öfver vagnarna och dervid nödgades ingå och
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
39
uppehålla sig i dem, i beröring med allmänheten. Kostnaden för dessa
gruppers uniformering skulle icke heller belöpa sig till mera än Bammanlagdt
omkring 6,000 kronor om året.
Hvad åter beträffade stationsmästarne, så måste dessa tjenstehafvare
enligt sakens natur vara iförda uniform under sin tjenstgöring. Föreskrift
härom vore ock meddelad; och vore stationsmästarne i sjelfva
verket den enda grupp af jernvägsbetjeningen, som vore ålagd bära
uniform utan att härför uppbära ersättning under någon form.
Med afseende å denna sistnämnda omständighet och då stationsmästarnes
aflöning enligt styrelsens åsigt ingalunda kunde anses för
hög, helst den högsta löneklass af 1,500 kronor, hvaraf desse betjente
enligt 1874 års aflöningsreglemente kunde komma i åtnjutande, vid 1897
års lönereglering indragits, syntes styrelsen fullgiltiga skäl föreligga
för att bereda dem nu ifrågavarande förmån. Att anse att de sjelfva
borde bekosta sig uniform, emedan en stor del af dem åtnjöte extra
inkomst från postverket såsom poststationsföreståndare, syntes styrelsen
ligga något vid sidan af saken.
Kostnaden för tillhandahållandet af uniform till stationsmästarne
har styrelsen beräknat efter nuvarande antalet stationsmästare till omkring
26,000 kronor om året.
Vidare har styrelsen ansett sig nu böra ifrågasätta, att förevarande
aflöningsförmån måtte tillerkännas jemväl en annan grupp af betjente,
hvilken — enligt styrelsens förmenande — tilläfventyrs af förbiseende
utelemnats vid meddelandet af nu uti ifrågavarande afseende gällande
bestämmelser, men hvilken betjeningsgrupp vid ett verk af statsjernvägarnes
natur, der en så stor del af personalen vore uniformerad, jemväl
syntes styrelsen böra vara med uniform försedd, nemligen vaktmästarne.
I detta hänseende har styrelsen erinrat, att Kongl. Maj:t, på framställning
af styrelsen, genom bref den 30 december 1885. medgifva,
att styrelsen finge för dem af dess vaktmästare, som tillika tjenstgjorde
såsom kontorsvakter, bekosta uniformspersedlar in natura på
enahanda sätt som i § 16 mom. 1 af då gällande aflöningsreglemente
funnes bestämdt. Hvarken i styrelsens skrifvelse af den 26 november
1892 eller i jernvägskomiténs betänkande förekomme emellertid någon
antydan om att denna fråga varit under ompröfning vid öfverläggningarna
rörande det nya aflöningsreglementet. Styrelsen hade dock
så mycket mindre ansett sig kunna begagna sig af det i nyssberörda
kongl. bref lemnade medgifvande, som Kongl. Maj:t i brefvet den 17
december 1897, angående bestämmelser med afseende å öfvergången
till ny stat för personalen vid statens jernvägar, förordnat, att för
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
personal, som qvarstode å gammal stat, stadgandena i § 16 af aflöningsreglementet
den 28 oktober 1874, jemförda med kongl. brefvet den 30
december 1885, skulle tillämpas i fråga om rätten till beklädnad eller
ersättning derför.
Af rent praktiska skäl ansåge sig styrelsen emellertid nu böra
ifrågasätta, att jemväl vaktmästarne på ny stat måtte kunna erhålla
uniform. Såväl jernvägsstyrelsens som det högre liniebefälets expeditioner
besöktes mycket af allmänheten, och det syntes vid sådant förhållande
vara såväl till fördel för denna allmänhet som i öfrigt med
god ordning öfverensstämmande, att vaktmästarne voro igenkänliga såsom
tillhörande jernvägen. Härtill komme, att i mån af den nuvarande
vaktmästarestammens afgång befattningarna i fråga antagligen komme
att rekryteras från kontorsbiträdes- och kontorsvaktsgrupperna, hvilka
båda åtnjöte förmånen af fri beklädnad. Den lilla löneförbättring, som
genom beklädnadens tillhandahållande skulle beredas vaktmästarne å ny
stat, kunde icke heller synas oskälig, särskildt om man toge i betraktande,
att vid 1897 års lönereglering vaktmästarne i styrelsen faktiskt
fått sitt maximiarfvode nedsatt med 150 kronor, eller det belopp, som
nu skulle afdragas från arfvodet, om fri bostad åtnjötes, samt vaktmästarne
vid distrikten fått sitt maximiarfvode minskadt med en löneklass
eller från 900 kronor till 840 kronor. Kostnaden för denna förmåns
beredande skulle, under förutsättning af samma antal vaktmästare
som nu och med beräkning, att jemväl förste vaktmästare hos styrelsen
skulle erhålla denna förmån, uppgå till omkring 1,700 kronor om året.
I detta sammanhang har departementschefen erinrat, att enligt
gällande aflöningsreglemente årliga arfvodet är bestämdt för vagnmästare
till lägst 1,200 kronor och högst 2,400 kronor, för vagnförman till
lägst 840 kronor och högst 1,080 kronor, för stationsmästare å 6:te
klassens station till lägst 960 kronor och högst 1,200 kronor samt för
stationsmästare å 7:e klassens station till lägst 780 kronor och högst
960 kronor, hvarförutom samtliga dessa betjente åtnjuta fri bostad eller
ock hyresbidrag med 20 procent af arfvodet. Förste vaktmästares
arfvode är bestämdt till 1,100 kronor för år, hvilken aflöning minskas
med 150 kronor, derest han åtnjuter fri bostad. Annan vaktmästare
inom styrelsen uppbär i årligt arfvode lägst 780 kronor och högst
900 kronor, med nyssnämnda afdrag derest vaktmästare åtnjuter fri
bostad, samt vaktmästare vid distrikten lägst 600 kronor och högst
840 kronor jemte fri bostad eller hyresbidrag, bestämdt till 20 procent
af arfvodet.
Statmtskottets Utlåtande N:o 37.
41
Slutligen hav jernvägsstyrelsen gjort framställning rörande reglering
i visst hänseende af de större stationernas fördelning i klasser.
Före 1897 års lönereglering voro stationerna icke i aflöningsreglementet
uppdelade i bestämda klasser, ehuru i praktiken en sådan
uppdelning åtminstone i viss mån gjort sig gällande. Jernvägsstyrelsen
ifrågasatte emellertid i sin skrifvelse den 26 november 1892, att stationerna
skulle indelas i dylika klasser i förhållande till hvarje stations
vigt och betydelse med afseende på såväl trafik och inkomster som
underlydande personal. Denna tanke upptogs af 1893 års jernvägskomité;
och vid löneregleringen år 1897 bestämdes i enlighet med
komiténs förslag, att stationerna skulle indelas i sju klasser, af hvilka
fem skulle förestås af tjensteman, stalionsinspektorer, och två af betjente,
stationsmästare, samt att stationsinspektorerna i de tre högsta
klasserna skulle aflönas medelst fast arfvode och antalet i hvarje af
dessa klasser alltså fastställas af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt.
Antalet i dessa senare klasser är bestämdt till 5 i första, 17 i
andra och 30 i tredje klassen.
Till följd af Kongl. Maj:ts bref den 17 december 1897 angående
bestämmelser med afseende å öfvergången till ny stat för personalen
vid statens jernvägar äro Stockholm central, Stockholm norra, Stockholm
södra, Göteborgs och Malmö stationer att hänföra till första klassens
stationer, stationerna Norrköping, Lund, Upsala, Örebro, Nässjö, Linköping,
Katrineholm, Jönköping, Hallsberg, Eslöf, Luleå, Sundsvall,
Östersund, Karlstad, Falköping Ranten, Hessleholm och Liljeholmen
till andra klassens stationer samt stationerna Gellivare, Engelholm,
Sköfde, Söderhamn, Bollnäs, Mjölby, Kristinehamn, Stenstorp, Herrljunga,
Laxå, Storvik, Hudiksvall, Sala, Ljusdal, Södertelge, Flen,
Norsholm, Alfvesta, Alingsås, Krylbo, Ange, Arvika, Vislanda, Kil,
Charlottenberg, Boden, Bräcke och Storlien samt Helsingborgs ånglarje-
och Göteborgs hamnbanestation till tredje klassens stationer.
Arfvodet för stationsinspektorer är bestämdt för stationsinspektorer
å l:a klassens och å 2:a klassens stationer till 3,500 kronor för de förra
och 3,000 kronor för de senare för år, hvilka aflöningar efter 5 år
kunna höjas med 500 krono)-, samt för stationsinspektorer å 3:e klassens
stationer till 2,400 kronor, hvilken aflöning efter 3 år kan höjas med
300 kronor och efter 6 år med ytterligare 300 kronor. För stationsinspektorer
å 4:e och 5:e klaseens stationer utgår arfvodet efter klass
för de förra med lägst, 1,800 kronor och högst 2,400 kronor, samt för
de senare med lägst 1,500 kronor och högst 2,100 kronor, allt för år
Bill. till Jliksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 21 Jläft. 0
42
Statsutskottets Utlåtande N:ö 37.
räknadt. Samtliga stationsinspektorer åtnjuta derjemte fri bostad eller
hyresbidrag med 20 procent af arfvodet.
Under framhållande hurusom den fördelning af ofvan angifna
stationer, som sålunda skett, väsentligen syntes hafva grundat sig på
beräkningar rörande trafikförhållandena vid samma stationer, hvilka af
styrelsen verkstälts för år 1894 — eller året före det, då komiténs
betänkande afgafs — har styrelsen vidare anfört, att det vore gifvet,
att den högst afsevärda ökning i trafik, inkomster och personal, som
egt rum vid statens jernvägar sedan år 1894, i särskild! anmärkningsvärd
grad framträdt vid de största stationerna. Omfattande beräkningar,
som med ledning af numera tillgängliga uppgifter för år 1899 af
styrelsen verkstälts i fråga om samtliga stationer vid statens jernvägar,
hade också ådagalagt, att ett afsevärdt antal af de stationer, som enligt
beräkningarna för år 1894 hänfördes till 3:e och 4:e klassens stationer,
numera fått sin trafik, sin personal och sina inkomster så ökade samt
till följd häraf sina anordningar för trafikens besörjande så utvidgade,
att de enligt styrelsens förmenande icke skäligen borde qvarhållas i
den klass, hvari de nu stodo.
Ehuru af samma beräkningar framgått, att Norrköpings station
intoge en afsevärdt högre ståndpunkt än de till andra klassen i öfrigt
hänförda stationerna och i flera afseenden vore jemförlig med dem i
första klassen, hade styrelsen likväl ansett sig icke böra nu föreslå
denna station till uppflyttning i första klassen, utan trott, att frågan
derom ännu kunde anstå ett eller annat år — detta särskild! med
hänsyn dertill, att Kongl. Maj:t så nyligen som vid fastställandet af
arfvodestaten för år 1900 medgifvit, att ytterligare tre förste stationsskrifvare
finge vid stationen anställas, hvarigenom antalet dylika tjenstemän
derstädes nu uppginge till fem.
Antalet stationer i första klassen skulle alltså fortfarande blifva
detsamma som nu eller fem.
Hvad deremot anginge de för närvarande till tredje klassen
hörande stationerna hade styrelsen tänkt sig, att följande stationer,
nemligen Helsingborgs ångfärjestation, Engelholm, Söderhamn, Sala,
Bollnäs, Boden, Sköfde, Kristinehamn, Ljusdal, Storvik, Herrljunga,
Hudiksvall, Mjölby, Krylbo och Laxå, hvilkas trafikförhållanden, enligt
hvad de gjorda beräkningarna utvisade, under 5-årsperioden blifvit
fullt jemförliga med de till andra klassen nu hörande stationernas,
skulle till sagda klass flyttas, samt att detta äfven skulle blifva förhållandet
med stationen Charlottenberg, hvilken såväl i sin egenskap
af gränsstation som ock på grund af den betydande lokaltrafik, som
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
43
vid densamma egde rum jemväl till och från norska stationer, syntes
styrelsen vara att anse såsom jemnstäld med de nu angifna stationerna.
Till belysande af trafikförhållandena vid sistnämnda sexton stationer
har styrelsen meddelat en tablå rörande person- och godstrafiken samt
inkomsterna och personalen derstädes under åren 1894 och 1899, och
tillåter sig utskottet att hänvisa till denna å sid. 153 och 154 i statsrådsprotokollet
intagna tablå.
I tredje klassen borde åter enligt styrelsens åsigt uppflyttas
följande stationer, nemligen Arlöf, Falkenberg, Motala, Gfnesta, Kjeflinge,
Elmhult, Säfsjö, Kilafors, Sollefteå, Töreboda, Tranås, Värtan, Vännäs,
Örnsköldsvik, Ockelbo och Umeå — alltså enahanda antal eller 16,
som ofvan föreslagits till förflyttning från tredje till andra klassen —
och har styrelsen till stöd härför anfört, att af dessa nu nämnda
stationer de tolf först angifna i afseende å omfattningen af såväl den
lokala trafiken som öfvergångstrafiken och deraf beroende bangårdsanordningar
m. m. vore fullt jemförliga med de stationer, som redan
nu funnes upptagna bland tredje klassens stationer och icke föreslagits
till uppflyttning i andra klassen. Hvad anginge Vännäs och
Ockelbo vore dessa, äfven frånsedt den ganska afsevärda lokala trafik,
som egde rum vid dem, af den betydenhet såsom anslutnings- och
öfvergångsstationer, att styrelsen icke tvekat föreslå deras öfverflyttning
till högre klass; och beträffande Örnsköldsvik och Umeå, så vore dessa
dels såsom stadsstationer dels ock såsom ändpunkter för statsbanelinier
af beskaffenhet att böra till tredje klassens stationer hänföras,
allrahelst som den lokala trafiken vid dem vore i stigande och redan
nu visade ganska vackra siffror. Hvad särskildt beträffade Umeå,
erinrade styrelsen dessutom om den ökade betydelse stationen erhållit
på grund af dit förlagda militäretablissement.
Derjemte har styrelsen meddelat en å sid. 155 i statsrådsprotokollet
införd tablå öfver person- och godstrafiken samt inkomsterna
och personalen vid nu ifrågavarande 16 stationer under åren 1894
och 1899.
I sammanhang med sitt sålunda framstälda förslag rörande uppflyttningen
i högre klass af nu nämnda stationer har styrelsen tillika
hemstält, att Malmö ångfärjestation äfvensom Stadsgårdens station i
Stockholm, hvilka båda förestodes af underinspektörer, måtte i likhet
med Göteborgs hamnbanestation och Helsingborgs ångfärjestation, med
hvilka de närmast vore jämförliga, göras till sjelfständiga stationer
samt inrangeras bland tredje klassens stationer. Deraf skulle då följa,
att mot upptagande i aflöningsreglementet af ytterligare två löner för
44
Statsutskottets Utlåtande N.-o 37.
stationsinspektorer ä 3:e klassens stationer skulle ur detsamma kunna
utgå två underinspektorslöner, hvilkas högsta belopp — d. v. s. arfvodet
jemte resp. ålderstillägg — vore detsamma som det högsta aflöningsbeloppet
för stationsinspektor å tredje klassens station. Då emellertid
underinspektörer och expeditionsföreståndare vore i aflöningsreglementet
uppförda i en och samma grupp till ett sammanlagdt antal af
22, samt ilgodstrafiken vid Malmö station, der en förste stationsskrifvare
nu förestode ilgodsexpeditionen, vuxit så mycket, att distriktsförvaltningen
gjort i ramställning om anställandet af en expeditionsföreståndare
såsom chef för expeditionen, och då förhållandena vid
Göteborgs ilgodsexpedition snart nog torde påkalla expeditionens
delning i två eller en för afgående och en för ankommande ilgods,
såsom vid Stockholms centralstation egt rum, ansåge sig styrelsen
böra ifrågasätta, att någon minskning icke skedde i det uti staten för
fasta arfvoden upptagna antalet underinspektörs- och expeditionsföreståndarelöner.
Den direkta ökning i utgifter, som skulle orsakas af den af styrelsen
nu föreslagna uppflyttningen i klass af stationer, skulle för år
1902, derest man endast räknade med nuvarande stationsföreståndare
— oafsedt de båda nämnda hamnstationernas förändring till sjelfständiga
stationer — belöpa sig till allenast 1,500 kronor. Att kostnaden
för nämnda år icke blefve större, berodde derpå, att maximiarfvodet
för stationsinspektor å station af 3:dje klassen vore, såsom ofvan angifvits,
lika med minimiarfvodet för stationsinspektor å station af
2:dra klassen, och att enahanda vore förhållandet med maximiarfvodet
för stationsinspektor å station af 4:de klassen i förhållande till minimiarfvodet
för stationsinspektor å station af 3:dje klassen. Efter några
år — i den mån ålderstillägg hunne intjenas af de stationsinspektorer,
som nu skulle uppflyttas — blefve naturligen kostnaden större.
Från chefen för jernvägsstyrelsenstrafikafdelniug har departementschefen
infordrat en promemoria, innefattande närmare uppgifter rörande
Laxå station och Helsingsborgs ångfärjestation, hvilka båda stationer
föreslagits till uppflyttning i andra klassen. Häraf framginge att särskild
anledning till dessa stationers uppflyttning förefunnes deruti, att
Laxå station, såsom öfvergångsstation mellan vestra och nordvestra
stambanan, hade att i stor omfattning ombestyra vagnsvexling och
godsinventering och att Helsingborgs ångfärjestation, såsom förmedlingsstation
med utlandet, hade att verkställa vidlyftiga vagns- och tågrangeringar
äfvensom ombesörja en mängd inventerings- och tullbehandlingsärenden.
Statsutskottds Utlåtande N:o 37.
45
För egen del har departementschefen yttrat;
»Jemväl till hvad jernvägsstyrelsen sålunda hemstält i fråga om
löneförbättring i angifha hänseenden för ofvan omförmälda grupper
af personalen vid statens jernvägar finner jag mig böra tillstyrka
nådigt bifall. Visserligen torde, beträffande frågan om förhöjning i
högsta för manlig kontorsskrifvare inom styrelsen utgående arfvode,
hvad styrelsen anfört till stöd för sin underdåniga hemställan, icke
till fullo hafva undanröjt den af mig vid föredragning inför Kongl. Maj:t
af styrelsens framställning i enahanda afseende den 13 januari 1899
uttalade farhåga, att genomförande af löneförbättring för kontorsskrifvare
inom styrelsen skulle komma att inverka på aflöningsförmånerna
för sidoordnade eller eljest närstående tjenstemannagrupper
inom jern vägsstaten, men då, å andra sidan, hvad jag vid samma tillfälle
yttrade derom, att för dem bland kontorsskrifvarne, som af brist
på befordringstillfällen måste stanna hela sin tjenstetid inom denna
grad, det nuvarande högta arfvodet, äfven med tillagd öfvertidsersättning,
der sådan ifrägakommer, är en svag aflöning med hänsyn till
de stadgade kornpetensvilkoren, måste, äfven om i detta sammanhang
hänsyn icke bör tagas till de sedan nämnda tid ytterligare stegrade
leftmdsomkostnaderna i hufvudstaden, anses fortfarande ega sin giltighet,
finner jag förevarande fråga vara så behjertansvärd, att jag anser
mig böra hos Kongl. Maj:t förorda nådig framställning i ämnet till
Riksdagen.
Jernvägsstyrelsen synes mig nu ock hafva fullgiltiga skäl för
lämpligheten att jemväl vagnmästare, vagnförmän äfvensom de vid
jernvägsstaten anstälda förste vaktmästare och vaktmästare under
tjenstgöring äro iförda uniform och förty förklaras berättigade att
erhålla uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning;
och hval stationsmästarne angår torde billigheten kräfva, att de, liksom
alla ofriga betjente, hviska det åligger att under tjensteutöfning
vara iförda uniform, komma i åtnjutande af förenämrida förmån, helst
den löneförbättring, som derigenom skulle beredas dem, ingalunda
synes mig vara oskälig.
Vidkommande slutligen styrelsens framställning i fråga om reglering
af de större stationernas indelning i klasser, har jag intet vidare
att erinra vid hvad styrelsen derutinnan föreslagit, än att, då annan
utredning om behofvet af delning af Göteborgs ilgodsexpedition icke föreligger,
än att förhållandena ansetts suart nog påkalla eu sådan, det icke
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
\
Bynes mig nödigt att för detta ändamål reservera en expeditionsföreståndareaflöning
i staten å fasta arfvoden. Antalet underinspektörer
eller expeditionsföreståndare å lista klassens stationer kan således
minskas från 22 till 21.»
Den utredning, som i statsrådsprotokollet förebragts, synes
utskottet innefatta fullt giltiga skäl för de särskilda förslag, Kongl.
Majit nu framstält, hvarför utskottet anser sig böra till desamma förorda
bifall.
Hvad angår kontor sbiträdena vid statens jernvägar, för hvilken
betjentklass löneförbättring föreslagits i de af herr J. Persson m. fl.
samt af herr John Olsson väckta, här ofvan omförmälda motionerna,
så utgör enligt gällande stat arfvodet för manliga kontorsbiträden vid
styrelsen lägst 600 kronor, högst 1,200 kronor och för dylika betjente
vid distrikten lägst 600 kronor, högst 1,080 kronor. Härjemte hafva
samtliga kontorsbiträden beklädnad in natura, hvars värde kan anses
motsvara omkring 150 kronor årligen. Vid distrikten anstälda kontorsbiträden
åtnjuta derjemte antingen fri bostad med vedbrand eller ock
ett hyresbidrag med 20 procent af arfvodet och hafva dessutom förmånen
af kostnadsfri läkarevård och medicin. Kontorsbiträdena vid
styrelsen, hvilkas ordinarie tjenstgöringstid är bestämd till 6 timmar
dagligen, åtnjuta för arbete derutöfver s. k. öfvertidsersättning och
kunna derigenom bereda sig en extra inkomst, som enligt uppgift
från jernvägsstyrelsen under nästlidne år för en och annan uppgått
till mer än 400 kronor.
Enligt hvad utskottet inhemtat, har det i allmänhet vis it sig
mindre lämpligt att använda kontorsbiträden vid styrelsen, och har
af denna anledning under senare åren antalet derstädes anstälda manliga
kontorsbiträden genom öfverflyttning till linien minskats, så att
desamma för närvarande utgöra endast 8, under det att inemot 400
dylika betjente äro placerade vid distrikten.
Angående de manliga kontorsbiträdenas ålder har jernvägsstyrelsen
meddelat, att af de vid slutet af år 1900 tjenstgörande 403 ordinarie
betjente af denna klass
23 hade en ålder af mindre än 20 år,
126 „ „ „ „ 21-25 år,
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
47
106 hade en ålder åt 26—30 år
Såsom
87
32
17
7
4
1
häraf
framgår,
v
n
n
ii
har
n
55
31—35
36-
41-
46-
-40
-45
-50
55
5''
51—55 och
mer än 55 år.
ungefär 85 procent af hela denna
personal ännu icke uppnått 36 års ålder.
I regel antagas kontorsbiträdena vid mycket unga år. Enligt
från jernvägsstyrelsen lemnad uppgift utgjorde nemligen medelåldern
vid antagning till denna tjenst:
år 1898
för nyantagna.............................,.................. 22,81 år
„ befordrade från andra befattningar 28,4 c „
år 1899
för nyantagna ............................................. 22,00 år
„ befordrade från andra befattningar 29.4 0 „
dr 1900
för nyantagna ............................................. 22,5 9 år
„ befordrade från andra befattningar 27,9 5 år.
För en ung man på föga mer än 20 år och med endast folkskolebildning
synes det nuvarande minimiarfvodet jemte dermed
förenade särskilda förmåner icke kunna anses utgöra en alldeles
otillräcklig ersättning. I händelse den antagne förflyttats till denna
tjenst från annan befattning, som han förut under någon längre tid
innehaft vid jernvägarna, finnes ock möjlighet att genast gifva honom
högre arfvode än det för lägsta löneklassen bestämda, hvilket äfven
tillämpats. För genomlöpande af hela löneskalan från den lägsta
klassen till den högsta har enligt de af jernvägsstyrelsen offentliggjorda
grunder, efter hvilka arfvodesförhöjning hos Kongl. Maj:t föreslås,
intill senaste tid erfordrats för kontorsbiträden vid styrelsen 20
år och för sådana betjente vid distrikten 17 år. Enligt styrelsens
cirkulär af den 28 sistlidne januari har emellertid denna tid förkortats
till 17 år för de förstnämnda och 15 år för de senare, hvarigenom
en ej oväsentlig förbättring i aflöningsförhållandena beredts denna
48
Statsutskottets Utlåtande ls:o 37.
personal. I betraktande af de unga år, vid hvilka dessa betjente, såsom
ofvan nämnts, antagas i jernvägens tjenst, torde man kunna beräkna,
att med den nu beslutade raskare uppflyttningen kontorsbiträde
vid linien i regel uppnår högsta löneklassen vid omkring 35 års ålder
och sålunda då kommer i åtnjutande af:
arfvode ....................................................................................... kronor 1,080: —
hyresbidrag ......... „ 216: —
värde af beklädnad omkring ............................................ „ 150: —
Summa kronor 1,446: —
Utskottet, som icke funnit anledning ingå på en redogörelse för
de qvinliga kontorsbiträdenas aflöningsförhållanden, i hvilka en förbättring
synes vara af motionärerna afsedd och kunna ifrågakomma
endast under förutsättning att sådan skulle beredas de manliga biträdena,
har velat meddela förestående upplysningar för att i vissa afseenden
beriktiga och komplettera motionärernas uppgifter, hvilka gifva
anledning antaga, att kontorsbiträdenas ställning är mindre fördelaktig
än förhållandena i verkligheten utvisa. Eu fullständig utredning af
frågan med alla de omständigheter, som dermed sammanhänga, är
utskottet ingalunda i tillfälle att lemna, och då, såsom utskottet vid
en föregående riksdag i liknande ämne anfört, det måste vara i hög
grad betänkligt att vidtaga jemkningar i lönevilkoren för särskilda
klasser af personalen utan att tillförlitlig utredning förebragts särskildt
om den inverkan, en sådan åtgärd skulle utöfva på dessa klassers ställning
i förhållande till den öfriga tjenstepersonalen, finner sig utskottet
icke böra tillstyrka de i förevarande motioner föreslagna löneförbättringar
för kontorsbiträden.
Hvad slutligen beträffar herr Åkerlinds motion om cLyrortstillägg
för banvakter, stationerade norr om Ljusdal, får utskottet erinra, att i
gällande aflöningsreglemente är för banvakt uppfördt arfvode af läget
480 kronor och högst 660 kronor, hvarjemte banvakt, som tjenstgör
såsom vakt vid rörlig bro, kan under seglationstiden erhålla ett tilläggsarfvode
af 60 å 120 kronor för år. Dessutom åtnjuta samtliga banvakterna
fri bostad med vedbrand äfvensom kostnadsfri läkarevård samt
beklädnadsersättning, hvilken från och med innevarande år utgår med
förhöjdt belopp af 10 kronor i månaden. Till bostaden hör uthus med
kostall och vanligen någon jord.
Under åren närmast före 1897 års lönereglering, då banvakternas
arfvode enligt aflöningsreglementet utgjorde lägst 240 kronor och
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
49
högst 540 kronor, var visserligen af Riksdagen anvisadt ett årligt anslag
af högst 12,000 kronor att användas till förhöjning i vissa fall af
banvakternas löneförmåner utöfver högsta arfvodesbeloppet med högst
60 kronor för hvarje banvakt; och ehuru sådant icke var uttryckligen
stadgadt, användes detta anslag till förbättring af de i Norrland stationerade
äldre banvakternas vilkor. Men äfven under närvarande förhållanden,
sedan banvakternas arfvoden blifvit ej oväsentligt höjda,
hafva de af dessa betjente, som äro stationerade i Norrland, vissa fördelar
utöfver dem, som i allmänhet tillkomma denna klass. Banvakter
vid linierna norr om Storvik, liksom ock de vid Stockholm, Göteborg
och Malmö stationerade, börja nemligen med ett arfvode af 540 kronor,
som efter 9 år kan höjas till 660 kronor, under det att öfriga banvakter,
med ett begynnelsearfvode af 480 kronor, först efter 12 års
tjenstgöring kunna uppnå nämnda maximum af 660 kronor. Derjemte
erhålla banvakterna norr om Ljusdal ett större antal s. k. hushållsbiljetter
än de öfriga.
Motionären har till stöd för sitt förslag framhållit, att lifsmedelsprisen
i Norrland skulle vara betydligt högre än i öfriga delar af
landet. Enligt utskottets mening torde dock många platser i mellersta
och södra Sverige kunna påvisas, der lefnadskostnaderna ställa sig
fullt så höga som i Norrland, och å andra sidan hafva de norrländska
banvakterna, såsom ofvan omnämnts, redan vissa särskilda afiöningsförmåner,
som väsentligen torde utjemna prisskilnaden, der sådan förefinnes.
Deremot vill utskottet icke förneka, att, såsom motionären ock
antydt, en del banvakter i nordligaste Sverige, nemligen de som äro
stationerade å afskilda och ödsliga platser med ett synnerligen hårdt
klimat, hafva en i följd deraf mer än vanligt svår och ansträngande
verksamhet samt äro utsatta för särskilda obehag, som synas kunna
framkalla i viss mån befogade anspråk på högre ersättning. I hvilken
utsträckning och på hvad sätt någon särskild förmån i dylika fall
lämpligen skulle kunna medgifvas för vissa banvakter kan dock icke
afgöras utan fullständig utredning af frågan i dess sammanhang med
den öfriga jernvägspersonalens aflöningsvilkor och förhållanden. I
saknad af sådan utredning och på enskild motionärs förslag anser sig
utskottet icke böra tillstyrka någon Riksdagens åtgärd i ärendet, men,
enligt hvad utskottet inhemtat, har jernvägsstyrelsen redan sin uppmärksamhet
fäst å denna fråga, hvadan man lärer hafva anledning
förvänta, att sådant förslag i ämnet, som efter frågans vederbörliga
utredning kan befinnas påkalladt, skall för Riksdagen framläggas.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 21 Häft.
7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
På grund af hvad beträffande samtliga nu förevarande framställningar
blifvit här ofvan af utskottet anfördt, får utskottet hemställa,
a) att Riksdagen, i enlighet med Kongl. Maj:ts
derom gjorda framställning, må medgifva, att, med
ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid statens
jernvägar om högsta arfvode för manlig kontorsskrifvare
inom styrelsen, arfvode inom andra löneklassen
med årligt belopp af 2,700 kronor må kunna
tilldelas manlig kontorsskrifvare inom styrelsen;
b) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, må medgifva, att, med ändring af § 11 i
samma aflöningsreglemente, vagnmästare, vagnförmän,
stationsmästare, förste vaktmästare och vaktmästare
må uppföras bland de betjeningsgrupper, hvilka erhålla
uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning
till visst årligt belopp;
c) att Riksdagen må, på sätt Kongl. Majit föreslagit,
medgifva, att i staten öfver fasta arfvoden för
personal vid statens jernvägar må uppföras arfvoden
till ytterligare 16 stationsinspektorer å 2:dra klassens
stationer och 2 stationsinspektorer å 3:dje klassens stationer,
med minskande af antalet arfvoden för underinspektörer
eller expeditionsföreståndare å lista klassens
stationer från 22 till 21;
d) att herr John Olssons förevarande motion ej
må af Riksdagen bifallas;
e) att ifrågavarande, af herr J. Persson m. fl.
väckta motion ej heller må vinna Riksdagens bifall;
f) att herr Åkerlinds ifrågavarande motion ej
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 mars 1901.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1901:29 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om inrättande af nya tjenster vid statens jernväg ar sam a1 i texten