Utlåtande, i anledning af Kong!. Makts proposition angående indragning till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan.
1901-04-16 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1901:52, Utlåtande, i anledning af Kong!. Makts proposition angående indragning till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
1
N:o 52.
Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 12 midd.
. Utlåtande, i anledning af Kong!. Makts proposition angående indragning
till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden
i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan.
(I. A.).
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 22 sistlidne februari bar Kongl. Maj:t i en samma
dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 54) föreslagit Riksdagen att besluta,
att den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu
utgående tägtekarlsräntan finge från och med år 1902 indragas till statsverket,
mot vederlag till Christine församling i Falun, såsom nu varande
innehafvare af berörda ränta, af ett räntans kapitalvärde efter fyra procent
motsvarande belopp af 2,358 kronor 25 öre att af statskontoret till vederbörande
utbetalas af under händer varande medel mot godtgörelse, hvarom
Kongl. Maj:t på framställning af statskontoret ville framdeles hos Riksdagen
göra framställning.
Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har departementschefen erinrat,
hurusom Riksdagen i skrifvelse den 27 april 1898, med tillkännagifvande,
att Riksdagen på vissa i skrifvelsen angifna grunder för sin del funnit,
att de å den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu hvilande
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 28 Häft. (N:is 52-54.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
två skatter, tägtekarlsräntan ock vedhyggsterräntan, bolde i likhet med
all annan grundskatt afskrifvas, anhållit, att, enär en närmare utredning
i detta ämne än den, som Riksdagen kunnat åstadkomma, syntes vara
af nöden, Kong! Maj:t täcktes efter erforderlig utredning till Riksdagen
afgifva förslag om afskrifning af ifrågavarande räntor.
På grund af Kong! Maj:ts befallning hade kammarkollegium i
detta ärende den 7 november 1899 afgifvit utlåtande, dervid kollegium
tillika öfverlemnat en i kammararkivet verkstäld utredning äfvensom inhemtade
yttranden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län och öfriga vederbörande.
I fråga om tägtekarlsräntan inhemtades af berörda utredning, bland
annat, att enligt de äldsta kända privilegier för bergsmännen vid Falu
grufva eller Stora Kopparberget den, som dagligen utförde arbete vid
grufvan, kunde å annans mark genom verkställande af visst odlingsarbete
förvärfva eganderätt till ett jordområde i närheten af grufvan. De personer,
som med stöd af nämnda privilegier intagit annan tillhörig jord,
benämndes tägtekarlar samt de intagna jordområdena tägte- eller tägtekarlsbemman.
För dessa hemman både tägtekarlarne i allmänhet utgjort
ränta till kronan. Denna ränta både vanligen bestått i kol, dagsverken
och ro; hvarjemte tägtekarlarna skulle för sina hemman utgöra skjutsfärdspenningar.
Emellertid både Falu stad i sina vid 1642 års riksdag
ingifna besvärspunkter anhållit, att all »tägtejord och hemman, som stoor
grufweedel hafwa», måtte få köpas under bergsfrälse och de ringa medel,
som derför kunde falla, användas till stadens nya kyrkobyggning, den
sedermera så kallade Christine kyrka i Falun; och genom kongl. resolution
den 25 februari 1642 både invånarne i Falu stad förklarats berättigade
ej mindre att tillhandla sig under bergsfrälsefrihet dervarande
tägtejord och hemman mot en billig värdering än äfven att till deras
nya kyrkobyggning, som de med det snaraste borde verkställa, använda
alla de medel, som för nämnda tägtejords och hemmans inlösen under
bergsfrälse falla och uppbäras kunde. Genom kongl. bref den 16 augusti
1643 hade ock förklarats, att tägtekemman, som af kronan förpantats
till bergsmännen, finge af desse jemväl inlösas under bergsfrälsefrihet. En
del af tägtejorden både inlösts och derigenom blifvit såsom bergsfrälse
fri från utgörande af ränta. För de hemman, bvilkas innehafvare icke
begagnat sig af lösningsrätten, både fortfarande ränta utgjorts under
namn af tägtekarlsränta, hvilken likväl icke utgått till kronan, utan till
Christine kyrka i Falun. Denna ränta, som redan i äldre tider, ehuru
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
3
efter numera icke känd grund, bestämts i penningar, utginge ännu med
tillsammans 94 kronor 33 öre och erlades fortfarande till Christine kyrka.
Den icke inlösta tägtejorden hade nemligen, enligt hvad af omförmälda
utredning framginge, städse ansetts lika med bergsfrälsejorden; och i
jordeböckerna hade all tägtejord upptagits såsom frälse med räntan under
anordningstitel samt med anteckning för en del hemman, att lösen för
dem till bergsfrälse donerats Christine kyrka i Falun, och för andra, att
räntan vore kyrkan donerad. Räntorna af såväl de inlösta som de icke
inlösta hemmanen hade ock i räkenskaper och jordeböcker ända från 1600- talet afkortats under titel kyrkors underlagda hemman eller räntor.
Genom kammarkollegii utslag den 20 november 1888 hade förordnats,
att ifrågavarande räntor skulle från jordeboken uteslutas; och sedan
kammarkollegii berörda beslut, i hvad det afsåge räntan af den till bergsfrälse
ännu icke inlösta tägtejorden, understälts Kongl. Maj:ts pröfning,
hade Kongl. Maj:t enligt bref den 16 augusti 1889 låtit bero vid kammarkollegii
utslag, men förklarat, att afskrifningsåtgärden ej finge anses
utgöra hinder för särskild pröfning i laga ordning, huruvida Christine församling
vore berättigad att uppbära ränta för den till bergsfrälse icke
inlösta jorden, eller samma ränta borde till kronan ingå.
Beträffande derefter vedhyggsterräntan framginge af den i kammararkivet
verstälda utredningen, bland annat, att denna ränta uppkommit
ur vissa tjenstbarheter, som bergsfrälseegarne sedan äldre tider hade
att utgöra till Falu grufva. Dessa tjenstbarheter hade genom kongl.
resolution den 17 april 1729 bestämts sålunda, att de innehafvare af
bergsfrälsejord, som ej underhölle grufdelar, skulle för hvart spannland
sådan jord årligen hugga ett stafrum ved till grufvan, på det att grufvan
af sådana bergsfrälseinnehafvare måtte njuta någon tjenst och nytta.
Då emellertid ändamålet med detta stadgande förfelats derigenom, att
egare af bergsfrälsejord genom inköp af en enda fjerdedel eller andel
i grufvan kunde från förenämnda skyldighet befria all sådan jord, han
innehade, hade genom kongl. bref den 23 september 1808 förordnats,
att innehafvarne af bergsfrälsejord skulle, vare sig de innehade grufdel
eller ej, för hvart spannland jord årligen hugga ett stafrum ved till
grufvan eller erlägga motsvarande afgift i penningar; och emedan skäligt
vore, att sådana bergsfrälsejordegare, som icke hade grufdel eller idkade
bergsbruk, borde vara skyldiga till dubbelt större tjenstbarhet eller
afgift för sin jord till kopparverket emot dom, som tillika egde grufdel
och idkade bergsbruk samt således uppfylde egentliga ändamålet, hvarför
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
bergsfrälsefriheten å denna jord tillkommit och i afseende hvarå de
dittills varit från särskilda tjenstbarheter för jorden till kopparverket
befriade, förklarades, att de bergsfrälseegare, som icke tillika egde
grufdelar och idkade bergsbruk, skulle svara för två stafrum veds
huggning för hvarje spannland eller motsvarande afgift i penningar.
De afgifter, som på grund af förenämnda stadganden kunde inflyta,
skulle insamlas till en fond för att användas till grufbrytningens befrämjande.
Sedermera hade genom kongl. bref den 26 mars 1816 förordnats,
att i stället för omförmälda genom brefvet den 23 september
1808 innehafvarne af bergsfrälsejorden ålagda skyldighet skulle för
hvarje i jordeboken upptaget s. k. durchtågsspannland bergsfrälsejord
tills vidare utgöras en årlig afgift af 5 skillingar 4 runstycken banco,
hvilken afgift äfven skulle till grufdriftens befrämjande användas. Sedan
kontrakt om nedsättning, jemlikt Rikets Ständers beslut, af den till
kronan erlagda årliga kopparräntan å Stora Kopparbergs bergslags tillverkningar
mot upphörande af de bergslaget tillerkända privilegier och
särskilda förmåner godkänts genom kongl. bref den 19 december 1855,
hade förberörda till bergslaget dittills utgående afgift till kronan blifvit
indragen och under namn af vedhyggsterränta uppdebiterad i fögderispecialräkningarna.
Denna ränta, som icke vore upptagen i jordeboken,
utginge numera med tillsammans 1,797 kronor 90 öre af bergsfrälsejord
inom Svärdsjö, Sundborns, Vika, Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs,
Gustafs och Stora Tima socknar af Falu fögderi samt Stora Skedvi och
Säters socknar af Hedemora fögderi.
Christine församlings kyrkostämma hade i afgifvet yttrande anhållit,
att, derest Kongl. Maj:t skulle besluta framläggande af förslag
till afskrifning af tägtekarlsräntan i enlighet med Riksdagens förut
omförmälda framställning, Kongl. Maj:t måtte föreslå, att församlingen
finge af statsverket på iämpligaste sätt njuta vederlag för samma ränta.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län hade beträffande
tägtekarlsräntan anfört, att det vore visst, att Christine församling
allt sedan äldre tider, med stöd af kongl. besluten den 25
februari 1642 och den 16 augusti 1643, uppburit berörda ränta, utan
att församlingens rätt dertill hittills blifvit ifrågasatt eller bestridd, vid
hvithet förhållande samma ränta icke syntes utan vidare kunna beröfvas
församlingen. Enär å andra sidan tägtekarlsräntan otvifvelaktigt vore
att betrakta såsom en grundskatt, rörande hvilken kungörelsen den 5
juni 1885 om nedsättning i och lagen den 2 december 1892 angående
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
5
afskrifning af de å viss jord kvilande grundskatter egde tillämpning,
kunde innehafvarne af den jord, från hvilken berörda ränta utginge,
hafva grundade anspråk på befrielse, i enlighet med nyssnämnda författningar,
från räntans utgörande. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt hemstälde Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att tägtejorden måtte
på det sätt befrias från ifrågavarande ränta, att staten inlöste räntan och
genom lämpligt vederlag hölle Christine församling skadeslös för den förlorade
årliga inkomsten af samma ränta. Vidkommande derefter vedhyggsterräntan
ansåge Ivongl. Maj:ts befallningkafvande, att denna ränta,
som numera inginge till kronan, vore inbegripen i den enligt gällande
författningar redan bestämda grundskatteafskrifning.
Kammarkollegium hade i sitt utlåtande anfört, att kollegium jemväl
för sin del funne tägtekarlsräntan och vedhyggsterräntan vara af beskaffenhet
att böra i vanlig ordning nedsättas och afskrifvas. Enär dessa
räntor ej inginge i jordebokssumman och således icke heller blefve föremål
för granskning hos kollegium, hade kollegium emellertid saknat
anledning att meddela föreskrift om räntornas nedsättning i enlighet med
kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892. Härtill
komme, att hvad särskild! anginge tägtekarlsräntan ett tillfälligt hinder
för nedsättning och afskrifning mötte derutinnan, att denna ränta för
Christine församlings kyrka i Falun disponerades med anspråk på eganderätt,
hvilket anspråk vunne stöd deraf, att, på sätt den åtstadkomna
utredningen närmare visade, tägtekarlsjordens alla räntor, såsom donerade
nämnda församlings kyrka, i räkenskaper och jordeböcker förts under
afkortningstitel från medlet på 1600-talet. Under sådana förhållanden
ansåge kollegium i likhet med Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att
någon återvinningstalan beträffande ännu utgående tägtekarlsränta icke
borde ifrågasättas, utan hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen
aflåta proposition, i syfte att sist omförmälda ränta måtte från och med
år 1901 till statsverket indragas mot indelningsersättning, motsvarande
det kontanta belopp, 94 kronor 33 öre, hvarmed denna ränta af ålder
utgjorts.
Statskontoret, hvars utlåtande jemväl infordrats, hade erinrat, att
till och med år 1899 tägtekarlsräntan varit upptagen i riksstaten under
åttonde hufvudtitelns anslag till kyrkors underhåll samt under rubrik:
»indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag: friheter och kyrkotionde»,
men att, sedan Kongl. Maj:t jemlik! förberörda beslut den 16
augusti 1889 förklarat, att denna ränta skulle från jordoboken uteslutas,
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
densamma, såsom till Chrtstine kyrka anordnad, sedan år 1889 ej afförts
i räkenskaperna ock enligt beslut af 1899 års Riksdag blifvit från och
med år 1900 utesluten ur riksstaten; och hade statskontoret, med
åberopande af hvad i ärendet förekommit, anfört, att tägtekarlsräntan
vore att betrakta såsom en skattefrälseränta, på hvilken kongl. förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor,
kronotionde, som innehades under enskild eganderätt, samt arbets- och
hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom vore tillämplig, samt att jemlik!
nämnda förordning äfvensom kongl. kungörelsen den 11 maj 1900
angående utsträckning af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor
det borde ankomma på Christine församling att i stadgad ordning göra
anmälan om räntans inlösande. Vidkommande derefter vedhyggsterräntan
hade statskontoret, som funnit denna ränta vara af beskaffenhet att böra
i vanlig ordning nedsättas och afskrifvas, hemstält, att Kongl. Maj:t
måtte anbefalla kammarkollegium att vidtaga de åtgärder, som i sådant
hänseende tillkomme detta embetsverk.
För egen del har departementschefen anfört, att genom den utredning
kammarkollegium åstadkommit vore ådagalagdt, att såväl tägtekarls-
som vedhyggsterräntan vore af beskaffenhet att i likhet med de
å viss jord hvilande grundskatter böra nedsättas och afskrifvas. Innan
en dylik åtgärd vidtoges med tägtekarlsräntan, ansåge departementschefen
dock böra komma under pröfning, huruvida icke vederlag för
denna ränta borde lemnas Christine kyrka i Falun. I detta afseende
förekomme visserligen, att kronan aldrig, så vidt visadt blifvit, till förmån
för nämnda kyrka afhändt sig berörda ränta, men å andra sidan vore
det också ostridigt, att kyrkan allt sedan medlet af 1600-talet varit i
åtnjutande af densamma, utan att under denna tid någon åtgärd från
kronans sida vidtagits för att göra kronans rätt till räntan gällande.
Till stöd för anspråket att fortfarande få uppbära denna ränta kunde
således af Christine kyrka åberopas en mer än 250-årig oklandrad besittning
af densamma, och vid sådant förhållande syntes, äfven om berörda
anspråk vid rättslig pröfning af detsamma icke skulle befinnas lagligen
grundadt, billigheten dock fordra, att kyrkan bereddes vederlag för den
förlust, som genom räntans afskrifning komme att drabba kyrkan. Beträffande
då det sätt, hvarpå detta vederlag borde komma kyrkan till
godo, syntes det vara lämpligast, att, i öfverensstämmelse med hvad
som iakttoges vid inlösen af skattefrälseräntor, vederlaget bestämdes
till ett mot räntans nuvarande belopp, 94 kronor 33 öre, svarande,
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
7
efter en räntefot af 4 procent beräknadt kapitalvärde af 2,358 kronor
25 öre.
o
Åberopande hvad han sålunda anfört, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra den framställning, förevarande
proposition innefattar.
På grund af hvad i detta ärende förekommit, hemställer utskottet,
att hvad Kongl. Maj:t i ofvannämnda hänseende
föreslagit må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 16 april 1901.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1901:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående indragning till statsverket af den sä kallade bergs frälsejorden i Kopparbergs län u s. 3 i texten