Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kong!. Makts proposition angående indragning till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan.

1901-04-16 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1901:52, Utlåtande, i anledning af Kong!. Makts proposition angående indragning till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

1

N:o 52.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 12 midd.

. Utlåtande, i anledning af Kong!. Makts proposition angående indragning

till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden

i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan.

(I. A.).

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden den 22 sistlidne februari bar Kongl. Maj:t i en samma

dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 54) föreslagit Riksdagen att besluta,

att den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu

utgående tägtekarlsräntan finge från och med år 1902 indragas till statsverket,

mot vederlag till Christine församling i Falun, såsom nu varande

innehafvare af berörda ränta, af ett räntans kapitalvärde efter fyra procent

motsvarande belopp af 2,358 kronor 25 öre att af statskontoret till vederbörande

utbetalas af under händer varande medel mot godtgörelse, hvarom

Kongl. Maj:t på framställning af statskontoret ville framdeles hos Riksdagen

göra framställning.

Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har departementschefen erinrat,

hurusom Riksdagen i skrifvelse den 27 april 1898, med tillkännagifvande,

att Riksdagen på vissa i skrifvelsen angifna grunder för sin del funnit,

att de å den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu hvilande

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 28 Häft. (N:is 52-54.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

två skatter, tägtekarlsräntan ock vedhyggsterräntan, bolde i likhet med

all annan grundskatt afskrifvas, anhållit, att, enär en närmare utredning

i detta ämne än den, som Riksdagen kunnat åstadkomma, syntes vara

af nöden, Kong! Maj:t täcktes efter erforderlig utredning till Riksdagen

afgifva förslag om afskrifning af ifrågavarande räntor.

På grund af Kong! Maj:ts befallning hade kammarkollegium i

detta ärende den 7 november 1899 afgifvit utlåtande, dervid kollegium

tillika öfverlemnat en i kammararkivet verkstäld utredning äfvensom inhemtade

yttranden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

län och öfriga vederbörande.

I fråga om tägtekarlsräntan inhemtades af berörda utredning, bland

annat, att enligt de äldsta kända privilegier för bergsmännen vid Falu

grufva eller Stora Kopparberget den, som dagligen utförde arbete vid

grufvan, kunde å annans mark genom verkställande af visst odlingsarbete

förvärfva eganderätt till ett jordområde i närheten af grufvan. De personer,

som med stöd af nämnda privilegier intagit annan tillhörig jord,

benämndes tägtekarlar samt de intagna jordområdena tägte- eller tägtekarlsbemman.

För dessa hemman både tägtekarlarne i allmänhet utgjort

ränta till kronan. Denna ränta både vanligen bestått i kol, dagsverken

och ro; hvarjemte tägtekarlarna skulle för sina hemman utgöra skjutsfärdspenningar.

Emellertid både Falu stad i sina vid 1642 års riksdag

ingifna besvärspunkter anhållit, att all »tägtejord och hemman, som stoor

grufweedel hafwa», måtte få köpas under bergsfrälse och de ringa medel,

som derför kunde falla, användas till stadens nya kyrkobyggning, den

sedermera så kallade Christine kyrka i Falun; och genom kongl. resolution

den 25 februari 1642 både invånarne i Falu stad förklarats berättigade

ej mindre att tillhandla sig under bergsfrälsefrihet dervarande

tägtejord och hemman mot en billig värdering än äfven att till deras

nya kyrkobyggning, som de med det snaraste borde verkställa, använda

alla de medel, som för nämnda tägtejords och hemmans inlösen under

bergsfrälse falla och uppbäras kunde. Genom kongl. bref den 16 augusti

1643 hade ock förklarats, att tägtekemman, som af kronan förpantats

till bergsmännen, finge af desse jemväl inlösas under bergsfrälsefrihet. En

del af tägtejorden både inlösts och derigenom blifvit såsom bergsfrälse

fri från utgörande af ränta. För de hemman, bvilkas innehafvare icke

begagnat sig af lösningsrätten, både fortfarande ränta utgjorts under

namn af tägtekarlsränta, hvilken likväl icke utgått till kronan, utan till

Christine kyrka i Falun. Denna ränta, som redan i äldre tider, ehuru

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

3

efter numera icke känd grund, bestämts i penningar, utginge ännu med

tillsammans 94 kronor 33 öre och erlades fortfarande till Christine kyrka.

Den icke inlösta tägtejorden hade nemligen, enligt hvad af omförmälda

utredning framginge, städse ansetts lika med bergsfrälsejorden; och i

jordeböckerna hade all tägtejord upptagits såsom frälse med räntan under

anordningstitel samt med anteckning för en del hemman, att lösen för

dem till bergsfrälse donerats Christine kyrka i Falun, och för andra, att

räntan vore kyrkan donerad. Räntorna af såväl de inlösta som de icke

inlösta hemmanen hade ock i räkenskaper och jordeböcker ända från 1600- talet afkortats under titel kyrkors underlagda hemman eller räntor.

Genom kammarkollegii utslag den 20 november 1888 hade förordnats,

att ifrågavarande räntor skulle från jordeboken uteslutas; och sedan

kammarkollegii berörda beslut, i hvad det afsåge räntan af den till bergsfrälse

ännu icke inlösta tägtejorden, understälts Kongl. Maj:ts pröfning,

hade Kongl. Maj:t enligt bref den 16 augusti 1889 låtit bero vid kammarkollegii

utslag, men förklarat, att afskrifningsåtgärden ej finge anses

utgöra hinder för särskild pröfning i laga ordning, huruvida Christine församling

vore berättigad att uppbära ränta för den till bergsfrälse icke

inlösta jorden, eller samma ränta borde till kronan ingå.

Beträffande derefter vedhyggsterräntan framginge af den i kammararkivet

verstälda utredningen, bland annat, att denna ränta uppkommit

ur vissa tjenstbarheter, som bergsfrälseegarne sedan äldre tider hade

att utgöra till Falu grufva. Dessa tjenstbarheter hade genom kongl.

resolution den 17 april 1729 bestämts sålunda, att de innehafvare af

bergsfrälsejord, som ej underhölle grufdelar, skulle för hvart spannland

sådan jord årligen hugga ett stafrum ved till grufvan, på det att grufvan

af sådana bergsfrälseinnehafvare måtte njuta någon tjenst och nytta.

Då emellertid ändamålet med detta stadgande förfelats derigenom, att

egare af bergsfrälsejord genom inköp af en enda fjerdedel eller andel

i grufvan kunde från förenämnda skyldighet befria all sådan jord, han

innehade, hade genom kongl. bref den 23 september 1808 förordnats,

att innehafvarne af bergsfrälsejord skulle, vare sig de innehade grufdel

eller ej, för hvart spannland jord årligen hugga ett stafrum ved till

grufvan eller erlägga motsvarande afgift i penningar; och emedan skäligt

vore, att sådana bergsfrälsejordegare, som icke hade grufdel eller idkade

bergsbruk, borde vara skyldiga till dubbelt större tjenstbarhet eller

afgift för sin jord till kopparverket emot dom, som tillika egde grufdel

och idkade bergsbruk samt således uppfylde egentliga ändamålet, hvarför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

bergsfrälsefriheten å denna jord tillkommit och i afseende hvarå de

dittills varit från särskilda tjenstbarheter för jorden till kopparverket

befriade, förklarades, att de bergsfrälseegare, som icke tillika egde

grufdelar och idkade bergsbruk, skulle svara för två stafrum veds

huggning för hvarje spannland eller motsvarande afgift i penningar.

De afgifter, som på grund af förenämnda stadganden kunde inflyta,

skulle insamlas till en fond för att användas till grufbrytningens befrämjande.

Sedermera hade genom kongl. bref den 26 mars 1816 förordnats,

att i stället för omförmälda genom brefvet den 23 september

1808 innehafvarne af bergsfrälsejorden ålagda skyldighet skulle för

hvarje i jordeboken upptaget s. k. durchtågsspannland bergsfrälsejord

tills vidare utgöras en årlig afgift af 5 skillingar 4 runstycken banco,

hvilken afgift äfven skulle till grufdriftens befrämjande användas. Sedan

kontrakt om nedsättning, jemlikt Rikets Ständers beslut, af den till

kronan erlagda årliga kopparräntan å Stora Kopparbergs bergslags tillverkningar

mot upphörande af de bergslaget tillerkända privilegier och

särskilda förmåner godkänts genom kongl. bref den 19 december 1855,

hade förberörda till bergslaget dittills utgående afgift till kronan blifvit

indragen och under namn af vedhyggsterränta uppdebiterad i fögderispecialräkningarna.

Denna ränta, som icke vore upptagen i jordeboken,

utginge numera med tillsammans 1,797 kronor 90 öre af bergsfrälsejord

inom Svärdsjö, Sundborns, Vika, Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs,

Gustafs och Stora Tima socknar af Falu fögderi samt Stora Skedvi och

Säters socknar af Hedemora fögderi.

Christine församlings kyrkostämma hade i afgifvet yttrande anhållit,

att, derest Kongl. Maj:t skulle besluta framläggande af förslag

till afskrifning af tägtekarlsräntan i enlighet med Riksdagens förut

omförmälda framställning, Kongl. Maj:t måtte föreslå, att församlingen

finge af statsverket på iämpligaste sätt njuta vederlag för samma ränta.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län hade beträffande

tägtekarlsräntan anfört, att det vore visst, att Christine församling

allt sedan äldre tider, med stöd af kongl. besluten den 25

februari 1642 och den 16 augusti 1643, uppburit berörda ränta, utan

att församlingens rätt dertill hittills blifvit ifrågasatt eller bestridd, vid

hvithet förhållande samma ränta icke syntes utan vidare kunna beröfvas

församlingen. Enär å andra sidan tägtekarlsräntan otvifvelaktigt vore

att betrakta såsom en grundskatt, rörande hvilken kungörelsen den 5

juni 1885 om nedsättning i och lagen den 2 december 1892 angående

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

5

afskrifning af de å viss jord kvilande grundskatter egde tillämpning,

kunde innehafvarne af den jord, från hvilken berörda ränta utginge,

hafva grundade anspråk på befrielse, i enlighet med nyssnämnda författningar,

från räntans utgörande. På grund af hvad sålunda blifvit

anfördt hemstälde Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att tägtejorden måtte

på det sätt befrias från ifrågavarande ränta, att staten inlöste räntan och

genom lämpligt vederlag hölle Christine församling skadeslös för den förlorade

årliga inkomsten af samma ränta. Vidkommande derefter vedhyggsterräntan

ansåge Ivongl. Maj:ts befallningkafvande, att denna ränta,

som numera inginge till kronan, vore inbegripen i den enligt gällande

författningar redan bestämda grundskatteafskrifning.

Kammarkollegium hade i sitt utlåtande anfört, att kollegium jemväl

för sin del funne tägtekarlsräntan och vedhyggsterräntan vara af beskaffenhet

att böra i vanlig ordning nedsättas och afskrifvas. Enär dessa

räntor ej inginge i jordebokssumman och således icke heller blefve föremål

för granskning hos kollegium, hade kollegium emellertid saknat

anledning att meddela föreskrift om räntornas nedsättning i enlighet med

kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892. Härtill

komme, att hvad särskild! anginge tägtekarlsräntan ett tillfälligt hinder

för nedsättning och afskrifning mötte derutinnan, att denna ränta för

Christine församlings kyrka i Falun disponerades med anspråk på eganderätt,

hvilket anspråk vunne stöd deraf, att, på sätt den åtstadkomna

utredningen närmare visade, tägtekarlsjordens alla räntor, såsom donerade

nämnda församlings kyrka, i räkenskaper och jordeböcker förts under

afkortningstitel från medlet på 1600-talet. Under sådana förhållanden

ansåge kollegium i likhet med Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att

någon återvinningstalan beträffande ännu utgående tägtekarlsränta icke

borde ifrågasättas, utan hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen

aflåta proposition, i syfte att sist omförmälda ränta måtte från och med

år 1901 till statsverket indragas mot indelningsersättning, motsvarande

det kontanta belopp, 94 kronor 33 öre, hvarmed denna ränta af ålder

utgjorts.

Statskontoret, hvars utlåtande jemväl infordrats, hade erinrat, att

till och med år 1899 tägtekarlsräntan varit upptagen i riksstaten under

åttonde hufvudtitelns anslag till kyrkors underhåll samt under rubrik:

»indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag: friheter och kyrkotionde»,

men att, sedan Kongl. Maj:t jemlik! förberörda beslut den 16

augusti 1889 förklarat, att denna ränta skulle från jordoboken uteslutas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

densamma, såsom till Chrtstine kyrka anordnad, sedan år 1889 ej afförts

i räkenskaperna ock enligt beslut af 1899 års Riksdag blifvit från och

med år 1900 utesluten ur riksstaten; och hade statskontoret, med

åberopande af hvad i ärendet förekommit, anfört, att tägtekarlsräntan

vore att betrakta såsom en skattefrälseränta, på hvilken kongl. förordningen

den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor,

kronotionde, som innehades under enskild eganderätt, samt arbets- och

hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom vore tillämplig, samt att jemlik!

nämnda förordning äfvensom kongl. kungörelsen den 11 maj 1900

angående utsträckning af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor

det borde ankomma på Christine församling att i stadgad ordning göra

anmälan om räntans inlösande. Vidkommande derefter vedhyggsterräntan

hade statskontoret, som funnit denna ränta vara af beskaffenhet att böra

i vanlig ordning nedsättas och afskrifvas, hemstält, att Kongl. Maj:t

måtte anbefalla kammarkollegium att vidtaga de åtgärder, som i sådant

hänseende tillkomme detta embetsverk.

För egen del har departementschefen anfört, att genom den utredning

kammarkollegium åstadkommit vore ådagalagdt, att såväl tägtekarls-

som vedhyggsterräntan vore af beskaffenhet att i likhet med de

å viss jord hvilande grundskatter böra nedsättas och afskrifvas. Innan

en dylik åtgärd vidtoges med tägtekarlsräntan, ansåge departementschefen

dock böra komma under pröfning, huruvida icke vederlag för

denna ränta borde lemnas Christine kyrka i Falun. I detta afseende

förekomme visserligen, att kronan aldrig, så vidt visadt blifvit, till förmån

för nämnda kyrka afhändt sig berörda ränta, men å andra sidan vore

det också ostridigt, att kyrkan allt sedan medlet af 1600-talet varit i

åtnjutande af densamma, utan att under denna tid någon åtgärd från

kronans sida vidtagits för att göra kronans rätt till räntan gällande.

Till stöd för anspråket att fortfarande få uppbära denna ränta kunde

således af Christine kyrka åberopas en mer än 250-årig oklandrad besittning

af densamma, och vid sådant förhållande syntes, äfven om berörda

anspråk vid rättslig pröfning af detsamma icke skulle befinnas lagligen

grundadt, billigheten dock fordra, att kyrkan bereddes vederlag för den

förlust, som genom räntans afskrifning komme att drabba kyrkan. Beträffande

då det sätt, hvarpå detta vederlag borde komma kyrkan till

godo, syntes det vara lämpligast, att, i öfverensstämmelse med hvad

som iakttoges vid inlösen af skattefrälseräntor, vederlaget bestämdes

till ett mot räntans nuvarande belopp, 94 kronor 33 öre, svarande,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

7

efter en räntefot af 4 procent beräknadt kapitalvärde af 2,358 kronor

25 öre.

o

Åberopande hvad han sålunda anfört, hemstälde departementschefen,

att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra den framställning, förevarande

proposition innefattar.

På grund af hvad i detta ärende förekommit, hemställer utskottet,

att hvad Kongl. Maj:t i ofvannämnda hänseende

föreslagit må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 16 april 1901.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående indragning till statsverket af den sä kallade bergs frälsejorden i Kopparbergs län u s. 3 i texten