Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående , beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

1901-04-19 · 50 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1901:59, Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående , beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1901, kl. 3 e. m.

.. v. ■>. T( > '' . ■

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

, beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

(l:a U. A.)

Uti en till Riksdagen den 19 januari detta år aflåten proposition

(n:o 27) har Kongl. Maj:t, under erinran, hurusom Riksdagen uti skrifvelse

den 13 maj 1898 anhållit, att Kongl. Maj:t ville taga under ompröfning,

på hvilka sätt ålderdomsunderstöd lämpligen skulle kunna

beredas de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, och till Riksdagen

inkomma med det förslag, hvartill undersökningen kunde gifva

anledning, samt med förmälan, att öfver Riksdagens berörda skrifvelse

äfvensom en till Kongl. Maj:t ingifven skrift, deruti »svenska barnmorskornas

centralkomité» anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

förslag i enlighet med Riksdagens uti nyssnämnda skrifvelse

gjorda hemställan, utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen, statskontoret

och direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, under

åberopande af innehållet i bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden

för förstnämnda dag, föreslagit Riksdagen att godkänna följande

grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd

åt barnmorskor:

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 4 Samt. 1 Afd. 33 Höft. (N:o 59).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande. N:o 59.

I) i afseende å anstaltens ändamål:

att anstalten, hvilken skulle benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

och skulle träda i verksamhet med år 1902, skulle

afse beredande af ålderdomsunderstöd åt bär i riket legitimerade barnmorskor

med anställning hos kommun eller å barnbördshus, hvilka

genom långvarig och nitisk tjenstgöring gjort sig af sådant understöd

förtjenta;

II) i afseende å kostnadernas bestridande:

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skulle bestridas

genom afgifter af kommuner och barnmorskor samt genom

fyllnadsbidrag af staten;

III) i afseende å kommunernas afgifter:

att kommun skulle vara skyldig att för hvart år från och med

1901 till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje

person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrå^ till ledning

vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,

samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppen skulle

sluta med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal;

IV) i afseende å barnmorskornas afgifter:

att barnmorska, som efter ingången af år 1902 under ett kalenderår

innehaft sådan anställning i kommuns tjenst eller å barnbördshus eller

sådant uppdrag af stadskommun, att hon, enligt hvad nedan sades, finge

räkna samma år såsom tjenstår, skulle vara skyldig att för det året

erlägga en afgift af fem kronor. För afgiftens inlevererande till anstalten

skulle den kommun eller det barnbördshus, hvarest bon under

året senast varit sålunda anstäld, svara; börande dock, om anställningen

varit fäst vid två eller flere kommuner gemensamt, ansvaret för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

3

afgiftens inlevererande ligga å den, enligt förenämnda uppgifter, folkrikaste

bland dem; och

att en gång erlagd afgift ej finge åt erbekommas;

V) i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:

att rätt till understöd från anstalten skulle under de vilkor, som i

öfrigt bestämdes, tillkomma i Sverige legitimerad barnmorska, som

under hvart och ett af de fem sista kalenderåren närmast före det år,

under hvilket ansökan om understöd inlemnades, haft sådan anställning

hos kommun eller å barnbördshus, att, enligt hvad här nedan sades,

tjenstår fått derför räknas; dock att den omständigheten, att barnmorska

under ett eller flera af de nämnda fem kalenderåren varit af

sjukdom eller annan, af henne sjelf oberoende anledning hindrad att

verkligen utöfva yrket, icke skulle betaga henne den rätt till understöd,

hon eljest skolat ega, derest sådant förfall genom intyg af hennes

närmaste förman eller annorledes behörigen styrktes;

att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig: rättig:- heten att utöfva sitt yrke, ej skulle ega från anstalten erhålla understöd;

att helt understöd skulle utgå med ett belopp af 200 kronor för

år och skulle tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1902 förvärfvat

minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års

ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet

blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte

antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt

yrke, skulle kunna erhålla afkortadt årligt understöd till följande belopp:

om hela tjenstetiden infallit före ingången af år 1902 ..... 150 kronor,

om hon efter ingången af år 1902 förvärfvat mindre än

3 tjenstår ................................................................... 150 j>

minst 3 » .................................................................... 155 »

» 6 » ................................................................... 160 »

» 9 » ................................................................... 165 »

» 12 » ................................................................... 170 »

» 15 » .................................................................. 175 »

» 18 » .................................................................. 180 »

» 21 » ..................................................................... 185 »

» 24 » ..................................................................... 190 »

»27 » .................................................................... 195 » ;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att, derest barnmorska, när hon sökte understöd, sedan minst 10

år tillbaka oafbrutet haft sådan anställning, att tjenstår på grund deraf

finge henne tillkomma, och genom intyg af hennes närmaste förman

styrktes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,

eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vore fullt lämplig

att sköta sin tjenst, samt vederbörande kommun eller förvaltning af

barnbördshus af denna anledning beslutade gifva henne afsked, hon

skulle, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknade minst 30 tjenstår,

kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd till

följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år ................................................................................................. 100 kronor,

56 » .................................................................................................. 110 »

57 » .................................................................................................. 120 »

58 )) ........................................................................................;......... 130 »

59 » .............................................................................................. 140 »

60 » .................................................................................................. 150 »

61 » .................................................................................................. 160 »

62 » ............................................................................................... 170 »

63 » ................................................................................................. 180 »

64 » .................................................................................................. 190 »

dock så, att detta afkortade understöd i intet fall finge öfverstiga det,

som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom

eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda

slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt

yrke, skulle erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,

om hon antingen förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall

under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten,

samt att hon i den senare händelsen skulle eg a rätt till det angifna

understödet, oberoende af antalet tjenstår;

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd

samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke skulle kunna erhålla

rätt till högre understöd från anstalten;

att såsom tjenstår finge räknas hvarje kalenderår, under hvilket

barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner eller

ock såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska å barn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

5

bördshus aflönad med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor

och verkligen utöfvat yrket, samt att i den fasta årslönen finge inräknas

värdet af naturaförmåner, bostad och vedbrand, dock högst till ett

belopp af sammanlagdt 75 kronor;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde, anstaltens

direktion måtte, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska

och efter medicinalstyrelsens hörande, ega att för viss, i hvarje fall

bestämd tid meddela rätt till beräknande af tjenstår, äfven om barnmorskans

löneförmåner vore lägre, än i föregående punkt sades;

att stadskommun, som icke hade barnmorska anstäld mot fast

årslön, men uppdragit åt vissa inom staden boende praktiserande barnmorskor

att, mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning,

tillhandagå fattiga med förlossningsbiträde och som vid kalenderårets

början till anstaltens direktion ingifvit förteckning på de sålunda

anstälda barnmorskorna, skulle kunna efter årets slut hos direktionen

till tjenstårsberäkring för samma år anmäla bland de å sagda förteckning

upptagna barnmorskorna en för hvarje fullt 200-tal kronor, som

under samma år utgått såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning

och vård; dock att icke för något år tjenstårsberäkning i denna

ordning finge medgifvas åt flera barnmorskor, än att kommunens bidrag

till anstalten belöpte sig till minst 25 kronor för hvar och en af de

barnmorskor, som finge ifrågavarande förmån sig tillerkänd;

att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att på grund af omfattningen

och arten af den verksamhet, barnmorska under tiden före

år 1902 utöfvat i sitt yrke, med tillämpning af ofvan angifna grunder,

pröfva, om och i hvilken omfattning tjenstårsberäkning för nämnda tid

kunde henne tillkomma;

att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära

understöd, efter nämnda tid innehade anställning i sådan egenskap hos

kommun eller såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska

å barnbördshus eller ock eljest fortfore att utöfva sitt yrke vid

andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall (styrkt svårighet

att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle förlora

sin rätt till understöd, i förra fallet för tid, motsvarande den,

hvarunder hon, fastän till understöd berättigad, innehaft anställningen,

dock alltid för minst ett år, och i senare fallet för ett hälft år;

att undcrstödstagare, som dömdes förlustig medborgerligt förtroende,

skulle för den tid, hon deraf vore i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under ,5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera

å nyo anmälde sig, det skulle ankomma på anstaltens direktion

att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, om och i hvilken mån

hon åter skulle inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosatte sig å utrikes ort, icke utan

Kongl. Majrts tillstånd skulle ega åtnjuta understödet för den tid, hon

vore utrikes, samt att, om understödstagare blefve främmande magts

undersåte eller utan Kongl. Majrts tillstånd trädde i främmande stats

tjenst, hennes rätt till understöd skulle upphöra;

att understöd skulle beräknas för fulla kalendermånader och i

regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd

blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats

berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn

eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning, först med början

af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin

tjenst;

att understöd skulle upphöra att utgå med den månad, i hvilken

barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt

att understöd från anstalten icke finge för understödstagarens gäld

tagas i mät;

VI) i afseende å utbetalning af understöd:

att understöd skulle utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om

understödstagare vore boende i landsorten, hon skulle vara berättigad

att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om

hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl.

Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med

allmänna posten kostnadsfritt sig tillsändt; och

VII) i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:

att anstalten skulle förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning, samt att dervid skulle i tillämpliga delar och i alla

de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten

komme att särskilt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

7

art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning vore gifna för

densamma och dess förvaltning.

I sammanhang härmed har Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande,

dels att, derest dessa grunder af Riksdagen godkändes, Kongl. Maj:t

ämnade för den nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet

med desamma, dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits

angående omfånget af de göromål, som tillhörde anstalten, samt

dessa göromåls lämpliga fördelning, komme att till Riksdagen afgifva

förslag till stat för anstalten, dels ock att Kongl. Maj:t, i den mån

särskildt bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blefve

behöfligt, komme att till Riksdagen aflåta proposition om uppförande

i riksstaten af härtill erforderligt anslag — föreslagit Riksdagen att, i

afseende å de under år 1902 uppkommande kostnader för beredande

af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor, medgifva:

att Kongl. Maj :t måtte för sistnämnda år bestämma de belopp, som

kunde varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens

förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för

behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under

nämnda år erforderliga medel finge af Kongl. Maj:t, i den mån influtna

afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott, att

antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till

anstalten inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas

härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Till ofvan omformälda statsrådsprotokoll har statsrådet och chefen

för civildepartementet vid detta ärendes föredragning yttrat följande:

Sedan den af Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag aflåtna proposition

(n:o 5) angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor

icke vunnit Riksdagens bifall, hade frågan å nyo upptagits vid 1898 års

riksdag, då inom båda kamrarne motioner i ämnet väckts. Med anledning

af dessa motioner hade Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj

samma år anhållit, att Kong]. Maj:t ville taga under förnyad ompröfning,

på hvilka sätt ålderdomsunderstöd lämpligen skulle kunna beredas

de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna och till Riksdagen inkomma

med det förslag, hvartill undersökningen kunde gifva anledning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Historik.

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

öfver Riksdagens berörda skrifvelse, äfvensom en till Kongl. Maj:t ingifven

skrift, deruti »svenska barnmorskornas centralkomité» anhållit,

att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta ett nytt förslag i enlighet

med Riksdagens uti nyssnämnda skrifvelse gjorda hemställan, hade,

till följd af särskilda remisser, utlåtanden afgifvits den 30 december

1898 af medicinalstyrelsen, den 10 oktober 1899 af statskontoret och

den 7 april 1900 af direktionen öfver folkskolelärames pensionsinrättning.

Innan redogörelse lemnades för det af medicinalstyrelsen i dess

omförmälda utlåtande den 30 december 1898 framlagda förslag i ärendet,

anhölle departementschefen att få i korthet erinra om hvad förut i fråga

om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor förekommit.

Redan år 1887 hade af ett allmänt barnmorskemöte genom petition

till Kongl. Maj:t gjorts framställning om åtgärder för bildande af en

pensionsinrättning för barnmorskor, hvarvid såsom önskningsmål framhållits,

att barnmorska vid fylda 55 år och efter 25 års utöfning af yrket,

vare sig såsom enskildt praktiserande eller af kommun aflönad, måtte

erhålla en årlig pension af 300 kronor, mot skyldighet att sjelf årligen

i 25 år erlägga en afgift af 10 kronor eller ock vidkännas ett motsvarande

afdrag vid första pension sutbetalningen. Innan detta ärende

hunnit att i utredt skick till Kongl. Maj:t inkomma, hade frågan upptagits

till behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den 5 maj 1888

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till en allmän

pensionsinrättning för barnmorskor jemte förslag till de bidrag från

staten, som derför kunde anses behöfliga. I denna skrifvelse hade Riksdagen

framhållit, att, då Kongl. Maj :t låtit utfärda barnmorskereglementet

den 28 november 1856, redan derigenom blifvit erkändt, att barnmorskeväsendets

ändamålsenliga ordnande vore en angelägenhet, som ålåge

staten. Men då borde staten också sörja för, att barnmorskorna blefve

bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej behöfde motse att

tillbringa sin ålderdom i nöd; blott på sådant sätt kunde man nemligen

begära ett fullt tillfredställande uppfyllande af de med yrket förenade

pligter och hindra, att dugliga och för yrket lämpliga qvinnor afskräcktes

att egna sig åt barnmorskekallet. Ett ingripande från statens sida vore

härvid af desto större vigt, som barnmorskorna i allmänhet ej kunde,

utan att det göda ändamålet med ett väl ordnadt barnmorskeväsen till

en del ginge förloradt, fortsätta att tjenstgora allt för långt in på

ålderdomen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

9

Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse och dels barnmorskemötets

petition hade Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 bemyndigat

chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga

personer, dem han egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens

pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit

härtill utsedd, hade denne den 8 november 1888 afgifvit ett förslag till

reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering.

Förslaget hade afsett bildande af en särskild lifränteanstalt för

barnmorskekåren, i hvilken anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna

sjelfva, dels af staten för barnmorskornas räkning, så att

dessa vid fylda 60 år och efter minst 10 års delegarskap skulle kunna

erhålla en årlig pension af 200 kronor. Kostnaden för pensioneringen

borde till en tredjel bestridas af statsverket och till två tredjedelar

af barnmorskorna sjelfva.

Öfver detta förslag hade sedermera utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen,

direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och

direktionen för presterskapets enke- och pupillkassa. Härefter hade

ärendet företagits till förberedande behandlig inom ecklesiastikdepartementet,

och då dervid visat sig, att ytterligare utredning vore behöflig,

hade departementschefen den 16 juni 1892 uppdragit åt e. o. amanuensen

G. Eneström att verkställa nämnda utredning samt till Kongl. Maj:t

inkomma med det yttrande och förslag, hvartill densamma kunde gifva

anledning. På grund häraf hade Eneström den 13 februari 1893

aflemnat till Kongl. Maj:t betänkande om barnmorskekårens pensionering

jemte förslag till reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

(se bihang till 1895 års Riksdags protokoll, 2 saml.

2 afd. 1 band).

Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas

en särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i

regeln vid fylda 65 år, och sedan de i 30 år utöfvat yrket i en viss

omfattning, erhålla ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden

härför skulle till omkring två tredjedelar bestridas genom afgifter från

kommunerna och till omkring en tredjedel genom fyllnadsbidrag af

staten. Från barnmorskorna sjelfva skulle deremot inga afgifter direkt

utkräfvas, utan borde det Öfverlemnas åt kommunerna att afgöra, om

de kunde och ville af barnmorskorna göra sig betäckta för hela sitt

utlägg eller eu del deraf.

Sedan vederbörande myndigheter blifvit hörda i anledning af detta

betänkande, hade Kongl. Maj:t för 1895 års Riksdag framlagt ofvannämnda

Bill. till Ili/csd. Prot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

Allmänna synpunkter.

proposition angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

Till det i denna proposition framstälda förslag, hvars grundtankar varit,

att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet skulle bestridas

genom afgifter af kommunerna, att ett mindre bidrag skulle

erläggas af de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna samt att

hvad derutöfver visade sig vara beliöfligt skulle tillskjutas af statsverket,

hade statsutskottet stält sig mycket afvisande. I motsats till den af

1888 års Riksdag uttalade grundsats hade nu statsutskottet yttrat bland

annat: »Den omständighet, att ifrågavarande yrkesöfvare hvarken äro

af staten anstälda eller till större eller mindre del aflönade, anser

utskottet innebära tillräckligt skäl för att staten icke bör medverka till

deras ålderdomsförsörjning». Utskottet hade dessutom hållit före, att

beredandet af sådan försörjning åt de af kommunerna anstälda barnmorskorna

vore en angelägenhet, som helt och hållet borde öfverlemnas

åt kommunernas egen sjelfstyrelse, och att, hvad anginge de enskildt

praktiserande barnmorskorna, det måste åligga dem sj elfva att genom

besparingar under sin krafts och helsas dagar bereda sig medel till sin

ålder domsför sörj ning.

Propositionen hade emellertid af Första Kammaren bifallits (med

55 röster mot 46) men hade blifvit af Andra Kammaren afslagen (med

110 röster mot 88).

Sedan nu 1898 års Riksdag stält sig på den sidan, att något

borde från det allmänna göras för att bereda ålderdomsunderstöd för

åtminstone en större del af barnmorskorna i riket, ansåge departementschefen

sig icke behöfva mycket uppehålla sig vid frågan om grunden

dertill, att staten borde för sin del taga hand om ordnandet af ifrågavarande

understöd. Utöfver hänvisning till hvad 1888 års Riksdag,

på sätt nyss återgifvits, i detta hänseende anfört, anhölle han dock att

få erinra om hvad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat

vid föredragning af 1895 års förslag, hvilket yttrande särskildt rigtat

sig mot framstälda förslag om ärendets undanskjutande i afvaktan på

andra mer eller mindre närstående frågors afgörande. Han hade nemligen

till det vid 1895 års proposition fogade statsrådsprotokoll för den

18 januari samma år yttrat följande (sid. 12):

»Redan i Riksdagens skrifvelse 1888 antyddes med rätta, att staten

ur den allmänna helsovårdens synpunkt har stort intresse af att bereda

barnmorskorna utsigt till ålderdomsförsörjning, och samma tanke har

funnit uttryck i betänkandet samt ytterligare i medicinalstyrelsens och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

11

statskontorets utlåtanden. Men om så är, lärer det icke heller vara

lämpligt att sammanbinda denna fråga vare sig med frågan om arbetsklassens

pensionering, vid hvars lösning helt andra synpunkter måste

göra sig gällande, eller med frågan om statsbidrag till barnmorskors

aflöning. Sistnämnda fråga har vid flera tillfällen bragts å bane inom

Riksdagen; men det har visat sig, att meningarna varit ganska delade

om lämpligheten af att bereda statshjelp för aflöning af förlossningsbiträden,

och de i sådant afseende framstälda förslag hafva icke föranledt

någon Riksdagens åtgärd. Af de förhandlingar, som vid 1888 års

riksmöte utmynnade i den då till Eders Kongl. Maj:t aflåtna framställningen

om åstadkommande af en pensionsinrättning för barnmorskor,

framgår deremot, att man inom Riksdagen temligen allmänt anslutit

sig till den uppfattning, att staten borde bidraga dertill, att barnmorskorna

finge en mera betryggad ställning med hänsyn till sin försörjning

på ålderdomen.»

I fråga om anledningen dertill, att det allmänna måste ingripa till

förmån för barnmorskornas ålderdomsunderstöd, hade medicinalstyrelsen

i sin omförmälda skrifvelse af den 30 december 1898 anfört följande:

Såväl från statsmagternas som från myndigheters, sakkunniges

och barnmorskornas egen sida hade gång efter annan med värma framhållits

det behjertansvärda deruti, att af stat eller kommun skälig ålderdomsförsörjning

bereddes en kår, hvilken trots de stora anspråk, som

stäldes på dess pligttrohet och yrkesduglighet, finge draga sig fram

under ekonomiska vilkor, som i regel vore så svaga, att all tanke på

möjligheten af sjelfpensionering måste anses utesluten.

Visserligen hade dervid anmärkts, att sambandet mellan barnmorskekåren

och staten vore allt för lös, för att staten skulle pröfvas

skyldig att träda emellan och medelst lagstiftning eller anslag af statsmedel

påtaga sig omsorgen om barnmorskornas pensionering, då staten ej

befattade sig med pensioneringen af flere andra kårer, Indika utöfvade

verksamhet i det allmännas tjenst; men i detta särskilda fall förefunnes

dock ett mycket vägande praktiskt skäl för statens ingripande — det

gälde nemligen icke enbart billighetshänsyn, utan tillgodoseendet af ett

vigtigt statsintresse.

Med de stora kraf, som i vår tid stäldes på barnmorskorna i

tekniskt hänseende, såsom beträffande antiseptik, och med vetenskapens

hastiga utveckling äfven på här ifrågavarande områden, vore det icke

möjligt, att barnmorskan — helst med en från början temligen ringa

allmänbildning — skulle kunna, när hon uppnått högre lefnadsålder,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

ega förmåga att vidmagthålla, långt mindre utveckla den yrkesskicklighet,

hon i yngre år förvärfvat.

Det läge derföre i sakens natur, att de ålderstigna barnmorskornas

yrkesutöfning måste komma att blifva mindre tillfredsställande, men

risken gälde här ett, kanske två menniskolif. Klart vore också, att

den ålderstigna eller invalida barnmorskan, derest icke understöd henne

bereddes, tvingades att för sitt lifsuppehälle i det allra längsta fortsätta

utöfvandet af sitt yrke. Tillförsäkrades hon åter ett rimligt årsunderhåll,

vore dermed ett stort steg taget mot målet: de olämpliga

barnmorskornas försättande ur tjenst. Och att det ankomme på staten

att taga befattning med denna fråga, hvilken, såsom ofta framhållits,

vore en ren helsovårdsangelägenhet, borde svårligen kunna förnekas.

För närvarande syntes åtminstone ingen annan möjlighet finnas att

aflösa de mindre tjenstdugliga barnmorskorna än ordnandet af deras

pensionsförhållanden.

Med stöd af hvad sålunda förekommit ansåge departementschefen

sig vara berättigad att beteckna det såsom en gifven sak, att förslag

i fråga om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor nu borde för Riksdagen

framläggas.

Begränsning

af antalet till

understöd

berättigade

barnmorskor.

Det kunde emellertid icke nu blifva fråga om att alla barnmorskor

skulle blifva berättigade till ålderdomsunderstöd. Redan 1895

års proposition hade innehållit, såsom i det följande skulle närmare

angifvas, vissa rätt afsevärda begränsningar i detta hänseende. 1898

års Riksdag hade tänkt sig en inskränkning till de i kommuners tjenst

anstälda barnmorskorna; och slutligen hade medicinalstyrelsen i sitt

förslag af år 1898 om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor i kommuners

tjenst bibehållit en del begränsningar från 1895 års förslag, fastän

styrelsen visserligen derjemte ifrågasatt en vidsträcktare tolkning af

begreppet anställning i kommuns tjenst, än Riksdagen kunde anses

hafva omedelbarligen afsett.

Propositionen till 1895 års Riksdag hade afsett att bereda ålderdomsunderstöd

åt i Sverige legitimerade barnmorskor, såväl i kommuners

tjenst anstälda som enskildt praktiserande. I detta förslag hade den

omförmälda begränsningen legat uti bestämmelserna om sättet för beräkningen

af de erforderliga tjenståren. Det hade nemligen föreslagits,

att såsom tjenstår skulle räknas hvarje kalenderår, hvarunder barnmorska

antingen varit i sådan egenskap af en eller flere kommuner

aflönad med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor, deruti in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

räknadt värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst

till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor — och verkligen utöfvat

yrket, eller ock verkstält minst trettio förlossningar. Undantagsvis hade

dock varit medgifvet, att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde,

understödsanstaltens direktion skulle ega att, på ansökan af

vederbörande kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens

hörande, utan hinder af nämnda bestämmelser rörande aflöning och

antal verkstälda förlossningar, för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela

rätt till beräknande af tjenstår.

Beträffande de i kommuners tjenst anstälda barnmorskors tjenstårsberäkning,

har]e dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat

följande (sid. 20):

»Hvad angår de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, kan

det vid första påseendet lätt förefalla, som om dessa borde få såsom

tjenstår räkna hvarje kalenderår, under hvilket de tjenstgjort. Vid

närmare undersökning visar det sig emellertid, att denna uppfattning

icke kan obetingadt godkännas. Många bland dessa barnmorskor utöfva

nemligen yrket i så ringa utsträckning, att deras tid endast i obetydlig

mån för detta ändamål tages i anspråk, och de kunna derför icke anses

i den allmänna helsovårdens intresse utföra ett så omfattande arbete,

att det bör berättiga dem till ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna

mellan antalet af kommuner aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar

samt lönebeloppen för dessa barnmorskor ådagalägga också, att

barnmorskor anställas, icke alltid derför att de äro behöfliga, utan af

andra, mer eller mindre tillfälliga anledningar. Så är det t. ex. i Skåne

inom mången kommun af ålder vanligt, att en barnmorska inom densamma

finnes, och då en sådan afgår, anställes derför en ny, utan att

hvarken kommunens folkmängd eller lokala förhållanden göra en särskild

barnmorska behöflig. Också är ofta icke blott lönen, utan till och med

hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på långt när kan räcka till

ens för lifvets nödtorftigaste behof. Skulle man nu endast på grund

af den obetydliga lönen gifva en sådan barnmorska rätt till tjenstårsberäkning,

så skulle understödet enligt de bestämmelser, som jag här

efteråt kommer att föreslå, i många fall högst betydligt öfverstiga hela

årsinkomsten — ett förhållande, som icke gerna kan anses annat än

orimligt, och hvilket dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk

af understödsrätten. Ville man åter rätta understödsbeloppet efter inkomsterna,

skulle det blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig

hjelp på ålderdomen.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

»Med anledning häraf har i betänkandet föreslagits, att endast de

i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, hvilka i fast årslön erhålla

minst 200 kronor och verkligen utöfva yrket, måtte få rätt till tjenstårsberäkning

på grund af sin anställning. Öfriga barnmorskor i kommuners

tjenst skulle deremot i nämnda afseende likställas med enskildt

praktiserande barnmorskor och således få rätt till tjenstårsberäkning,

blott om de utöfvat yrket i den förut angifna omfattningen. I den fasta

årslönen skulle äfven få inräknas värdet af naturaförmåner — bostad

och vedbrand dock högst till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor —

men icke den särskilda ersättning af kommunalmedel, som kunnat tillfalla

barnmorskan för verkstälda förlossningar. D^ssa förslag, som

lemnats utan anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de hörda

myndigheterna, anser jag mig äfven för min del böra förorda.»

Sedan 1898 års Riksdag, såsom redan nämnts, för sin del ifrågasatt

begränsningen i antalet understödsberättigade barnmorskor till de

i kommuners tjenst anstälda, hade medicinalstyrelsen i sitt förslag af år

1898 hemstält om vissa afvikelser från denna begränsning, i det att

dels åtskilliga i kommuners tjenst anstälda barnmorskor uteslutits, dels

vissa barnmorskor utan anställning i egentlig mening i kommuns tjenst

upptagits, dels ock bland till understöd berättigade barnmorskor upptagits

sådana, anstälda i vissa befattningar å barnbördshus.

I fråga om de i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, som

skulle uteslutas från rätt till understöd, öfverensstämde medicinalstyrelsens

förslag med 1895 års proposition, med den skilnad dock att, då nu

icke vidare vöre fråga om de enskildt praktiserande barnmorskorna, ur

förslaget kunnat utlemnas allt hvad i propositionen förekomme om

tjenstårsberäkning på grund af visst antal verkstälda förlossningar.

Denna beräkningsgrund hade nemligen upptagits för att finna en norm

för beräknandet af tjenstår för i kommuns tjenst icke anstälda barnmorskor.

. Då i medicinalstyrelsens förslag sådana icke medtagits, hade

denna beräkningsgrund här kunnat uteslutas. Dervid finge dock icke

förbises, att denna uteslutning äfven komme att öfva inflytande på

antalet understödsberättigade barnmorskor i kommunal anställning.

Klart vöre nemligen, att en i kommuns tjenst anstäld barnmorska med

mindre årslön än 200 kronor skulle, enligt bestämmelserna i 1895 års

proposition, kunna det oaktadt erhålla tjenstårsberäkning, om hon nemligen

kunde åberopa ett tillräckligt stort antal verkstälda förlossningar.

Denna möjlighet vore här utesluten. Samtliga i kommuns tjenst afl
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

15

stälda barnmorskor med mindre årslön än 200 kronor vore, enligt förevarande

förslag, uteslutna från rättigheten att komma i åtnjutande af

ålderdomsunderstöd. Deras antal vore icke obetydligt. Visserligen vore

departementschefen icke i tillfälle att exakt uppgifva detta, enär senare

statistiska uppgifter härutinnan icke förelåge, än sådana som afsåge år

1892, men då antagligt vore att förhållandena sedan dess icke väsentligen

. ändrat sig, syntes dessa uppgifter, Indika på sin tid insamlats

för att läggas till grund för de vid uppgörandet af 1895 års proposition

nödiga beräkningar, ännu kunna anses upplysande. År 1892, då barnmorskornas

hela antal uppgått till 2,643 — motsvarande siffra för år

1899 vore 2,744 —- hade i kommuners tjenst funnits anstälda 1,716,

af Indika 1,204 åtnjutit en årlig lön af minst 200 kronor. Af återstoden,

512, hade 295 haft eu årlig lön från 15 kronor till 149 kronor

och för öfriga 217 hade aflöningen vexlat mellan 150 kronor och 199 kronor.

Med afseende å antalet verkstälda förlossningar utvisade det föreliggande

statistiska materialet, att af de sämst aflönade, de hvilkas

löner vexlade , mellan 15 kronor och 149 kronor, icke mindre än 119

under det år undersökningen afsett verkstält 30 förlossningar och derutöfver*,

Dessa barnmorskor skulle således enligt 1895 års förslag,

oaktadtjden låga aflöningen, hafva varit berättigade till tjenstårsberäkning.

Af de 1,716 i kommuners tjenst år 1892 anstälda barnmorskorna

skulle, med tillämpning af bestämmelserna i medicinalstyrelsens förevarande

förslag, 512 uteslutas från tjenstårsberäkning, hvaremot af dessa

en ganska stor procent hade, om 1895 års förslag tillämpades, kommit

att, med afseende å antalet verkstälda förlossningar, få räkna tjenstår.

Medicinalstyrelsen hade härom i sitt utlåtande den 30 december

1898 yttrat, att af de 512 barnmorskor, som angifvits anstälda i kommuners

tjenst med mindre lön än 200 kronor, åtnjöte 217 en lön af

150 kronor eller mera och med stor sannolikhet skulle det ej för

respektive kommuner möta några större svårigheter att höja dessas årslön

med de tiotal kronor, som erfordrades för att dessa barnmorskor

skulle kunna upptagas i anstalten; att det således skulle återstå ett

antal af 295, om hvilka man ej med lika stor sannolikhet kunde antaga,

att de genom höjning af lönerna kunde göras i denna mening kompetenta;

att af dessa 295 antagligen åtskilliga utöfvade föga omfattande

praktik och försörjde sig genom annat arbete än barnmorskeyrket; att

för eu sådan uppfattning talade den omständigheten, att flertalet af

dessa barnmorskor — 195 — voro bosatta inom rikets tätast befolkade

provins, der en till arealen föga vidsträckt kommun utan svårighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

kunde bekosta sig fördelen att eg a inom kommunen bosatt och tjenstskyldig

barnmorska, hvars så väl lön som hela årsinkomst af yrket

likväl ofta nog vore så obetydlig, att den ej på långt när kunde räcka

ens till lifvets nödtorft; att flertalet af dessa antagligen ej heller hade

yrkets utöfning till hufvudsaklig sysselsättning utan utgjordes ofta af

gifta qvinnor, hvilka, jemte det de egnade sig åt familjens vård eller

annan sysselsättning, äfven biträdde vid förlossningar; samt att det

ville förefalla som om ett uteslutande af dessa barnmorskor, hvilka i

strängare mening icke bestridde egentlig tjenst, snarare skulle öfverensstämma

med Riksdagens mening, än om dem skulle tillkomma samma

förmåner som de kommunens barnmorskor, hvilka hade full tjenstgöring

och förty äfven full lön.

Medicinalstyrelsen hade vidare yttrat:

»Man måste dock medgifva, att kommuner finnas, hvilka äro i

stort behof af barnmorska, men sakna tillgångar att af kommunens medel

bereda henne skälig aflöning. I åtskilliga sådana fall skulle saken

kunna ordnas derigenom, att två eller flera närbelägna kommuner sammanslogos

till ett barnmorskedistrikt. Under förutsättning att denna

tolkning af det föreliggande statistiska materialet är rigtig, skulle endast

en ringa del återstå af de i kommuners tjenst anstälda och praktik

verkligt utöfvande barnmorskor, som icke enligt nu angifna grunder

kunde i anstalten upptagas. För dessa — hvilka utöfva praktik inom

fattiga kommuner, der behofvet af fast anstäldt sakkunnigt förlossningsbiträde

är stort, men der tillgångar saknas att bekosta tillräcklig lön

derför, och der kommunens belägenhet ej lämpar sig för sammanslagning

med annan kommun — återstår endast att till anstaltens direktion

öfverlemna att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, huruvida

icke för en gifven tidsperiod åt gången ett undantag bör göras.»

Skulle såsom i Riksdagens skrifvelse förutsattes, från antalet understödsberättigade

uteslutas enskildt praktiserande barnmorskor, syntes

deraf böra blifva en följd, att derifrån jemväl skulle uteslutas de i kommuners

tjenst anstälda, men med obetydlig lön försedda barnmorskorna,

enär dessa, med det af medicinalstyrelsen nyss angifna undantag, närmast

syntes vara att likställa med enskildt praktiserande.

Om också medicinalstyrelsen sålunda i sitt förslag uteslutit ett icke

ringa antal i kommunal tjenst anstälda barnmorskor från förmånen att

erhålla ålderdomsunderstöd, hade medicinalstyrelsen, å andra sidan,

föreslagit till erhållande af sådan förmån vissa barnmorskor, hvilka icke

i egentlig mening kunde sägas vara anstälda i kommuns tjenst. Medi
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

17

cinalstyrelsen, som upplyste att i vissa städer barnmorskor icke anstäldes

mot fast årslön, utan att i stället kommunen träffade aftal med

vissa barnmorskor att mot bestämdt arfvode betjena fattiga barnaföderskor,

både nemligen ansett att under vissa omständigheter tillfälle

till ålderdomsunderstöd borde beredas äfven dessa barnmorskor.

Härom hade medicinalstyrelsen yttrat:

»Då enligt förslaget rikets alla kommuner skola lemna bidrag till

anstalten — Stockholm till exempel med 300,000 invånare 3,000 kronor

— skulle följden blifva antingen orättvis beskattning eller en påtryckning

att anställa aflönade barnmorskor, hvilket, enligt hvad erfarenheten

visat, skulle lända till skada för de fattiga barnsängsqvinnornas

behöriga betjenande, om de barnmorskor, som genom dylika aftal anstälts,

skulle förmenas tillträde till anstalten. Saken synes kunna så

ordnas, att i början af hvarje kalenderår till anstaltens direktion ingåfves

förteckning på sålunda anstälda barnmorskor och vid årets slut

bland dessa anmäldes till tjenstårsberäkning en barnmorska för hvarje

fullt 200-tal kronor, som under samma år från stadens kassa utgått

såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning och vård.»

Enligt 1894 års matrikel öfver Sveriges barnmorskor — någon senare

funnes icke utgifven — vore följande städer i saknad af fast aflönade

barnmorskor, nemligen Stockholm, Göteborg, Upsala, Eskilstuna, Linköping,

Norrköping, Skeninge. Mariestad, Lidköping och Hedemora,

Slutligen hade medicinalstyrelsen före^agjt, att jemväl tjenstgöring

på barnbördshus såsom förestånderska, instryktionsbarnmorska eller sköterska

med minst 200 kronors lön skulle berättiga barnmorska till

tjenstår för vinnande af ålderdomsunderstöd.

Vid formuleringen af sitt förslag till bestämmelser derom, hvilka

barnmorskor skulle blifva berättigade till ålderdomsunderstöd, hade

medicinalstyrelsen, i enlighet med 1895 års förslag, fästat denna rätt

vid viss tjenstårsberäkning och sålunda föreslagit följande bestämmelser:

att rätt till understöd skulle, under de vilkor, som i öfrig! bestämdes,

tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som under hvart

och ett af de fem sista kalenderåren närmast före det år, under hvilket

ansökan om understöd inlemnades, halt sådan anställning hos kommun

eller på barnbördshus, att tjenstår fått derför räknas;

att såsom tjenstår skulle få räknas hvarje kalenderår, under hvilket

barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner eller af

barnbördshus aflönad med fast årslön af sammanlagd t minst 200 kronor

och verkligen utöfvat yrket, samt att i den fästa årslönen Ange inräknas

Bill. till IMsd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 39 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst till ett

belopp af 75 kronor;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde, en blifvande

understödsanstalts direktion skulle få, på ansökan af vederbörande

kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens hörande, ega

att för viss i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande af

tjenstår, äfven om barnmorskas löneförmåner vore lägre än i föregående

punkt sades;

att stad, som icke hade någon barnmorska anstäld mot fast årslön,

men uppdragit åt vissa inom staden boende praktiserande barnmorskor

att mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning tillhandagå

fattiga med förlossningsbiträde, och som vid kalenderårets början

till en blifvande anstalts direktion ingifvit förteckning på de sålunda

anstälda barnmorskorna, skulle få efter årets slut hos direktionen till

tjenstårsberäkning för samma år anmäla bland de å sagda förteckning

upptagna barnmorskorna en för hvarje fullt 200-tal kronor, som under

samma år utgått såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning

och vård; dock skulle icke för något år tjenstårsberäkning i denna

ordning få medgifvas åt flera barnmorskor, än att kommunens bidrag

till anstalten belöpte sig till minst 25 kronor för hvar och en af de

barnmorskor, som finge ifrågavarande förmån sig tillerkänd.

Emot hvad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit hade af statskontoret

anmärkts allenast, att, då bland vilkoren för att ett kalenderår

skulle få såsom tjenstår räknas, uppstälts den fordran, att barnmorskan

skulle under det året hafva verkligen utöfvat yrket, skulle antagandet

af medicinalstyrelsens förslag oförändradt möjligen kunna gifva stöd

för en sådan tolkning, att för rätt till understöd ovilkorligen erfordrades

verklig tjenstutöfning under hvart och ett af de fem sista åren

före afskedstagandet, hvilket under vissa omständigheter skulle innebära

en orimlighet. Statskontoret hade derför i anslutning till 1895

års proposition ifrågasatt ett tillägg till förberörda af medicinalstyrelsen

föreslagna allmänna bestämmelser rörande rätten till understöd af följande

lydelse:

»dock att den omständigheten, att barnmorska under ett eller flere

af de nämnda fem kalenderåren varit af sjukdom eller annan, af henne

sjelf oberoende anledning hindrad att verkligen utöfva yrket, icke må

betaga henne den rätt till understöd, hon eljest skolat ega, derest sådant

förfall genom intyg af hennes närmaste förman eller annorledes

behörigen styrkes.»

Departementschefen har med anledning häraf anfört, att, då han

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

19

i likhet med hvad som uttalats vid föredragningen af 1895 års förslag,

ansåge, att barnmorska, hvilken sedan en längre tid tillbaka frivilligt

upphört med yrkets utöfvande, der sådant icke haft sin grund i otycksfall

under yrkesutöfningen, icke borde komma i åtnjutande af understöd,

och att denna tid lämpligen kunde sättas till fem år, biträdde

han medicinalstyrelsens förslag till de allmänna bestämmelserna rörande

rätten till understöd med dertill af statskontoret föreslaget tillägg.

Likaledes ansåge han hvad medicinalstyrelsen föreslagit beträffande

tjenstårsberäkningen böra godkännas; och liemstälde han alltså, att i

det förslag, som kunde komma att aflåtas till Riksdagen, dessa bestäm-''

melser måtte med angifna formulering inflyta

Sedan sålunda angifvits, för hvilka grupper af barnmorskor rätt

till ålderdom sunderstöd syntes böra föreslås, har departementschefen

öfvergått till frågan, på hvilket sätt ålderdomsunderstöd skulle kunna

beredas åt barnmorskorna och under hvilken form staten borde medverka

dertill.

Härutinnan har han hufvudsakligen åberopat hvad chefen för

ecklesiastikdepartementet anfört år 1895 (sid. 13 ff.):

»Vid öfvervägande af frågan, på hvad sätt ålderdomsunderstöd

skall kunna beredas åt barnmorskekåren, samt under hvilken form staten

bör dertill medverka, ligger det väl närmast till bands att tänka sig

understödet hufvudsakligen bekostadt af barnmorskorna sjelfva och

statens åtgärder inskränkta till ett underlättande af barnmorskornas

sträfvan att genom sjelfhjelp bereda sig en nödtorftig ålderdomsförsörjning.

Ett uttalande i denna rigtning förekom också vid 1888 års

riksdag, och samma tanke ligger till grund för doktor Wretlinds förslag.

Men om hufvudändamålet med statens ingripande på detta område

är att åstadkomma en förbättrad vård åt barnaföderskorna och

de späda barnen, så är det lätt att inse, att ändamålet icke under den

närmaste framtiden’ i någon nämnvärd mån vinnes, om kostnaden för

understödet skall hufvudsakligen bäras af barnmorskorna sjelfva. De

nuvarande äldre barnmorskorna måste nemligen på grund af de höga

utgifter, de skulle blifva nödsakade att erlägga, utestängas från utsigt

till understöd. Med j anledning häraf har också doktor Mretlind i sitt

förslag till reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa förutsatt,

att delaktighet i kassan icke skulle tillkomma barnmorskor, som

redan fylt 50 år. Deremot kunde det nog förefalla, som om man åtminstone

i en icke alltför aflägsen framtid borde genom eu af barnmorskorna

sjelfva hufvudsakligen bekostad pensionskassa ernå hvad som

Ålderdomsunder

slö dsanstalt

för

barnmorskor

opaginerad Kontrollera mot PDF

2Ö

Statsutskottets Utlåtande N:o 59-

här i främsta rummet afses, nemligen barnmorskeväsendets förbättrande.

Också vill jag ingalunda bestrida, att ju på detta sätt något

blefve vunnet, men att en väsentlig förbättring skulle komma till stånd,

synes mig föga sannolikt. Någon föreskrift om obligatoriskt inträde

i en sådan kassa lär nemligen icke kunna komma i fråga, vare sig

för de enskildt praktiserande eller för de lågt aflönade kommunala

barnmorskorna, och att ur kassan utesluta en barnmorska, som af någon

anledning upphör att utöfva yrket, torde möta betänklighet. Man har

således ingen garanti för, att ett afsevärdt antal barnmorskor skulle

inträda i kassan, och icke heller är det säkert, att kassans förmåner

skulle tillfalla blott dem, hvilka ur den allmänna helsovårdens synpunkt

deraf borde komma i åtnjutande. Denna sista olägenhet skulle

möjligen kunna genom särskilda regleraentariska föreskrifter aflägsnas,

men på samma gång blefve då också de administrativa anordningarna

mycket invecklade. Hvad åter angår den första anmärkningen,

tillåter jag mig framhålla, att år 1892 särskilda frågeformulär utsändes

för att utröna, huru stor tillslutning en pensionskassa enligt

doktor Wretlinds förslag skulle erhålla, samt att mindre än hälften af de

medelåldriga och blott omkring hälften af de yngre barnmorskorna förklarade

sig villiga att ingå i en sådan kassa. Man torde deraf kunna

sluta, att äfven bland de barnmorskor, som hädanefter komma att inträda

i yrkets utöfning, blott omkring hälften skulle vara att påräkna såsom

deltagande i en dylik kassa. Vid sådant förhållande anser jag, att den

hufvudsakliga kostnaden för det ifrågasatta ålderdomsunderstödet icke

kan bestridas genom afgifter från barnmorskekåren. Man måste således

på annat sätt söka få denna kostnad betäckt, och då det af ålder ansetts

tillhöra kommunerna att bära de utgifter, som för barnmorskeväsendets

lämpliga ordnanden äro behöfliga, synes det, som om kommunerna äfven,

med eller utan ett mindre tillskott från barnmorskornas sida, hufvudsakligen

borde bekosta ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren, under

det att staten dels fastställer de allmänna villkoren härför och garanterar

understödets rigtiga utbetalande, dels direkt bidrager med ett mindre

belopp. Mot en sådan anordning hafva dock från några håll betänkligheter

framstälts. Dels har man framhållit, att då ingen minimilön finnes

faststäld, något hinder icke möter för kommunerna att af de aflönade

barnmorskorna göra sig betäckta för sina utgifter, hvadan således den

hufvudsakliga kostnaden fot understödet ytterst skulle komma att bestridas

af de aflönade barnmorskorna. För att undvika detta missförhållande

har också föreslagits, att det bidrag till understödet, som kommunerna

egentligen borde lemna, skulle utgå af landstingsmedel. Dels

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59

21

här anmärkts, att inkasserandet af kommunernas utgifter skulle blifva

synnerligen besvärligt och följaktligen mycket kostsamt och dessutom

lätt kunna föranleda till många fastigheter. Utan tvifvel måste dessa

anmärkningar anses i någon mån befogade, och äfven jag skulle helst

sett, att de för ålderdonlsunderstödel nödiga medlen kunnat anskaffas

på ett ur administrativ synpunkt enklare sätt än det nu ifrågasatta.

Men att låta landstingen bestrida den hufvudsakliga kostnaden lär väl

svårligen kunna gå för sig, och icke heller torde det vara lämpligt, att

staten åtager sig denna kostnad. På grund häraf ansluter jag mig till

den i betänkandet uttalade uppfattningen, hvilken äfven biträdts af flertalet

bland de myndigheter, som i ärendet yttrat sig, nemligen att kostnaden

för ålderdomsundetstödet bör hufvudsakligen bestridas genom utgifter

för kommunerna.»

»Jag har nyss tillåtit mig framhålla, att från barnmorskornas sida

ingå större bidrag kunna ifrågasättas, och det gäller nu att undersöka,

huruvida öfver hufvud några bidrag från dem böra direkt utkräfvas.

Beträffande denna punkt hafva olika åsigter gjort sig gällande både

bland förslagsställare och bland de myndigheter, som i ärendet yttrat

sig. 1887 års barnmorskemöte förordrar en årlig afgift af 10 kronor,

och enligt doktor Wretlinds förslag skulle årsafgiften utgöra minst 14

kronor 20 öre, men i vissa fall kunna uppgå till vida större belopp.

I betänkandet åter föreslås, att inga afgifter måtte direkt utkräfvas af

barnmorskorna sjelfva, och detta förslag har lemnats utan anmärkning

af flertalet bland de hörda myndigheterna, under det att dock tre förste

provinsialläkare (i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län), tre länsstyrelser

(i Jönköping, Karlskrona och Gefle) samt direktionen öfver

folkskolelärarnes pensionsinrättning hemstält om direkta afgifter från

barnmorskorna. Till detta sistberörda förslag har äfven statskontoret,

såsom förut nämnts, anslutit sig och har statskontoret dervid erinrat:

att barnmorskorna sjelfva förklarat sig villiga att erlägga afgifter;
att

det bästa sättet att förebygga, att kommunerna genom minskning

af barnmorskornas löneförmåner skulle bereda sig godtgörelse för

utgifterna till ålderdomsunderstödet, i hvilket afseende från många håll

uttalats farhåga, syntes vara att genom en uttrycklig reglementsbestämmelse

fixera barnmorskornas årsbidrag;

att åt de befarade svårigheterna att af vederbörande barnmorska

utbekomma stadgad årsafgift så mycket mindre kunde tillerkännas afgörande

betydelse, som det i allt fall syntes böra åläggas kommunerna

skyldighet att ansvara och redovisa för de inom kommunerna läst an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

stälda barnmorskornas årsafgifter, och, beträffande enskildt praktiserande

barnmorskor, man alltid blefve i tillfälle att vid understöds utbetalande

erhålla godtgörelse för möjligen oguldna årsafgifter; samt

att nödvändigheten att så mycket som möjligt begränsa statens

utgifter för barnmorskekårens pensionering fordrade en medverkan jemväl

å barnmorskornas sida.»

»Ehuru jag för min del gerna skulle se, att inga afgifter direkt

utkräfdes af barnmorskorna, utan att kommunerna finge hvar för sig

afgöra, huru stor del af sitt utlägg de ville återbekomma genom afdrag

å de aflönade barnmorskornas löner, så kan jag dock icke underkänna

vigten af de skäl, hvilka statskontoret till stöd för sin uppfattning

anfört. Särskildt i fråga om de af kommuner aflönade barnmorskorna

anser jag mig derför böra i hufvudsak förorda statskontorets förslag.»

Efter redogörelse för förhållandena med afseende å de enskildt

praktiserande barnmorskorna både chefen för ecklesiastikdepartementet

uti sitt åberopade yttrande (sid. 17) fortsatt på följande sätt:

»Då i fråga om den form, under hvilken staten bör medverka till

ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, de förhållanden, till hvilka hänsyn

bör tagas, äro hufvudsakligen likartade med dem, hvilka förefunnos vid

behandlingen af frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt småskolelärarekåren,

så synes mig här en administrativ anordning böra

träffas liknande den, hvilken jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet

den 10 mars 1892 tillät mig inför Eders Kongl. Maj:t förorda,

och hvilken dels Eders Kongl. Maj:t då täcktes godkänna, dels sedermera

äfven Riksdagen genom sitt beslut visade sig i hufvudsak gilla.

Jag föreslår derför, att för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren

må inrättas en särskild anstalt, hvilken torde böra benämnas

barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt, samt att denna anstalt må

träda i verksamhet med 1896 års ingång. Mot ett sådant förslag, hvilket

äfven i betänkandet finnes framstäldt och närmare motiveradt, hafva anmärkningar

gjorts af fem förste provinsialläkare (i Jönköpings, Blekinge,

Örebro, Jemtlands och Vesterbottens län) samt en länsstyrelse (i Örebro).

Härvid har framhållits, att en särskild anstalt vore onödig, enär ansökningarne

om understöd borde kunna pröfvas af medicinalstyrelsen,

efter vederbörande läkares hörande, samt penningemedlen förvaltas och

understöd utbetalas af landtränterierna eller af någon särskild person

inom hvarje län. Då emellertid medicinalstyrelsen på anförda skäl,

hvilka statskontoret gillat, bestämdt förklarat sig ej kunna taga befattning

med dessa ärenden, hvilka äfven torde befinnas vara väl främmande

för de uppgifter, med hänsyn till hvilka medicinalstyrelsens organisation

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59. 23

blifvit faststäld, och då enligt min åsigt de ifrågavarande göromålen

böra handläggas af en och samma myndighet, finner jag den nu omförmälda

anmärkningen icke böra vinna afseende)).

Medicinalstyrelsen hade, enligt hvad chefen för civildepartementet

nu meddelat, i sitt förslag af den 30 december 1898 fasthållit vid de

grundsatser, för hvilka han sålunda redogjort, dervid medicinalstyrelsen

dock tänkt sig, att understödsanstalten borde, till följd af begränsningen

i afseende å de till understöd berättigade, erhållna benämningen

ålderdomsunderstödsanstalt för de i kommuners tjenst anstälda

barnmorskor.

Mot medicinalstyrelsens förslag i de delar, hvarför nu redogjorts,

hade anmärkningar icke framstälts vare sig af statskontoret eller af

direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, allenast med det

undantag att statskontoret, med hvilket direktionen instämt, ansett, att

den i 1895 års proposition använda benämningen »barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt))

borde bibehållas å den nu föreslagna anstalten,

då det vore att hoppas att, om den komme till stånd och befunnes

ändamålsenlig, den i en framtid skulle blifva tillgänglig jemväl för de

enskildt praktiserande barnmorskorna.

Departementschefen hemstälde derför, att följande grunder måtte

föreslås för inrättandet af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd

åt barnmorskor:

att anstalten, hvilken skulle benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

och träda i verksamhet med år 1902, skulle afse beredande

af ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor

med anställning hos kommun eller å barnbördshus, hvilka genom långvarig

och nitisk tjenstgöring gjort sig af sådant understöd förtjenta; samt

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skulle bestridas

genom afgifter åt kommuner och barnmorskor samt genom

fyllnadsbidrag af staten.

Härefter har departementschefen Öfvergått till de erforderliga bestämmelserna

för understöds åtnjutande och dervid till eu början

erinrat, att redan vid frågan om begränsning af de till understöd berättigade

grupper af barnmorskor blifvit redogjordt för, huru tjenstårsberäkningen

syntes böra ordnas. Nu vore endast att tillägga att, i nära

* anslutning till 1895 års proposition och i enlighet med hvad medicinalstyrelsen

nu föreslagit, åt denna styrelse syntes böra anförtros att på

Närmare bestämmelser

för understöds

åtnjutande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Antal tjenstår

och lefnadsår.

Helt och afkortadt

understödsbelopp.

24 Statsutskottets Utlåtande N;o 59.

*

grund af omfattningen och arten af den verksamhet, barnmorska under

tiden före anstaltens trädande i verksamhet utöfvat i sitt yrke, med

tillämpning af angifna grunder pröfva, om och i hvilken omfattning

tjenstårsberäkning för nämnda tid finge tillkomma henne.

Medicinalstyrelsen hade i fråga om de barnmorskor, hvilka vid

anstaltens trädande i kraft redan samlat en del kommunala tjenstemeriter,

anfört, att det förvisso icke skulle vara staten värdigt att utesluta

dessa äldre förtjenta qvinnor från en förmån, hvaraf en yngre

generation skulle komma i åtnjutande.

Departementschefen hemstälde att följande bestämmelse måtte

föreslås:

att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att på grund af .omfattningen

och arten af den verksamhet, barnmorska under tiden före år

1902 utöfvat i sitt yrke, med tillämpning af ofvan angifna grunder

pröfva, om och i hvilken omfattning tjensteårsberäkning för nämnda tid

kunde henne tillkomma.

Ett fullständigt förslag borde oek innehålla följande bestämmelse:

att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten

att utöfva sitt yrke, ej skulle ega från anstalten erhålla understöd.

I ordningen följde nu att bestämma, med h vilket belopp understödet

skulle utgå, samt huru många tjensteår och hvilken lefnadsålder

derför borde fordras.

I dessa hänseenden samt i fråga om rätt till afkortadt understöd

har departementschefen, i anslutning till 1895 års proposition och medicinalstyrelsens

derpå grundade förslag, hemstält om följande bestämmelser

:

att helt understöd skulle utgå med ett belopp af 200 kronor för

år och skulle tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1002 förvärfvat

minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått .65 års ålder

eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet biff vit

urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken förvärfvat minst 30 tjenstår och som

derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller .ock fylt 55 år och genom

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva

sitt yrke, skulle knnna erhålla afkortadt årligt understöd till följande

belopp:

om hela tjenstetiden infallit före ingången ,af år 1902 ...... 150 kronor,*

om hon efter ingången af år 1902 förvärfvat mindre än

3 tjenstår................................................................... 150 „

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

25

minst 3 tjenstår .............................;..................................... ... 155 kronor,

6

9

12

15

18

21

24

27

160

165

170

175

180

185

190

195

n

att derest barnmorska, när hon sökte understöd, sedan minst 10 år

tillbaka oafbrutet haft sådan anställning, att tjenstår på grund deraf

finge benne tillkomma, och genom intyg af hennes närmaste förman

styrktes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,

eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vore fullt lämplig

att sköta sin tjenst, samt vederbörande kommun eller förvaltning af

barnbördshus af denna anledning beslutade gifva henne afsked, hon

skulle, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknade minst 30 tjenstår,

kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd till

följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år

56

57

58

59

60

61

62

63

64

100 kronor»

110

120

130

140

150

160

170

180

190

ii

:n

11

1}

11

11

11

11

11

dock så att detta afkortade understöd i intet fall finge öfverstiga det,

som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom

eller vanförhet blifvit urståndsatf att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda

slags understöd erforderl-iga antalet lefnads- och tjenstår, men genom

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt

yrke, skulle erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,

om hon antingen förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall

under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten; samt

Bih. till liiksd. Brot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Iluft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att hon i den senare händelsen- skulle ega rätt till det angifna understödet

oberoende af antalet tjenstår; samt

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd

och redan börjat uppbära sådant, sedermera icke skulle kunna erhålla

rätt till högre understöd från anstalten.

Med afseende å tidpunkterna, då understödet skulle börja och

upphöra, har departementschefen föreslagit följande bestämmelser:

att understöd . skulle '' beräknas för fulla kalendermånader och i

regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd

blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats

berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn

eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning, först med början

af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin

tjenst; samt

att understöd skulle upphöra att utgå med den månad, i hvilken

barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats.

Beträffande vilkoren för understödets fortsatta åtnjutande hade

medicinalstyrelsen föreslagit, bland annat, att, om understödsberättigad

barnmorska fortfore att utöfva sitt yrke och mot ersättning verkstälde

förlossning, vid hvilken hennes biträde ej betingats af nödfall (styrkt

svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle

förlora sitt understöd för närmast följande halfår.

Motsvarande bestämmelse i 1895 års förslag hade varit af följande

lydelse:

»att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad,

sedermera under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar

erhållit af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner

eller ock verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd

för hela det närmast följande kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant

biträde under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra

deremot svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30,

men mer än 14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det

närmast följande halfva kalenderåret.»

Statskontoret hade hemstält att, i närmare anslutning till 1895

års förslag, bestämmelsen måtte erhålla följande affattning:

»att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära

understöd, efter nämnda tid innehar anställning i sådan egenskap hos

kommun eller eljest fortfar att utöfva sitt yrke vid andra tillfällen, än

då hennes biträde betingas af nödfall (styrkt svårighet att anskaffa

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

27

annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skall förlora sitt rätt till understöd,

i förra fallet för tid motsvarande den, hvarunder hon, fastän till

understöd berättigad, innehaft anställningen, dock alltid för minst ett

år, och i senare fallet för ett hälft år».

Direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning hade ansett,

att den af statskontoret föreslagna formulering vore att föredraga framför

medicinalstyrelsens.

Då äfven anställning å barnbördshus såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska

eller sköterska under vissa förutsättningar kunde enligt

förslaget berättiga till understöd, syntes jemväl anställning i sådan

befattning för barnmorska, som förklarats berättigad till understöd, böra

hafva samma påföljd som innehafvande af anställning såsom barnmorska

hos kommun, eller förlust för viss tid af understödet. I öfrigt hade

departementschefen icke något att erinra mot statskontorets förslag.

Han föresloge i enlighet härmed att hithörande bestämmelser

måtte formuleras på följande sätt:

att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära

understöd, efter nämnda tid innehade anställning i sådan egenskap hos

kommun eller såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska

å barnbördshus eller ock eljest fortfore att utöfva sitt yrke vid

andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall (styrkt svårighet

att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle förlora

sitt rätt till understöd, i förra fallet för tid, motsvarande den,

hvarunder hon, fastän till understöd berättigad, innehaft anställningen,

dock alltid för minst ett år, och i senare fallet för ett hälft år;

att understödstagare, som dömdes förlustig medborgerligt förtroende,

skulle för den tid, hon deraf vore i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skulle

afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera

å nyo anmälde sig, det skulle ankomma på anstaltens direktion

att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, om och i hvilken mån

hon åter skulle få inträda i sin förra rätt; samt

att understödstagare, som bosatte sig å utrikes ort, icke utan

Kongl. Maj:ts tillstånd finge ega åtnjuta understödet för den tid, hon

vore utrikes, samt att, om understödstagare blefve främmande inagts

undersåte eller utan Kongl. Maj:ts tillstånd trädde i främmande stats

tjenst, hennes rätt till understöd skulle upphöra.

Ytterligare föresloges i anslutning till 1895 års proposition följande

bestämmelse:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att understöd från anstalten icke finge för understödstagarens gäld

tagas i mät.

^understöd ^ Rörande utbetalning af understöd har departementschefen i anslut
ning

till 1895 års proposition och i enlighet med medicinalstyrelsens

förslag hemstält om följande bestämmelse:

att understöd skulle utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om

understödstagare vore boende i landsorten, hon skulle vara berättigad

att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om

hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl.

Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med

allmänna posten kostnadsfritt sig tillsändt.

kostnaderna Beträffande kostnaderna för anstalten hade uti 1895 års proposi
ör

amta ten'' tion, såsom redan nämnts, föreslagits, att dessa skulle bestridas genom

afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmorskor samt

genom fyllnadsbidrag af staten; samt vidare att kommunernas bidrag

skulle utgå med en årlig afgift till anstalten, beräknad efter 1 öre för

hvarje person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till

ledning vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört

kommunen; samt att hvarje hos kommun mot fast årslön anstäld

barnmorska med rätt till tjenstårsberäkning skulle vara skyldig att till

anstalten lemna ett årligt bidrag af 5 kronor.

Uti sitt anförande år 1895 hade chefen för ecklesiastikdepartementet

beräknat kostnaden för anstalten till 66,000 kronor årligen,

hvilket kostnadsbelopp han emellertid af anförda orsaker betecknat

såsom endast ungefärligt.

I fråga om sättet för denna kostnads betäckande hade departementschefen

(sid. 29 ff.) anfört följande:

»Såsom jag i början af detta anförande tillät mig framhålla, borde

den nu beräknade kostnaden hufvudsakligen bestridas genom afgifter

från kommunerna. I betänkandet har föreslagits, att sådan afgift i

regeln skulle årligen utgå med 1 öre för hvarje kommun tillhörande

person, dock så att dels för hvarje barnmorska, som aflönas med minst

200 kronor, en afgift af minst 25 kronor borde betalas, dels i vissa

fall befrielse från afgifts erläggande skulle kunna medgifvas. På detta

sätt skulle enligt verkstäld beräkning inflyta ett belopp, iippgående till

omkring 2/s af kostnaden för ålderdomsunderstödet. Mot sjelfva hufvudförslaget

hafva inga anmärkningar framstälts af de myndigheter, hvilka

förordat kostnadens bestridande genom afgifter af kommunerna. Der
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

29

emot har från flera håll hemstälts, att inga undantagsbestämmelser

måtte komma till stånd. Särskildt har statskontoret framhållit, att

anledningen till den första undantagsbestämmelsen skulle bortfalla, om

en särskild afgift af barnmorskorna sjelfva blefve faststäld.»

»Enligt de bestämmelser, hvilka jag i det föregående förordat,

skulle visserligen något mer än % af kostnaden för barnmorskornas

ålderdomsunderstöd blifva betäckt, om för kommunerna faststäldes en

afgift af 1 öre för hvarje person. Denna omständighet synes mig dock

icke hafva någon egentlig betydelse för frågan om afgiftens storlek,

och i afseende på sättet för beräkningen af densamma ansluter jag mig

derför till det i betänkandet framställa förslaget. Deremot anser jag,

på de af statskontoret anförda grunder, att ingen afvikelse i särskilda

fall bör göras från detta beräkningssätt, vare sig så, att afgiften skulle

kunna höjas, eller fullständig befrielse från dess erläggande medgifvas.

Då nu rikets folkmängd vid 1893 års slut uppgick till 4,824,150 personer,

skulle alltså på detta sätt inflyta ett belopp af omkring 48,000

kronor årligen».

»Hvad angår storleken af den afgift, som årligen borde erläggas

af barnmorskorna, så har statskontoret förordat, att denna måtte bestämmas

till 10 kronor. Till stöd härför har statskontoret erinrat, att

barnmorskorna sjelfva år 1887 förklarat sig villiga att erlägga en sådan

afgift, samt att ganska många barnmorskor år 1892 velat ingå i en

pensionskassa, der vida större afgifter skulle blifva behöfliga. Dessa

skäl synas mig emellertid icke vara tillräckliga för att xmder nuvarande

förhållanden motivera en årlig afgift af 10 kronor från barnmorskornas

sida. Det är sant, att barnmorskorna år 1887 förklarat sig villiga att

erlägga en årlig afgift af 10 kronor; men dervid förutsattes uttryckligen,

att en pension af 300 kronor skulle erhållas redan vid fylda 55 år och

efter blott 25 års utöfning af yrket. Det är också sant, att år 1892

inemot 600 barnmorskor voro beredda att ingå i en pensionskassa, der

årsafgifterna skulle vexla mellan 14 kronor 20 öre och 50 kronor; men

dervid förutsattes, dels att en pension af 200 kronor skulle erhållas

vid fylda 60 år och efter 10 års medlemskap, dels att det matematiska

värdet af de erlagda bidragen i regeln skulle återbetalas åt barnmorska,

som af någon anledning komme att. utträda ur pensionskassan. Enligt

det förslag, jag här framstäf, skulle deremot i regeln först vid fylda

65 år ett årligt understöd af 200 kronor kunna erhållas och för detsamma

skulle erfordras att hafva förvärfvat minst 30 tjenstår i afgiftspligtig

anställning. Då härtill kommer, att någon återbetalning af de

en gång erlagda afgifterna ej torde böra ifrågasättas, så är det klart,

s. 30 Kontrollera mot PDF

Slatsutskottets Utlåtande N:o 59.

30

att mitt förslag innebär väsentligen strängare vilkor än de, under hvilka

ett större antal barnmorskor förklarat sig benäget att erlägga åtminstone

10 kronor. Jag anser derför, att så stor afgift icke lämpligen bör dem

affbrdras, helst småskolelärarinnorna för egen del erlägga till sitt åldersdomsunderstöd

blott 4 kronor årligen.»

»Med anledning häraf föreslår jag i stället, att barnmorskornas

egen afgift må bestämmas till 5 kronor. Jag anser mig så mycket

hellre böra fasthålla vid detta förslag, som, enligt hvad jag förut omnämnt,

denna afgift befunnits i medeltal ungefärligen motsvara ett

årligt belopp af omkring 50 kronor från och med uppnådd understödsålder,

och på grund häraf de enskildt praktiserande barnmorskornas

understödsbelopp föreslagits att utgå med 150 kronor. Faststälde man

deremot en årsafgift af 10 kronor, skulle denna ungefärligen motsvara

ett årligt understödsbelopp af omkring 100 kronor, och man blefve

således nödsakad att antingen sänka de enskildt praktiserande barnmorskornas

understöd till 100 kronor, hvilket belopp enligt min åsigt

är alltför ringa för att ur den allmänna helsovårdens synpunkt medföra

något nämnvärdt gagn, eller också höja helt understöd utöfver det af

mig föreslagna beloppet.»

»Enligt statskontorets förslag borde afgift erläggas af hvarje i kommuns

tjenst anstäld barnmorska. Då emellertid sådana finnas, hvilka

enligt mitt förslag icke skulle kunna förvärfva ens ett hälft tjenstår,

och då det synes mig obilligt att pålägga en afgift utan att bereda

någon som helst utsigt till ersättning för densamma, så hemställer jag,

att afgift för ett visst år må erläggas blott af den barnmorska, som

förvärfvat rätt att beräkna • samma år såsom helt eller hälft tjenstår.

Då emellertid, såsom jag förut framhållit, någon afgift ej gerna kan

påläggas barnmorskorna för tiden före år 1896, och då afgifterna för

det året icke kunna debiteras förrän under loppet af år 1897, så följer

deraf, att från barnmorskorna intet bidrag är att påräkna under anstaltens

första år. Från och med år 1897 åter skulle, under förutsättning

att mitt förslag om direkta afgifter från barnmorskornas sida antages,

utöfver kommunernas afgifter inflyta ett årligt belopp af omkring 8,000

kronor. För att bestrida understödskostnaden skulle således ytterligare

behöfvas ett årligt belopp af omkring 10,000 kronor, och detta belopp

borde då tillskjutas af statsverket, dock så att statens bidrag tages i

anspråk först i den mån det blifver behöfligt. Då nu enligt utförd beräkning

kostnaden bör under det första året betydligt understiga 48,000

kronor och först omkring år 1905 uppgå till 56,000 kronor, skulle från

statens sida något direkt bidrag till understödskostnaden icke under det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

äi

första året blifva nödigt, utan tvärtom en besparing uppstå, hvilken kan

tagas i anspråk för följande år.»

Medicinalstyrelsen hade uti sitt utlåtande af den 30 december 1898

hemstält om bibehållande af bestämmelserna i 1895 års proposition, med

undantag deraf, att persenligt bidrag från barnmorskorna icke skulle

fordras. Medicinalstyrelsen hade dervid utgått från det antagandet, att

åtskilliga kommuner skulle komma att för sina bidrag söka vederlag af

sina barnmorskor, hvilka i sådant fall de facto finge utgöra den del af

bidragen, hvarmed staten ej mellankomme. Äfven hade medicinalstyrelsen

framhållit såsom en väsentlig fördel, att härigenom försvunne frågan

om erlagda afgifters återbetalande vid eventuelt utträde ur kassan.

Statskontoret hade, under åberopande af hvad statskontoret uti

sitt utlåtande öfver 1895 års förslag i detta afseende anfört, förordat

bibehållandet af barnmorskornas personliga bidrag; och hade statskontoret

vidare yttrat, att då de af statskontoret anförda skäl, såsom

af det vid 1895 års proposition fogade statsrådsprotokoll framginge,

vunnit Kongl. Maj:ts godkännande, syntes hvad nu af medicinalstyrelsen

anförts till stöd för afgiftsfrihet för barnmorskorna icke innebära

tillräcklig anledning att i en förnyad framställning till Riksdagen frångå

den princip i afseende å kostnadernas fördelning, som erhållit uttryck

i 1895 års proposition.

Departementschefen har förklarat, att, då han delade den uppfattning,

som härutinnan uttalats i nämnda statsrådsprotokoll, han ansåge,

att en personlig afgift från de barnmorskor, som vore afsedda att komma

i åtnjutande af ålderdomsunderstöd, borde utgå till det belopp, som

uti 1895 års proposition föreslagits.

Beräkningen år 1895 rörande summan af barnmorskornas egna

afgifter hade grundat sig på förhållandena under år 1892. Detta år

hade barnmorskornas i riket hela antal utgjort 2,643. Af dessa hade

754 varit privat praktiserande, 50, hvilka af annan orsak än ålder eller

sjukdom upphört att praktisera, 123, hvilka på grund af ålder eller

sjukdom upphört med sin verksamhet, men om hvilka det ej varit kändt,

huruvida eller under hvilka lönevilkor de varit i kommuners tjenst

anstälda, samt 1,716 anstälda i kommuners tjenst. Af dessa sistnämnda

hade 1,204 åtnjutit en årlig lön af minst 200 kronor, under det att de

öfriga 521 i årlig lön uppburit belopp, vexlande mellan 15 kronor och

199 kronor. Enligt hvad medicinalstyrelsen upplyst, hade antalet barnmorskor

utgjort:

s. 32 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

32

År 1893......................

................. 2,555,

deraf under året

examinerade

108

„ 1894......................

................. 2,585,

11

11

11

99

„ 1895.....................

................. 2,626,

11

11

11

11

118

„ 1896......................

................. 2,656,

11

11

11

11

113

„ 1897.....................

................. 2,704,

11

11

11

106.

År 1898 hade deras antal utgjort 2,750 och år 1899, såsom redan

nämnts, 2,744,

Förändringarna i afseende å antalet hade under tiden 1892—1899

sålunda icke varit betydande. Medicinalstyrelsen hade ansett jemväl

förhållandet mellan de enskildt praktiserande och hela antalet barnmorskor

nu vara ungefär detsamma som år 1892, d. v. s. de förra

skulle utgöra något mer än en fjerdedel af samtliga barnmorskor. Då

hela antalet barnmorskor något ökats sedan år 1892, syntes sålunda

kunna antagas, att antalet i kommuners tjenst anstälda barnmorskor

med minst 200 kronor i årlig lön äfven något ökats. Då till dessa

lades antalet af de i större kommuner praktiserande och de å barnbördshus

tjenstgörande, hvilka enligt nu föreliggande förslag skulle komma

i åtnjutande af ålderdomsunderstöd, syntes — om i betraktande tages,

att enligt 1895 års förslag de enskildt praktiserande, till en lägre

pension berättigade barnmorskorna icke skulle erlägga någon afgift —

antalet betalande barnmorskor böra beräknas blifva icke obetydligt större

än år 1892, Då härtill komme, att antagligen kommun, hvilkens barnmorska

icke i årlig lön uppbure fullt 200 kronor, komme att höja lönen

till detta belopp för att bereda henne ålderdomsunderstöd, skulle antalet

betalande komma att än mera ökas. Det belopp af 8,000 kronor, som

år 1895 beräknats komma att årligen inflyta genom barnmorskornas

egna afgifter, borde derför nu ock, utan fara för öfverskattning, kunna

antagas komma anstalten till godo i form af sådana afgifter.

Medicinalstyrelsens förslag om bibehållande af bestämmelserna i

1895 års proposition om kommunernas bidrag till understödsanstalten

hade biträdts af statskontoret, som derom yttrat:

»Då det förra förslaget utgick från den otvifvelaktigt rigtiga uppfattningen,

att kostnaden för ålderdomsunderstöd åt barnmorskor borde

hufvudsakligen bestridas genom afgifter från kommunerna; då rigtigheten

af denna åsigt måste blifva ännu mera obestridlig, derest understödet,

såsom nu är meningen, uteslutande skulle komma de i kommunernas

tjenst anstälda barnmorskorna till del; och då statskontoret, i

likhet med medicinalstyrelsen, finner det ingalunda kunna betecknas

såsom obilligt, derest en hvar kommun för detta ändamål bidroge med

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

33

ett årligt af giftsbelopp, motsvarande ett öre för hvarje kommunen tillhörande

person, har statskontoret, änskönt det uttalat sig för bibehållandet

af bestämmelsen om barnmorskornas afgiftspligt, icke ansett skäl

förefinnas att för närvarande föreslå lägre beräkningsgrund för kommuneras

bidrag än den nyssnämnda, helst statskontoret hyser den öfvertygelsen,

att det nu tilltänkta understödsmaximum om någon tid skall

visa sig otillräckligt och fördenskull påkalla förhöjning.

Direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning hade härom

yttrat, att direktionen funne den ifrågasatta årsafgiften af 1 öre för

hvarje inom kommun mantalsskrifven person i och för sig billig och

trodde icke, att genom dess upptagande skulle tillskapas större resurser,

än som för ändamålet erfordrades, men att direktionen hyste den uppfattningen,

att för en understödsanstalt, afsedd endast för de i kommuners

tjenst anstälda barnmorskorna och för öfrigt med afseende å

rätten till understöd så ordnad och begränsad, som medicinalstyrelsen

och statskontoret stält i utsigt, den föreslagna beskattningsgrunden icke

rimligen borde utsträckas till alla rikets kommuner, oafsedt om dessa

för de inom dem verkande barnmorskorna erhölle delaktighet i understödsanstalten

eller icke; att det otvifvelaktigt komme att inträffa, att

åtskilliga kommuner skulle få utgöra den till anstaltens underhåll anslagna

skatten, utan att de inom samma kommuner verkande barnmorskorna

finge njuta förmånen af ålderdomsunderstöd; att det vore

orättvist och, principielt sedt, måste väcka betänklighet, att såmedelst

genom statsmagternas åtgöranden en allmän beskattning skulle införas

till försörjning af vissa kommuners tjenare på bekostnad af eller rättare

med bidrag från andra kommuner, som för sina tjenare icke Unge njuta

de genom beskattningen beredda förmåner till godo; att direktionen

visserligen trodde, att de nu antydda fallen icke skulle blifva särdeles talrika

och att deras antal säkerligen komme att undan för undan minskas,

men att skatteprincipens dugtighet vid allmän tillämpning qvarstode i

alla händelser; att, när, såsom förutsatts i propositionen till 1895 års

Riksdag, ålderdomsunderstöd skulle under eljest föreslagna vilkor beredas

alla legitimerade barnmorskor, den nu gjorda anmärkningen icke kunde

med giltighet framställas, men att förhållandena onekligen ändrats genom

den inskränkning i pensioneringens omfattning, som nu föresloges; att

direktionen i öfverensstämmelse med det anförda ansåge, att grunden

för kommunernas bidrag till den föreslagna ålderdomsunderstödsanstalten

borde angifvas ungefärligen sålunda:

»att kommun, i hvars tjenst barnmorska finnes anstäld mot lönevilkor,

som betinga delaktighet i ålderdomsunderstödsanstalten, eller

Bill. till Riksd. Frot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Häft. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

beträffande hvilken rätt till tjenstårsberäkning för der inom anstäld eller

eljest verkande barnmorska är beredd, skall vara skyldig att årligen

till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje person,

som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning vid

riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,

samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle sluta

med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal.»

I afseende härpå har departementschefen anfört, att direktionen

syntes hafva förbisett, att hvad direktionen anfört mot föreliggande

förslag med ungefär samma fog kunnat framställas mot 1895 års förslag,

i ty att jemväl enligt detta åtskilliga kommuner skulle få utgöra

den till anstaltens underhåll anslagna skatten, utan att de inom samma

kommuner verkande barnmorskorna finge njuta förmånen af ålderdomsunderstöd.

Detta skulle, så vida ej särskilt undantag medgifvits, alltid

hafva inträffat, så snart en kommun antingen icke i sin tjenst antagit

någon barnmorska eller ock antagit en sådan, men med så ringa aflöning,

att hon icke på grund af sin tjenst kunde erhålla tjenstårsberäkning,

och i båda dessa fall barnmorskans praktik icke varit af den omfattning,

att hon på grund af densamma fått räkna tjenstår. Snarare syntes det,

som om den omständighet, att anstalten, sådan den nu ifrågasatts,

komme att inrättas hufvudsakligen till förmån för kommunernas barnmorskor,

borde tala för kommunernas skyldighet att lemna bidrag till

anstalten. Det vore ju helt och hållet lagdt i kommunens egen hand

att genom beviljande af tillräcklig aflöning bestämma, om inom kommun

verkande barnmorskor skulle komma i åtnjutande af ålderdomsunderstöd.

Departementschefen funne derför icke någon betänklighet att biträda

förslaget i denna del.

Med afseende å rikets nuvarande folkmängd syntes kommuneras

bidrag kunna beräknas till ett årligt belopp af omkring 50,000 kronor.

Då enligt föreliggande förslag antalet pensionsberättigade skulle

blifva mindre än enligt 1895 års förslag, men understödens storlek och

vilkoren för deras tillgodonjutande desamma, borde kostnaden för den

ifrågasatta understödsanstaltens anordnande ställa sig billigare än enligt

1895 års förslag. I följd häraf och då, såsom redan visats, bidragen

från kommuner och barnmorskor antagligen komme att uppgå till högre

belopp, än hvad vid uppgörandet af 1895 års förslag beräknats, borde

fyllnadsbidraget från statsverket knappast behöfva utgå med så stort

belopp, 10,000 kronor om året, som enligt 1895 års förslag antagits.

På grund af hvad sålunda förekommit har departementschefen

hemstält, att grunderna för kommunernas och barnmorskornas afgifter

till anstalten måtte bestämmas på följande sätt:

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att kommun skulle vara skyldig att för hvart år från och med

1901 till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje

person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning

vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,

samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle

sluta med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal; samt

att barnmorska, som efter ingången af år 1902 under ett kalenderår

innehaft sådan anställning i kommuns tjenst eller å barnbördshus eller

sådant uppdrag af stadskommun, att hon, enligt hvad ofvan sagts, finge

räkna samma år såsom tjenstår, skulle vara skyldig att för det året

erlägga en afgift af fem kronor. För afgiftens inlevererande till anstalten

skulle den kommun eller det barnbördshus, hvarest hon under

året senast varit sålunda anstäld, svara; börande dock, om anställningen

varit fäst vid två eller flere kommuner gemensamt, ansvaret för afgiftens

inlevererande ligga å den, enligt förenämnda uppgifter, folkrikaste

bland dem; och

att en gång erlagd afgift ej skulle få återbekommas.

I likhet med hvad år 1895 ifrågasatts hade departementschefen

tänkt sig, att inkasserandet af afgift erna från kommunerna skulle tillgå

sålunda, att årligen före juli månads utgång utsändes till hvarje kommun

ett med postförskott belagdt qvitto å den kommunen påförda afgiften

för närmast föregående år, samt att äfven barnmorskornas afgifter skulle

på samma väg och samtidigt inkasseras. Enligt denna anordning finge

således för hvarje år å barnmorskas lön innehållas ett belopp åt 5

kronor, som i midten af påföljande år skulle inlevereras till anstalten.

För Stockholm och till äfventyrs för vissa barnbördshus syntes modifikationer

i dessa bestämmelser blifva erforderliga.

För att underlätta pröfningen af understödsrätten, borde hvarje

barnmorska, som enligt det föregående kunde ifrågakomma till understöd

— i likhet med hvad förhållandet redan nu vore med småskolelärarinnorna

— förses med en särskild tjenstgöringsbok, i hvilken årligen

antecknades de omständigheter, hvilka man för understödsrättens

pröfning behöfde känna.

Den föreslagna ålderdomsunderstödsanstalten för barnmorskor skulle

hafva att i främsta rummet pröfva understödsrätt och bevilja understöd,

vidare att utbetala understöden samt inkassera kommunernas och

Af gifter nas

inkasserande

Tjenst - g örin g sbok.

Anstaltens

förvaltning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

barnmorskornas afgifter. Af de föreslagna bestämmelserna framginge,

att någon fondförvaltning icke skulle ifrågakomma.

Enligt 1895 års proposition skulle den ifrågasatta understödsanstalten

ställas under direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning

förvaltning. Redan då både emellertid af direktionen uttalats

betänklighet mot en sådan anordning, dervid direktionen åberopat den

vidlyftiga förvaltning, hvarmed direktionen redan förut vore betungad.

En af direktionens ledamöter, lektorn Sixten von Friesen, hade dock

ansett, att, oaktadt den föreslagna understödsanstalten kräfde en särskild

uppsättning af tjenstemän, hinder dock icke borde möta att, om så

skulle finnas önskligt och ändamålsenligt, öfverlemna vården af denna

anstalt till nämnda direktion. Sedan jemväl beträffande den nu föreslagna

anstalten af medicinalstyrelsen ifrågasatts, att densammas förvaltning

skulle öfverlemnas åt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,

hade direktionen i sitt förberörda utlåtande den 7 april 1900

uttalat sig deremot, enär ett utförande af de direktionen redan betrodda

uppdrag icke väl kunde förenas med öfvertagandet af detta nya; och

hade direktionen ansett den lämpligaste anordningen af barnmorskornas

pensionering vara inrättandet af en för ändamålet särskildt afsedd lifränteanstalt,

men eu dylik anstalt skulle till sin planläggning och i

sitt arbetssätt förete sådana skiljaktigheter från de af direktionen förvaltade

kassorna, att någon förening dem emellan, enligt direktionens

mening, icke borde ifrågakomma.

Derefter hade direktionen anfört:

»Skulle åter, såsom innehålles i nådiga propositionen till 1895 års

Riksdag likasom i det förslag, som af medicinalstyrelsen nu framstälts

och som i allt hufvudsakligt ansluter sig till nyssberörda nådiga proposition,

ordnandet af barnmorskornas pensionering åstadkommas genom

en anstalt, inrättad närmast efter mönstret af småskolelärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalt, men hvarifrån den skulle skilja sig, bland

annat, i det mycket vigtiga afseendet, att uppbörd och förvaltning af

anstaltens medel, som för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

ombesörjes genom kongl. statskontoret, vid den föreslagna anstalten

skulle genom anstalten sjelf ombesörjas, vore det naturligtvis

under vissa vilkor icke rent af omöjligt, att direktionen öfvertager dess

skötande, men pa de skäl, som direktionen nu och tillförene i underdånighet

an dragit, får direktionen dock afstyrka, att så sker.»

Äfven nu hade lektorn von Friesen uttalat en särskild mening.

Han yttrade:

»I likhet med direktionens flertal är äfven jag fortfarande af den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

37

åsigten, att en annan utväg än den nu föreslagna borde väljas för beredande

af en ur flera synpunkter önskvärd pensionering af barnmorskor,

och att i sådant fall befattningen härmed icke borde anförtros åt direktionen

öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning. Men om sålunda nu,

liksom i kongl. propositionen till 1895 års Riksdag ifrågasatts, en ålderdomsunderstödsanstalt,

byggd på något så när lika grunder som småskolelärarnes

m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, skall för ändamålet inrättas,

kan jag icke dela betänkligheterna hos direktionens flertal mot

att en sådan anstalt skulle hit förläggas. Derigenom skulle nemligen,

hvad direktionen beträffar, för densamma icke uppstå någon ökad fondförvaltning,

något, som måhända icke vore önskvärd!, utan endast dess

tid tagas ytterligare i anspråk för pröfning af ärenden i det hela lika

med sådana, som direktionen redan nu har att handlägga. Och hvad

tjenstemannapersonalen beträffar, skulle visserligen för densamma ökadt.

arbete beredas, men äfven detta i det hela af samma art som det, hvilket

nu åligger densamma. Det synes mig till och med med skäl kunna

sättas i fråga, huruvida icke genom en utvidgning af den hit förlagda

verksamheten en bättre indelning af göromålen på särskilda tjenstemän

skulle kunna åstadkommas än för närvarande, i det att med bättre fog

än nu kamrerarens göromål kunde begränsas till förstemansgöromål

jemte verkliga kamreraregöromål och kassörens till verkliga kassörsgöromål.

Genom den ifrågasatta tillökningen i arbete skulle nemligen

giltig anledning förefinnas att dels förvandla sekreterarens tjenst från

en bitjenst, som den nu är, till en hutvudsyssla, dels vid anstalterna

tillsätta en eller flere bokhållare. Om i fråga om kamrerare!) ensten det på

grund af de särskilda anstalternas allt jemt fortgående utveckling framdeles

skulle visa sig, att förstemans- och kamreraregöromålen icke skulle

kunna på en hand förenas, synes mig en delning af ifrågavarande tjenst

utan olägenhet kunna vid behof ega rum. Jag kan således icke finna

annat, än att en utvidgning af direktionens verksamhetsområde skulle

snarare underlätta än försvåra en ändamålsenlig organisation af den

under direktionen lydande förvaltningen.»

»Fortfarande hyser jag ock den uppfattningen, att det för pröfningen

af pensionsfrågorna måste vara en bestämd fördel, att densamma verkställes

af en direktion, som i sådana frågors behandling har en mångsidig

erfarenhet.»

Departementschefen har anfört, att då, undor förutsättning att

den direktionen underlydande tjenstepersonal lämpligen ökades, det

icke, på sätt jemväl direktionen funnit, borde möta oöfverstigliga svårigheter

för direktionen att öfvertaga anstaltens förvaltning, och då departe*

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 59

mentschefen, i likhet med reservanten, vore öfvertvgad om, att det för

pröfning af understödsfrågorna måste vara en bestämd fördel, att densamma

verkstäldes af en direktion, som i sådana frågors behandling

hade en mångsidig erfarenhet, syntes honom förvaltningen af anstalten

böra öfverlemnas af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,

på sätt år 1895 för den då föreslagna anstalten ifrågasatts.

Direktionen hade, oaktadt sitt afstyrkande, afgifvit förslag till

anstaltens organisation, för den händelse hvad af direktionen anförts

mot öfvertagande af anstaltens förvaltning icke skulle vinna afseende.

I detta hänseende hade direktionen erinrat, att det förslag till organisation

af den anstalt, som afsetts uti 1895 års proposition, utgått från den

förutsättning, att göromålen vid denna anstalt skulle till större eller

mindre del bestridas af tjenstemän, som voro gemensamma för denna

och småskolelärarnes in. 13. ålderdomsunderstödsanstalt, hvilken sistnämnda

stode under direktionens förvaltning. Som ställningen nu vore,

hade direktionen funnit en med den då ifrågasatta organisationen likartad

icke vara den ändamålsenligaste.

Härefter hade direktionen anfört:

»De förändringar i afseende å arbetets fördelning och löneanslagen,

som vid den nya anstaltens öfvertagande redan från början blefve nödvändiga,

torde, såvidt direktionen kan se, blifva ganska betydande.»

»Härom måste någon närmare redogörelse lemnas.»

»Hvad först angår kamreraren, skulle det åligga honom att vid den

nya anstalten bereda och föredraga alla inkommande ärenden samt att

i afseende å expeditionen, kassakontrolleringen och öfvervakandet af

arbetet i dess helhet utföra enahanda bestyr, som enligt gällande arbetsordning

eljest åligger honom i de hittills förvaltade pensionsanstalterna.

Ökningen i de göromål, som nu åligga kamreraren icke minst genom

bokföringen och till följd af penningeplaceringen uti de fondbildande

kassorna, hafva mer och mer tagit denne tjenstemans krafter i anspråk,

så att, utan afseende å nya uppgifter, det ansetts angeläget, att lättnad

i arbetet blefve honom beredd. Den andel af den nya förvaltningen,

som måsto falla på honom, gör det derföre rent af nödvändigt, att han

fritages från vissa nu åliggande arbeten. Hvad som främst af allt måste

flyttas på andra händer är kamrerarens skyldighet att upprätta hufvudräkenskapen

för de särskilda kassorna, ett arbete, som nu upptager

minst tre månader af den årliga arbetstiden och år från år blifvit så

betungande, att det endast med svårighet kunnat medhinnas. Naturligtvis

bör denne tjensteman fortfarande ansvara för att bokslut blir för hvarje

kassa eller anstalt i behörig tid och ordning upprättadt, men det skrif
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

39

och räknearbete, som härmed är förenadt, bör öfverflyttas till tjenstemän,

som jemväl i öfrigt skulle fylla de uppgifter, som i dylika verk tillkomma

bokhållare, och som lämpligen äfven borde här så benämnas.

Vidare bör kamreraren, som hittills i de flesta fall utarbetat de betänkanden

och yttranden, som direktionen haft att afgifva med anledning

af revisionsberättelser, organisationsärenden och andra ärenden,

som beröra frågor af mera principel art, vinna, om icke befrielse härifrån,

så åtminstone väsentlig lättnad i dessa arbeten, hvilket endast kan ske

derigenom, att dessa arbeten åläggas sekreteraren. Denne sistnämnde

tjenstemans löneförmåner, som nu jemväl afse hans uppdrag såsom

pensionskassornas ombudsman, borde väsentligen förhöjas, helst desamma

med afseende å det nu åliggande arbetet måste anses för knappt

tillmätta. Under antagande af den nu i sigte komna utvidgningen i förvaltningen,

torde vid en definitiv organisation af lönestaten en ganska

genomgripande förändring böra vidtagas med sekreterare- och ombudsmannatjensten.

Den synes böra så anordnas, att innehafvaren helt eller

hufvudsakligen dervid sysselsättes och erhåller en för utkomsten tillräcklig

aflöning, i stället för att sekreteraren och ombudsmannen nu

innehar jemväl annan beställning, som för honom och hans utkomst

kan anses såsom den hufvudsakliga.»

»Sekreteraregöromålen vid barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt,

om sådan kommer till stånd, torde blifva ganska omfattande,

ty man kan förutse, att ett stort antal dispensärenden här äro att förvänta,

och sådana ärenden vålla långt mera arbete än normala pensionsrättspröfningar.

Med hänsyn till dessa omständigheter torde anslaget

för sekreteraregöromålens bestridande böra ganska väsentligt ökas. I

särskild afsigt använder direktionen detta uttryck: ökadt anslag för sekreteraregöromålens

bestridande, ty direktionen finner det ovisst, huruvida

den nuvarande sekreteraren och ombudsmannen, hvars qvarblifvande

vid de uppdrag, han hittills under lång tid skött, direktionen har stor

anledning att värdera, skall kunna åtaga sig det ökade arbete, hvarom

här är fråga, utan måste man förutse, att så icke blir händelsen, och

att då, åtminstone tills vidare, en uppdelning af sekreteraregöromålen

måste föranstaltas.»

»Den nuvarande kassören och, bokhållaren synes icke heller kunna

påläggas andel i det ökade arbetet utan att vinna lättnad i vissa honom

nu åliggande bestyr. Då kassörsgöromålen måste vara de för honom

vigtigaste, gäller det äfven här att placera på andra händer arbeten,

som angå bokhålleriet. Att helt befria honom från sistberörda arbeten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

torde icke vara lämpligt, utan bör han helt visst fortfarande leda dem

och för deras rigtiga utförande bära det närmaste ansvaret. Det blir

ändock mycket, som kommer att hvila på denne tjensteman. I tidigare

underdåniga utlåtanden har framhållits, huru arbetet vid debitering och

uppbörd för eu dylik barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt måste

blifva synnerligen besvärligt, och detta gäller jemväl beträffande förslaget

i den uti vissa afseenden ändrade form, hvari detsamma nu framträder.

Uppbördsbeloppen komma att årligen vexla för alla betalningsskyldiga

kommuner, och någon utväg står icke här till buds att, såsom

vid de nu förvaltade kassorna, få uppbörden inom begränsade områden

i första hand verkstäld genom andra offentliga myndigheter, utan måste

debitering och uppbörd försiggå genom direkt kommunikation med alla

de kommuner, som för sina barnmorskor erhålla delaktighet i den nya

anstalten.»

»Det torde vara på sin plats att i detta sammanhang något beröra

sättet för understödens utbetalning, derom medicinalstyrelsen uti nu afgifna

förslag till grunder under punkten V oförändradt upptager hvad

som i samma afseende innehölls i nådiga propositionen till Riksdagen

år 1895, nemligen att understöden skola utbetalas halfårsvis samt att i

landsorten boende understödstagare må vara berättigad att från anstalten

få understödet med allmänna posten under rekommendation eller

assurans kostnadsfritt sig tillsändt. Liknande föreskrifter gälla för utbetalning

af understöden från småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

och mot lämpligheten af att de komma till användning

jemväl vid barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt torde i och för

sig intet vara att erinra. Men om här anstälde kassören skall sköta

liknande bestyr vid den tillämnade nya anstalten, måste utbetalningstiderna

för den på annat sätt bestämmas än uti de öfriga kassorna, der

de äro satta till juni och december månader. Ehuru med någon svårighet,

hafva samma utbetalningstider hittills kunnat uppehållas för hela

den hit förlagda pensionsförvaltningen, men om nu skulle tillkomma

en så talrik ny grupp, som barnmorskornas otvifvelaktligen skulle blifva,

och der, likasom i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, alla

utbetalningar komme att försiggå på ett och samma ställe utan förmedling

och hjelp af Konungens befallningshafvande i länen, blefve

det icke möjligt att på samma tider sköta jemväl dessa utbetalningar,

utan måste man derför redan från början vara beredd på att i nu berörda

afseende skilja denna anstalt från de öfriga. Och några svårigheter

synas ju knappast böra uppstå genom eu sådan anordning, exempelvis

att utbetalningarne skulle ske i maj och november månader.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande 7V:o 59.

41

»Af det ofvan1 anförda framgår, att direktionen anser, att, om

verksamheten skall utvidgas såsom nu ifrågasattes, väsentligt ökade

arbetskrafter böra anskaffas till uppehållande af bokhållaregöromålen vid

kassorna. Enligt gällande arbetsordning och lönestat är kassören nu

äfven bokhållare, och finnes dessutom vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

en särskild tjensteman för dylika göromål förordnad,

hvilken i sin egenskap af extra tjensteman vid de öfriga pensionsanstalterna

vid dem jemväl utför likartade arbeten. Då utan afseende

på, om nya uppgifter skulle föreläggas direktionen och dess tjensteman,

man varit betänkt uppå att till hjelp i arbetet både för kamreraren och

kassören inrätta en särskild bokhållaretj enst och dervid förena densamma

med den tjenst af lika beskaffenhet, som finnes anordnad vid

småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, så har dock meningen

varit, att på samma gång skulle antagas en extra tjensteman, på hvilken

kunde läggas vissa enklare, men ändock noggrannhet kräfvande arbeten,

som bokhållaren i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt uti

sin egenskap af e. o. tjensteman vid de öfriga anstalterna hittills ombesörjt.

Anställande af en ny arbetskraft har i hvarje händelse ansetts

behöflig! Men skulle härtill komma öfvertagandet af barnmorskornas

ålderdomsunderstödsanstalt, skulle helt visst behöfvas, att för nu berörda

ändamål två personer anstäldes med sådan kompetens och sådan aflöning,

att deras platser en gång vid definitiv reglering af lönestaten

kunde uppgå uti hvar sin bokhållaretj enst, och att dessutom funnes utväg

jemväl till aflöning åt extra biträden i mån af behof. Naturligtvis

skulle dock den nuvarande bokhållaretj ensten i småskolelärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalt uti en af de två nyssberörda tjensterna ingå

och inbegripas.»

»Att detta endast skulle tillföra embetsverket så mycket ny arbetsstyrka,

som vore af behofvet påkalladt, torde blifva uppenbart, om man

öfverskådar de göromål, som skulle på dessa båda tjenstemän fördelas.

Dessa göromål skulle nemligen omfatta diarieforing, upprättande af

hufvudräkenskapen för samtliga pensions- och understödsanstalterna,

hvilket arbete vid de fondbildande kassorna redan gifver sysselsättning

åt en person under flera månader, kontroll och biträde vid pensionsutbetalningarne

och i samband dermed biträde åt kassören vid granskningen

af Konungens befallningshafvandes ersättningsreqvisitioner för i

länen verkstälda pensionsutbetalningar, förandet af s. k. liggare, matriklar

och öfriga anteckningsböcker, ett arbete, som, särskildt beträffande den

föreslagna nya anstalten, måste upptaga mycken tid i följd af det sätt,

hvarpå uppbörden der skulle verkställas, upprättande af debiteringsBih.

till liiksd. Frat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

längderna och besörjande af härför nödig expedition, uppsättande af de s. k.

pensionsregleringarne, granskning af årsuppgifterna och skötsel af den

vidlyftiga korrespondens, som dermed är förenad, utförande af statistiska

arbeten m. m.» ^

»Hvad slutligen angår vaktmästarsysslorna, synas dessa mot skälig

förhöjning i arfvodet åtminstone tills vidare kunna bestridas af en person.»

Direktionen hade vidare förklarat, att direktionen icke nu funne

skäl att på annat sätt, än som innehölles uti direktionens föregående

utlåtande, beräkna vare sig organisationskostnaderna för ifrågavarande

understödsanstalt eller det årliga bidraget till samma anstalt för hyra,

extra biträden, ved, renskrifning m. m.

Med åberopande af det sålunda anförda hade direktionen framlagt

följande beräkning öfver de kostnader, som med inrättandet af en ålderdomsunderstödsanstalt

för barnmorskor i nu ifrågasatt form och omfattning

och med dess öfvertagande till förvaltning af direktionen skulle

blifva förenade:

Till organisationsköstnader för en gång .......................

Arljga kostnader:

till arfvode åt kamreraren .................................................

„ ökadt anslag för sekreteraregöromålens bestridande

„ arfvode åt kassören...............................................

„ aflöning åt bokhållarebiträden....................................

„ arfvode åt vaktmästare.............................................

„ hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus, städning,

skrifmaterialier in. m.............................

kronor 6,000: —

•n

v

ii

11

11

1,000: —

3,000: —

1,500: —

4,500: —

200: —

„ 3,000: —

hvartill skulle komma de arfvoden, som Kongl. Maj:t täcktes bestämma

för direktionens ledamöter.

Direktionen ■ hade slutligen anmärkt, att i dessa anslag inginge

poster eller delar deraf, som icke uteslutande föranleddes af den vidgade

verksamhet, som genom öfvertagandet af barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalts

förvaltning skulle uppkomma, utan som äfven eljest

skulle, om än i annan form, hafva framträdt, men att, när det ena som

det andra anslagskrafvet vore af den natur, att det borde genom statsmedel

ses till godo, och förhållandena angåfve, att omreglering af anslagen

till de under under direktionens vård stälda inrättningarne måste

i hvarje händelse inom icke aflägsen framtid vidtagas, denna sammanställning

af anslagsbehofven, för att icke säga sammanblandning deraf,

icke syntes böra väcka allt för stora betänkligheter, då den knappast

kunnat undvikas i det skick, ärendet nu förelåge.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

43

Anslutande sig till förslaget i 1895 års proposition, har departementschefen

hemstält, att följande bestämmelse i afseende å anstaltens styrelse

och förvaltning måtte föreslås:

att anstalten skulle förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning, samt att dervid skulle i tillämpliga delar och i alla

de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten

komme att särskildt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt

art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning vore gifna för

densamma och dess förvaltning.

Departementschefen har slutligen anfört, att arbetet inom den nya

anstalten syntes under den första tiden lämpligen kunna ordnas'' i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med det förslag, direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning i sådant afseende framstält. Med fastställande

af definitiv stat för anstalten syntes dock, på sätt direktionen äfven

ansett, böra anstå, intill dess tillräcklig erfarenhet vunnits. För de

första åren borde, i likhet med hvad som skett i fråga om småskolelärares

in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, endast af Riksdagen äskas

medgifvande för ett år i sänder, att Kongl. Maj:t måtte få bestämma

de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr kunde

varda erforderliga. Ett dylikt medgifvande syntes äfven böra begäras

för att bereda medicinalstyrelsen den förstärkning i arbetskrafter, som

under de första åren blefve behöflig för behandling af frågor om bestämmande

af barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning för tiden, innan

anstalten trädt i verksamhet. Bestridandet af dessa göromål, hvilka

antagligen skulle blifva rätt besvärliga, kunde nemligen, enligt hvad

departementschefen inhemtat, omöjligen af medicinalstyrelsen medhinnas

utan anlitande af extra biträde, till hvars godtgörande dock en summa

äf 3,000 kronor ansetts tillräcklig för de två första åren, hvarefter

sådant biträde borde kunna undvaras.

I det föregående hade omnämnts, att till understödskostnadens

bestridande kunde påräknas årligen omkring 50,000 kronor från kommunerna

och omkring 8,000 kronor från barnmorskorna. Uti 1895 års

förslag både hela det till understöd för första verksamhetsåret erforderliga

belopp antagits uppgå till 32,000 kronor. Af den redogörelse, som

nu lemnats för nu ifrågavarande anstalt, ansåge departementschefen

framgå, att motsvarande belopp under denna anstalts första verksamhetsår,

eller 1902. icke kunde antagas uppgå till eus så mycket. Vid sådant

förhållande syntes under detta år anstaltens ordinarie inkomster böra

blifva fullt tillräckliga för att betäcka icke blott utgifterna för. under
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

stödet, utan äfven förvaltnings- och organisationskostnaderna, i hvilka

senare jemväl syntes böra inbegripas ersättningen till biträde åt medicinalstyrelsen

för behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning

under tiden före 1902 års början. Då emellertid kommunernas

afgifter ej kunde beräknas komma anstalten till hända förr än under

loppet af juli månad, borde de dessförinnan behöfliga medlen af Kongl.

Maj:t anvisas såsom förskott utaf tillgängliga statsmedel, att godtgöras

af berörda afgifter, i den mån de under året komme att till anstalten

inflyta, eller, derest mot all förmodan sagda afgifter skulle befinnas

härför otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen. Skulle, såsom

sannolikt vore, för hvart och ett af de första åren uppstå öfverskott,

borde detta vid årets slut aflemnas till statskontoret för att der såsom

en anstaltens tillgång bokföras och i mån af behof användas till understödskostnaden

för följande år. Längre fram, då antalet understödstagare

blifvit så stort, att bidrag från statens sida blefve behöfligt,

borde beloppet af detta bidrag på förhand ungefärligen beräknas och

såsom förslagsanslag upptagas i riksstaten.

I enlighet med hvad sålunda anförts har departementschefen

hemstält:

ej mindre att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna

de nu angifna grunder för inrättande af en anstalt för beredande af

ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

än äfven att Kongl. Maj:t —med tillkännagifvande, dels att Kongl.

Maj:t, derest dessa grunder af Riksdagen godkändes, ämnade för den

nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet med desamma,

dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits angående

omfånget af de göromål, som tillhörde anstalten, samt dessa göromåls

lämpliga fördelning, komme att till Riksdagen afgifva förslag till stat

för anstalten, dels ock att Kongl. Maj :t, i den mån särskildt bidrag från

statsverket till anstaltens uppehållande blefve behöfligt, komme att till

Riksdagen aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt

anslag — täcktes, i afseende på de under år 1902 uppkommande

kostnader för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,

föreslå Riksdagen medgifva,

att Kongl. Maj:t finge för sistnämnda år bestämma de belopp, som

kunde varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens

förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för

behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o .59.

45

under nämnda år erforderliga medel måtte få af Kongl. Maj:t, i den

mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom

förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under

året till anstalten inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året

befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Herr statsministern friherre von Offer hav härefter till statsrådsprotokollet

yttrat följande:

»J a g hyser visserligen någon tvekan, huruvida det kan vara, strängt

taget, rätt att utan kommunernas hörande pålägga dem beskattning för

ett ändamål, som enligt mitt förmenande, är att anse såsom en kommunal

angelägenhet och som icke hvilar på någon allmän författning.

Men då Riksdagen aflåtit den nu föreliggande skrifvelsen, efter det

denna synpunkt blifvit vid frågans behandling under ett föregående

skede inom Riksdagen framhållen, finner jag mig icke kunna afstyrka

Kongl. Maj:t att aflåta nådig proposition i ämnet. Mot det framlagda

förslaget till sådan har jag i öfrigt icke något att erinra och ej heller

mot sjelfva saken, hvilken jag finner högeligen behjertansvärd.»

Frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt alla eller åtminstone

vissa barnmorskor har, på sätt i statsrådsprotokollet erinrats, upprepade

gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. 1888 års Riksdag

anhöll i skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta förslag till en allmän pensionsinrättning för barnmorskor jemte

förslag till de bidrag från staten, som derför kunde anses behöfliga.

Efter verkstäld utredning aflät Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag proposition

i ämnet, afseende ålderdomsunderstöd åt i Sverige legitimerade

barnmorskor, såväl med anställning hos kommun som enskildt praktiserande,

hvilka antingen åtnjutit aflöning till minst visst bestämdt belopp

eller ock i viss angifven omfattning utöfvat yrket. Statsutskottet

afstyrkte förslaget. Frågan förföll på grund af kamrarnes skiljaktiga

beslut. Derefter bragtes densamma under Riksdagens förnyade pröfning

genom motioner åren 1896 och 1898. De tillfälliga utskott, som vid

sistnämnda års riksdag behandlade motionerna i detta ämne, afstyrkte

dem visserligen. Likväl beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga under förnyad ompröfning, på

hvilket sätt ålderdomsunderstöd måtte lämpligen kunna beredas de i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, och till Riksdagen inkomma

med det förslag, hvartill undersökningen kunde gifva anledning.

Att tillfälle till erhållande af ålderdomsunderstöd bör åt sistnämnda

barnmorskor genom statens medverkan beredas, finner utskottet vara

af Riksdagen erkändt; och anser utskottet det äfven vara önskligt, att

åtgärder i sådant syfte må kunna inom en snar framtid bringas till

verkställighet. Oaktadt utskottet derför gerna skulle sett, att detsamma

genom ett tillstyrkande, åtminstone i hufvudsak, af det nu föreliggande

förslaget kunnat befordra frågans snabba lösning, finner sig utskottet

dock nödsakadt att mot en af de principer, på hvilka förslaget hvilar,

framställa en anmärkning af den, enligt utskottets mening, väsentliga

natur, att utskottet icke kan förorda, att samma förslag må af Riksdagen

antagas. Kostnaden för pensioneringen skall nemligen enligt

förslaget bestridas, förutom genom bidrag af staten och af barnmorskorna

sjelfva, genom obligatoriska afgifter från rikets samtliga kommuner, uträknade

efter ett öre för hvarje invånare; men detta sätt för kostnadsbidragens

uttagande af kommunerna anser utskottet knappast vara rätt förenligt

med den grundsats, att kommunerna ega sjelfva bestämma sin beskattning

för kommunala ändamål. Det torde nemligen få anses gifvet, att

pensionering af de i kommunernas tjenst anstälda barnmorskorna måste

i första hand och hufvudsakligen betraktas såsom ett ändamål, till

hvilket kommunerna böra ega frihet att efter egen önskan medverka.

Någon förpligtelse för kommunerna i detta afseende torde desto mindre

kunna påvisas, som skyldighet för kommun att anställa barnmorska ej

finnes lagligen stadgad. Denna anmärkning gäller samtliga kommuners

rätt. Förslagets antagande i denna del skulle derjemte i afseende å

vissa kommuner, innebära eu obillighet. Det finnes nemligen, enligt

hvad gjorda undersökningar gifva vid handen, dels åtskilliga kommuner,

som icke hafva barnmorskor hos sig anstälda på något af de i Kongl.

Maj:ts förslag föreskrifna sätt, dels ock ett stort antal kommuner, hvilka

icke aflöna sin barnmorska med så högt belopp som 200 kronor. Begge

dessa kategorier af kommuner skulle, enligt Kongl. Maj:ts nu föreliggande

förslag, tvingas att bidraga till barnmorskepensioneringen utan

att deraf för egen del erhålla någon forman.

Redan vid föregående skeden af denna pensioneringsfrågas behandling

inom Riksdagen hafva de nu angifna betänkligheterna blifvit

med styrka framhållna. Utskottet vill i sådant afseende erinra, hurusom

statsutskottet vid 1895 års riksdag härom yttrat, att enligt utskottets

åsigt staten icke lämplig-en borde pålägga kommunerna afgifter

för kommunala ändamål utan öfverlemna sådant till kommunernas egen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

47

sjelfstyrelse. I Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts vid 1898

års riksdag utlåtande (n:o 23) förekommer i detta hänseende följande

uttalande: »Hitintills hafva förslagen väsentligen gått i den rigtning,

att de för ålderdomsförsäkringen beräknade kostnaderna borde till största

delen vara kommunala och såsom sådana utan vidare obligatoriska. Att

icke minst sistnämnda bestämmelse känts såsom ingrepp på den kommunala

sjelfbestämmelserätten och för den skull framkallat kraftig gensaga,

må ej väcka förundran. Onekligen är här en ömtålig punkt, der

man så långt som möjligt bör undvika obehörigt tvång. På grund

häraf synas starka skäl förefinnas, att den löneförbättring, som ligger

innesluten i nu ifrågasatta ålderdomsunderstöd, måtte från kommuners

sida erhålla frivillighetens form, men med uppmuntrande bidrag från staten.

Så har ju i viss mån skett på folkskolans område. Der hafva vi länge

haft bestämmelser, att när skoldistriktet med ett visst belopp förhöjer

lönen, så kommer staten till hjelp med förökadt anslag. I detta ärende

skulle det kunna uttryckas så här, att när barnmorskedistriktet förbinder

sig till att lemna ett minimibelopp för barnmorskans ålderdomsförsörjning,

så kommer staten under vissa vilkor till mötes med ett från

dess sida fixeradt anslag.»

Derigenom att Riksdagen år 1898 till Kongl. Maj:t åflät ofvan

åberopade skrifvelse i ämnet, innefattande allenast begäran om ny

undersökning och eventuelt förslag, kan utskottet icke finna, att Riksdagen

måste anses hafva godkänt det sätt för afgifternas upptagande

från kommunerna, som Kongl. Maj:t år 1895 ifrågasatt och nu ånyo föreslagit.

Utskottet anser tvärtom de i nyssberördautskottsutlåtanden uttalade

åsigter innebära en rigtigare lösning af nu föreliggande spörsmål

och finner för denna sin uppfattning ytterligare stöd i direktionens öfver

folkskolelärarnes pensionsinrättning i statsrådsprotokollet återgifva uttalande

härom uti dess utlåtande öfver det nu föreliggande förslaget

(sid. 33 härofvan).

Utskottet anser alltså, att en organisation, som afser att bereda

ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor, icke bör fotas på

grundsatsen af obligatoriska bidrag från kommunerna, utan att det

tvärtom bör få bero af frivilliga beslut från kommunernas sida att för

sina barnmorskor deltaga i pensioneringen och för framtiden erlägga

de derför stadgade afgifter. Genom att sålunda bestämmanderätten i

detta afseende öfverlemna» åt kommunerna, torde äfven åtskilliga af

de betänkligheter i andra hänseenden, som kunnat framställas möt det

nu föreliggande förslaget, anses allägsnäde. Utskottet antager, att

omständigheterna skola af sig sj elfva leda derhän, att småningom det

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

öfvervägande flertalet af de barnmorskebeställningar, hvilkas innehafvare

skulle enligt det nu föreliggande förslaget vinna förmånen af ålderdomsunderstöd,

komma att genom kommunernas frivilliga beslut blifva tillförsäkrade

rätt till dylik förmån, och att alltså fördelarna för barnmorskekåren

i dess helhet komma att i allt fall blifva på ett för barnmorskorna

tillfredsställande sätt beaktade.

Den närmare anordningen af ålderdomsunderstödets beredande

torde, med iakttagande af berörda grundsats om kommunernas frivilliga

anslutning dertill, kunna tänkas genomförd på olika sätt. Tillämpningen

af nämnda grundsats synes å ena sidan icke vara oförenlig med den

organisation i öfrigt, som föreslagits i Kongl. Maj:ts nu föreliggande

framställning. Detta förslag måste dock i sådant fall undergå en ganska

genomgripande omarbetning, hvilken det icke tillkommer utskottet att

verkställa. Utskottet anser det emellertid å andra sidan vara önskvärdt,

att det må jemväl tagas under öfvervägande, huruvida icke möjligen

ett sådant pensioneringssystem, som Kongl. Maj:t i år i afseende å

sjuksköterskor föreslagit och som Riksdagen i hufvudsak gillat, bör

kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning. Sistnämnda

system synes i flera afseenden innebära högst beaktansvärda företräden;

men vill utskottet icke nu uttala någon åsigt om hvilketdera systemet,

som i afseende å beredande af ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande

barnmorskor kan vara att föredraga. På grund af dessa skål anser

utskottet, att Riksdagen bör hos Kongl. Maj:t göra framställning om

utarbetande och framläggande af ett på grundsatsen om kommunernas

frivilliga deltagande bygdt förslag till beredande af ålderdomsunderstöd

åt ifrågavarande barnmorskor antingen genom en sådan anstalt och

enligt den organisation i öfrigt, som Kongl. Maj:t för sådant ändamål

ifrågasatt, eller ock enligt ett sådant system som det, hvilket följts

vid beredande genom statens medverkan af pension åt vissa sjuksköterskor.

För den händelse det skulle befinnas nödvändigt eller fördelaktigast

att bibehålla det nu af Kongl. Maj:t föreslagna systemet, på antydt

sätt förändradt, anser sig utskottet böra framhålla vissa andra hänseenden,

i hvilka ändringar i Kongl. Maj:ts förslag synts utskottet önskvärda

eller åtminstone förtjenta att tagas under ompröfning.

De afgifter, som skola af barnmorskorna sjelfva erläggas och

hvilka Kongl. Maj:t föreslagit till 5 kronor för hvarje tjenstår, anser

utskottet, med hänsyn äfven till den under senare tid alltmera omfattade

grundsats, att tjensteinnehafvare böra efter förmåga sjelfva

bidraga till sin pensionering, böra sättas till högre belopp än som så
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

49

lunda föreslagits. Utskottet vill i sådant afseende erinra, att en afgift

af 10 kronor af statskontoret förordats, och att barnmorskorna sjelfva

år 1887 förklarat sig beredda att erlägga en sådan afgift, ehuru under

i viss mån olika förutsättningar mot de nuvarande.

Den rätt, som föreslagits att medgifvas stadskommun, att få delaktighet

i anstalten under vissa vilkor för barnmorska, som är anstäld

hos kommunen emot ersättning enligt viss taxa, synes böra utsträckas

att gälla alla kommuner.

Kong! Maj:t har föreslagit, att, om barnmorska, som förklarats

ega att från viss tid uppbära understöd, efter nämnda tid fortfar att

utöfva sitt yrke vid andra tillfällen, än då hennes biträde betingas af

nödfall (styrkt svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp)

hon skall förlora sin rätt till understöd för ett hälft år. Detta föreslagna

stadgande har hos utskottet väckt betänkligheter, beroende på

den vexlande tolkning, som torde kunna gifvas åt begreppet »nödfall».

Det synes nemligen, synnerligast på landsbygden, kunna gifvas tillfällen,

då en barnmorska, som åtnjuter ålderdomsunderstöd, anmodas och anser

sig icke kunna vägra att lemna sitt biträde vid förlossning, utan att

likväl egentlig svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp

kan anses föreligga. Att i afseende på dylika undantagsfall, som i allmänhet

torde få anses föranledda mera af deras intresse, hvilka anlita

barnmorskan, än i dennas eget, stadga så sträng påföljd för den sistnämnda

som viss tids förlust af understödet, anser utskottet vara föga

lämpligt. Då i 1895 års proposition föreslogs, att dylik påföljd ej skulle

inträda i annat fall, än då fler än 14 förlossningar under ett år verkstälts,

fordrades icke, att det skulle styrkas, att biträdet vid dessa varit

förorsakadt af nödfall. Vidare torde det böra beaktas, att, enär skyldighet

för barnmorska att vid viss ålder taga afsked i allmänhet icke

lärer vara bestämd, det skulle, derest förslagets ifrågavarande stadgande

bibehölles, kunna befaras, att barnmorska äfven efter erhållen rätt till

ålderdomsunderstöd skulle föredraga att qvarstanna i tjenst mot åtnjutande

af lön och med rätt till fri praktik framför att taga afsked och

derefter löpa äfventyret att förlora understödet, i fall hon lemnade

begärd förlossningshjelp. Slutligen bör äfven tagas i betraktande, att

exempelvis för läkare icke något förbud finnes att efter afsked och

vunnen pension fortsätta med enskild praktik. Med anledning häraf

anser utskottet ifrågavarande bestämmelse böra ur grunderna för ålderdomsunderstödets

beredande uteslutas.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bill. till Rik ad. Prat. 1901. 4 Sand. 1 Afd. 33 Höft.

7

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o

att Riksdagen, med* a fela g å Kongl. Maj:ts nu

förevarande framställning, må besluta att i skrifvelse

j till Kong!. Maj :t anhålla, att Kongl. Maj-rt täcktes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till beredande

af alderdomsunderstöd åt de i kommuners

tjenst eller å barnbördshus anställa barnmorskor, bygdt

på den grundsats att det må blifva beroende på frivilliga

beslut från kommunernas sida, huruvida de

skola medverka till att bereda Bina barnmorskor ifrågavarande

förmån och i så fall; förpligta sig ätt erlägga

de derför stadgade utgifter, samt i öfrigt anordnadt

vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det

af Kongl. Maj;t i sådant afseende nu framlagda förslag

eller ock i enlighet med det system, som af Riksdagen

innevarande år gillats beträffande pensionering af vissa

::, sjuksköterskor.

Stockholm den 19 april 1901.

O i,; /

På statsutskottets vägnar:

- nr •, V. sr:'' or ■ U; v rr

HUGO TAMM.

r, . \ . Ä. i.

it

uV i.

, r -I

hvissla t;.ilo :f

ir.

■o rf,'' ).''* Il-1 ‘.''.A j

X! :: i'' ; 1 : ill Olif r 1‘s''l i - >1

irtnlRp tfa .kitvha

l, ■ >" . m-ngithdul'' . d i '': - : i

s : i•; ) ipia: y;-for f.r; r."r

■Urnr LibUim för niU'': 1 ,

i • d jormiitoso s,i-.houi-S

STOCKHOLM ISAAC MAIiCUS’ BOKTUYCKKUI-AKTIEBOLAO, 1001.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.