Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till beredande åt lappar inom EnonteJas socken af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet.

1901-04-26 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1901:71, Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till beredande åt lappar inom EnonteJas socken af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

1

X:o 71.

Ank. till Riksdagens kansli den 26 april 1901 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

anslag till beredande åt lappar inom EnonteJas

socken af Norrbottens län af eftergift i viss

dem åliggande ersättningsskyldighet.

(2:a U. A.)

Uti en den 8 sistlidne mars aflåten proposition, (n:o 42,) har Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att på

extra stat för år 1 902 bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län bepröfvande användas till

beredande, i mån af behof, af eftergift i den lappar inom Enontekis socken

åliggande skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna

ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de bofastes egor inom

Norge.

Chefen för civildepartementet har till statsrådsprotokollet erinrat om

följande förhållanden:

Enligt förordningen rörande de lappar, som med renar flyttade emellan

de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883 skulle i

allmänhet skada, som af renar gjordes å de bofaste tillhöriga egor, ersättas

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 39 Häft. (N:is 71—73). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets tillitande N:0 TI.

2

af den eller dem, genom hvilkas renar skadan blifvit förorsakad, eller,

derest utredning derom ej kunde åstadkommas, af de lappar, hvilka vid

tiden för skadans föröfvande uppehållit sig i distriktet (§ 9). Sedan skyldigheten

att ersätta sådan skada blifvit genom dom eller förlikning faststäld,

utbetalades ersättningsbeloppet förskottsvis af vederbörande landshöfding

eller amtman i det rike, der skadan skett, hvarefter, så vidt betalningsskyldighet

ålagts undersåte i det andra riket, förskottet skulle genom vederbörande

landshöfding eller amtman i detta rike af allmänna medel återgäldas.

Sålunda utgifvet förskott kunde hos den betalningsskyldige indrifvas

på enahanda sätt, som vore bestämdt i fråga om skatter (§ 22).

Uti en till Kongl. Maj:t år ] 895 itigifven ansökning hade lapparne

i Jukkasjärvi socken af Norrbottens län anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes

efterskänka hvad af statsmedel uti ifrågavarande afseende för dem förskjutits

antingen helt och hållet eller till så stor del deraf, som efter

omständigheterna kunde anses vara med billighet öfverensstämmande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som anbefalts att

häröfver afgifva yttrande, hade i utlåtande af den 29 februari 1896 meddelat,

att svårighet jemväl mött att hos lapparne inom Enontekis lappmark

utfå de ansenliga ersättningsbelopp af ifrågavarande art, hvilka desse

hade att utgifva, hvarför Kongl Maj:ts befallningshafvande dels från länsmännen

i de båda nämnda lappmarksdistrikten infordrat redogörelser för

de åtgärder, som vidtagits för uttagande af utestående ersättningsbelopp,

äfvensom yttrande angående fortsatt indrifvande af dessa medel, dels ock

åt lappfogden inom länet uppdragit att i samråd med ofvannämnde länsmän

jemte tillkallade lappförmän eller ordningsmän eller nämndemän af

lappallmogen söka Utreda, huruvida någon eftergift i afseende å återbetalningen

af det utestående skadeersättningsbeloppet kundé vara af omständigheterna

påkallad, samt i sådan händelse afgifva förslag, hvilka bland

lapparne dylik eftergift med hänsyn till deras ekonomiska ställning kunde

anses böra medgifvas, äfvensom angående i hvilken mån eftergift kunde

höra ega rum.

Den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltade utredningen

hade verkstälts och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sitt förberörd

ä utlåtande, med stöd af hvad dervid Upplysts, yttrat beträffande förhållandena

inom Enontekis:

Af svenska staten förskjutna, då ännu utestående skadeersättningar

af ifrågavarande art uppginge till ett sammanlagdt belopp af 22,338

kronor 84 Öre, hvaraf det tillhörde lappar inom Enontekis att ansvara

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 71,

3

för 15,689 kronor 60 öre. Det vid 1894 års slut utestående motsvarande

beloppet utgjorde 18,784 kronor 85 öre. Enligt hvad Kongl. Maj:ts

befallningshafvande af länsmännens och lappfogdens yttrande inhemtat,

hade lapparne, ehuru de hyst den uppfattningen, att de ständigt till deras

nackdel afgjorda skadeersättningsanspråken varit öfverdrifvet höga och

stundom helt och hållet obefogade, likväl i allmänhet sökt, så långt i deras

förmåga stått, genom mindre afbetalningar å olika tider eller genom upplåning

af penningar återgälda de af staten förskjutna beloppen. Endast

ett fåtal hade dock varit i stånd att betala hela sin skuld, och för de

flesta hade denna ökats genom de årligen återkommande ersättningskrafven.

Under vintern 1893-^-1894, den för lapparne svåraste i mannaminne, då

snötäcket efter ihållande töväder och omedelbart derpå följande stark kyla

förvandlats till en ogenomtränglig isskorpa, hvarigenom renlafven blitvit

oåtkomlig, hade alla årskalfvar samt hälften af de vuxna renarne dött

och de qvarlefvande ej kunnat sammanhållas utan spridt sig åt alla håll

för att söka sig föda. Flere bland de mindre bemedlade lapparne hade

på detta sätt förlorat all sin egendom. Då intet funnes hos dessa att taga,

vore det uppenbart, att å dem belöpande andelar i ersättningsbeloppen

måste afskrifvas. Men bland de öfriga lapparne funnes inånga, hvilka

skulle bringas till armod genom tvångsåtgärder för restbeloppens indrifvande.

Lapparnes utarmande skulle derjemte i hög grad menligt återverka

på socknarnes ekonomi, enär lapparne, enligt öfverenskommelse,

sedan lång tid tillbaka i väsentlig mån bidroge till kommunal utgifterna

inom dessa socknar, der utskylderna, särskild^ till den för lapparne och

de bofaste gemensamma fattigvården, vore ytterst betungande. På grund

af hvad sålunda andragits syntes en eftergift i afseende å återbetalningen

af de utestående ersättningsbeloppen med nödvändighet vara af förhållandena

påkallad, hvaremot någon tvekan kunde råda, i hvilken mån en dylik

eftergift borde ega ruin. I detta afseende hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansett det hvarken nödigt eller nyttigt, att det af statsverket

förskjutna utestående beloppet i dess helhet atkortades, enär åtskilliga bland

de betalningsskyldige lapparne fortfarande vore i den ställning, att de

kunde betala på dem belöpande andelar, samt det för öfrigt kunde befaras,

att lapparne, i förhoppning att jemväl framgent erhålla eftergift af

ersättningar för de skador deras renar orsakade, skulle göra sig skyldiga

till liknöjdhet och försumlighet vid bevakningen af sina hjordar. I det

från lappfogden inkomna afkortningsförslaget hade hemstälts, att åt de vid

1894 års slut utestående ersättningsbeloppen tillhopa 7,257 kronor 47 öre

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

måtte eftergifvas, och skulle härvid tillgodokomma lappar inom Enontekis

3,848 kronor 23 öre. Då detta förslag, enligt hvad lappfogden meddelat,

uppgjorts med största hänsyn till hvars och ens afbetalningsförmåga, hade

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra tillstyrka bifall till hvad

lappfogden sålunda föreslagit.

Enligt ofvan omförmälda af lappfogden i samråd med vederbörande

kyrkoherdar och länsmän äfvensom ordningsmän, förmän och nämndemän

bland lappallmogen uppgjorda afkortningsförslag skulle inom Enontekis

socken eftergift meddelas 118 personer med belopp vexlande mellan 51

öre och 150 kronor.

Sedan statskontoret uti infordradt utlåtande, under hufvudsakligt instämmande

med Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hemstält, att Kong].

Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition om beviljande för ifrågavarande

ändamål af ett anslag till afrundadt belopp af högst 7,300 kronor,

hade dåvarande chefen för civildepartementet inför Kongl. Maj:t anmält

ärendet den 17 april 1896 och dervid yttrat:

Då af hvad i ärendet förekommit enligt departementschefens mening

framginge, att lapparne, hvilkas existensvilkor under de senaste åren till

följd af ogynsamma väderleksförhållanden varit synnerligen svåra, icke

kunde till fullo gälda ifrågavarande ersättningsbelopp utan att en stor del

af dem bringades till fullständigt armod, syntes statens mellankomst vara

nödig för att befria dem, i mån af behof, från skyldigheten att återgälda

nämnda belopp; och som Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig kunna

biträda det af lappfogden uppgjorda afkortningsförslaget såsom upprättadt

med noga tagen hänsyn till de ersättningsskyldiges ekonomiska ställning,

ansåge departementschefen samma förslag kunna i hufvudsak följas.

Kongl. Maj:t hade, enligt hvad af statsrådsprotokollet vidare inhemtas,

beslutit att i proposition föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1897

bevilja ett anslag af 7,300 kronor, att användas till beredande åt lappar

inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar, hvilka deraf vore i behof, af

eftergift i dem åliggande skyldighet att återgälda af statsmedel förskjutna

ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de bofastes egor inom

Norge.

Riksdagen hade beviljat det af Kongl. Maj:t äskade anslaget under

uttalande af den tillförsigt, att eftergift af ifrågavarande, lapparne åliggande

ersättningsskyldighet icke komme att beviljas i andra fall, än der

verkligt behof gjorde det nödvändigt.

Genom bref den 5 juni 1896 hade Kongl. Maj:t bemyndigat sin

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

5

befallningshafvande att, mot redovisningsskyldighet, i statskontoret lyfta

ifrågavarande anslag å 7,300 kronor samt använda beloppet på sätt Riksdagen

medgifvit; och hade statskontoret sedermera till Kongl. Majrts befallningshafvande

utanordnat anslaget med undantag af en ännu i statskontoret

innestående återstod af 85 kronor 23 öre.

Vidare har chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet meddelat,

hurusom lappen Per Gustafsson Blind, å Enontekis lappallmoges

vägnar, uti en till kommunalstämman i Enontekis socken den 15 september

1900 afbiten skrift, som sedermera öfverlemnats till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Norrbottens län, anhållit om kommunalstämmans

yttrande, huruvida icke staten borde, med behjertande af nämnda lappars

nuvarande nödstälda belägenhet, efterskänka en del af de dem ådömda

och af svenska staten förskjutna mycket stora skadeersättningar till bofaste

i Norge, hvilka ersättningar då uppginge till i det allra närmaste

10,000 kronor, förutom hvad lapparne under sistlidne sommar ålagts att

utgifva, hvarvid tillika anförts att, om dessa skadeersättningar indrefves,

följden otvifvelaktigt blefve den, att största delen af socknens lappar skulle

utarmas och falla fattigvården till last; att lapparne icke ansåge sig böra

anhålla om efterskänkande af de ersättningar, som tillkommit från 1896

års ingång, utan af de äldre obetalda skadeersättningar, som qvarstode

från tiden före nämnda år, uppgående till sammanlagdt 8,730 kronor

40 öre; samt att, om deras ansökning beviljades, de kunde hoppas på en

dräglig om ock efter nuvarande förhållanden tarflig utkomst; och hade

kommunalstämman på det varmaste tillstyrkt den föreslagna afskrifningsåtgärden

och såsom skäl derför anfört, att socknens lappallmoge allt sedan

det svåra olycksåret 1893—1894 till den grad försvagats i ekonomiskt

afseende, att de, som ännu vore skattdragande, knappast hade hälften qvar

af den renegendom, som de egt före nämnda olycksår, och de fleste af de

på den tiden mindre renegarne nu nedsjunkit till understödstagare och

fattighjon; samt att, derest nu ifrågavarande återstod af ersättningarna

skulle blifva föremål för indrifning, de nuvarande skattelapparne skulle

icke allenast drabbas af sina egna skadeersättningar utan ock nödgas erlägga

den andel af ersättningarna, som belöpte sig på dem, som nu mera

saknade tillgångar, och följden häraf skulle blifva en ytterligare ökning

af den redan hårdt tryckande fattigvårdstungan.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län hade, enligt hvad

af statsrådsprotokollet inhemtas, med skrifvelse af den 22 sistlidne januari

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

till Kongl. Maj:t öfverlemnat denna framställning jemte af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande infordrade yttranden från lappfogden i länet och krono''

fogden i Torneå fögderi, af hvilka yttranden inhemtades:

att lappfogden anfört, hurusom den minskning i renmängden, som

flere hvarandra följande ogynsamma betesår medfört, jemte de betydande

skadeersättningar af ifrågavarande slag, som äfven efter år 1896 uttagits,

den dryga fattigvårdstungan och ej minst den synnerligen stränga tillämpningen

af den finska gräns6pärrningslagen så försämrat lapparnes i Enom

tekis ställning, att de fleste af dem nu mera måste anses fattiga, i stället

för att allmän välmåga förut bland dem rådt, och att Enontekis lappar

syntes hotas af allmän fattigdom, samt att indrifning af det intill år 1896

uppkomna skadeersättningsbelopp hos de få lappar, som ännu kunde anses

i någon män ega tillgång till dess gäldande, utan tvifvel skulle hafva till

följd hela lappallmogens i socknen utarmande och renmängdens sänkning

till ett minimum; samt

att kronofogden uti sitt den BO december 1900 dagtecknade yttrande

meddelat, att Enontekis lappar på sista åren genom olyckor och andra

vidriga förhållanden så gått tillbaka, att fara vore för handen, att de snart

skulle fullständigt gå under; att olyckorna börjat under vintern 1893—

1894, då i följd af svår »flen» från tidigt på hösten omkring 50,000 större

och mindre renar dött af svält, hvarefter alla kalfvar, som födts på våren,

äfven omkommit i följd deraf att de svaga mödrarna icke kunnat lifnära

dem; att en ytterst sträng tillämpning af den finska gränsafspärrningslagen

verkat derhän, dels att de allra flesta från Norge förut inflyttade betalningskraffiga

lappar nödgats återflytta till Norge, efterlemnande ett stort

antal medellösa, som fallit fattigvården till last, dels att de talrika Köngämälappar,

som sedan gammalt alla vintrar betat sina renar på finskt

område, nödgats uteslutande hålla sig inom Enontekis, hvarigenom renlafmarkerna

blifvit allt för mycket inskränkta för det antal renar, som måste

söka sin föda inom kommunen, så att renlaf ven i det närmaste tagit slut;

att renlafvens successiva minskning efter olycksåret 1895 hufvudsakligen

orsakat, att renskötseln derefter ej kunnat repa sig och antagligen aldrig

kunde komma att göra det, synnerligast som lapparne år från år blefve

mer och mer kringskurna under somrarne i Norge, der man ock med

yttersta stränghet ådömde ersättningarna; att lapparne i Torneå lapp''

marker innevarande vinter å nyo, i följd deraf att alla betesmarker vore

täckta af flen, hade att kämpa emot mycket stora svårigheter, hvilkas

verkningar man icke kunde beräkna förr än tidigast nästa sommar; samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o fl.

1

att man dröjt med uttagandet af nu ifrågavarande ersättningar, under förhoppning

att renskötseln skulle gå framåt så pass, att någon del kunde

årligen uttagas utan att förorsaka, att alla lappar och en del bofaste blefve

fattighjon, men att denna förhoppning ej gått i fullbordan.

För egen del hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med åberopande

af hvad som i frågan yttrats af länets lappfogde och kronofogden i Torneå

fögderi, hvilka båda hade en på långvarig erfarenhet grundad kännedom

om lapparnes ställning, anfört, bland annat, att, då de ännu utestående

oguldna skadeersättningsbeloppen uppginge till ej mindre än 9,689 kronor

27 öre, lapparne i Enontekis, med tanke på omöjligheten att utgöra dessa

belopp utan att blifva alldeles utarmade, ansett sin enda räddning vara,

ätt staten trädde hjelpande emellan uti deras betryck; att beloppet af de

ännu utestående skadeersättningar, som tillkommit före år 1896, nu rätteligen

uppginge till 7,566 kronor 40 öre; att frågan om lapparnes försättande

uti en dreglig ekonomisk ställning vore af vigt, icke blott för

dem sjelfva, utan ock för staten, för hvars nordligare trakter deras näring

Vore betydelsefull; samt att denna fråga ock hade en humanitär betydelse,

som ej finge förbises; och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt,

att nyssnämnda belopp 7,566, kronor 40 öre, måtte af staten efterskänkas.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl nu infordrats, hade i

sitt utlåtande af den 8 nästlidne februari anfört, att hvad sålunda i ärendet

förekommit enligt statskontorets mening ådagalagt behofvet af att staten

än en gång trädde hjelpande emellan för att lindra Enontekis lappallmoges

betryck. Visserligen afsåge den nu föreslagna eftergiften hela återstående

beloppet af de före 1896 förskjutna skadeersättningarna, men då af vederbörande

lappfogdes och kronofogdes yttranden torde framgå, att de före

nämnda år tillkomna skadeersättningar redan indrifvits i så stor utsträckning,

som ansetts skäligen kunna ega ruin, samt, för den händelse i något

fall den föreslagna eftergiften skulle visa sig obehöflig, pröfningen häraf

torde kunna öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ansåge sig

statskontoret ej böra i annan mån föreslå någon nedsättning i det af

Kongl. Majtts befallningshafvande till efterskänkande föreslagna beloppet,

än att detsamma — helst, Som ofvan vore nämndt, af det år 1896 beviljade

anslaget ännu återstode 85 kronor 23 öre — afjemnades till

7,500 kronor.

Statskontoret hade på grund deraf hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes

i propositionen föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1902 bevilja

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

bepröfvande användas till beredande, i män af behof, af eftergift i den

vissa lappar inom Enontekis socken åliggande skyldighet att återgälda af

statsmedel före år 1896 förskjutna ersättningar för skador, som af renar

föröfvats å de bofastes egor inom Norge.

För egen del har departementschefen ansett, att af hvad handlingarna

i ärendet sålunda utvisade framginge, ej mindre att det icke varit möjligt

för vederbörande myndigheter att, utan ett för hela orten olycksbringande

skadande af lapparnes hufvudsakliga förvärfskälla, renskötseln, indrifva

något nämnvärdt större belopp, än som skett, af de Enontekis lappar

åliggande skadeersättningarna, än äfven att detta förhållande icke till

någon väsentlig del föranledts af lapparnes egna åtgöranden utan nästan

uteslutande berott på yttre, oundvikliga eller åtminstone svårundvikliga

omständigheter, såsom för renskötsel högst ogynsamma naturförhållanden,

de stora skadeersättningar, som lapparne äfven på senaste tiden årligen

måst utgifva till de bofaste i Norge, samt de svårigheter, som beredts

lapparne i grannländerna. Dessa omständigheter ansåge departementschefen

göra det för staten nödvändigt att träda ytterligare hjelpande emellan

genom efterskänkande, så långt Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvade

behöflig!, af ännu qvarstående fordringar för ifrågavarande förskotterade

skadeersättningar.

På grund häraf hemstälde departementschefen om aflåtande till Riksdagen

af förevarande proposition.

På de skäl, som i statsrådsprotokollet blifvit anförda, hemställer

utskottet

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande

proposition, må på extra stat för år 1902

bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län bepröfvande

användas till beredande, i mån af behof, af eftergift

i den lappar inom Enontekis socken åliggande skyldighet

att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna

ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de

bofastes egor inom Norge.

Stockholm den 26 april 1901.

På statsutskottets vägnar:

P. PEHRSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.