Utlåtande, med anledning af två inom Riksdagen väckta motioner afseende inrättande af dels en regelbunden ångbåtsförbindelse mellan Stockholm och Reval, dels ock en ångfärjeförbindelse mellan hamn i Skåne och Lybeck. ‘ ■ V. " '' ■ *. •
1901-04-30 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1901:79, Utlåtande, med anledning af två inom Riksdagen väckta motioner afseende inrättande af dels en regelbunden ångbåtsförbindelse mellan Stockholm och Reval, dels ock en ångfärjeförbindelse mellan hamn i Skåne och Lybeck. ‘ ■ V. " '' ■ *. •
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
1
N:o 79.
Ank. till Riksd. kansli deu 30 april 1901, kl. 3 e. Ed.
Utlåtande, med anledning af två inom Riksdagen väckta motioner
afseende inrättande af dels en regelbunden ångbåtsförbindelse
mellan Stockholm och Reval, dels ock en ångfärjeförbindelse
mellan hamn i Skåne och Lybeck.
‘ ■ V. " '' ■ *. • (l:a U. A.)
l:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o
94), hvilken blifvit till utskottet hänvisad, har herr G. O. Wallenberg
föreslagit, att Riksdagen för upprättande af en regelbunden förbindelse
mellan Stockholm och Reval måtte anvisa ett belopp att utgå för 10
år med 310,000 kronor årligen och under de vilkor, som Kongb Maj:t
pröfvade erforderliga, börande linien ställas under kongl. jernvägs^
styrelsens kontroll. t
Motionären har till stöd för sin framställning anfört följande:
Handelsbalansen hade under de senaste åren på ett beklagligt sätt
visat tendens i ogynsam rigtning. Man hade ansett, att orsaken härtill
skulle ligga i den för stora konsumtionen inom landet af importerade
varor, uppkommen till följd deraf, att de så kallade goda tiderna möjliggjort
bättre lefnadsförhållanden. Men man skulle äfven hafva väntat
sig, att arbetsprodukten i motsvarande grad blifvit större och att motsvarande
export uppkommit. Detta förhållande vore emellertid i läng^- den icke hållbart, och motionären trodde för egen del icke, att ett
Bih. till Riksd, Prof, 1901. 4 Sami. 1 Afä. 44 Käft. (N:o 79). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
sådant missförhållande skulle kunna göra sig gällande, om icke någon
missbildning hos vårt ekonomiska lif förefunnes.
En liflig efterfrågan på industriens alster hade öfverallt gjort sig
gällande på verldsmarknaden. Prisen å våra trävaror samt jern och
stålvaror hade varit de bästa möjliga, och våra verkstäder och fabriker
hade haft fullt upp med att göra. Detta oaktadt hade tillfredsställelsen
hos industriidkarne icke varit den man väntat. Farhågor hade yppats
angående framtiden, och man hade hyst sådana hufvudsakligast öfver
att det gått så trögt med afsättningen af våra hel- och halffabrikat till
utlandet. Dessa farhågor hade hämmande inverkat på utvecklingen.
Redan för öfver två år sedan hade dessa fått ett uttryck i åtskilliga
bruksegares genom jernkontoret till Kong!. Maj:t ingifna skrivelser
angående förbättrade kommunikationer till Ryssland.
Motionären vore fullt öfvertygad om att bruksegarne och jernkontoret
haft rätt i att söka missförhållandena hos bristande kommunikationer
till våra närgränsande länder. Handels- och sjöfartskomitén hade
ock sysselsatt sig med dessa angelägenheter och för sin del tillstyrkt, att
kommunikationerna så väl till Ryssland som till Tyskland borde förbättras.
Komiténs betänkande beträffande de åtgärder, som erfordrades för upphjelpande
af handeln, hade dock närmast tagit form i förslag till upprättande
af förbindelser till norra och södra Amerika samt till Ostindien.
Och åt undersökningen af kostnaden för dylika förbindelser hade komitén
egnat en omständlig pröfning. Beträffande förbindelserna till de närmare
länderna hade deremot icke fullständiga kalkyler framlagts. Då
motionären i motsats till komiténs flertal ansåge linierna till de aflägsna
länderna af vida mindre betydelse än upprättandet af goda kommunikationer
till våra grannländer, hade han i afgifven reservation framlagt
sina betänkligheter gent emot de förra och en detaljerad utredning angående
de senare. För honom syntes nemligen likgiltigt, om 1,000
tons gods passerade gränsen för att vidare befordras till Kina eller om
destinationsorten vore Ryssland, Tyskland eller Danmark. Lika mycket
guld eller utländska valutor tillfördes landet i begge fallen, och handelsbalansen
finge deraf samma inverkan. Men hvad som deremot vore
visst, vore, att exporten af 1,000 tons gods till Kina vore förenad med betydligt
mycket mera besvär, kostnad och risk än samma qvantitet till
de närgränsande länderna.
Då nu exporten till särskildt Ryssland enligt föreliggande utredning
vore ytterst obetydlig och då motionären befarade, att Kongl. Maj:t vid
framläggande af förslag, grundadt på handels- och sjöfartskomiténs utlåtande,
vid det förhållande, att komitén egnat så mycken uppmärksamhet
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
3
åt linierna till de aflägsna länderna, skulle stanna i valet och qvalet beträffande
de närmare, så hade detta föranledt motionären att i framlagd
motion få utrönt, huruvida icke den meningen inom Riksdagen gjorde
sig gällande, att man borde taga ett litet steg först, innan man toge i
tu med ett stort, mera omfattande och framför allt mera dyrbart.
Denna motionärens åsigt, som han i reservation anfört, hade sålunda
motiverats:
Frågan om subventioner af statsverket hade alltid ansetts vara af
synnerligen grannlaga natur. I utlandet hade sådana under vissa tidsperioder
anlitats, och det hade icke förnekas, att subventioners beviljande
af allmänna medel varit till stort gagn för handeln och sjöfartsnäringen.
Men hvad som vore nyttigt i dag vore icke alltid nyttigt ett
år härefter, och derför hade man utan tvifvel kunnat spåra, att åsigterna
utomlands angående nödvändigheten af subventioners beviljande icke
framträdde så skarpt nu som för 15 år sedan. Dermed vore dock icke
bevisadt, att hos oss i vissa fall systemet med subventioner icke behöfde
tillgripas, ty med afseende på handelns utveckling läte det sig
icke göra att öfverhoppa vissa skeden af utvecklingens jemna gång.
Hvad den stora internationella sjöfarten beträffade, löde den mindre
under den jemna utvecklingens lag än många andra näringar, derför
att det element, på hvilket den bedrefves, numera vore en gemensam
egendom, öppen för alla; och fraktmarknaden stode en och hvar till
buds, förmedlad genom den elektriska gnistan, lika väl i Stockholm
som i London eller Hamburg. Här vore endast fråga om att den behöfliga
materielen funnes. Dess mer eller mindre fördelaktiga användning
komme sedan att bero på kunskaperna och erfarenheten hos
redarne. Det vore således jemförelsevis få faktorer, som med afseende
på den stora sjöfarten inverkade. Skeppsredareverksamheten vore icke
en näring, som behöfde läras från far till son i många led, och för densamma
gälde icke ovilkorligen, att en redare med 60 år på nacken
måste vara mera framstående än 30-åringen. Endast energi och den
vakna blicken samt det flitiga inhemtandet af hela verldens marknadsläge
utgjorde underlaget för kompetensen. Det hade derför visat sig,
att vissa länder, såsom Norge och i synnerhet Tyskland, kunnat på
synnerligen kort tid komma att intaga framstående platser inom de sjöfartsidkande
nationernas led, hvilket för motionären bevisade, alt om
man velat en utveckling i den rigtningen, så funnes inga tekniska hinder
för saken. Visserligen vore han den förste att framhålla, att befintligheten
af en duglig kustbefolkning vore ett vigtigt underlag för sjöfarts
-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
näringens- utveckling, och icke kunde det jäfvas, att denna omständighet,
hvad beträffade Norge, hade sin stora betydelse. Men om Tyskland
hade man aldrig kunnat påstå, att det egt en sjöfarande kustbefolkning.
Det hade uppfostrat en sådan, då man der i landet kommit till insigt
om den stora betydelsen af sjöfarten, och om få uttalanden syntes man
i Tyskland vara så enig som om den af tyske kejsaren gifna parollen:
»Unser e Zukunft liegt auf dem Wasser.» ......
I båda dessa länder hade man förstått att anskaffa det nödiga
kapitalet. I Tyskland, derför att tillräckliga kapital alltid funnes disponibla,
då deras framgångsrika användande vore att påräkna. I Norge,
derför att öfriga näringar icke haft sådana förutsättningar som just
denna. Och hvad man sjelf icke haft, det hade man anskaffat utifrån, ty
rederinäringen, rätt bedrifven, skulle, det hade man insett, i allmänhet
gifva så stor vinst, att man alltid kunde batala den utländske kapitalisten
en rätt hög ränta och ändock hafva god behållning. Motionären hade
alltid derför ansett såsom fåvitskt det hos oss ofta förekommande
klandret, då det vore tal om att norrmännen till stor del icke egde sin
handelsmarin. Faktum vore emellertid, att de förtjenat betydliga belopp
på den transaktion, som af dem utförts, och det skulle antagligen om
några år kunna bevisas, då man kunde öfverskåda saken opartiskt, att
landet icke allenast räddat sig ur en brydsam belägenhet med otillfredsställande
handelsbalans och i öfrigt ogynsamma konjunkturer för industri
och handel, utan till och med kommit till välstånd för att icke säga
rikedom. Det hade varit sjöfarten, som åstadkommit detta.
På ett helt annat sätt stälde sig frågan om eu utveckling af handeln.
Dess teknik vore oändligt mycket mer komplicerad. I motsats
till att befraktaren af ett fartyg i allmän fraktfart endast kräfde få
manipulationer, få telegram och ett fåtal förhandlingar, fordrade varuutbytet
ett oerhördt arbete. Köpmannen, som vore mellanhand mellan
producenten och konsumenten, kunde icke med eu helt enkelt telegrafisk
förfrågan göra sig underrättad om, huruvida en så och så stor qvantitet
af en vara erfordrades. Han måste genom studier, vidsträckta resor
och otaliga besök hos sina, på vidt skilda orter bosatta kunder studera
deras smak, vanor och föreställningssätt. Och om i en trakt smakrigtningarna
eller vanorna skulle vara så olika, att det utförande af
hans artikel, som passat för A, ej passade för B, så måste han å andra
orter eller genom mellanhänder uppsöka afnämare för dessa artiklar
för att få en order tillräckligt stor, för att dess utförande hos producenten
skulle löna sig. Den stora utvecklingen hos industrien och
dermed förenade prisfall nödvändiggjorde nemligen, att varuomsättningen
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
5
skedde i stort; det kunde aldrig löna sig att igångsätta ett varuutbyte
med sijiå qvantiteter. Kostnaderna skulle då blifva för stora och vinsten,
bortfalla. Köpmannens arbete vore emellertid dermed icke slut. Hade
han lyckats anskaffa ett tillräckligt antal afnämare, så gälde för honom
sedan att förmedla dessas smak och intressen till producenten. Han
måste upplysa och undervisa denne om hvad marknaden fordrade. Väl
ansåges det i många fall, i synnerhet hos de större fabrikanterna, att
dessa sjelfva skulle inhemta kännedom hos konsumenten om nyss nämnda
omständigheter, och vi hörde ofta omtalas, att jernbruk utsände sin
förste ingeniör för ett dylikt ändamål. Motionären trodde emellertid
icke, att deraf i allmänhet vunnits önskadt resultat, åtminstone icke då
sådana resor företoges endast hvart tredje eller fjerde år. Endast en
oaflåtlig och fortgående förbindelse med konsumenten kunde på ett
tillfyllestgörande sätt förhindra, att marknaden förlorades. Konkurrenter
uppträdde nemligen och underbjöde eller utbjöde förbättrade artiklar,
och skulle marknaden icke förloras, måste antingen varan förbättras i
jemnhöjd med konkurrentens eller ock prisnedsättningen utjemnas.
Detta vore köpmannens vigtiga uppgift. Eu icke mindre sådan bestode
deri att alltjemt uppsöka nya kunder.
Fastän det, som nyss nämnts, kunde sägas egentligen icke hafva
med ämnet att göra, ansåge sig dock motionären böra anföra dessa
synpunkter för att kunna bevisa, hvad han sedermera skulle komma
till. Han hade velat ådagalägga köpmannens stora mission och vigt
för industriens utveckling, och lian kunde för att bestyrka detta icke
anföra bättre förebilder än England och Tyskland. I synnerhet det
sistnämnda landet syntes hafva sin kunskapsrika och dugliga köpmannakår
att tacka för sin storartade utveckling.
För att emellertid köpmannen skulle kunna utföra allt detta, måste
honom gifvas de nödiga verktygen i handen. Ett af dessa vore den
näringsfrihet, som vi numera åtnjöte. Men ett annat kanske ändå
vigtigare vore goda kommunikationer.
Då motionären inginge på denna fråga, ville han genast för
resonnementets skull utkasta det påståendet, att man hos oss, med afseende
på de kommunikationer, som köpmännen behöfde, hade försummat
mycket, och detta påstående ville han bevisa, i trots af att med afseende
på folkmängden intet land i hela verlden gjort så mycket för sina
kommunikationer som just vårt. De årligen utkommande statistika
redogörelserna ådagalade, att järnvägsnätet vore det mest storartade
och att dess utveckling alltjemt fortginge. Statsmagterna visade sitt
intresse i detta hänseende genom att snart sagdt utan gräns bidraga
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
med kapital. Anläggandet af jernvägar, de månde vara af hvad beskaffenhet
som helst eller ligga i hvilken som helst afkrok af landet, funne
alltid gynnare eller tillräckligt kapital. Ur kulturel synpunkt vore
härom ej annat än godt att säga, men ifrågasättas kunde, om man icke
i många fall gått allt för långt eller om man af de utlagda medlen
haft den nytta som påräknats. På sådant sätt syntes honom bra många
millioner användts mera för behaget, att en landsdels befolkning skulle
kunna åka på jernväg i stället för med skjuts, än för nödvändigheten
af handelsomsättning; och i detta läge ju i och för sig intet ondt, för
så vidt man kunde anse, att landet hade råd dertill. Hvarken vår
handelsomsättning eller handelsbalansen hade deraf nytta, ty jernvägsnätet
omsatte hufvudsakligast varor inom landet. Nu hade emellertid
uppgiften för handels- och sjöfartskomitén icke varit det kulturella intresset,
utan det nationalekonomiska, och derför hade motionären sökt ådagalägga,
huru vigtigt det vore för köpmannen, d. v. s. förmedlaren af vår
varuomsättning, att hafva goda kommunikationer. För denna vore det
icke nog, att man inrättade goda kommunikationer till gränsen, utan
man måste gå utöfver denna — man måste draga ut jernvägarne öfver
hafven. Det vore detta, som icke beaktades; det vore detta, som måste
göras.
I det allmänna föreställningssättet inginge, att, om en jernväg
ledde till en sjöstad och denna stode i förbindelse med orter i främmande
länder medelst ångbåtar, så funnes en användbar handelsförbindelse.
Det vore emellerlid icke så. Allt för många omständigheter
och hinder förefunnes för att en dylik anordning skulle kunna kännetecknas
såsom en modern kommunikationsled, användbar för handelsändamål.
För att belysa detta ville motionären såsom exempel framhålla,
huru föga gagneliga vi i dag skulle anse samfärdsmedlen mellan
Stockholm och Malmö, om tågförbindelse mellan dessa städer endast
funnes en gång i veckan, eller om å nyss nämnda trafikled ett afbrott
måste göras i Nässjö för omlastning af gods eller om de resande der
måste uppehålla sig öfver natten. Exemplet, tillämpadt på våra förbindelser
utöfver våra gränser, kunde väl icke nekas vara slående.
Det ådagalade, att hvad som hvarje dag skedde, nemligen att de varor,
hvilka fördes till Göteborg, stannade i jernvägens magasiner, der de
måste omhändertagas af en särskild, dertill befullmägtigad person samt,
efter att hafva magasinerats i staden kanske en vecka, fördes ombord
på en ångare för att vidare befordras, icke vore modernt. Nog skulle
det väcka bra mycken ovilja, om gods behöfde sålunda behandlas i
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
7
Nässjö. Motionären kunde ej finna mera fog för att lägga en dylik
handelsgräns i Göteborg eller någon annan sjöstad än i Nässjö.
Varuomsättningen finge icke känna sådana gränser, der de icke
oundgängligen vore nödvändiga, såsom exempelvis för den transoceana
trafiken. Att uppehåll i transocean fart måste uppstå, berodde emellertid
på den omständigheten, att man exempelvis på en linie emellan
Hamburg och Newyork icke kunde expediera en ångare för hvarje dag,
dels derför att det vore för kostbart, dels ock derför att det vore omöjligt
att anordna tillräckligt snabb lastning och lossning af så stora
fartyg. Den tekniska fulländningen vore nog derför relativ. Men det
vore å andra sidan stor skilnad mellan transoceant varuutbyte och det
som försigginge till våra närmaste afsättningsområden.
På grund af hvad sålunda anförts, ansåge motionären det vara
af hufvudsaklig betydelse att erhålla fullt regelbundna förbindelser utöfver
våra gränser med våra jernvägsförbindelser inom landet. De
borde vara dagliga såväl till Ryssland som till Tyskland, och att ernå
detta läge hvarken inom omöjlighetens gräns, ej heller vore kostnaderna
derför så fruktansvärda. För att emellertid dylika förbindelser skulle
vara af den nytta, som motionären önskade ådagalägga, måste de hafva
naturen af att vara sannskyldiga »jernvägar öfver däfven». Att en omlastning
måste ske, när varan skulle öfvergå från land till haf, borde
icke hafva någon inverkan för varuafsändaren. Han borde icke behöfva
vidtala särskilda ombud för varornas magasinering eller omhändertagande;
allt sådant måste ombestyras af kommunikatiousförvaltningarna,
så att varornas obehindrade framförande öfver allt egde rum. Detta
hörde icke till det outförbara, äfven om direkt samtrafik i den mening,
att väglängderna sammanlades, med ett sådant land som Ryssland icke
skulle kunna vinnas. Ty lika såväl som nu genom enskildt aftal
varan kunde tullbehandlas och vidare försändas till det inre af ett närbeläget
land, lika väl kunde detta ombesörjas genom aftal mellan kommunikationsförvaltningarna.
Beqvämligheten af en sådan anordning
läge i öppen dag. I stället för att en härvarande fabrikant genom
korrespondens behöfde anskaffa ett särskildt ombud å det främmande
landets gräns, kunde han erhålla nödiga upplysningar om fraktkostnader
m. m. vid stationen, der varan inlemnades. Att en sådan anordning
för öfrigt vore utförbar, hade ådagalagts genom våra grannar danskarne,
som sig till fördel icke allenast träffat aftal i dylik rigtning, utan äfven
förstått att länka de svenska varutransporterna så, att dessa i åtminstone
två rigtningar så godt som måste föras genom deras land. Om
än en dylik anordning för oss i visst afseende kunde anses såsom be
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
qvarn, så hade den dock många och betänkliga skuggsidor genom att
vi komme i kommersiell beroende.
Såge vi till exempel på huru vi skött vår smörexport, och uppdroge
en jemförelse med huru danskarne skött sin, så skulle vi finna,
att från det att vi på 70-talet båda stått ganska lågt, ja, så lågt, att
knappast någon export försiggått alls från de båda länderna, så hade man i
Danmark kommit upp till en exportsiffra af 160 millioner kronor per
år, då vi ej hunnit längre än i närheten af 40 millioner. På samma sätt
med en annan landtmannaprodukt, ägghandeln. Danskarne exporterade
af denna vara för 20 millioner kronor, då vi importerade för flera
millioner. Att detta berodde på öfverlägsenheten hos deras kommunikationer
och hos deras köpmän, lede intet tvifvel. Men det vore
också visst, att äfven om vi hade lika framstående köpmän som danskarne,
så skulle dessa icke kunna åstadkomma någon afsevärd ändring
af siffrorna, så länge som vi försummade att anordna regelbundna
kommunikationer till de angränsande länderna.
Huru vigtigt det vore att komma så direkt som möjligt till afsättningsorten,
kunde äfven genom slående exempel visas, just med
afseende på vår smörexport. Smörproducenten i södra Sverige hade
tillgång till samtrafiktaxor öfver Danmark till England, på samma sätt
som den danske smörproducenten. Men han begagnade sig såsom
regel icke häraf, utan föredroge att sälja sitt smör till köpmannen i
Köpenhamn. Sålunda såldes af de 40 millioner kronor smör, som vi
årligen exporterade, icke mindre än för 15 millioner kronor till danska
mellanhänder. Dessa hade emellertid intet intresse af att afsätta den
svenska varan framför den danska, och följden deraf blefve både att
sämre pris erhölles och att marknaden inskränktes. Om i dess ställe
de svenska producenterna stode i mera direkt förbindelse med konsumenterna,
så skulle utan tvifvel bättre pris ernås. Men äfven om så
ej skulle kunna ske, så vore väl bättre att för befrämjande af våra
intressen bättre förbindelser anskaffades med exempelvis driftiga tyska
köpmän i stället för att öfverlemna våra intressen i händerna på våra
konkurrenter. Motionären syftade härvid på att i synnerhet smörexporten
från södra Sverige borde förmedelst ångfärjor i direkta vagnar
ledas öfver Lfibeck till Hamburg och England förmedelst från Hamburgs
frihamn redan nu hvarje dag afgående båtar. Vi erhölle då en
kraftig hjelp just inom det område, der vi sjelfva vore svaga, nemligen
köpmannens, och det lede intet tvifvel, att Hamburgs driftiga köpmän
skulle beflita sig om att uppsöka nya kunder i England och kraftigt
förhjelpa oss att konkurrera om den engelska smörmarknaden. Han
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
9
afsåge emellertid att i ett annat sammanhang återkomma till denna
vigtiga angelägenhet och hade endast velat antyda utförandet.
I det föregående hade motionären, enligt hvad han vidare yttrat,
sökt ådagalägga, huru stor och vigtig frågan vnre om upprättandet af
goda kommunikationer utöfver landets gränser.
Han hade ock framhållit, att den stora sjöfarten i och för sig
enligt hans förmenande vore en så god näring, att den icke annat än
i undantagsfall borde behöfva någon direkt hjelp i annat afseende än
anskaffande af kapital och modernisering af befintliga institutioner.
Men härvid syftade han endast på allmän fraktfart och ville uttryckligen
framhålla, att man måste bestämdt skilja emellan sådan sjöfart, som
bedrefves för sjöfartens egen skull, och sådan, som bedretves för
handeln. Den sistnämnda hade helt andra betingelser. Den vore icke
längre att anse såsom sjöfart i detta ords allmänna mening, utan den
vore att anse såsom ett jern vägsföretag eller låt vara en kommunikationslinie.
Men likasom det vore ådagalagdt, att jernvägsdrift utan
regelbundenhet och dagliga förut faststälda afgångstider skulle vara
något onaturligt och i hvarje fall icke motsvara sitt ändamål, lika
kraftigt önskade motionären framhålla, att ett utsträckande af våra
jernvägar öfver våra gränser och till närliggande länder ovilkorligen
måste lyda samma lagar och fylla samma uppgifter som de å land belägna
kommunikationerna. Det komme att taga tid att här i landet
få detta föreställningssätt erkändt, ty det vore för oss så nytt; men
det blefve eu oeftergiflig nödvändighet, för så vidt vår exportindustri
icke skulle gå under och för så vidt vi önskade ett upphjelpande af
vår nuvarande beklagliga handelsbalans till utlandet.
Detta uttalande finge emellertid icke tagas absolut efter orden
eller sådana konklusioner deraf dragas, som att vi borde inrätta regelbundna
linier till Ostasien, Sydamerika eller till andra transmarina
platser, utan motionärens påstående vore begränsadt till oss närmast
liggande länder och kunde ej gälla andra, förr än vi till äfventyrs
skulle få sådana intressen längre bort, som då kunde gifva fog för utsträckta
kommunikationer. Så hade Norge i ganska utsträckt grad
gifvit subventioner åt sjöfartsföretag, hufvudsakligast på egna kuster
eller med närliggande länder. I ett enda fall hade man gått längre,
nemligen med den spanska linien. Anledningen härtill vore emellertid
uppenbar. Norge hade funnit, att det katolska och till följd deraf
mycket fiskätande Spanien behöfde så stor tillförsel af fisk, att man
med fördel kunde utbjuda den norska i konkurrensen med fiskvaror,
Bih. till Riksd. Prof. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
lemnade från England, Frankrike och Medelhafsländerna. Derför hade
den linien inrättats, och det hade äfven blifvit ådagalagdt, att den
beredt landet stora fördelar.
Men helt annorlunda stälde sig frågan enligt motionärens förmenande,
när man här i Sverige bringat på tal upprättandet af direkta förbindelser
emellan Sverige och så aflägsna platser som i Ostasien och La Flata.
Här förelåge intet sådant verkligt underlag för dylika linier som exempelvis
för de länder, som hade betydande kolonier. Ej heller hade såsom
under Frihetstiden den svenska handeln tagit den rigtningen, att den
slagit sig särskildt på dessa trakter, en rigtning som för öfrigt hufvudsakligen
afsett import och icke export. Och ändock hade under de senaste
åren oupphörligen ropet efter sådana linier hörts. Knappast en
enda af de under senaste åren utsända handelsstipendiaterna hade underlåtit
att efter kort vistelse i något af de transmarina länderna genast
framslunga påståendet, att en afsevärd afsättning af svenska produkter
skulle kunna påräknas, om endast direkta förbindelser funnes från vårt
land. Man hade pekat på det lilla Danmark och icke utan afund framhållit,
att vi borde hafva kunnat åstadkomma lika mycket som detta. Men
man hade dervid förbisett, att de danska linierna tillkommit efter ett storartadt
och grundligt arbete, åsyftande handelns upphjelpande. Danskarne
hade hvad vi saknade, nemligen en lifskraft^ och duglig köpmanskår,
som genom resor och noggranna studier förskaffat sig insigt om
dylik handel. Och de hade vidare sökt sådana politiska förbindelser,
som erfordrades för att icke blottställa en liten nations undersåte i
dessa halfbarbariska trakter. Häraf syntes återigen, huru komplicerade
dessa saker vore; om den danska-ostasiatiska linien komme att bära
sig, syntes detta bero på att den endast vore ett komplement till andra
merkantila storartade företag i Siarn och Kina, så att linien icke i och
för sig behöfde bära alla dermed förenade utgifter.
Skulle derför sträfvandena gå i den rigtningen, att vi skulle
sysselsätta oss i mycket aflägsna länder, så borde spörsmålet behandlas
sålunda; att vi med all kraft sträfvade efter att skaffa oss handel med
dessa länder och afsättning derstädes af våra produkter; att vi derför
genom utsändande af skickliga, tekniskt bildade personer undersökte
möjligheten deraf — icke genom oerfarna handelsstipendiater — och
att vi derefter slutligen, sedan handeln visat sig uppblomstrande, sysselsatte
oss med frågan om inrättandet af egna linier.
I den ordningen ansåge motionären, att komitén bort behandla
ifrågavarande spörsmål, och det vore derför han hyst så stora betänkligheter
vid saken i fråga, att han ansett sig böra deröfver uttala särskild
mening.
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
11
Då emellertid frågan blifvit så mycket ventilerad i pressen och
man och man emellan — dock utan föregående undersökning — och
då den synts för många vara så tilltalande, vore det så mycket mer
angeläget att grundligt utreda densamma. Han hade derför deltagit i
utarbetandet af kostnadsuppgifter för upprättandet af dylika linier, och
fastän som regel kalkylerade utgifter i högst väsentlig mån understege
blifvande verkliga, så ansåge han dock, att de af komitén framlagda
siffrorna vore så nära de verkliga, att på dem kunde grundas en föreställning
om utgiftssidan. Hvad beträffade inkomstsidan, hade han
deremot stora betänkligheter. Först och främst kunde det väl icke
sägas vara af behofvet påkalladt att upprätta en linie, när man i kalkylen
måste taga sin tillflykt till de inkomster, som kunde uppkomma
genom inlastande af varor i ett på vägen beläget handelscentrum.
Visserligen kunde häremot invändas, att afsättningen till Ostasien och
La Platå icke varit stor, derför att direkta linier icke funnits. Varorna
kunde hafva befordrats öfver Hamburg, Antwerpen eller någon engelsk
hamnstad och redovisats i statistiken såsom export till dessa länder.
Men äfven om statistiken (se tabell 4 till bihang 4 af Sveriges utrikes
handel), utvisande å sidan 107 endast en varuomsättning till dessa
länder för 1898 af 476,925 respektive 720,837 kronor, icke skulle angifva
all omsättning, så vore dock antagligt, att de verkliga siffrorna
vore oväsentligt högre. Motionären för sin del såge ej heller någon
utsigt till att detta i någon väsentlig mån skulle förändra sig.
Han kunde emellertid icke neka till att det vore ganska motbjudande
att behöfva opponera sig mot planer på dylika företag, hvilka
otvifvelaktigt skulle åtminstone tills vidare uppfylla mången med stolthet
och komma de fosterländska känslorna att svalla. Men han kunde icke
undgå att taga i betraktande, huru betänkligt det skulle gestalta sig
den dag, då vi blefve tvungna att lägga upp eller försälj a dessa fartyg
och då vi skidle se de en gång så stora förhoppningarna grusade; och
detta komme att ske, om vi nu eller under de närmaste åren anordnade
dylika förbindelser. Om deremot de nödvändiga förutsättningarna, nemligen
en utvecklad handel och kännedom om dessa länder, skulle komma
att blifva till finnandes, då, men först då, skulle han blifva den ifrigaste
förkämpen för inrättandet af behöfliga kommunikationer. Han ville derjemte
visa, att vi kunde komma derhän utan att löpa de risker, som
ett för tidigt inrättande af storartade anordningar skulle hafva till följd.
Om t. ex. en ny grufva började bearbetas i närheten af Gellivare-banan,
kunde det icke ifrågasättas att anlägga en ny jernväg ner till hafvet,
utan man transporterade den brutna malmen förmedelst en bibana till
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
hufvudbanan, åtminstone så länge som trafiken på denna icke vore större,
än att godsmängden kunde framföras. På samma sätt hade lian tänkt
sig, att det vore naturligare att till redan befintliga stora stråkvägar för
handeln från Tyskland, Belgien, England och till och med Danmark
inrätta goda förbindelser. De å dessa linier trafikerande stora ångarne
hade endast sällan fylda lastrum, åtminstone icke på utgående, och
kunde derför lemna godt tillfälle för befordran af våra industriartiklar.
De varor deremot, som beräknats för hemresan, vore alla af sådan
natur, att de billigare kunde befordras genom ångfartyg i allmän
fraktfart eller genom segelfartyg, än genom dyrbara subventionerade
linier. Häremot hade man hufvudsakligast endast haft eu invändning,
nemligen att varorna vid omlastningen kunde taga skada. Då emellertid
det hufvudsakligaste exportgodset bestode af jern- och stålvaror, och
då det icke kunde bestridas, att man genom särskilda åtgärder, såsom
en särskild agents anställande och ett magasins upprättande för varornas
förvarande på omlastningsorten, för ett jemförelsevis ringa belopp
skulle kunna få denna olägenhet utjemnad, så syntes innebörden af
denna invändning icke hafva någon bärvidd. Jemförde man derjemte
på så sätt uppkomna kostnader — låt vara, att dessa skulle uppgå
till 1, 2 eller 3 kronor per ton af exporteradt gods, eller således högst
12,000 kronor — med beloppet af det statsunderstöd, som enligt uträkningen
behöfde vara 810,628 kronor, och dervid ville erkänna, att
den nyss nämnda olägenheten af omlastningen skulle kunna vara afhjelpt
genom att träffa förbättrade anordningar vid omlastningen, så
förefölle det, som om denna såsom väsentlig framhållna olägenhet icke
fordrade allt för stort afseende.
Ungefär samma förhållande gjorde sig gällande med alla de i
komitéförslaget ifrågasatta linierna.
Det vore gifvet, att man vid upprättandet af dylika linier särskild!
ansåge som tungt vägande skäl dem, som ådagalade, att vår
export deraf skulle kunna draga nytta. Men undersökte man då den
mängd gods, som i kalkylerna beräknats kunna exporteras från Sverige,
så framginge, att
till Syd-Amerika skulle exporteras........................ 8,000 ton
till New-York.............................................................. 5,400 „
på den Ostasiatiska linien....................................... 4,000 „
Sammanstäldes nu dessa siffror med de subventionsbelopp, som
staten behöfde vidkännas för att få till stånd en dylik export på det
föreslagna sättet, eller respektive:
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
13
för Syd-Amerikanska limen ....................... kronor 769,200
,, New-York-linien .......................... „ 436,861
„ Ostasiatiska linien................................... „ 810,628
så visade sig, att kostnaden för hvarje ton exporteradt gods blefve
för Sydamerikanska linien ............ kronor 96: 15 per ton
„ New-York-linien ....................... „ 80: 9 0 „ „
„ Ostasiatiska linien..................... „ 202:6 5 „ „
Orimligheten af dessa siffror hade motionären för sin del svårt
att förmildra, då inga sådana omständigheter förelåge, som, enligt hvad
han ofvan anfört, borde inverka och hade inverkat för andra länder,
nemligen antingen koloni-intressen eller speciella handelsintressen.
Sedan motionären förklarat sig i detta sammanhang med afsigt
lemna alldeles ur räkningen hvad som blifvit anfördt, alternativt rörande
en linie till Finland, emedan förutsättningen för den af komitén antydda
linien Gefle—Räfsö, nemligen en jernväg emellan Björneborg
och dess hamnplats Räfsö, ännu icke förefunnes, har han öfvergått till
behandlingen af förslag till att sammanbinda det svenska och det ryska
jernvägsnätet genom en ångbåtslinie Stockholm—Reval.
Fasthållande såsom sin bestämda grundsats vid dylika liniera
inrättande, att deras vigtigaste ändamål vore att sammanknyta jervägslinierna
inom tvenne genom hafvet åtskilda länder, ansåge motionären
såsom oafvisligt, att det närmaste afståndet skulle väljas. Härutinnan
delade han således fullkomligt jernkontorets, exportföreningens och de
konsulers mening, som yttrat sig i frågan.
Mot den här ofvan uttalade åsigten, att en dylik förbindelse
skulle verka som en »jernväg öfver hafvet» och att samma anknytningspunkter
blefve använda hela året om, borde ingen allvarlig invändning
kunna göras. Det vore först genom en långt drifven regelbundenhet,
som förbindelsen öfver sjön kunde med afseende på transportvärde
blifva likstäld med förbindelsen på land. Det finge derjemte icke förglömmas,
huru vigtigt vid kommunikationer i allmänhet det vore, för
deras tillvaro, att deras tidtabeller spredes bland allmänheten i så
vidsträckta kretsar som möjligt. Ingen ovisshet finge förefinnas om
eu linies tillvaro och om turernas regelbundenhet. I motsatt fall hade
linien för handelsverlden icke det värde och kunde icke påräkna den
alltjemt fortgående ökning af trafik, som eljest erfarenheten ådagalado
kunde komma en god kommunikationsled till del.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
Å andra sidan måste också tagas i betraktande det större eller
mindre intresse för förbindelsen, som skulle kunna påräknas från de
jernvägsförvaltningar, med hvilka förbindelsen skulle stå i samtrafik.
På deri svenska sidan vore ju icke ifrågasatt någon annan punkt än
Stockholm annat än för det fall, att isen skulle lägga hinder i vägen.
Men på ryska sidan skulle båtarna, enligt komiténs uttalande, än gå
till Reval och än till S:t Petersburg. Under dylika förhållanden syntes
icke kunna påräknas så fördelaktigt samtrafiksaftal med den ryska jernvägsförvaltning,
som dirigerade banorna, som hade Reval till slutpunkt.
Dessa skulle utan tvifvel anse sig förhindrade att uppgöra aftal om
samtrafik, synnerligast till eller från det inre af Ryssland, då bestämda
grunder för godsdirigeringen icke kunde fastställas. Äfven borde tagas i
betraktande, att om de ryska banorna kunde påräkna inkomst af godstrafiken
emellan Reval och det inre af Ryssland under hela året, så
blefve deras intresse för förbindelsen utan tvifvel större, än om förbindelsen
finge mera temporär natur. Och det ådagalade utan tvifvel
mycket större allvar i uppsåtet att skapa goda kommunikationer emellan
länderna, om man framkomme med förslag till förbindelser med fullständig
regelbundenhet och täta turer än med sådaut, som hade smak
af hugskott och allt för mycket påminde om tillvägagåendet, då linien
Vestervik—Libau upprättades.
Då i yttrandet föreslagits, att Libau eller Windau borde ifrågakomma,
ville motionären bemärka, att såväl till Libau som Riga danska
linier vore inrättade, hvadan vi genom att använda någon af dessa hamnar
till öfverfartsort skulle komma i kollision med den danska handeln.
Då detta icke vore fallet med Reval, syntes denna omständighet äfven
böra tala till förmån för Reval, hvilket samhälle under dylika förhållanden
skulle få intresse af handeln på Sverige. Reval hade 85,000
invånare, vor6 förbundet med S:t Petersburg och det inre af Ryssland
med en jernväg af utmärkt beskaffenhet. Emellan Reval och S:t Petersburg
ginge tre genomgående persontåg dagligen i hvardera rigtningen.
Af dessa vore ett nattåg försedt med goda sofvagnar. Vid stationen
Gatschina, cirka 45 kilometer söder om S:t Petersburg å Petersburg—
Revalbanan, utginge en grenbana till den stora hufvudsträckan Petersburg—Moskwa.
Varor, som skulle till det inre af Ryssland, behöfde
således aldrig passera genom S:t Petersburg, utan kunde befordras
direkt till sina respektive destinationsorter.
Hamnanläggningarna i Reval hade, enligt hvad motionären inhemtat
af de nyaste kartorna, blifvit fullbordade och vore af modernaste
beskaffenhet med skjul för varuuppläggning samt ordentlig tillgång på
Statsutskottets Utlåtande N:o. 79.
15
hamnspår. Hamnen vore från sjön fullständigt skyddad af tre vågbrytare,
kvilket vore nödvändigt, emedan den läge på öppna kusten. Härigenom
borde den vintertiden vara temligen tillgänglig, emedan sjöhäfningen
minskade olägenheterna med isens sammanfrysande. Att emellertid
hamnen vintertiden ofta vore besvärad af is, syntes icke vara tvifvel
underkastadt. Hamnen hade emellertid sedan flere år egt en isbrytare
af betydliga dimensioner.
Våglängden emellan Stockholm och Reval vore cirka 350 kilometer
eller omkring 200 Jatitudminuter. Denna vägsträcka vore med en 12
knops båt kunna tillryggaläggas på 18 timmar, hvadan färden emellan
Stockholm och Petersburg via Reval pr båt och pr bana borde kunna
försiggå på 30 timmar, hvari blifvit inberäknade ett uppehåll af två
timmar i Reval, behöfligt för tullbehandling samt för eventuel försening.
På grund af denna väsentliga förkortning i fartid emellan Stockholm
och S:t Petersburg, borde kunna påräknas åtminstone sommartiden en
icke oafsevärd passageraretrafik. Äfven för posten borde betydande
fördelar uppstå. I afseende å passageraretrafiken skulle dock denna
linie icke med framgång kunna konkurrera med de finska linierna,
emedan dessa till stor de! ginge inomskärs. Motionären ansåge emellertid,
att linien hade så pass stor betydelse äfven för passageraretrafiken,
att båtande borde förses med passagerareinredning, ty oafsedt den betydande
tidsvinsten och att tågförbindelserna emellan Reval och S:t
Petersburg vore vida öfverlägsna dem emellan Hangö och S:t Petersburg,
borde priset via Reval kunna ställas mycket billigare än via Hangö.
För godstrafiken vore deremot den ifrågavarande linien af allra
största betydelse. Af komitébetänkandet framginge, att varuomsättningen
med Ryssland alltför långsamt stigit under de sista 25 åren.
Alla syntes derjemte vara eniga derom, att Ryssland borde vara det
vigtigaste afsättningsområdet för våra produkter, hvartill borde läggas, att
billigt pris i Östersjöprovinserna å lifsförnödenheter, särskild^ å kött,
skulle för Stockholm bereda stora fördelar. Detta bestyrktes af den
icke oafsevärda fördel, som linierna emellan Östersjöprovinserna och
Köpenhamn beredde för den danska smörexporten på så sätt, att
danskarne derifrån förskaffade sig billigt smör för konsumtion i deras
land, och blefve de derigenom i stånd att exportera nästan allt det
smör de kunde producera. Motionären framkastade dervid frågan, huruvida
ej nedgången i smörexporten derigenom skulle hämmas. Nedgången
i vår export hade ju ansetts härröra af ökad konsumtion inom
landet. Och vore det ej för landet en affär att kunna importera ett
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
prisbilligt smör för att samtidigt vara i stånd att öka den exporterade
qvantiteten, hvilken på den engelska marknaden betingade väsentligen
högre pris?
För att förbindelsen skulle kunna vara gagnelig för varuutbytet
fordrades emellertid icke allenast regelbundenhet, utan äfven tillräckligt
täta turer. Motionären vore derför icke belåten med komiténs uttalande,
att turer borde anordnas »minst en gång i veckan», och han vore
vidare icke belåten med att komitén approximativt anslagit linien hafva
ett värde för handeln af 75,000 kronor. Då komitén icke grundat sin
åsigt om beloppet på framlåga beräkningar, ville han derför i det följande
söka utreda hvad den kostade och dess betydelse.
De siffror, som för en sammanställning behöfde användas, kunde
med afseende på utgifternas belopp något så när noggrant angifvas.
Inkomsterna deremot vore vida svårare att beräkna, men erinrade
motionären dervid, att de trafikberäkningar, som uppgjorts för jernvägarne,
i allmänhet visat sig öfverstiga förhoppningarna. Han tillskrefve
detta uteslutande en kommunikationslinies regelbundenhet och ansåge,
att en fullt regelbunden båtlinie med täta turer borde med afseende på
trafikens tillväxt kunna anses lyda samma lagar, som gälde för jernvägarne.
Saknades regelbundenheten eller vore turerna icke tillräckligt
täta eller om samtrafiksaftal med jernvägarne skulle saknas, bortfölle
naturligtvis äfven rättigheten att räkna med nyss angifna förutsättningar.
Motionären ville först framlägga kalkyler öfver utgifterna för
tvenne båtar med en tur i hvardera rigtningen och skulle derefter visa,
hvartill kostnaden skulle komma att uppgå för att erhålla 4 turer i
veckan i hvardera rigtningen.
Skulle en tur i veckan inrättas i hvardera rigtningen, kunde
detta utan ringaste ansträngning utföras af en båt. Den andra båten
komme då att ligga i reserv.
Förutsättningar:
Tvenne ångare, hvaraf den ena skulle fullgöra eu tur i veckan
i hvardera rigtningen, distans 200 latitud-minuter, beräknad fartid
18 timmar, fartygens kostnad cirka 350,000 kronor hvardera, maskinkraft
900 indikerade hästkrafter. Befrielse från alla afgifter till stater,
kommuner eller hamnar.
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
17
Utgifter:
Hyror:
1 befälhafvare..................
1 styrman .......................
2 styrmän å, 1,200 ........
1 maskinist.......................
2 maskinister å 1,500 ..
6 eldare å 720 .............
6 däcksgastar å 720 .....
2 städerskor å 300........
samt på reservbåten:
1 befälhafvare .................
1 maskinist......................
» 2 eldare å 720 ..............
2 däcksgastar å 720 .....
1 städerska å 300 ........
kronor 5,000
11
1,800
17
2,400
11
2,500
11
3,000
11
4,320
M
4,320
n
600
11
5,000
11
2,500
11
1,440
11
1,440
V
300
Öfrig besättning å reservbåten, då denna skulle
tjenstgöra, borde anskaffas för tillfället eller
lånas från hufvudbåten.
kronor 34,620
Kosthåll:
för 28 man å 1,25 per man per dag....................... „ 12,775
Kol:
å 0,8 kilogram per ind. hkr —
1372 ton per resa........................ 1,404 ton
vinschar, värmeledning och kök ... 296 „
Summa 1,700 ton å 22 ,, 37,400
Diverse i maskin:
15 procent af kolkostnaden ........................................ kronor 5,610
Diverse på däck;
trossar, rengöring, ^hackning etc........................... ,, 5,000
Arbetspenningar:
beräknade efter 100 ton för hvarje resa: 10,400
ton å 1 krona in och 1 krona ut .............................. ,, 20,800
Tvätt............................................................................................... ,, 1,000
Reparationer och haveri.............................................................. ,, 5,000
Diverse............................................................................................ „ 5,000
Transport kronor 127,205
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 3
18
Btatsutskottets Utlåtande N:o 79.
bemanning, kosthåll m. ro., då den toges i anspråk
...........................................................................
5 procent ränta å 700,000 ..................................
ii
1»
11
Transport kronor 127,205
Assurans: 7 procent å 350,000 kronor + 2 procent för
reservbåten å 350,000 kronor....................................
Annonsering .............................................................................
Afskrifning 7 procent..........................................................
Administration och kontor:
styrelse .........................................kronor 8,000
2 tjensteman å 2,000 ................. „ 4,000
trycksaker...................................... „ 3,000
Däckning och målning:
2 gånger å 800 ...................................................
Underhåll ..................................................................
Omkostnader för reservbåten
it
ii
31,500
8,000
49,000
15.000
1,600
10.000
10*000
35,000
Summa kronor 287,305
Förutsättningar:
Tre ångare, hvaraf 2 skulle fullgöra 4 turer i veckan i hvardera
rigtningen och en ligga i reserv. I öfrigt lika med föregående.
Hyror:
Utgifter:
2 befälhafvare å 5,000 ......... kronor 10,000
3 styrmän å 1,800 .............. „ 5,400
4 styrmän å 1,200 ............... ,, 4,800
2 maskinister å 2,500 ......... „ 5,000
4 maskinister å 1,500 ...... „ 6,000
14 eldare å 720 ..................... „ 10,080
14 däcksgastar å 720 ............. „ 10,080
4 städerskor å 300 ............... ,, 1,200
samt på reservbåten:
Som befälhafvare antoges en
l:ste styrman kunna tjenstgöra.
Transport kronor 52,560
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
19
Transport kronor 52,560
2,500
1,440
1,440
300
1 maskinist ..............
2 eldare å 720 .........
2 däcksgastar å 720
1 städerska ...............
Kosthåll:
för 53 man å 1,2 5 per man och dag ...............
Kol:
å 0,8 kilogram per ind. hkr. —
13 Vb ton per resa........................... 5,616 ton
för vinschar, värmeledning och
kök ................................................ 1,184 „
Summa 6,800 ton å 22
Diverse i maskin:
15 procent af kolåtgången......................................
Diverse på däck:
trossar, rengöring, ishackning etc.....................
Arbetspengar:
Då 4 turer i veckan i hvardera rigtningen fullgjordes,
borde kunna påräknas, att godsqvantiteten
temligen snart skulle ökas. Den
upptoges i kalkylen derför till det dubbla
mot då allenast 1 tur i veckan utfördes, eller
20,800 ton å 1 krona in
Tvätt ......................................................
Reparationer och haveri ................
Diverse ............................................
Assurans:
7 procent å 700,000 + 2
Annonser ............................................
Afskrifning 7 procent .....................
Administration och kontor:
styrelse ....................................
2 tjenstemän å 2,000 ..........
trycksaker ..............................
Lockning och målning:
3 gånger å 800 ...................
Underhåll .........................................
kronor
58,240
24,200
149,600
22,440
15,000
och 1 krona ut ......
7?
41,600
11
2,500
15,000
17
15,000
procent å 350,000
11
56,000
11
8,000
........... kronor 8,000
............. 4,000
17
73,500
.......... „ 3,000
77
15,000
71
2,400
.....................................
11
15,000
Transport kronor
513,480
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
Transport kronor 513,480
Omkostnader för reservbåten:
bemanning, kosthåll m. m., då den toges i
anspråk........................................................................... „ 10,000
5 procent ränta å 1,050,000 ................................... „ 52,500
Summa kronor 575,980
Häraf framginge att kostnaderna för 4 turer i veckan i hvardera
rigtningen endast komme att uppgå till dubbla kostnaden för endast en tur i
veckan. Det borde derför vara väl värdi, att öfverväga, huruvida icke af
hänsyn, som förut anförts, det vore skäl att taga steget fullt ut och
skapa en ordentlig linie, som tillfredsstälde alla berättigade kraf och
som verkligen kunde gagna handeln. Med fyra turer i veckan ernådde
man hvad som åsyftats. Med en tur i veckan icke.
Innan motionären öfverginge till beräkningen af inkomsterna,
ville han ytterligare påvisa nödvändigheten af att i alla afseenden låta
en dylik förbindelse funktionera såsom en »jernväg öfver hafvet».
Det vore först då alla kraf på en lätt varutransport vore fylda,
som en förbindelse kunde vara till gagn för handeln. Bort derför med
allt sådant, som hade namn af särskilda ombud för varutransporter
emellan jernväg och ångbåt, magasinering eller kommissionärer. Intet
af allt detta finge ådraga varuafsändarne besvär eller kostnader. Linien
måste för att fylla sitt ändamål ingå såsom en länk i samtrafik emellan
de svenska och de ryska jernvägarne. Någon sådan med direkt beräkning
af distanserna på ena eller andra sidan lagd till grund syntes
emellertid icke kunna upprättas, utan måste, liksom nu skett emellan
Sverige och Tyskland, en skärningspunkt förläggas emellan de olika
kommunikationssystemen, derför att taxorna vore uppgjorda på så olika
grunder.
Detta vore ej heller främmande för Ryssland, hvarest redan sedan
många år för godstrafik mellan vissa större handelsplatser, såsom
London (Hull, Newcastle), Liverpool (Manchester), Antwerpen (Hamburg),
Lfibeck (Stettin, Kjöbenhavn), Bordeaux, Amsterdam (Bremen),
Rotterdam, Havre, Leitb, Grangemouth (och öfriga skotska hamnar),
spanska hamnarna samt från Hamburg via Lfibeck inclusive jernvägsfrakten
mellan Hamburg, Lfibeck och de ryska Östersjöhamnarne, S:t
Petersburg, Reval, Riga och Libau, gälde en särskild godstariff, upprättad
mellan de ryska statsbanorna och främmande ångbåtsrederier,
trafikerande ofvannämnda platser med regelbundna turer. Dessa bestämmelser
vore sammanförda i ett stort tabellverk, kalladt: 7>Tarif
Statsutskottets Utlåtande N.o 79.
21
fur die Beförderung von Fraclitgutern in dem Nordisch-Ueberseeischen
internationalen Verkelig. Dess sista upplaga vore af den 20 juli 1899.
I detta för oss högst intressanta tariffarbete vore de genomgående
frakterna hela transportsträckan från den utländska hamnplatsen till
destinationsorten i Ryssland bildade sålunda:
a) af sjöfrakten från den utländska hamnplatsen till någon af
ofvan angifna ryska hamnar;
b) af kostnaderna för iakttagande af transitoformaliteterna i den
ryska handeln, hvilka innefattade afgifterna till kommunen, (Artellgebiihren),
arbetspengar och tullkostnaderna etc. (Platzkosten);
c) af jernvägsfrakten från ryska hamnplatsen till bestämmelseorten,
och
d) af omkostnader vid de ryska banorna, bestående af in- och
utlastning, stationskostnader äfvensom i öfrigt förekommande samtrafiksafgifter.
Från dessa sistnämnda vore försändelserna till S:t Petersburg
via Reval befriade.
Dessa kommunikationslinier vore således, efter hvad som framginge
af de ganska omfattande bestämmelserna i förenämnda tariff, att
anse såsom synnerligen välordnade. Det folie dock i ögonen, att intet
af denna organisation blifvit till nytta för handeln på Sverige.
Skärningspunkten borde i förevarande fall förläggas till Reval,
och ångbåtslinie ingå i den svenska samtrafiken, åtminstone med det
genomgående godset, och således beräknas såsom en svensk jernvägslinie
i denna. Med en dylik anordning syntes icke afsevärda svårigheter
böra uppstå för afräkning och kontroll, emedan detta kunde ega
rum vid statens jenrnvägars kontrollkontor. Möjligen behöfde en i
ryska kunnig person der anställas.
För att under första tiden tillse, att allt ginge i sin ordning vid
behandlingen af godset i Reval, ansåge motionären det kunna vara af
nytta att upprätta ett särskildt kontor derstädes, hvilket derjemte skulle
ombesörja den behöfliga korrespondensen, reklamationer etc. Detta
kontor blefve sålunda den yttersta stationen i vårt jernvägsnät i rigtning
åt Ryssland.
Med afseende på fraktkostnaden borde statens jernvägstaxa läggas
till grund, och sträckan Stockholm—Reval skulle ingå med en beräknad
väglängd af 200 kilometer (i stället för den verkliga 350 kilometer).
Med antagande af en medelsiffra af 5 öro per tonkilometer, skulle således
medelkostnaden för en ton transporteradt gods utgöra 10 kronor.
Då medelkostnaden på sträckan Reval—S:t, Petersburg, enligt hvad
motionären inhemtat, borde kunna uppskattas till 9 kronor, blefve sam
-
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
manlagda medelkostnaden för 1 ton omkring 19 kronor, hvilket vore
väsentligt billigare än hvad som för närvarande fordrades för transport
via de finska linierna.
Med stöd häraf borde följande inkomstberäkning kunna anställas.
Under förutsättning af en tur i veckan i hvardera rigtningen:
Gods:
10,400 ton å 10 kronor pr ton ............................... kronor 104,000
Passagerare:
Under 8 veckor, 60 stycken pr resa 480
Under 44 veckor, 20 stycken pr resa 880
Summa 1,360 å 21 „ 28,500
Summa kronor 132,560
Under förutsättning af 4 turer i veckan i hvardera rigtningen
årligen:
Gods:
20,800 ton å 10 kronor pr ton ............................... kronor 208,000
Passagerare:
2,720 stycken å 21 ....................................................... „ 57,120
Summa kronor 265,120
Sammanstäldes dessa inkomstsiffror med de beräknade utgifterna,
i 0 7
uppstode:
med en tur i veckan en brist af ..................................... kronor 154,745
och med 4 turer i veckan en brist af............................. „ 310,860.
Om man toge i betraktande värdet af förbindelserna, anordnade
på det ena eller andra sättet, kunde man enligt hvad motionären vidare
anfört, icke tveka vid valet af hvilken man borde gifva företrädet.
Enligt 1898 års statistik uppginge vår export till Ryssland till
5,686,976 kronor, under det att samtidigt exporten till Finland uppginge
till 11,425,808 kronor.
De högsta posterna i denna export vore:
till Finland till Ryssland
Fisk ..................................................... 551,218 kronor 922,441 kronor.
Maskiner och redskap..................... 2,478,853 „ 318,463 „
Jern och stål .................................. 3,101,553 „ 1,287,072 „
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
23
Missproportionen vore påtaglig. Den genomginge hela tabellen
i kongl. kommerskollegii berättelse och ådagalade uppenbarligen, att
orsaken vore bristande kommunikationer.
Endast af artiklarne jern och stål exporterades nu till Finland
omkring 15,000 ton, då af samma artiklar till Ryssland endast ginge
omkring 10,000 ton. Det syntes derför vara tiilåtligt att kunna antaga,
att den beräknade godsqvantiten skulle stegras, och syntes det motionären,
att man icke vore för djerf i sina kalkyler, om man antoge, att
exporten till Ryssland kunde stegras åtminstone till samma höjd som
den till Finland. I förbigående kunde vara af intresse att erinra, att
Danmark, som i egentlig mening icke vore något industriland, dock
exporterade till oss för ett värde af 58,614,372 kronor.
Det vore derför från det allmännas sida väl använda 310,000
kronor, om dermed föranleddes en afsevärd ökning i exporten.
Huru stor del af hvarje million ökad export, som skulle kunna
uppoffras för ändamålet, vore ej godt att angifva. Vore de inom landet
upprättade produktionsanordningarna så anlitade, att stegring i produktionen
skulle verka hämmande i annat afseende, då kunde det vara
tvifvel underkastadt, huruvida sträfvan efter ökad export hade sitt
berättigande. Men då man under de senaste åren särskilt slagit sig
på ett utvecklande af industrien och för ändamålet inrättat grunderna
för näringslifvet — tullagstiftningen —, så förefölle det motionären,
som om konseqvensen fordrade, att man uppbjöde alla sina krafter att
vinna afsättning för de tillverkade artiklarne. Säkert vore emellertid
att produktionsgränsen icke vore uppnådd.
De åtgärder, som åsyftat exportens befrämjande, hade inskränkt
sig till s. k. handelsstipendiaters utsändande. Huru pass verksamt det
medlet vore, kunde nog ej ännu bedömas, men näppeligen syntes det
vara nog. Grundligare åtgärder borde vidtagas, om vi ej skulle
utsättas för de bedröfligaste öfverraskningar med afseende på vår
handelsbalans.
Det kunde nog synas, att den af motionären föreslagna åtgärden
med upprättande af en kraftig förbindelse till Ryssland vore dyrbar.
Men toge man i betraktande de fördelar, som skulle beredas landet,
om exporten skulle stegras med åtskilliga millioner, så vore utgiften
försvinnande, hvarje öre af dylik export betydde import af guld och
förbättring af handelsbalansen.
Dock, när beslutet skulle fattas härom, måste man öfverväga, om
möjligheten för afsättning af våra produkter till Ryssland funnes eller
icke. Förelåge den, och derom vore, efter hvad som syntes af alla
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
de inhemtade yttrandena, alla ense, då borde vi företaga en kraftig
och väl beräknad åtgärd — ingen halfmesyr, af dem hade vi haft nog.
Alltså, borde vi taga steget fullt eller ock — låta frågan falla!
För linien Stockholm—Reval borde gälla följande bestämmelser,
om linien komme att upprätthållas genom enskildt bolag:
a) att fartygen blefve passagerareinredda;
b) att åtminstone 2 af fartygen skulle göra 12 knop och att det
tredje skulle vara så starkt bygdt, att vinterresor dermed kunde
företagas;
c) att turerna mellan Stockholm och Reval blefve fullt regelbundna
med 4 dubbelturer i veckan efter turlista, som af kongl. jernvägsstyrelsen
faststäldes, hvarjemte turernas antal borde minskas till
eu i veckan under den tid af året, då is hindrade;
d) att frakttariff skulle fastställas i öfverensstämmelse med statens
jern vägars taxa för 200 kilometer;
e) att linien skulle ingå i svenska samtrafiken, hvarvid upprättandet
af tariffer m. m. skulle ombesörjas genom kongl. jernvägsstyrelsen;
f)
att afkortning för uteblifven tur skulle eg a rum med ett belopp,
när detta skett på grund af naturhinder, som stode i proportion med
hela subventionsbeloppets förhållande till antalet turer, som under året
vore att utföra, samt, om sådant skäl icke förelåge, detta ökadt med
en plikt af 100 kronor;
g) att kontrakt skulle uppgöras för 10 år;
h) att staten borde ega inlösningsrätt under samma vilkor, som
plägade bestämmas vid jernvägskoncessioner.
För att emellertid den ifrågavarande linien i alla afseenden skulle
fylla sitt ändamål vore oeftergifligt, att såväl i Reval som i Stockholm
lämpliga hamnanordningar utfördes för beqväm lastning och lossning.
I Reval syntes dessa anordningar vara tillfredsställande, under förutsättning
af att ångarne kunde blifva placerade i den ryska staten
tillhöriga delen af hamnen. I Stockholm deremot funnes för närvarande
inga lämpliga anordningar, men borde sådana utan allt för stora
kostnader kunna åvägabringas i Stadsgårdens inre del. Derjemte borde
tullbevakningen anordnas så, att intet hindrade fartygen från att lossa
och lasta under bevakning hvilken tid på dygnet som helst, beroende
på de godsmängder, som vore att transportera.
Utskottet inser visserligen vigten af att vår handelsbalans gent
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
25
emot utlandet må- ställa sig för oss gynsammare, än den under senare
tid varit; och torde bland åtgärder i sådant syfte de vara synnerligen
förtjena att tagas under öfvervägande, som afse, att våra kommunikationer
med grannländerna, särskildt för godstrafik till utlandet, må blifva
bättre ordnade än för närvarande i allmänhet är fallet, så att exempelvis
bestämda fraktsatser må kunna angifvas för godssändningar till vigtigare
utrikes orter. Då emellertid förslag, berörande, bland annat,
dessa frågor, afgifvits af handels- och sjöfartskomitén, hvilken i december
1900 afslutat sina arbeten, och komiténs betänkande för närvarande
är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, samt utskottet är
förvissadt, att äfven de i förevarande motion framhållna önskningar
och väckta förslag, hvilka dels redan äro af komitén behandlade och
dels ytterligare innehållas i motionärens vid komiténs betänkande
fogade reservation, dervid skola röna tillbörligt beaktande, anser utskottet
det icke vara lämpligt, att Riksdagen på frågans nuvarande
ståndpunkt uttalar sig om de i motionen föreslagna åtgärderna, utan
Synes Riksdagen böra afvakta det förslag i förevarande ämne, som
Kong). Maj:t kan komma att efter ytterligare utredning och noggrann
pröfning för Riksdagen framlägga. Utskottet hemställer derför,
att herr Wallenbergs ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.
2:o. Uti eu annan inom Riksdagens Andra Kammare jemväl af
herr G. O. Wallenberg väckt motion (n:o 95) har föreslagits, att Riksdagen
måtte besluta att uppdraga åt Kongl. Maj:t att gå i författning
om inrättande af en ångfärjelinie emellan skånsk hamn och Liibeck
(Travemiinde) samt att, om aftal med enskildt bolag om anskaffande
af de behöfliga färjorna kunde träffas, dervid förbehålla svenska staten
rätt att inlösa färjorna, äfvensom slutligen att af jernvägens trafikmedel
utanordna de belopp, som, intill dess linien kunde anses bära sina
egna kostnader, vore behöfliga.
I den till stöd för detta förslag framlagda motivering har
motionären hänvisat till hvad han i den under punkten l:o) här ofvan
behandlade motionen anfört beträffande vigten af goda kommunikationer
för utveckling af vår handel samt erinrat om, att han derstädes uttalat
tvifvelsmål angående lämpligheten af inrättandet af linier till aflägsna
länder, hvilket härrörde till hufvudsakligaste del deraf, att vår handel
"• BIL till Rilcsd. Prof. 1901. i Sand. 1 Afd. U Höft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
på dessa länder för närvarande vore så obetydlig. Motionären bar
vidare anfört, att han dermed naturligtvis icke velat säga, att vi icke
borde sträfva efter att deltaga i täflan på äfven de mest aflägsna
marknader vid utbjudande af industrialster, men att det synts honom,
som om frågan vore för tidigt väckt och att vi under ännu många år
skulle kunna begagna oss af andra nationer tillhöriga, redan befintliga
kommunikationsleder. Det gälde blott dervid att på ett beqvämt och
praktiskt sätt nå befintliga liniers ändpunkter.
Dervid vore naturligt, att tanken i första hand rigtades mot det
oss närmast belägna, stora verldshandelscentret Hamburg, som med
sin frihamn utgjorde den stora internationella stationen för transoceana
linier till alla jordens olika delar. Våglängden emellan Malmö och
Travemiinde vore omkring 220 kilometer. Från Trelleborg till samma
plats vore omkring 20 kilometer kortare. Med det föreställningssätt,
som hos många säkerligen gjort sig gällande och som härrörde af
hvad vi redan under många år sett i de danska farvattnen, kunde det
synas betänkligt att inrätta en ångfärjelinie af denna omfattning. Erfarenheten
från de stora amerikanska sjöarna utvisade emellertid motsatsen.
Der hade sedan många år för godstrafik användts stora ångfärjor
till betydlig utsträckning och under nautiska förhållanden, som
vore fullt öfverensstämmande med dem, som existerade i södra Östersjön.
Detta hade ock till fullo konstaterats genom den noggranna och
utredande berättelse, som afgifvits af löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskåren
Enblom, efter en på officielt uppdrag företagen resa
för att inhemta kännedom om dessa färjelinier. Man förestälde sig,
att placerandet af ett tungt jernvägståg på däcket af ett fartyg skulle
olifva för stabibliliteten vådligt, men då man å andra sidan toge i
betraktande, att det numera icke vore ovanligt, äfven i Österjön, att
se fartyg med trälaster, uppgående ända till 1,800 standards, hvaraf
icke mindre än 800 vore placerade på däck, och då vigten af dessa
800 standards vore 2,400 ton, så borde det inses, att ett fullt lastadt
jernvägståg, placeradt på däcket och bestående af 20 vagnar, hvars
vigt inclusive full last icke öfverstege 360 ton, icke behöfde innebära
någon risk äfven å ett betydligt mindre fartyg. Motionären trodde
nog, att detta skulle stöta mångens föreställningssätt, men det vore
ett konstateradt faktum, att å de stora amerikanska sjöarna färjorna
på stora stäckor öfverförde jernvägstågen, och att från konstruktionssynpunkt
intet hindrade byggandet af dylika fartyg. Dylika färjor,
afsedda för gång i öppen sjö, vore emellertid icke så konstruerade
som de färjor, vi vant oss vid i de danska farvattnen. För att vara
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
27
i allo sjövärdiga, raåste de konstrueras med full bog och hög back,
hvadan alltid jernvägsvagnarne intoges akterifrån.
En dylik ångfärjelinie borde hafva godstrafik till sin hufvudsakliga
sysselsättning. Att å dem öfverföra passagerarevagnar så,
som man tänkt sig på den under byggnad varande färjelinien emellan
Gjedser och Warnemunde, hade ej visat sig vara tillfredsställande,
och det vore motionärens fasta öfvertygelse, att man i Danmark begått
ett misstag, då man planlagt en internationel förbindelse med öfverförande
af passagerarevagnar. Först och främst måste man fasthålla
vid att med en dylik färjelinie sträfva efter inrättandet af »godståg
öfver hafven». Färjorna borde derför icke tänkas med större transporthastighet
än cirka 10 knop. De blefve derigenom ekonomiska. Att
använda allt för stor kraft hämnade sig sjelf. Anläggningskostnaden
blefve vida dyrbarare än behöfligt, och driftkostnaden komma att blifva
ruinerande.
Det vore gifvet, att man sommartiden borde kunna påräkna
äfven någon passageraretrafik, för hvilken de stora utrymmena skulle
medgifva beqväma anordningar. Men detta finge icke vara hufvudsaken,
och man måste akta sig för att vid inrättandet af kommunikationer
såra en af dess vigtigaste grundlagar, nemligen att icke sammanblanda
trafik af olika natur. Rigtigheten häraf borde icke kunna bestridas,
om man hänförde tanken på orimligheten af att köra godståg
med snälltågsfart.
De varor, för hvilka en dylik linie skulle hafva stor betydelse,
vore trä, snickerivaror och sten. Härvid vore dock att antaga, att de
oarbetade trävarorna hufvudsakligast såsom hittills komme att befordras
från afskeppningsorten direkt till respektive destinationsorter. Dessa
varor inköptes
och sorterades samt afyttrades i mån af efterfrågan. Härvid komme
hela mellanhandsvinsten den tyske köpmannen till godo.
Skulle vi deremot få en ångfärjelinie, skulle med denna, på sätt
som nu skedde till Danmark, en ökad afsättning af arbetade trävaror
kunna försiggå. Byggmästaren i Lubeck eller i Hamburg hade tillfälle
att hos producenten direkt reqvirera sina dörrar, fönsterkarmar
eller hyfladt golfvirke och lister. Den många gånger såsom fördelaktig
framhållna institutionen med exportmönsterlager skulle först genom
inrättandet af så goda kommunikationer kunna sägas vara af nytta,
ty derigenom bereddes för konsumenten möjlighet att reqvirera, i hur
liten mängd som helst, sådana artiklar, som genom exportmönsterlagret
i Lubeck eller i Hamburg kunde erhållas ifrån Smålands snickeri
-
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
fabriker och till billiga pris. Dylik reqvisiton kunde nu icke försiggå,
derför att försändelse med vanliga styckegodsbåtar, der finare trävaror
sammanblandades med styckegods af hvarje slag, föranledde, att
varorna skadades, och regelbundenheten lemnade för öfrigt så mycket
öfrigt att önska, att konsumenten hellre vände sig åt annat håll och
betalade ett högre pris, der han försäkrade sig om en snabb och säker
leverans.
Det vore så oändligt många tillfällen till afsättning af våra
produkter, som ginge förlorade derför, att vi icke hade våra kommunikationer
inrättade så, att inkomna order kunde expedieras. Och vår
export, synnerligast af hel- och halffabrikat, komme aldrig att taga
fart, förrän vi beaktat nödvändigheten af att inrätta goda kommunikationer
till våra närmaste afsättningsorter. I alla andra länder hade
man beaktat detta. Det vore i sanning lysande tillfällen att skapa en
stenindustri, som vi ginge miste om. Nu ginge de stora stenblocken
ut råhuggna, och hela inkomsten för finhuggning efter arkitekternas
noggranna ritningar ginge förlorad derför, att våra stenhuggerier i
Blekinge icke såge sig i stånd att på dagen effektuera sina order.
Med många andra artiklar vore det på samma sätt. Det öfverskott,,
som alltid uppstode vid en industriel verksamhet, som öfverfylde
marknaden och neddrefve prisen, måste beredas afsättningsort på annat
håll. Så gjorde de andra industriidkande länderna. Den, som icke
med noggrannhet följde dessa allmänna lagar, han njöte ej heller
frukterna af sitt arbete. Väl vore det sant, att den inhemska industrien
hufvudsakligen borde vara baserad på konsumtion inom landet, men
det hade öfver allt visat sig alldeles oundgängligt att söka afsättning
i andra länder för öfverskotten, synnerligast för sådana artiklar, som
särskildt med fördel här kunde tillverkas.
Vi lade oss vinn om att på sätt, som i andra länder skedde, afsluta
handelstraktater. Men hvad vore i sjelfva verket innebörden af
detta arbete, då afsättningen af våra hel- och halffabrikat vore så
obetydlig till främmande länder. Det vore meningslöst att endast för
råvarorna, som de andra ovilkorligen behöfde, bereda dem dessa fördelar
af marknaden i vårt land utan att samtidigt sträfva efter att äfven
afsätta våra bearbetade produkter.
För en dylik ångfärjelinie skulle, enligt motionärens beräkning,
uppkomma ungefär följande kostnader:
Kalkyl för en ångfcirjeförbindelse Malmö (Trelleborg)—Travemunde
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
29
(Lubeck);- Distans ISO engelska mil. Tjensten borde fullgöras af trenne
ångfärjor (skruf), 12 knops fart, plats för 20 järnvägsvagnar på tvenne
spår, försedda med lastrum och någon passagerareinredning. Trafiken
borde utföras sålunda, att hvarje färja ginge 6 veckor i sträck, . hvarefter
den läge ’ stilla tre veckor. Én enkel resa utfördes i hvardera
rigtningen per dag. Beräknad tid för öfverfarten 13 timmar — en
medelfart af 10 knop. •
Hyror: befälhafvaren ..............
1 styrman .................................
2 Styrmän å 1,200 ...............
1 öfver maskinist ...................
3 maskinister å 1,200 ..... ......
10 eldare å 720 ......................
8 matroser å 720 ..................
1 steward...................................
1 kock .......................................
2 biträden i köket å 600......
1 uppassare .«......................
1 städerska ..............................
Summa 32 personer
kronor
ii
77
.77
77
77
,77.
77
77
77
77
6,000
1,800
2,400
2,500
3,600
7.200
5,760
800
800
1.200
600
400
kronor 33,060
";c k
Kosthåll: 32 man å 1,3 5 .............. „ 15,768: —-
Summa kronor 48,828: —
för tre färjor .................’...........................................
Kol: 1,200 ind. hkr å 1 kg. x 2 x 13
— 31,2 ton per dag eller pr år ... 11,388 ton
för lossning och lastning samt belysning
per dag för i gång varande
4 ton, för stillaliggande 1 ton
— 5 ton ............................................. 1,825 „
kronor 146,4.84h—
= 13,213 ton
eller i rundt tal 14,000 ton å 22 kronor ....... „ 308,000:,—;.;
Konsumtionsartiklar för maskin 15 procent af kolförbrukningen
................... ,..................................... „ -46,200: r— >
Konsumtionsartiklar å däck ....................................... y 12,000: —t
Hamnafgifter,
fria
Fyr- och läkafgifter, fria
Lotspengar ......................;............................................. ,, 1,000: —
Transport kronor 513,684:
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
Transport kronor 513,684: —
Arbetspengar per ton å 1 kr. in och 1 kr. ut,
25 tons lös last per resa.................... „ 36,500: —
Reparationer.................................................................... 15,000:_
Diverse ............................................................................. „ 5,000: —
Fartygens underhåll: 3 färjor å 6,500: — ............... „ 19,500: —
Expeditionskostnader å begge platserna ..................... „ 10,000:_
Blanketter, trycksaker och porto ................................... „ 5,000:_
Annonser.......................................................................... „ 5,000: —
Förvaltningskostnader ...................................................... n 20,000:_
kronor 629,684
Härvid vore icke upptagna kostnader för assurans, räntor och afskrifningar.
Inkomster:
Om 10 lastade vagnar å 8 ton medfördes per resa = 58,400 ton,
och 12Va ton löst gods i rum „ „ „ = 18,250 „
tillsammans 76,650 ton
och då medeltalet af transportväg för godsförbindelse, enligt hvad
som borde kunna antagas vore på svenska statens banor i medeltal 100
kilometer, således tillsammans med sjöfarten 300 kilometer, och afgifterna
i öre per tonkilometer enligt statsbanornas medeltariff för
300 kilometer vore 5,0 öre, så belöpte sig hvarje ton transporteradt
gods i samtrafik i genomgående jernvägsvagn å 10 kronor.
Alltså en inkomst af 58,400 x 10 ....................... kronor 584,000: —
samt för det lösa godset 18,250 å 6 kr. pr ton „ 109,500: —
kronor 693,500: —
Då emellertid rentabiliteten af linien helt och hållet berodde på den
transporterade godsmängden och denna i sin tur endast vore att påräkna
i den mån behöfliga aftal samt tariffer utarbetades, och detta allt,
enligt hvar erfarenheten visat, icke kunde vinnas utan statens jernvägars
kraftiga medverkan, så skulle motionären icke vilja tillråda någon
enskild — om än detta i öfrigt vore det önskvärdaste — att befatta
sig med anskaffandet af de behöfliga färjorna, alldenstund det kunde
inträffa, att dylika samtrafikstariffer allt för länge läte vänta på sig.
Det vore nog derför bäst, om färjorna inrättades genom statens för
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 79.
31
sorg. Då emellertid så stora fordringar stäldes på budgeten under de
närmaste åren, att man i hvarje afseende måste eftersträfva att befria
staten från allt för stora kapitalutgifter, så kunde måhända vederbörande
finna någon form, under hvilken linien kunde upprättas på enskild
väg, men med rätt för staten att sedermera öfvertaga densamma.
Motionären ansåge här icke skäl föreligga att närmare ingå på detta
spörsmål, emedan åt regeringen härvidlag borde lemnas fria händer att
handla efter sig teende omständigheter. Hufvudsaken vore, att Riksdagen
ville göra ett principielt uttalande med erkännande af det rigtiga
i att våra kommunikationer utöfver landets gränser, afseende att sammanknyta
vårt jernvägsnät med grannländernas, borde förbättras.
Under hänvisande till hvad utskottet under punkt l:o) här ofvan
angående motionärens der behandlade framställning yttrat, hvilket är i
hufvudsak tillämpligt jemväl på det i nu förevarande motion gjorda
förslag, får utskottet hemställa,
att herr Wallenbergs ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 april 1901.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.