Sök i Ratio Lex

Utlåtande öfver de sålunda utarbetade förslagen. På grund af de anmärkningar af delvis ganska genomgripande art, som framstäldes af högsta domstolen i dess den 17 oktober 1900 afgifna utlåtande, blefvo åtskilliga förändringar å nyo inom justitiedepartementet vidtagna.

1902-04-25 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1902:4, Utlåtande öfver de sålunda utarbetade förslagen. På grund af de anmärkningar af delvis ganska genomgripande art, som framstäldes af högsta domstolen i dess den 17 oktober 1900 afgifna utlåtande, blefvo åtskilliga förändringar å nyo inom justitiedepartementet vidtagna.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

]

N:o 4*

Auk. till Riksd. kansli den 28 april 1902, kl. 3 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande (n:o 2), i anledning af Kongl.

May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 5 kap. /, 2, 3 och 6 §§ sträf - lagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvång suppfostran samt till lag, innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Utskottet har till förberedande behandling fått mottaga Kongl.

Majds proposition n:o 7, hvari Kongl. Maj :t,''under åberopande af de

vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll,

jemlikt § 87 regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga

här nedan intagna förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran;

samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige.

Bih. till Riksd, Prof. 1902. 8 Samt, 1 Afd. 4 Raft. (N:o 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

^tillkomst* Såsom utskottet i sitt den 21 innevarande april afgifna utlåtande

* i0mi" i anledning af, bland annat, Kong!. Maj:ts nådiga proposition n:o 30

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade

barn haft tillfälle omförmäla, äro de med hvarandra nära sammanhängande

frågor, som behandlas i nyssnämnda proposition och den nu förevarande,

bragta å bane genom framställning af Riksdagen. I skrifvelse

den 25 april 1896 anhöll nemligen Riksdagen, att Kongl. Majd täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för

beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels

ock åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse beslöt Kongl. Maj:t

den 16 oktober 1896 att åt särskilda komiterade anförtro utredningen

af denna fråga; dervid Kongl. Maj:t med hänsyn till den skiljaktiga

utredning, som å ena sidan beträffande minderåriga förbrytare kräfdes

och å andra sidan med afseende på öfriga mindre välartade barn vore

erforderlig, samt för att komitén vid sitt omfattande arbetes utförande

ej måtte blifva alltför talrik, fann lämpligt att, på samma gång en del

ledamöter erhöllo i uppdrag att deltaga i komitéarbetet i hela dess omfattning,

öfriga ledamöter utsågos särskild! för frågan angående uppfostringsanstalter

för minderåriga förbrytare och särskild! för frågan angående

dylika anstalter för öfriga i sedligt afseende försummade barn.

Af de två betänkanden, komitén afgaf, innefattar det första, betecknadt

med n:o I och dagtecknadt den 26 oktober 1898, särskilda

förslag angående minderåriga förbrytares behandling, hvilka förslag i

vissa afseenden omarbetades inom justitiedepartementet. Härefter beslöt

* Kongl. Maj:t den 17 november 1899 att inhemta högsta domstolens utlåtande

öfver de sålunda utarbetade förslagen.

På grund af de anmärkningar af delvis ganska genomgripande

art, som framstäldes af högsta domstolen i dess den 17 oktober 1900

afgifna utlåtande, blefvo åtskilliga förändringar å nyo inom justitiedepartementet

vidtagna.

I den form förslagen härigenom erhöllo, föredrogos de den 29

november 1901 för Kongl. Maj:t, som dervid beslöt, att de skulle föreläggas

Riksdagen till antagande.

Förslagets X)e två hufvudsakliga reformer, dessa förslag afse att införa, äro

^sakliga dels att åldersgränsen för kriminel tillräknelighet skulle blifva, ej blott

innebörd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 4. 3

såsom bu vilkorligt, utan undantagslöst bestämd till 15 år, dels ock att

för den, som fylt 15 men ej 18 år, straff för lindrigare förbrytelser

skulle kunna utbytas mot intagande i allmän uppfostringsanstalt.

Hvad nu först beträffar bestämmande af åldersgränsen för den kriminella

tillräkneligheten till 15 år, innebär detta ej mindre afskaffandet

af den nu domstol tillkommande befogenhet att förordna om tilldelande

af aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt af barn, innan

det fylt 15 år, än äfven borttagandet af den nu gällande bestämmelsen,

enligt hvilken, om gerning blifvit begången af den, som fylt 14 men

ej 15 år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning att inse gerningens

brottslighet, gerningsmanneu i vissa fall kan af domstol ådömas straff.

I båda dessa afseenden sammanhänger förevarande förslag med det,

som förelagts Riksdagen genom propositionen n:o 30, enligt hvilken

åt en kommunal myndighet, barnavårdsnämnden, skulle uppdragas, bland

annat, omhändertagandet och insättandet i skyddshem af barn under 15

år, som visat sådan vanart, att hemmets och skolans uppfostringsmedel

befinnas otillräckliga för den vanartades tillrättaförande. Bifall till förevarande

förslag beträffande åldersgränsen för den kriminella tillräkneligheten

skulle nemligen innebära, att brottslig gerning af barn, som ej

fylt 15 år, betraktades blott såsom bevis på vanart och komme att föranleda

barnavårdsnämndens inskridande i de fäll, då omständigheterna

i öfrigt gjorde sådant lämpligt.

Såväl komiténs förslag som det först inom justitiedepartementet

utarbetade innehöllo endast borttagandet af ofvanberörda stadgande,

att den, som fylt 14 men ej 15 år, skulle kunna i vissa fall dömas till

straff. Deremot bibehölls i dessa förslag den nu gällande bestämmelsen

om befogenhet för domstol att förordna om tilldelande af aga åt eller

insättande i allmän uppfostringsanstalt af barn, som ej fylt 15 år. Anledningen

hvarför dylikt stadgande icke förekommer i det förslag, som

nu förelagts Riksdagen, ha:- föredragande departementschefen (sid. 43)

angifyit.

Inom högsta domstolen anfördes nemligen, att det syntes vara af

synnerlig vigt, att bestämmelserna om behandlingen af såväl kriminella

som icke kriminella, vanartade eller sedligt försummade barn blefve i

möjligaste måtto likformiga. Det kunde näppeligen sägas vara i förhållandenas

egen natur grundad! att så strängt, som i de till högsta

domstolen remitterade förslagen ifrågasattes, skilja mellan å ena sidan

minderåriga förbrytare och å den andra sådana vanartade barn, som ej

öfvert.ygats om egentlig brottslighet, i hvarje fall icke då fråga vore

Åldersgrän

sen för

kriminel

tillräknelig

liet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

om barn under femton år. Ingen kunde betvifla, att antalet af de

utaf barn begångna snatterier och andra smärre förbrytelser, hvilka

icke komme under åtal inför domstol, vore mycket stort, ojemförligt

större än det, som blefve föremål för laglig beifran, och det kunde följaktligen

i särdeles många fall sägas bero på en ren tillfällighet, huruvida

ett vanartadt barn komme att hänföras till förbrytarnes klass eller

icke. Det behandlingssätt, hvilket föreslagits såsom det ojemförligt

kraftigaste och mest verksamma, vore för såväl kriminel som icke kriminel,

vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgifning och

insättande i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En

dylik åtgärd vore, såsom sjelfva orden innebure, att anse, ej såsom ett

straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt

behandlingssätt, betingadt icke, eller åtminstone icke företrädesvis, af

någon enstaka gerning från barnets sida, utan fastmera deraf, att detsamma

befunnits lefva i en omgifning, der någon kraftigare reaktion

mot de onda böjelserna ej vore att förvänta. Men om så vore förhållandet,

så måste det erkännas vara synnerligen angeläget, att beslutanderätten

lades i händerna på en myndighet, som kunde antagas ega

nödiga förutsättningar för att i hvarje förekommande fall bilda sig

en rigtig uppfattning om nödvändigheten eller lämpligheten af en

dylik åtgärd. Åtminstone i de större städerna — och det vore ju

hufvudsakligen der lagen tänktes skola komma till användning — kunde

domstolarne ej antagas ega dessa förutsättningar. Ej heller syntes

domstolarne i allmänhet sjelfva vara i tillfälle att företaga de noggranna

undersökningar, som dock otvifvelaktigt borde eg a rum, innan man

tillgrepe en så allvarlig åtgärd som att draga ett barn undan föräldravården.

Utskottet, som instämmer i detta uttalande, anser rigtigt, att den sålunda

angifna uppfattningen gjort sig gällande i nu förevarande lagförslag.

Hvad beträffar valet af just 15-års-åldern för inträdandet

af den s. k. straffmyndigheten, har under frågans behandling ingen

meningsskiljaktighet förekommit. Den har förordats såväl af komitén

i dess båda betänkanden som af högsta domstolen och de båda föredragande

departementscheferna. I detta afseende har förslaget motiverats

ej blott med hänvisning till den häfdvunna svenska rättsuppfattningen

och bestämmelserna inom de flesta under senare tid tillkomna

utländska lagstiftningar, utan äfven med den i allmänhet gängse åsigten,

att eu person vid denna ålder bör hafva uppnått icke endast den utveckling

i intellektuel afseende, som är en förutsättning för att kunna

skilja mellan tillåtliga och otillåtliga handlingar, utan också den stadga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

i karakteren och viljerigtningen, som gifver förmåga att oberoende af

tillfälliga bevekelsegrunder välja det rätta eller det orätta.

Till stöd för samma uppfattning kan jemväl anföras, att den ojemförligt

största delen af Sveriges befolkning kort före uppnåendet af

denna ålder afslutat sin skolgång och konfirmerats, samt att den då i

lifvet och arbetet utträdande ungdomen, om än fortfarande omyndig,

likväl i civilrättsligt afseende intar en annan ställning än förut, i det

att den unge då tillätes råda öfver hvad han kan förvärfva genom eget

arbete och icke heller bar en lika oinskränkt fordran som förut att af

föräldrarna erhålla sitt uppehälle.

Af dessa skäl bar utskottet funnit förslaget äfven i detta afseende

välgrundad!.

Beträffande förslagets andra hufvudbestämmelse, som, enligt hvad Utbytandet

redan anförts, innebär, att för den, som fylt 15 men ej 18 år, straff för motuppfostlindrigare

förbrytelser skulle kunna utbytas mot intagande i allmän ringsmedel.

uppfostringsanstalt, anser utskottet, att denna del af förslaget innebär

ett mycket beaktansvärdt steg i rätt rigtning. Utskottet har emellertid

icke förbisett, att i de fall, då domstol vid afdömande af mål angående

brott, begångna af någon, som fylt 15 men ej 18 år, funne straffet

böra utbytas mot uppfostringsmedel, äfven andra sådana medel än

insättning i allmän uppfostringsanstalt kunde anlitas.

Komitén föreslog i detta afseende, att insättande i dylik anstalt

skulle användas endast i stället för ådömdt fängelsestraff (om högst

6 månader), men att bötesstraff, i derför egnade fall, skulle utbytas mot

aga. Detta förslag grundades på möjligheten att en brottsling, som

fylt femton år, kunde »på grund af försenad utveckling, försummad

uppfostran eller ogynsamma omständigheter i öfrigt befinna sig på ett

barns ståndpunkt». Mot en sådan person skulle förty med framgång

kunna användas samma uppfostringsmedel, som mot minderåriga under

15 år. I fråga särskilt om lämpligheten af att låta aga träda i stället

för ådömdt bötesstraff anför komitén (sid. 91, 92), att på grund af

obetydligheten af de förseelser, som vanligen medförde detta straff,

undergående af kroppsaga icke sällan torde vara till fyllest för att på

samma gång straffa och rätta den felande. Under erinran, att komiténs

förslag åsyftade allenast att utsträcka agans användning såsom uppfostringsmedel

till ytterligare några åldersklasser utöfver dem, inom

hvilka densamma sedan gammalt varit medgifven, yttrar komitén vidare,

att agan i detta fall skulle få karakteren af en åtgärd i uppfostrande

syfte, tillämpad å personer, som, om än hunna öfver den absoluta straff
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

frihetsgränsen, likväl icke kunde auses ännu hafva öfverskridit. den

ålder, då kroppslig tuktan kunde utöfva nyttig verkan.

I det först inom justitiedepartementet utarbetade förslaget inflöt

emellertid icke någon sådan bestämmelse som den nyssberörda, af *''

komitén föreslagna, utan affattades stadgandet så, att insättandet i

uppfostringsanstalt skulle blifva det enda uppfostringsmedel, mot hvilket

straff, ådömdt person, som fylt 15 men ej 18 år, skulle kunna utbytas.

Denna förändring i förslaget motiverades af föredragande departementschefen

(sid. 10, 11) dermed, att, då det af Riksdagen i

skrifvelse den 13 maj 1898 väckta spörsmålet om införande af mera

affliktiva straff för närvarande, jemte andra djupt ingripande straffrättsliga

frågor, vore föremål för en utredning, hvilken icke kunde väntas

blifva under den närmaste framtiden afslutad, det icke kunde anses

lämpligt att nu söka genomföra någon lagändring med afseende å användningen

af aga som tuktomedel för minderårige.

»Deremot» — fortsätter härefter departementschefen — »möter

det icke något hinder att utan afvaktan af förenämnda omfattande utrednings

resultat upptaga frågan om beredande af uppfostran åt minderåriga

förbrytare och hvad dermed står i oskiljaktigt sammanhang.

Hvilka förändringar af nu använda straffarter än må befinnas nödiga

och lämpliga, kommer dock alltid att qvarstå behofvet deraf, att under

vissa förutsättningar minderåriga förbrytare i stället för straff underkastas

tvångsuppfostran. Då inrättandet af anstalter, som för meddelandet

af sådan uppfostran erfordras, uppenbarligen krafvel- en ganska

lång tid, är det också af största vigt, att förslag till lagbestämmelser

om uppfostran af minderåriga förbrytare snarast möjligt underkastas

slutlig pröfning. Det vore eljest att befara, att ifrågavarande åtgärder

till. bekämpande af den tilltagande förvildning hos ungdomen, som allmänt

och icke utan skäl öfverklagas, skulle alltför länge uppskjutas.»

I den sålunda väckta frågan om lämpligheten af att, utan att afvakta

resultatet af den pågående utredningen om de affliktiva straffen,

vidtaga ändringar i gällande lagstiftning samt inrätta de uppfostringsanstalter,

om hvilkas behöflighet ingen meningsskiljaktighet förefunnes,

förenade sig flertalet af högsta domstolens ledamöter om följande uttalande

(sid. 25):

»Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de

stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig

om verkan af prygelstraffets återinförande, må anses välgrundade. Men

derom torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga,

vara ense, att, om öfver hufvud detta slags straff skall med vårt rätts
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottet? (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 7

system införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga förbrytarne.

Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att,

utan att afvakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmål,

redan nu söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frågan

om minderåriga förbrytares behandling.»

Departementschefen vidblef emellertid sin förut uttalade åsigt och

anförde till stöd för densamma vid ärendets slutliga föredragning inför

Kong], Maj:t följande (sid. 44):

»Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa

straffrättsliga frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig,

lemnats i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om

skärpning af de kortvariga frihetsstraffen. På begäran bär af ordföranden

i denna komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfvervägande,

bland annat, huruvida det kunde vara lämpligt, "att kroppsstraff

i egentlig mening eller prygel användes såsom medel till skärpande

i svårare fall af omedelbart ådömda korta frihetsstraff, hvilken fråga

komitén betraktat jemväl med särskild hänsyn till unga förbrytare, samt

att komitén _ enhälligt stannat i den mening, att ifrågavarande slag af

kroppsstraff icke borde såsom skärpningsmedel användas. De skäl, som

tala emot prygelstraffets användande såsom skärpningsmedel, kunna i

ännu högre grad åberopas mot dess användande såsom sjelfständig

straffart. Vid sådant förhållande torde allt skäl saknas för uppskof

med behandlingen af den påträngande frågan om beredande af nödig

uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga lösningen af

spörsmålet om införandet af mera aifliktiva straff.»

Utskottet, som delar departementschefens åsigt om nödvändigheten

att så fort ske kan bereda ändamålsenlig uppfostran åt unga förbrytare,

anser emellertid, att aga, tilldelad minderårig, som på grund af sin sinnesbeskaffenhet

och förståndsutveckling finnes vid bedömandet af en begången

brottslig gerning böra likställas med barn, icke bör betraktas

såsom straff, utan såsom uppfostringsmedel, och att frågan om agans

användbarhet följaktligen bör bedömas ur synpunkten af dess lämplighet

såsom sådant medel, hvilken synpunkt ju legat till grund för komiténs*

förslag i denna del.

Derjemte kan enligt utskottets åsigt ifrågasättas, huruvida icke

domstol bör tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället

för straff meddela varning eller annan tillrättavisning. Ett i denna

retning gående yttrande fäldes jemväl inom högsta domstolen (sid. 30).

I fråga om de straff, som skulle kunna utbytas mot uppfost
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

ringsmedel har inom högsta domstolen (sid. 30, 31) framhållits, att, då

enligt förslaget endast böter samt fängelse i högst 6 månader skulle

kunna af domstolen utbytas mot insättning i allmän uppfostringsanstalt,

den hjelp till åstadkommande af en förändrad sinnesrigtning,

som vistelsen å en uppfostringsanstalt måste utgöra, i allmänhet

icke skulle komma dem till del, hvilka begått stöld, ett brott,

som — så framt det icke vore begånget under synnerligen förmildrande

omständigheter — i gällande lag vore belagdt med straffarbete. Och

dock gåfve erfarenheten otvetydigt vid handen, att det, åtminstone i de

större städerna, just vore inom denna kategori af unga förbrytare,, som

man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade subjekt. Ej ens

vid lindrigare fall af inbrottsstöld borde möjligheten att insätta brottslingen

i uppfostringsanstalt vara utesluten.

Detta uttalande föranledde emellertid icke någon ändring i förslaget,

och yttrade departementschefen såsom motiv härför (sid. 44—46) följande:

»Ehuru en sådan utsträckt tillämpning af tvångsuppfostringssystemet

äfven efter min mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, synes

dock med hänsyn till de kostnader, som derigenom komme att förorsakas,

för närvarande icke böra föreslås någon ändring i det angifna

syftet. Komiterade för utredning af frågan om åtgärder för beredande af

lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn hemstälde, att två uppfostringsanstalter

skulle af staten inrättas, en af mildare art, afsedd för 150, och

en af strängare art, afsedd för 100 elever; och var den förstnämnda af

dessa anstalter hufvudsakligen bestämd för gossar under 15 år. För

beräkningen af antalet 15—18-åringar, hvilka skulle komma att insättas

i den strängare uppfostringsanstalten, införskaffades af komitén

genom fångvårdsstyrelsen uppgifter å antalet personer af sådan ålder,

hvilka under år 1896 undergingo fängelsestraff i högst sex månader,

och huru många af dessa kunde efter den erfarenhet, som vid fängelset

vunnits om dem, anses med hänsyn till vilja och förståndsutveckling

icke hafva hunnit större mognad, än att de lämpligare bort insättas i

allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa uppgifter hade under år 1896

sammanlagdt 64 ynglingar mellan 15—18 år undergått fängelsestraff i

högst sex månader, och antogos af dessa 27 eller ungefär 42 procent

snarare hafva bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med beräkning

af i medeltal en treårig vistelse vid anstalten och med tagen hänsyn

dertill, att vid den strängare anstalten måste beräknas åtskilliga platser

för att kunna från öfriga uppfostringsanstalter emottaga de mest förhärdade,

svårhandterliga och på sina kamrater dåligt invei''kande elever,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 9

ansåg komitén, att man för den strängare anstalten ej borde ifrågasätta

ett lägre antal platser än 100. Byggnadskostnaderna för en sådan

anstalt hafva af komitén beräknats till ungefär 100,000—125,000 kronor.

Af kostnadsförslag, upprättadt af sakkunnig arkitekt, till två elevbyggnader

och en ekonomibyggnad, beräknade för 100 elever, framgår

emellertid, att kostnaderna för uppförandet endast af dessa byggnader

komma att högst väsentligt öfverstiga hela det af komitén uppgifna

beloppet. Den årliga kostnaden för hvarje i anstalten intagen elev

har komitén beräknat till 350 kronor.

För att erhålla någon ledning vid beräknandet af huru många

ytterligare elevplatser, som skulle blifva erforderliga vid en utsträckning

af tvångsuppfostringens tillämpning i den rigtning, som inom

högsta domstolen blifvit ifrågasatt, har jag låtit undersöka, huru många

personer som under åren 1898 och 1899 blifvit dömda till straffarbete

i högst sex månader för tjufnadsbrott, begångna efter fylda 15 men

före uppnådda 18 år; och har antalet sådana förbrytare befunnits utgöra

106 under år 1898 och 124 under år 1899. Om man antager — hvilket

icke torde kunna anses osannolikt — att i ungefär hälften af dessa

fall domstolarne kunde hafva funnit lämpligt att förordna om straffets

utbytande mot tvångsuppfostran, skulle således, äfven om man tager

hänsyn dertill, att i några fall må hända samme minderårige dömts mera

än en gång under året samt att bland angifna antalet finnas några

qvinnor, genom en utsträckning af tvångsuppfostringens tillämpning i

nu antydt omfång komma att erfordras plats för ytterligare omkring

50—60 elever årligen; och för att mottaga detta antal skulle det, om

man utgår från den uppfattning, att ett antal af öfver 100 elever är för

stort att sammanföras i en uppfostringsanstalt af strängare art, blifva

nödigt att inrätta ytterligare två anstalter af sådan art utöfver den af

komitén föreslagna. Kostnaderna för inrättandet och underhållet af så

många tvångsuppfostringsanstalter skulle uppenbarligen blifva större, än

att erforderliga medel lämpligen kunna af Riksdagen på en gång begäras,

och det torde derjemte med fog kunna ifrågasättas, om det vore tillrådligt,

att, innan någon praktisk erfarenhet här i landet vunnits om det

nya systemets verkningar, inrätta så många anstalter. Lämpligare synes

det i alla afseenden blifva att först efter det sådan erfarenhet vunnits

vidare fortgå på den nu inslagna vägen.»

Som man finner, har departementschefen ingalunda dragit i tvifvelsmål,

att förslagets utsträckning i det af högsta domstolen angifna syfte

vore nyttig och önskvärd, och utskottet är äfven för sin del öfvertygadt

om, att tvångsuppfostran i många fall skulle vara synnerligen ändamålsBih.

till Biksd. Prat. 1902■ 8 Sand. 1 Afd. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

enlig gent emot minderåriga föröfvare af tjufnadsbrott samt andra personer

mellan 15 och 18 år, hvilkas brott icke kan försonas med lägre

straff än straffarbete.

Ehuru utskottet sålunda ej kunnat undgå att finna synnerligen

önskligt, om i nu ifrågavarande lagförslag redan från början kunnat

beaktas de synpunkter och önskningsmål, som utskottet nu framhållit

såväl i fråga om de uppfostringsmedel, hvilka utom tvångsuppfostran

kunna komma till användning i stället för straff, som beträffande arten

af de straff, hvilka må utbytas mot uppfostringsmedel af ena eller andra

slaget, har utskottet dock ej af denna orsak ansett sig böra afstyrka

antagandet i hufvudsakliga delar af det föreliggande förslaget.

Härvid har utskottet ledts af den lifiiga öfvertygelsen derom, att

det är af största vigt, att vederbörande myndigheter så snabbt som möjligt

sättas i tillfälle att bekämpa den öfverklagade förvildningen hos

ungdomen genom medel, som bättre än de nu tillgängliga kunna leda

till det åsyftade målet.

Erfarna personer hafva samstämmande betygat, att de straff, som

i nu gällande lag stadgas för förbrytelser, begångna af minderåriga, i

många fall verka motsatsen mot hvad med straff i allmänhet och

särskildt med afseende på minderåriga i främsta rummet åsyftas, nemligen

en förbättring i sinnesrigtningen.

De i utskottets utlåtande öfver Kongl. Maj:ts proposition n:o 30

åberopade vittnesbörd från utlandet angående den välsignelsebringande

verkan, vistelsen i uppfostringsanstalter åstadkommit med hänsyn till

minskningen af antalet begångna förbrytelser ej blott bland de minderåriga

utan jemväl, i den mån verkningarne kunnat sträcka sig öfver

flera generationer, bland de vuxna, tala ett tydligt språk med hänsyn

till de stora fördelar, som äfven hos oss skulle stå att vinna genom

tillämpande af motsvarande grundsatser med afseende å behandlingen

af minderåriga förbrytare.

Kongl Maj:t har i propositionen n:o 1 angående statsverkets tillstånd

och behof föreslagit Riksdagen att till uppförande af byggnader

för en tvångsuppfostringsanstalt vid Bona anslå 395,000 kronor, hvaraf

136,000 kronor för år 1903, under förutsättning, bland annat, att nu ifrågavarande

lagförslag af Riksdagen bifalles.

Skulle lagförslaget nu ej antagas, följer alltså deraf, att ett uppskof

på minst ett år med påbörjandet af sagda byggnadsföretag skulle

uppstå.

Med hänsyn till hvad ofvan anförts, finner utskottet det emellertid

af högsta vigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas i lagförslagets lågt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

ning. Dertill kommer, att, innan ytterligare anstalter blifvit uppförda,

redan af utrymmeskäl lagen ej kan utsträckas att omfatta flera än de

nu i densamma upptagna kategorier af minderåriga förbrytare. Men

utskottet håller före, att, i mån som de goda verkningarna af lagens bestämmelser

inträda — hvarom utskottet är öfvertygadt — såväl Kong].

Maj:t. som Riksdagen skola låta sig angeläget vara att vidtaga sådana

åtgärder, som möjliggöra lagens utsträckning till alla de fall, der en

lycklig verkan af dess bestämmelser kan vara att påräkna; och i samband

med en dylik utvidgning af lagens verkningskrets torde tillfälle erbjuda

sig att taga i öfvervägande, i hvad mån jemväl de öfriga af utskottet

antydda uppfostringsmedel kunna och böra komma till användning.

Då utskottet härefter öfvergår till granskning af de framlagda Förslaget till

lagförslagens detaljbestämmelser, får utskottet först meddela, att utskottet^ onl ä.nd''

icke funnit anledning till erinran mot förslaget till lag om ändrad ly- §§ i s kap.

delse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen. strafflagen.

Beträffande detta liksom öfriga i förevarande proposition Riksdagen

förelagda lagförslags trädande i kraft, anser utskottet lika med

Kongl. Maj:t tiden härför icke kunna bestämmas tidigare än den 1

januari 1905, alldenstund för tillämpning af de nya lagbestämmelserna

erfordras eu af staten upprättad allmän uppfostringsanstalt för minderåriga

förbrytare, hvilken icke kan vara färdig förr än vid sagda tid.

Af skäl, som utskottet i sitt utlåtande med anledning af propositionen

n:o 30 utvecklat, är utskottet emellertid af den åsigten, att tiden för

de i sistberörda proposition framlagda lagförslags trädande i kraft icke

är beroende af, att de nu förevarande förslagen trädt i kraft.

Enligt 1 § i förslaget till lag angående verkställighet af domstols Förslaget till

förordnande om tvångsuppfostran, skall allmän uppfostringsanstalt vällaq

i regeln upprättas af staten, men Konungen skulle dock ega att såsom af domstols

dylik anstalt erkänna jemväl anstalt, som af kommuner eller enskilde/öror*t“W(ie

blifvit, med eller utan bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af uppfostran.

vanartade minderårige. Angående skälen, hvarför sistnämnda bestäm- (i §.)

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

ruelse lemnas utan erinran, hänvisar utskottet till hvad utskottet yttrat

angående 12 § i förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn, hvilken § motsvarar den nu

förevarande (se sid. 26, 27 i utskottets utlåtande i anledning af propositionen

n:o 30).

(S §.) I 3 § har Kongl. Maj:t föreslagit, att allmän uppfostringsanstalt

skall vara så anordnad, att en hvar af dess elever må komma i åtnjutande

af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras.

Motsvarande stadgande i 15 § 4 mom. af förslaget till lag angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn innehåller,

att skyddshem bör »vara så anordnad!, att en hvar af dess skyddslingar

må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och vård, som erfordras

för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet».

Då denna olikhet i de båda stadgandenas affattning till äfventyrs

kunde framkalla den föreställning, att någon olikhet förefinnes i afseende

å de särskilda anstalternas uppfostrande syftemål, hvilket väl icke varit

afsedt, föreslår utskottet, att 3 § i förevarande lagförslag måtte affattas

i öfverensstämmelse med nyss anförda stadgande om skyddshem.

C10ochu §§.) X fråga om kostnaderna för elevs vård och underhåll vid allmän

uppfostringsanstalt har Kongl. Maj:t i 10 § föreslagit, att det lattigvårdssamhälle,

der eleven egen hemortsrätt, skulle till anstalten halfårsvis

erlägga 40 öre för hvarje dag, eleven vårdats inom anstalten,

dock icke för längre tid, än till dess eleven uppnått 18 år. Enahanda

ersättningsskyldighet, dock begränsad till högst 30 öre om dagen,

skulle jemväl åligga fattigvårdssamhället, derest dylik anstalt fått vidkännas

kostnad för elev, som, utan att ännu hafva blifvit utskrifven från

anstalten, af dess styrelse öfverlemnats till enskild vård och tillsyn

eller anstälts i tjenst eller yrke. För den utgift, fattigvårdssamhälle sålunda

fått vidkännas'', skulle fattigvårdssamhället vara berättigad! uttaga godtgörelse

af elevens egna medel eller hos den, hvilken det ålåge att ansvara

för elevens försörjning. I 11 § har härjemte föreslagits stadgande, att,

om elevs hemortsrätt ej kunde utrönas, uppfostringsanstalten skulle ega

uttaga godtgörelsen omedelbart af elevens egna medel eller hos den,

hvilken det ålåge att ansvara för elevens försörjning, samt att, för hvad

som brister, anstalt, som ej upprättats af staten, skulle undfå ersättning

af statsmedel.

Det sålunda framstälda förslaget, att elevs hemortskommun skulle

till väsentlig del bidraga till betäckandet af kostnaderna för hans vård

s. 13 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 13

och underhåll, kan utskottet icke biträda. Kostnaderna för verkställighet

af de straff, som domstol ådömt, hafva med allt skäl ansetts böra

åligga staten ensam. Om nu, såsom man hoppas, genom förevarande

lagstiftning åstadkommes ett bättre medel för vissa brottslingars behandling,

ett medel, hvarigenom staten i framtiden kan vinna äfven ekonomisk

fördel till följd af besparing å fångvårdskostnaden, finnes häri

ingen anledning att frånträda den förut följda grundsatsen. Såsom skäl

för Kongl. Maj:ts förslag kunde må hända åberopas, att dessa minderåriga

förbrytare i afsevärdt olika grad härstamma från olika kommuner, och att

den kommun, som genom försummelse att behörigen taga vård om den

uppväxande ungdomen och förty kunde anses i viss mån bära ansvar för

don större brottslighet, hvartill densamma efter uppnådd straffmyndighet

gjorde sig skyldig, äfven borde vidkännas någon del af kostnaderna för

dess tillrättaförande. Men häremot bör genmälas, att den kommun, der den

unge brottslingen uppvuxit, i många fall torde vara en annan än den,

der han har hemortsrätt, när han sedermera gör sig skyldig till brott.

Deremot instämmer utskottet uti Kongl. Maj:ts förslag, i hvad det

afeer ersättningspligt för eleven sjelf eller hans föräldrar. Utskottet har

derför i stället för hvad Kongl. Maj:t föreslagit i 10 och 11 §§ framlagt

förslag till ett i en § sammanfattad! stadgande i nyssberörda syfte,

hvilket stadgande skiljer sig från det af Kongl. Maj:t föreslagna jemväl

i det afseende!, att orden »hos den, hvilken det åligger att för elevens

försörjning ansvara» utbytts mot orden »hos hans föräldrar». På grund

af 3 ''§ i gällande fattigvårdsförordning, jemförd med 1 §, kunna nemligen

föräldrar icke anses hafva sådan ovilkorlig underhållspligt gent

emot barn öfver 15-års-åldern, som utskottet funnit rättvist och lämpligt

att dem ålägges, hvadan uttrycklig föreskrift bör derom meddelas. Sådan

ersättningsskyldighet torde åter näppeligen kunna eller böra af andra

än föräldrar utkräfvas. ♦

I utskottets förslag har icke heller intagits stadgandet, att allmän

uppfostringsanstalt skulle ega halfårsvis göra gällande sin rätt till ersättning.

Då anstalten har att med sitt kraf vända, sig omedelbart mot

eleven eller hans föräldrar, synes anstalten böra tillerkännas rätt att i

afseende å valet af tiden härför förfara, som för hvarje fall finnes lämpligast.

Ändringarna i 12 §, som i utskottets förslag erhållit numret 11,

äro beroende af hvad utskottet hemstält i afseende å de båda nästföregående

§§.

(12 §.)

s. 14 Kontrollera mot PDF

Förslaget

till lag, innefattande

vissa bestämmelser

om

förfarandet

i brottmål

rörande

minderårige.

14 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Mot öfriga stadgande!) i detta lagförslag har utskottet icke funnit

något att erinra.

Hvad beträffar förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande minderårige, har utskottet

ingen erinran att framställa mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit, men anser

sig böra föreslå ett tillägg till 1 §.

Då komiténs förslag första gången föredi-ogs i statsrådet, yttrade

departementschefen:

»Såsom rigtigt måste det äfven anses, att åt domstol förbehålles

pröfningen deraf, om i ett särskildt fall en minderårig förbrytare skall

undergå det förskylda straffet eller i stället insättas i uppfostringsanstalt.

Det bör nemligen af nära till hands liggande, principiella skäl ankomma

på domstol att meddela den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande

om dess ersättande med tvångsuppfostran. Dessutom synas

våra underrätter, på landet till följd af nämndens deltagande och i

städerna på grund af domstolsledamöternas förtrogenhet med administrativa

göromål, i allmänhet synnerligen väl egna sig för bedömande af

tvångsuppfostråns lämplighet.»

Ehuru inom högsta domstolen intet yrkande framstäldes derom,

att ifrågavarande pröfning skulle uppdragas åt annan myndighet än

domstol, yttrades dock tvifvel, huruvida domstolarne i hvarje förekommande

fall kunde eg a tillgång till de upplysningar, som vore nödiga

för att bilda sig en rigtig uppfattning om nödvändigheten och lämpligheten

af uppfostringsåtgärd.

Häremot anförde departementschefen vid frågans senare föredragning,

att för domstolarne icke torde möta någon svårighet att i förekommande

fall från vederbörande införskaffa de särskilda upplysningar,

hvilka vore af nöden för en rigtig uppfattning om lämpligheten af den

unge förbrytarens insättande i tvångsuppfostringsanstalt; och hänvisade

departementschefen till det i 22 § i förslaget till lag angående uppfostran åt

vanartade och i sedligt afseende försummade barn intagna stadgande

om skyldighet för barnavårdsnämnd att, på begäran af allmän åklagare,

meddela de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar

om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under

hvilka i han uppvuxit.

Utskottet, som af skäl, hvilka angifvits å sid. 31, 32 i utskottets

utlåtande i anledning af propositionen n:o 30, hemstält, att sistberörda

stadgande icke måtte inflyta i lagen angående uppfostran åt vanartade

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N.o 4.

och i sedligt afseende försummade barn, finner sig böra hemställa om

intagande i nu föreslagna lag icke blott af ett mot det nyssberörda

svarande stadgande, utan jemväl af bestämmelse om något mera vidtgående

skyldigheter för barnavårdsnämnderna i detta hänseende. I

barnavårdsnämnds protokoll och anteckningslängd finnas nemligen icke

upplysningar om andra barn än dem, med hvilka nämnden på ett eller

annat sätt tagit befattning. Men det är gifvet, att äfven andra barn

inom nämndens verksamhetsområde kunna efter uppnådd 15-års-ålder

komma att begå brott af sådan art, att fråga kan uppstå om den brottsliges

intagande i allmän uppfostringsanstalt. Åtminstone i de flesta

fall torde barnavårdsnämnd äfven rörande dessa minderårige ega eller

med lätthet kunna förskaffa sig nödiga upplysningar. Barnavårdsnämnderna

synas i detta afseende vara just de mest ändamålsenliga

organen.

Slutligen vill utskottet erinra, att komitén föreslagit sådant tillägg

till 20 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december

1883, att utslag, hvarigenom underrätt förordnat om insättande i

allmän uppfostringsanstalt, skulle till Konungens befallningshafvande

afsändas senast fjorton dagar efter utslagets afkunnande. I denna fråga,

hvilken tillhör Kongl. Maj:ts afgörande, har utskottet endast velat uttala

önskvärdheten, att för afsändandet af sådant utslag bestämmes samma

tid som för afsändandet af utslag i mål angående häktad, en bestämmelse,

för hvilken intet hinder synes utskottet föreligga.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:
l:o
att

Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts proposition

i denna del, måtte antaga följande

Lag
om

ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

1 §•

Gerning, som eljes straffbar är, vare strafflös, om den begås af

barn, innan det fyllt femton år.

2 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall

dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med

sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss

tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,

dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröfve

domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådöma» bör.

3 §■

Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej

aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst sex

månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgifning

samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda,

förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet,

insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd

till straff, skall detta straff, så vidt det utgöres af fängelse eller böter

och de förskylda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än

sex månader, anses inbegripet i förordnandet.

Inträffar sådant fall, att meddeladt förordnande, enligt hvad särskild!

stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller

sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest

är föreskrifvet.

6 §•

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af

kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen

skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan

för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 2 § sägs;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (JSf:o 2) Utlåtande N:o 4, IT

och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas

under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

2:o

Under förutsättning, att hvad utskottet ofvan under

Do hemstält vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen

måtte, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till

lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvångsuppfostran icke kunnat af Riksdagen oförändrad!

antagas, för sin del antaga följande

Lag

angående verkställighet åt domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses,

upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl

anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag

af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af

kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som

af Konungen bestämmes.

2 §.

Har domstol jemlik! 5 kap. 3 § strafflagen förordna! om minderBih.

till Bi/esd. Prof. 1903. 8 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

årigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige

genom Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas.

Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf

att det ej vunnit laga kraft.

Kongl. Maf.ts förslag.

3 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall

vara så anordnad, att en hvar af dess

elever må komma i åtnjutande af

den särskilda handledning, som för

hans uppfostran erfordras.

Elever af olika kön må ej i

samma anstalt intagas.

Utskottets förslag.

3 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall

vara så anordnad, att en hvar af dess

elever må komma i åtnjutande af

den särskilda handledning och vård,

som erfordras för hans uppfostran

till gudsfruktan och arbetsduglighet.

Elever af olika kön må ej i

samma anstalt intagas.

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev blifvit i allmän uppfostringsanstalt

intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven

gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild

vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd

må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda,

och den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller

anställes i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens

styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig

återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill

föranleder.

Öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva tillsyn.

För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap,

kommunal- eller polismyndighet.

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga

i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande JV/o 4.

Utan särskilt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger

uppsigt, må dock utskrifning ej ske, förr än två år efter det eleven

intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall lian utskrifvas från anstalten.

6 §.

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven,

stände han uuder dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt

vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.

Styrelsen bär att för elev, som utskrifves, utse första anställningen,

hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr

än ett år efter utskrifningen förflutit.

7 §■

Misstänkes den, som på grand af domstols förordnande blifvit i

allmän uppfostringsanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten

begått brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet

under allmänt åtal hörer eller det af målsägande!! till åtal angifvits,

allmän åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande

i den ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.

Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits,

misstänkes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han

derifrån utskrifvits gjort sig skyldig till brott.

8 §•

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i

allmän nppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits,

öfvertygad att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare

förordnandet ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än

fängelse, eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse

i mera än sex månader.

9 §•

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utålande N:o 4.

uppfostringsanstalt gått i verkställighet, innan lian uppnått aderton år,

vare förordnandet förfallet.

Katigt. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

10 §.

Såsom bidrag till elevs vård och

underhåll vid allmän uppfostringsanstalt

skall det fattigvårdssamhälle, der

eleven eger hemortsrätt, till anstalten

half årsvis erlägga 40 öre för hvarje

dag eleven inom anstalten vårdats,

dock icke för längre tid än till dess

eleven uppnått aderton är. Har till

följd af åtgärd, som i 4 § l mom.

afses, anstalten under nu sagda tid

vidkänts kostnad för elevs vård och

underhåll utom anstalten, vare fattigvårdssamhället

pligtigt att derför godtgöra

anstalten, dock ej med högre belopp

än 30 öre för hvarje dag.

Fattigvård ssarnhälle ege, i den män

fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl

till eftergift, af elevens egna medel

eller hos den, hvilken det åligger att

för elevens försörjning ansvara, njuta

ersättning för utgift, hvarom i denna

§ förmäles.

10 §.

Allmän uppfostringsanstalt eger att

för elevs värd och underhäll inom

anstalten af elevens egna medel eller

hos hans föräldrar uttaga godtgörelse

intill ett belopp af 40 öre för hvarje

dag, eleven vårdats vid anstalten, dock

icke för längre tid än till dess eleven

uppnått aderton år. För kostnad,

som anstalten fått vidkännas för elevs

vård och underhåll utom anstalten

till följd af åtgärd, som afses i 4 §

1 mom., eger anstalten rätt till dylik

godtgörelse, dock ej med högre belopp

än 30 öre för hvarje dag. För hvad

af förenämnda godtgörelse ej kan utfås,

ege anstalt, som ej upprättats af

staten, undfå ersättning af statsmedel.

11 §•

Kan ej elevs hemortsrätt utrönas,

må allmän uppfostringsanstalt af elevens

egna :medel eller hos den, hvilken

det åligger att för elevens försörjning

ansvara, uttaga hvad anstalten enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 4.

Kongl. Maj:ts förslag.

LO § tillkommer. För hvad som brister

ege anstalt, som ej upprättats af

staten, undfå ersättning af statsmedel.

12 §.

1 afseende på handläggning af

ärende, som i 10 eller 11 § af ses,

skall livad om frågor angående ersättning

för lemnad fattigvård är

stadgadt ega motsvarande tillämpning;

dock att allmän uppfostringsanstalt

eger att anställa talan mot

fattigvärdssamhälle om utbekommande

af stadgadt bidrag till elevs vård

och underhåll inom en tid af ett år,

efter det eleven blifvit från anstalten

uskrifven.

Utskottets förslag.

11 §.

I afseende på handläggning af

ärende, som af ses i 10 §, skall hvad

om frågor angående ersättning för

lemnad fattigvård är stadgadt ega

motsvarande tillämpning; dock att

allmän uppfostringsanstalt eger att

anställa talan om utbekommande af

stadgad godtgörelse för elevs vård

och underhåll inom en tid af ett år,

efter det eleven blifvit från anstalten

utskrifven.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

3:o.

Under förutsättning, att hvad utskottet ofvan under

l:o hemstält vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen måtte,

med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till lag, innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige, icke kunnat af Riksdagen oförändradt

antagas, för sin del antaga följande

Lag-,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Särskilda litskottds (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Kongl. Maj:ts förslag.

1 §•

Tilltalas den, som ej fylt aderton

år, för gerning, som i allmänna

strafflagen är med straff belagd, skall

i protokollet upptagas, utom hvad

i allmänhet för ransakningens fullständighet

erfordras, jemväl upplysning

om de förhållanden, under

hvilka den tilltalade uppvuxit, samt

huruvida han tillförene gjort sig

känd för vanart.

Utskottets förslag.

1 §•

Tilltalas den, som ej fylt aderton

år, för gerning, som i allmänna

strafflagen är med straff belagd, skall

i protokollet upptagas, utom hvad

i allmänhet för ransakningens fullständighet

erfordras, jemväl upplysning

om de förhållanden, under

hvilka den tilltalade uppvuxit, samt

huruvida han tillförene gjort sig

känd för vanart.

Barnavårdsnämnd skalf på begäran

af allmän åklagare, meddela de

i nämndens protokoll och anteckningslängd

tillgängliga upplysningar i

ofvannämnda afseenden äfvensom

yttrande rörande de omständigheter i

öfrigt, som kunna inverka på bedömande

af frågan om lämpligheten

af den tilltalades intagande i tvängsupp

fostring sanstalt.

2 §•

Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande

om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre

den minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton

år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa

dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

23

Stockholm den 25 april 1902.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖORONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.