Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om ändring af flottning sstadgan för nyttiggörande afl ajfallsvirket och befrämjande af återväxten i de norrländska skogarne. Till utskottets behandling hafva hänvisats tvenne inom kammaren väckta motioner, nemligen n:is 118 och 100.

1902-05-05 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1902:39, Skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om ändring af flottning sstadgan för nyttiggörande afl ajfallsvirket och befrämjande af återväxten i de norrländska skogarne. Till utskottets behandling hafva hänvisats tvenne inom kammaren väckta motioner, nemligen n:is 118 och 100.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i

anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t i fråga om ändring af flottning sstadgan för nyttiggörande

afl ajfallsvirket och befrämjande af återväxten

i de norrländska skogarne.

Till utskottets behandling hafva hänvisats tvenne inom kammaren

väckta motioner, nemligen n:is 118 och 100.

Uti den förra hemställa herrar G. Kronlund och O. Emthén,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t för möjliggörande af att industrien må kunna draga behörigt

gagn af den oerhörda mängd virke, som i de norrländska skogarne

nu förfares, täcktes taga under öfvervägande och låta utreda,

hvilka ändringar i nu gällande flotta ingsstadga och möjligen andra

åtgärder böra för berörda ändamåls vinnande vidtagas, samt till Riksdagen

inkomma med de förslag, hvartill en dylik utredning kan gifva

anledning.»

I den senare motionen föreslår herr Burman,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t till förebyggande af de menliga följder för renbetet, för

skogens återväxt m. m., som af det i skogarne qvarliggande virkesaffallet

förorsakas, och öfrig skadlig inverkan på strandängarna och

fisket, som vållas genom timrets barkning, täcktes taga under öfverBih.

till Riksd. Prot. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. (N:o 39.) 1

Motionerna.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motivering.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlutande N:o 39.

vägande och låta utreda, hvilka ändringar i nu gällande flottningsstadga

och möjligen andra åtgärder, som böra för berörda ändamåls vinnande

vidtagas, och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning

kan föranleda.»

Till stöd för sin gjorda hemställan anför herr Barman:

»I 20 § af Kongl. Maj.ts nådiga flottningsstadga af den 30 december

1880 föreskrifves, att allt virke, som i allmän flottled framflottas,

skall, innan det i vattendraget utlägges, hafva undergått afbarkning,

der ej Konungens befallningshafvande med afseende å beskaffenheten

af vattendraget och det fiske, som derstädes idkas, samt

öfriga förhållanden, som kunna på frågan inverka, funnit skäligt att

för hela flottleden eller viss del deraf tillåta flottning af obarkadt virke

vare sig af alla eller visst slag.

Denna bestämmelse är, såsom man finner, tillkommen för alt

skydda fisket i floderna, hvilket anses taga skada af timrets framflottning

i obarkadt tillstånd. På grund af en senare utfärdad kongl.

kungörelse af den 2 oktober 1885 är dock tillåtet att framflotta

obarkadt granvirke i Dalelfven och öfriga norr derom belägna vattendrag

med undantag af gränsfloderna mot Finland, för så vidt icke

Konungens befallningshafvande derom annorledes förordnar. Angående

det förhållande, att äfven förbudet för framflottande af obarkadt furuvirke

i de norrländska elfvarna icke heller kan för fisket numera vara

af den betydelse, det vid flottningsstadgans tillkomst ansågs eg a, utan

att det kanske fastmera skadar detsamma, samt att det äfven kan anses

skadligt i andra hänseenden, såsom för renbetet, för skogens återväxt

och för de invid flottningslederna belägna strandängarna, hade jag i

min till Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län för år

1900 afgifna berättelse om förhållanden rörande renskötseln inom länet

tillfälle att uti hufvudsak anföra följande:

Den del af det fälda trädet, som användes till timmer, barkas,

der afverkningen försiggår, och qvarlemnar alltså i skogen ett från en

lifskraftig fura på terpentinämnen innehållsrikt barklager, som efter den

blifvande stockens längd faller ned och sammanpackas till en marken

tätt betäckande massa, som icke blir åtkomlig för luftens förtorkande

och derför på terpentindränkta ämnen förstörande inverkan, och följden

häraf blir, att den på sådant sätt från furan afskalade barken behöfver

flera årtionden för att förruttna. I timmerhyggen från det år, barkningstvånget

inom Vesterbottens län i allmänhet först tillämpades, d. v. s.

1884, synes den då afskalade barken lifskraftig nog att ännu under

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

ett par årtionden trotsa förstörelsen och följaktligen under denna tid

fortfarande förhindra all växtlighet på det ställe den ligger, och hur

lång tid marken ytterligare behöfver för att derefter återvinna sin

genom terpentinet förstörda växtkraft har jag icke erfarenhet att bedöma.

Med den korta blädningstid af 40 år, som enligt fackmäns utsago

kraftfull furuskog lär tillåta, kommer alltså en stor del af den

tallbärande skogsmarken att alltid vara betäckt med bark, och då mossa,

som vintertiden utgör renens naturliga födoämne, i allmänhet endast

växer på dylik mark i skogslandet, synes detta barkningstvång på

grund häraf allvarsamt hota renarnes vinterbete med förstörelse, på

samma gång det äfven måste anses hindrande för skogens återväxt.

Men äfven från en annan synpunkt har furuvirkets barkning

visat sig vara skadlig. Egarne af ängar, som ligga invid vattendrag,

i hvilka timmerflottning bedrifvits, hafva nemligen funnit, att gräsväxten

på dem i oroväckande grad aftagit, och såsom skäl härtill framhålla

de den skadliga inverkan, terpentinet, som under flottningen framsipprar

ur det afbarkade furutimret har på gräsroten. Detta ämne

flyter som flott på vattenytan, och i följd deraf följer det icke med

strömmen lika lätt som de tyngre timmerblocken. Det drifves derför

åt sidan in på grundvattnet, som med vårfloden öfversVämmar strandängarna,

hvarest det antingen qvarbålles af den öfver ytan uppstickande

gräsbrodden, eller ock kommer det in i bakströmmen, der det

går i ringdans, till dess vattnet sjunkit undan, hvarefter det intränger

i ängen och utför sin på gräsroten förstörande inverkan. Om barken

deremot fmge sitta qvar på timret, skulle den vid detsamma binda och

kvarhålla detta för ängarnas växtlighet skadliga ämne.

Det enda skäl, som, mig veterligen, talat för barkningstvånget

och som väl äfven varit det afgörande vid detsammas införande, torde

hafva varit den skadliga inverkan, som den från det framflottade timret

lossnande barken förmodats hafva på fisket. Från denna synpunkt betraktadt,

hade måhända påbudet sitt berättigande för 20 år sedan vid

flottningsstadgans införande, då i samtliga något större flodsystem ireårig

och kanske någon gång ännu långvarigare flottning var för virket

behöflig. Numera bör det deremot hafva förlorat största delen af sin

betydelse i detta hänseende, sedan flottningen, såvidt kändt är, i allmänhet

i de norrländska vattendragen kunnat nedbringas till ett- eller

högst tvåårig, ty under denna korta flottningstid qvarsitter barken till

allra största delen åtminstone på alla afverkade, färska furuträd.

Och till sist kan måhända till och med ifrågasättas, huruvida ej

timmerbarkningen i följd af terpentinet, som visserligen flyter på ytan,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39

men det oaktadt icke torde kunna undgå att gifva vattnet en bismak,

skadlig för den under våren lagda rommen, då denna otvifvelaktigt

måste vara i hög grad ömtålig för ett dylikt främmande och för alla

lefvande organismer förderfbringande ämne, derigenom rent af har en

på fisket förstörande inverkan i stället för att gagna detsamma. Huru

dermed än må förhålla sig, säkert är, att fisket i de norrländska sjöarna

och vattendragen under den tid, barkningstvånget tillämpats, i

oroväckande grad försämrats.

De synpunkter, som jag här ofvan framhållit, gifva mig anledning

att påkalla Riksdagens uppmärksamhet för erhållande af en frågans

vigt värd, allsidig undersökning.))

Herrar Kronlund och Emthén åberopa till stöd för sin framställning

innehållet i en af herr B. Åkerman inom Första Kammaren väckt

motion, n:o 4.

För att lemna en fullständig öfversigt af föreliggande fråga, anser

sig utskottet böra meddela innehållet i herr Åkermans förenämnda

motion. Den har följande lydelse:

»I sitt underdåniga betänkande af den 9 september 1899 har den

för utredning angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda

skogshushållningen af Kongl. Maj:t den 6 oktober 1896 förordnade

komité uppskattat Sveriges årliga virkesförbrukning vid tiden för komiténs

verksamhet till:

husbehofsvirke .............................. 15,853,000 kbm.

exportvirke .................................... 6,130,000 ))

bergsbruksvirke .......................... 5,687,000 »

pappersmassevirke........................ 1,419,000 »

Men dessutom anser samma komité, att det i våra skogar, dels

till följd af sjelfgallring, dels såsom affall vid afverkningarne och dels

derför, att, särskildt i de nordligare delarne af landet, mycket virke ej

uppnår användbara dimensioner, årligen förfares omkring 5,176,000

kbm. virke, hvaraf 4,249,000 kbm. endast inom Norrland och Dalarne.

Den årliga virkesåtgången för vår jernhandtering kan uppskattas

till ungefär 5,200,000 kbm.; men deraf fås åtminstone 1,200,000 kbm.

dels såsom affall från sågverken (bakar och ribb) samt dels såsom

gallringsvirke inom bergslagsskogarne, och till fyllande af den svenska

jernhandteringens nuvarande ytterligare behof af virke skulle således

ej erfordras mera, än som godt och väl borde kunna täckas med det

virke, som inom Norrlands och Dalarnes skogar på ofvannämnda sätt

förfares.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39. 5

Besinnas vidare, att i skogen qvarlemnadt affall ej blott icke blir

till ringaste gagn, utan tvärtom medför högst betydlig skada genom

att verka dels hindrande för återväxten och dels befordrande af skadeinsekters

tillkomst, så bör det för en hvar vara lätt att inse, af hvilken

synnerligen stor nationalekonomisk betydelse det skulle vara, om ifrågavarande

nu icke blott gagnlöst, utan äfven till skogens stora skada

förfarna virke kunde komma att till kolning nyttiggöras. Till fullo

kan till följd af fraktningskostnaderna detta önskemål visserligen aldrig

uppnås, men genom virkets flottning och förkolning i ugnar, anlagda

vid platser, der jernväg korsar norrländska elfvar, borde dock mycket

i denna väg kunna åstadkommas. Härför erfordras emellertid bland

annat, att virket skall kunna få flottas utan föregående barkning, ty denna

operation är i förhållande till ifrågavarande virkes värde alltför kostsam

för att låta sig verkställa. Skall det enda fraktningssätt, somför

nyttiggörande af de norrländska skogarnes rensnings- och affallsvirke

af ekonomiska skäl är i stort utförbart, kunna möjliggöras, är det derför

nödvändigt, att ändring göres i flottningsstadgan af den 30 december

1880. I sin § 20 föreskrifver nemligen densamma: »Allt virke,

som i allmän flottled framflottas, skall, innan det i vattendraget utlägges,

hafva undergått afbarkning, der ej Konungens befallningshafvande

med afseende å beskaffenheten af vattendraget och det fiske,

som derstädes idkas, samt öfriga förhållanden, som kunna på frågan

inverka, funnit skäligt att för hela flottleden eller viss del deraf tillåta

flottning af obarkadt virke vare sig af alla eller visst slag.» Genom

Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 2 oktober 1885 göres visserligen

»inom Dalelfvens och öfriga norr derom belägna vattendrags

flodområden, med undantag af gränsfloderna mot Finland» undantag

för »granvirke», »som må i allmän flottled framflottas utan att förut

hafva undergått afbarkning, så framt icke Konungens befallningshafvande

med afseende å beskaffenheten af vattendraget, de stränder, som

omgifva detsamma, och det fiske, som derstädes idkas, äfvensom öfriga

förhållanden, som kunna på frågan inverka, finner skäligt att för hela

flottleden eller viss del deraf förordna, att virket skall, innan det i

vattendraget utlägges, hafva undergått afbarkning». Men då Sveriges

barrskogar i stort sedt till ungefär 70 procent utgöras af tall- och blott

till ungefär 30 procent af granskog, så lemnar det för granen gjorda

undantaget ej tillräcklig hjelp, utan om flottning af rensnings- och affallsvirke

i någon större omfattning skall blifva möjlig, erfordras äfven

för tallen allmän rätt till dess flottning i obarkadt skick.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utredning.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

Det har ofia och med fog framhållits, att vi här i landet misshushålla

med våra naturliga tillgångar och framför allt med våra skogar.

Icke nog med att skogarne ofta tillgodogöras utan tanke på framtiden,

utan man försummar äfven i hög grad att så fullständigt som önskligt

och möjligt vore tillgodogöra sig afkastningen å de områden, som göras

till föremål för afverkning. De ur skogskomiténs betänkande hemtade

uppgifter, som motionärerna här ofvan anfört, äro i detta hänseende synnerligen

beaktansvärda, och det kan icke annat än verka nedslående

att erfara, hurusom dels till följd af sjelfgallring, dels såsom affall vid

afverkningarne och dels genom underlätet tillgodogörande af förkrympta

träd årligen i våra skogar förfares en virkesqvantitet (5,176,000 kbm.)

så stor, att den i det närmaste motsvarar bergsbrukets hela årliga

virkesbehof (5,687,000 kbm.) och med knappt en million kubikmeter

understiger kubikmassan af hela vår trävaruexport, som af kom it fn

upptages till 6,130,000 kubikmeter.

Anledningen till detta förhållande torde framför allt vara att söka

i de med detta affalls bortförande från afverkningsplatserna förenade

kostnader. Bland dessa kostnader ingår, förutom de oundgängliga utgifterna

för virkets framforsling och flottning, till följd af gällande lagstadganden

i regeln äfven den afsevärda utgift, som uppstår i och för

virkets afbarkning.

På sätt motionärerna framhålla, lemnas i § 20 af gällande flottningsstadga

en allmän föreskrift derom, att allt virke, som i allmän

flottled framfiottas, skall, innan det i vattendraget utlägges, hafva undergått

afbarkning, Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock obetaget att

på grund af särskilda omständigheter medgifva undantag från nämnda

föreskrift. Blott några år efter det flottningsstadgan trädt i kraft inkommo

emellertid från sågverksegare och andra enskilda samt från

ett stort antal kommuner inom Norrland äfvensom från Yesterbottens

läns landsting framställningar till Kongl. Maj:t i syfte att få barkningsivåuget

upphäfdt. Till stöd för dessa framställningar anfördes

hufvudsakligen den omständigheten, att till följd af barkningen virket,

under längre tid utsatt för solens och luftens inverkan, vid dess framflottande

i vattendragen i hög grad försämrades, hvarförutom barkningstvånget

vore oskäligt betungande för skogs- och virkesegarne.

Efter eu med anledning af dessa framställningar föranstaltad utredning

utfärdades den 2 oktober 1885 en kongl. kungörelse, hvarigenom förändrade

föreskrifter i afseende på barkningstvånget påbjödos så till

vida, att granvirke i allmän flottled finge utan att förut hafva undergått

barkning framfiottas inom Dalelfvens och öfriga norr derom belägna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

flodområden, med Kongl. Majrts befallningshafvande förbehållen rätt

att under vissa förhållanden föreskrifva barkning.

Den vid frågans dåvarande behandling åstadkomna utredning

gifver vid handen, att åsigterna om lämpligheten och behöfligheten af

barkningstvångets upprätthållande voro mycket delade, i det man å ena

sidan framhöll, att. afbarkning^ medförde såväl å gran- som tallvirke

betydlig skada derigenom, att virket under flottningen utsattes för sol

och luft samt till följd deraf i cjvalitativt afseende väsentligt försämrades,

på samma gång som barkningen medförde stort men och hinder för

skogens återväxt, under det att fisket i vattendragen deremot enligt sakkunniges

uttalande icke lede någon skada deraf, att obarkadt timmer

framflottades, utan sådan skada snarare åsamkades fisket derigenom, att

virket framflottades barkadt. Å andra sidan bestred man, att virket,

åtminstone tallvirket, toge någon skada af att framflottas barkadt,

utom då flottningen påginge flera år. Vidare framhölls, att fisket, som

vore en för de nordliga delarna af vårt land vigtig näring, lede uppenbar

skada af sådan flottning, likasom äfven strandegarne tillfogades

betydande förluster a sina invid vattendragen belägna ängar g''enom

den bark, som lossnade af timret och kastades upp på stränderna.

Slutligen erinrades, att den kostnad, hvarmed barkningen betungade

skogs- . och virkesegaren, syntes vara ersatt genom den lättnad i timrets

utdrifning och framflottning, som åstadkoms genom afbarkningen.

Då det för belysning af hithörande frågor kan vara af intresse

aft ^ taga del af några utlåtanden, som under förutnämnda utredning

afgåfvos af personer med stor sakkunskap och lång erfarenhet som

forstmän, har utskottet velat här nedan in extenso meddela dessa

yttranden.

Till Konungens befallningshafvande i Jemtlands län.

Öfver den till Kongl. Maj:t af flere bolag och enskilda personer,

hvilka idka handel med trävaror, gjorda underdåniga ansökning, att 20 §

i flottningsstadgan af 30 december 1880 måtte upphäfvas eller i vissa

afseenden förändras, får jag härigenom vördsamt afgifva infordradt

yttrande:

Barkningsfrågan berör på det närmaste tvenne hvarandra motsatta

stora ^ intressen. Å ena sidan är det jordegaren, som har berättigade

anspråk på skydd mot intrång och skada genom annans förvållande,

Yttrande af

sakkunnige.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

å den andra sidan liar ock staten skyldighet att tillse, det icke en af

landets förnämsta näringar hindras i sin utveckling genom allt för

stränga och betungande påbud, i synnerhet om det ådagalägges, att

dessa skulle föranleda till alltför stora kostnader och besvär i förhållande

till det gagn, som dermed åsyftats, eller de kraf på godtgörelse

för skada, som med fog kunna framställas.

Af de anförda skälen för och emot bestämmelserna i ofvan åberopade

nådiga förordning angående barkning af virke förr än detsamma

nedforslas till vattendrag för att flottas kan man icke sluta till att

någon fullständig utredning åstadkommits om vidden och beskaffenheten

af den skada, som obarkadt virke i förhållande till barkadt i en

flottled åstadkommit för strand- och vattenegare, vare sig med afseende

å deras slåtterlägenheter eller för fiskerinärings bedrifvande.

Visserligen ådagalägga verkstälda undersökningar, att virkesflottningarna

genom den mängd affall från timret, som dervid qvarstanna!- i strömmar och sjöar, orsaka skada i nyssnämnda afseende. Men icke

blott mängden af affallen utan måhända i ännu högre grad detsammas

olika beskaffenhet borde hafva varit föremål för en mera omfattande

och upplysande pröfning, enär, såsom jag här nedan skall försöka visa,

det hade varit af väsentligt gagn att äfven få utrönt, i hvad mån flottning

af det ena eller andra trädslaget må anses åstadkomma större

eller mindre skadegörelse. En utredning uti detta afseende gäller dock

hufvudsakligast fiskerinäringen och är af stor betydelse, då erfarenheten

redan i andra afseenden fält sitt utslag. Såsom förhållandena allmänneligen

framställas, synes man vara öfvertygad om, att genom barkning

nästan all den olägenhet, som tänkes uppkomma genom att låta obarkadt

virke framflyta i vattendragen, undanröjdes. Häruti synes otvifvelaktigt

misstag hafva blifvit begånget. En stocks barkning kan nemligen

ej eke och utföres ej heller i verkligheten så fullständigt, att icke

allra största delen af den s. k. inbarken blir qvarsittande. Men det

måste just vara denna, som genom sin större rikedom på kåda och

garfämne verkar skadligast för Asket. Befriad från de yttre, gröfre,

trädartade beståndsdelarne, lossnar denna bark fort från stockarne, sedan

dessa kommit i vattnet, samt sjunker i följd af sin lösa sammansättning

hastigt och blir qvarliggande på bottnen af vattendragen.

Jemförande undersökningar af bottenlagren uti sådana vattendrag,

der under en längre tid endast barkadt eller ock uteslutande obarkadt

virke framflutit, skulle först hafva kunnat gifva fullt nöjaktiga besked

uti dessa afseenden, om nemligen, då det äfven föreflnnes en väsentlig

skilnad i sammansättningen af gran- och furubarken, Undersöknin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

garne omfattat dessas olika inflytande på fisket. Med fästadt afseende

å att barkningstvånget tillkommit såsom skyddsåtgärd för enskilda

strand- och vattenegares intressen är det i synnerhet vigtigt att få utrönt

om det afsedda ändamålet beträffande fisket derigenom vunnits

derför att häruti måste vara att söka det enda allmängiltiga skälet till

en lag, som på tillverkning af trävaror och skeppning af t. ex. Hollandsvirke

lägger nog ökad kostnad. Den omständigheten, att olika åsigter

äfven bland vetenskapsmän under senaste tiden uppstått härom,

tyder ju ock på att ännu flere beaktansvärda frågor rörande denna

angelägenhet kunna uppställas, hvilka vänta på en tillfredsställande

lösning. Betraktadt från virkesegarnes sida, dessa må nit vara eågverksbolag,

timmerhandlande eller till och med staten såsom innehafvare

af betydande skogar, synes oftanämnda påbud i ett vigtigt afseende

vid tillämpningen helt säkert komma att medföra så stora uppoffringar

att dessa ensamma utgöra fullgiltig! skäl för åtminstone någon

förändring.

Såsom allmän regel synes derför böra gälla, att virke får flottas

obarkadt i vattendragen men att deremot länsmyndigheterna för visst

vattendrag eller del deraf må efter sig företeende förhållanden påbjuda

barkning.

Östersund den 16 februari 1884.

FR. TIGERHIELM.

Till Kong!. Domänstyrelsen.

Genom Kongl. styrelsens skrifvelse den 11 sistlidne februari infordradt

utlåtande öfver af en del sågverks- och skogsegares inom

Gefleborgs-, Vesternorrlands-, Vesterbottens och Norrbottens län hos

Kongl. Majd genom särskild petition underdånigt ingifven ansökan,

om upphäfvande af den genom 20 § i Kongl. Maj ds flottningsstadga

af den 30 december 1880 lagbestämda förbindelse att barka timmer

och annat flottningsgods, innan det i vattendragen i och för flottning

nedlägges, äfvensom ett af lektor A. E. Holmgren afgifvet vetenskapBih.

till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

ligt, remissakten åtföljande intyg, om barr och barkaffalls oskadlighet

för fiskyngel, får jag härmed anföra följande:

Då föreliggande fråga berör många olika förhållanden inom skilda

delar af vårt land och icke öfverallt torde kunna lika bedömas, såsom

på de skilda orterna egande olika inflytande på så väl fisket som

jordbruksnäringen, allt efter landets och vattendragens beskaffenhet,

men som dock på den ena eller andra orten i allmänhet kali anses

lika inverka på skogsindustrien och skogen i och för sig, så anser

jag mig i egenskap af forstman, hufvudsakligen böra i detta mitt

utlåtande inskränka mig till anförande af den erfarenhet, som jagunder

en mångårig tjenstgöring vunnit om den så kallade barkningslagens

verkan på skogens framtida återväxt och det större eller

mindre tryck denna lag utöfvar på den sjelfegande, skogsproducerande

allmogeklassen lemnande åt andra fackmän att yttra sig i hvad

samma lag rörer fisket och jordbruksnäringen, anseende mig likväl i

dessa utom min egentliga verkningskrets liggande frågor, böra vidröra

hvad jag inom Vesterbottens län härutinnan af andras omdömen

erfarit.

I allmänhet skulle man väl nu kunna antaga, att, om barkningspåbudet

kräfver tid och arbete af den skogsproducerande allmänheten,

den dock icke hade något inflytande på skogarne, men så är likväl

händelsen.

Under mina vandringar sommartiden inom mitt vidsträckta distrikt

har jag nemligen funnit:

att, då det är föreskrifvet, att barkning icke får ske, vare sig

på isen i vattendragen eller på låga stränder, hvilken föreskrift är helt

naturlig, då barken genom att qvarlemnas på sådana ställen skulle medfölja

floden och det höga vattenståndet om våren och således, barkningspåbudet

oaktadt, blifva skadlig för fisket och stränderna, samlas

härigenom stora och vida barkhopar, hvilka blifva i skogarne qvarliggande;
att

dessa barkhopar 1 i den mån de undergå förruttnelse, utgöra

härdar för bildandet af insekter, de der skada den i närheten af desamma

växande skogen och utöfva redan på den unga trädplantan ett

förderfligt inflytande;

att dessa hopar, sådana de på de senare åren tillkommit, tigga i

större och mindre omfång spridda öfverallt på af verkning strakterna och

genom sin talrikhet bortfräta en icke obetydlig skogsytvidd, å hvilken på

många år inga nya skogsplantor kunna uppspira och utbilda sig titt framtida

skogsbestånd;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

att ingen öfverdrift torde ligga i af mig antagen beräkning, att,

för hvarje barkhop efter 20 sågblock, en plantas återväxt förhindras samt

att, om årliga af verkning er)/ inom länet af barkadt och flottadt sågtimmer

antages till omkring 2 millioner block, hvilka titt halfva antalet af barkas

der de huggas, eller sammanföras här och der inne i skogen, barkhoparne

af dessa årligen minska skogens återväxt med 50,000 plantor öfver

hufvud taget för hela länsområdet och att, på grund af denna beräkning,

på 10 år, plats för en half million skogsplantor följaktligen blir undandragen

från det skogbärande området; antar man nu äfven, att endast

hälften af dessa plantor i sinom tid blifva utbildade titt sågtimmerträd,

så skall dock genom skogens förhindrade återväxt uppkomma en förlust så

stor, att den långt öfverstiger alla de olägenheter, som man antager vara

förenad med flottning af obarkadt timmer; samt slutligen

att, utom denna för kronan uppkommande indirekta förlust, en direkt

sådan redan yppat sig i det kända förhållandet, alt kronans till salu utbjudna

timmer betalas högre för träd, om det får framföras och läggas i

flottleden obarkadt, än om det skall barkas.

Hvad vidkommer barkningskostnaden ock det tryck denna ntöfvar

på tim mer försälj ningen, så torde inom olika traktei det samma vara

högst olika. Der stora skogsarealer äro inköpta från skattemannen och

denne icke har något egentligen att skaffa med virkets utdrifning, är

förhållandet icke detsamma, som der, hvarest skogsegaren på samma

gång är både skogsafdrifvare och timmerförsäljare, hvilka näringar i allmänhet

äro förenade inom Vesterbotten. Timmerpriserna regleras icke

efter barkningslagen och de större kostnader, som, i följd af den samma,

måste nedläggas på timret, utan efter trävarupriserna på den utländska

marknaden; icke heller är det på något sätt konstateradt, att barkadt

timmer ger ett bättre utfall vid sågen än obarkadt.

Hvad i detta hänseende är känd! och styrkt, är, att plankor och

bräder af barkadt grantimmer sällan lemna annat än tredje och fjerde

qvalité, och ibland till och med endast vrak, då deremot obarkad gran

vanligen ger öfver hufvud andra qvalité.

Hvad vidare särskildt rörer det af lektor Holmgren afgifna intyget,

så, enär det innebär en rak motsats mot hvad nu mera aflidne

fiskeriintendenten Widegren rörande samma sak yttrat, synes mig,

som det med barkningslagen afsedda skydd för fisket ännu vore ett

olöst problem, för hvars lösning jag icke vågar göra någon insats,

då frågan ligger utom min erfarenhet. Bet må dock vara mig tillåtet

nämna, att jag, under samtal med praktiska fiskeidkare hört att de nu,

särdeles på de sista åren, mera än förr klaga öfver flottningens menliga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

inflytande på fisket och att de antaga såsom orsak härtill, att den saf,

som, huru noggrant timret än barkas, dock derå sitter qvar när det skaffas

i vattnet och deri lätt lossnar, icke flyter på vattenytan, såsom barken,

titan håller sig på större eller mindre djup under densamma och, i

den form den antager, skrämmer fisken och för öfrigt fäster sig på fiskredskapen.

Af detta safaffall, der det i någon myckenhet samlat sig,

bildas nemligen ett ämne, som ger sin tillvaro tillkänna medelst till vattenytan

uppstigande bubblor eller perlor, till utseendet liknande dem som

uppstå, när olja drypes i ett glas vatten. Dessa bubblor skyr fisken,

liksom den ock gör ett med ifrågavarande ämne uppblandadt eller bemängdt

vatten. Något med omnämnda förhållande likartadt påstå fiskarena

sig aldrig hafva erfarit under den tid timret flottades obarkadt.

De omnämna likväl saken blott såsom ett faktum men kunna icke

vidare förklara uppkomsten deraf, än att de säga sig tro, att den

från den obarkade stocken så småningom lossnande barken uppbär

safämnet och vid sig binder dess för fisken skadliga innehåll, eller

på något sätt hindrar bildandet af det oljeaktiga ämne, som, då safven,

skild från barken och flytande ensam på djupare vatten, man velat

observera uppkomma vid safvens beröring med i dess väg befintliga,

fasta föremål, vid hvilka den fäster sig och stannar samt sedermera

bildar större massor, som slutligen sjunka och blifva qvarliggande

på vattendragets botten. Hvilken vigt eller hvilket värde man bör

fästa vid de lemnade uppgifterna, tillåter jag mig icke i någon mån

bedöma; jag har endast här velat återgifva den uppfattning af frågan,

som förefinnes bland idkare af fiske, på det att denna må tagas i öfvervägande

vid en möjligen blifvande närmare utredning af ämnet.

I följd af de med barkningen af skogseffetter förknippade och

på en rationell skogsdrift menligt inverkande olägenheter intar jag,

såsom forstman, för öfrigt samma ståndpunkt till denna fråga, som

landets skogsafdrifvare samt skogs- och sågverksegare, och motser jag,

i likhet med dessa, med hopp, att den tid måtte komma åter, då barkning

af flottniugsgods icke mera vore obligatorisk för alla, utan att

denna finge bero på de intressen, som, efter vederbörliga undersökningar

om deras inverkan på så väl det enskilda näringslifvet som på

det allmänna bästa, finnas mest öfvervägande.

Såsom en följd eller summarisk uppfattning af hvad jag sålunda

haft att yttra framstår:

att jag från rent forstmessig ståndpunkt måste anse barkningslagen

såsom skadlig ty, såsom den hittills blifvit tillämpad i afseende

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-''o 3) Utlåtande N:o 39.

på barkaffallets qvarlemnande i skogen, hämmar den skogens återväxt

till den grad, att den derigenom uppkommande skadan flerdubbelt öfverstiger

de fördelar man med lagen haft för afsigt att främja; och att

pålägga skogsnäringen de arbeten och kostnader, hvarmed ett bortförande

ur skogen af barken är förenadt, torde medföra stora svårigheter

och risk;

att, om man mäter fördelarne af barkningen efter samma måttstock,

som den allmänhet gör, för hvilkens skull de äro afsedda, måste

de i det hela taget blifva af ganska obetydligt omfång, ja, till och

med så små, att de, då strand- och fiskegare på annat sätt äro, genom

särskilda paragrafer i flottningsstadgan, skyddade mot den genom timmerdriften

möjligen uppkommande skada, icke öfver allt inom landet erfordra,

såsom ett ytterligare skydd, den i 20 § af flottningsstadgan tillkomna

bestämmelsen;

att, om sist nämnda § fortfarande skall i flottningsstadgan qvarstå

och tillämpas, de noggrannaste undersökningar om de i hvarje floddal

nödiga bestämmelser måtte ega rum, ty olika förhållanden kunna ju

föreiinnas icke allenast för olika delar af landet, utan ock för de olika

flottningslederna inom samma landsdel; samt

att, intill dess dylika undersökningar af dertill behörigen utsedda

fackmän inom fiskerinäringen, jordbruket och skogshushållningen, och

i närvaro af befolkningen eller dess ombud blifvit verkstälda, någon

tillämpning af 20 § flottningsstadgan icke må ega rum.

Slutligen får jag hemställa, att, då dessa undersökningar afse ett

statsändamål, de ock må ske på statens bekostnad och utan särskilda

ansökningar af vederbörande strand-, fiske- eller skogsegare och skogsförädlare,

samt omfatta hela floddalar, utan afseende på länsindelningen.

De remitterade handlingarne återgå härjemte.

Skellefteå den 15 mars 1884.

Hjälm. Grahl.

Derjemte tillåter sig utskottet meddela innehållet af eif i ärendet

afgifvet yttrande af annan sakkunnig person.

»Sedan undertecknad — under en sistlidne sommar för vetenskapliga

ändamål företagen resa i Norrland — från flera håll blifvit tillspord

om den betydelse insekterna ega såsom fiskföda i de norrländska vatten
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

dragen, får jag härmed fästa uppmärksamheten på följande sakförhållanden

:

1) att med all säkerhet den tillgäng på fisk, som de norrländska

vattendragen förete, i väsentlig mån betingas af den insektsföda, som

fisken under sin tidigare ålder har att der tillgå samt att denna insektsföda

åter å sin sida betingas af de naturförhållanden, som göra sig

gällande i och vid dessa vattendrag;

2) att näringsmedlen för fiskafvelns insektsföda till hufvudsaklig

del förmedlas genom affall af barr, ris, qvistar, bark m. m. från den

omgifvande skogen, hvilken genom dessa produkter, lemnar på tjenlig^

ställen i vattendragen en sådan bädd af multnande och i vattnet uppslammade

organiska beståndsdelar, som kan sägas utgöra ett i högsta

grad lämpligt lits vilkor just för sådana insekter (nemligen eu mängd

nemocerer samt åtsklilliga phryganeider, ephemerer o. s. v.) hvilka under

sina första utvecklingsperioder lefva i vattnet, äfvensom för en mängd

krustaceer och andra smådjur, som jemväl tjena fiskynglet till föda;

3) att fiskynglet i de norrländska vattendragen, i följd af det

nyss sagda, har sitt förnämsta tillhåll på sådana platser, der multnade

skogslemningar bilda ett näringslager för fiskynglets nyssnämnda föda;

4) att den terpentinhalt, som man ansett timret tillföra vattnet,

icke har det ringaste inflytande hvarken på fiskynglet eller på dess insektsföda,

hvilket också på ett öfvertygande sätt kan ådagaläggas genom

att analysera vattnet i ett vattendrag före, under och efter afslutad

flottning;

5) att det obarkade timmer, som nedföres utefter vattendragen,

aldrig i afsevärd grad genom sitt barkaffall belamrar de ställen i dessa

vattendrag, hvarest laxen och andra värdefulla fiskslag under lektiden

afsätta sin rom;

6) att of ^anstående är grundadt på direkta, af mig under sistlidne

sommar företagna undersökningar och på den kännedom jag eger

om insekternas lif; samt att hvad beträffar fiskeriintendenten Widegrens

ofvan anförda utlåtande, jag med fog kan påstå, att sådana rön under

hans tid ännu icke blifvit verkstälda och att han följaktligen vid afgifvandet

af det ifrågavarande utlåtandet icke hade att tillgå de ur

nämnda undersökningen framgående, för frågans afgörande vigtiga

resultat;

7) samt slutligen att de i fiskeriintendenten Widegrens nämnda

utlåtande anförda exemplen från smärre vattendrag i Finland och annorstädes

der barkning — för att underlätta flottningen i gran dt vatten kan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 39. 15

nödvändiggöras — icke synas mig ega tillämpning på de strida, från

fjellen härflytande norrländska vattendragen.

Stockholm i november 1883.

Au g. Emil Holmgren,

Lektor i naturvetenskaperna vid

kong!, skogsinstitutet och kong!

Iandtbruksakademiens entomolog.»

Al dessa utlåtanden synes det utskottet framgå, att det ingalunda

kan anses vara bevisadt, att fisket skadas derigenom att virket flottas

i obarkadt skick, utan att snarare anledning förefinnes till det antagandet,

att det hvad fisket vidkommer skulle vara fördelaktigt, om den

yttre barken under flottningen funnes qvar, enär icke denna yttre

bark utan just den genom barkningen blottade basten tyckes vara

den, som vid aflossnandet kan vålla största skadan i detta afseende.

Varu. härmed huru som helst, så torde dock numera den allmänna uppfattningen

vara, att barkningsfrågan icke är af någon afgörande betydelse

för fisket, hvilket i de norrländska floderna, oaktadt det rådande

barkningstvånget, på senare tider högst väsentligt aftagit.

Beträffande den skada, flottningen af obarkadt virke af tall skulle

medföra för utmed stränderna belägna ängsmarker, torde böra erinras,

att barken icke lossnar förr än vid långvarig flottning och att, sedan

våra flottleder genom tidsenliga flottningsbyggnader alltmer kommit

i det skick, att flottningen kan försiggå med större snabbhet,

ifrågavarande olägenhet väsentligen förminskats, men dessutom är den

ju af beskaffenhet att kunna till hufvudsaklig del afhjelpas genom den

ersättningspligt, som åligger de flottande.

Någon större betänklighet mot barkningstvångets upphäfvande

synes alltså icke möta med hänsyn till fisket och strandängarne, men

möjligen skulle en sådan betänklighet kunna uppstå derigenom att friheten

från barkningstvång kunde tänkas leda till eu oklok och skadlig

afverkning af undermålig skog och ungskog. Härvid är dock att märka,

hurusom, på sätt skogskomitén påpekat, bland det virke, som nu förfares

i skogarne, finnes en stor mängd förkrympta, skadade och undermåliga

träd, som endast hindra uppkomsten af kraftfull växande skog

och hvilkas borttagande således skulle vara uteslutande till båtnad för

skogens återväxt. Äfven om barkningsfriheten stundom skulle kunna

fresta till afverkning jemväl af växtlig ung skog, synes denna olägenhet

Utlåtande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

uppvägas deraf, att en rationel rensning af skogsmarken blefve ekonomiskt

möjliggjord. De oerhörda massor af affallsvirke, som nu måste

qvarlemnas i de norrländska skogarne, hindra mångenttädes till den

grad skogens återväxt, att man derom i allmänhet knappast gör sig

någon föreställning. Sålunda lärer enligt utskottet lemnade upplysningar

hafva visat sig, att i likartade trakter af öfre Dalarne virkesafkastningen

på en viss areal af tillförene afkolade skogsmarker i

gamla jernbruks närhet är ända till tio gänger så stor som å samma

areal i skogar, inom hvilka någon rationel skogskultur ännu icke kommit

till stånd. Barkningstvånget synes alltså icke vara det rätta medlet

att använda mot öfverdrifven afverkning af ungskog. Upphäfvandet

af detta tvång skulle enligt utskottets åsigt tvärtom underlätta den

uppgift, som snart förligger, att genom en förbättrad skogslagstiftning

söka åstadkomma en mera rationel vård af våra skogar och borde jemväl

sättas i samband med genomförande af en sådan lagstiftning.

En dylik åtgärd skulle uppenbarligen möjliggöra virkesaffallets

användande i jernhatt dteringens tjenst. Vid platser, der de norrländska

elfvarne korsas af jernväg, kunde en betydande kolningsindustri uppstå,

då ingen svårighet der skulle förefinnas att hopsamla dylikt affall

i stor mängd. Redan med nu vanliga kolningsmetoder skulle detta

kunna med ekonomisk fördel låta sig göra, men, som utskottet har sig

bekant, finnas efter ringugnsprincipen konstruerade kolningsugnar vid

åtminstone ett af våra större jernverk uppsatta, hvilka visat sig lemna

ett synnerligen godt utbyte af kol. Skulle dessa ugnar i framtiden

visa sig hålla hvad de nu synas lofva eller till och med ytterligare

tekniskt fulländas, vunnes dermed möjligheten att gorå affallsvirket

ännu mera värdefullt och i större mängd tillgängligt för industrien, då

derigenom bättre kunde tillgodogöras dess bränslevärde i form af träkol,

och möjligen andra ämnen, såsom tjära, ättika m. m., kunde vinnas

såsom biprodukter.

Om sålunda teknisk möjlighet förefinnes att väl tillgodogöra affallsvirket,

är ett sådant tillgodogörande dock endast i undantagsfall

ekonomiskt möjligt så länge barkningstvånget qvar står.

Vid tiden för flottningsstadgans utfärdande d. v. s. i början af

1880-talet fick i Norrland vanligen till och med affallet vid sågverken

förfaras, och än mindre tänkte man då på något tillgodogörande af

affallet i skogarne, hvarför frågan uteslutande gälde barkningen af

timret, som ju vida lättare än affallet kunde bära barkningskostnaden.

Emellellertid uppgår nu enligt erfarne forstmäns och andra sakkunniges

uppgifter barkningskostnaden för hvarje stock till omkring 10 öre, och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

en dylik kostnad, som äfven i fråga om sjelfva timret ej kan anses

obetydlig, verkar, när det gäller den mindre värdefulla, skadade och

förkrympta skogen och det till sågtimmer icke dugliga virkesaffallet,

rent af som ett oöfverstigligt hinder för dess framflottande och dermed

äfven i allmänhet för dess tillgodogörande.

Skulle nu, såsom utskottet i likhet med motionärerna håller före,

barkningstvångets upphäfvande kunna medföra möjlighet att i större

skala till kolning använda detta affallsvirke, som eljest icke blott gagnlöst

utan äfven till största skada för skogen lemnas att förmultna, vore

detta en sak af så stor nationalekonomisk betydelse, att staten icke

borde dröja med vidtagande af en utredning i det syfte motionärerna

föreslagit. Saken är dessutom af ett alldeles direkt intresse för staten,

då som bekant staten sjelf är den största skogsegaren i Norrland, samt

hvarje kostnad, som lägges på utdrifningen af virket från statens skogar,

måste i sin mån verka nedsättande på de priser staten kan betinga

sig för detta virke. Det arbete, som nedlägges på barkningen, är ju

för öfrigt till stor del att betrakta som ett improduktivt arbete, hvarför

den dertill brukade arbetskraften bättre kunde på annat sätt användas.

Hvad motionären herr Burman framhållit i fråga om barkningstvångets

skadliga inverkan på skogens återväxt finner sin bekräftelse

och hjerta belysning i här ofvan intagna skrifvelse från skogsinspektören

Hjalm. Grahl och borde i och för sig vara ett tillräckligt

skäl för barkningstvångets afskaffande.

Om alltså utskottet för sin del anser, att barkningstvånget i sin

helhet lämpligen må kunna afskaffas åtminstone i de delar af landet,

hvarest barkningstvånget numera beträffande granvirket enligt kongl.

kungörelsen den 2 oktober 1885 upphört, och sålunda flottning af obarkadt

timmer blifva regel, torde det dock vara gifvet, att i vissa fall lokala och

andra förhållanden kunna kräfva undantag från denna regel. Så t. ex.

torde barkningstvånget fortfarande böra ega rum vid vattendrag eller

delar deraf, hvarest till följd af dessa vattendrags trånga, grunda eller

i öfrigt för flottning mindre lämpliga beskaffenhet nedsläppandet af

obarkadt virke, synnerligast i den ökade mängd, som framflottandet jemväl

af virkesaffall torde betinga, kunde medföra olägenhet för sjelfva

flottningen, eller der vattendragens stränder äro låga och utgöras af

värdefullare gräsbärande marker, likasom någon förändring af gällande

bestämmelser rörande flottningen i gränsfloderna mot Finland af lätt

insedda skäl icke bör ifrågakomma.

I ett särskildt hänseende har uttalats betänklighet mot barkBih.

till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.

ningstvångets upphäfvande, i ty att derigenom ett missförhållande

skulle kunna uppstå i de fall, der obegränsad afverkningsrätt till skog

på viss tid upplåtits. Med nu gällande bestämmelser har det i regeln

varit omöjligt för innekafvaren af sådan afverkningsrätt att tillgodogöra

sig ändra träd än de, som varit tillräckligt grofva för att användas

till sågtimmer. De mindre hafva lemnats qvar för att vid upplåtelsetidens

slut återfalla under skogsegarens dispositionsrätt. Men

blefve nu barkningsfrihet medgifven, skulle antagligen i många fall

innehafvaren af afverkningsrätten finna med sin fördel förenligt att

afverka äfven träd af mindre dimensioner, och derigenom komme skogsegaren

att lida en förlust, som icke vid aftalets ingående kunnat förutses.

Utskottet underkänner ingalunda vigten af denna anmärkning,

men utskottet är förvissadt att, derest vid en blifvande utredning det

skulle visa sig, att dylika olägenheter vore att i afsevärd män befara,

det icke skulle vara omöjligt att finna en utväg, hvarigenom dylikt förhindrades.

Sålunda kunde ju t. ex. i en trakt, der aftal åt berörda

beskaffenhet i större utsträckning vore gällande, barkningsfrihetens inträdande

måhända uppskjutas, till dess att densammas medgifvande icke

längre i berörda afseende kunde anses på ett menligt sätt inverka på

bestående förhållanden.

Pröfningen häraf såväl som af andra fall, der barkningstvång

kunde anses böra bibehållas, torde lämpligen kunna försiggå på enahanda

sätt som nu pröfning eger rum i fråga om tillåtelse att flotta

obarkadt virke.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville med anledning

af nu föreliggande motioner besluta, det Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande och

låta utreda, Indika ändringar i nu gällande flottningsstadga

må böra vidtagas för ett bättre tillgodogörande

af affallsvirket och för befrämjande af återväxten i

de norrländska skogarne.

Stockholm den 5 maj 1902.

På utskottets vägnar:

GEORG KRONLUND.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.