Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag till ändring i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., i syfte att införa ett på allmän rösträtt grundadt lokalt veto.
1902-03-13 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1902:18, Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag till ändring i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., i syfte att införa ett på allmän rösträtt grundadt lokalt veto.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
1
N:o 18.
Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1902, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag till ändring
i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m., i syfte att införa ett på allmän rösträtt grundadt
lokalt veto.
(2:a A.)
Till bevillningsutskottet bär öfverlemnats en inom Andra Kammaren
af herrar E. G. Åkerlind och C. P. Jansson väckt motion, n:o 109, så lydande:
»Med hänvisning till motionen n:o 113 i Andra Kammaren för år 1894
såsom motivering, tillåta vi oss föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och till Riksdagen framkomma med förslag till
ändring i nu gällande förordning om försäljning af bränvin m. m. enligt vid
samma motion fogade grunder.»
Den motion, till hvilken sålunda hänvisas, var af följande lydelse:
»I sitt yttrande öfver en vid sistlidna års riksdag väckt motion att
genom per capita-omröstning, deri alla till myndig ålder komna välfrejdade
kommunalmedlemmar ega deltaga, skall bestämmas, huruvida inom kommunen
spirituosaförsäljning må ega rum eller icke, medgaf bevillningsutskottet enhälligt,
att »det med skäl kan sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet
större inflytande borde inom kommunen tillerkännas flertalets åsigt».
Utskottet ansåg sig likväl ej kunna förorda förslaget, såsom innebärande en
»allt för stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala ärendens
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 15 Höft. (N:o 18). 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
afgörande.» När utskottets hemställan om afslag å motionen föredrogs i
Andra Kammaren, gillades motionens allmänna syfte af samtliga de ledamöter,
som yttrade sig i ämnet. Och sedan dess har man från skilda delar af landet
försport ett ganska lifligt intresse för den sålunda å bane bragta tanken att
i fråga om detaljhandeln med spirituösa drycker, hvilken redan i viss mån
är beroende af kommunaibeslut, göra allvar af den kommunala sjelfstyrelsens
princip.
Föredömen från andra länder — Nordamerikas förenta stater, England
och dess kolonier — gifva ock stod åt förhoppningen, att man på den antydda
vägen skall kunna närma sig en mera tillfredsställande lösning än
hittills af eu fråga, hvilkens utomordentligt stora betydelse af alla erkännes,
och hvilkens af flera skäl vanskliga beskaffenhet derför icke får afskräcka
från fortsatta bemödanden att genom lagstiftningens mellankomst underlätta
och stödja det moraliska reformarbete, som verkar på opinion och sed.
Det förslag, vi gå att framställa, är så till vida icke någonting fullkomligt
nytt, som det nära ansluter sig till nu gällande bestämmelser om
kommunernas beslutanderätt i ärenden angående detaljhandel med spirituösa
drycker och vill utveckla denna rätt i enlighet med en verklig sjelfstyrelses
grundsatser, från hvilka våra kommuner — såsom rösträttsstatistiken utvisar,
och de vid samtliga lagtima riksdagar 1867—1893, utom en enda, väckta
rösträttsmotioner påpekat — ännu stå mycket fjerran. Och hvad angår
administrativa myndigheters nuvarande inflytelse å detta slags kommunalfrågor,
så inskränker värt förslag icke Konungens befallningshafvandes nuvarande
rätt att, mot kommunalmyndighets bifallande beslut, förvägra upplåtande
af försäljningsrättigheter. Att Konungens befallningshafvandes nuvarande
befogenhet att, äfven mot stadsfullmäktiges (eller allmän rådstugas)
mening, medgifva försäljningsrättigheter, åtminstone får vika för ett folkomröstningsveto,
torde ej från någon synpunkt kunna betraktas såsom en för
samhällets bästa äfventyrlig inskränkning i nämnda embetsmyndighets maktfullkomlighet,
Yi afse ej heller någon annan rubbning af de nu stadgade
formerna för handläggning af ifrågavarande ärenden än den, som nödvändigt
följer af rätten att fordra eu vetoomröstning. Vårt förslag afser endast att
öppna eu möjlighet för flertalet af kommunens medlemmar att hindra en
försäljning, som nu kan kommunen påtvingas genom beslut dels af eu kommunal
myndighet, som framgått ur eller utöfvar sin beslutande makt enligt
fyrktals- och bevillningsrösträtt, dels af en administrativ statsmyndighet.
Frän den förut nämnda motionen skiljer sig sålunda vårt förslag i
vissa väsentliga afseenden.
Vi vilja icke, såsom motionären vid sistlidne riksdag, öfverlemna åt
allmän rösträtt att antingen tillåta spirituosaförsäljning inom kommunen och
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 3
i så fall bestämma försäljningsrättigheternas antal eller förbjuda upplåtelse
åt sådana rättigheter, utan vilja vi endast tillerkänna kommunens medlemmar
rätt att genom omröstning uttala sitt veto mot ett i nu stadgad ordningväckt
förslag om beviljande af rättighet till minuthandel och utskänkning.
Derjemte, och såsom en borgen för ett mera medvetet intresse för saken,
åsyftar vårt förslag icke eu obligatorisk omröstning, utan göres den beroende
af initiativ från ett visst antal af kommunens medlemmar. Der initiativrätten
ej begagnas, eller förbudet icke segrar vid omröstningen, behålla de kommunala
och administrativa myndigheterna sin nuvarande beslutanderätt. Då
vi endast föreslå ett veto, finnes naturligen för oss ej heller något skäl att
ifrågasätta, det »angränsande» eller eljest närbelägna kommuner skulle ega
att i omröstningen deltaga.
Begränsadt till ett veto, tillerkändt åt den allmänna rösträtten, lärer
den af oss föreslagna anordningen icke träffas af den anmärkning, som bevillningsutskottet
gjorde gällande mot den vid förliden riksdag väckta motionen,
att nemligen denna innebar »en allt för stor afvikelse från nu gällande
grundsatser för kommunala ärendens afgörande». Detta torde väl kunna
sägas om ett förslag af innehåll, att det positiva beslutet om upplåtande af
försäljningsrättigheter och om deras antal skulle från kommunala myndigheter
och vederbörande embetsverk flyttas öfver till en ny, talrik kår af
röstägande, men ej om en åt dessa öfverlemnad rätt att blott afvärja en
åtgärd, som flertalet ogillar. Och om vi vilja tillerkänna detta veto åt en
af nuvarande kommunala census oberoende rösträtt, så kan ju icke i en
sådan fråga, som den om spirituosaförsäljning, mot detta vårt yrkande åberopas
något af de skäl, som anföras till försvar för bevillnings- och fyrktalsrösträtten
vid beslut om kommunala skatter och utgifter eller vid val af dem,
åt hvilka kommunens beslutanderätt i sådana ärenden kan eller skall öfverlemnas.
Ty det »större inflytande», som enligt vårt förslag »tillerkännes
flertalets åsigt», kan icke i någon den ringaste mån träda någons rätt eller
kommunens välförstådda. och lofliga intressen för nära.
Då Riksdagen, derest den gillar syftet af vårt förslag, torde böra hos
Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af ett författningsförslag, anse vi tillräckligt
att här angifva hufvudgrunderna för den ändring af nuvarande försäljningslag,
som vi förorda.
Vi tillåta oss sålunda att föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag till
ändring i nu gällande förordning om försäljning af bränvin m. in., enligt
följande grunder:
l:o. När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet till
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
annan minuthandel med eller iskänkning af bränvin än sådan, som i stad
egen rum på grund af burskap eller särskildt privilegium och på landet kan
tillkomma innehafvare af gästgifveri, skall inom kommunen meddelas, åligger
det Konungens befallningshafvande, derest inom viss tid skriftlig ansökan
derom inkommer, undertecknad af välfrejdade, till myndig ålder komna medlemmar
af kommunen, som äro svenska medborgare, till ett antal motsvarande
minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna folkmängd, att
förordna om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda
väckta frågan.
2:o. I denna omröstning ega alla de kommunalmedlemmar att deltaga,
som uppnått myndig ålder, ega god frejd och äro svenska medborgare.
3:o. Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast förbud
eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigheter.
4:o. Om förbudsförslaget af mer än hälften af de i omröstningen deltagande
antages, träder det i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade
rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter ej väckas
förr än efter tre år. Om förslaget af flertalet röstande ogillas, har det
förfallit, och kan ny fråga om förbudsomröstning likaledes ej väckas förr än
efter tre år.
5:o. Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet må ej anföras
på annan grund, än att det förmenas icke hafva tillkommit i laglig
ordning; och skall Konungens befallningshafvande, derest beslutet af sådan
anledning undanrödjes, förordna om anställande af ny omröstning.
En del erforderliga detaljföreskrifter anse vi oss icke böra föreslå,
då vi ej förutsätta, att vederbörande utskott finner lämpligt att utarbeta
ett formligt lagförslag.
Slutligen torde vi ej böra underlåta att beröra en formfråga angående
värf förslags behandling i Riksdagen, alldenstund den mening uttalats, att
den vid sistlidne riksdag väckta motionen till äfventyra bort behandlas af
lagutskottet.
Under erinran i förbigående derom, att å 1853—54 års riksdag, då
reformen i lagstiftningen om bränvins tillverkning och försäljning grundlädes,
ett och samma utskott (det särskilda s. k. bränvinsutskottet) handlade frågorna
om såväl försäljning som tillverkning, och att i enlighet med då gällande
grundlagsföreskrift om slutligt afgörande af bevillningsfrågor, när
stånden ej derom kunnat enas, beloppet af minuterings- och utskänkningsafgift
per kanna bestämdes genom omröstning i förstärkt statsutskott, samt
att detta åliggande genom en vid nämnda riksdag vidtagen grundlagsändring
från förstärkt statsutskott öfverflyttades till förstärkt bevillningsutskott, äfvensom
att det är häfdvunnen praxis, att alla frågor om ändringar i försälj
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
5
ningslagstiftningen hänvisas till bevillningsutskottet, tillåta vi oss att till
belysning af det yppade tvifvelsmålet påpeka följande omständigheter.
Nu gällande försäljningslag, föreslagen, i likhet med så många föregångare,
af bevillningsutskottet, lemnar åt kommunala myndigheter vissa
uppdrag, tilldelar dem (stadsfullmäktige eller allmän rådstuga samt magistrat
i stad, kommunalnämnd och kommunalstämma på landet) vissa rättigheter
och skyldigheter med hänsyn till frågor om bränvinsförsäljning — uppdrag,
befogenheter och åligganden, som icke tillkomma dessa myndigheter på grund
af några bestämmelser i kommunallagarne.
När så är, kan ju med skäl frågas, hvarför ej eu sådan modifikation
i den af bevillningsutskottet hittills handlagda försäljningslagens föreskrifter
om kommunala myndigheters funktioner med hänsyn till bränvinshandeln,
hvarigenom åt ett större antal kommunalmedlemmar än dem, som för närvarande
ega rösträtt i kommunala angelägenheter, blefve tillerkänd rätt att,
enligt andra rösträttsgrunder än de nu gällande, utöfva ett lokalt veto, —
hvarför ej en sådan modifikation skulle böra behandlas af det utskott, som
handlägger alla öfriga bestämmelser i försäljningslagen.
På den frågan torde dock kunna svaras, att, när försäljningslagen
lemnar vissa uppdrag åt de nämnda kommunala myndigheterna, det blott är
redan bestående, genom kommunallagstiftningen anordnade myndigheter, som
den tager i anspråk för åligganden, Indika, ehuru ej särskildt föreskrifna i
kommunallagarne, kunna sägas falla under de i dessa lagar meddelade allmänna
bestämmelserna om kommunens och de kommunala myndigheternas
ändamål och befogenhet. Eller, med andra ord, försäljningslagen skapar ej
några nya kommunala institutioner, om den ock utrustar de bestående med
vissa funktioner, som ej äro i sjelfva kommunallagarne uttryckligt nämnda.
Deremot skulle en bestämmelse sådan som det af oss föreslagna lokala vetot skapa
ett slags ny — låt vara till sin verksamhet endast fakultativ och till blott
en enda angelägenhet begränsad — kommunal institution på hittills ej i kommunallagstiftningen
förekommande grunder.
Yi vilja ej bestrida, att detta är något annat och går något längre
än den befattning med försäljningsärenden, som genom försäljningslagen är
uppdragen åt de på grund af kommunallagarne bestående och genom dem
ordnade, nuvarande kommunala institutionerna, och att detta skulle kunna
anföras såsom ett tänkvärdt skäl för det påståendet, att det af oss väckta
förslaget bör formelt behandlas såsom en kommunallagstiftningsfråga.
Emellertid, vårt förslag utgör blott en modifikation af den försäljningslag,
som häfdvunnet behandlas af bevillningsutskottet, och skall, om det gillas,
i denna lag inpassas. Det skulle utan tvifvel finnas vara i flera afseende!!
otjenligt att göra de af oss föreslagna bestämmelserna till föremål för en från
6 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 18.
försäljningslagen i öfrigt fristående lagstiftningsåtgärd. Och för dem, som
betrakta vårt förslag såsom i någon man ingripande i kommunallagstiftningen,
synes oss, som borde alla formella betänkligheter undanrödjas, derest vårt förslag,
med stöd af 47 § riksdagsordningen, blefve behandladt af sammansatt
bevillnings- och lagutskott.
På grund häraf anhålla vi, att vår motion måtte hänvisas till bevillningsutskottet.
»
Vid 1893 års riksdag hade, såsom af 1894 års motionärer antydes,
väckts motion derom, att inga då befintliga eller ifrågasatta nya spirituösaförsäljningsställen
inom en kommun finge efter viss tid utöfva sin verksamhet
förr, än genom omröstning per capita blifvit bestämdt, huruvida inom
kommunen spirituosaförsäljning skulle få ega rum eller icke; och skulle, enligt
det framstälda förslaget, rättighet att i dylik omröstning deltaga tillkomma
samtliga till 21 års ålder komna, välfräjdade män och qvinno!'' ej
mindre inom de kommuner, hvarest fråga uppstått om inrättande af nya eller
bibehållande af redan befintliga försäljningsställen, utan äfven inom angränsande
kommuner och de kommuner, som vore belägna på visst afstånd, af
t. ex. mindre än en mil.
Med anledning af sistberörda motion åberopade bevillningsutskottet
(betänkandet n:o 9) §§ 6, 7, 8, 10 och 13 i bränvinsförsäljningsförordningen;
och yttrade utskottet vidare:
»Bestämmandet af huruvida bränvinsförsäljningsrättighet må i en kommun
utöfvas är sålunda enligt nu gällande; stadganden i allmänhet öfverlemnadt
till kommunens representation jemte vederbörande myndighet.
Enligt utskottets förmenande kan det med skäl sättas i fråga, om ej
i nu berörda angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas
flertalets åsigt. Den af motionären i detta syfte föreslagna anordningen
synes emellertid utskottet icke kunna förordas, enär densamma uppenbarligen
skulle innebära en allt för stor afvikelse från nu gällande grundsatser
för kommunala ärendens afgörande.»
På grund af hvad sålunda anförts, hemstälde utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och blef denna utskottets
hemställan af båda kamrarna utan omröstning bifallen.
Här ofvan intagna, vid 1894 års Riksdag väckta motion behandlades
af sammansatt bevillnings- och lagutskott, hvilket, efter eu utredning om
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 7
verkningarna inom olika länder af lagstiftningsåtgärder i den föreslagna rimligen,
i sitt betänkande (n:o 6) yttrade:
»Af den ofvan lemnade kortfattade redogörelsen för hithörande förhållanden
i några länder, särskilt i de af motionären åberopade Nordamerikas
förenta stater och England med dess kolonier samt vårt eget land,
framgår enligt utskottets åsigt, att det lokala optionssystemet icke är mindre
fullständigt tillämpadt i vårt land än uti öfriga anförda länder. De kommunala
myndigheterna hafva i Sverige med större framgång än uti de flesta
länder inskränkt bränvinsförsäljningen och uti de flesta kommuner för landsbygden
till och med infört absolut förbud. Att stadskommunerna hos oss
icke ansett sig med framgång kunna genomföra ett dylikt förbud, torde ej
väcka förvåning hos den, som sett, att så godt som öfverallt i andra länder,
der försök i städerna i den rigtningen gjorts, dessa utfallit mindre gynsamt
och måst öfvergifvas. Fördelen att måhända något kunna inskränka förbrukningens
totala belopp har uppvägts af den demoralisation och de andra
olägenheter, som förbudets kringgående så godt som allestädes medfört.
Emellertid äro äfven stadskommunerna i vårt land i sin fulla rätt att genom
lokal option införa förbud för minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
om blott stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och magistraten äro ense om
fördelen deraf.
Utskottet har icke uti de af motionärerna anförda utländska förhållandena
kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen varit uppdragen
åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som utgjorts af de
i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men väl har det
visat sig på flera ställen fördelaktigt att lägga afgörandet i händerna på ett
mindre antal personer, som representera ett större område, i ändamål att
minska deras inflytande, hvilkas intressen mer eller mindre vore förbundna
med spirituosaförsäljningen. I likhet med förliden Riksdags bevillningsutskott,
medgifver utskottet visserligen, att önskvärdt vore, det ett större
inflytande än nu är fallet tillerkändes flertalets åsigt, men anser, att den af
motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket afvika från de
nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandena. Med bränvinsförsäljningen
äro förbundna så stora intressen, och sättet för dess tilllämpning
är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna och lifskraftiga
utveckling, att något talande skäl näppeligen torde kunna anföras,
hvarför icke hithörande frågor borde afgöras på enahanda sätt och af samma
korporationer som kommunens öfriga angelägenheter. Nykterhetsfrågorna hafva
såväl i värt land som i andra länder visat sig ega förmågan att sätta sinnena
i sådan rörelse, att snarare mer än mindre betänksamhet och mogenhet
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
i uppfattningen erfordras för deras lugna profvande än vid andra af de oftare
förekommande kommunala frågorna.
Såväl licenssystemet som än mer en på den lokala optionen grundad
ren förbudslagstiftning innebär enligt utskottets uppfattning ett sådant ingripande
i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadsförhållanden, att
hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i män som det allmänna
rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna. Ett förhastadt
steg i nämnda rigtning — låt vara framkalladt af aldrig så välmenande och
entusiastiska sträfvanden — framkallar lätt motsatsen af den verkan, som
åsyftas.»
Utskottet hemstälde på sålunda anförda grunder, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls
af Riksdagen, af Första Kammaren utan föregående diskussion och utan
votering, samt af Andra Kammaren, efter diskussion, med 141 röster mot
74, Indika afgåfvos för bifall till motionen.
En motion med alldeles samma förslag som det i sist omförmälda motion
framstälda förekom jemväl vid 1896 års riksdag, dervid till stöd för förslaget
åberopades, bland annat, resultaten af en i Norge nyligen antagen bränvinslag.
I sitt i anledning af motionen afgifna betänkande (n:o 1) förklarade
sig bevillningsutskottet icke anse förslaget innefatta bättre bestämmelser än
dem, som redan vore gällande i fråga om sättet för bestämmande af rättigheter
till minuthandel med och utskänkning af bränvin; och yttrade utskottet
vidare:
^ Redan enligt nu gällande förordning har i de flesta landtkommuner
fullständigt förbud blifvit infördt, och möjlighet att få sådant förbud till stånd
finnes äfven för städerna. Det torde nemligen icke lida något tvifvel, att
stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och magistraten skulle afstyrka beviljandet
af försäljningsrätt inom staden, om en mera allmän önskan i sådan
rigtning skulle göra sig gällande inom samhället. Att i denna fråga gifva
de röstberättigade lika rösträtt, eller, såsom i motionen föreslagits, utsträcka
rösträtten än ytterligare genom att lägga afgörandet i händerna på en så
vidsträckt krets röstberättigade som kommunens alla till myndig ålder komna
medlemmar, män och qvinnor, hvilka ega god frejd och äro svenska medborgare,
finner utskottet innebära en allt för stor afvikelse från nu gällande
grundsatser för kommunala ärendens afgörande; hvarförutom, såsom 1894
års sammansatta bevillnings- och lagutskott i sitt ofvan omförmälda betänkande
jemväl framhållit, med bränvinsförsäljningen äro förbundna så stora
intressen och sättet för dess tillämpning är af så ingripande betydelse för
kommunernas lugna och lifskraftiga utveckling, att skäl icke förefinnes att
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
afgöra hithörande frågor på annat sätt än öfriga kommunala angelägenheter.
Hvad beträffar den af motionären åberopade, i Norge införda nya bränvinslagen,
anser utskottet, att, i anseende till den korta tid, som förflutit efter
dess ''antagande, verkningarna af nämnda lag ännu icke hunnit så tydligt
framträda, att häraf kan hemtas något föredöme.»
Utskottet hemstälde förty, att motionen icke matte af Riksdagen bifallas,
och Riksdagen fattade sitt beslut i enlighet med denna utskottets hemställan.
Sagda beslut fattades af Första Kammaren utan föregången diskussion
och utan votering samt af Andra Kammaren, efter diskussion, med 121
röster mot 58, hvilka afgåfvos för bifall till motionen.
Vid behandlingen af nu föreliggande motion har utskottet ansett lämpligt
att införskaffa upplysningar rörande de i Norge rådande förhållanden,
så vidt. de kunna vara af betydelse för bedömandet af det af motionärerna
framstälda förslag.
Enligt den i Norge gällande lag om försäljning och utskänkning af
bränvin den 24 juli 1894 må i städerna (jemväl de s. k. ladestederna med
egen kpmmunalstyrelse) försäljning af bränvin i mindre parti än 250 liter
äfvensom utskänkning af bränvin utöfvas allenast af bolag, hvilkas stadgar
blifvit godkända af platsens kommunalstyrelse och stadfästade af Kongl. Maj:t,
dervid dock visst undantag finnes föreskrifvet för dem, hvilka vid lagens trädande
i kraft hade rätt till minutförsäljning af bränvin.
Innan godkännande af ett bolags stadgar kan ega rum, skall medelst
allmän omröstning, i hvilken alla inom kommunen bosatta män och qvinnor
af uppnådda 25 års ålder ega rätt deltaga, afgöras, huruvida bildande af
bolag för försäljning och utskänkning af bränvin eller fortsättande af sådant
bolags rörelse må tillåtas inom stadens gränser. Bolag kan icke bildas eller
få nytt godkännande af sina stadgar, derest majoriteten af de i saken röstberättigade
motsätter sig detta. Om ett bolag blifvit efter en sådan omröstning
upplöst, erfordras för dess återupprättande, att vid ny omröstning
majoriteten af de i saken röstberättigade dertill samtycker. Dessa genom
omröstning fattade beslut gälla under 5 år, och derest icke inom 6 månader
före femårsperiodens utgång ny omröstning hos kommunalstyrelsen begäres af
så många i saken röstberättigade, att de utgöra minst 1/20 af det antal röstberättigade,
som fans upptaget i senast använda röstlängd, skall beslutet fortfara
att gälla under ytterligare 5 år, och så vidare allt framdeles.
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 5 Samt. 1 Afd. 15 Häft.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 18.
Intill 1895 års utgång hade godkännande af stadgar för bränvinsböiag
meddelats i in alles 51 köpstäder och »ladesteder». Det fans då blott 3 städer,
i hvilka bränvinshandel försiggick, men hvilka icke hade bolag, nemligen
Son, Holen och Stathelle.
Enligt lagen den 24 juli 1894, egde under loppet af åren 1895''—99
folkomröstning rum i samtliga ofvannämnda 51 städer. Resultatet af dessa
omröstningar blef, att
år 1895
» 1896
» 1897
» 1898
» 1899
nedvoterades 11 bolag och bibehöllos 2
»
5 » » »4
3 » » »8
4 » » » 8
3 » » * 3 * I
Summa nedvoterade 26, bibehållna 25.
Dessutom nybildades under år 1898 bolag i städerna Helen och Stathelle.
I tio af de elfva städer, i hvilka bränvin sbolagen enligt omröstningen
år 1895 upplösts, begärdes ny omröstning år 1900, och blefvo då bolagen
återupprättade i 6 af nämnda städer, hvaremot i återstående 4 städer det
skulle förblifva vid det bestående.
Jemväl i de 2 städer, i hvilka omröstningen år 1895 icke ledde till
bolagens upplösning, försiggick ny omröstning år 1900, men å begge ställena
utan att majoritet uppnåddes för ändring af det bestående.
År 1901 egde nya omröstningar rum i sex städer, nemligen 3, i hvilka
bolagen enligt 1896 års beslut upplösts, och 3, i hvilka bolagen bibehållits.
På samtliga dessa ställen blef resultatet detsamma som år 1896.
Antalet bränvinsböiag i verksamhet var således år 1896 40, 1897 35,
1898 34, 1899 30, 1900 27, 1901 33, och bör vidare anmärkas, att i 2
af de städer, i hvilka bolagen upplösts, bränvinshandel eger rum på grund
af äldre rättigheter. I öfriga städer utan bolag är all bränvinsförsäljning
förbjuden.
Af norska statistiska centralbyråns meddelanden för år 1901 (Band
XIX, n:o 11), från hvilken publikation förestående uppgifter hufvudsakligen
äro hemtade, upplyses tillika, hurusom under åren 1896 och 1897 förbrukandet
af billigt, starkt sprithaltigt vin (s. k. »laddevin») i liög grad tilltog. Importen
af vin till Norge steg från 2,967,300 liter år 1895 till 4,943,500 liter
1896 och ytterligare till 5,606,600 liter år 1897, hvilket utgör en ökning
för dessa 2 år af mera än 2 V2 millioner liter. År 1898 utgjorde sagda
import 5,876,750 liter, år 1899 5,009,700 liter och år 1900 5,157,300 liter.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 11
För hvarje invånare var vinimporten
under åren 1891 —1895 i medeltal........................ 1,21 liter
» år 1896 2,38 »
» * 1897 2,66 *
» * 1898 2,75 »
, » 1899 2,31 »
» » 1900 2,34 »
Slutligen torde ur förberörda statistik böra meddelas, att man för en
följd af år anstalt, en approximativ beräkning öfver hela alkoholförbrukningen
(å 100 ,% ) per invånare, dervid man utgått från en viss antagen genomsnittsprocent
af alkohol, särskildt för bränvin, vin (10 å 15 %) och Öl (omkring
4 %). Resultatet af denna beräkning utvisar, att alkoholförbrukningen
(med fränräknande af denatureradt bränvin och dylikt) utgjort för hvarje
invånare:
under år 1891 omkring............................................. 2,84 liter
» » 1892 » ............................................. 2,50 »
» » 1893 » 2,65 »
» » 1894 » 2,74 s
» » 1895 » 2,52 *
» * 1896 » 2,09 »
» » 1897 » 2,13 »
» » 1898 » 2,43 s
» » 1899 » 2,75 »
» » 1900 » 2,80 »
Såsom af förestående kortfattade redogörelse framgår, har man i Norge
i åtskilliga städer, i hvilka på grund af allmän omröstning bränvinsförsäljningen.
afskaffats, funnit sig föranlåten att redan vid första tillfälle till ny
omröstning äter medgifva dylik försäljning. Då det dessutom visat sig, att
den i Norge gällande lagstiftningen icke ledt. till någon stadigvarande minskning
i spritförbrukningen, torde man kunna säga, att denna lagstiftning icke
utgör ett föredöme, som manar till efterföljd.
För öfrigt vill utskottet erinra, att enligt hos oss gällande bränvinsförsäljningsförordning
kan den kommunala representationen i landtkommun
och i stadskommun, om den är enig med magistraten, förhindra minuthandel
med och utskänkning af bränvin.
Vid sådant förhållande hemställer utskottet,
att herrar Åkerlinds och Janssons motion om skrifvelse
till Kong!. Maj:t med begäran om utredning och förslag
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen i syfte att
införa ett på allmän rösträtt grundad!, lokalt veto icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 13 mars 1902.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAYALLI.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1902.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.