Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj-ds proposition, n:o 62, angående upphörande af den Stockholms stads brandförsäkringskontor förunnade frihet från afgift och kontribution.

1902-04-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1902:20, Betänkande, i anledning af Kongl. Maj-ds proposition, n:o 62, angående upphörande af den Stockholms stads brandförsäkringskontor förunnade frihet från afgift och kontribution.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

1

Bi:o 20.

Ant. till RAksd. kansli den 4 april 1902, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj-ds proposition, n:o 62, angående

upphörande af den Stockholms stads brandförsäkringskontor

förunnade frihet från afgift och kontribution.

I eu till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 62, föreslår

Kongl. Maj:t Riksdagen att medgifva, att den Stockholms stads brandförsäkringskontor

enligt det för kontoret gällande reglemente tillkom

mande frihet från hvarje afgift och kontribution må med utgången af

innevarande år upphöra.

I den kongl. propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för den 28 sistlidne februari, hvaraf

inhemtas, att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning

inför Kongl. Maj:t anfört följande:

»Med förmälan att Riksdagens uppmärksamhet blifvit fäst derpå,

att Stockholms stads brandförsäkringskontor på grund af Kongl. Maj:ts

för detsamma utfärdade reglemente den 18 mars 1746 och förnyade

reglemente den 19 december 1807 allt ifrån dess stiftande helt och

hållet varit befriadt från alla slags utskylder till stat och kommun, har

Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1901 tillkännagifvit, att Riksdagen

för sin del ansåge, att det brandförsäkringskontoret sålunda meddelade

Bih. till Rilcsd. Brok 1902. 5 Sami. 1 Afd. 17 Häft. (N-.o 20)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 20.

privilegium borde upphäfvas och den kontoret tillförsäkrade frihet från

hvarje afgift och kontribution upphöra; och har Riksdagen anhållit, det

täcktes Eders Kongl. Maj:t taga frågan i öfvervägande och derefter till

Riksdagen inkomma med den framställning, till hvilken en blifvande

utredning kunde föranleda.

I denna skrifvelse har Riksdagen anfört, att vid 1809—1810 årens

riksdag af bevillningsutskottet föreslagits, att bevillning skulle påföras

Stockholms stads brandförsäkringskontor för behållen inkomst, men att

detta förslag af Rikets Ständer afslagits. Ett bland de vigtigaste skälen

för detta Ständernas beslut hade varit, att kontorets ställning icke vore

säkrare, än att dess hela kapital skulle kunna åtgå vid en enda större

eldsoljcka. Detta hade väl redan då varit mindre sannolikt vid det förhållande

att kontorets fond, som år 1760 utgjort 29,841 riksdaler 42

skillingar 7 runstycken banko, derefter år från år oupphörligt ökats, så

att densamma år 1810 belöpt sig till 939,898 riksdaler 11 skillingar 7

runstycken banko; och vid tiden för aflåtande af Riksdagens förevarande

skrifvelse syntes icke rimligtvis kunna befaras, att för utbetalande

af brandskadeersättningar kontorets fonder skulle behöfva anlitas. I

sådant afseende tilläte sig Riksdagen omnämna, att år 1878 de af kontoret

utgifna brandskadeersättningar utgjorde 479,805 kronor 8 öre, ett

belopp, som vida öfverstege motsvarande utgiftspost under något annat

år sedan kontorets inrättande, men att icke desto mindre fonden, som

år 1877 utgjort 11,794,537 kronor 11 öre, år 1878 stigit till 11,933,320

kronor 34 öre och år 1879 till 12,505,695 kronor 70 öre. Vid slutet af

år 1900 hade kontorets fonder sammanlagdt utgjort 26,948,900 kronor

8 öre, utvisande en ökning för året af 829,356 kronor 68 öre. Sedan

kontoret numera börjat lemna årlig utdelning till sina delegare — af

kontorets behållning för år 1900 vore för sådant ändamål anslaget ett

belopp af 314,000 kronor — syntes man icke heller längre kunna, såsom

vid 1809—1810 årens Riksdag, jemnställa kontoret med fromma stiftelser,

och enligt Riksdagens förmenande förefunnes numera icke något

som helst skäl, hvarföre detsamma skulle åtnjuta eu mera gynnad ställning

än andra inrättningar med alldeles enahanda verksamhet. Skånska

brandförsäkringsinrättningen hade för år 1892 påförts bevillning för den

vinst, inrättningen under sagda år till sina försäkringstagare utdelat,

hvilken beskattningsåtgärd blifvit af Eders Kongl. Maj:t genom nådig

resolution den 31 augusti 1894 godkänd; och allmänna brandförsäkringsverket

för byggnader å landet, som år 1889 af såväl bevillningsberedningen

och pröfningsnämnden som kammarrätten påförts bevillning

för inkomst af rörelse, men genom nådiga resolutionen den 18

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 3

december 1891 befriats från skyldighet att utgöra dylik bevillning, enär

dess fond icke öfverstigit hvad som erfordrades för veikets tryggande

gent emot utelöpande risker, hade sedan år 1895, då brandförsäkringsverket

började lemna utdelning till sina delegare, erlagt skatt för det

af dess vinst för sådant ändamål afsätta belopp. I sammanhang härmed

erinrade också Riksdagen, hurusom jernkontoret enligt nu gällande

bevillningsförordning vore befriadt från skatt allenast så länge detsamma

icke lemnade utdelning åt sina delegare.

I anledning af Riksdagens förevarande framställning har öfverståthållareembetet

efter nådig remiss inhemtat direktionens för brandförsäkringskontoret

underdåniga yttrande samt med öfverlemnande deraf

afgifvit eget underdånigt utlåtande af den 10 december 1901, hvarefter

äfven justitiekanslersembetet på nådig befallning inkommit med underdånigt

utlåtande af den 30 sistlidne januari.

Brandförsäkringskontoret häri det afgifna yttrandet anfört följande.

För att uppmuntra Stockholms husegare att bilda den association,

som numera benämndes Stockholms stads brandförsäkringskontor, hade

i det af Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 utfärdade »reglemente och stadfästelse»

lemnats en uttrycklig försäkran om skattefrihet för everldliga

tider. Det hade varit på grundvalen af denna försäkran brandförsäkringskontoret

stiftats, och det ville derföre synas, att, liksom ett kontraktsvilkor

icke kunde af ene kontrahenten godtyckligt rubbas, den

brandförsäkringskontoret åt landets regering tillförsäkrade skattefrihet

icke skäligen kunde utan kontorets medgifvande upphäfvas, helst kontoret

icke i någon mån förändrat den karakter, det erhållit genom den

stiftelseurkund, som innehållit nämnda stadfästelse. Väl vore i Riksdagens

skrifvelse den mening uttalad, att skälet för att brandförsäkringskontoret

skulle intaga en mera gynnad ställning än andra försäkringsinrättningar

bortfallit derföre, att kontoret numera börjat lemna utdelning

till sina delegare. Men denna utdelning vore ingalunda någon

nyhet, ehuru den först under de sista 13 åren erlagts direkt till fastighetsegaren.

Redan i 1746 års reglemente förutsattes, att utdelning till

kontorets delegare kunde ske. Nämnda reglementes IV artikel 20 mom.

vore nemligen af samma lydelse som 1807 års, i denna del ännu gällande

reglementes IV artikel 8 § 2 mom., der just i sammanhang med

utfästelsen om skattefrihet uttryckligen förutsattes, att utdelning till

delegarne skulle komma att ske.

Sådan utdelning, som ju icke vore något annat än en återbäring

af för högt beräknade premier* hade också ändå från det tidigaste skedet

af brandförsäkringskontorets verksamhet utgått på det sätt, att kon
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

toret gäldat vissa afgifter, som det ålegat kontorets delegare att i egenskap

af fastighetsegare betala. Redan för sina första delegare betalade

sålunda kontoret, sedan 12 år förflutit från det deras egendomar försäkrats,

den s. k. brandvaktsafgiften och från år 1824 den s. k. inqvarteringsafgiften.

Sedan de Stockholms fastighetsegare åliggande kommunala

onera, brandvaktsafgift, gatulyshållningsafgift, gatuläggningsafgift

och fattighusafgift år 1873 blifvit sammanförda till en s. k. fastighetsskatt,

betalade kontoret såsom bidrag till denna skatt till en början

52 öre, sedermera 70 öre och slutligen 1 krona, allt per mille, å de

fastighetsvärden, som i 12 år stått hos kontoret försäkrade. Detta bidrag

hade inbetalats kontant till Stockholms stads drätselnämnd och

kommit vederbörande fastighetsegare till godo genom minskning af den

i debetsedeln påförda fastighetsskatt. Med år 1887 upphörde fastighetsskatten

och kontoret hade derefter direkt till fastighetsegarne lemna! utdelning

till belopp motsvarande bidraget till nämnda skatt, eller en per

mille af brandförsäkringsvärde, som varit gällande i 12 år.

Då sålunda redan vid den ursprungliga utfästelsen om skattefrihet

förutsatts, att utdelning skulle ega rum, och då i sjelfva verket utdelning

till kontorets delegare under en eller annan form utgått allt ifrån

det tidigaste skedet af kontorets verksamhet, syntes den omständighet

att denna utdelning från år 1888 betalts direkt till fastighetsegaren och

icke, såsom förut, utgått genom inbetalning till drätselnämnden icke

skäligen böra föranleda, att den kontoret tillförsäkrade skattefrihet upphäfdes.

I Riksdagens skrifvelse hade såsom skäl för borttagande af skattefriheten

vidare anförts, att kontorets fonder vore så stora, att det numera

icke kunde rimligtvis befaras, att desamma skulle behöfva anlitas för

utbetalande af brandskadeersättningar. Till stöd för detta påstående

hade omnämnts, att kontorets fonder stigit äfven under år 1878, ehuru

brandskadeersättningarne då uppgått till ett osedvanligt högt belopp.

Hvad det anförda exemplet beträffade, vore dess beviskraft endast skenbar.

År 1878 hade nemligen icke bokförts särskild försäkringsfond,

utan först år 1888 hade lemnats föreskrift, att dylik fond, såsom varande

en kontorets skuld till försäkringshafvarne, skulle särskild! bokföras.

Brandskadeersättningarne år 1878 hade varit så stora, att, om tillbörlig

afsättning gjorts till försäkringsfonden, hvilken icke finge minskas annorledes

än med premierna för upphörda försäkringar, kontorets allmänna

fond, hvarur kontorets alla utgifter bestredes, skulle blifvit icke

obetydligt minskad. Då i Riksdagens Skrifvelse omnämndes den betydliga

tillväxten af kontorets fonder, borde det bemärkas, att dessa inga
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 5

lunda stigit i samma proportion som kontorets risker. Vid den i skrifvelsen

berörda tidpunkt, år 1810, hade sålunda förhållandet mellan fonderna

och riskerna varit vida gynsammare än nu. Det läge derföre förvisso

ingen orimlighet i det antagandet, att så stora brandskador kunde

i Stockholm uppstå, att kontoret, hvars inom ett samhälle hopade risker

nu uppginge till icke mindre än 436,000,000 kronor, behöfde anlita sill

allmänna fond för utbetalning af brandskadeersättningar. Ännu lättare

kunde naturligtvis inträffa, att utdelningen måste inställas.

Sant vore, att den kontoret i dess ännu gällande, af Kongl. Maj:t

stadfästade reglemente tillförsäkrade skattefrihet beredde kontoret en undantagsställning.

Men det syntes icke heller kunna förnekas, att kontoret

visat sig uppskatta denna sin särställning genom att offra betydande

summor för ändamål, som varit och vore till gagn för det samhälle,

inom hvilket kontorets verksamhet vore förlagd. Sålunda hade kontoret,

utom förenämnda utbetalningar till gagn uteslutande för dess delegare,

utbetalt ersättningar för bortrödjande af trähus och inköpt tomter för

beredande af rymliga platser vid trånga gator äfvensom lemnat betydande

bidrag till vattenledningsanläggningen och till eld släcknings väsendet.

För vattenledningen hade utbetalts 635,000 kronor och till eldsläckningsväsendet

utginge fortfarande 50,000 kronor årligen, oberäknad!,

bidrag, som stundom lemnats till eldsläckningsmaterielen, i hvilket afseende

kunde omnämnas, att kontoret till staden skänkt två dyrbara

sjöångsprutor. Det lede väl icke heller något tvifvel, att höjande af

eldsläckningsväsendet i hufvudstaden vore af vigt äfven för staten, som

der egde så många dyrbara byggnader. För alla dessa allmännyttiga

ändamål hade kontoret utgifvit betydande belopp, vida öfverstigande

den beskattning, hvarifrån kontoret på grund af det nådiga privilegiet

varit befriadt. Det vore emellertid tydligt, att, om kontoret genom

privilegiets upphäfvande likstäldes med de för beredande af vinst åt

delegarne afsedda försäkringsanstalter och derigenom tillskyndades en

opåräknad årlig utgift, kontoret komme att taga under allvarlig pröfning,

huruvida bidrag till allmännyttiga ändamål vidare borde från kontoret

lemnas.

I det af öfverståthållareembetet afgifna utlåtande har öfverståthållareembetet,

som ansett det icke tillkomma embetet att yttra sig i

frågan, huruvida den brandförsäkringskontoret tillförsäkrade skattefrihet

kunde utan kontorets medgifvande upphäfvas, funnit de af direktionen

i öfrig! anförda skäl icke kunna tillmätas sådan betydelse, att på grund

deraf kontoret skulle alltjemt få åtnjuta en mera gynnad ställning än

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

andra inrättningar, hvilka kade alldeles enahanda verksamhet, men i

vanlig ordning underkastades beskattning.

Beträffande ifrågavarande privilegium och dess tillkomst har justiekanslersembetet

anfört, hurusom af handlingarne i ärendet äfvensom af

i riksarkivet förvarade akter rörande brandförsäkringskontoret inhemtades,

att åtskilliga borgare i Stockholm under år 1745 hos Kongl. Maj:t

gjort underdånig framställning om inrättande af en brandkassa och

tillika hemstält, att Kongl. Maj:t måtte »förse värket med sådana privilegier,

som till kassans och fondens everldliga bibehållande tjena kunde»;

att Kongl. Maj:t i anledning häraf genom resolution den 13 april 1745

förklarat, att Kongl. Maj:t, så snart Stockholms stads husegare om

»värket» öfverenskommit, ville »ej allenast en så nyttig öfverenskommelse i

nåder stadfästa, utan ock med sådana privilegier understödja, som lända

till all den säkerhet i framtiden, hvarigenom värket må kunna hafva

everldligt bestånd»; att, sedan af Stockholms stads husegare å sammanträde

utsedde deputerade upprättat »Project till ett Reglemente för

Brand- och försäkrings-Contoiret», Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 stadfäst

detta reglemente och dervid i artikel IV § 20 meddelat det stadgande,

att kontorets »kapital med dess ränta hvarken nu eller i tillkommande

tider under hvad namn och förevändning det vara må, på

något sätt antingen till allmänt eller något annat behof skall röras, ej

ellertdetsamma med någon afgift och kontribution beläggas»; att samma

stadgande återfunnes i det af Kongl. Maj: t den 19 december 1807 utfärdade

och för kontoret ännu gällande reglemente; samt att brandförsäkringskontoret

på grund af detta stadgande alltid vant befriadt från

erläggande af bevillning för inkomst. Justitiekanslersembetet har vidare

anfört, att af den lemnade redogörelsen för tillkomsten af 1746 års

reglemente framginge, att det genom detsamma kontoret tillförsäkrade

privilegium. icke varit något af kontorets stiftare för dess inrättande

betingadt vilkor, utan en af Kongl. Maj:t såsom utöfvare af den högsta

statsmakten i sammanhang med reglementets stadfästande meddelad förmån,

den der lemnats i syfte att betrygga kontorets framtida bestånd

och dermed fortvaron af dess allmännyttiga verksamhet. Denna förmån

bestode i eftergift af en kontoret såsom medlem i staten åliggande förpligtelse

till densamma, eller skattepligt, och folie således icke under

privaträttens stadganden om kontrakt, utan under den offentliga rättens

bestämmelser om privilegier.

Beträffande privilegiers rättsliga ställning enligt nu gällande lag

vore. att märka stadgandet i regeringsformens 114 §, enligt hvilket

ändring eller upphäfvande af de forna riksståndens privilegier, förmåner,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

rättigheter och friheter ej finge ske utan genom Konungens och Riksdagens

sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörde ridderskapet

och adelns eller presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter

och friheter, i förra fallet af ridderskapet och adeln samt i det senare

af allmänt kyrkomöte. Hvad åter anginge andra privilegier än adelns

och presterskapets, torde förbud icke finnas stadgadt mot upphäfvande

af ett dylikt privilegium utan samtycke af den privilegierade.

Emellertid syntes det kunna såsom en gällande rättsgrundsats fastslås,

att, derest staten för meddelande af ett privilegium betingat sig

någon förmån, staten vid privilegiets upphäfvande skulle afstå från fortsatt

åtnjutande af denna förmån eller ock till den privilegierade utgifva

ersättning för den förlust, honom genom privilegiets upphäfvande tillskyndades.

Men i nu föreliggande fall hade staten icke för privilegiets

åtnjutande af brandförsäkringskontoret betingat sig någon förmån af

detta, utan hade privilegiet meddelats uteslutande i den privilegierades

eller brandförsäkringskontorets intresse.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har justitiekanslersembetet

såsom sin uppfattning uttalat, att från rättslig synpunkt hinder icke

mötte för att utan brandförsäkringskontorets medgifvande och utan

lemnande af motsvarande ersättning upphäfva ifrågavarande privilegium.

Enär ändamålet med privilegiets meddelande varit att betrygga kontorets

framtida bestånd och verksamhet, syntes privilegiet böra bibehållas

så länge det för berörda ändamåls vinnande befunnes nödigt, men

då på grund af förändrade förhållanden kontorets bestånd och verksamhet

kunde anses utan samma privilegium betryggade, syntes skäl för

privilegiets upprätthållande icke vidare förefinnas.

Med anledning deraf att direktionen för brandförsäkringskontoret

framhållit, att kontoret under årens lopp för allmännyttiga ändamål i

det samhälle, der kontoret hade sin verksamhet, såsom för vattenledningen

och eidsläckningsväsendet i Stockholm, anslagit betydande belopp

och att kontoret, derest ifrågavarande privilegium upphäfdes, komme

att taga under allvarlig pröfning, huruvida bidrag till dessa ändamål

vidare borde af kontoret lemnas, har justitiekanslersembetet erinrat

derom, att dessa belopp uppenbarligen utgifvits i kontorets eget intresse.

Derigenom att Stockholms stads vattenledning och eldsläckningsväsende

försattes och hölles i godt skick förringades nemligen i hög grad

kontorets egna risker, och det syntes följaktligen icke vara att befara,

att kontoret, derest tillgångarne sådant medgåfve, skulle underlåta att

fortfarande för samma allmännyttiga ändamål anslå medel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

Af ofvan lemnade utredning angående omförmälda privilegium och

dess tillkomst framgår, att ändamålet med privilegiets meddelande varit

att betrygga brandförsäkringskontorets framtida bestånd och verksamhet.

Med hänsyn till hvad i ärendet förekommit angående brandförsäkringskontorets

nuvarande ekonomiska ställning lärer någon tvekan emellertid

icke kunna förefinnas derom, att brandförsäkringskontoret icke längre

för sitt bestånd och sin verksamhet är i behof af den särskilda förmån,

som genom privilegiet blifvit kontoret förunnad. Från rättslig synpunkt

synes hinder icke heller möta att utan brandförsäkringskontorets medgifvande

upphäfva privilegiet, och då giltig anledning således saknas

att allt fortfarande bibehålla kontoret vid den undantagsställning i beskattningshänseende,

kontoret hittills på grund af privilegiet kunnat

intaga i jemförelse med andra likartade inrättningar, hemställer jag i

underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå

Riksdagen att medgifva, att den Stockholms stads brandförsäkringskontor

enligt det för kontoret gällande reglemente tillkommande frihet

från hvarje afgift och kontribution må med utgången af innevarande år

upphöra.»

Såsom departementschefen i förestående yttrande erinrat, är ifrågavarande

proposition föranledd af en af nästlidet års Riksdag aflåten

skrifvelse till Kongl. Maj:t; och som det af Kongl. Maj:t nu framstälda

förslag öfverensstämmer med Riksdagens i sagda skrifvelse uttalade åsigt,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med bifall till Kongl. Maj:ts

proposition, medgifva, att den Stockholms stads brandförsäkringskontor

enligt det för kontoret gällande

reglemente tillkommande frihet från hvarje afgift och

kontribution må med utgången af innevarande år upphöra.

Stockholm den 4 april 1902.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. GAVALLÉ

STOCKHOLM, P. A. NYMANS DPTERTE. TRYCKERI, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:33 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående upphörande af den Stockholms släde brandförsäkringskontor förunnade frihet från afgi a1 i texten