Betänkande, angående vissa motioner om ändring i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. rn.
1902-02-17 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1902:7, Betänkande, angående vissa motioner om ändring i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. rn.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Eiksd. kansli den 17 februari 1902, kl. 5 e. m.
Betänkande, angående vissa motioner om ändring i förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. rn.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 77, hemställer herr
G. Olofsson, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t- anhålla om
sådant förslag till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen, att bränvin
till mat icke får serveras annat än mot särskild reqvisition och mot särskild,
i ersättning för maten icke ingående betalning.
Den af motionären för denna hemställan anförda motivering är af
följande lydelse:
»En sed inom vårt land, som jag skulle vilja kalla osed, är att
dricka bränvin till måltiderna. Men då jag håller mycket på den individuella
friheten, är det naturligtvis icke min mening att vilja lägga något
oöfverstigligt hinder i vägen för dem, som sätta större eller mindre värde
på den s. k. ''aptitsupen’. Det är derför långt ifrån min mening att yrka
på något slags förbud emot en så allmän — låt vara, att jag vågar betrakta
den som en ej särdeles oskyldig — sed.
„ Min mening är endast att i lagstiftningsväg söka åstadkomma sådan
rättelse i berörda afseende, att de, som ej blifva särskild! bjudna, måtte
få betala sina ''aptitsupar’ sjelfva och icke, som nu ofta är fallet, supa
på andras bekostnad. Jag afser således förnämligast de s. k. ''smörgåsborden’
å våra restauranter. Det kan ju icke bestridas, att det är ett
oskick och en orättvisa, att en person, som icke tager någon sup vid
dessa smörgåsbord, skall betala lika mycket som den, som tager två, tre,
ja, stundom ännu flere supar, hvaraf följden ju måste blifva, att den, som
icke super, äfven får bidraga till betalningen af det bränvin, som den
andre förtär. Nu kan ju någon anmärka, att detta bör vara en privatsak
emellan källarmästare oeh kunder, med hvilken lagstiftningen icke bör
befatta sig. Men jag för min del anser, att lagen bör skydda individen
mot orättvis behandling på alla områden, och i detta fall så mycket mera,
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 7.) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
som dessa smörgåsbord medföra en stark frestelse till dryckenskap). En
ung man innehar exempelvis sådan verksamhet, att han måste intaga sina
flesta måltider å dessa restaurator, som hafva smörgåsbord med gratissupning.
År det då icke en frestelse, att det kostar lika mycket, om
han tager ingen eller flera supar? För min del anser jag det vara en
både stark och mycket farlig frestelse, och jag tvekar'' icke uttala, att
dessa smörgåsbord infört mången ung man på drinkarens olyckliga bana.
Då källarmästarne — om än mången skulle vilja — af bristande
enighet icke torde kunna afhjelpa detta inrotade missförhållande, hvars
olycksbringande följder äro oberäkneliga och hvilket inför utlandet sätter
en mörk fläck på hela vårt folk, så måste ansvaret drabba den lagstiftande
församlingen.
Förr har det ju kunnat möta svårigheter att taga särskild betalning
. för. bränvin vid smörgåsborden, då kontrollen skulle blifvit för besvärlig,
ja, kanske nästan omöjlig, men numera kan detta mycket lätt
försiggå med automater.»
För den i ofvanintagna motion föreslagna ändring i bränvin,- försäljningsförordningen anser utskottet tillräckliga skäl icke förefinnas.
Väl må det vara sant, att lagen bör skydda individen mot orättvis
behandling, men från denna fordran på lagstiftningen är ett långt steg
till att fordra dess mellankomst i det af motionären åsyftade fall, der
det är hvarje individs ensak, huruvida han vill underkasta sig den påstådda
orättvisa behandlingen eller icke.
Hvad beträffar den andra af motionären framhållna synpunkten,
eller den, att smörgåsborden skulle medföra en stark frestelse till dryckenskap,
torde den omständigheten, att vid smörgåsborden bränvin serveras
utan särskild betalning, icke i sådant afseende vara af den betydelse, som
motionären föreställer sig, i hvarje fall icke af så stor betydelse, att* en
särskild undantagslagstiftning kan anses vara deraf påkallad.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
l:o) att herr Olofssons ifrågavarande motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om sådant förslag
till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen, att
bränvin till mat icke finge serveras annat än mot särskild
reqvisition och mot särskild, i ersättning för maten
icke ingående betalning icke måtte varda af Riksdagen
bifallen.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
3
T en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, anför herr O.
G. Eklund följande:
»Under senare tid har ett nytt sätt för servering af mat och dryck
vunnit insteg i större städer, der s. k. automatrestauranter inrättats, vid
hvilka allmänheten sjelf serverar sig efter att hafva nedlagt den bestämda
betalningen på derför afsedd plats. A åtminstone en sådan automatrestaurant
här i hufvudstad en serveras bränvin, något som jag anser icke
blott olämpligt, utan till och med stridande mot gällande bränvinsförsäljningsförordnings
anda och afsigt. I denna förordnings § 28 stadgas, att
bränvin ej får utlemnas till minderårig — en bestämmelse bland andra,
hvilken gifvetvis icke kan iakttagas å en restaurant af det slag, jag här
omnämnt. Den betjening, som å sådan finnes, är alltför otillräcklig för
att kunna »ha ögonen med sig» öfverallt; och för öfrigt skulle ju hela
den mekaniska anordningen vara förfelad, derest den icke finge utan nämnvärd
tillsyn fungera.
Då faktiskt bränvin serveras medelst automat, och detta förhållande
tyder på, att vederbörande myndighet icke anser sådan servering olaglig,
torde det vara nödvändigt att i gällande bränvinsförsäljningsförordning
inrymma en bestämmelse, som förbjuder sådan automatisk servering.»
På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen måtte besluta
att i kongl. förordningen af den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra spirituösa drycker intaga en bestämmelse,
innefattande förbud mot utskänkning af bränvin medelst automat.
Såsom motionären sjelf framhåller, är redan i gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin stadgadt, att bränvin icke
må å försäljningsställe utlemnas till minderårig, och är i 44 § af samma
förordning stadgadt straff för öfverträdelse härutinnan.
Förberörda stadganden gälla lika väl utskänkning af bränvin medelst
automat som utskänkning i hvarje annan form, och ytterligare lagstiftningsåtgärder
för förebyggande af antydda fara, att å automatrestauranter
bi’änvin skulle kunna komma att utskänkas åt minderårige, torde således
vara öfverflödiga; det är lagskipningens sak att härvid ingripa.
Då utskottet ej heller i öfrigt kunnat finna skål för en bestämmelse
sådan som den af motionären åstundade, hemställer utskottet,
2:o) att herr Eklunds ifrågavarande motion om
införande i gällande bränvinsförsäljningsförordning af
förbud mot utskänkning af bränvin medelst automat
icke måtte varda af Riksdagen bifallen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
Till utskottet har vidare hänvisats en inom Andra Kammaren af
herr C. Sandquist m. fl. väckt motion, n:o 102, i hvilkens syfte två af
kammarens ledamöter förklarat sig instämma.
Denna motion är af följande lydelse:
»Rörande rättighet till utskänkning å passagerare fartyg stadgas uti
kongl. förordningen den 24 maj 1895: »Sådan utskänkning må endast ega
rum till förtäring om bord och må, under det fartyget ligger i hamn
eller vid. land, allenast ske till besättning och till dem, som i fartygets
restaurationslokal intaga måltid; egande Konungens befallningshafvande
att jemväl i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas nödiga.»
Då detta stadgande kungjordes, helsades det med glädje af nykterhetsvännerna
landet rundt, och detta icke minst uti sådana kommuner,
som aro belägna utefter sjökommunikationsleder, enär man hoppades, att
superiet genom detsammas tillämpande skulle betydligt förminskas. Att
denna förhoppning under de första åren endels blef uppfyld, det är oss
af erfarenheten bekant. Men snart grusades förhoppningen vid åsynen af
dryckenskapens florerande flerstädes å de flytande krogarne. Icke ens, när
tempelklockorna kalla till gudstjenst, upphör detta demoraliserande förhållande.
Att sådant får existera, utan att de kyrkliga och kommunala
myndigheterna på orten hafva någon yttranderätt, då ansökan om utskänkmng
göres, synes oss innebära en orättvisa, som icke borde få existera.
Häremot .kan nu genmälas, att om blott Kongl. Maj:ts förordning i fråga
vederbörligt efterlefves, så upphör dermed det öfverklagade ofoget. Men hvem
skall på landsbygden vaka deröfver? I närheten af de flesta ångbåtsbryggor
finnes icke ens fjerdingsman att tillgå, än mindre högre polismyndighet.
Uti mom. 1 af den 13 §, hvars mom. 2 vi ofvan anfört, stadgas i
fråga om beviljande af utskänkning vid helsobrunn och badort, att tillstånd
derom »icke må beviljas, utan vederbörande kommunalstyrelse lemnats tillfälle
att derom yttra sig». Ett tillägg i liknande syfte borde ock, synes
oss, göras till inom. 2, för att derigenom tillerkänna de kyrkliga och
kommunala myndigheterna något inflytande på utskänkningen å passagerareångbåtar.
Men inseende de svårigheter, som möta beträffande ett dylikt
tillägg, måste vi inskränka oss till att vördsamt hemställa, det Riksdagen
behagade ingå till Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse, att
Kongl.. Maj:t täcktes, efter erforderlig utredning, förelägga Riksdagen förslag
till åtgärder i ofvan a-ngifna syfte på det af oss föreslagna eller
annat sätt, som kan befinnas lämpligt.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
5
Mom. 1 och 2 af 13 § i gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin lyda i sin helhet sålunda:
»1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare linnes
anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning
kan för någon del ''af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad,
dock ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning på derom af
vederbörande gjord anmälan meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
dock må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort, hvarom
nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse lemnats
tillfälle att derom yttra sig.
2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.
Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring ombord å
fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast
ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal intaga
måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrigt
beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas
nödiga.»
Enligt mom. 1 i denna § är det således Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ensam, som eger att för kortare tid än år meddela rättighet till
bränvinsutskänkning, ej mindre vid helsobrunn eller badort än på passagerarefartyg;
dock att rätt förbehållits vederbörande kommunalstyrelse att afgifva
yttrande i fråga om tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort.
Motionärerna föreslå nu, att denna åt de kommunala myndigheterna
inrymda rätt skall utsträckas till att gälla äfven i afseende å utskänkning
på passagerarefartyg, och hemställa motionärerna tillika, att jemväl åt
kyrkliga myndigheter måtte beredas tillfälle att, innan tillstånd till utskänkning
af bränvin på passagerarefartyg beviljas, derom yttra sig.
Hvad först beträffar förslaget, såvidt det afser att tillerkänna kyrkliga
myndigheter inflytande vid meddelandet af utskänkningsrättigheter,
så finner utskottet något skäl icke vara anfördt eller öfver hufvud föreligga
för införandet i lagstiftningen om bränvinsförsäljning af deuna helt
och hållet nya princip.
Angående derefter den ifrågasatta utsträckningen af de kommunala
myndigheternas befogenhet i det af motionärerna angifna syfte, vill utskottet
till en början erinra, hurusom saken icke ställer sig alldeles lika,
när fråga är om beviljandet af rättighet till utskänkning vid en helsobrunn
eller badort, som när tillstånd sökes att utskänka bränvin på ett
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
passagerarefartyg. T förra fallet har Konungens befallningshafvande att,
innan rättigheten meddelas, infordra yttrande från en viss bestämd kommunalstyrelse,
nemligen kommunalstyrelsen å den ort, hvarest helsobrunnen
eller badorten är belägen, hvaremot i senare fallet yttrande skulle,
derest motionen i denna del bifölles, behöfva infordras'' från alla de kommuner,
ofta i många olika län, inom hvilka fartyget hade tilläggsplatser.
Enligt utskottets förmenande skulle ett stadgande, sådant som det af
motionärerna åsyftade, varda föga effektivt; afgörandet, huruvida en sökt
rättighet till iskänkning af bränvin på passagerarefartyg skall beviljas
eller icke, ligger nemligen, såsom ofvan nämnts, hos Konungens befallningshafvande
ensam. För öfrigt vill utskottet erinra, att saken gäller
allenast utskärning ombord å passagerarefartyg till besättningen och till
dem, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid; mot hvarje annan
utskärning å passagerarefartyg, under det fartyget ligger i hamn eller
vid land, är förbud redan stadgadt, och den, som andra gången öfverträder
sagda förbud, är sin utskänkningsrättighet förlustig.
Om än de af motionärerna öfverklagade olägenheterna förekommit
å vissa platser, torde dock för afhjelpande af desamma icke erfordras vare
sig någon ändring i bränvinsförsäljningsförordningen eller sådan polisuppsigt,
som af motionärerna omförmäles; det som erfordras är allenast,
att öfverträdelsen angifves hos vederbörande åklagare till laga åtal, samt
att åtalet varder behörigen styrkt. Och skulle särskild anledning förefinnas,
att inom någon viss kommun förbud meddelas mot utskänkning
af bränvin å passagerarefartyg, har kommunalstyrelsen alltid rättighet att
derom petitionera hos Konungens befallningshafvande, som eger att beträffande
dylik utskänkning föreskrifva de inskränkningar, utöfver de i
bränvinsförsäljningsförordningen stadgade, hvilka finnas nödiga.
Utskottet anser, på grund af det sålunda anförda, den af motionärerna
begärda utredning icke vara af behofvet påkallad och hemställer,
3:o) att ifrågavarande, af herr Sandquist in. fl.
väckta motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utredning och förslag till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen
i syfte att bereda kyrkliga och
kommunala myndigheter tillfälle att yttra sig i fråga
om beviljande af utskänkningsrätt å passagerarefartyg icke
må varda af Riksdagen bifallen.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 7
§ 4 i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
in. m., lyder enligt kongl. kungörelsen den 25 september 1897 sålunda:
»1.
Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin
i mindre belopp, än han sjelf eger försälja.
2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta vare sig mot eftertraf för köpeskillingen eller genom ombud å annat
ställe än det, der han sin försäljriingsrättighet utöfvar, till köpare utlemna
bränvin i mindre belopp än 250 liter.»
Vid 1898 och 1899 års riksdagar väcktes motioner, i hvilka erinrades,
hurusom stadgandet i monn 2 af berörda paragraf angående förbud.
mot försäljning af spritdrycker emot efterkraf för köpeskillingen hade
börjat kringgås på det sätt, att vid försäljning af spritdrycker till någon
å annan ort bosatt reqvirent varan afsändes under afsändarens egen adress,
hvarjemte fullmakt mot postförskott, motsvarande det belopp, reqvirenten
hade att för varan betala, tillsändes denne, som derefter utlöste postförskottsförsändelsen
med inneliggande fullmakt samt, med företeende af
den sistnämnda, afhemtade varan.
Med anledning deraf anhöll 1899 års Riksdag, i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 21 mars 1899, att Kong]. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning
rörande de omförmälda missförhållandena samt till Riksdagen inkomma
med förslag till den ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,
hvartill undersökningen möjligen kunde gifva anledning.
Efter den utredning, som Kong], Maj:t på grund af nämnda Riksdagens
skrifvelse låtit företaga, och för hvilken redogörelse lemnas i 1901
års Riksdags bevillningsutskotts betänkande n:o 14, föreslog Kongl. Maj:t
i sin till sistnämnda Riksdag aflåtna proposition n:o 4, att § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen
skulle erhålla följande förändrade lydelse:
»1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin
i mindre belopp, än han sjelf eger försälja.
2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta vare sig mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud å annat
ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna
bränvin i mindre belopp än 250 liter.
Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges, till annat ställe
än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, under sin egen adress försänkt
eller låtit försända bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter han
annan person mot postförskott bekomma skriftlig handling, innefattande
bemyndigande att hos den, som bränvinet mottagit, afhemta detsamma,
vare det, der sådant afhemtande sker, ansedt, såsom om bränvinet blifvit
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
af rättighetsinnehafvaren genom ombud å det ställe, der afhemtandet sker,
till köparen utlemnadt.»
Derjemte hade i en vid samma riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 157, herr J. Ericsson i Vallsta föreslagit, att Riksdagen, med
bifall till Kong]. Maj:ts förutnämnda proposition, i hvad den afsåge tillägg
till mom. 2 af ifrågavarande paragraf, måtte för sin del besluta, att första
stycket af sagda moment skulle erhålla följande förändrade lydelse:
»Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta vare sig mot efterkraf eller med posten och mot postförskott för
köpeskillingen eller genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än
250 liter.»
I motiveringen till detta sitt förslag anförde motionären, bland
annat, hurusom till hans kännedom kommit, att konsumenter af spirituösa
drycker börjat att på ett synnerligen beqvämt och jemförelsevis billigt
sätt förskaffa sig dessa drycker i små partier, derigenom att sjelfva varan
sändes med posten, antagligen mot postförskott, något som, enligt motionären
lemnad uppgift, haft till följd, att dryckenskapen i väsentlig grad
tilltagit i de orter, der sättet användes.
I sitt ofvan berörda, öfver nämnda kong], proposition och motion
afgifna belänkande lemnade nästlidet års bevillningsutskott en kortfattad
redogörelse för de för postbefordring af paket inom riket gällande stadganden
i de delar, desamma kunde för bedömandet af den föreliggande
frågan vara af intresse, och tillåter sig utskottet att till sagda redogörelse
hänvisa.
Härefter yttrade utskottet följande:
»Utskottet anser det i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition föreslagna
tillägg af ett nytt stycke till § 4 mom. 2 i bränvinsförsäljningsförordningen
i hufvudsak motsvara det i Riksdagens skrifvelse den 21
mars 1899 angifna ändamål, nemligen att hindra, att det mot utlemning
af spritdrycker emot efterkraf för köpeskillingen redan stadgade förbud
må kunna kringgås medelst betalningens uttagande emot postförskott,
under det varan afsändes såsom frakt- eller ilgods med jernväg eller
ångbåt.
Utskottet har sig emellertid bekant, ätt, såsom i herr Ericssons
förevarande motion uppgifves, det på senare tiden blifvit ganska allmänt,
särskildt inom de norra länen af riket, att sjelfva varan afsändes med
posten, mot ''postförskott, ett förfaringssätt, som väl torde i sedligt afseende
medföra samma vådor, som derest spritdrycker afsändas med jernväg
eller ångbåt och betalningen uttages genom efterkraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
!)
Till nu omförmälda försäljningssätt har Kongl. Maj:t icke haft anledning
taga hänsyn, enär i Riksdagens till grund för den kongl. propositionen
liggande skrifvelse derom icke något namnes, men då i den till utskottet
öfverlemnade, nu föreliggande motion frågan bragts på tal, anser
utskottet skäl vara för handen att tillse, att jemväl det missbruk, som
ligger i spritdryckers försändande med posten, emot postförskott för köpeskillingen,
må varda för framtiden stäfjadt.
Nu torde visserligen icke vara omöjligt att åt redan gällande stadgande
i § 4 mom. 2 af bränvinsförsäljningsförordningen om förbud emot
uttagande af betalning genom efterkraf gifva en så vidsträckt tolkning,
att deri innefattades förbud jemväl mot spritdryckers försändande med
posten, emot postförskott för köpeskillingen; men som i dagligt tal åt
orden »efterkraf» och »postförskott» gifves helt olika betydelse, förmenar
utskottet, att det skulle vara till gagn, derest i brun vinsförsäljningsfö rörd - ningen inrycktes uttryckligt förbud äfven emot sistberörda sätt för utlemnande
af spritvaror.
Åtgärder i dylikt syfte anser utskottet vara så mycket mera behöfliga,
som, enligt hvad ofvan antydts, ifrågavarande drycker kunna i
hvarje särskild paketförsändelse med posten befordras till ganska afsevärd
myckenhet, samt afgiften för befordringen är proportionsvis mindre, ju
större vigten är å paketet.
Hvad beträffar effektiviteten af ett förbud, sådant som det ifrågavarande,
torde denna icke behöfva blifva mindre i fråga om bränvin, som
aflemnas till befordran mot postförskott, än i fråga om de varor, mot
hvilkas försändande med posten allmänna poststadgan redan innehåller
förbud.»
Vidkommande sjelfva redigeringen af den af motionären föreslagna
ändringen i nuvarande ordalydelsen af mom. 2 i § 4 af bränvinsförsäljningsförordningen,
ansåg utskottet, att, då postförskott kunde uttagas endast
å postförsändelser, det vore för det afsedda ändamålet till fyllest att
i nämnda moment mellan orden »efterkraf» och »för köpeskillingen» inskjuta
orden eller postförskott.
På grund af det sålunda anförda hemstälde utskottet,
att Riksdagen måtte besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen
gåfves följande förändrade lydelse:
»1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin
i mindre belopp, än han sjelf eger försälja.
2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta vare sig mot efterkraf eller postförskott för köpeskillingen eller genom
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 6 Raft.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare
utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.
Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges, till annat ställe
än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, under sin egen adress försändt
eller låtit försända bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter
han annan person mot postförskott bekomma skriftlig handling, innefattande
bemyndigande att hos den, som bränvinet mottagit, afhemta detsamma,
vare det, der sådant afhemtande sker, ansedt, såsom om bränvinet
blifvit af rättighetsinnehafvaren genom ombud å det ställe, der afhemtandet
sker, till köparen utlemnadt.
Detta förslag bifölls af Andra Kammaren utan diskussion och utan
votering, men afslogs af Första Kammaren, efter öfverläggning, med 64
röster mot 44, hvilka afgåfvos för bifall till utskottets hemställan.
Herr J. Ericsson i Vallsta har nu i den af honom inom Andra
Kammaren väckta motion, n:o 85, å nyo dragit förberörda fråga under
Riksdagens pröfning, i det han, under åberopande af den af nästlidet års
Riksdags bevillningsutskott använda motivering, hemstält, att Riksdagen
måtte besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen måtte gifvas
den ändrade lydelse, som af sagda utskott föreslogs.
Utskottet är i denna fråga af samma mening som 1901 års bevillningsutskott
och anser de föreslagna tilläggen till § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen
innefatta en enkel konseqvens af hvad Riksdagen förut
beslutat och ett behöfligt förtydligande af redan gällande stadganden.
Den vigtigaste invändning, som vid nästlidet års riksdag frarnstäldes
emot förslaget i den inom Första Kammaren då förda diskussion,
var den, att icke något straff funnes föreskrifvet för öfverträdelse af de
bestämmelser, som skulle komma att inflyta i paragrafen i fråga.
I sådant afseende tillåter sig utskottet erinra, att § 42 i bränvinsförsäljningsförordningen,
enligt kongl. kungörelsen den 25 september 1897,
är i hithörande delar af följande lydelse:
»Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid
tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe, än dertill
uppgifvet är, eller förbryter sig någon mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt
är om bränvins utlemnande å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, — — — — — — — — — — — — — — —
böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt andra
gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra gången
sin rätt till minuthandel eller utskänkning förlustig.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
11
På de af 1901 års Riksdags bevillningsutskott åberopade skäl och
under åberopande af hvad i (ifrigt här ofvan anförts, hemställer utskottet
alltså,
4:o) att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motion, besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen
gifves följande förändrade lydelse:
1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande
af bränvin i mindre belopp, än han sjelf eger
försälja.
2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning
af bränvin låta vare sig mot efterkraf eller postförskott
för köpeskillingen eller genom ombud å annat
ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till
köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.
Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges,
till annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar,
under sin egen adress försändt eller låtit försända
bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter
han annan person mot postförskott bekomma skriftlig
handling, innefattande bemyndigande att hos den, som
bränvinet mottagit, afhemta detsamma, vare det, der
sådant afhemtande slcer, ansedt såsom om bränvinet
blifvit af rättiglietsinnehafvaren genom ombud å det
ställe, der afhemtandet sker, till köparen utlemnadt.
Stockholm den 17 februari 1902.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
Reservationer:
vid punkten l:o):
af herr Cavalli, mot motiveringen; och
af herr O. A. Ericsson, som yrkat bifall till herr Olofssons ifrågavarande
motion; samt
vid punkten 4:o):
af herr Cavalli, hvilken anfört:
»Vid nästlidet års riksdag förekom till behandling ett alldeles likartadt
förslag som det nu förevarande. Nämnda förslag, som framkom i
en kongl. proposition och en i sammanhang dermed väckt motion, blef
icke af Riksdagen bifallet. Då nya skäl för den ifrågasatta förändringen
icke anförts eller veterligen föreligga, har jag ansett,
att utskottet bort hos Riksdagen hemställa om
afslag å ifrågavarande, af herr Ericsson väckta motion
om ändring af § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen.»
Stockholm 1902. Kongl. Boktryokeriet, P. A, Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.