Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vissa motioner om ändring i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. rn.

1902-02-17 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1902:7, Betänkande, angående vissa motioner om ändring i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. rn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Eiksd. kansli den 17 februari 1902, kl. 5 e. m.

Betänkande, angående vissa motioner om ändring i förordningen

angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. rn.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 77, hemställer herr

G. Olofsson, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t- anhålla om

sådant förslag till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen, att bränvin

till mat icke får serveras annat än mot särskild reqvisition och mot särskild,

i ersättning för maten icke ingående betalning.

Den af motionären för denna hemställan anförda motivering är af

följande lydelse:

»En sed inom vårt land, som jag skulle vilja kalla osed, är att

dricka bränvin till måltiderna. Men då jag håller mycket på den individuella

friheten, är det naturligtvis icke min mening att vilja lägga något

oöfverstigligt hinder i vägen för dem, som sätta större eller mindre värde

på den s. k. ''aptitsupen’. Det är derför långt ifrån min mening att yrka

på något slags förbud emot en så allmän — låt vara, att jag vågar betrakta

den som en ej särdeles oskyldig — sed.

„ Min mening är endast att i lagstiftningsväg söka åstadkomma sådan

rättelse i berörda afseende, att de, som ej blifva särskild! bjudna, måtte

få betala sina ''aptitsupar’ sjelfva och icke, som nu ofta är fallet, supa

på andras bekostnad. Jag afser således förnämligast de s. k. ''smörgåsborden’

å våra restauranter. Det kan ju icke bestridas, att det är ett

oskick och en orättvisa, att en person, som icke tager någon sup vid

dessa smörgåsbord, skall betala lika mycket som den, som tager två, tre,

ja, stundom ännu flere supar, hvaraf följden ju måste blifva, att den, som

icke super, äfven får bidraga till betalningen af det bränvin, som den

andre förtär. Nu kan ju någon anmärka, att detta bör vara en privatsak

emellan källarmästare oeh kunder, med hvilken lagstiftningen icke bör

befatta sig. Men jag för min del anser, att lagen bör skydda individen

mot orättvis behandling på alla områden, och i detta fall så mycket mera,

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 7.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

som dessa smörgåsbord medföra en stark frestelse till dryckenskap). En

ung man innehar exempelvis sådan verksamhet, att han måste intaga sina

flesta måltider å dessa restaurator, som hafva smörgåsbord med gratissupning.

År det då icke en frestelse, att det kostar lika mycket, om

han tager ingen eller flera supar? För min del anser jag det vara en

både stark och mycket farlig frestelse, och jag tvekar'' icke uttala, att

dessa smörgåsbord infört mången ung man på drinkarens olyckliga bana.

Då källarmästarne — om än mången skulle vilja — af bristande

enighet icke torde kunna afhjelpa detta inrotade missförhållande, hvars

olycksbringande följder äro oberäkneliga och hvilket inför utlandet sätter

en mörk fläck på hela vårt folk, så måste ansvaret drabba den lagstiftande

församlingen.

Förr har det ju kunnat möta svårigheter att taga särskild betalning

. för. bränvin vid smörgåsborden, då kontrollen skulle blifvit för besvärlig,

ja, kanske nästan omöjlig, men numera kan detta mycket lätt

försiggå med automater.»

För den i ofvanintagna motion föreslagna ändring i bränvin,- försäljningsförordningen anser utskottet tillräckliga skäl icke förefinnas.

Väl må det vara sant, att lagen bör skydda individen mot orättvis

behandling, men från denna fordran på lagstiftningen är ett långt steg

till att fordra dess mellankomst i det af motionären åsyftade fall, der

det är hvarje individs ensak, huruvida han vill underkasta sig den påstådda

orättvisa behandlingen eller icke.

Hvad beträffar den andra af motionären framhållna synpunkten,

eller den, att smörgåsborden skulle medföra en stark frestelse till dryckenskap,

torde den omständigheten, att vid smörgåsborden bränvin serveras

utan särskild betalning, icke i sådant afseende vara af den betydelse, som

motionären föreställer sig, i hvarje fall icke af så stor betydelse, att* en

särskild undantagslagstiftning kan anses vara deraf påkallad.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att herr Olofssons ifrågavarande motion om

skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om sådant förslag

till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen, att

bränvin till mat icke finge serveras annat än mot särskild

reqvisition och mot särskild, i ersättning för maten

icke ingående betalning icke måtte varda af Riksdagen

bifallen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

3

T en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, anför herr O.

G. Eklund följande:

»Under senare tid har ett nytt sätt för servering af mat och dryck

vunnit insteg i större städer, der s. k. automatrestauranter inrättats, vid

hvilka allmänheten sjelf serverar sig efter att hafva nedlagt den bestämda

betalningen på derför afsedd plats. A åtminstone en sådan automatrestaurant

här i hufvudstad en serveras bränvin, något som jag anser icke

blott olämpligt, utan till och med stridande mot gällande bränvinsförsäljningsförordnings

anda och afsigt. I denna förordnings § 28 stadgas, att

bränvin ej får utlemnas till minderårig — en bestämmelse bland andra,

hvilken gifvetvis icke kan iakttagas å en restaurant af det slag, jag här

omnämnt. Den betjening, som å sådan finnes, är alltför otillräcklig för

att kunna »ha ögonen med sig» öfverallt; och för öfrigt skulle ju hela

den mekaniska anordningen vara förfelad, derest den icke finge utan nämnvärd

tillsyn fungera.

Då faktiskt bränvin serveras medelst automat, och detta förhållande

tyder på, att vederbörande myndighet icke anser sådan servering olaglig,

torde det vara nödvändigt att i gällande bränvinsförsäljningsförordning

inrymma en bestämmelse, som förbjuder sådan automatisk servering.»

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen måtte besluta

att i kongl. förordningen af den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning

af bränvin och andra spirituösa drycker intaga en bestämmelse,

innefattande förbud mot utskänkning af bränvin medelst automat.

Såsom motionären sjelf framhåller, är redan i gällande förordning

angående vilkoren för försäljning af bränvin stadgadt, att bränvin icke

må å försäljningsställe utlemnas till minderårig, och är i 44 § af samma

förordning stadgadt straff för öfverträdelse härutinnan.

Förberörda stadganden gälla lika väl utskänkning af bränvin medelst

automat som utskänkning i hvarje annan form, och ytterligare lagstiftningsåtgärder

för förebyggande af antydda fara, att å automatrestauranter

bi’änvin skulle kunna komma att utskänkas åt minderårige, torde således

vara öfverflödiga; det är lagskipningens sak att härvid ingripa.

Då utskottet ej heller i öfrigt kunnat finna skål för en bestämmelse

sådan som den af motionären åstundade, hemställer utskottet,

2:o) att herr Eklunds ifrågavarande motion om

införande i gällande bränvinsförsäljningsförordning af

förbud mot utskänkning af bränvin medelst automat

icke måtte varda af Riksdagen bifallen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Till utskottet har vidare hänvisats en inom Andra Kammaren af

herr C. Sandquist m. fl. väckt motion, n:o 102, i hvilkens syfte två af

kammarens ledamöter förklarat sig instämma.

Denna motion är af följande lydelse:

»Rörande rättighet till utskänkning å passagerare fartyg stadgas uti

kongl. förordningen den 24 maj 1895: »Sådan utskänkning må endast ega

rum till förtäring om bord och må, under det fartyget ligger i hamn

eller vid. land, allenast ske till besättning och till dem, som i fartygets

restaurationslokal intaga måltid; egande Konungens befallningshafvande

att jemväl i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar,

som kunna finnas nödiga.»

Då detta stadgande kungjordes, helsades det med glädje af nykterhetsvännerna

landet rundt, och detta icke minst uti sådana kommuner,

som aro belägna utefter sjökommunikationsleder, enär man hoppades, att

superiet genom detsammas tillämpande skulle betydligt förminskas. Att

denna förhoppning under de första åren endels blef uppfyld, det är oss

af erfarenheten bekant. Men snart grusades förhoppningen vid åsynen af

dryckenskapens florerande flerstädes å de flytande krogarne. Icke ens, när

tempelklockorna kalla till gudstjenst, upphör detta demoraliserande förhållande.

Att sådant får existera, utan att de kyrkliga och kommunala

myndigheterna på orten hafva någon yttranderätt, då ansökan om utskänkmng

göres, synes oss innebära en orättvisa, som icke borde få existera.

Häremot .kan nu genmälas, att om blott Kongl. Maj:ts förordning i fråga

vederbörligt efterlefves, så upphör dermed det öfverklagade ofoget. Men hvem

skall på landsbygden vaka deröfver? I närheten af de flesta ångbåtsbryggor

finnes icke ens fjerdingsman att tillgå, än mindre högre polismyndighet.

Uti mom. 1 af den 13 §, hvars mom. 2 vi ofvan anfört, stadgas i

fråga om beviljande af utskänkning vid helsobrunn och badort, att tillstånd

derom »icke må beviljas, utan vederbörande kommunalstyrelse lemnats tillfälle

att derom yttra sig». Ett tillägg i liknande syfte borde ock, synes

oss, göras till inom. 2, för att derigenom tillerkänna de kyrkliga och

kommunala myndigheterna något inflytande på utskänkningen å passagerareångbåtar.

Men inseende de svårigheter, som möta beträffande ett dylikt

tillägg, måste vi inskränka oss till att vördsamt hemställa, det Riksdagen

behagade ingå till Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse, att

Kongl.. Maj:t täcktes, efter erforderlig utredning, förelägga Riksdagen förslag

till åtgärder i ofvan a-ngifna syfte på det af oss föreslagna eller

annat sätt, som kan befinnas lämpligt.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

5

Mom. 1 och 2 af 13 § i gällande förordning angående vilkoren för

försäljning af bränvin lyda i sin helhet sålunda:

»1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare linnes

anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning

kan för någon del ''af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad,

dock ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,

må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning på derom af

vederbörande gjord anmälan meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

dock må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort, hvarom

nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse lemnats

tillfälle att derom yttra sig.

2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.

Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring ombord å

fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast

ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal intaga

måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrigt

beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas

nödiga.»

Enligt mom. 1 i denna § är det således Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ensam, som eger att för kortare tid än år meddela rättighet till

bränvinsutskänkning, ej mindre vid helsobrunn eller badort än på passagerarefartyg;

dock att rätt förbehållits vederbörande kommunalstyrelse att afgifva

yttrande i fråga om tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort.

Motionärerna föreslå nu, att denna åt de kommunala myndigheterna

inrymda rätt skall utsträckas till att gälla äfven i afseende å utskänkning

på passagerarefartyg, och hemställa motionärerna tillika, att jemväl åt

kyrkliga myndigheter måtte beredas tillfälle att, innan tillstånd till utskänkning

af bränvin på passagerarefartyg beviljas, derom yttra sig.

Hvad först beträffar förslaget, såvidt det afser att tillerkänna kyrkliga

myndigheter inflytande vid meddelandet af utskänkningsrättigheter,

så finner utskottet något skäl icke vara anfördt eller öfver hufvud föreligga

för införandet i lagstiftningen om bränvinsförsäljning af deuna helt

och hållet nya princip.

Angående derefter den ifrågasatta utsträckningen af de kommunala

myndigheternas befogenhet i det af motionärerna angifna syfte, vill utskottet

till en början erinra, hurusom saken icke ställer sig alldeles lika,

när fråga är om beviljandet af rättighet till utskänkning vid en helsobrunn

eller badort, som när tillstånd sökes att utskänka bränvin på ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

passagerarefartyg. T förra fallet har Konungens befallningshafvande att,

innan rättigheten meddelas, infordra yttrande från en viss bestämd kommunalstyrelse,

nemligen kommunalstyrelsen å den ort, hvarest helsobrunnen

eller badorten är belägen, hvaremot i senare fallet yttrande skulle,

derest motionen i denna del bifölles, behöfva infordras'' från alla de kommuner,

ofta i många olika län, inom hvilka fartyget hade tilläggsplatser.

Enligt utskottets förmenande skulle ett stadgande, sådant som det af

motionärerna åsyftade, varda föga effektivt; afgörandet, huruvida en sökt

rättighet till iskänkning af bränvin på passagerarefartyg skall beviljas

eller icke, ligger nemligen, såsom ofvan nämnts, hos Konungens befallningshafvande

ensam. För öfrigt vill utskottet erinra, att saken gäller

allenast utskärning ombord å passagerarefartyg till besättningen och till

dem, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid; mot hvarje annan

utskärning å passagerarefartyg, under det fartyget ligger i hamn eller

vid land, är förbud redan stadgadt, och den, som andra gången öfverträder

sagda förbud, är sin utskänkningsrättighet förlustig.

Om än de af motionärerna öfverklagade olägenheterna förekommit

å vissa platser, torde dock för afhjelpande af desamma icke erfordras vare

sig någon ändring i bränvinsförsäljningsförordningen eller sådan polisuppsigt,

som af motionärerna omförmäles; det som erfordras är allenast,

att öfverträdelsen angifves hos vederbörande åklagare till laga åtal, samt

att åtalet varder behörigen styrkt. Och skulle särskild anledning förefinnas,

att inom någon viss kommun förbud meddelas mot utskänkning

af bränvin å passagerarefartyg, har kommunalstyrelsen alltid rättighet att

derom petitionera hos Konungens befallningshafvande, som eger att beträffande

dylik utskänkning föreskrifva de inskränkningar, utöfver de i

bränvinsförsäljningsförordningen stadgade, hvilka finnas nödiga.

Utskottet anser, på grund af det sålunda anförda, den af motionärerna

begärda utredning icke vara af behofvet påkallad och hemställer,

3:o) att ifrågavarande, af herr Sandquist in. fl.

väckta motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan

om utredning och förslag till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen

i syfte att bereda kyrkliga och

kommunala myndigheter tillfälle att yttra sig i fråga

om beviljande af utskänkningsrätt å passagerarefartyg icke

må varda af Riksdagen bifallen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 7

§ 4 i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin

in. m., lyder enligt kongl. kungörelsen den 25 september 1897 sålunda:
»1.

Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin

i mindre belopp, än han sjelf eger försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta vare sig mot eftertraf för köpeskillingen eller genom ombud å annat

ställe än det, der han sin försäljriingsrättighet utöfvar, till köpare utlemna

bränvin i mindre belopp än 250 liter.»

Vid 1898 och 1899 års riksdagar väcktes motioner, i hvilka erinrades,

hurusom stadgandet i monn 2 af berörda paragraf angående förbud.

mot försäljning af spritdrycker emot efterkraf för köpeskillingen hade

börjat kringgås på det sätt, att vid försäljning af spritdrycker till någon

å annan ort bosatt reqvirent varan afsändes under afsändarens egen adress,

hvarjemte fullmakt mot postförskott, motsvarande det belopp, reqvirenten

hade att för varan betala, tillsändes denne, som derefter utlöste postförskottsförsändelsen

med inneliggande fullmakt samt, med företeende af

den sistnämnda, afhemtade varan.

Med anledning deraf anhöll 1899 års Riksdag, i skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 21 mars 1899, att Kong]. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning

rörande de omförmälda missförhållandena samt till Riksdagen inkomma

med förslag till den ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,

hvartill undersökningen möjligen kunde gifva anledning.

Efter den utredning, som Kong], Maj:t på grund af nämnda Riksdagens

skrifvelse låtit företaga, och för hvilken redogörelse lemnas i 1901

års Riksdags bevillningsutskotts betänkande n:o 14, föreslog Kongl. Maj:t

i sin till sistnämnda Riksdag aflåtna proposition n:o 4, att § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen

skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin

i mindre belopp, än han sjelf eger försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta vare sig mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud å annat

ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna

bränvin i mindre belopp än 250 liter.

Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges, till annat ställe

än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, under sin egen adress försänkt

eller låtit försända bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter han

annan person mot postförskott bekomma skriftlig handling, innefattande

bemyndigande att hos den, som bränvinet mottagit, afhemta detsamma,

vare det, der sådant afhemtande sker, ansedt, såsom om bränvinet blifvit

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

af rättighetsinnehafvaren genom ombud å det ställe, der afhemtandet sker,

till köparen utlemnadt.»

Derjemte hade i en vid samma riksdag inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 157, herr J. Ericsson i Vallsta föreslagit, att Riksdagen, med

bifall till Kong]. Maj:ts förutnämnda proposition, i hvad den afsåge tillägg

till mom. 2 af ifrågavarande paragraf, måtte för sin del besluta, att första

stycket af sagda moment skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta vare sig mot efterkraf eller med posten och mot postförskott för

köpeskillingen eller genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt

utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än

250 liter.»

I motiveringen till detta sitt förslag anförde motionären, bland

annat, hurusom till hans kännedom kommit, att konsumenter af spirituösa

drycker börjat att på ett synnerligen beqvämt och jemförelsevis billigt

sätt förskaffa sig dessa drycker i små partier, derigenom att sjelfva varan

sändes med posten, antagligen mot postförskott, något som, enligt motionären

lemnad uppgift, haft till följd, att dryckenskapen i väsentlig grad

tilltagit i de orter, der sättet användes.

I sitt ofvan berörda, öfver nämnda kong], proposition och motion

afgifna belänkande lemnade nästlidet års bevillningsutskott en kortfattad

redogörelse för de för postbefordring af paket inom riket gällande stadganden

i de delar, desamma kunde för bedömandet af den föreliggande

frågan vara af intresse, och tillåter sig utskottet att till sagda redogörelse

hänvisa.

Härefter yttrade utskottet följande:

»Utskottet anser det i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition föreslagna

tillägg af ett nytt stycke till § 4 mom. 2 i bränvinsförsäljningsförordningen

i hufvudsak motsvara det i Riksdagens skrifvelse den 21

mars 1899 angifna ändamål, nemligen att hindra, att det mot utlemning

af spritdrycker emot efterkraf för köpeskillingen redan stadgade förbud

må kunna kringgås medelst betalningens uttagande emot postförskott,

under det varan afsändes såsom frakt- eller ilgods med jernväg eller

ångbåt.

Utskottet har sig emellertid bekant, ätt, såsom i herr Ericssons

förevarande motion uppgifves, det på senare tiden blifvit ganska allmänt,

särskildt inom de norra länen af riket, att sjelfva varan afsändes med

posten, mot ''postförskott, ett förfaringssätt, som väl torde i sedligt afseende

medföra samma vådor, som derest spritdrycker afsändas med jernväg

eller ångbåt och betalningen uttages genom efterkraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

!)

Till nu omförmälda försäljningssätt har Kongl. Maj:t icke haft anledning

taga hänsyn, enär i Riksdagens till grund för den kongl. propositionen

liggande skrifvelse derom icke något namnes, men då i den till utskottet

öfverlemnade, nu föreliggande motion frågan bragts på tal, anser

utskottet skäl vara för handen att tillse, att jemväl det missbruk, som

ligger i spritdryckers försändande med posten, emot postförskott för köpeskillingen,

må varda för framtiden stäfjadt.

Nu torde visserligen icke vara omöjligt att åt redan gällande stadgande

i § 4 mom. 2 af bränvinsförsäljningsförordningen om förbud emot

uttagande af betalning genom efterkraf gifva en så vidsträckt tolkning,

att deri innefattades förbud jemväl mot spritdryckers försändande med

posten, emot postförskott för köpeskillingen; men som i dagligt tal åt

orden »efterkraf» och »postförskott» gifves helt olika betydelse, förmenar

utskottet, att det skulle vara till gagn, derest i brun vinsförsäljningsfö rörd - ningen inrycktes uttryckligt förbud äfven emot sistberörda sätt för utlemnande

af spritvaror.

Åtgärder i dylikt syfte anser utskottet vara så mycket mera behöfliga,

som, enligt hvad ofvan antydts, ifrågavarande drycker kunna i

hvarje särskild paketförsändelse med posten befordras till ganska afsevärd

myckenhet, samt afgiften för befordringen är proportionsvis mindre, ju

större vigten är å paketet.

Hvad beträffar effektiviteten af ett förbud, sådant som det ifrågavarande,

torde denna icke behöfva blifva mindre i fråga om bränvin, som

aflemnas till befordran mot postförskott, än i fråga om de varor, mot

hvilkas försändande med posten allmänna poststadgan redan innehåller

förbud.»

Vidkommande sjelfva redigeringen af den af motionären föreslagna

ändringen i nuvarande ordalydelsen af mom. 2 i § 4 af bränvinsförsäljningsförordningen,

ansåg utskottet, att, då postförskott kunde uttagas endast

å postförsändelser, det vore för det afsedda ändamålet till fyllest att

i nämnda moment mellan orden »efterkraf» och »för köpeskillingen» inskjuta

orden eller postförskott.

På grund af det sålunda anförda hemstälde utskottet,

att Riksdagen måtte besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen

gåfves följande förändrade lydelse:

»1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin

i mindre belopp, än han sjelf eger försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta vare sig mot efterkraf eller postförskott för köpeskillingen eller genom

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 6 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare

utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges, till annat ställe

än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, under sin egen adress försändt

eller låtit försända bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter

han annan person mot postförskott bekomma skriftlig handling, innefattande

bemyndigande att hos den, som bränvinet mottagit, afhemta detsamma,

vare det, der sådant afhemtande sker, ansedt, såsom om bränvinet

blifvit af rättighetsinnehafvaren genom ombud å det ställe, der afhemtandet

sker, till köparen utlemnadt.

Detta förslag bifölls af Andra Kammaren utan diskussion och utan

votering, men afslogs af Första Kammaren, efter öfverläggning, med 64

röster mot 44, hvilka afgåfvos för bifall till utskottets hemställan.

Herr J. Ericsson i Vallsta har nu i den af honom inom Andra

Kammaren väckta motion, n:o 85, å nyo dragit förberörda fråga under

Riksdagens pröfning, i det han, under åberopande af den af nästlidet års

Riksdags bevillningsutskott använda motivering, hemstält, att Riksdagen

måtte besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen måtte gifvas

den ändrade lydelse, som af sagda utskott föreslogs.

Utskottet är i denna fråga af samma mening som 1901 års bevillningsutskott

och anser de föreslagna tilläggen till § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen

innefatta en enkel konseqvens af hvad Riksdagen förut

beslutat och ett behöfligt förtydligande af redan gällande stadganden.

Den vigtigaste invändning, som vid nästlidet års riksdag frarnstäldes

emot förslaget i den inom Första Kammaren då förda diskussion,

var den, att icke något straff funnes föreskrifvet för öfverträdelse af de

bestämmelser, som skulle komma att inflyta i paragrafen i fråga.

I sådant afseende tillåter sig utskottet erinra, att § 42 i bränvinsförsäljningsförordningen,

enligt kongl. kungörelsen den 25 september 1897,

är i hithörande delar af följande lydelse:

»Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid

tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe, än dertill

uppgifvet är, eller förbryter sig någon mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt

är om bränvins utlemnande å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt

utöfvar, — — — — — — — — — — — — — — —

böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt andra

gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra gången

sin rätt till minuthandel eller utskänkning förlustig.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

11

På de af 1901 års Riksdags bevillningsutskott åberopade skäl och

under åberopande af hvad i (ifrigt här ofvan anförts, hemställer utskottet

alltså,

4:o) att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande

motion, besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen

gifves följande förändrade lydelse:

1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande

af bränvin i mindre belopp, än han sjelf eger

försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning

af bränvin låta vare sig mot efterkraf eller postförskott

för köpeskillingen eller genom ombud å annat

ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till

köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges,

till annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar,

under sin egen adress försändt eller låtit försända

bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter

han annan person mot postförskott bekomma skriftlig

handling, innefattande bemyndigande att hos den, som

bränvinet mottagit, afhemta detsamma, vare det, der

sådant afhemtande slcer, ansedt såsom om bränvinet

blifvit af rättiglietsinnehafvaren genom ombud å det

ställe, der afhemtandet sker, till köparen utlemnadt.

Stockholm den 17 februari 1902.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Reservationer:

vid punkten l:o):

af herr Cavalli, mot motiveringen; och

af herr O. A. Ericsson, som yrkat bifall till herr Olofssons ifrågavarande

motion; samt

vid punkten 4:o):

af herr Cavalli, hvilken anfört:

»Vid nästlidet års riksdag förekom till behandling ett alldeles likartadt

förslag som det nu förevarande. Nämnda förslag, som framkom i

en kongl. proposition och en i sammanhang dermed väckt motion, blef

icke af Riksdagen bifallet. Då nya skäl för den ifrågasatta förändringen

icke anförts eller veterligen föreligga, har jag ansett,

att utskottet bort hos Riksdagen hemställa om

afslag å ifrågavarande, af herr Ericsson väckta motion

om ändring af § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen.»

Stockholm 1902. Kongl. Boktryokeriet, P. A, Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.