Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående patientafgifterna vid upptagningsanstalter för sinnessjuka.

1902-04-25 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1902:19, Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående patientafgifterna vid upptagningsanstalter för sinnessjuka.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

I

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1902, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, angående

en af herr A. Petterson m. ft. väckt motion om

skrifvelse till Kongl. Maj:t angående patientafgifterna

vid upptagningsanstalter för sinnessjuka.

Med anledning af en inom Andra kammaren väckt och. till dess

andra tillfälliga utskott känskjuten motion, n:o 104, af herr A. Petersson

i Påboda m. fl. har Andra Kammaren, med bifall till utskottets hemställan,

för sin del beslutat: »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhåller, att Kongl. Magt vid förnyande af aftalen mellan staten och de

landsting, som vid hospitalen med Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat s. k.

upptagningsanstalter för sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag

till Riksdagen om eventuel! nya sådana aftal, täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke patientafgifterna, som af landstingen vid dessa

anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas till ungefärliga medelkostnaden

för sinnessjukas vård å hospital.»

Sedan detta beslut blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna

hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande

lydelse:

»I en af herr A. Petersson i Påboda jämte sju andra ledamöter af

Andra Kammaren väckt motion, n:o 104, som till utskottet hänvisats,

hemställes:

Bih. till Riksd. Pro t. 1902. S Sami. 2 Afd, 1 Band. 13 Käft. (N:o 19.) i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

att Riksdagen måtte besluta att i .skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t vid förnyande af aftalen emellan staten och de

landsting, som vid hospitalen med Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat s. k.

upptagningsanstalter för sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag

till Riksdagen om eventuel! nya sådana aftal, täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke patientafgifterna, som af landstingen vid dessa

anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas till ungefärliga medelkostnaden

för sinnessjukas vård å hospital».

Till stöd härför anföra motionärerna följande:

Uti Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående sinnessjuka den 14

juni 1901 är föreskrifvet, att inom hvarje län skall vid något af dess lasarett beredas

tillfälle till vård af sinnessjuka i de uti § 46 i stadgan omförmälda fall,

att sinnessjuk, hvilken vore i trängande behof af vård å hospital, ej genast kunde

där blifva intagen, samt att årstid eller andra tillfälliga omständigheter hindrade

omedelbart insändande till hospital af sjuk, för hvilken inträde vore beviljadt.

I Kongl. Majits nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901 är i § 4 föreskrifvet,

att inom hvarje landstingsområde skall, så vida icke landstinget med

Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, vid

något af områdets lasarett finnas en på lämpligt sätt anordnad särskild afdelning

för sådan tillfällig vård af sinnessjuka, hvarom i stadgan angående sinnessjuka

förmäles.

Den uppgift, som enligt dessa föreskrifter åligger landstingen och som

funnits äfven i äldre stadganden, hafva dessa fullgjort på mycket olika sätt, och

inom flera landsting torde frågan långt ifrån vara ordnad på ett tillfredsställande

sätt. Inom Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län har den blifvit ordnad

på det sätt, att landstingen med Kongl. Maj:ts tillstånd vid hospitalen uppfört

s. k. upptagningsanstalter, hvilka ställts under medicinalstyrelsens inseende, och

där vården af de sjuka mot ersättning af landstingen öfvertagits af hospitalen.

Denna utväg, där den vore möjlig, vore otvifvelaktigt den ur sjukvårdssynpunkt

mest fördelaktiga. Medicinalstyrelsen yttrade i detta afseende, då frågan om uppförande

af en dylik anstalt vid Kristinehamns hospital 1895 förevar till behandling,

bland annat: De sinnessjuka hade ofta på grund af rådande brist på lediga

platser vid hospital under längre tid än afsedt varit måst vårdas af de vid länslasaretten

inrättade afdelningar för sinnessjuka och därunder varit i saknad af

sådan vård, som lämpat sig för deras tillstånd och som vore så mycket mera

nödvändig, som en i sjukdomens början anordnad ändamålsenlig behandling

lämnade de bästa utsikterna till förbättring. Landstingets framställning kunde

därför icke vara annat än fördelaktig för sjukvården. De sjuka skulle därigenom

tidigt komma under sakkunniga läkares och sjukvårdares behandling samt blifva

delaktiga af de hjälpmedel för sinnessjukas vård, hvilka förefunnes på ett hospital.

Länslasaretten blefve därjämte befriade från de sinnessjuka, hvilka i hög grad

stört och oroat de öfriga patienterna.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19. 3

Dessa skäl från fullt sakkunnigt håll torde vara af afgörande betydelse i

fråga om lämpligaste sättet för landstingen, att, där lokala hinder ej möta, ordna

denna angelägenhet. Emellertid vore villkoren i de överenskommelser, som i

detta afseende träffats emellan staten och landstingen, ur ekonomisk synpunkt

synnerligen betungande för landstingen och motverkade i viss mån dylika upptagningsanstalters

uppförande, äfven där förhållandena vid hospitalen eljest ej

utgjorde något hinder härför.

Enligt de gjorda aftalen, hvilka finnas intagna i Riksdagens protokoll för

åren 1891, 1896 och 1899, skola landstingen vidkännas kostnaden ej mindre för

byggnader med dithörande grundläggning, promenadgårdar, värmeapparater och

vattenledning än äfven för all annan fast inredning, som erfordras för deras begagnande,

samt ansvara för dess underhåll. Detta må ju vara i sin ordning, men

dessutom skola landstingen betala eu dagafgift, som för de första fem åren är fastställd

till 2 kronor 50 öre per dag för hvarje patient, dock att ett minimibelopp

af tre tusen kronor skall för hvarje år i patientafgifter till staten utgöras.

Vid en jämförelse mellan dessa patientafgifter och totalmedelkostnaden

för sinnessjukas vård å hospital (eu tabell, utvisande medelkostnaden för sinnessjukas

vård å hospital de sista fem åren, sådan denna uppgifves i öfverstyrelsens

för hospitalen underdåniga berättelser, bilägges), framgår, att medelkostnaden för

hospitalspatienterna icke uppgår till fullt hälften af den för landstigens patienter

bestämda afgiften. Från alla sidor erkännes statens skyldighet att sörja för de sinnessjukas

vård. Lika erkändt och klart vore emellertid, att brist på utrymme och

lediga platser ännu i betänklig grad förefunues, ett förhållande, som ännu länge

torde komma att kvarstå. Upplysande i detta fall är följande utdrag af öfverstyrelsens

senaste underdåniga berättelse: »Utrymmet har äfven under redovisningsåret»

(1899) visat sig otillräckligt, hvilket bland annat framgår däraf, att

850 ansökningar inkommit om intagning af sinnessjuka, som vid den tid, då ansökningen

inlämnades, af brist på plats hvarken kunde emottagas å den anstalt,

där ansökningen var gjord, ej heller någon annan af statens anstalter.» Det vore

sålunda ur liera synpunkter, icke minst ur synpunkten af den rådande bristen på

utrymme och vård för dessa sjuka, önskvärdt, att villkoren för dylika upptagningsanstalters

anordnande vid hospitalen, där förhållandena sådant medgåfve, gjordes

så lindriga som möjligt och som med statens ekonomiska intresse vore förenligt.

En nedsättning af patientafgifterna till den ungefärliga medelkostnaden för sinnessjukas

vård å hospital skulle leda till, att flera landsting, där frågan ännu vore

olöst, skulle följa exemplen från Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands

landsting, och detta till obestridlig fördel för sjukvården. Då landstingen bekosta

byggnader och all fast inredning samt svara för dess framtida underhåll,

synes det ock vara svårt att finna något verkligt skäl, hvarför landstingen för

sina patienter skola betala 2 kr. 50 öre per dag, då statens utgifter per dag försina

patienter icke uppgått till fullt hälften af detta belopp. Tillräckliga skäl fölen

sådan hög afgift synes så mycket mindre föreligga, som dessa landstingens

anstalter införlifvades med hospitalens öfriga för sjukvården afsedda afdelningar

och hospitalens styrelser berättigades att fritt förfoga öfver dem och använda

dem som upptagningsanstalter för nyligen insjuknade, oafsedt hvilket län de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 19.

tillhörde, dock att vederbörande landsting i de fall, som omförmälas i 46 § i

stadgan angående sinnessjuka, alltid hade det antal platser disponibla, för hvilket

byggnaden vore afsedd.

Innan utskottet öfvergår till bedömande af hvad sålunda blifvit

föreslaget, anser det sig höra lemna en redogörelse för uppkomsten af

de upptagningsanstalter för sinnessjuka, om hvilka i motionen är fråga.

I Kongl. Maj:ts nådiga stadga för sinnessjuka af 2 november 1883 föresknfves,

att inom hvarje län skall vid något af dess lasarett beredas tillfälle till

vård för sådana sinnessjuka, som äro i trängande behof af vård å hospital, men

ej genast kunna där blifva intagna. Med stöd häraf tillskref kongl. medicinalstyrelsen

den 1 juli 1885 Konungens befallningshafvande i Malmöhus län om

åtgärders vidtagande för att få nämda stadgas föreskrifter följda. Landstinget

beslöt då att vid Lunds lasarett anordna en särskild anstalt för dylikt ändamål,

men då det sedermera visade sig, att lämplig byggnadsplats där ej stod att få’

uppdrog landstinget 1888 åt eu kommitté att taga frågan om hand.'' Följande år

föreslog denna kommitté landstinget att i Lund låta uppföra en byggnad af sten

för högst 20 patienter och hemställde tillika, att anstalten, i hvad de sjukas vård

anginge, måtte ställas under medicinalstyrelsens inseende; att den vid hospitalet

anställda sjukvårdspersonalen måtte åläggas sköta de å den nya anstalten intagna

sinnessjuka, samt att landstinget måtte ikläda sig skyldighet att för vården lemna

den ersättning, Kongl. Maj:t kunde efter landstingets hörande finna lämpligt.

Medicinalstyrelsen, hörd häröfver, fann visserligen betänkligheter mot den

sammanblandning, som kunde uppstå mellan den vård af sinnessjuka, som ålåge

landsting och enskilda å ena sidan, och den, som tillkomme staten å andra, men

förordade dock förslaget, då det kunde vara fördelaktigt för båda parterna.

Kongl. Maj:t uppdrog sedan genom nådigt bref af 7 februari 1890 åt

medicinalstyrelsen att underhandla i ämnet med direktionen öfver Malmöhus läns

sjukvårdsinrättningar i Lund och nämda läns landsting samt därefter afgifva

förnyadt utlåtande i frågan jämte förslag.

Dessa underhandlingar ledde till en öfverenskommelse mellan landstinget

och medicinalstyrelsen, hvilken öfverenskommelse sedan lades till grund för det

förslag, som medicinalstyrelsen inlämnade till Kong]. Maj:t den 21 juli 1890 och

som innefattar följande:

att landstinget berättigas att å staten tillhörigt område vid Lunds hospital

uppföra en för 20 patienter afsedd byggnad i enlighet med af vederbörande

myndighet godkänd ritning;

att landstinget vidkännes kostnaden ej mindre för nybyggnaden med

dithörande promenadgårdar, värmeapparater och vattenledningsrör än äfven för

all annan fast inredning samt för framtiden bestrider underhållskostnaden härför;

att staten anskaffar och underhåller all den lösa utredningen samt ombesörjer

och bekostar allt hvad i öfrigt för de sjukas våld erfordras;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19. 5

att af platserna 10 inredas för manliga och 10 för kvinnliga patienter;

att den nya anstalten införlifvas med hospitalets öfriga för sjukvården

afsedda afdelningar, och hospitalets styrelse berättigas att fritt förfoga öfver

anstalten och använda densamma som en upptagningsanstalt för nyligen insjuknade,

utan afseende på om dessa tillhöra Malmöhus län eller något annat län,

dock med villkor, att 20 platser alltid och utan invändning finnas disponibla

endast för sjuka från Malmöhus län, och att en fullgod vård dessa beredes;

att granskningen af ansökningshandlingar om inträde å lasarettet för

tillfällig hospitalsvård behöfvande sinnessjuka sker i vanlig ordning, så att ifrågavarande

patienter till anstalten remitteras af lasarettets läkare för att där vårdas,

till dess för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom

lasarettets målsmän anskaffats, hvarefter dessa sjuka, så vidt de pröfvas vara till

vård å hospital eller asyl berättigade, böra där vinna inträde i alldeles samma

ordning som andra sinnessjuka och utan något företräde för dessa, Malmöhus

län tillhörande sinnessjuka;

att för hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift för de 5

första åren utgår med 2 kronor 50 öre för dag och därefter för 5 år i sänder

bestämmes af Eders Kong!. Maj:t, på förslag af medicinalstyrelsen och sedan

landstinget blifvit hord!;

a/t afgiften inbetalas kvartalsvis af lasarettsdirektionen;

att emellertid ett minimibelopp af 3,000 kronor skall för hvarje år i patientafgifter

till staten utgöras;

att, så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk därifrån utskrifves,

äfvensom då han intages å asyl eller hospital, landstingets betalningsskyldighet

för samme patient upphör, hvarför underrättelse härom utan dröjsmål genom

hospitalets syssloman lämnas lasarettsdirektionen med uppgift tillika om den tid,

hvarunder patienten varit å anstalten vårdad;

att staten och landstinget förbehålles ömsesidig rätt till uppsägning af

öfverenskommelsen att upphöra två år efter uppsägningen, med skyldighet för

staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaden, därest uppsägningen sker

af staten, med det belopp, som bestämmes af 5 gode män, däraf staten och

landstinget utse två hvardera och de sålunda valde den femte, dock att värdet

ej får öfverstiga verkliga kostnaden för byggnadens uppförande, samt, därest

uppsägningen äger rum från landstingets sida, med två tredjedelar af det på

förenämda sätt bestämda värdet.

Detta förslag beledsagades af eu närmare motivering från medicinalstyrelsen

af hufvudsakligen följande innehåll.

En dylik upptagningsanstalt för vård af nyligen insjuknade hade länge

varit af beliofvet påkallad såsom medförande stora fördelar för sjukvården, enär

dessa ofta botliga, alltid särdeles ömtåliga sjuka därigenom skulle kunna bättre

isoleras och undslippa en för dem påkostande, ofta menlig beröring med eller

åsyn af andra sinnessjuka, hvartill komme, att våldsamma eller stormande sinnessjuka

skulle vid behof kunna öfverflyttas till andra, särskildt för sådana patienter

afsedda afdelningar inom hospitalet, därest den nya anstalten betraktades som

en del af det hela, öfver hvilken läkarne på vanligt sätt förfogade, och hvari
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

igenom anstalten äfven för framtiden kunde förblifva, hvad den borde vara: en

för nyligen insjuknades vård särskiidt afsedd lugn anstalt, där nödig ro och sömn

kunde de sjuka beredas.

Beträffande den från ekonomisk synpunkt viktiga frågan om dagafgiftens

bestämmande, så borde denna afgift naturligen lämpas efter de verkliga kostnaderna

för de sjukas vård, men då desamma vore nära nog omöjliga att nöjaktigt

beräkna, dels också vore beroende af huruvida anstalten vore mer eller mindre

använd, af växlande pris på lifsförnödenheter, betjäningens aflöning m. m., hade

dagaflöningen ansetts icke böra nu bestämmas såsom bindande för framtiden,

men väl för en viss tid på sådant sätt, att såväl statens som landstingens intressen

blefve tillgodosedda, hvilket synts kunna säkrast ernås, därest dagafgiften

föresloges af medicinalstyrelsen och efter landstingets hörande bestämdes af

Kongl. Maj:t för viss tid åt gången.

Hvad anginge den för de närmaste 5 åren föreslagna dagafgiften 2 kronor

50 öre, så kunde densamma, om den också förefölle hög i jämförelse med dagafgifterna

för ikdje och 2:dra klassens hospitalspatienter eller med medelkostnaden

för sinnessjukas vård å hospital, dock sägas vara för landstinget billig, derest man

toge i betraktande de kostnader, som skulle uppstå i händelse landstinget skulle

bestrida alla med patienternas vård å en för ändamålet uppförd och särskiidt

underhållen anstalt förenade utgifter, oafsedt om få eller många komme att vårdas.

A andra sidan vore afgiften, om än förmånlig för länet, fullt tillräcklig att

bestrida alla statens af anordningen föranledda utgifter, då naturligen statens sjukvård

å anstalten, bestridd i samband med hospitalets öfriga sjukvård och där

redan befintliga inrättningar samt af dess läkare, tjänstemän och betjäning, kunde

åstadkommas för relativt lågt pris.

Den 2 april 1891 aflat Kongl. Maj:t proposition till Riksdagen om »att

1 förevarande ämne aftal af angifvet innehåll må mellan staten och Malmöhus

län träffas». Statsutskottet tillstyrkte enhälligt propositionen, och Riksdagen lämnade

sitt bifall till densamma utan någon diskussion.

Sålunda tillkom på initiativ af medicinalstyrelsen den första af de

s. k. upptagningsanstalterna, Indika visat sig vara till största gagn ej

endast för de sjuka, som där vårdats, utan äfven för de landstingsområden,

inom hvilka dylika anstalter blifvit förlagda. Det finnes nämligen

knappast en kommun inom vårt land, där man ej gäng efter annan fått

känning af de svårigheter, som uppstå vid vårdande i hemmet af de akut

sinnessjuka, för hvilka plats ej kunnat beredas å hospital. Vid sådana

fall ha upptagningsanstalterna mången gång gjort ovärderliga tjänster.

Efter Malmöhus län följde Yärmlands, där Konungens befallningshafvande

tog initiativet för erhållande af en upptagningsanstalt vid

Kristinehamns hospital. Därefter begärde och erhöll Västernorrlands

läns landsting tillstånd att vid Uernösnnds hospital få anlägga en dylik

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19

anstalt. För närvarande pågå underhandlingar om att för Uppland få

vid Uppsala hospital uppföra sådan inrättning.

De för Malmöhus län stipulerade villkoren för uppförandet af

upptagningsanstalt vid hospital ha sedan blifvit gällande, hvarhelst sådan

inrättning anordnats. Det är dock ej vid alla våra hospital, som de

lokala förhållandena lämpa sig för uppförande af meromnämda anstalter.

Men efter hvad för utskottet blifvit bekant, finnes ej något hinder för

byggandet af sådan anstalt vid Luleå hospital, ej heller vid Göteborgs,

äfven om utrymmet där är väl begränsadt. -— Vid Växjö hospital är

för närvarande ej plats, men sådan af bästa beskaffenhet kan erhållas

på det hospitalhemmans område, som gränsar omedelbart intill vårdanstalten,

men som nu är förlagdt under domänstyrelsen. — Vid Nyköpings

hospital är tomtområdet redan fullt taget i anspråk. Då länslasarettet

är beläget omedelbart intill hospitalet, skildt därifrån endast

genom eu. gata, kunde dock en upptagningsanstalt väl förläggas på den

rymliga lasarettstomten, ehuru anstalten sorterade under hospitalsdirektionen

och sjukvården upprätthölles af hospitalets läkare och sköterskor.

Förutom de 4 upptagningsanstalter, som nu äro dels i verksamhet,

dels under anläggning, kunna alltså platser vid våra hospital beredas

för ytterligare lika många.

Då vid hvarje upptagningsanstalt 20 sinnessjuka kunna samtidigt

vardas, och då dessa akut sjuka oftast blott en jämförelsevis kortare tid

behöfva vård, kan det alltså bli ett ganska afsevärdt antal sjukplatser,

som därigenom årligen af landstingen ställas till hospitalsdirektionernas

förfogande.

Den utredning, som 1900 års Riksdag begärde om såväl antalet

sinnessjuka i vårt land som särskild! om de bland dem, som äro i behof

af hospitalsvård, pågår nu som bäst samt har framskridit så långt, att

man däraf kan få något så när exakta siffror. Enligt denna utredningär

antalet af de sinnessjuka, som böra vårdas å hospital, långt större än

man förr tänkt sig, nämligen omkring 4,500, hvartill komma omkring

3,000 idioter, som också kräfva vård å anstalt.

Oaktadt allt godt arbete, som vederbörande under de senaste 25

åren på detta område uträttat, i det att platsernas antal å hospital eller

åsyl under denna tid fyrdubblats — år 1877 funnos endast 1,543, medan

efter fullbordandet af Restads asyl plats finnes för mer än 6,000 —

oaktadt allt, som sålunda åtgjorts, stå vi dock nu inför det sorgliga

faktum, att ej ens hälften af alla, som äro i behof af hospitals- eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga f/t skolis (N:o 2) Utlåtande N:o It).

asvlvård, klarna komma i åtnjutande dftraf. Ätt inom en rimlig framtid

genom nybyggnader fylla behofvet af platser åt alla dessa låter sig måhända

ej göra, utan blifva vi antagligen hänvisade dels till att mera än

hittills begagna oss af den enskilda sjukvården i därför lämpliga fall,

något som vederbörande, enligt hvad utskottet har sig bekant, äro betänkta

på, och dels slutligen att underlätta anläggandet af här ifrågavarande ''upptagningsanstalter,

Indika enligt utskottets förmenande ha eu mycket stor

och gagnerik uppgift att fylla.

På grund däraf att fri tomtplats upplåtes vid hospitalen för dessa

anstalter; att de ställas under samma förvaltning som hospitalen, med

samma läkare- och betjäningspersonal; att för inträde å desamma ej

fordras andra handlingar än för intagning å vanligt sjukhus, och att

lasarettens målsmän ombestyra anskaffandet af de intyg och ansvarsförbindelser,

som äro erforderliga för en patients eventuella intagning å

hospital — på grund af allt detta äro så afsevärda fördelar beredda allmänheten,

att flera landsting villigt åtagit sig de med anstalternas uppförande

och framtida underhåll jämte anläggning af promenadgårdar, värmeledningar,

vatten- och slaskledningar m. m. förenade kostnader. Det är

endast mot storleken af den till staten utgående dagafgiften för patienterna,

som anmärkningar gjorts, och detta enligt utskottets förmenande

med fullt fog. Ifrågavarande afgift är för närvarande satt till 2 kronor

50 öre. Medicinalstyrelsen säger i sin ofvan återgifna motivering härom,

att afgiften naturligen bör lämpas efter de verkliga kostnaderna för de

sjukas vård, men att dessa på den tid, då motiveringen gafs, voro nära

nog omöjliga att nöjaktigt beräkna, såsom beroende af beläggningen å

anstalten, af växlande pris på lifsförnödenheter, på betjäningens aflöning

m. m., och därför fastställdes afgiften endast för eu tidsperiod af

5 år åt gången.

Detta kunde ju ha skäl för sig i början, då saken ännu var

opröfvad. Men nu ha vi flera års erfarenhet i detta hänseende och

tillika erfarenhet från våra hospital, där växlingar ju också ske i prisen

på lifsförnödenheter, betjäningens aflöning o. s. v. Enligt öfverstyrelsens

för hospitalen årsberättelser har totalkostnaden för sjukvården å samtliga

statens anstalter för sinnessjukas behandling för dag och patient under

femårs-perioden 1895 —1899 ställ! sig till 1 krona 14 öre. Då denna

siffra angifver medelkostnaden för dag och patient vid rikets samtliga

hospital och asyler, så ingår däri äfven dagkostnaden vid de hospital,

vid hvilka upptagningsanstalter äro förlagda. De omnämnda års
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

berättelserna sammanföra dagkostnaderna för hospital ock asyler, men

då vid asylerna en mindre vaktpersonal erfordras än vid hospitalen, bli

omkostnaderna vid de förra mindre än vid de senare. Den nämda

siffran skulle alltså komma att något höjas, om den afsåge medelkostnaden

vid endast hospitalen. Likaså krafvel’ vården vid upptagningsanstalterna

utan tvifvel något högre kostnad än vid hospitalen i allmänhet.

På grund af den gemensamma skötseln och förvaltningen är det

icke möjligt att med någon noggrannhet bestämma, huru högt patientafgifterua

vid upptagningsanstalterna borde sättas för att fullt motsvaia

verkliga kostnaden. Så mycket torde dock vara visst, att denna kostnad

icke med^ något mera afsevärdt belopp öfverstiger ungefärliga medelkostnaden

vid samtliga anstalter för sinnessjukas behandling. Då härtill

kommer, att ifrågavarande upptagningsanstalter icke uteslutande begagnas

af de landsting, som anordnat dem, utan under vissa omständigheter

kunna disponeras äfven för hospitalsvården i allmänhet, och då i

hvarje fall det samhällsintresse de tjäna måste anses vara af sådan betydelse

för det allmänna, att det bör af staten kraftigt uppmuntras och

understödjas, får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Piksdagen i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t vid förnyande af

aftalen emellan staten och de landsting, som vid hospitalen med Kongl.

Maj :ts tillstånd anordnat s. k. upptagningsanstalter för sinnessjuka äfvensom

vid framläggande af förslag till Riksdagen om eventuelt nya sådana

aftal, täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke patientafgifterna, som

af landstingen vid dessa anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas

till ungefärliga medelkostnaden för sinnessjukas vård å hospital.»

Utskottet anser detvara en stor fördel, om de ifrågavarande patientafgifterna

kunde nedsättas, utan att förorsaka staten någon förlust, dels

emedan de landsting, som nu hafva dylika upptagningsanstalter, icke böra

betala mera än den fulla kostnaden för patienternas vård, dels enär derigenom

uppmuntrades inrättandet af flera dylika anstalter, till stort gagn

för den tidiga vården af de många sinnessjuka, och synes den nu bestämda

afgiften af 2 kronor 50 öre per dag och patient vara icke

obetydligt högre än statens utgifter för patienterna.

Bill. till Riks. Prot. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Förlita Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

Uti totalkostnaden för sjukvården, som enligt 1899 års officiella

uppgift var 1 krona 23 öre, är dock icke inberäknadt ränta å tomten och

byggnader, af hvilka senare åtskilliga, såsom administrations-, köks-, tvättm.

fl. byggnader, äro till nytta äfven för upptagningsanstalterna, hvarförutan

vårdarnes antal torde vara relativt större på dessa anstalter än

på hospitalen och asylerna i medeltal.

Med anledning häraf har utskottet icke vågat hoppas, att ifrågavarande

nedsättning kan gå så långt som till den uppgifna medelkostnaden,

utan tillåter sig utskottet hemställa,

att Första Kammaren ville på det sätt biträda

Andra Kammarens beslut,

att Första Kammaren för sin del måtte besluta,

att Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,

det Kongl. Maj:t vid förnyande af aftalen mellan

staten och de landsting, som vid hospitalen med Kongl.

Maj:ts tillstånd anordnat s. k. upptagningsanstalter för

sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag till

Riksdagen om eventuelt nya sådana aftal, täcktes taga

i öfvervägande, huruvida icke patientafgifterna, som af

landstingen vid dessa anstalter till staten erläggas,

må kunna nedsättas.

Stockholm den 25 april 1902.

På utskottets vägnar:

HJ. PALM STJERNA.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.