Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående patientafgifterna vid upptagningsanstalter för sinnessjuka.
1902-04-25 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1902:19, Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående patientafgifterna vid upptagningsanstalter för sinnessjuka.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
I
N:o 19.
Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1902, kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, angående
en af herr A. Petterson m. ft. väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående patientafgifterna
vid upptagningsanstalter för sinnessjuka.
Med anledning af en inom Andra kammaren väckt och. till dess
andra tillfälliga utskott känskjuten motion, n:o 104, af herr A. Petersson
i Påboda m. fl. har Andra Kammaren, med bifall till utskottets hemställan,
för sin del beslutat: »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhåller, att Kongl. Magt vid förnyande af aftalen mellan staten och de
landsting, som vid hospitalen med Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat s. k.
upptagningsanstalter för sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag
till Riksdagen om eventuel! nya sådana aftal, täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke patientafgifterna, som af landstingen vid dessa
anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas till ungefärliga medelkostnaden
för sinnessjukas vård å hospital.»
Sedan detta beslut blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna
hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande
lydelse:
»I en af herr A. Petersson i Påboda jämte sju andra ledamöter af
Andra Kammaren väckt motion, n:o 104, som till utskottet hänvisats,
hemställes:
Bih. till Riksd. Pro t. 1902. S Sami. 2 Afd, 1 Band. 13 Käft. (N:o 19.) i
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
att Riksdagen måtte besluta att i .skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t vid förnyande af aftalen emellan staten och de
landsting, som vid hospitalen med Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat s. k.
upptagningsanstalter för sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag
till Riksdagen om eventuel! nya sådana aftal, täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke patientafgifterna, som af landstingen vid dessa
anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas till ungefärliga medelkostnaden
för sinnessjukas vård å hospital».
Till stöd härför anföra motionärerna följande:
Uti Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående sinnessjuka den 14
juni 1901 är föreskrifvet, att inom hvarje län skall vid något af dess lasarett beredas
tillfälle till vård af sinnessjuka i de uti § 46 i stadgan omförmälda fall,
att sinnessjuk, hvilken vore i trängande behof af vård å hospital, ej genast kunde
där blifva intagen, samt att årstid eller andra tillfälliga omständigheter hindrade
omedelbart insändande till hospital af sjuk, för hvilken inträde vore beviljadt.
I Kongl. Majits nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901 är i § 4 föreskrifvet,
att inom hvarje landstingsområde skall, så vida icke landstinget med
Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, vid
något af områdets lasarett finnas en på lämpligt sätt anordnad särskild afdelning
för sådan tillfällig vård af sinnessjuka, hvarom i stadgan angående sinnessjuka
förmäles.
Den uppgift, som enligt dessa föreskrifter åligger landstingen och som
funnits äfven i äldre stadganden, hafva dessa fullgjort på mycket olika sätt, och
inom flera landsting torde frågan långt ifrån vara ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Inom Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län har den blifvit ordnad
på det sätt, att landstingen med Kongl. Maj:ts tillstånd vid hospitalen uppfört
s. k. upptagningsanstalter, hvilka ställts under medicinalstyrelsens inseende, och
där vården af de sjuka mot ersättning af landstingen öfvertagits af hospitalen.
Denna utväg, där den vore möjlig, vore otvifvelaktigt den ur sjukvårdssynpunkt
mest fördelaktiga. Medicinalstyrelsen yttrade i detta afseende, då frågan om uppförande
af en dylik anstalt vid Kristinehamns hospital 1895 förevar till behandling,
bland annat: De sinnessjuka hade ofta på grund af rådande brist på lediga
platser vid hospital under längre tid än afsedt varit måst vårdas af de vid länslasaretten
inrättade afdelningar för sinnessjuka och därunder varit i saknad af
sådan vård, som lämpat sig för deras tillstånd och som vore så mycket mera
nödvändig, som en i sjukdomens början anordnad ändamålsenlig behandling
lämnade de bästa utsikterna till förbättring. Landstingets framställning kunde
därför icke vara annat än fördelaktig för sjukvården. De sjuka skulle därigenom
tidigt komma under sakkunniga läkares och sjukvårdares behandling samt blifva
delaktiga af de hjälpmedel för sinnessjukas vård, hvilka förefunnes på ett hospital.
Länslasaretten blefve därjämte befriade från de sinnessjuka, hvilka i hög grad
stört och oroat de öfriga patienterna.»
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19. 3
Dessa skäl från fullt sakkunnigt håll torde vara af afgörande betydelse i
fråga om lämpligaste sättet för landstingen, att, där lokala hinder ej möta, ordna
denna angelägenhet. Emellertid vore villkoren i de överenskommelser, som i
detta afseende träffats emellan staten och landstingen, ur ekonomisk synpunkt
synnerligen betungande för landstingen och motverkade i viss mån dylika upptagningsanstalters
uppförande, äfven där förhållandena vid hospitalen eljest ej
utgjorde något hinder härför.
Enligt de gjorda aftalen, hvilka finnas intagna i Riksdagens protokoll för
åren 1891, 1896 och 1899, skola landstingen vidkännas kostnaden ej mindre för
byggnader med dithörande grundläggning, promenadgårdar, värmeapparater och
vattenledning än äfven för all annan fast inredning, som erfordras för deras begagnande,
samt ansvara för dess underhåll. Detta må ju vara i sin ordning, men
dessutom skola landstingen betala eu dagafgift, som för de första fem åren är fastställd
till 2 kronor 50 öre per dag för hvarje patient, dock att ett minimibelopp
af tre tusen kronor skall för hvarje år i patientafgifter till staten utgöras.
Vid en jämförelse mellan dessa patientafgifter och totalmedelkostnaden
för sinnessjukas vård å hospital (eu tabell, utvisande medelkostnaden för sinnessjukas
vård å hospital de sista fem åren, sådan denna uppgifves i öfverstyrelsens
för hospitalen underdåniga berättelser, bilägges), framgår, att medelkostnaden för
hospitalspatienterna icke uppgår till fullt hälften af den för landstigens patienter
bestämda afgiften. Från alla sidor erkännes statens skyldighet att sörja för de sinnessjukas
vård. Lika erkändt och klart vore emellertid, att brist på utrymme och
lediga platser ännu i betänklig grad förefunues, ett förhållande, som ännu länge
torde komma att kvarstå. Upplysande i detta fall är följande utdrag af öfverstyrelsens
senaste underdåniga berättelse: »Utrymmet har äfven under redovisningsåret»
(1899) visat sig otillräckligt, hvilket bland annat framgår däraf, att
850 ansökningar inkommit om intagning af sinnessjuka, som vid den tid, då ansökningen
inlämnades, af brist på plats hvarken kunde emottagas å den anstalt,
där ansökningen var gjord, ej heller någon annan af statens anstalter.» Det vore
sålunda ur liera synpunkter, icke minst ur synpunkten af den rådande bristen på
utrymme och vård för dessa sjuka, önskvärdt, att villkoren för dylika upptagningsanstalters
anordnande vid hospitalen, där förhållandena sådant medgåfve, gjordes
så lindriga som möjligt och som med statens ekonomiska intresse vore förenligt.
En nedsättning af patientafgifterna till den ungefärliga medelkostnaden för sinnessjukas
vård å hospital skulle leda till, att flera landsting, där frågan ännu vore
olöst, skulle följa exemplen från Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands
landsting, och detta till obestridlig fördel för sjukvården. Då landstingen bekosta
byggnader och all fast inredning samt svara för dess framtida underhåll,
synes det ock vara svårt att finna något verkligt skäl, hvarför landstingen för
sina patienter skola betala 2 kr. 50 öre per dag, då statens utgifter per dag försina
patienter icke uppgått till fullt hälften af detta belopp. Tillräckliga skäl fölen
sådan hög afgift synes så mycket mindre föreligga, som dessa landstingens
anstalter införlifvades med hospitalens öfriga för sjukvården afsedda afdelningar
och hospitalens styrelser berättigades att fritt förfoga öfver dem och använda
dem som upptagningsanstalter för nyligen insjuknade, oafsedt hvilket län de
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 19.
tillhörde, dock att vederbörande landsting i de fall, som omförmälas i 46 § i
stadgan angående sinnessjuka, alltid hade det antal platser disponibla, för hvilket
byggnaden vore afsedd.
Innan utskottet öfvergår till bedömande af hvad sålunda blifvit
föreslaget, anser det sig höra lemna en redogörelse för uppkomsten af
de upptagningsanstalter för sinnessjuka, om hvilka i motionen är fråga.
I Kongl. Maj:ts nådiga stadga för sinnessjuka af 2 november 1883 föresknfves,
att inom hvarje län skall vid något af dess lasarett beredas tillfälle till
vård för sådana sinnessjuka, som äro i trängande behof af vård å hospital, men
ej genast kunna där blifva intagna. Med stöd häraf tillskref kongl. medicinalstyrelsen
den 1 juli 1885 Konungens befallningshafvande i Malmöhus län om
åtgärders vidtagande för att få nämda stadgas föreskrifter följda. Landstinget
beslöt då att vid Lunds lasarett anordna en särskild anstalt för dylikt ändamål,
men då det sedermera visade sig, att lämplig byggnadsplats där ej stod att få’
uppdrog landstinget 1888 åt eu kommitté att taga frågan om hand.'' Följande år
föreslog denna kommitté landstinget att i Lund låta uppföra en byggnad af sten
för högst 20 patienter och hemställde tillika, att anstalten, i hvad de sjukas vård
anginge, måtte ställas under medicinalstyrelsens inseende; att den vid hospitalet
anställda sjukvårdspersonalen måtte åläggas sköta de å den nya anstalten intagna
sinnessjuka, samt att landstinget måtte ikläda sig skyldighet att för vården lemna
den ersättning, Kongl. Maj:t kunde efter landstingets hörande finna lämpligt.
Medicinalstyrelsen, hörd häröfver, fann visserligen betänkligheter mot den
sammanblandning, som kunde uppstå mellan den vård af sinnessjuka, som ålåge
landsting och enskilda å ena sidan, och den, som tillkomme staten å andra, men
förordade dock förslaget, då det kunde vara fördelaktigt för båda parterna.
Kongl. Maj:t uppdrog sedan genom nådigt bref af 7 februari 1890 åt
medicinalstyrelsen att underhandla i ämnet med direktionen öfver Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund och nämda läns landsting samt därefter afgifva
förnyadt utlåtande i frågan jämte förslag.
Dessa underhandlingar ledde till en öfverenskommelse mellan landstinget
och medicinalstyrelsen, hvilken öfverenskommelse sedan lades till grund för det
förslag, som medicinalstyrelsen inlämnade till Kong]. Maj:t den 21 juli 1890 och
som innefattar följande:
att landstinget berättigas att å staten tillhörigt område vid Lunds hospital
uppföra en för 20 patienter afsedd byggnad i enlighet med af vederbörande
myndighet godkänd ritning;
att landstinget vidkännes kostnaden ej mindre för nybyggnaden med
dithörande promenadgårdar, värmeapparater och vattenledningsrör än äfven för
all annan fast inredning samt för framtiden bestrider underhållskostnaden härför;
att staten anskaffar och underhåller all den lösa utredningen samt ombesörjer
och bekostar allt hvad i öfrigt för de sjukas våld erfordras;
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19. 5
att af platserna 10 inredas för manliga och 10 för kvinnliga patienter;
att den nya anstalten införlifvas med hospitalets öfriga för sjukvården
afsedda afdelningar, och hospitalets styrelse berättigas att fritt förfoga öfver
anstalten och använda densamma som en upptagningsanstalt för nyligen insjuknade,
utan afseende på om dessa tillhöra Malmöhus län eller något annat län,
dock med villkor, att 20 platser alltid och utan invändning finnas disponibla
endast för sjuka från Malmöhus län, och att en fullgod vård dessa beredes;
att granskningen af ansökningshandlingar om inträde å lasarettet för
tillfällig hospitalsvård behöfvande sinnessjuka sker i vanlig ordning, så att ifrågavarande
patienter till anstalten remitteras af lasarettets läkare för att där vårdas,
till dess för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom
lasarettets målsmän anskaffats, hvarefter dessa sjuka, så vidt de pröfvas vara till
vård å hospital eller asyl berättigade, böra där vinna inträde i alldeles samma
ordning som andra sinnessjuka och utan något företräde för dessa, Malmöhus
län tillhörande sinnessjuka;
att för hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift för de 5
första åren utgår med 2 kronor 50 öre för dag och därefter för 5 år i sänder
bestämmes af Eders Kong!. Maj:t, på förslag af medicinalstyrelsen och sedan
landstinget blifvit hord!;
a/t afgiften inbetalas kvartalsvis af lasarettsdirektionen;
att emellertid ett minimibelopp af 3,000 kronor skall för hvarje år i patientafgifter
till staten utgöras;
att, så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk därifrån utskrifves,
äfvensom då han intages å asyl eller hospital, landstingets betalningsskyldighet
för samme patient upphör, hvarför underrättelse härom utan dröjsmål genom
hospitalets syssloman lämnas lasarettsdirektionen med uppgift tillika om den tid,
hvarunder patienten varit å anstalten vårdad;
att staten och landstinget förbehålles ömsesidig rätt till uppsägning af
öfverenskommelsen att upphöra två år efter uppsägningen, med skyldighet för
staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaden, därest uppsägningen sker
af staten, med det belopp, som bestämmes af 5 gode män, däraf staten och
landstinget utse två hvardera och de sålunda valde den femte, dock att värdet
ej får öfverstiga verkliga kostnaden för byggnadens uppförande, samt, därest
uppsägningen äger rum från landstingets sida, med två tredjedelar af det på
förenämda sätt bestämda värdet.
Detta förslag beledsagades af eu närmare motivering från medicinalstyrelsen
af hufvudsakligen följande innehåll.
En dylik upptagningsanstalt för vård af nyligen insjuknade hade länge
varit af beliofvet påkallad såsom medförande stora fördelar för sjukvården, enär
dessa ofta botliga, alltid särdeles ömtåliga sjuka därigenom skulle kunna bättre
isoleras och undslippa en för dem påkostande, ofta menlig beröring med eller
åsyn af andra sinnessjuka, hvartill komme, att våldsamma eller stormande sinnessjuka
skulle vid behof kunna öfverflyttas till andra, särskildt för sådana patienter
afsedda afdelningar inom hospitalet, därest den nya anstalten betraktades som
en del af det hela, öfver hvilken läkarne på vanligt sätt förfogade, och hvari
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
0 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
igenom anstalten äfven för framtiden kunde förblifva, hvad den borde vara: en
för nyligen insjuknades vård särskiidt afsedd lugn anstalt, där nödig ro och sömn
kunde de sjuka beredas.
Beträffande den från ekonomisk synpunkt viktiga frågan om dagafgiftens
bestämmande, så borde denna afgift naturligen lämpas efter de verkliga kostnaderna
för de sjukas vård, men då desamma vore nära nog omöjliga att nöjaktigt
beräkna, dels också vore beroende af huruvida anstalten vore mer eller mindre
använd, af växlande pris på lifsförnödenheter, betjäningens aflöning m. m., hade
dagaflöningen ansetts icke böra nu bestämmas såsom bindande för framtiden,
men väl för en viss tid på sådant sätt, att såväl statens som landstingens intressen
blefve tillgodosedda, hvilket synts kunna säkrast ernås, därest dagafgiften
föresloges af medicinalstyrelsen och efter landstingets hörande bestämdes af
Kongl. Maj:t för viss tid åt gången.
Hvad anginge den för de närmaste 5 åren föreslagna dagafgiften 2 kronor
50 öre, så kunde densamma, om den också förefölle hög i jämförelse med dagafgifterna
för ikdje och 2:dra klassens hospitalspatienter eller med medelkostnaden
för sinnessjukas vård å hospital, dock sägas vara för landstinget billig, derest man
toge i betraktande de kostnader, som skulle uppstå i händelse landstinget skulle
bestrida alla med patienternas vård å en för ändamålet uppförd och särskiidt
underhållen anstalt förenade utgifter, oafsedt om få eller många komme att vårdas.
A andra sidan vore afgiften, om än förmånlig för länet, fullt tillräcklig att
bestrida alla statens af anordningen föranledda utgifter, då naturligen statens sjukvård
å anstalten, bestridd i samband med hospitalets öfriga sjukvård och där
redan befintliga inrättningar samt af dess läkare, tjänstemän och betjäning, kunde
åstadkommas för relativt lågt pris.
Den 2 april 1891 aflat Kongl. Maj:t proposition till Riksdagen om »att
1 förevarande ämne aftal af angifvet innehåll må mellan staten och Malmöhus
län träffas». Statsutskottet tillstyrkte enhälligt propositionen, och Riksdagen lämnade
sitt bifall till densamma utan någon diskussion.
Sålunda tillkom på initiativ af medicinalstyrelsen den första af de
s. k. upptagningsanstalterna, Indika visat sig vara till största gagn ej
endast för de sjuka, som där vårdats, utan äfven för de landstingsområden,
inom hvilka dylika anstalter blifvit förlagda. Det finnes nämligen
knappast en kommun inom vårt land, där man ej gäng efter annan fått
känning af de svårigheter, som uppstå vid vårdande i hemmet af de akut
sinnessjuka, för hvilka plats ej kunnat beredas å hospital. Vid sådana
fall ha upptagningsanstalterna mången gång gjort ovärderliga tjänster.
Efter Malmöhus län följde Yärmlands, där Konungens befallningshafvande
tog initiativet för erhållande af en upptagningsanstalt vid
Kristinehamns hospital. Därefter begärde och erhöll Västernorrlands
läns landsting tillstånd att vid Uernösnnds hospital få anlägga en dylik
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19
anstalt. För närvarande pågå underhandlingar om att för Uppland få
vid Uppsala hospital uppföra sådan inrättning.
De för Malmöhus län stipulerade villkoren för uppförandet af
upptagningsanstalt vid hospital ha sedan blifvit gällande, hvarhelst sådan
inrättning anordnats. Det är dock ej vid alla våra hospital, som de
lokala förhållandena lämpa sig för uppförande af meromnämda anstalter.
Men efter hvad för utskottet blifvit bekant, finnes ej något hinder för
byggandet af sådan anstalt vid Luleå hospital, ej heller vid Göteborgs,
äfven om utrymmet där är väl begränsadt. -— Vid Växjö hospital är
för närvarande ej plats, men sådan af bästa beskaffenhet kan erhållas
på det hospitalhemmans område, som gränsar omedelbart intill vårdanstalten,
men som nu är förlagdt under domänstyrelsen. — Vid Nyköpings
hospital är tomtområdet redan fullt taget i anspråk. Då länslasarettet
är beläget omedelbart intill hospitalet, skildt därifrån endast
genom eu. gata, kunde dock en upptagningsanstalt väl förläggas på den
rymliga lasarettstomten, ehuru anstalten sorterade under hospitalsdirektionen
och sjukvården upprätthölles af hospitalets läkare och sköterskor.
Förutom de 4 upptagningsanstalter, som nu äro dels i verksamhet,
dels under anläggning, kunna alltså platser vid våra hospital beredas
för ytterligare lika många.
Då vid hvarje upptagningsanstalt 20 sinnessjuka kunna samtidigt
vardas, och då dessa akut sjuka oftast blott en jämförelsevis kortare tid
behöfva vård, kan det alltså bli ett ganska afsevärdt antal sjukplatser,
som därigenom årligen af landstingen ställas till hospitalsdirektionernas
förfogande.
Den utredning, som 1900 års Riksdag begärde om såväl antalet
sinnessjuka i vårt land som särskild! om de bland dem, som äro i behof
af hospitalsvård, pågår nu som bäst samt har framskridit så långt, att
man däraf kan få något så när exakta siffror. Enligt denna utredningär
antalet af de sinnessjuka, som böra vårdas å hospital, långt större än
man förr tänkt sig, nämligen omkring 4,500, hvartill komma omkring
3,000 idioter, som också kräfva vård å anstalt.
Oaktadt allt godt arbete, som vederbörande under de senaste 25
åren på detta område uträttat, i det att platsernas antal å hospital eller
åsyl under denna tid fyrdubblats — år 1877 funnos endast 1,543, medan
efter fullbordandet af Restads asyl plats finnes för mer än 6,000 —
oaktadt allt, som sålunda åtgjorts, stå vi dock nu inför det sorgliga
faktum, att ej ens hälften af alla, som äro i behof af hospitals- eller
8 Första Kammarens Tillfälliga f/t skolis (N:o 2) Utlåtande N:o It).
asvlvård, klarna komma i åtnjutande dftraf. Ätt inom en rimlig framtid
genom nybyggnader fylla behofvet af platser åt alla dessa låter sig måhända
ej göra, utan blifva vi antagligen hänvisade dels till att mera än
hittills begagna oss af den enskilda sjukvården i därför lämpliga fall,
något som vederbörande, enligt hvad utskottet har sig bekant, äro betänkta
på, och dels slutligen att underlätta anläggandet af här ifrågavarande ''upptagningsanstalter,
Indika enligt utskottets förmenande ha eu mycket stor
och gagnerik uppgift att fylla.
På grund däraf att fri tomtplats upplåtes vid hospitalen för dessa
anstalter; att de ställas under samma förvaltning som hospitalen, med
samma läkare- och betjäningspersonal; att för inträde å desamma ej
fordras andra handlingar än för intagning å vanligt sjukhus, och att
lasarettens målsmän ombestyra anskaffandet af de intyg och ansvarsförbindelser,
som äro erforderliga för en patients eventuella intagning å
hospital — på grund af allt detta äro så afsevärda fördelar beredda allmänheten,
att flera landsting villigt åtagit sig de med anstalternas uppförande
och framtida underhåll jämte anläggning af promenadgårdar, värmeledningar,
vatten- och slaskledningar m. m. förenade kostnader. Det är
endast mot storleken af den till staten utgående dagafgiften för patienterna,
som anmärkningar gjorts, och detta enligt utskottets förmenande
med fullt fog. Ifrågavarande afgift är för närvarande satt till 2 kronor
50 öre. Medicinalstyrelsen säger i sin ofvan återgifna motivering härom,
att afgiften naturligen bör lämpas efter de verkliga kostnaderna för de
sjukas vård, men att dessa på den tid, då motiveringen gafs, voro nära
nog omöjliga att nöjaktigt beräkna, såsom beroende af beläggningen å
anstalten, af växlande pris på lifsförnödenheter, på betjäningens aflöning
m. m., och därför fastställdes afgiften endast för eu tidsperiod af
5 år åt gången.
Detta kunde ju ha skäl för sig i början, då saken ännu var
opröfvad. Men nu ha vi flera års erfarenhet i detta hänseende och
tillika erfarenhet från våra hospital, där växlingar ju också ske i prisen
på lifsförnödenheter, betjäningens aflöning o. s. v. Enligt öfverstyrelsens
för hospitalen årsberättelser har totalkostnaden för sjukvården å samtliga
statens anstalter för sinnessjukas behandling för dag och patient under
femårs-perioden 1895 —1899 ställ! sig till 1 krona 14 öre. Då denna
siffra angifver medelkostnaden för dag och patient vid rikets samtliga
hospital och asyler, så ingår däri äfven dagkostnaden vid de hospital,
vid hvilka upptagningsanstalter äro förlagda. De omnämnda års
-
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
berättelserna sammanföra dagkostnaderna för hospital ock asyler, men
då vid asylerna en mindre vaktpersonal erfordras än vid hospitalen, bli
omkostnaderna vid de förra mindre än vid de senare. Den nämda
siffran skulle alltså komma att något höjas, om den afsåge medelkostnaden
vid endast hospitalen. Likaså krafvel’ vården vid upptagningsanstalterna
utan tvifvel något högre kostnad än vid hospitalen i allmänhet.
På grund af den gemensamma skötseln och förvaltningen är det
icke möjligt att med någon noggrannhet bestämma, huru högt patientafgifterua
vid upptagningsanstalterna borde sättas för att fullt motsvaia
verkliga kostnaden. Så mycket torde dock vara visst, att denna kostnad
icke med^ något mera afsevärdt belopp öfverstiger ungefärliga medelkostnaden
vid samtliga anstalter för sinnessjukas behandling. Då härtill
kommer, att ifrågavarande upptagningsanstalter icke uteslutande begagnas
af de landsting, som anordnat dem, utan under vissa omständigheter
kunna disponeras äfven för hospitalsvården i allmänhet, och då i
hvarje fall det samhällsintresse de tjäna måste anses vara af sådan betydelse
för det allmänna, att det bör af staten kraftigt uppmuntras och
understödjas, får utskottet hemställa,
att Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Piksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t vid förnyande af
aftalen emellan staten och de landsting, som vid hospitalen med Kongl.
Maj :ts tillstånd anordnat s. k. upptagningsanstalter för sinnessjuka äfvensom
vid framläggande af förslag till Riksdagen om eventuelt nya sådana
aftal, täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke patientafgifterna, som
af landstingen vid dessa anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas
till ungefärliga medelkostnaden för sinnessjukas vård å hospital.»
Utskottet anser detvara en stor fördel, om de ifrågavarande patientafgifterna
kunde nedsättas, utan att förorsaka staten någon förlust, dels
emedan de landsting, som nu hafva dylika upptagningsanstalter, icke böra
betala mera än den fulla kostnaden för patienternas vård, dels enär derigenom
uppmuntrades inrättandet af flera dylika anstalter, till stort gagn
för den tidiga vården af de många sinnessjuka, och synes den nu bestämda
afgiften af 2 kronor 50 öre per dag och patient vara icke
obetydligt högre än statens utgifter för patienterna.
Bill. till Riks. Prot. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Käft.
2
10 Förlita Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
Uti totalkostnaden för sjukvården, som enligt 1899 års officiella
uppgift var 1 krona 23 öre, är dock icke inberäknadt ränta å tomten och
byggnader, af hvilka senare åtskilliga, såsom administrations-, köks-, tvättm.
fl. byggnader, äro till nytta äfven för upptagningsanstalterna, hvarförutan
vårdarnes antal torde vara relativt större på dessa anstalter än
på hospitalen och asylerna i medeltal.
Med anledning häraf har utskottet icke vågat hoppas, att ifrågavarande
nedsättning kan gå så långt som till den uppgifna medelkostnaden,
utan tillåter sig utskottet hemställa,
att Första Kammaren ville på det sätt biträda
Andra Kammarens beslut,
att Första Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t vid förnyande af aftalen mellan
staten och de landsting, som vid hospitalen med Kongl.
Maj:ts tillstånd anordnat s. k. upptagningsanstalter för
sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag till
Riksdagen om eventuelt nya sådana aftal, täcktes taga
i öfvervägande, huruvida icke patientafgifterna, som af
landstingen vid dessa anstalter till staten erläggas,
må kunna nedsättas.
Stockholm den 25 april 1902.
På utskottets vägnar:
HJ. PALM STJERNA.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1902.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.