Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7
1902-04-11 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1902:7, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7
Dokumentets text
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
N:o 7.
Ank. till Biksd. kansli den 11 april 1902, kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, med
anledning af en af herr E. O. V. Wavrinsky väckt
motion angående åtgärder till skydd mot djurplågeri
under transporter.
Med anledning af en inom Andra Kammaren af herr Wavrinsky
väckt motion har, för sin del, Andra Kammaren, i enlighet med hemställan
af dess andra tillfälliga utskott, beslutat: att »Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj.t anhåller, det täcktes Kongl. Maj.t föranstalta om
utredning, Jwilka allmänna bestämmelser till djurens skydd under transporter
må kunna befinnas nödiga, och till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.»
Sedan detta beslut blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna
hänvisat det till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Andra Kammarens utskott har, efter att hafva återgifvit motionen,
med deruti intagna utdrag af i andra länder vidtagna lagstiftningsåtgärder
i fråga om djurtransporter, yttrat:
»Om befintligheten af de missförhållanden, hvilka föranledt motionen,
kunna meningarna ej vara delade. Hvad motionären härom andraga
bestyrkes af de myndigheter och enskilda, hvilkas föreskrifter och
uttalanden han i sin motion återgifvit. Så af kongl. järnvägsstyrelsen,
af öfverståthållareämbetet i Stockholm och af landshöfdingarne i de närmast
hufvudstaden liggande länen, af veterinärer m. fl.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 7
Särskilt belysande i detta afseende är en framställning rörande
djurtransporter sjöledes, hvilken för någon tid sedan blifvit till jordbruksdepartementet
inlemnad af Nordiska djurskyddsföreningens ordförande,
länsveterinären H. Åkerström, och som varit för utskottet tillgänglig.
Denna utförliga framställning, hvars utarbetande ombesörjts af redaktören
för tidningen »Djurskyddet», fil. kand. F. A. Wingborg, stödjer
sig på myndigheters och vederhäftiga enskilda personers utlåtanden, samt
innehåller en mängd talande exempel på ovårdsam, ja i flera fall rent
af omänsklig behandling af djuren. Sålunda uppgifves det bland annat
hafva händt, att uppköpare af kalfva!’ och får vid inlastningen helt enkelt
bräckt af dessas ben, medan de ännu lefde, för att få de tätt packade
djuren att ligga stilla under transporten. Vid hamnstationerna finnas
i regeln inga stallar eller skyddsskjul, hvarföre djuren, som oftast
drifvits dit lång väg, få under bar himmel — icke sällan i hårdt stormoch
regnväder, — invänta de mången gång i timtal försenade båtarna.
Djuren placeras sedan i regeln å båtarnas öppna fördäck, der blåsten
och regnet äro som omildast, och förses sällan under transporten med
foder eller vatten, i synnerhet om de äro bestämda till slakt.
En del af de sålunda påvisade missförhållandena äro af den art,
att de måste anses såsom yttringar af uppenbar grymhet, följaktligen
såsom verkliga förbrytelser, åtkomliga för beifran enligt strafflagens
18 kap. 16 §.
Om de flesta missförhållandena torde man dock knappast kunna
säga, att de härröra ur denna bevekelsegrund. Deras orsak är mindre
ond vilja än bristande förtänksamhet, och de kräfva på grund häraf för
sitt undanröjande egentligen ej strängare straffbestämmelser, utan snarare
ändamålsenligare och omsorgsfullare ordningsföreskrifter.
På vissa områden och i vissa afseenden hafva sådana ordningsföreskrifter
redan kommit till stånd. Kong!. järnvägsstyrelsen utfärdade
den 15 december 1865 ett cirkulär rörande beifrande af djurplågeri
vid transporter på jernväg, hvilket lyder sålunda:
Befogade anmärkningar ha vid flera tillfällen förekommit deröfver, att,
vid transporter på jernväg, så många djur sammanpackats å eu vagn, att djur
blifvit nedtrampade och dödade eller illa skadade. Den nu gällande taxan medgifver
i § 20 att, då samma afsändare förhyr hel kreatursvagn, eger han att
derpå låta införa så många djur, som utrymmet medgifver utan skada för vagnen.
Stationsbefälet äger således icke laglig rätt att förbjuda en afsändare att genom
sammanpackning af ett allt för stort antal kreatur plåga dessa, så vida ej vagnen
därutaf kan skadas, hvilket sällan bör kunna inträffa.
För att emellertid söka, i hvad på styrelsen beror, förekomma detta slags
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
djurplågeri, vill styrelsen härmed hafva föreskrifvit, att stationsbefälet å mottagningsstationen
ovillkorligen skall till laga beifran anmäla, då djurplågeri utöfvats
på ofvan antydda vis, äfvensom att stationsbefälet å afsändningsstationen
skall varna kreatursafsändare för följden, i händelse han å en vagn inlastar flera
djur än stationsbefälet anser förenligt med dessas välbefinnande.
Sedermera har samma styrelse den 7 augusti 1900 utfärdat ett
nytt cirkulär af följande lydelse:
Då vid olika tillfällen under transport på järnväg förekommit, att kreatur,
Indika förvarats i burar, lådor eller korgar, varit till så stort antal sammanförda
i sina resp. förvaringsrum, att ett eller flera af djuren till följd af
kväfning omkommit, har kong!, styrelsen, för att, så vidt möjligt, förekomma
dylikt djurplågeri, velat härigenom föreskrifva,
att stätionsföreståndaren å afsändningsstationen skall, der han finner skäl
befara, att djuren skola till följd af ofvan nämnd anledning taga skada under
transporten, för afsändare!! framhålla, att, därest icke tillfredsställande anordningar
beträffande djurens transport vidtagas, afsändaren riskerar åtal för djurplågeri
inför vederbörande domstol,
att, derest afsändaren icke desto mindre vidhåller sin fordran på djurens
afsändande, försändelsen visserligen skall i behörig ordning expedieras, men skola
i sådant fall såväl mottagningsstationen sou! den trafikinspektör, under hvilken
den senare stationen lyder, medelst telegram underrättas om ifrågavarande af afsändningsstationen
anmärkta förhållande, samt
att stationsbefälet å mottagningsstationen under alla omständigheter skall
hos vederbörande åklagare till laga beifran anmäla begången förseelse af ofvan
angifven beskaffenhet.
Enahanda förfaringssätt skall jemväl tillämpas, derest större kreatur,
hvilka lastas direkt i jernvägsvagnarna, till så stort antal i vagn sammanpackats,
att djuren deraf kunna taga skada.
Uti »Taxa för transporter å statens jern vägar» af år 1889 förekomma
följande ännu gällande bestämmelser, som kunna anses hafva
inflytande på sättet för transport af lefvande djur:
§ -r>.
1.
d) vid sändning af hästar samt sådana djur, hvilka uti mom. k) och 1)
bär nedan omförmälas, få ej i vagnen inlastas flera djur än att vårdaren kan gå
emellan djuren;
e) födoämnen för djur under jern vägstransporter skola tillhandahållas
och bekostas af djurens egare och få utan särskild afgift medföras i de vagnar,
hvaruti djuren befordras.
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
2.
f) när flera än sex hästar af vanlig storlek inlastas på samma vagn, erlägges
för hvarje häst utöfver nämda antal frakt, motsvarande skillnaden mellan
afgiften för fem och afgiften för sex hästar.
Af s. k. ölandshästar och därmed i storlek jämförliga djur må, mot afgift
såsom för sex hästar, i vagnen inlastas så många, som efter vederbörande
stationsföreståndares bepröfvande lämpligen kunna i vagnen inrymmas;
3.
k) när flera än åtta större boskapsdjur inlastas på samma vagn, erlägges
för hvarje djur utöfver nämda antal frakt, motsvarande skillnaden emellan afgiften
för sju och afgiften för åtta sådana boskapsdjur;
l) fjällkor äfvensom större tama hjortar och renar fraktdebiteras lika med
boskap, dock med rättighet för afsändare af dylika djur att, utan förhöjd afgift,
å samma vagn inlasta så stort antal däraf, som vagnen efter stationsföreståndarens
afgörande kan rymma, så vida frakt erlägges till det belopp, som tariffen bestämmer
för åtta boskapskreatur;
m) frakten för kalf var, rådjur, smärre hjortar och renar, svin, får och
cjetter, kaniner samt fjäderfä, då dessa djur föras lösa, beräknas antingen efter
stycketal enligt hvad tariff IV B bestämmer för småkreatur, eller för hel vagn, i
hvilket senare fall afgiften är lika med den för åtta större boskapskreatur, och
afsändaren äger å vagnen intaga så många djur af ett eller flera bland ofvan uppräknade
slag, som vagnens utrymme efter stationsföreståndarens afgörande medgifver.
n) afsändare af djur, som föras lösa mot frakt efter stycketal, är skyldig
att medsända minst en vårdare för hvar tredje vagn, men berättigad att låta en
vårdare åtfölja hvarje använd vagn; varande dock afsändaren fritagen från
skyldigheten att medsända vårdare, då våglängden för transporten understiger 100
kilometer och tillryggalägges på samma dag som inlastningen af djuren egt rum,
samt transporten verkställes på afsändaVens egen risk;
o) afsändare medgifvas att, mot det han ansvarar för all därigenom
uppkommande skada å djuren, på en vagn inlasta en sändning af hästar och
större boskapsdjur tillsammans, så vida stationsföreståndaren pröfvar sådant lämpligen
kunna ske, och frakt erlägges till samma belopp som för motsvarande antal
hästar enligt tariff IV A;
Trafikdirektören vid Bergslagernas jernvägar bär följt kong],
järnvägsstyrelsens föredöme och utfärdat följande cirkulär, däri järnvägspersonalen
»på det allvarsammaste» uppmanas att tillse, det transporterade
djur icke utsättas för onödiga lidanden:
Då det visat sig, att vid transporter å jernväg af lefvande djur dessa till
följd af vårdarens eller ägarens oförstånd, tanklöshet, vårdslöshet eller till och med
Bill. till Biksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Käft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
grymhet ofta nog blifva på mångahanda sätt pinade och illa medfarna, och då
järnvägspersonalen bäst är i tillfälle att iakttaga dessa missförhållanden, uppmanas
densamma härmed på det allvarsammaste att tillse, det djuren icke må utsättas
för onödiga lidanden, samt att med alla till buds stående lagliga medel söka
åtminstone inom järnvägens område förhindra djurplågeri, af hvad slag det vara
må. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt inlastningen, vid hvilken någon af
stationspersonalen, så vidt möjligt är, bör närvara för att lämna biträde eller upplysningar
samt tillse, att djuren därvid ej misshandlas samt att de placeras på
förståndigaste sätt och ej flera tillsammans än utrymmet bekvämligen medgifver,
att, då djuren ej föras lösa utan i burar eller korgar, dessa korgar är tillräckligt
stora och ändamålsenliga, samt att vid kylig väderlek burarna eller korgarna så
placeras i stationsvagnen, att djuren i möjligaste måtto skonas för drag. Vid afgångsoch
mottagningsstationen bör dricksvatten tillhandahållas, och åligger det konduktörerna
att äfven under resan, där så anses behöfligt, om möjligt söka bereda
djuren tillfälle att släcka sin törst. Äfvenledes böra på ifrågavarande platser
djur, som ej inlastas i särskild vagn, under den kalla årstiden förvaras under
tak eller på annat lämpligt sätt i möjligaste måtto skyddas mot kölden under
afvaktan på tågets ankomst eller på afhämtning; och bör afsändare uppmanas
att ombesörja, det djuren ej allt för länge må sakna föda. Då det ej är möjligt
att här gifva föreskrifter, som visa sig till fyllest för alla möjliga fall, öfverlemnas
åt järn vägspersonalens eget bedömande att efter bästa förstånd göra jernvägstransporten
för djuren så litet plågsam som möjligt samt att i öfrigt hvar och en
i sin stad bidraga därtill, att eu mild och förståndig behandling må komma dem
till del.
För transporten af djur sjöledes hafva, såsom ock motionären anfört,
öfverståthållaren i Stockholm samt landshöfdingarne i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län den 18 maj 1901
gifvit följande ordningsföreskrifter:
Sedan hos öfverståthållareembetet gjorts anmälan, att vid transporter sjöledes
till hufvudstaden af lefvande kreatur, särskildt spädkalfvar, åtskilliga missförhållanden
yppats, såsom att stundom djur inlastats, hvilka på grund af sjukdom
eller svaghet redan vid inlastningen varit så kraftlösa, att de af transporten
uppenbarligen tagit skada eller tillskyndats afsevärda lidanden, att enahanda följd
ofta uppstått i anledning af de otillfredsställande anordningar, afsändaren vidtagit
för transporten, att äldre djur ibland sammanförts å fartygen med spädare på
sådant sätt, att de sistnämnda nedtrampats och skadats af de äldre, samt att ej
sällan inträffat, att afhämtning af transporterade djur fördröjts flera timmar efter
fartygs ankomst till hufvudstaden, hvarigenom djurens lidande under transporten
onödigtvis förlängts, hafva öfverståthållareembetet samt Konungens befallningshafvande
i . . . län för att söka råda bot på omförmälda missförhållanden velat
genom detta cirkulär anmana rederier för de ångbåtar, som förmedla transporter
af kreatur mellan Stockholms stad och angränsande orter, att hvar för sina
fartyg tillse, att vid forsling sjöledes af lefvande späda kreatur, särskildt kalfvar,
iakttagas följande
opaginerad Kontrollera mot PDF
It
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Ordningsföreskrifter.
1.
Anmäles spädkalf till transport, och finner fartygets befälhafvare, att
djuret på grund af sjukdom, svaghet eller bristande lämpliga anordningar å afsändarens
sida uppenbarligen skulle under transporten taga skada eller utsättas
för afsevärdt lidande, åligger det befälhafvaren att vägra emottaga djuret till
transport å fartyg.
Varder sådant först under transporten uppenbart, skall befälhafvaren
genast vid framkomsten bos polisman göra anmälan om förhållandet.
2.
Likaledes bar befälhafvaren att, därest genom mottagarens underlåtenhet
att i tid afhämta djuren från fartyget dessa utsättas för lidande genom brist på
vård och tillsyn, sådant ofördröjligen för polisman anmäla.
3.
I fråga om anordningar under sjötransporten bör iakttagas, att å spädkalfvar
benen under transporten ej få hållas sammanbundna, att kättar eller burar,
deri spädkalfvar transporteras, skola vara försedda med nödiga öppningar för
luftväxling, med täta golf och i öfrigt vara så inrättade, att de lemna tillräckligt
utrymme för djuren att intaga såväl stående som liggande ställning, att, då spädkalfvar
forslas bundna å däck, detta under dem skall vara försedt med sand eller
dylikt samt vid längre resor med särskild ströbädd och anordning vidtagas för
djurens stödjande vid fartygets krängningar och att spädkalfvar ej utsättas för
svårare lidande genom köld eller nederbörd och ej heller för trampning eller
annan skada af samtidigt forslade gödkalf var eller andra äldre kreatur.
4.
Hvad ofvan är stadgadt om spädkalfvar skall äfven äga tillämpning i fråga
om transport af andra späda kreatur.
Vederbörande kronobetjening och polismyndighet i städerna hafva i uppdrag
att öfvervaka, att nu lämnade föreskrifter efterkommas samt att, därest
transport sker under sådana förhållanden, att åtal för djuplågeri kan ifrågakomma,
lämna underrättelse till polismyndigheten å den ort, dit transporten
skall ske.
Och beslöts, att af cirkuläret ett exemplar skall bevisligen tillställas ett
och hvart af här i staden befintliga rederier för de ångbåtar, som förmedla transporter
af kreatur mellan Stockholms stad och angränsande orter, med anmaning
att hvar för sina fartyg tillse, att, vid forsling sjöledes af lefvande späda kreatur,
särskildt kalf var, iakttagas här ofvan omförmälda ordningsföreskrifter, hvar jämte
ett exemplar af detta protokoll öfverlämnas till kongl. poliskammaren för utöfvande
af den tillsyn, som i förevarande hänseende kunde på polismvndieheten
ankomma.
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
I betraktande af de bestämmelser och anvisningar, om Indika nn
blifvit erinradt, skulle man möjligen kunna hysa den åsigten, att intet
vidare behöfde i saken åtgöras.
Utskottet är emellertid, i likhet med motionären, af annan mening.
Strafflagens 18 kap. 16 § är visserligen tillämplig äfven på sådant
djurplågeri, som sker under transporter. Men dess bestämmelser räcka
icke till för alla de fall, då ett ingripande till djurens skydd behöfde
ske. Många djur, som näppeligen i allmänna språkbruket räknas till
kreatur, egna eller andras, transporteras till lands och sjös.
Vid in- och aflastningsorterna finnas i regeln heller inga polismän,
som kunna beifra brott mot förut nämda strafflagsbestämmelse, och det
är ganska vanskligt för den enskilde att föra talan i sådana fall. För
öfrigt är det icke alltid lätt att veta, hvem som skall åklagas: djurafsändaren,
eller de som inlasta djuren, eller de som sköta om transporteringen.
Härtill kommer — och detta synes, såsom utskottet redan påpekat,
vara hufvudanledningen till förevarande motion — att en stor
del af de lidanden, som tillfogas transporterade djur, hafva sin grund i
olämpliga anordningar och icke kunna rubriceras såsom härrörande af
»uppenbar grymhet». Sålunda händer det ej sällan, att afsändare tillåtas
infösa i lastvagnar eller lastrum långt flera djur än som beqvämligen kunna
rymmas där; och till sådana försök inbjuda ofta gällande frakttaxor, som
bevilja synnerligen billig frakt för de djur, som kunna inlastas utöfver
det normala antalet. Vidare inträffar både till sjös och lands, att större
och mindre djur inlastas om hvarandra, hvarvid de större djuren kunna
tillfoga de mindre så svåra skador, att döden eller åtminstone ett betydligt
reduceradt handelsvärde däraf blir följden. Dessutom sammanföras
icke sällan under transporten friska och sjuka djur med hvarandra till
men för bådadera. Understundom förekommer, enligt hvad för utskottet
blifvit uppgifvet, att afsändare blifvit förvägrad att gifva föreskrifter
rörande inlastningen af djuren, sedan de omhändertagits af vederbörande
betjening, äfven om han därmed endast afser att bereda djuren någon
lindring under den i allt fall mödosamma transporten.
Man har allt skäl att vara kongl. järnvägsstyrelsen och åtskilliga
länssstyrelser äfvensom en eller annan styrelse för enskilda banor tacksam
för den omvårdnad, de i denna sak visat genom de af dem utfärdade
cirkulären. Men det gifves många missförhållanden vid djurtransporter,
som icke beröras i dessa cirkulär. De utfärdade före
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. IB
skrifterna vid transport sjöledes angå ju endast spädare kreatur, särskildt
kallvar, ock gälla blott för en mindre del af vårt land, Och järnvägsstyrelsernas
cirkulär, ehuru de vittna om humanitet och medkänsla,
hafva dock ett alltför obestämdt innehåll för att kunna med kraft tilllämpas.
För öfrigt gifves det ingen lag, som bjuder järnvägsstyrelserna
att vidtaga åtgärder för djurens skydd under transporter, och följden
därutaf är naturligtvis den, att järnvägsstyrelserna, särskildt vid de enskilda
järnvägarna, antingen inga åtgärder vidtaga eller ock utfärda
olika cirkulär, den ena järnvägsstyrelsen med eu lydelse, den andra
med en annan. Det blir ingen inom och för hela vårt land förbindande
kraft i sådana enstaka cirkulär och påbud, och därför kunna dessa icke
heller lända till allmänt gagn eller blifva så respekterade som önskligt vore.
Det torde knappast behöfva påpekas, att den fråga, som här föreligger,
icke endast afser att skydda djuren från lidanden af hvarjehanda
slag, utan äfven att skydda djurägarne från ekonomiska förluster, som så
lätt och i så väsentlig grad kunna uppkomma genom missförhållanden
under transporterna. Det gäller t. ex. att få legala föreskrifter om nödig
desinfektion å båtar och järnvägsvagnar, som transporterat djur. Det har
händt, att djurägare fått lida stora förluster därigenom, att hans friska
djur transporterats i sådana vagnar eller å sådana båtar, som förut befordrat
tuberkulösa eller annorledes sjuka kreatur och icke derefter desinficierats.
Allmänna bestämmelser i nu antydt syfte skulle bereda den afsevärda
ekonomiska fördel i djurmarknaden, att en djurägare med större
visshet kunde vänta, att hans lifdjur utan risk för skada skulle kunna
transporteras äfven på långa afstånd, och att slaktdjur, utan att fördärfvas
eller försämras, hunne fram till sitt mål.
Utskottet håller före, att allmänna, för hela riket gällande bestämmelser
för djurens skydd under transporter äro nödiga. Motionären
har med stöd af hufvudsakligen från utlandet samlade uppgifter angifvit
en mängd sådana bestämmelser. Utskottet, som granskat dessa, har
visserligen i det hela funnit dem beaktansvärda, men har icke ansett
sig böra nu förorda något bestämdt förslag i berörda syfte. Ett sådant
förslag, om det skall blifva tillfredsställande, förutsätter eu särskild utredning.
»
14
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Lika med Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 anser utskottet
hvarken gällande lagstadganden eller af myndigheterna gifna bestämmelser
vara af den natur och omfattning, att de kunna förekomma de
missförhållanden, som af motionären blifvit framhållna.
Strafflagens 18 kap. 16 § belägger visserligen med böter och
fängelse »uppenbar grymhet» mot egna eller andras kreatur; men, utom
det att många djur transporteras, som icke kunna hänföras till denna
kategori, är begreppet »uppenbar grymhet» i de flesta hithörande fall
mindre tillämpligt, emedan de lidanden, som djuren under transporter
undergå, vanligen härröra af felaktiga anordningar, mera än af grymhet.
Let är för att åstadkomma en ändring i detta fall, hvilken hvarken
genom gällande lag eller af myndigheter hittills utfärdade förordnanden
kan på ett tillfredsställande sätt åstadkommas, som nya lagstadganden
erfordras.
Äfven om jernvägsstyrelsen och de af trafikstyrelsen vid Bergslagernas
jernvägar utfärdade föreskrifter vore mera kraftigt verkande för det
afsedda ändamålet än de äro, gälla de naturligtvis blott statens jernvägar
och bergslagsbanan, så att en trafik å mer än hälften (öfver 6,000 kilometer)
af rikets alla jernvägar är af samma föreskrifter oberörd; men härtill
kommer, att kongl. jernvägsstyrelsen hvarken i cirkuläret af den 15 december
1865 eller i taxan för transporter å statens jernvägar af år 1889 eller
i styrelsens cirkulär af den 7 augusti 1900 anbefaller kraftigare åtgärder
emot för stor inlastning af kreatur eller annan ovårdsamhet än den, att
afsändaren skall åtvarnas för ett knappt allvarligen befaradt, åtal för djurplågeri,
då likväl ett vida mera ändamålsenligt och verksamt sätt vore
att förbjuda all öfverdrifven och för djurens lif och helsa skadlig inlastning,
hvarigenom djurens egare skulle äfventyra att få ett eller flera
kreatur qvarhållet å jernvägsstationen. Af samma beskaffenhet synas
trafikdirektörens vid Bergslagernas jernväg föreskrifter vara; och för
sjötrafiken, derunder kanhända ännu större djurplågerier förekomma, finnas
ej andra åtgärder vidtagna uti ifrågavarande afseende, än de föreskrifter,
som af öfverståthållareembetet i Stockholm och länsstyrelserna i mälarprovinserna
och Örebro län blifvit meddelade och hvilka blott afse späda
kreatur, hvartill kommer, att intet annat äfventyr dervid finnes stadgadt
för underlåtenheten att efterlefva de meddelade ordningsföreskrifterna, än
att »åtal för djurplågeri» kan vid sådan händelse ifrågakomma, ett åtal
som af redan i det föregående anförda skäl ingalunda kan vara afskräckande.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (bi:o 2) Utlåtande N:o 7.
15
Yid sådant förhållande, och då eu bedröflig erfarenhet visat, att
strängare och mera detaljerade föreskrifter för transportdjurens vård, utan att
dock kostnaderna derför blifva alltför stora, äro af synnerligt behof påkallade
här, likasom i utlandet, får utskottet hemställa,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 11 april 1902.
På utskottets vägnar:
Hd. PALMSTIEKJSTA.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.