Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj.t angående förenkling af arbetsmetoderna inom den civila och ecklesiastika förvaltningen m. m.

1902-04-11 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1902:8, Skrifvelse till Kongl. Maj.t angående förenkling af arbetsmetoderna inom den civila och ecklesiastika förvaltningen m. m.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till B.iksd. kansli den 11 april 1902, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, angående

en af herr E. G. Tf. Åkerlund väckt motion om skrifvelse

till Kongl. Maj.t angående förenkling af arbetsmetoderna

inom den civila och ecklesiastika förvaltningen m. m.

Med anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 106,

hvari herr E. G. H. Åkerlund hemställer: »att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kongl. Maj.t anhålla, att Kongl. Maj.t genom lämpliga, opartiska personer

täcktes låta utreda, huruvida icke förenklingar uti arbetsmetoderna skulle kunna

införas och åtskilligt mera arbete än nu presteras utaf vissa tjensteinnehafvare

inom vår civila och ecklesiastika förvaltning och derigenom en del befattningar

efter hand indragas, samt om icke den grannlaga ställning, statens embetsoch

tjenstemän intaga i samhället, hr öfver inskränkning uti rätten för dem

att egna sig åt privata uppdrag, och att Kongl. Maj:t sedermera ville för

Riksdagen framlägga resultatet af den verkstälda utredningen, äfvensom förslag

till de åtgärder, som i anledning af densamma kunnat finnas erforderliga''!),

biföll Andra Kammaren, med afslag å sitt fjerde tillfälliga utskotts utlåtande,

den i ärendet väckta motionen.

Sedan detta beslut blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna

hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:

»Till förberedande behandling af utskottet har blifvit hänvisad eu

inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 106, hvari herr E. G. H. Åkerlund

hemställer, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

att Kongl. Maj:t genom lämpliga, opartiska personer täcktes låta utreda,

huruvida icke förenklingar uti arbetsmetoderna skulle kunna införas och

åtskilligt mera arbete än nu presteras utaf vissa tjensteinnehafvare inom

vår civila och ecklesiastika förvaltning och derigenom en del befattningar

efter hand indragas, samt om icke den grannlaga ställning, statens embetsoch

tjensteman intaga i samhället, krafvel- inskränkning uti rätten för

dem att egna sig åt privata uppdrag, och att Kongl. Maj :t sedermera ville

för Riksdagen framlägga resultatet af den verkstälda utredningen, äfvensom

förslag till de åtgärder, som i anledning af densamma kunna finnas

erforderliga.»

Såsom stöd för sin hemställan anför motionären följande:

»Den finansplan, som i förening med härordningsförslaget af Kongl.

Maj:t framlades för 1901 års Riksdag, synes visserligen gifva vid handen,

att landet utan allt för stor tunga skall mäkta bära kostnaderna för vårt

nya försvarsverk under goda tider, äfven derest, såsom troligt är, dessa

kostnader komma att vida öfverstiga de beräknade. Men få äro väl de,

som verkligen tro, att uti ifrågavarande finansplan kalkylerade intägter

också skola inflyta under ekonomiskt brydsamma tider, och att vårt folk

äfven då skall utan yttersta ansträngning förmå bära de helt visst stadigt

stigande försvarsbördorna, så framt icke betydliga lättnader kunna beredas

uti öfriga statsutgifter. Det synes, som om man inom mycket intresserade

och högt stående kretsar icke heller skulle vara främmande för en viss

oro i detta hänseende, men egnar väl dock näppeligen någon tanke åt

undersökning, huruvida icke genom förstärkt- hushållning inom statsförvaltningen

i öfrigt medel skulle kunna sparas till fyllande af de luckor,

som kunna uppstå i försvarsbudgeten, utan tyckes hafva för afsigt att

föreslå ytterligare skuldsättning såsom lämpligt botemedel. Att Kongl.

Maj:t ej heller egnat vidare uppmärksamhet deråt, huruvida förenklingar

och besparingar inom vår civila och ecklesiastika förvaltning lämpligen

kunde vidtagas, synes mig framgå deraf, att Kongl. Maj:t äfven nu har

för afsigt att medelst dyrtidstillägg befria ett stort antal af landets

embets- och tjensteman från vanliga medborgares bekymmer, på samma

gång dessa måste bereda sig på allt större utgifter till försvarsverket

utan att under för handen varande konjunkturer i allmänhet kunna skönja

utsigter till ekonomisk förkofring — snarare motsatsen — och ehuru

aflöningsförmånerna för eu ingalunda ringa del statstjenare ej länge sedan

förbättrades utan höjda anspråk på dem från statens sida, samt någon

noggrann och fullt opartisk undersökning icke försiggått, om det ej utan

Bill. till Biksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

men för statsförvaltningen kunde gå för sig att efter kand indraga eu del

mindre kräfvande ordinarie befattningar och på så sätt åstadkomma medel

till löneförbättringar i de tvifvelsutan många fall, då sådana påkallas af

billighet och rättvisa, utan att vår numera ändock så tyngda budget behöfde

för detta ändamål än vidare betungas.

Att en sådan åtgärd borde kunna vidtagas och derigenom väsentliga

besparingar uppstå, förefaller så mycket sannolikare, derest man af

officiella handlingar och på annat sätt erhållit någon kännedom om de

stundom ganska vidtomfattande och fordrande privata värf, ett ingalunda

obetydligt antal af statens embets- och tjensteman handhafva Ad sidan

af sina statstjenster.

Ehuru jag icke eger uttala något som helst klander emot dem, b vilka

jemte sina befattningar i statens tjenst vetat förskaffa sig sådana der

privata förvärf och sålunda »tjena två herrar», eftersom detta ju ingalunda

är dem förmenadt, vågar jag likväl framhålla, att det visserligen bör vara

staten angeläget, det samtliga dess embets- och tjensteman må åtnjuta så

pass rundliga löneförmåner under tjenstetiden och så rikliga pensioner efter

väl afslutadt värf, att de icke med skäl kunna förebära knappa lönevilkor

såsom tvingande orsak att söka extra inkomster å annat håll, och att derför

äfven rättelse bör ske, i fall missförhållanden härutinnan råda, men att

staten också då bör kräfva, det all rimlig arbetstid egnas dess tjenst. Det

kan nemligen icke vara gagneligt för staten, att dess funktionärer låta

engagera sig uti en mängd enskilda affärsföretag, bvilka till och med kunna

bero af och konkurrera med sådana statens verk och inrättningar, bvilkas

vård blifvit dem ombetrodd, helst de väl främst — synnerligen sedan de

stigit till högre poster — borde söka stå utanför affärslifvets mångahanda

frestelser för att städse utan alla sidoinflytelser kunna besluta och döma

uti dem förelagda ärenden. Om det gängse mångsyssleriet fortfarande får

ega rum, kan man med skäl befara, att det anseende för omutlig redbarhet,

opartiskhet och sjelfständighet, landets embets- och tjensteman härtilldags

så allmänt åtnjutit och städse böra åtnjuta bos Sveriges folk, kan lida

afbräck, hvilket vore så mycket betänkligare, som ett embets- och tjenstemannastånd,

till hvilket folket med odelad aktning'' och tacksamhet kan

se upp, helt visst är egnadt att främst bland samhällsklasser uppehålla

och främja aktning för lag och rätt i landet.

Jag vågar förmena, att, om det nyväckta försvarsintresset bos Sveriges

folk skall kunna fortbestå, man i främsta rummet måste tillse, det skattebördorna

icke blifva så olidliga, att de gängse sympatierna förbytas till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8. 19

ovilja, samt att det derför är fullt ut lika angeläget att allvarligt undersöka,

om och hvarest besparingar i statsutgifterna kunna vidtagas, som

att uppleta nya skattekällor, hvilka ju ändock skola fyllas af Sveriges

folk. En noggrann och opartisk undersökning af inom vår statsförvaltning

rådande förhållanden skulle för visso ådagalägga, att förenkling uti

arbetsmetoderna mångenstädes kunde åvägabringas, att vida mera arbete

flerstädes utan någon som helst öfveransträngning skulle kunna presteras

och dymedelst åtskilliga befattningar befinnas umbärliga; den skulle vidare

konstatera det olämpliga deruti, att statens ordinarie embets- och tjensteman

befatta sig med och använda en dryg del af sin arbetstid på privata

affärsföretag, äfven då dessa alls icke haft med deras enskilda ekonomi

att skaffa, samt slutligen möjliggöra, att en rättvis lönereglering, lämpad

efter det vederbörande ålagda arbetet och ansvaret, kunde komma till

stånd utan statsverkets vidare betungande.»

Utskottet bar ansett, att det ej skulle sakna intrssse för nu föreliggande

frågas bedömande att lemna en öfverblick af dess utveckling och

behandling i svenska Riksdagen. I viss mån torde det kunna sägas, att

frågan om förenkling i statsförvaltningen och dermed följande förminskning i

statsutgifterna stått på dagordningen så länge som Sverige egt en riksdag.

Utskottet tillmäter sig sålunda ingalunda att kunna lemna någon

ens tillnärmelsevis fullständig historik öfver frågan, utan vill endast erinra

om några data från jemförelsevis senare tid. 1807—1810 års Riksdag

anhöll om tillsättande af en komité för att afgifva förslag till indragning

af umbärliga embeten och tjenster. 1812 och 1815 års Riksdagar fattade

likartade beslut. Ett beslut af 1817—1818 års urtima Rikdag ledde 1819

till tillsättande af en komité, som afgaf sitt betänkande år 1822, bvilket

åter både till följd en kongl. skrifvelse den 4 mars 1823. Frågan behandlades

jemväl med vexlande resultat vid riksdagarne 1823, då ett

särskildt utskott tillsattes, hvars betänkande med en skrifvelse öfverlemnades

till Konungen, 1840 till 1841 (riksdagsskrivelse), samt vid riksdagen

1856—1858. På grund af riksdagsskrivelsen den 25 april

1857 tillsattes en komité, som afgaf sitt betänkande den 26 maj 1859.

Frågan kom åter upp vid den sista ståndsriksdagen 1865—1866, men

afslogs.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Vid första riksdagen under vårt nuvarande statsskick väcktes åter

förslag af motionären från.föregående år, herr A. A. Andersson från Östergötlands

län. Motionen remitterades till statsutskottet. Utskottet afstyrkte

i mycket bestämda ordalag motionärens hemställan, och dess utlåtande

blef utan debatt bifallen i båda kamrarne.

Äfven följande år, 1868, väcktes i Andra Kammaren en motion i

liknande syfte, som dock äfven omfattade en annan fråga. Motionären

var den i vår riksdagshistoria så kände herr A. W. Björck, hvilken redan

föregående året framstält ett likartadt förslag, som lemnades obesvaradt.

Motionen, som är 24 qvartsidor stark, innehöll en fullständig utredning. Såsom

ärendets vigt kräfde, hänvisades motionen till behandling af ett sårskildt

utskott. Resultatet blef efter någon skiljaktighet mellan kamrarnes beslut

och derpå följande sammanjemkning en skrifvelse (n:o 89) till Kongl.

Maj:t med anhållan bland annat, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande,

om icke, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet

och reda i förvaltningen vissa förvaltande, centrala embetsverk kunde

sammanslås och särskild! statens förvaltning ordnas så, att den på flera

embetsverk fördelade vården om statens fonder, kassor och fastigheter

sammanfördes, för hvartdera af dessa slag för sig, till en gemensam förvaltning,

med jemväl fästadt afseende derpå, att statsverkets tillstånd i

dess helhet måtte kunna, när så erfordrades, med lätthet öfverskådas samt

formerna för behandlingen af de till landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen

hörande ärenden måtte kunna inrättas på ett sätt, som åstadkomma

närmare samband mellan krigsstyrelsens särskilda förvaltningsgrenar.

Konungen infordrade med anledning häraf embetsverkens utlåtanden,

men någon komité tillsattes ej.

Också togs frågan åter upp i Andra Kammaren vid 1869 års

riksdag genom en och vid 1870 års riksdag genom tre motionärer. Dessa

önskade alla, ehuru med något olika formulering, att vinna förenkling

vid ärendenas behandling inom embetsverken och förminskning i statens

utgifter derför. Ärendet afslogs 1869 i Andra Kammaren och hänvisades

1870 i båda kamrarne till tillfälliga utskott, men förföll genom Första

Kammarens beslut.

År 1871 väcktes inom Andra Kammaren ej mindre än fyra motioner

i samma syfte som de nyssnämnda, och dessa, som behandlades

af tillfälliga utskott, ledde till eu riksdagsskrivelse (n:o 69) med anhållan,

att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, om icke hos de till statsförvaltningen

hörande embetsverk och myndigheter eu förenklad anordning

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 21

af göromålen skulle kunna åvägabringas, på samma gång befordrande

större skyndsamhet vid ärendenas behandling och medgifvande nedsättning

i kostnaderna genom indragning af möjligen obehöfliga tjenster,

samt att Kongl. Maj:t behagade hos kommande Riksdagar göra de framställningar

i ämnet, hvartill Kongl. Maj:t funne förhållandena föranleda.

Till någon direkt påföljd ledde väl ej den nämnda skrifvelsen,

men i densamma uttryckta grundsatser synas ej dess mindre hafva burit

frukt i åtskilliga förändringar och förenklingar såväl i de äldre embetsverken

som i flera nyinrättade.

Den allmänna uppmärksamheten rigtade sig så småningom äfven

på något annat, som framstod som ett missförhållande inom åtskilliga

grenar af förvaltningen, nemligen att det föreföll, som att för litet tid

egnades åt de egentliga tjenstegöromålen och för mycket åt »bisysslor»,

andra tjenster, som förenades med den egentliga. Detta förhållande berodde

väl oftast på att den med den egentliga statstjensten förenade

lönen ej räckte till anständig bergning åt tjenstemannen och hans familj.

Sedan åtskilliga motioner i nu antydda syfte under olika riksdagar blifvit

afslagna eller förfallit, aflat Riksdagen 1895, med föranledande af en

motion af herr A. Hedin, en skrifvelse (n:o 93) med anhållan om utredning,

dels i hvilka fall och i hvilken omfattning statstjenster af olika

lönegrader då vore förenade med andra tjenstebefattningar, för hvilka

lön eller arfvode erhölles, dels ock i hvad ordning och efter hvilka grunder

frågan om tillstånd till sådan förening af tjenster af vederbörande

pröfvades, samt med anledning af denna utredning vidtaga och till Riksdagens

kännedom meddela de åtgärder, som kunde anses lämpliga till

förebyggande af missbruk genom tjensters förening. Den 3 december

1897 utfärdades eu kongl. kungörelse angående sättet för sökande af

tillstånd till förening af statstjenst med annan tjenstebefattning, för hvilken

lön eller arfvode erhålles.

Eu inskränkning i embets- och tjensteman sysslande med privata

angelägenheter af inkomstbringande art afsågs med de motioner, som

från 1895 under årens lopp väcktes med begäran om en skrifvelse till

Kongl. Maj:t angående utredning om embets- och tjensteman dagliga

arbetstid, men som förföllo. Först vid 1900 års riksdag ledde detta upprepade

förslag till en skrifvelse (n:o 95), hvari anhölls, att Kongl. Maj: t

täcktes låta verkställa och till Riksdagen öfverlemna utredning i fråga

om nu gällande bestämmelser och praxis beträffande statens embets- och

tjensteman dagliga tjenstgöringstid. Dertill fogade regeringen enligt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

statsrådsprotokollet den 8 juni 1900 några speciella föreskrifter och an

visningar, särskildt angående frågan, i hvilken mån de befintliga tjenstelokalernas

beskaffenhet å skilda håll anses lägga hinder i vägen för en

eljest måhända önskvärd koncentrering af embets- och tjenstemännens

arbete till tjensterummen. Den 9 augusti 1901 var den begärda utredningen

färdig och har sedan dess blifvit tryckt och i Riksdagen utdelad.

Utskottet skulle måhända ej utan fog på förevarande motion kunna

lämpa det omdöme, som 1867 års statsutskott (n:o 74) fälde om en till

dess behandling hänvisad, likartad motion: »Utskottet har, då motionären

ej ens antydt, hvilka embeten han ansåge öfverflödiga och onyttiga eller

hvilka tjenstebefattningar enligt hans åsigt borde indragas, icke kunnat

häråt egna någon pröfning, helst den för en så omfattande förändring

af statsförvaltningen, som motionären synes hafva afsett, nödiga utredningen

icke skulle kunna af utskottet medhinnas». Och egentligen är

väl en sådan föregående utredning nödig för att pröfva, huruvida det påstående,

hvarpå motionären stödjer sin hemställan, är rigtigt eller icke.

Emellertid har utskottet ändock, så vidt sig göra låtit, tagit

motionärens förslag i närmare öfvervägande och funnit detsammas syfte

i flera afseenden behjertansvärdi

Det synes utskottet, som om just i den del af statstjensten, som

motionärens framställning afser, kunde vidtagas en och annan förenkling,

som skulle leda åtminstone dertill, att ej embets- och tjenstemännens

antal ökades i samma mån, som folkmängden tillväxer.

Det förefaller ock, som om i vissa fall de privata bisysslorna

skulle vara i lika hög grad hinderliga för embets- och tjenstemäns behöriga

förvaltning af sin statskonst som föreningen af statstjenster, och

ej minst torde detta vara fallet i fråga om de högre statsembetena.

Utskottet kan detta oaktadt ej tillstyrka motionen. Det har nemligen

i innevarande års statsverksproposition (statsrådet och chefens för

finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet) funnit, att Kongl.

Maj:t redan nästlidne 25 oktober till statens embetsverk och myndigheter

aflåtit ett cirkulär, hvarigenom dessa bland annat åläggas att, hvart för

sin förvaltningsgren, före utgången af instundande maj månad till Kongl.

Maj:t inkomma med utredning, huruvida under vissa förutsättningar för

tiden efter 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunna anses böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 28

ega ruin, dervid tillika borde komma under öfvervägande, huruvida genom

förenklingar i förvaltningen tillfälle kunna beredas till indragning af

tjenster, som genom de förändrade anordningarne kunde afvaras. Kongl.

Maj:t har sålunda i denna del redan tillmötesgått den säkerligen ganska

allmänna mening, som funnit uttryck i motionens första del.

Beträffande motionens andra del, nemligen hemställan om en utredning,

»om icke den grannlaga ställning, statens embets- och tjensteman

intaga i samhället, krafvel- en inskränkning i rätten för dem att egna sig

åt privata uppdrag», finner utskottet, oaktadt sin ofvan uttalade åsigt om

dylika uppdrags kinderligket för statstjenstens behöriga förvaltning, den

frågan ej kunna åtminstone för närvarande göras till föremål för en utredning

utöfver hvad i sådant syfte redan skett; snarare borde väl målet

kunna vinnas på annat sätt. Medgifvas måste ock, att det torde vara

särdeles vanskligt att förbjuda embets- och tjensteman, som för sina statstjenster

använda hvad som kan anses vara normal arbetstid, att egna

större eller mindre del af sin berättigade ledighet åt enskildt aflönad

verksamhet. Härvid torde ock böra ihågkomma, att arbetsförmågan är

högst olika hos olika personer.

På grund af hvad som anförts, finner sig utskottet böra hemställa,

att herr Åkerlunds förevarande motion ej må till någon Andra Kammarens

åtgärd föranleda.»

Utskottet har, vid öfvervägande af detta ärende, icke kunnat annat

än i hufvudsak instämma uti Andra Kammarens utskotts afstyrkande utlåtande,

och får till följd deraf hemställa,

att Första Kammaren icke måtte bifalla ifrågavarande

motion.

Stockholm den 11 april 1902.

På utskottets vägnar:

HJ. PALMSTIERNA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.