Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till §16 regeringsformen.

1902-02-14 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1902:1, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till §16 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ant. till Riksd. kansli den 14 februari 1902, kl. 3 e>. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

tillägg till §16 regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet

hänvisad motion, n:o 46, har herr A. W. Styrlander hemstält, att Riksdagen

ville för sin del besluta, att till § 16 regeringsformen måtte

göras ett så lydande tillägg:

»samt skydde allas rätt att förskaffa sig hjelp i rättegången vid

åtal inför dömande och förvaltande myndigheter».

Nämnda paragraf har följande lydelse:

»Regeringsformen.

§ 16.

Konungen bör l ätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och

orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till lif,

ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd

är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan

ransakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva;

ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till

annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar

och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke

störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen

Bill. till RUcscl Prof. 1902. 3 Samt. 1 Käft. (K-o 1.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

läte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer

och lyder.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande.

Genom 15 kapitlet rättegångsbalken vore, beträffande brottmål, som

handlades af domstol, sörjdt för att tilltalade personer finge anlita hjelp

i rättegången, och det vore till och med i 9 § samma kapitel stadgadt,

att den, som af rätten fått lof att rättegängssaker drifva, vore

skyldig att utan betalning hjelpa de fattiga för rätta, då domaren det

pålade. Lagen hade till och med fastslagit den grundsatsen, att till

ombudsman finge brukas hvem som helst, till hvilken sakegare hade

förtroende, blott han vore oberyktad, ärlig, redlig och förståndig.

Emellertid funnes en hel mängd åtal, som handlades och afgjordes af

administrativa myndigheter, och Indika åtal kunde medföra ganska stränga

straff, såsom suspension under längre eller kortare tid, afsättning och

dylikt, hvilka straff ofta kunde träffa den tilltalade mycket hårdare än

de straff, som ådömdes af domstolarne. Man hade allmänt hyst den

uppfattningen, att vid ransakningen i dylika mål eu tilltalad skulle

vara berättigad att anlita biträde, men man hade under sista tiden fått

erfarenhet af att dels olika åsigter om denna rätts förefintlighet gjort

sig gällande och dels en dylik rätt förvägrats en tilltalad. Så både

under år 1901 en stationsinspektor i ett af de södra jernvägsdistrikten,

hvilken tilltalats för eu förseelse, tillåtits anlita biträde vid det förhör,

som inför distriktsförvaltningen hållits, hvaremot i ett annat distrikt en

konduktör, som stälts under förhör för en förseelse, vägrats rätt att

vid förhöret anlita biträde, ehuru biträdet före förhörets början meddelat

vederbörande, att hans klient komme att fullständigt erkänna förseelsen,

och att biträdets uppgift endast vore att söka framhålla de

förmildrande omständigheter, som möjligen kunde förefinnas. När administrativa

myndigheter tilldelats en så stor bestraffningsrätt, som t. ex.

jernvägsstyrelsen och distriktsförvaltningarna nu hade, syntes det ock

vara rättvist, att den i vårt land erkända grundsatsen, att alla för brott

tilltalade vore berättigade att anlita hjelp i sjelfva rättegången, borde

vara utsträckt jemväl till dessa mål, helst statens tjenare eljest måste

komma att finna sig sämre lottade i detta afseende än andra medborgare.

Det borde, enligt motionärens åsigt, vara en särskild skyldighet för

staten att tillse, att alla dess tjenare tillförsäkrades en rätt, som det

helt säkert icke skulle falla någon in att bestrida andra medborgare.

Man skulle helt säkert invända, att det här icke vore fråga om rättegångar

i vanlig bemärkelse, men då den administrativa myndighetens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

3

dom grundade sig på det förhör, som hållits med den tilltalade, och

till och med på berättelser af andra personer, som icke ens hörts på

ed, syntes denna invändning sakna allt berättigande. Lika litet berättigande

hade den invändningen, att disciplinen skulle totalt äfventyras,

om de tilltalade finge använda biträden. Den som ledde förhöret, skulle

naturligtvis pröfva biträdets lämplighet och skulle under alla omständigheter

ega rätt att afskeda oredliga, oärliga och oförståndiga biträden,

hvarförutom den tilltalade ju alltid sjelf skulle vara tillstädes och svara,

när så påkallades. Dessutom syntes näppeligen disciplinen bättre kunna

upprätthållas än genom de underordnades visshet om deras saks fullt

opartiska och rättvisa behandlande. Den af motionären påkallade rätten för

tilltalade af alla slag att vid ransakningen anlita biträde syntes slutligen

vara en så naturlig och dyrbar rättighet, att densamma borde genom

grundlag fastslås.

Vidare har motionären anhållit, att, derest det skulle befinnas

lämpligare, att det ifrågasatta tillägget till § 16 regeringsformen finge

annan lydelse än motionären föreslagit eller att stadgandet infördes på

annat ställe i grundlagen, konstitutionsutskottet behagade gifva detsamma

den lydelse och plats, som utskottet kunde finna vara lämpligare.

I motionärens förslag åsyftas tydligen att få inför domstol eller

administrativ myndighet åtalad persons rätt att begagna biträde i rättegången

uttryckligen erkänd såsom en allmän medborgerlig rättighet

samt att få bestämmelser härom införda i grundlag. Då utskottet

emellertid funnit en sådan grundlagsändring hvarken behöflig eller

lämplig, får utskottet såsom grund för denna sin åsigt anföra följande.

Under det andra länders grundlagar innehålla mer eller mindre

omfattande och detaljerade stadganden om dylika s. k. allmänna

medborgerliga rättigheter, har deremot, hvad Sverige angår, 1809 års

regeringsform endast helt allmänt befattat sig med föreskrifter i berörda

hänseende. Om man frånser grundlagstadgandena om tryckfrihet och

om befogenhet att genom biträde af justitieombudsmannen erhålla rättshjelp

mot kränkningar, tillfogade den enskilde genom statens embetsoch

tjenstemän, äro de bestämmelser, hvilka garantera de s. k.

allmänna medborgerliga rättigheterna, korteligen sammanfattade i § 16

regeringsformen. Detta lagrum afser emellertid blott att gifva ett allmänt

uttalande om det rättsskydd, som den enskilde medborgaren bör

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

vara tillförsäkrad, och hänvisar till den allmänna lagstiftningen såsom

bestämmande detta rättsskydds omfattning och de närmare garantierna

för dess åtnjutande. Konungen bör nemligen, enligt paragrafens ordalydelse,

ingen förderfva eller förderfva låta, till lif, ära, personlig frihet

och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afhända

eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i

den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva, så ock låta en hvar

blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

För öfrigt må erinras derom, att paragrafen är ett arf från vår

äldsta rätt, der den egde sin motsvarighet i den gamla konungaeden,

och att dess hufvudsakliga innehåll alltifrån frihetstidens början

funnits i våra regeringsformer upptaget. Sin egentliga betydelse i vår

nu gällande regeringsform eger paragrafen såsom utgörande en karakteristik

i korta och kärnfulla ordalag af den allmänna rättsåskådning,

hvilken ligger till grund för de enskilde medborgarnes rättsställning i

vårt land. Konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag afgaf rörande

denna paragraf ett yttrande, som torde tjena att belysa dess karakter

och innebörd. Sedan nemligen vid nyssberörda riksdag en ledamot af

presteståndet mot förslaget till ifrågavarande paragraf anmärkt, att den

borde »såsom ett echo från förflutna barbariska tider» alldeles utgå,

besvarade konstitutionsutskottet denna anmärkning på följande sätt:

»Denna § är ock visserligen ej ny. Den är redigerad i öfverensstämmelse

med 2. § i 1720 års Regerings-Form och utgör en del af den

gamla Habeas Corpus, som Britten så högt värderar. Men Utskottet

har trott, att en god lag ej föråldras, och att, om äfven den personliga

säkerheten skulle under eu välviljande Regent njutas ostörd, utan att

vara genom Grundlagen befästad, skall Nationen dock känna sig

mera trygg för en framtid, mera oberoende af växlande Grundsattser i

styrelsen, då hon ser genom ett uttryckligt stadgande bevarade hvarje

individs personliga rättigheter, dess lif, dess frihet och välfärd.»

Deremot har paragrafen aldrig afsett att lemna en uttömmande redogörelse

för de medborgerliga rättigheterna. Sådana rättigheter som

yttrandefrihet och församlingsfrihet äro derstädes icke med ett ord berörda;

och ännu mindre finner man der uttryck för åtskilliga mera

speciella rättsregler af straffrättslig och processuel innebörd, huru vigtiga

dessa än må vara för den enskilde medborgaren, t. ex. kriminalprocessens

hufvudregel, att ingen må dömas ohörd. Paragrafen öfverlemnar

åt den allmänna rättsordningen, åt »Sveriges lag och laga stadgar»,

att gifva bestämmelser i dessa afseenden. Det skulle, enligt utskottets

mening, vara en mjmket betänklig sak att genom mer eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1. 5

mindre lyckligt affattade tillägg till § 16 regeringsformen rubba den

grundtanke, hvilken sålunda uppbär densamma. Ty lätteligen skulle

sådana tillägg kunna vålla misstydning med afseende å de medborgerliga

rättigheter, som icke finnas i paragrafen omförmälda.

Men om den af motionären föreslagna bestämmelsen sålunda icke

lämpligen kan eller bör i § 16 regeringsformen införas, så gifves,

enligt utskottets mening, ej heller något skäl att å annat ställe i regeringsformen

intaga bestämmelser af sådant innehåll och syfte som

i motionärens förslag afses, enär dylika bestämmelser såsom varande

af straff- eller processrättslig natur tillhöra annat lagstiftningsområde

än grundlagens. Men om och på hvilket sätt lagstadganden af annan

natur än grundlag skulle kunna gifvas af det uti motionen afsedda

innehåll, är ett spörsmål, hvarå utskottet saknar befogenhet att inlåta sig.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att herr Styrlanders ifrågavarande motion icke

måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1902.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Reservation:

af herr Johnsson mot vissa delar af utskottets motivering.

Herrar friherre Wrangel von Brehmer och Waldenström hafva begärt

få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom

utskottet.

Herr Behm har anhållit om anteckning å utlåtandet derom, att

han ej deltagit i ärendets afgörande.

Bill. till Biksd. Prot. 1902. 3 Sami. 1 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.