Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4

1902-04-18 · 34 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1902:4, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

1

N:o 4,

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1902, kl. 7 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blilvit öfverlemnade de under tiden från och med den

15 januari 1901 till och med den 14 januari 1902 i statsrådet förda

protokoll, nemligen öfver

justitiedepartementsärenden från och med den 19 januari 1901 till

och med den 14 januari 1902;

justitieärenden från och med den 1 februari 1901 till och med den

31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 19 januari 1901 till

och med den 11 januari 1902;

landtförsvarsärenden från och med den 19 januari 1901 till och

med den 11 januari 1902;

sjöförsvarsärenden från och med den 19 januari 1901 till och med

den 11 januari 1902;

civilärenden från och med den 19 januari 1901 till och med den

14 januari 1902;

finansärenden från och med den 19 januari 1901 till och med den

14 januari 1902;

ecklesiastikärenden från och med den 19 januari 1901 till och med

den 11 januari 1902; samt

jordbruksärenden från och med den 19 januari 1901 till och med

den 11 januari 1902.

Bih. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sami. 4 Höft. (N:o 4).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en

jemlikt § 57 riksdagsordningen från Andra Kammaren till utskottet

remitterad, af herr A. Hedin i Stockholm gjord anmälan om anledning

till anmärkning mot statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående

tillstädjande af muntlig föredragning i stället för skriftlig berättelse

af bankinspektören rörande verkstälda bankinspektioner, hvilken

anmärkningsanledning blifvit närmare omförmäld uti ett till utskottet

tillika öfverlemnadt, af herr Hedin undertecknadt skriftligt anförande

i ämnet jemte bilagor.

Vid den granskning af omförmälda protokoll och handlingar, som,

i öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift, blifvit af utskottet

företagen och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att

böra, jemlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen

anmälas, nemligen:

l:o)

(Protokoll öfver civilärenden för den 26 april 1901, n:o 29.)

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 30 november 1900 gjorde jernvägsstyrelsen

framställning om beredande af medel till belopp af

4,900,000 kronor till förstärkning af öfverbyggnaden å vissa i skrifvelsen

omförmälda bandelar genom inläggande af nya stålräler af 40,5 kilograms

vigt per meter i stället för befintliga äldre och lättare räler;

och jernvägsstyrelsen föreslog derjemte, att omförmälda belopp, hvilket

borde utgå under åren 1901 och 1902, måtte hos Riksdagen äskas

såsom anslag utom hufvudtitlarna. Bland de bandelar, hvilkas spåröfverbyggnad

bemälda styrelse ansett nödigt att på nyssnämnda sätt

förstärka, ingick äfven bandelen Arlöf—Engelholm, hvilken är 79

kilometer lång och, enligt hvad styrelsen meddelat, vore belagd med

14 år gamla räler af ursprungligen endast 24,8 kilograms vigt per meter.

Såsom skäl för vidtagande af den föreslagna åtgärden särskildt be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

B

träffande denna handel anförde styrelsen, att å ifrågavarande handel

numera framfördes kontinentaltrafiken öfver Malmö till Göteborg och

Kristiania, hvilken trafik vid tiden för upprättandet af förslag till denna

handels komplettering i statsbanemessigt skick icke varit förutsedd.

I ofvanberörda skrifvelse anförde jern vägsstyrelsen vidare, bland

annat:

Under de för statens jernvägstrafik ekonomiskt lyckliga år, som

närmast föregått år 1900, hade jern vägsstyrelsen icke tvekat att föreslå

Kongl. Maj:t att med trafikmedel bekosta de förstärkningar af spåröfverbyggnaderna,

som under samma år kommit till utförande. Då det

ekonomiska resultatet af jern vägsdriften, oaktadt trafikintensiteten icke

visat tecken till aftagande, för närmaste åren måste förutsättas blifva

vida mindre gynsamt, tvekade ej heller jernvägsstyrelsen att nu framlägga

förslaget om detta behofs afhjelpande medelst extra anslag

utom hufvudtitlarna. Sistnämnda åtgärd måste äfven ur statsekonomisk

synpunkt finnas fullt befogad. Jernvägarnes genom spårförstärkningen

ökade trafikförmåga vore ju, liksom hvarje annan i liknande syfte utförd

ny byggnad eller anläggning vid desamma, en ökning af kapitalvärdet.

Med anledning af jern vägsstyrelsens förevarande framställning

föreslog Kongl. Maj:t i propositionen till 1901 års Riksdag angående

statsverkets tillstånd och behof, att Riksdagen måtte för år 1902 anvisa

å riksstatens sjette hufvudtitel till förstärkning genom rälsutbyte af

öfverbyggnaden å bandelen Arlöf—Engelholm, 651,750 kronor, med

rätt för Kongl. Maj:t att låta förskottsvis under år 1901 af tillgängliga

medel utanordna detta belopp.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet öfver civil ärenden för

den 11 januari 1901, hvilket protokoll finnes bilagdt Kongl. Maj:ts

omförmälda proposition, erinrade chefen för civildepartementet beträffande

jernvägsstyrelsens ifrågavarande förslag, att uti den af Kongl. Maj:t

den 31 december 1900 faststälda kost.nadsstat vid statens jernvägstrafik

för år 1901 under banafdelningen uppförts ett belopp af 652,000 kronor

för »underhåll af öfverbyggnaden: utbyte af räler», äfvensom att

jernvägsstyrelsen uti den underdåniga skrifvelse den 28 november 1900,

med hvilken förslag till nämnda stat insändts, beträffande detta anslagsbelopp

anfört, att anslaget för år 1901 till rälsutbyte upptagits till det

belopp, som för ordinärt underhåll funnits erforderligt, under det att

hvad derutöfver ansetts nödigt för ökande af vissa bandelars trafikförmåga

upptagits bland de behof, som styrelsen för sin del funnit böra

genom extra anslag af Riksdagen tillgodoses. Departementschefen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

yttrade vidare, att lian ansåge det vara af synnerlig vigt, att öfverbyggnaden

å de'' stambanedelar, der trafiken vore mest intensiv, så

förstärktes, att möjlighet bereddes att åt bantågen gifva den fart och

den tyngd, trafikbehofvet kräfde, samt att han ej heller funne någon

betänklighet vid att anslag nu skulle äskas för ändamålet, fastän trafikmedlen

dittills för ändamålet användts. Sedan departementschefen

derefter redogjort för de skal, hvarför han icke för det dåvarande

ansåge sig kunna förorda jern vägsstyrelsens förslag i hela dess omfattning,

anförde departementschefen:

»Emellertid är det en af de omförmälda bandelarne, å hvilken enligt

min åsigt det ifrågasatta rälsutbytet icke kan utan afsevärda olägenheter

uppskjutas, nemligen bandelen Arlöf—Engelholm. A denna

79 km. långa handel framföras de snälltåg, som förmedla trafiken

mellan Göteborg och Malmö och dermed den så kallade kontinentaltrafiken

till och från vestra Sverige och Norge. Då på denna handel

ännu qvarligga de vid dess inköp befintliga, nu 14 år gamla rälerna

af allenast 24,8 kg. ursprunglig vigt per meter, måste man erkänna,

att detta är en olägenhet, som ovilkorligen måste snarast möjligt undanrödjas.

»

Kostnaden för rälsutbytet å ifrågavarande handel beräknades af

departementschefen med ledning af från jernvägsstyrelsen meddelade

prisuppgifter till ofvan omförmälda summa af 651,750 kronor, hvilket

belopp departementschefen med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet

ansett böra göras tillgängligt för jernvägsstyrelsen redan under

år 1901.

Kongl. Maj:ts omförmälda framställning blef af statsutskottet

afstyrkt samt af båda kamrarne utslagen, hvarefter Riksdagen i

skrifvelse till Kongl. Maj:t den 26 mars 1901 anförde följande:

»Såsom uti det i ärendet förda statsrådsprotokollet omförmäles,

hafva hittills kostnaderna för utbyte af räler å statsbanorna alltid bestridts

af tillgängliga trafikmedel. Anledningen, hvarför nu blifvit ifrågasatt

att med anslagsmedel bekosta de åtgärder för öfverbyggnad ens förstärkning

genom rälsutbyte, som jernvägsstyrelsen ansett önskvärda, är

närmast att söka deruti, att driften af statens jernvägar under nästlidna

år visat ett i ekonomiskt afseende mindre gynsamt resultat än hvad

förut under en följd af år varit fallet samt att, på sätt jernvägsstyrelsen

antydt, någon väsentlig förbättring härutinnan ej heller för den närmaste

framtiden kunde förutsättas. Dessa förhållanden synas emellertid Riksdagen

mana till stor varsamhet, då fråga är om nedläggande å statens

jernvägar af kostnader, som icke kunna anses oundgängligen nödiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

för driftens uppehållande och ej heller kunna beräknas medföra en mot

kostnaderna svarande tillökning i jernvägarnas nettoafkastning. Förutom

det belopp af 651,750 kronor, som nu för rälsutbyte äskats af Riksdagen,

har jernvägsstyrelsen för enahanda ändamål ifrågasatt anvisande för

åren 1902 och 1903 af anslag å mer än 4,200,000 kronor. Å de bandelar,

der ifrågavarande rälsutbyte skulle ske,, äro, enligt hvad statsrådsprotokollet

gifver vid handen, de nuvarande rälerna icke förslitna,

så att de af denna anledning behöfva ersättas med nya, utan åtgärden

anses påkallad för att genom öfverbyggnadens förstärkning möjliggöra

framförandet af tåg med stor hastighet och tyngd. Riksdagen inser

väl, att sådana förstärkningsåtgärder i vissa fall kunna visa sig oundgängliga,

såsom exempelvis å linier, der eu tung malmtrafik ställer

stora fordringar på banan, men Riksdagen kan icke annat än hysa

tvifvel, huruvida det verkligen är erforderligt och ur ekonomisk synpunkt

tillrådligt att i den utsträckning, som nu ifrågasatts, vidtaga

kostsamma åtgärder för uppdrifvande af tåghastigheten å jernvägarna.

I allt fall torde behofvet häraf icke vara påträngande, och då, såsom

Riksdagen ofvan framhållit, statsjernvägarnas nettoinkomst visat tendens

att sjunka, synes det så mycket mindre vara skäl alt forcera dylika

arbeten. Om det emellertid på en eller annan bansträcka skulle befinnas

oundgängligen nödvändigt att förstärka öfverbyggnaden genom rälsutbyte,

synes sådant dock icke behöfva ske i större utsträckning, än

att kostnaderna derför kunna, i enlighet med hvad hittills skett, bestridas

af jernvägarnas trafikmedel.

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen icke bifallit

Eders Kongl. Maj:ts i fråga varande framställning.))

Med anledning af Riksdagens beslut i denna fråga anmodade

chefen för civildepartementet i skrifvelse den 26 mars 1901 eller samma

dag, som Riksdagens nyssnämnda skrifvelse afläts, jernvägsstyrelsen

att skyndsamt till civildepartementet inkomma med uppgift å den hastighet,

hvarmed snälltågen å berörda handel framfördes, äfvensom med

yttrande, huruvida någon minskning i denna hastighet syntes böra

ega rum.

I svarsskrifvelse till chefen för civildepartementet af den 15 april

1901, vid hvilken fogats, bland annat, en af distriktsförvaltningen

vid statens jernvägars tredje distrikt till styrelsen aflåten skrifvelse i

ämnet af den 1 samma månad, anförde styrelsen hufvudsakligen, att

enligt den för statsbanetrafiken under 1901 års sommar upprättade tågtidtabell

medelhastigheten för snabbaste tåg å bandelen, efter afdrag

för uppehåll å mellanstationer, blefve, beräknad mellan midterna af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ändstationshusen, 48,2 kilometer i timmen; att sommaren 1896, hvilken

varit den första sommar, bandelen trafikerats såsom statsbana, motsvarande

medelhastighet varit 43,7 kilometer i timmen; att emellertid

med afseende å det olika antalet stationer för uppehåll, nemligen It

år 1896 och 5 år 1901, samt tidsförlusterna vid afsaktandet före och

igångsättandet efter ett uppehåll, största hastigheten vid gång mellan

två stationer, der uppehåll beräknats, kunde antagas vara lika stor för

de båda nämnda åren; att någon hastighetsökning för snälltågen å

nämnda handel alltså icke kunde påvisas hafva egt rum under den tid,

bandelen trafikerats såsom statsbana; att genom nedsättning af snälltågens

nuvarande hastighet, hvilken redan vore lägre än för motsvarande

tåg å samtliga öfriga statsbanor i södra och mellersta Sverige,

icke skulle vinnas hvad dermed åsyftats, enär den ökade godstrafiken

icke kunde uppehållas utan fortsatt användande af de tyngre lokomotiv,

som derför under senare åren, sedan bandelen öfvergått i statsverkets

eg o, erfordrats; att en sådan nedsättning i snälltågens nuvarande

hastighet dessutom skulle utöfva ett mycket ogynsamt inflytande ej

allenast på hela den för södra Sverige sedan flera år medelst dessa

snälltåg förmedlade persontrafiken till och från de många anslutande

banorna, utan ock på genomgångstrafiken på de mera aflägset belägna

trafikcentra i vestra delarna af landet och Norge.

Sedan jernvägsstyrelsen sålunda besvarat de spörsmål, som i departementschefens

omförmälda skrifvelse framstälts, anförde styrelsen i

sammanhang härmed, att den genom kontinentaltrafiken öfver Malmö

till Göteborg och Kristiania ökade tyngden af snälltågen och den ökade

godstrafiken, hvilka nödvändiggjort användandet af lokomotiv af typer

och tyngd, som icke vore afpassade efter öfverbyggnadens beskaffenhet,

kräfde, att genomgripande åtgärder för höjande af trafikförmågan icke

vidare undanskötes, samt att den enda åtgärd till trafikförmågans ökande

å bandelen, som kunde finnas tillfredsställande och lämplig, vore öfverbyggnadens

förstärkning genom den nuvarande rälsbeläggningens ersättande

med annan af större styrka och bärighet. Enahanda åtgärd

hade äfven yrkats i en jernvägsstyrelsens ifrågavarande skrifvelse

bilagd, från åtskilliga enskilda personer i Skåne till styrelsen stäld

skrifvelse af den 27 mars 1901.

I enlighet med dessa till chefen för civildepartementet framstälda

åsigter hemstälde jernvägsstyrelsen i särskild, till Kongl. Maj:t stäld

skrifvelse af berörda den 15 april 1901 om nådigt bemyndigande att

genast af trafikmedel bestrida kostnaderna för ifrågavarande arbetes utförande

och i sammanhang härmed om fastställande af sådant tillägg

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

7

till ofvan omförmälda kostnadsstat vid statens jernvägar, att det under

banafdelningen uppförda beloppet 652,000 kronor för »underhåll af

öfverbyggnaden: utbyte af räler» måtte ökas med den för rälsutbytet

å bandelen Arlöf—Engelholm beräknade summan 651,750 kronor och

sålunda utföras med 1,303,750 kronor.

Uti en från jernvägsstyrelsen öfverlemnad promemoria af den 23

april 1901 meddelades sedermera, att till följd af inträffadt starkare

prisfall å räler kostnaderna för ifrågavarande rälsutbyte syntes kunna

nedbringas till 491,000 kronor.

Redan den 26 i nyssnämnda månad föredrogs ärendet inför Kongl.

Maj:t i statsrådet, hvarvid på chefens för civildepartementet tillstyrkan

Kongl. Maj:t beslöt anbefalla jernvägsstyrelsen att under år 1901 låta

förstärka öfverbyggnaden å bandelen Arlöf—Engelholm genom utbyte

af derå nu befintliga räler emot stålräler om 40,5 kilograms vigt äfvensom

bemyndiga bemälda styrelse att för verkställande af ifrågavarande

arbete af trafikmedel använda ett belopp af högst 491,000 kronor, med

hvilket belopp alltså den i den faststälda kostnadsstaten vid statens

jernvägar för år 1901 under rubriken banafdelningen för »underhåll af

öfverbyggnaden: utbyte af räler» upptagna kostnadssumma skulle ökas.

Af denna redogörelse framgår, att jernvägsstyrelsen redan i

skrifvelse af den 30 november 1900 hemstält, att genom utverkande

af särskilda anslag medel måtte anskaffas för omläggning med tyngre

räler af åtskilliga bansträckor, bland hvilka inginge äfven bandelen

Arlöf—Engelholm; att emellertid Kongl. Maj:t, enligt chefens för civildepartementet

tillstyrkan, den 11 januari 1901 besluta att hos Riksdagen

äska anslag till rälsutbyte endast å ifrågavarande handel, men

att Riksdagen afslagit denna framställning med uttryckligt betonande

af dels att de gamla rälerna icke vore förslitna, och dels att under

tider, då statsjernvägarnes nettoafkastning visade tendens att nedgå, å

jernvägarne ej borde nedläggas kostnader, hvilka, utan att vara oundgängligen

nödiga för driftens uppehållande eller kunna medföra en mot

kostnaden svarande tillökning i ncttoaf kasta ingen, hade till ändamål

att möjliggöra framförandet af tåg med stor hastighet och tyngd. Detta

Riksdagens beslut, som delgafs Kongl. Maj:t genom skrifvelse den 26 mars

1901, bär chefen för civildepartementet icke funnit för sig bindande,

titan har ansett sig redan en månad senare kunna tillstyrka Kongl. Maj:t

att besluta det omedelbara utförandet af ett arbete, som Riksdagen tydligen

förklarat kunna och böra anstå. Och för denna sin mot Riksdagens

beslut stridande rådgifvareåtgärd har departementschefen icke åberopat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

några nya tvingande skäl, utan endast anslutit sig till jern vägsstyrelsens

förnyade uttalanden om nödvändigheten af öfverbyggnadens förstärkande

genom rälsutbyte å bandelen Arlöf—Engelholm för höjande af trafikförmågan

och för möjliggörande af tyngre lokomotivs användande. Detta

departementschefens tillvägagående bär synts utskottet icke vara prägladt

af den hänsyn för Riksdagens uttalade meningar, som måste anses önsklig,

särskildt då frågan gäller ärende, som står i så nära samband med

Riksdagens statsregleringsmyndighet som det nu omförmälda. Visserligen

tillägges i Riksdagens skrifvelse efter förklarandet, att behofvet

åf det föreslagna rälsutbytet i alla händelser icke kunde anses påträngande

: »Om det emellertid på en eller annan bansträcka skulle

befinnas oundgängligen nödvändigt att förstärka öfverbyggnaden genom

rälsutbyte, synes sådant dock icke behöfva ske i större utsträckning,

än att kostnaderna derför kunna, i enlighet med hvad hittills skett,

bestridas af jern vägarnas trafikmedel.» Men då denna sats icke fårlösryckas

från sitt sammanhang med skrifvelsens föregående del, så

kan enligt utskottets förmenande derur alldeles icke hemtas stöd för

en åtgärd, som helt och hållet strider mot Riksdagens i skrifvelsen

för öfrigt gjorda uttalanden och mot Riksdagens beslut att afstå framställningen

om anslag till ifrågavarande rälsutbyte.

Den sålunda anmärkta brist på hänsyn till Riksdagens mening

och vilja, hvarom chefens för civildepartementet åtgörande i omförmälda

ärende synes vittna, har förefallit utskottet så mycket betänkligare,

som Kongl. Maj:ts beslut fattades under april månad, då Riksdagen

ännu var samlad och förnyad framställning till Riksdagen i ärendet

kunnat göras. Ett dylikt tillvägagående kan enligt utskottets meninginnebära

konseqvenser af stor betydelse med hänsyn till Riksdagens

bestämmanderätt i statsregleringsfrågor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då föredraganden,

enligt utskottets åsigt, vid detta ärendes behandling visat bristande

skicklighet i sitt förtroendeembetes utöfvande, har utskottet ansett sig

böra anmäla förevarande ärende för Riksdagen.

2:o.

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 12 juli 1901, n:o 13.)

Vid sammanträde den 9 juli 1897 beslöt skolrådet i Gunnarsnäs

församling af Elfsborgs län och Karlstads stift att tilldela ordinarie

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

9

folkskoleläraren i församlingen Gustaf Engelbrekt Bergman sådan varning,

som omförmäles i § 32 i gällande folkskolestadga, med anledning

deraf att han ådagalagt oskicklighet och försumlighet i förrättandet af

sin tjenst samt visat vanvördnad och otillbörligt uppförande mot förman.

I Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående folkundervisningen

i riket den 10 december 1897 är § 32, hvilken från förut

gällande folkskolestadga upptagits oförändrad med undantag deraf, att

ordet »ordinarie» inskjutits före ordet »folkskolelärare», uti nu ifrågavarande

del af följande lydelse:

»Skulle någon ordinarie folkskolelärare befinnas oskicklig till eller

försumlig i förrättandet af sin tjenst eller ådagalägga sådant uppförande,

att han ej bör såsom lärare längre bibehållas, må skolrådet ega att,

efter föregången, i skolrådets protokoll intagen, men fruktlös befunnen

varning, skilja honom från befattningen såsom skollärare och den dermed

följande aflöningen. Öfver skolrådets beslut om lärares varning

eller skiljande ifrån befattningen må besvär kunna af läraren, inom

trettio dagar efter det han af beslutet erhållit del, anföras i den ordning,

som är bestämd för besvär öfver val af lärare.»

Sedan Bergman, hvilken den 16 juli 1897 erhöll del af varningen,

hos domkapitlet i Karlstad besvärat sig, med yrkande att den honom

sålunda tilldelade varningen måtte upphäfvas, fann domkapitlet, enligt

utslag den 28 maj 1898, skäl ej vara af Bergman anförda, som borde

föranleda ändring i öfverklagade beslutet; och, efter det Bergman hos

Kongl. Maj:t i underdånighet anfört besvär öfver domkapitlets utslag,

förklarade Kongl. Maj:t genom utslag den 30 december 1898 de underdåniga

besvären ej förtjena afseende.

Den 11 september 1899 beslöt skolrådet, enär, med hänsyn till

den Bergman tilldelade, af Kongl. Maj:t faststälda varningen, ingen

förbättring kunnat hos Bergman förmärkas, utan varningen befunnits

fruktlös, att, jemlikt omförmälda paragraf i folkskolestadgan, skilja

Bergman från hans befattning såsom skollärare i Gunnarsnäs skoldistrikt

och den dermed följande aflöningen.

Häröfver anförde Bergman besvär hos domkapitlet, som emellertid

enligt utslag den 19 januari 1901 pröfvade rättvist att, med ogillande

af besvären, fastställa det öfverklagade beslutet.

En ledamot af domkapitlet var af skiljaktig mening samt yttrade,

bland annat, att, enligt hans uppfattning eu folkskolelärares varning

och afsättning jemlikt folkskolestadgan vore att betrakta icke såsom

två moment af en och samma handling, utan såsom två skilda handBih.

till Riksd. Prof. 1902. 3 Sami. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

lingar; att först om och när varningen befunnits fruktlös, skolrådet

egde att skilja en skollärare från lians befattning, hvilken bestämmelse

syntes innebära, att för giltigheten af en afsättning fordrades att upprepade

eller nya förseelser tillkommit efter varningen; samt att protokollet

vid det sammanträde, då skolrådet fattade beslut om Bergmans

skiljande från folkskolelärarebefattningen, emellertid icke omförmälde

några upprepade eller nya förseelser, som skulle hafva blifvit honom

då lagda till last.

Genom besvär hos Kongl. Maj:t sökte Bergman härefter i underdånighet

ändring i domkapitlets den 19 januari 1901 meddelade utslag;

och blef målet, sedan skolrådet i underdånighet sig förklarat samt domkapitlet

och vederbörande folkskoleinspektör afgifvit infordrade underdåniga

utlåtanden, efter beredning inom ecklesiastikdepartementet, föredraget

inför tillförordnad regering, uti hvilken statsrådet Wikblad deltog

såsom tillförordnad chef för nämnda departement.

Kongl. Maj:t fann dervid de underdåniga besvären ej förtjena

afseende.

Af handlingarna i detta mål har utskottet, beträffande den deri

väsentliga omständigheten, huruvida den varning, som tilldelats Bergman,

i verkligheten befunnits fruktlös, inhemta! följande.

Varningen afsåg i första rummet oskicklighet och försumlighet i

tjensten. I fråga härom har skolrådet, uti sin i målet till domkapitlet

afgifna förklaring, med förmälan, bland annat, att skolrådet medelst

protokollsutdrag begärt, men ej erhållit vederbörande folkskoleinspektörs

yttrande i fråga om Bergmans undervisningsskicklighet, förmåga att

leda ungdomens uppfostran och nit för skolan, uttalat sig sålunda:

»Här anmärkes, att skolelärarens undervisning helt visst i anledning

af det flitiga deltagandet i vetenskapliga sommarkurser, auskulteringskurs,

skötande af skola till det godas befrämjande med pedagogisk

slöjd, deltagande i folkskoleläraremöten, som han framhåller, då den

skall vara som bäst, icke har karakter af barnaundervisning utan af

en uppstyltad föredragsstil, som passar för okritiskheten på folkmöten,

men icke för folkskolebarn. Häraf blir en följd, att saker komma

att ventileras, som ligga utanför barnens fattningsförmåga och ofta

äfven utanför hans egen, hvaraf kommer motsägelser och oriktigheter.

Dessemellan nedsjunker undervisningen till en slapphet och ojemnhet,

som icke kan godkännas. Skolrådets v. ordf. och dess mångårige

f. d. v. ordf. fanjunkare K. Lindeblad, som voro närvarande vid

höstexamen år 1898, funno då resultatet ''alldeles miserabelt’, ity att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

11

endast ett par barn förmådde motsvara den obetydligaste fordran på

de kunskaper, som denna undervisning afser att bibringa. I stället för

att nu vara mån om att söka förvärfva sig en sådan undervisningsskicklighet,

som man af en lärare eger rätt att fordra på folkskolans

stadium, fortfar han ideligen med att öfva sådan verksamhet, som ofvan

nämnts och han sjelf i sina besvär med bilagor angifver. Det är tydligt,

att en folkskolelärare af nämnda beskaffenhet, men som dock om sig

sjelf i afseende på lärareskicklighet har de mest öfverspända föreställningar

och derför är otillgänglig för varning och förmaning, icke kan

vara skicklig att fortfarande bibehållas såsom lärare.» Vidare har skolrådet,

i fråga om Bergmans påstådda försumlighet i tj ensten, i samma

förklaring anfört, att det för skolrådet under utöfvandet af tillsyn öfver

folkskolan i Gfunnarsnäs blifvit uppenbart, att Bergman allt jemt visade

en grof vårdslöshet och försumlighet i skötandet af sin tjenst. »Det

betänkligaste härvid», yttrar skolrådet vidare, »är, att den uppfostran

till ordning, sedlighet, gudsfruktan, som författning, myndigheter,

församling och föräldrar hafva ovilkorlig rätt att fordra, att läraren

ej blott för egen del skall ega och alltmer hos sig utveckla, utan

ock städse bibringa de barn, som anförtrotts åt hans ledning och

vård, går alldeles förlorad. Skolrådet har i början af förra året till

protokollet erinrat skolläraren om hans skyldighet att öfvervaka barnens

sedliga förhållanden. Men allt jemt har försumligheten fortgått utan

den minsta förbättring, och barnens föräldrar klaga fortfarande. Det

är uppenbart, att hans intresse för undervisningen och barnen är ytterst

ringa. Detta upptages i stället fortfarande af sommarkurser och andra

kurser, möten, föreningar, offentliga föredrag, publicistisk verksamhet

jemte det som förut nämnts, hvarpå han förbrukar tanke- och arbetskraft.

För sådant ändamål begär han tjenstledighet och söker tilltvinga

sig sådan under makalöst trassel och obehag.»--»Då det rörer

dessa omförmälda enskilda verksamhetsyttringar är han uppenbarligen

mycket energisk, men i fråga om hans egentliga verksamhet: undervisningen

och tillsynen öfver barnen i Gunnarsnäs folkskola råder hos

honom en oerhörd försumlighet och lättja. Såväl i fråga om hans förmåga

att i skolan upprätthålla ordning och att i öfrigt leda ungdomens

uppfostran som om hans nit har skolrådet måst gifva honom lägsta

betyg.» Derjemte lade skolrådet Bergman till last, att han mestadels

försummat att bevista föreskrifna sammanträden mellan skolråd och

lärare, äfvensom att han under sin tjenstledighet plägade underlåta att

för skolrådet uppgifva sin vistelseort.

Till styrkande deraf, att Bergman under tiden närmast före med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

delande af skolrådets beslut om lians afsättning skulle hafva fortfarande

visat försumlighet i tjensten, har skolrådet i all synnerhet hänvisat på

vissa omständigheter, som stått i sammanhang med ett af Bergman hos

domkapitlet anhängiggjordt besvärsmål i fråga om tjenstledighet för

Bergman. I detta mål inhemtas af handlingarna hufvudsakligen, att

sedan Bergman uti en till skolrådet ingifven skrifvelse g£ den 21 juni

1899 i uppgifvet ändamål att ytterligare förkofra sig i de stycken, som

hörde till hans kall såsom folkskolelärare, anhållit att tid måtte honom

beredas att genomgå 1899 års sommarkurser i Upsala den 12—26

augusti, antingen så, att höstterminens början, i likhet med hvad som

för samma ändamål egt rum i andra skolor, hvilkas lärare ämnade

besöka kurserna, framflyttades till den 31 augusti, eller ock så, att

Bergman för tiden från och med den 10 till och med den 31 augusti

måtte få uppehålla skolan genom vikarie, skolrådet enligt beslut den 18 juli

1899 utan anförande af några skäl lemnat Bergmans skrifvelse utan

afseende; att, efter det Bergman uti en den 2 augusti samma år i Malmberget

dagtecknad skrifvelse hos skolrådet begärt att på grund af sjukdom

undfå tjenstledighet under höstterminen 1899 eller, om denna

begäran ej skulle beviljas, till slutet af augusti samma år, till stöd för

hvilken ansökning åberopats vederbörligt läkarebetyg, skolrådet genom

beslut den 13 berörde augusti beviljat Bergman tjenstledighet allenast

under åtta dagar från och med den 15 samma månad, under hvilken

tid undervisningen i skolan till följd häraf instäldes; samt att Bergman

under påföljde september månad hos domkapitlet besvärat sig öfver

berörda af skolrådet den 18 juli och den 13 augusti 1899 meddelade

beslut, under yrkande att besluten måtte till all kraft och verkan upphäfvas,

hvarefter skolrådet i afgifven förklaring anfört, bland annat,

att Bergman, sedan genom skolrådets beslut den 18 juli 1899 tjenstledighet

blifvit honom förvägrad, »funnit på en utväg att tilltvinga

sig» sådan ledighet och i sådant afseende anskaffat omförmälda läkarebetyg.

A sin sida har Bergman uti åtskilliga i målet ingifna skrifter

anfört, bland annat, följande. Han hade gjort allt hvad i hans förmåga

stått för att öka sin lärareskicklighet. Sålunda hade han under

år 1897 genomgått de vetenskapliga sommarkurserna i Upsala äfvensom

en auskulteringskurs i Göteborg, under år 1898 på uppdrag af

styrelsen för föreningen till det godas befrämjande skött dess skola

vid åkerbrukskolonien Lämneå och der anordnat pedagogisk slöjd äfvensom

deltagit i det tolfte allmänna svenska folkskoleläraremötet i Norr
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

13

köping samt under år 1899 besökt flere skolmöten, deribland Karlstads

stifts sjette allmänna folkskoleläraremöte i Åmål, hvari han på bestyrelsens

anmodan äfven aktivt deltagit. Att hvad han sålunda gjort till sin

förkofran äfven burit dermed afsedd frukt för skolan, framginge deraf,

att skolrådet, som i tjenstgöringsbetyg den 21 september 1897 tilldelat

Bergman för skicklighet och nit vitsordet »försvarlig», den 26 april 1898

gifvit honom för ådagalagd undervisningsskicklighet det högre betyget

»godkänd». Beträffande nit och förmåga att i skolan upprätthålla ordning

hade Bergman gjort mera än han förmått, enär han genom öfveransträngning

i skolan ådragit sig sjukdom. Han hade ej underlåtit

att genom bestraffning beifra af skolbarnen begångna förseelser. Möjligen

förefintliga brister i afseende å undervisningen i skolan berodde för öfrigt,

förutom af Bergmans sjuklighet, väsentligen på skollokalens dåliga beskaffenhet

och saknaden af erforderlig skolmateriel; hvarjemte skolrådet

underlåtit att, på sätt vederbort, meddela föreskrifter rörande undervisningen.

Lagstadgade sammanträden mellan skolråd och lärare hade

under Bergmans tjenstetid icke hållits i församlingen mera än en enda

gång. Det vore slutligen icke Bergmans fel, om skolrådet hyste tvekan,

om hvart meddelanden till Bergman under hans tjenstledighet borde

adresseras, enär han tillkännagifvit att bref alltid kunde träffa honom

under hans vanliga adress.

Till bevis om sin skicklighet såsom lärare har Bergman, hvilken

sedan den 1 juli 1883 tjenstgjort såsom ordinarie folkskolelärare vid

den fasta folkskolan i Gunnårsnäs skoldistrikt, åberopat i bestyrkta afskrifter

en stor mängd tjenstgöringsbetyg, afseende tiden 1873—1896, bevis

om genomgångna lärokurser tiden 1875—1897 samt intyg af föräldrar

och lärare till Bergmans förutvarande elever angående dessas skolgång

och kunskaper in. m. Bland dessa handlingar må här intagas

följande:

»Herr Gustaf Bergman erhöll under det undertecknad var ordförande

i Gunnarsnäs församlings skolråd inom Elfsborgs län såsom

ordinarie lärarbefattningen vid dess fasta folkskola, en befattning, som

han skötte med pligttrohet och mycken skicklighet. Sedan om ett år

annan man intog ordförandeplatsen i dervarande skolråd, förblef jagdock

under sex år till den 1 maj nästlidet år, tjenstgörande prest inom

samma pastorat och lärde under tiden närmare känna herr Bergman

såsom en ovanligt kunskapsrik skollärare med synnerlig arbetsförmåga

och en särskildt för barnuppfostran nitälskande man. Att han såväl

eger anlag för som besitter förmåga att förestå en uppfostringsanstalt,

derom är jag på grund af denna min om honom vunna kännedom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4

fullt öfvertygad ocli kan samvetsgrant vitsorda, så mycket mer som

han är nykter och jemväl i öfrigt förer en exemplarisk vandel.

Vermskog (Vermlands län) den 25 febr. 1891.

W. Kihlgren,

Komminister och skolrådsordförande.»

»Då herr folkskolläraren Gustaf Bergman begärt, att jag skulle

meddela honom förklaring till de i ofvanstående betyg af den 25 febr.

1891 gifna vitsorden i enlighet med de af statsrådets och chefens för

Kongl. Eckl. dep. i skrifvelse till domkapitlen af den 7 mars 1895

påbjudna, får jag härmed förklara, att de omdömen, jag i ofvannämnda

betyg gifvit honom, kunna likställas med berömlig för undervisningsskicklighet

och nit samt för uppförande mycket godt.

Östmark i Vermlands län d. 18/io 1897.

W■ Kihlgren

Kyrkoherde.»

»Folkskolläraren i Gunnarsnäs församling af Örs pastorat, herr

Gust. Bergman, har begärt mitt omdöme öfver sin tjenstgöring under

den tid, som jag i egenskap af vice pastor i Ör varit ordförande i

nämnda församlings skolråd (Vb 95—-14/n 96).

Med anledning häraf intygas, att herr Gust. Bergman, som genom

deltagande i föreläsningskurser o. s. v. visat sig angelägen om att fördjupa

och utvidga sina kunskaper, med mycken skicklighet och kraft

skött undervisningen att döma efter de tillfällen, som jag åhört densamma,

samt att han iakttagit ett mycket stadgadt uppförande.

Såsom ett bevis på förtroende för herr Bergmans stora pedagogiska

insigt och förmåga må der jemte anföras, att under min tjenstgöringstid

såsom ordförande i Gunnarsnäs skolråd, tvenne elever från eu privatskola

begärde och erhöllo tillåtelse att under herr Bergmans tillsyn

och ledning praktisera i hans skola för inträde i seminarium, der den

ene intogs i tredje klassen.

Eda, Vermlands län, den 15 juli 1897 (nittiosju).

Johan Nyrin

Pastorsadj. i Eda.»

»Undertecknad, som dels åhört herr G. Bergmans undervisning i

modersmålet i Gunnarsnäs folkskola och dels tagit i betraktande barnens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

15

rättskrifningsböcker, får härmed intyga, att eleverna med afseende på

kunskaper och utveckling befinna sig i full jemnhöjd med eleverna

i andra skolor, som arbeta under likartade förhållanden, och som

jag varit i tillfälle att pröfva, både såsom lärare och t. f. examensvittne.

Att barnen i Gfunnarsnäs folkskola hade göda kunskaper öfverraskade

mig icke, då herr Bergman och jag undervisat i samma skola

och jag dervid fann, att de barn jag mottog från hans klass, hade en

synnerligen god underbyggnad. Af förekommen anledning anser jag

mig böra nämna, att herr Bergman var långt ifrån frikostig, då det

gälde att sätta betyg.

Uddevalla den 3 juli 1897.

P. Larsson,

Folkskollärare.

Att herr P. Larsson är en person med erfarenhet och godt omdöme

i frågor, som röra folkskolan och dess undervisning, får jag

härmed på begäran intyga.

Uddevalla den 31 juli 1897.

G. Leidesdorf,

F olkskoleinspektör.»

Äfven har Bergman åberopat ett vederbörligen bestyrkt, så lydande

''»Utdrag. Till skolrådet i Gunnarsnäs!

9. Till sist vill jag uttala min stora ledsnad öfver det spända

förhållande, som äger rum mellan skolrådet och folkskolläraren, enär

detta verkar skadligt på hela skolväsendet. Pastor, som är skolrådets

ordförande, och läraren böra ömsesidigt understödja hvarandra, ty de

hafva ett och samma mål. Läraren, som står församlingsborna nära,

bör understödja presten i hans arbete och presten å sin sida bör knyta

den flitige och nitiske läraren vid sig och vara mån om att aflägsna

allt, som är egnadt att störa det ömsesidiga förtroendet. Då de ha så

mycken nytta af hvarandra, hvarföre skola de stå i ett fiendtligt förhållande

till hvarandra? — Må derföre allt, som söndrar, aflägsnas och

båda lefva i godt förhållande till hvarandra till skolans bästa! Detta

är min innerliga önskan och jag är viss om att skolväsendet i Gunnarsnäs

skulle vinna betydligt härpå.

Torp och Ellenö den 8 mars 1897.

Aug. Ekelund,

F olkskoleinspektör.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Uti två särskilda i målet afgifna utlåtanden har, beträffande Bergmans

skicklighet och nit i tjensten, nuvarande folkskoleinspektör i

distriktet icke anfört annat, än att enär han den 9 juli 1897, då skolrådet

tilldelade Bergman ifrågavarande varning, icke varit folkskoleinspektör,

han icke kunnat anställa någon jemförelse mellan Bergmans

sätt att sköta skolan före och efter nämnda dag, hvarjemte folkskoleinspektören

förklarat, att Bergman nog hade förmåga att, när han så

funne för godt och lämpligt, ådagalägga ett hyfsadt uppförande samt

visa bemödande att väl förrätta sin tjenst.

Det andra skäl, som af skolrådet åberopades till grund för den

Bergman tilldelade varningen, bestod deri, att han skulle hafva visat

vanvördnad och otillbörligt uppförande mot förman. I detta afseende

har skolrådet i målet framför allt betonat, att Bergman medelst processer

hos åtskilliga myndigheter skulle hafva trakasserat skolrådet

eller dess ledamöter samt dervid uti ingifna skrifter yttrat sig otillbörligt,

hvarjemte skolrådet påstått, att Bergman dels mot skolrådet och

särskildt mot dess vice ordförande uttalat hotelser och uppfört sig

ohöfviskt dels ock vid flere tillfällen stört den allmänna gudstjensten i

Gfunnarsnäs kyrka.

Förutom ofvan omförmälda genom besvär hos domkapitlet i Karlstad

anliängiggjorda mål beträffande tjenstledighet för Bergman under

sommaren 1899, hafva, såvidt af handlingarna i förevarande mål framgår,

de rättegångar, som Bergman fullföljt eller anstält mot skolrådet

eller dess ledamöter under tiden efter det Kongl. Maj:t faststälde den

honom tilldelade varningen och intill dess skolrådets beslut att skilja

honom från tjensten blef af Kongl. Maj:t faststäldt, varit följande. '' I

december 1898 hade Bergman instämt skolrådets vice ordförande och

förutvarande ordförande till Nordals häradsrätt med yrkande om laga

ansvar å dem för missfirmelse; i detta mål blef, enligt hvad skolrådet

uppgifvit, den sistnämnde af Bergmans motparter genom häradsrättens

utslag ådömd edgång, hvilket beslut dock sedermera af vederbörande hofrätt

undanröjdes. Samtidigt hade Bergmans nämnda motparter vid häradsrätten

fört ansvarstalan mot honom för missfirmelse, hvilken rättegång den

28 februari 1900 af häradsrätten afgjordes på det sätt, att Bergman blef från

ansvar frikänd. I december 1898 anförde Bergman hos Kongl. Maj:t

underdåniga besvär öfver domkapitlets i Karlstad utslag i fråga om ofvanberörda

af skolrådet den 26 april 1898 för honom utfärdade tjenstgöringsbefyg'')

och i september 1899 fullföljde Bergman hos kammarkollegium

talan emot ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

17

län den 19 maj 1899 meddeladt beslut i fråga om Bergmans löneförmåner

såsom folkskolelärare i Gunnarsnäs församling. Härjemte tiar

skolrådet gent emot Bergman åberopat, att han i november 1898 hos

Kong! Maj:ts befallningshafvande yrkat utbekommande af ersättning

för ett af honom förskotteradt belopp jemte ersättning för lagsökningskostnad,

samt att han, efter det skolrådet meddelat beslut om hans

afsättning, dels i oktober 1899 hos kyrkostämman i Gunnarsnäs församling

framstäf yrkanden om utbekommande af vissa aflöningsförmåner,

dels, sedan rådstufvurätten i Karlstad, hvarest han under år 1900 mot

skolrådet anhängiggjort rättegång, delvis ogillat hans derunder framstälda

påståenden, hos Svea hofrätt öfverklagat rådstufvurättens utslag och

dervid mot skolrådet användt äreröriga tillmälen, dels i slutet af år

1900 instämt ledamöter af skolrådet till Stockholms rådstufvurätt, dels

ock i januari 1901 hos domkapitlet i Karlstad öfverklagat ett af skolrådet

i december 1900 fattadt beslut i fråga om tjenstgöringsbetyg

för Bergman.

Icke heller i afseende å Bergmans uppförande gent emot skolrådet

och dess ledamöter har nuvarande folkskoleinspektören i målet sig

uttalat, hvaremot domkapitlet uti sitt till Kongl. Maj :t, afgifna utlåtande

härom anfört, att Bergman, enligt hvad handlingarna såväl i denna sak

som i åtskilliga andra hans besvärsmål gåfve vid handen, ådagalagt ett

sådant uppförande gent emot skolrådet och dess ordförande, att han ej

borde såsom lärare längre bibehållas.

Bergman har deremot dels, i fråga om de af honom anstälda rättegångarna,

förnekat, att han på grund af anförda klagomål öfver lidna

oförrätter kunde anses hafva brustit i skyldig aktning mot skolrådet,

och dels i öfrigt bestridt hvad honom af skolrådet lagts till last samt

härom anfört, bland annat, följande: »Allt hvad skolrådet anför såsom

bevis för att den varning, som skulle hafva gifvits mig, befunnits fruktlös,

är nyheter, som jag aldrig förr hört. Skulle de hafva någon motsvarighet

i verkligheten, borde jag väl enl. 32 § af folkskolestadgan

fått veta af dem på något sätt förut. En del synes bero på missuppfattning,

som väl kunnat rättas, om skolrådet eller någon dess ledamot

nedlåtit sig att derom meddela sig med mig, en del är ock af den

beskaffenhet att, om skolrådet gifvit sin önskan tillkänna, skulle den

af mig gerna uppfylla, det mesta saknar all grund.»

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sarnl. 4 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Af den här ofvan lemnade redogörelsen för ifrågavarande mål

framgår, enligt utskottets åsigt, att vissa för dess afgörande synnerligen

vigtiga omständigheter icke blifvit tillbörligen utredda. För att en

folkskolelärare med fast anställning skall kunna af vederbörande skolråd

skiljas från sin tjenst, fordras, enligt åberopade paragraf i gällande

stadga angående folkundervisniugen i riket, föregången, i skolrådets

protokoll intagen, men fruktlös befunnen varning. Detta stadgandes

syfte synes uppenbarligen vara den, att en bestraffningsåtgärd af

så ingripande art som afsättning från innehafvande befattning samt

skiljande från dermed förenad lön och pensionsrätt icke får mot en vid

folkskola anstäld lärare vidtagas, förrän, sedan varningen vunnit

laga kraft, genom förebragta omständigheter blifvit utredt, att folkskoleläraren

derefter visat sig framhärda i de förseelser, för hvilka han blifvit

varnad.

Den varning, hvilken den 9 juli 1897 tilldelades folkskoleläraren

Bergman, afsåg dels oskicklighet och försumlighet i tjenstens förrättande,

dels ock vanvördigt och otillbörligt uppförande mot förman. Utskottet

håller före, att genom skolrådets framställning ingalunda blifvit mot

Bergmans bestridande ådagalagdt, att han efter erhållen varning och

intill den 11 september 1899, då skolrådets beslut om hans afsättning

meddelades, gjort sig skyldig till enahanda förseelser. Hvad först

och främst angår den af skolrådet mot Bergman gjorda tillvitelsen

för oskicklighet i tjensten, synes skolrådet, så vidt handlingarna i

målet utvisa, stå ensamt i sin uppfattning om Bergmans oduglighet i

detta hänseende, under det att Bergman angående sin förmåga att

undervisa kunnat åberopa ett stort antal för honom fördelaktiga vitsord.

Bland dem märkes särskildt det af skolrådets förutvarande

ordförande, pastorsadjunkten Johan Nyrin den 15 juli 1897 afgifna

intyget, hvilket afser tiden kort före den, då Bergman af skolrådet

varnades, och genom hvilket beviskraften af det utaf skolrådet den

21 september 1897 för honom utfärdade tjenstgöringsbetyget måste

anses vara åtminstone i högst väsentlig mån förringad.

Uti den i målet särdeles vigtiga frågan om Bergmans skicklighet

såsom lärare hafva hvarken vederbörande folkskoleinspektör eller domkapitlet

uttalat sig. I sammanhang härmed får utskottet erinra derom,

att, enligt gällande instruktion för folkskoleinspektörer den 9 december

1898, punkten 3, det åligger folkskoleinspektör, bland annat, att vid

besöken i skolorna taga noggrann kännedom om anordningen af skolan

och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården om barnens seder,

sundhetsförhållanden och allt, som i öfrigt angår skolväsendet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

19

Beträffande vidare den försumlighet i tjensten, som af skolrådet

lagts Bergman till last, tyckes denna, enligt skolrådets mening, hafva

bestått dels i bristande nit vid upprätthållande af ordning och skick

inom skolan dels ock deri, att Bergman under sommaren 1899, efter

det en af honom hos skolrådet gjord anhållan om tjenstledighet lemnats

utan afseende, under vistelse i en aflägsen del af landet ånyo framstält

begäran härom samt, då ej heller denna förnyade begäran vunnit skolrådets

fullständiga bifall, hos vederbörande domkapitel öfver klagat dessa

båda skolrådsbeslut. I förstberörda hänseende har skolrådet ej gittat

mot Bergmans bestridande förebringa någon bevisning; och genom sitt

sökande af tjenstledighet, förra gången för att komma i tillfälle att deltaga

i studiekurser och den senare för helsans vårdande, lärer Bergman

näppeligen kunna anses hafva gjort sig skyldig till försumlighet i

tjensten.

Den omständigheten, att Bergman hos olika myndigheter i flere

afseenden anfört klagomål emot skolrådet samt instämt dess ledamöter

inför domstol, kan icke heller i och för sig innefatta bevisning derom,

att han gjort sig skyldig till »vanvördigt och otillbörligt uppförande

mot förman», då han icke kan sägas hafva utan skäl anstalt rättegång.

I fråga härom förtjenar nämnas, att, enligt hvad utskottet inhemtat, en

af de utaf Bergman anstälda rättegångarna, nemligen berörda hos rådstufvurätten

i Karlstad anhängiggjorda mål, hvaruti han å åtta skolrådets

ledamöter yrkat ansvar på grund af smädliga yttranden mot

honom uti åtskilliga till domkapitlet öfverlemnade handlingar, deribland

äfven skolrådets i nu förevarande mål till domkapitlet ingifna förklaring,

af rådstufvurätten afgjorts genom utslag den 12 november 1900, dervid,

bland annat, bötesstraff ådömts två af Bergmans motparter för ärekränkning

mot denne, samt numera blifvit af Svea hofrätt, hvarest

Bergman öfverklagat rådstufvurättens utslag, genom utslag den 31 december

1901, hvilket emellertid blifvit af parterna å ömse sidor hos

Kong!. Maj:t öfverklagadt, afdömdt på det sätt, att samtliga Bergmans

motparter blifvit, jemlikt 16 kapitlet 9 § strafflagen, jemförd med 4 kapitlet

3 § samma lag, fälde till bötesstraff, de två af rådstufvurätten bötfälde

till betydligt höjda belopp, för ärekränkning mot Bergman äfvensom

förpligtade att ersätta honom hans kostnader å målet vid rådstufvurätten.

Af det föregående synes det utskottet vara uppenbart, att den

utredning, som i förevarande mål blifvit åvägabragt, icke kan anses hafva

varit tillfyllest. Genom målets återförvisande till domkapitlet för införskaffande

från vederbörande folkskoleinspektör af fullständiga upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

gifter och tydliga uttalanden eller på annat sätt hade säkerligen kunnat

vinnas större visshet, särskildt beträffande Bergmans skicklighet och förhållande

i tjensten. Då så emellertid ej skett, utan målet i befintligt

skick föredragits och afgjorts derhän, att en tjensteman, så vidt

utskottet kunnat finna utan giltiga skål, ådömts ett straff af synnerligen

allvarlig betydelse så väl för hans ekonomiska välfärd som för

hans medborgerliga anseende, har utskottet funnit detta förhållande

vittna om bristande skicklighet hos tillförordnade departementschefen

vid embetets utöfning; hvilket utskottet härigenom ansett sig böra för

Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 18 april 1902.

På utskottets vägnar:

PIUGO BLOMBERG.

Reservationer:

I) beträffande utskottets behandling af den utaf hen Hedin gjorda

anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet och

chefen för finansdepartementet:

af herr friherre Barnekow, som anfört:

Då anledningen till den mot statsrådet och chefen för finansdepartementet

af herr Hedin gjorda anmärkningen i utskottets

betänkande delvis återgifvits, anser jag, om Riksdagen i enlighet med

andra stycket i regeringsformens 107 § skall kunna afgöra frågan, att

utskottet bort anföra de motiv, hvarför anmärkningen ej till någon

utskottets åtgärd föranledt;

af herr Dahn, som instämt med herr friherre Barnekow;

af herr Johnsson, hvilken ansett, att utskottet bort utförligare

återgifva innehållet af herr Hedins berörda anmälan, äfvensom anföra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

21

skäl för sin mening, att den deri innehållna anmärkning mot statsrådet

och chefen för finansdepartementet icke kunnat föranleda någon utskottets

åtgärd; och

af herr Waldenström;

II) vid punkten l:o af utskottets memorial:

af herr friherre Barnekoiv, som yttrat:

Då jag ej kunnat biträda utskottets beslut att jemlikt 107 §

regeringsformen hos Riksdagen anmäla statsrådet och chefen för civildepartementet,

får jag som skäl härför anföra följande.

Uti den af utskottet åberopade Riksdagens skrifvelse säges bland

annat, att Riksdagen hyser tvifvel, huruvida det ur ekonomisk synpunkt

är tillrådligt vidtaga kostsamma åtgärder för uppdrifvande af hastigheten

å jenvägarne. På grund af detta yttrande anmodade civilministern

jernvägsstyrelsen att inkomma med uppgift om den hastighet,

hvarmed snälltågen å berörda handel framföras, äfvensom yttrande,

huruvida någon minskning syntes böra ega rum i hastigheten.

Af jernvägsstyrelsens svarsskrift till statsrådet framgår:

att någon hastighetsökning för snälltågen å nämnda handel, sedan

densamma blifvit statsbana, icke kunde påvisas;

att äfven med den nuvarande hastigheten godstrafiken fordrade

ett utbyte af räler;

att skenorna å denna handel, som trafikeras af mycket tunga tåg,

äro lättare än å någon annan handel å statens jernvägar och att rälsutbytet,

oaktadt skenorna ej äro uppslitna, påkallas deraf, att de från

trafiksäkerhetens synpunkt äro för lätta;

att någon nedsättning i hastigheten ej kan så lätt af jernvägsstyrelsen

vidtagas, då trafiken afser förbindelsen med tvenne andra

länder, hvaraf torde följa, att tidtabellens uppgörande är beroende äfven

af deras tider;

att en stor prisnedsättning å räler inträffat, så att arbetet nu kan

utföras för 491,000 kronor; men då frågan förelädes Riksdagen, var

kostnaden upptagen till 651,750 kronor, och slutligen framhåller jernvägsstyrelsen

med mycken bestämdhet nödvändigheten af, att rälsutbytet

verkställes genast och ej blir uppskjutet, samt anhåller, att

medlen för arbetets utförande må få tagas af jernvägens trafikmedel.

Sannolikt har det varit på grund af dessa senare och mycket

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

utförligare meddelade upplysningar af jernvägsstyrelsen, som statsrådet

ansett sig kunna, utan att derför brista i hänsyn till Riksdagens skrifvelse,

tillstyrka jern vägsst yreisens begäran. Riksdagens skrifvelse medger

nemligen, att, om det å någon bansträcka finnes oundgängligen nödvändigt

att förstärka öfverbyggnaden, så får det verkställas och kostnaden

derför bestridas af jern vägens trafikmedel. Af jern vägsstyrelsens

skrifvelse framgår, att styrelsen ansett bandelen Arlöf—Engelholm just

vara en sådan bansträcka, der det funnits oundgängligen nödvändigt

för trafiksäkerhetens skull att förstärka öfverbyggnaden genom utbyte

af räler, och har statsrådet, som synes hysa samma uppfattning, följaktligen

ej ansett behöfligt framlägga frågan för Riksdagen till ny

behandling.

Om jag således ej kan dela utskottets mening, att chefens för

civildepartementet åtgörande i omförmälda ärende synes vittna om

brist på hänsyn till Riksdagens mening och vilja, så kan jag ännu

mindre dela utskottes åsigt deruti, att statsrådet skulle vid denna frågas

behandling visat brist på skicklighet och derför böra anmälas för Riksdagen

i enlighet med 107 § regeringsformen. Jag finner tvärtom, att

statsrådet och chefen för civildepartementet härvidlag visat prof på

såväl nit som skicklighet, då han för trafikanternas säkerhets skull vidtagit

denna åtgärd;

af herr Dalin, hvilken anfört:

Då Riksdagens skrifvelse af den 26 mars 1901 om att en eller

annan bansträcka, som oundgängligen behöfde förstärkt öfverbyggnad

genom rälsutbyte — hvilket finge bestridas af trafikmedel — enligt

min mening otvetydigt gäller statens jernvägar i deras helhet, och då

jernvägsstyrelsen förklarat bansträckan Arlöf—Engelholm framför allt

vara i behof af en sådan förstärkning, så anser jag, att någon anmälan

till Riksdagen om detta ärende ej bort ske;

af herr Darin, som anfört:

Det synes mig alldeles uppenbart, att lydelsen af Riksdagens

skrifvelse den 26 mars 1901, hvilken finnes i sin helhet återgifven på

sidd. 4—5 af utskottets föreliggande memorial, sammanstäld med chefens

för civildepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 11 januari

samma år beträffande förstärkning af öfverbyggnaden på åtskilliga statsbanedelar,

ingalunda berättigar till den uppfattningen, att, då Riksdagen

vägrade sitt bifall till framställningen om extra anslag för förstärkning

af öfverbyggnaden på bansträckan Arlöf—Engelholm, denna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

23

förstärkning vore att anse såsom »ett arbete, som Riksdagen tydligen

förklarat kunna och böra anstå» (sid. 7). Tvärtom synes den åtgärd,

som chefen för civildepartementet den 26 april samma år tillstyrkt,

sedan den af jern vägsstyrelsen verkstälda utredning, för hvilken redogöres

på sidd. 5—7] af memorialet, tydligen ådagalagt den oundgängliga

nödvändigheten samt, med hänsyn till inträffadt betydande prisfall

på räler, äfven lämpligheten af ifrågavarande arbetes snara utförande

för ökande af den nämnda bansträckans trafik,förmåga, vittna om all

skyldig »hänsyn till Riksdagens mening och vilja», sådana dessa finnas

uttalade i dess berörda skrifvelse. Med denna uppfattning af ärendets

innebörd har jag tydligtvis varit förhindrad att biträda utskottets beslut

i denna del;

af herrar Boethius och Liljeholm, hvilka äfven ansett den i punkten

l:o) omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort

föranleda utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107

regeringsformen;

III) vid punkten 2:o af utskottets memorial :j

af herrar Blomberg, Moberg, Bodhe och Nyström, Carl, hvilka ansett

den under punkten 2:o) omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet,

att den bort föranleda utskottet att derom hos Riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen; och

af herr Trygger, med hvilken herrar friherre Älströmer, Beknip

friherre Wrangel von Brehmer och Falk instämt, och som yttrat:

För min del måste jag beklaga så väl den handläggning som

den utgång, frågan om afsättning af folkskoleläraren Gustaf Engelbrekt

Bergman hos Kongl. Maj:t erhållit, men jag kan ej finna, att hvad

med afseende derå kan mot tillförordnande departementschefen anmärkas

är af beskaffenhet att böra föranleda en anmälan enligt § 107 regeringsformen;

samt

IV) a) af herr Waldenström, som anfört:

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 27 september 1901, 29:o)

I ärende angående tillämpningen af de för arméns särskilda truppförband

gällande stater har chefen för landtförsvarsdepartementet i

underdånighet hemstält bland annat, »att de vid hvarje icke garnisoneradt

truppförband till musikens underhåll anslagna tillgångarna, vare sig

aflöningsmedel eller andra, må, der sådant befinnes lämpligt, ingå till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

KonstitutionsutsJcottets Memorial N:o 4.

musikkassan att af truppförvaltningen fritt disponeras till musikpersonalens

aflöning, underhåll och beklädnad samt andra nödiga utgifter för

musiken; dock med iakttagande af de i staterna för hvarje särskildt truppförband

gifna föreskrifter angående musikpersonalens antal;

att följaktligen skola i fråga om de aflöningsförmåner, som sålunda

till musikpersonalen utgå ur musikkassan, gälla särskildt afslutade

kontrakt, hvaremot, derest vederbörande chef finner lämpligt att, på

sätt i allmänhet är om underofficerares och manskaps antagande föreskrifvet,

besätta viss i stat uppförd musikunderofficersbeställning eller

visst musiknummer och sålunda undantaga de dertill anslagna aflöningsmedlen

från musikkassan, skall å dessa aflöningsmedel tillämpas hvad

i aflöningsreglementet är stadgadt i fråga om motsvarande aflöningsförmåner

till likstäld personal.»

Detta blef ock Kongl. Maj:ts beslut.

Genom Kongl. Maj:ts beslut den 31 december 1901 utsträcktes

samma bestämmelser att »ega tillämplighet jemväl å aflöning åt dylik

personal, tillhörande truppförband vid garnisonerade armén», hvarförutom

föreskrefs, »att vid antagande af musikpersonal af manskapsklass

skall i aflöningskontraktet intagas bestämmelse om skyldighet för den

antagne att årligen af sina lönemedel verkställa insättning i sparbank

till belopp, som af regementschefen bestämmes med ledning af hvad i

54 § aflöningsreglementet finnes föreskrifvet, skolande i afseende å

utfående eller förlust m. m. af de insatta medlen gälla de i §§ 55—57

af nämda reglemente gifna stadganden».

Sedan Riksdagen alltså på Kongl. Maj:ts förslag i sammanhang

med den nya arméorganisationen i nya specificerade stater bestämt

löner åt viss musikpersonal, har Kongl. Maj:t utan vidare bestämt, att

dessa löner icke skola utgå till på stat anstälda personer utan ingå

till den s. k. musikkassan, om hvilken Riksdagens beslut och skrifvelse

ingenting vet, och det icke för att genom musikkassan utbetalas i

enlighet med den af Riksdagen faststälda staten, utan för att af truppförvaltningen

fritt disponeras ej blott till personalens aflöning, utan

äfven till andra nödiga utgifter för musikens ändamål. Den enda af

de i staterna för hvarje truppförband gifna föreskrifter, som truppförvaltningen

behöfver känna sig bunden af, är föreskriften om personalens

antal. Och dock var det aflöningsförmåner na, som utgjorde

hufvudsaken i nämnda stater.

Hvad musikpersonalens aflöning angår, bestämmer Kongl. Maj:t,

att den skall utgå icke efter Riksdagens beslut, utan efter kontrakt,

som truppförvaltningen med stöd af sin fria dispositionsrätt öfver musikkassan

uppgör med personalen. Dock skall vederbörande chef, »om

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

25

han så finner lämpligt», kunna »besätta viss i stat uppförd musikunderofficersbeställning

eller visst musiknummer» samt i sådant fall

låta den i staten för sådan befattnings innehafvare af Riksdagen bestämda

aflöning till honom utgå i stället för att indraga den till musikkassan.

Men icke allenast det. Kongl. Maj:t gör äfven regementschefen

till förmyndare öfver musikpersonal af manskapsklassen, då honom

tillägges befogenhet att bestämma, huru stor del af sin aflöning den

antagne skall årligen insätta i sparbank, beroende det på aflöningsreglementet,

om mannen till sist skall få ut eller förlora hvad han sålunda

insatt.

Men efter detta kommer Kongl. Maj:t och föreslår i proposition

n:o 35, till innevarande Riksdag, att musikunderofficer, som, oberoende

af de i stat för viss beställning anslagna aflöningsförmåner, blifvit

genom kontrakt anstäld, skall i pensionshänseende anses, såsom vore

han på stat anstäld.

Hvad här relaterade Kongl. Maj:ts beslut den 27 september och

31 december 1901 innehåller har synts mig så långt öfverskrida Kongl.

Maj:ts befogenhet, att jag ansett, att det bort enligt § 107 regeringsformen

för Riksdagen til 1 kännagifvas;

af herrar Johnsson, Andersson och Wavrinshy, hvilka förenat sig

i denna herr Waldenströms reservation;

af herr Bann, som i hufvudsak instämt i samma reservation;

b) af herr Johnsson, hvilken yttrat:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 7 juni 1901, 20:o).

Filosofie doktor E. Österberg, adjunkt vid Nya elementarskolan i

Stockholm och under läsåren 1899—1901 vikarierande lektor derstädes

samt tillika under samma tid hufvudlärare i engelska och tyska språken,

hade år 1900 vid höstterminens början den grundläggande undervisningen

i engelska om hand i skolans 4:de klass. Han hade dervid att följa

den af kongl. direktionen öfver Nya elementarskolan år 1892 fastställa

läroboken, Calwagens elementar- och läsebok, hvilket han också gjorde.

Men med anledning deraf, att han läste några få sammanhängande

stycken, som likaledes hörde till höstterminens kurs, innan han strängt

följde bokens ordningsföljd, och deraf, att han tillika, i stället för att

Bih. till Biksd. Prof. 1902. 3 Sami. 4 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

använda den föråldrade uttalsbeteckningen i Calwagens lärobok, åskådliggjorde

de engelska ljuden med mera moderna tecken, som numera

allmänt användas i nyare läroböcker och som ett stort antal fackmän

vid Stockholms allmänna läroverk förklarat med fördel kunna användas

vid sidan af hvilken lärobok som helst — hvarvid de särskilt omnämnt

Calwagens elementarbok — anmälde Nya elementarskolans rektor den

30 oktober 1900 doktor Österbergs förfaringssätt för direktionen. Samma

dag och utan att infordra doktor Österbergs förklaring, beslöt direktionen,

— bland hvars vid tillfället närvarande och i beslutet deltagande medlemmar

befann sig f. d. lektor Cahvagen, författare af den lärobok, som

skolans rektor förklarat skulle komma att undanträngas, om doktor

Österbergs tillvägagående lemnades opåtaldt —

att tilldela doktor Österberg en skarp tillrättavisning och

att förständiga honom att genast frångå den metod för undervisningen,

som han med framgång användt.

Den 30 november 1900 anförde doktor Österberg underdåniga

besvär hos Kongl. Maj:t, hvilka i särskild skrift af den 14 december

närmare utvecklades,

dels med afseende på det orimliga deri, att en lärare skulle förmenas

rättighet att vid sin undervisning afvika från läroboken i sådana

punkter, i hvilka denna är uppenbart föråldrad,

dels emedan f. d. lektor Calwagen, ehuru jäfvig, deltog i direktionens

ofvan nämnda beslut, tillika såsom direktionens enda sakkunnige

rådgifvare,

dels emedan direktionen fattade sitt beslut utan att gifva doktor

Österberg tillfälle till förklaring.

Den 7 juni 1901 resolverade Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t icke

fann skäl att vid de underdåniga besvären fästa afseende.

Då det åligger statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet

'' att tillse och öfvervaka, att undervisningen vid statens läroverk

icke förkrympes genom trångsynta och formalistiska föreskrifter,

hvilka tydligen strida mot den allmänna skolstadgans anda och uppenbara

syfte och mot Nya elementarskolans särskilda ändamål såsom

profskola, och att kränkning icke eger rum af lärares rätt att likasom

hvarje annan medborgare dömas först efter ransakning och utaf ojäfviga

domare,

anser jag, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

brustit i sin pligt, och att skäl derför förefunnits för utskottet

att för Riksdagen härom göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

27

c) af herr Waldenström, som yttrat:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 15 november 1901, 2:o).

I Järlåsa socken af erkestiftet valdes den 12 januari 1901 till

ledamot af kyrko- och skolrådet lägenhetsinnehafvaren A. J. Eriksson

med 1,356 röster, afgifna af 13 röstande, mot 658 röster, afgifna af

3(; röstande, (ifver detta val anförde kj^rkoherden Erik Fredlund, den

väljande kyrkostämmans ordförande, besvär. Dervid åberopade han

sig på § 23 i kongl. förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars

1862, der det heter: »Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar

samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit

kände män, som församlingen finner lämpligt utse».

Nu ansåg klaganden, att med nit der menades, »nit om kyrkan,

hennes intresse och ordning m. m». För ett sådant nit kunde Eriksson

icke »vara känd», då han vore ledamot i styrelsen för en inom socknen

förefintlig friförsamling. För gudsfruktan kunde lian icke heller vara

känd, då han på 14 års tid icke hade begått nattvarden i statskyrkan.

Domkapitlet i Upsala inlät sig icke på frågan om Erikssons gudsfruktan

men pröfvade lagligt att upphäfva det öfverklagade valet på

den grund, att Eriksson vore »ledamot i styrelsen för en förening, inom

hvilken, bland annat, den heliga nattvardens sakrament förvaltades i

uppenbar strid mot svenska kyrkans ordning», och att han »följaktligen

icke kunde vara känd för det nit, som gällande förordning om kyrkostämma,

kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 i § 23, jemförd med

§ 22, hos kyrkorådsledamot förutsatte, till hvars åliggande hörde, bland

annat, vakande deröfver, att spridande af vilseförande läror måtte,

så vidt möjligt vore, förekommas samt kyrklig tvedrägt och söndringförhindras.

»

Öfver detta domkapitlets den 23 maj 1901 gifna utslag anförde

kaptenen O. Gripensvärd underdåniga besvär, i hvilka Järlåsa församlings

icke klagande medlemmar å kyrkostämman den 16 juli 1901

»med öfvervägande ja» instämde. Men genom utslag den 15 november

1901 förklarade sig Kongl. Maj:t icke vilja i öfverklagade utslaget göra

någon ändring.

Vid detta måls föredragning inför Konungen, voro dock meningarne

inom statsrådet mycket delade.

Efter citerande af §§ 22 och 23 i kongl. förordningen om kyrkostämma

m. m. den 21 mars 1862 hemstälde föredragande departementschefen,

statsrådet Claeson,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

att Kongl. Maj:t »ej måtte finna skäl att göra ändring i domkapitlets

utslag.»

Med ecklesiastikministern instämde statsråden Crusebjörn, Odelberg

och Palander.

Statsrådet Annerstedt, med hvilken herr statsministern förenade sig,

gjorde med stöd af § 22 i samma förordning den hemställan, att Kongl.

Magt måtte fastställa det slut, hvartill domkapitlet kommit.

Statsrådet Hammarskjöld deremot anförde: »Då enligt mitt för
menande

valbarhet till ledamot af kyrkoråd icke kan frånkännas man

annat än på grund af de i 24 § af kyrkostämmoförordningen omför

mälda förhållanden, anser jag domkapitlets öfverklagade utslag böra

upphäfvas och de derstädes anförda besvär ej förtjena afseende.»

I detta yttrande instämde statsrådet lierr von Krusenstjerna.

Statsrådet Husberg, med hvilken statsrådet grefve Wachtmeister

förenade sig, yttrade: »Enligt min uppfattning har det i fjerde punkten

af 23 § kyrkostämmoförordningen förekommande uttrycket »nit» en alltför

allmän och obestämd betydelse för att från samma uttryck skulle

kunna hemtas stöd för påståendet, att Eriksson icke uppfyller de i

samma lagrum uppstälda fordringar, och då jag ej heller finner valbarhet

kunna frånkännas honom på grund af innehållet i de uti 22 §

angående kyrkoråds uppgifter meddelade bestämmelser, anser jag domkapitlets

utslag böra upphäfvas och de hos domkapitlet anförda besvär

ogillas.»

Detta mål har inom vårt land väckt en mer än vanligt stor uppmärksamhet,

särskildt på den grund, att i en ofantlig mängd kyrkooch

skolråd såsom ledamöter sitta och i många år suttit personer, som

äro medlemmar i frikyrkliga föreningar och dessas styrelser. De hafva

blifvit dit insatta, emedan de respektive församlingarne »känt» dem såsom

gudfruktiga och om gudsfruktan och sedlighet nitiske män.

Det synes mig vara alldeles klart, att då i § 24 af förordningen

om kyrkostämma uttryckligen angifves, livilka omständigheter det är,

som hindra en person att vara ledamot af kyrkoråd, så kan ett val af

sådan ledamot icke lagligen upphäfvas, derest den valde enligt nämnda §

är valbar.

När det alltså i § 23 står, att »ledamöter i kyrkorådet äro församlingens

kyrkovärdar och så många i kyrkostämma valda, för gudsfruktan

och nit kände män, som församlingen finner lämpligt utse», så måste

det naturligtvis vara åt församlingens eget omdöme öfverlemnadt att afgöra,

huruvida den till val föreslagne kan sägas vara »känd för gudsfruktan

och nit»). Och har församlingen genom sjelfva valet öfver ho
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

29

nom fällt ett sådant omdöme, så lärer det väl vara en kränkning af

hennes lagliga rätt, om valet upphäfves, utan att någon af i § 24 omnämnda

disqvalifikationer kan visas ega tillämpning på den valda.

Men bemälde Eriksson har ej blott genom sjelfva valet fått det

vitsordet, att han är af församlingen »känd för gudsfruktan och nit»,

utan vid den underdåniga besvärsskrift, som ingafs till Kongl. Maj:t,

var äfven bifogadt ett så lydande intyg:

»Att enligt hvad kändt är, lägenhetsegaren Johan Eriksson i

Bryggarbo är en såväl för gudsfruktan och sällspordt nit i religiöst

afseende aktad, som äfven i öfriga afseenden af alla, som känna honom,

högt skattad person, intygas» etc.

Detta intyg var — utom af andra — undertecknadt af Järlåsa

församlings begge kyrkor år dar.

Den tillämpning af § 23 — ordet »nit» — som Upsala domkapitel

gjort och Kongl. Maj:t gillat, måste af flera skäl anses fullkomligt oberättigad.

§ 24 mom a., jemfördt med § 4, säger uttryckligeu, hvilka

religiösa skäl de äro, som göra en person obehörig att vara ledamot

af kyrkorådet, nemligen att han är »främmande religionsbekännare» eller

»anmält sig till ritbräde ur svenska kyrkan». Men ingendera delen var

här förhållandet. När det för öfrigt står »gudsfruktan och nit» — nit

utan vidare inskränkande bestämning — så lärer väl med »nit» menas

nit om gudsfruktan. Hvar och en för sådant nit känd, på kyrkostämma

i församlingen röstberättigad man måste derför ovedersägligen anses

valbar 1 ill ledamot i kyrkorådet, så vidt han för öfrigt fyller de vilkor,

som föreskrifvas i § 24, nemligen att han fyllt 25 år, råder öfver sig

och sitt gods o. s. v.

Att denna min uppfattning är rigtig, framgår ock, såsom mig

synes, utan möjlighet till motsägelse, deraf, att kyrkomötet år 1893

antog eu lag om kyrkotukt, deri det i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med Kongl. Maj:ts förslag bland annat hette: »Bryter församlingsmedlem

mot kyrklig ordning, i ty att han---i annat fall än kyrkolag

medgifver, utdelar Herrens heliga nattvard eller mottager nattvarden

af lekman eller förrättar dop eller låter sitt barn af lekman döpas, då

etc. -— — Låter han icke rätta sig, eger kyrkorådet tilldela honom

föreställning och varning samt förklara honom förlustig de i 2 § 2

mom. omförmälda kyrkliga rättigheter.» Dessa i § 2 mom. e omförmälda

rättigheter voro bland annat rättighet »att väljas till eller deltaga

i val af kyrkovärd eller annan ledamot i kyrkoråd.»

Der erkände alltså både Kongl. Maj:t och kyrkomötet, att rättig
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

heten att väljas till ledamot af kyrkorådet vore en rättighet, som enligt

nu gällande kyrkostämmoförordning tillkomme äfven den församlingsmedlem,

som utdelar Herrens heliga nattvard eller mottager nattvarden

af lekman etc. Hvarken Kongl. Maj:t eller kyrkomötet eller någon åt

dem, som yttrade sig i diskussionen inom kyrkomötet både någon aning

om, att denna rättighet skulle vara en sådan församlingsmedlem beröfvad

genom ordet »nit» i § 23 af samma förordning.

Då den af kyrkomötet antagna lagen i vissa delar afvek från

Kongl. Maj:ts förslag, så föranledde den ingen Kongl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1898 års kyrkomöte upptogs den derför såsom motion, men biet

af kyrkolagsutskottet afstyrkt och af kyrkomötet afslagen, och det icke

blott af det skäl, att kyrkomötets skrifvelse 1893 af Kongl. Maj:t lemnats

utan afseende, utan äfven på den grund, »att den ifrågastälda lagen,

äfven om den komme till stånd, ej skulle uppbäras af den allmänna

meningen, utan fast mera stå i strid deremot», hvilket »förhållande

skulle än ytterligare öka svårigheterna vid lagens tillämpning».

Det är således, enligt min uppfattning, ostridigt, att Kongl. Maj:t

i förevarande fall dels mot Eriksson vidtagit en lagstridig kyrkotuktsåtgärd,

dels beröfvat Järlåsa församling dess lagliga rätt att till ledamot

af sitt kyrkoråd välja en af henne för gudsfruktan och nit känd

man. Detta har jag ansett vara en så allvarlig sak — och det så mycket

mer som jag deri spårat inledningen till ett olagligt förfarande, som kan

få mycket vidtgående följder — att jag inom utskottet yrkat, att utskottet

skulle enligt regeringsformens § 107 densamma för Riksdagen tillkännagifva

;

af herr friherre Barnekow, hvilken ansett, att sist omförmälda

ärende bort komma till Riksdagens kännedom;

af herrar BaJin och Johnsson, hvilka i hufvudsak förenat sig

i herr Waldenströms sist här ofvan intagna reservation; och

af herr Andersson, som instämt i samma reservation;

d) af herr Trygger, med hvilken herrar Dalin, Liljeholm och

Waldenström förenat sig, och som ansett, att det i statsrådsprotokollet

för ecklesiastikärenden den 5 december 1901, ll:o) omförmälda ärende,

deri Kongl. Maj:t beslutit utfärdande i administrativ väg af nådiga

förordningen angående antagande af slägtnamn, bort jemlikt § 107

regeringsformen hos Riksdagen anmälas; samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

81

af herr Johnsson, som anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 5 december 1901, ll:o).

I anledning af Riksdagens skrifvelse den 7 maj 1898, deruti

Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder

för åstadkommande af en tillfredsställande rättsordning i fråga om

slägt- eller efternamn och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser,

som för ändamålets vinnande vore nödiga, har chefen för

justitiedepartementet, efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet,

den 7 december 1900 hemstält, att till ecklesiastikdepartementet

för vidare handläggning skulle öfverlemnas ett inom

lagbyrån upprättat förslag till förordning angående anteckning i kyrkobok

om förändring af eller antagande af slägtnamn; och hafva, sedan

inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett i vissa hänseenden förändradt

förslag i ärendet, vederbörande länsstyrelser, domkapitlen, öfverståthållareembetet

och statistiska centralbyrån afgifvit infordrade yttranden

öfver förslaget, dervid dels anmärkts, att förslaget innebure eller

förutsatte införandet af ett nytt rättsinstitut, nemligen rätt till slägtnamn,

och deraf föranledt rättsligt skydd för dessa namn, samt att

härigenom frågan vore inne på det civila rättsområdet och torde böra

göras till föremål för lagstiftning i den ordning, som för civillag stadgas.

Bestämmelserna i 8 § — förordningens 7 § — syntes nemligen beröra

så många moment af civillags natur, att det vore oegentligt att inrymma

dessa i en författning, som i sin yttre form angifvit sig endast angå

förande af vissa kyrkoboksanteckningar, samt att, då den föreslagna

förordningen innehåller såväl civilrättsliga bestämmelser som föreskrifter

om kyrkobokföring, förordningen bör erhålla en mer generel behandling;

hvarjemte vissa domkapitel emot förslaget anmärkt, att den rätt,

som förordningen tillägger förmyndare beträffande myndling, som ej

fylt aderton år, kan af en målsman svårt missbrukas m. in.

Vid ärendets föredragning hemstälde departementschefen, statsrådet

Claeson, att Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda förordning dels om

antagande af slägtnamn dels om vissa ändringar i nådiga förordningen

angående kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894 af det innehåll förordningarne

utvisa.

I en handlingarna bilagd promemoria har, till sakens belysningbiand

annat anförts:

»Man kommer så in på frågans konstitutionella sida. I flere af

de yttranden, som af myndigheterna afgifvits, uttalas med ganska stor

bestämdhet den åsigten, att man här skulle vara inne på civillagstiftningens

område. I detta, som i en mängd andra, mer eller mindre

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

likartade fall blir man lätt villrådig om rätta betydelsen af regeringsformens

§ 89, som väl torde kunna sägas böra tolkas mindre efter sina

allmänt hållna, negativa ordalag, än med ledning af den praxis, som

utbildat sig.

Ett torde uti ifrågavarande hänseende vara visst, och det är, att

man icke gent emot myndigheternas berörda åsigt får, såsom stöd för

ärendets behandling i administrativ ordning åberopa, att man genom

förslaget icke velat införa någon faktisk rubbning i sjelfva rätten att

taga namn, och att denna rätt kommer att i verkligheten förblifva

oförändrad, så att hvilken som helst kan taga och nyttja hvilket namn

han vill, i ty att man ju här endast och allenast lagstiftar om namnens

antecknande i kyrkobok. Detta resonnement torde nemligen hvila på en

oriktig uppfattning af hvad ett namn är eller förutsätta att namnen

skulle indelas i verkliga och overkliga namn. Ty är det tagna slägtnamnet

ett verkligt namn, skall detsamma utan vidare antecknas i

kyrkobok, liksom fallet är med för- eller dopnamn. Det är namnets

verkliga existens, som påkallar dess införande i kyrkobok. Kyrkobokföringen

i sig skapar inga förhållanden. Dess uppgift är blott att

registrera. Den har endast att pröfva och tillse, att hvad som registreras

faktiskt eger rum.

Det är från andra synpunkter man har att bedöma, om frågan

bör göras till riksdagsfråga eller ej. Såsom ett försök till utredning i

detta onekligen ganska svåra ämne må följande anses tjena.

Å ena sidan kan såsom skäl för frågans hänskjutande till

Riksdagen åberopas, dels att lagarne om varumärken, om skydd för

mönster och modeller inom metallindustrien och om litterär eganderätt

m. fl. — må vara, att analogien med det skydd dessa lagar hafva att

bereda och skyddet af namn är ofullständig — stiftats med Riksdagen,

dels i långt högre grad vissa tilldragelser å senare tider. Bland dessa

senare må exempelvis nämnas, att Riksdagen, trots motsatta uttalanden

från regeringens sida, ansett sig böra deltaga i afgörandet af snart

sagdt alla detaljer afseende döfstumundervisning och mantalsskrifning.

Vidare bör erinras derom, att regeringen sjelf betraktat sådana föreskrifter

som dem hvilka innefattas i lagen om anteckning i kyrkobok

af utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 såsom varande af kyrkolags

natur. Detta ehuru § 2 i lagen förklarar, att, utan hinder deraf

att utrikes slutet äktenskap blifvit i kyrkobok antecknadt, äktenskapets

giltighet må rättsligen pröfvas, ett tilläggsstadgande, hvilket, såsom

innebärande att kyrkobokföraren endast har att tillse formen för äktenskapets

afslutande, men att frågan om äktenskapets materiella giltighet

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

33

faller under domstols pröfning, synes, liksom redan saken i sig sjelf,

kunna bort föra frågan inom administrativrättens område.

Å andra sidan hafva dock bestämmelser, som högst afsevärdt inkräktat

på den privata handlingsfriheten — särskild! på näringslifvets

område beträffande rättigheter, som förr ansetts allmänna, exempelvis kan

ju ock nämnas inskränkningar i rätt till jagt och fiske o. d. — gifvits i

kraft af den ekonomiska lagstiftningsmyndigheten. I förevarande fall

är särskild! att bemärka, såväl att i det nu föreliggan de fallet gäller en

sjelfskapad rätt, som aldrig varit i lag inskrifven, som ock att, enligt

författningsförslaget, denna rätt att taga namn icke tillintetgöres utan

blott normeras så, att dels endast en viss kategori af namn utan vidare

få antagas, dels öfriga ej till denna kategori hörande namn i viss ordning

skola legaliseras, i statsrådsprotokollet uttalas ock, ehuru det omnämnes,

att Riksdagen begärt, att Kongl. Maj it måtte »för Riksdagen

framlägga förslag» till erforderliga bestämmelser, att, då det der omförmälda

förslaget »icke i något afseende omedelbart berör privaträttsliga

förhållanden», ingen anledning synes finnas att meddela detsamma i

civillags form. År detta fallet med nämnda förslag, torde ingen ändring

i detta hänseende hafva inträdt genom de förändringar, som ofvan enligt,

denna P. M. ifrågasatts att vidtaga uti förslaget i sak, helst utgångspunkten

för det föreslagna namntvånget förlagts i värnpliktsinskrifningsförordningen,

alltså inom administrativlagstiftningens område.

Får man så anse ärendet vara af administrativ natur, blir nästa

fråga den, om samtliga de bestämmelser, som i författningsförslagte

ingå, äro att hänföra till kyrkobokföring. Derpå torde icke kunna

svaras annat än nej. Alla de bestämmelser, som innefattas i förslagets

§§ 1, 3, 4, 5, 6, 7 och 8 och som afse legalisering af namn genom

Kong!.. Maj:ts befallningshafvande och hvad dermed eger samband, äro

egentligen att betrakta såsom utvikningar af landshöfdingeinstruktionen

och kunna icke försvara sin plats i eu förordning angående anteckning

i kyrkobok. Till kyrkobokföring höra deremot bestämmelserna i §§ 2

och 9. Ärendet synes af denna anledning böra behandlas i två skilda

författningar: en afseende ändring i kyrkobokföringsförordningen och

en afseende särskild legalisering af vissa slag af namn genom Kongl.

Maj:ts befallningshafvande.»

Att den utfärdade förordningen angående antagande af slägtnamn

som, enligt vederbörandes yttrande, innehåller bestämmelser, som otvifvelaktigt

höra till det civilrättsliga området, skulle kunna hänföras till

den ekonomiska lagstiftningen på den grund, »att i det föreliggande

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sami. 4 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

fallet gäller en sjelfskapad rätt, som aldrig varit i lag inskrifven», eller

att bestämmelserna i förordningen, som afse legalisering af namn genom

Kong!. Maj:ts befallningshafvande, »endast är att betrakta som en utvikning

af landshöfdingeinstruktionen», icke lärer emot stadgandet i 87

§ regeringsformen kunna göras gällande; har jag ansett, att denna

regeringsåtgärd bort för Riksdagen anmälas.

Herr Trygger har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen inom utskottet af den utaf herr Hedin anmälda anledning

till anmärkning mot statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Herrar Säve och Olsson i Åttersta hafva anhållit om anteckningå

memorialet derom, att de icke öfvervarit behandlingen af det här

ofvan omförmälda ärende rörande folkskoleläraren Gustaf Engelbrekt

Bergmans afsättning.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.