Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4
1902-04-18 · 34 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 30 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1902:4, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
1
N:o 4,
Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1902, kl. 7 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blilvit öfverlemnade de under tiden från och med den
15 januari 1901 till och med den 14 januari 1902 i statsrådet förda
protokoll, nemligen öfver
justitiedepartementsärenden från och med den 19 januari 1901 till
och med den 14 januari 1902;
justitieärenden från och med den 1 februari 1901 till och med den
31 december samma år;
utrikesdepartementsärenden från och med den 19 januari 1901 till
och med den 11 januari 1902;
landtförsvarsärenden från och med den 19 januari 1901 till och
med den 11 januari 1902;
sjöförsvarsärenden från och med den 19 januari 1901 till och med
den 11 januari 1902;
civilärenden från och med den 19 januari 1901 till och med den
14 januari 1902;
finansärenden från och med den 19 januari 1901 till och med den
14 januari 1902;
ecklesiastikärenden från och med den 19 januari 1901 till och med
den 11 januari 1902; samt
jordbruksärenden från och med den 19 januari 1901 till och med
den 11 januari 1902.
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sami. 4 Höft. (N:o 4).
1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en
jemlikt § 57 riksdagsordningen från Andra Kammaren till utskottet
remitterad, af herr A. Hedin i Stockholm gjord anmälan om anledning
till anmärkning mot statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående
tillstädjande af muntlig föredragning i stället för skriftlig berättelse
af bankinspektören rörande verkstälda bankinspektioner, hvilken
anmärkningsanledning blifvit närmare omförmäld uti ett till utskottet
tillika öfverlemnadt, af herr Hedin undertecknadt skriftligt anförande
i ämnet jemte bilagor.
Vid den granskning af omförmälda protokoll och handlingar, som,
i öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift, blifvit af utskottet
företagen och nu fullbordad,
har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
hvaremot utskottet
funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
böra, jemlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen
anmälas, nemligen:
l:o)
(Protokoll öfver civilärenden för den 26 april 1901, n:o 29.)
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 30 november 1900 gjorde jernvägsstyrelsen
framställning om beredande af medel till belopp af
4,900,000 kronor till förstärkning af öfverbyggnaden å vissa i skrifvelsen
omförmälda bandelar genom inläggande af nya stålräler af 40,5 kilograms
vigt per meter i stället för befintliga äldre och lättare räler;
och jernvägsstyrelsen föreslog derjemte, att omförmälda belopp, hvilket
borde utgå under åren 1901 och 1902, måtte hos Riksdagen äskas
såsom anslag utom hufvudtitlarna. Bland de bandelar, hvilkas spåröfverbyggnad
bemälda styrelse ansett nödigt att på nyssnämnda sätt
förstärka, ingick äfven bandelen Arlöf—Engelholm, hvilken är 79
kilometer lång och, enligt hvad styrelsen meddelat, vore belagd med
14 år gamla räler af ursprungligen endast 24,8 kilograms vigt per meter.
Såsom skäl för vidtagande af den föreslagna åtgärden särskildt be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
B
träffande denna handel anförde styrelsen, att å ifrågavarande handel
numera framfördes kontinentaltrafiken öfver Malmö till Göteborg och
Kristiania, hvilken trafik vid tiden för upprättandet af förslag till denna
handels komplettering i statsbanemessigt skick icke varit förutsedd.
I ofvanberörda skrifvelse anförde jern vägsstyrelsen vidare, bland
annat:
Under de för statens jernvägstrafik ekonomiskt lyckliga år, som
närmast föregått år 1900, hade jern vägsstyrelsen icke tvekat att föreslå
Kongl. Maj:t att med trafikmedel bekosta de förstärkningar af spåröfverbyggnaderna,
som under samma år kommit till utförande. Då det
ekonomiska resultatet af jern vägsdriften, oaktadt trafikintensiteten icke
visat tecken till aftagande, för närmaste åren måste förutsättas blifva
vida mindre gynsamt, tvekade ej heller jernvägsstyrelsen att nu framlägga
förslaget om detta behofs afhjelpande medelst extra anslag
utom hufvudtitlarna. Sistnämnda åtgärd måste äfven ur statsekonomisk
synpunkt finnas fullt befogad. Jernvägarnes genom spårförstärkningen
ökade trafikförmåga vore ju, liksom hvarje annan i liknande syfte utförd
ny byggnad eller anläggning vid desamma, en ökning af kapitalvärdet.
Med anledning af jern vägsstyrelsens förevarande framställning
föreslog Kongl. Maj:t i propositionen till 1901 års Riksdag angående
statsverkets tillstånd och behof, att Riksdagen måtte för år 1902 anvisa
å riksstatens sjette hufvudtitel till förstärkning genom rälsutbyte af
öfverbyggnaden å bandelen Arlöf—Engelholm, 651,750 kronor, med
rätt för Kongl. Maj:t att låta förskottsvis under år 1901 af tillgängliga
medel utanordna detta belopp.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet öfver civil ärenden för
den 11 januari 1901, hvilket protokoll finnes bilagdt Kongl. Maj:ts
omförmälda proposition, erinrade chefen för civildepartementet beträffande
jernvägsstyrelsens ifrågavarande förslag, att uti den af Kongl. Maj:t
den 31 december 1900 faststälda kost.nadsstat vid statens jernvägstrafik
för år 1901 under banafdelningen uppförts ett belopp af 652,000 kronor
för »underhåll af öfverbyggnaden: utbyte af räler», äfvensom att
jernvägsstyrelsen uti den underdåniga skrifvelse den 28 november 1900,
med hvilken förslag till nämnda stat insändts, beträffande detta anslagsbelopp
anfört, att anslaget för år 1901 till rälsutbyte upptagits till det
belopp, som för ordinärt underhåll funnits erforderligt, under det att
hvad derutöfver ansetts nödigt för ökande af vissa bandelars trafikförmåga
upptagits bland de behof, som styrelsen för sin del funnit böra
genom extra anslag af Riksdagen tillgodoses. Departementschefen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
yttrade vidare, att lian ansåge det vara af synnerlig vigt, att öfverbyggnaden
å de'' stambanedelar, der trafiken vore mest intensiv, så
förstärktes, att möjlighet bereddes att åt bantågen gifva den fart och
den tyngd, trafikbehofvet kräfde, samt att han ej heller funne någon
betänklighet vid att anslag nu skulle äskas för ändamålet, fastän trafikmedlen
dittills för ändamålet användts. Sedan departementschefen
derefter redogjort för de skal, hvarför han icke för det dåvarande
ansåge sig kunna förorda jern vägsstyrelsens förslag i hela dess omfattning,
anförde departementschefen:
»Emellertid är det en af de omförmälda bandelarne, å hvilken enligt
min åsigt det ifrågasatta rälsutbytet icke kan utan afsevärda olägenheter
uppskjutas, nemligen bandelen Arlöf—Engelholm. A denna
79 km. långa handel framföras de snälltåg, som förmedla trafiken
mellan Göteborg och Malmö och dermed den så kallade kontinentaltrafiken
till och från vestra Sverige och Norge. Då på denna handel
ännu qvarligga de vid dess inköp befintliga, nu 14 år gamla rälerna
af allenast 24,8 kg. ursprunglig vigt per meter, måste man erkänna,
att detta är en olägenhet, som ovilkorligen måste snarast möjligt undanrödjas.
»
Kostnaden för rälsutbytet å ifrågavarande handel beräknades af
departementschefen med ledning af från jernvägsstyrelsen meddelade
prisuppgifter till ofvan omförmälda summa af 651,750 kronor, hvilket
belopp departementschefen med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet
ansett böra göras tillgängligt för jernvägsstyrelsen redan under
år 1901.
Kongl. Maj:ts omförmälda framställning blef af statsutskottet
afstyrkt samt af båda kamrarne utslagen, hvarefter Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 26 mars 1901 anförde följande:
»Såsom uti det i ärendet förda statsrådsprotokollet omförmäles,
hafva hittills kostnaderna för utbyte af räler å statsbanorna alltid bestridts
af tillgängliga trafikmedel. Anledningen, hvarför nu blifvit ifrågasatt
att med anslagsmedel bekosta de åtgärder för öfverbyggnad ens förstärkning
genom rälsutbyte, som jernvägsstyrelsen ansett önskvärda, är
närmast att söka deruti, att driften af statens jernvägar under nästlidna
år visat ett i ekonomiskt afseende mindre gynsamt resultat än hvad
förut under en följd af år varit fallet samt att, på sätt jernvägsstyrelsen
antydt, någon väsentlig förbättring härutinnan ej heller för den närmaste
framtiden kunde förutsättas. Dessa förhållanden synas emellertid Riksdagen
mana till stor varsamhet, då fråga är om nedläggande å statens
jernvägar af kostnader, som icke kunna anses oundgängligen nödiga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
för driftens uppehållande och ej heller kunna beräknas medföra en mot
kostnaderna svarande tillökning i jernvägarnas nettoafkastning. Förutom
det belopp af 651,750 kronor, som nu för rälsutbyte äskats af Riksdagen,
har jernvägsstyrelsen för enahanda ändamål ifrågasatt anvisande för
åren 1902 och 1903 af anslag å mer än 4,200,000 kronor. Å de bandelar,
der ifrågavarande rälsutbyte skulle ske,, äro, enligt hvad statsrådsprotokollet
gifver vid handen, de nuvarande rälerna icke förslitna,
så att de af denna anledning behöfva ersättas med nya, utan åtgärden
anses påkallad för att genom öfverbyggnadens förstärkning möjliggöra
framförandet af tåg med stor hastighet och tyngd. Riksdagen inser
väl, att sådana förstärkningsåtgärder i vissa fall kunna visa sig oundgängliga,
såsom exempelvis å linier, der eu tung malmtrafik ställer
stora fordringar på banan, men Riksdagen kan icke annat än hysa
tvifvel, huruvida det verkligen är erforderligt och ur ekonomisk synpunkt
tillrådligt att i den utsträckning, som nu ifrågasatts, vidtaga
kostsamma åtgärder för uppdrifvande af tåghastigheten å jernvägarna.
I allt fall torde behofvet häraf icke vara påträngande, och då, såsom
Riksdagen ofvan framhållit, statsjernvägarnas nettoinkomst visat tendens
att sjunka, synes det så mycket mindre vara skäl alt forcera dylika
arbeten. Om det emellertid på en eller annan bansträcka skulle befinnas
oundgängligen nödvändigt att förstärka öfverbyggnaden genom rälsutbyte,
synes sådant dock icke behöfva ske i större utsträckning, än
att kostnaderna derför kunna, i enlighet med hvad hittills skett, bestridas
af jernvägarnas trafikmedel.
På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen icke bifallit
Eders Kongl. Maj:ts i fråga varande framställning.))
Med anledning af Riksdagens beslut i denna fråga anmodade
chefen för civildepartementet i skrifvelse den 26 mars 1901 eller samma
dag, som Riksdagens nyssnämnda skrifvelse afläts, jernvägsstyrelsen
att skyndsamt till civildepartementet inkomma med uppgift å den hastighet,
hvarmed snälltågen å berörda handel framfördes, äfvensom med
yttrande, huruvida någon minskning i denna hastighet syntes böra
ega rum.
I svarsskrifvelse till chefen för civildepartementet af den 15 april
1901, vid hvilken fogats, bland annat, en af distriktsförvaltningen
vid statens jernvägars tredje distrikt till styrelsen aflåten skrifvelse i
ämnet af den 1 samma månad, anförde styrelsen hufvudsakligen, att
enligt den för statsbanetrafiken under 1901 års sommar upprättade tågtidtabell
medelhastigheten för snabbaste tåg å bandelen, efter afdrag
för uppehåll å mellanstationer, blefve, beräknad mellan midterna af
6
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
ändstationshusen, 48,2 kilometer i timmen; att sommaren 1896, hvilken
varit den första sommar, bandelen trafikerats såsom statsbana, motsvarande
medelhastighet varit 43,7 kilometer i timmen; att emellertid
med afseende å det olika antalet stationer för uppehåll, nemligen It
år 1896 och 5 år 1901, samt tidsförlusterna vid afsaktandet före och
igångsättandet efter ett uppehåll, största hastigheten vid gång mellan
två stationer, der uppehåll beräknats, kunde antagas vara lika stor för
de båda nämnda åren; att någon hastighetsökning för snälltågen å
nämnda handel alltså icke kunde påvisas hafva egt rum under den tid,
bandelen trafikerats såsom statsbana; att genom nedsättning af snälltågens
nuvarande hastighet, hvilken redan vore lägre än för motsvarande
tåg å samtliga öfriga statsbanor i södra och mellersta Sverige,
icke skulle vinnas hvad dermed åsyftats, enär den ökade godstrafiken
icke kunde uppehållas utan fortsatt användande af de tyngre lokomotiv,
som derför under senare åren, sedan bandelen öfvergått i statsverkets
eg o, erfordrats; att en sådan nedsättning i snälltågens nuvarande
hastighet dessutom skulle utöfva ett mycket ogynsamt inflytande ej
allenast på hela den för södra Sverige sedan flera år medelst dessa
snälltåg förmedlade persontrafiken till och från de många anslutande
banorna, utan ock på genomgångstrafiken på de mera aflägset belägna
trafikcentra i vestra delarna af landet och Norge.
Sedan jernvägsstyrelsen sålunda besvarat de spörsmål, som i departementschefens
omförmälda skrifvelse framstälts, anförde styrelsen i
sammanhang härmed, att den genom kontinentaltrafiken öfver Malmö
till Göteborg och Kristiania ökade tyngden af snälltågen och den ökade
godstrafiken, hvilka nödvändiggjort användandet af lokomotiv af typer
och tyngd, som icke vore afpassade efter öfverbyggnadens beskaffenhet,
kräfde, att genomgripande åtgärder för höjande af trafikförmågan icke
vidare undanskötes, samt att den enda åtgärd till trafikförmågans ökande
å bandelen, som kunde finnas tillfredsställande och lämplig, vore öfverbyggnadens
förstärkning genom den nuvarande rälsbeläggningens ersättande
med annan af större styrka och bärighet. Enahanda åtgärd
hade äfven yrkats i en jernvägsstyrelsens ifrågavarande skrifvelse
bilagd, från åtskilliga enskilda personer i Skåne till styrelsen stäld
skrifvelse af den 27 mars 1901.
I enlighet med dessa till chefen för civildepartementet framstälda
åsigter hemstälde jernvägsstyrelsen i särskild, till Kongl. Maj:t stäld
skrifvelse af berörda den 15 april 1901 om nådigt bemyndigande att
genast af trafikmedel bestrida kostnaderna för ifrågavarande arbetes utförande
och i sammanhang härmed om fastställande af sådant tillägg
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
7
till ofvan omförmälda kostnadsstat vid statens jernvägar, att det under
banafdelningen uppförda beloppet 652,000 kronor för »underhåll af
öfverbyggnaden: utbyte af räler» måtte ökas med den för rälsutbytet
å bandelen Arlöf—Engelholm beräknade summan 651,750 kronor och
sålunda utföras med 1,303,750 kronor.
Uti en från jernvägsstyrelsen öfverlemnad promemoria af den 23
april 1901 meddelades sedermera, att till följd af inträffadt starkare
prisfall å räler kostnaderna för ifrågavarande rälsutbyte syntes kunna
nedbringas till 491,000 kronor.
Redan den 26 i nyssnämnda månad föredrogs ärendet inför Kongl.
Maj:t i statsrådet, hvarvid på chefens för civildepartementet tillstyrkan
Kongl. Maj:t beslöt anbefalla jernvägsstyrelsen att under år 1901 låta
förstärka öfverbyggnaden å bandelen Arlöf—Engelholm genom utbyte
af derå nu befintliga räler emot stålräler om 40,5 kilograms vigt äfvensom
bemyndiga bemälda styrelse att för verkställande af ifrågavarande
arbete af trafikmedel använda ett belopp af högst 491,000 kronor, med
hvilket belopp alltså den i den faststälda kostnadsstaten vid statens
jernvägar för år 1901 under rubriken banafdelningen för »underhåll af
öfverbyggnaden: utbyte af räler» upptagna kostnadssumma skulle ökas.
Af denna redogörelse framgår, att jernvägsstyrelsen redan i
skrifvelse af den 30 november 1900 hemstält, att genom utverkande
af särskilda anslag medel måtte anskaffas för omläggning med tyngre
räler af åtskilliga bansträckor, bland hvilka inginge äfven bandelen
Arlöf—Engelholm; att emellertid Kongl. Maj:t, enligt chefens för civildepartementet
tillstyrkan, den 11 januari 1901 besluta att hos Riksdagen
äska anslag till rälsutbyte endast å ifrågavarande handel, men
att Riksdagen afslagit denna framställning med uttryckligt betonande
af dels att de gamla rälerna icke vore förslitna, och dels att under
tider, då statsjernvägarnes nettoafkastning visade tendens att nedgå, å
jernvägarne ej borde nedläggas kostnader, hvilka, utan att vara oundgängligen
nödiga för driftens uppehållande eller kunna medföra en mot
kostnaden svarande tillökning i ncttoaf kasta ingen, hade till ändamål
att möjliggöra framförandet af tåg med stor hastighet och tyngd. Detta
Riksdagens beslut, som delgafs Kongl. Maj:t genom skrifvelse den 26 mars
1901, bär chefen för civildepartementet icke funnit för sig bindande,
titan har ansett sig redan en månad senare kunna tillstyrka Kongl. Maj:t
att besluta det omedelbara utförandet af ett arbete, som Riksdagen tydligen
förklarat kunna och böra anstå. Och för denna sin mot Riksdagens
beslut stridande rådgifvareåtgärd har departementschefen icke åberopat
8
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
några nya tvingande skäl, utan endast anslutit sig till jern vägsstyrelsens
förnyade uttalanden om nödvändigheten af öfverbyggnadens förstärkande
genom rälsutbyte å bandelen Arlöf—Engelholm för höjande af trafikförmågan
och för möjliggörande af tyngre lokomotivs användande. Detta
departementschefens tillvägagående bär synts utskottet icke vara prägladt
af den hänsyn för Riksdagens uttalade meningar, som måste anses önsklig,
särskildt då frågan gäller ärende, som står i så nära samband med
Riksdagens statsregleringsmyndighet som det nu omförmälda. Visserligen
tillägges i Riksdagens skrifvelse efter förklarandet, att behofvet
åf det föreslagna rälsutbytet i alla händelser icke kunde anses påträngande
: »Om det emellertid på en eller annan bansträcka skulle
befinnas oundgängligen nödvändigt att förstärka öfverbyggnaden genom
rälsutbyte, synes sådant dock icke behöfva ske i större utsträckning,
än att kostnaderna derför kunna, i enlighet med hvad hittills skett,
bestridas af jern vägarnas trafikmedel.» Men då denna sats icke fårlösryckas
från sitt sammanhang med skrifvelsens föregående del, så
kan enligt utskottets förmenande derur alldeles icke hemtas stöd för
en åtgärd, som helt och hållet strider mot Riksdagens i skrifvelsen
för öfrigt gjorda uttalanden och mot Riksdagens beslut att afstå framställningen
om anslag till ifrågavarande rälsutbyte.
Den sålunda anmärkta brist på hänsyn till Riksdagens mening
och vilja, hvarom chefens för civildepartementet åtgörande i omförmälda
ärende synes vittna, har förefallit utskottet så mycket betänkligare,
som Kongl. Maj:ts beslut fattades under april månad, då Riksdagen
ännu var samlad och förnyad framställning till Riksdagen i ärendet
kunnat göras. Ett dylikt tillvägagående kan enligt utskottets meninginnebära
konseqvenser af stor betydelse med hänsyn till Riksdagens
bestämmanderätt i statsregleringsfrågor.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då föredraganden,
enligt utskottets åsigt, vid detta ärendes behandling visat bristande
skicklighet i sitt förtroendeembetes utöfvande, har utskottet ansett sig
böra anmäla förevarande ärende för Riksdagen.
2:o.
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 12 juli 1901, n:o 13.)
Vid sammanträde den 9 juli 1897 beslöt skolrådet i Gunnarsnäs
församling af Elfsborgs län och Karlstads stift att tilldela ordinarie
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
9
folkskoleläraren i församlingen Gustaf Engelbrekt Bergman sådan varning,
som omförmäles i § 32 i gällande folkskolestadga, med anledning
deraf att han ådagalagt oskicklighet och försumlighet i förrättandet af
sin tjenst samt visat vanvördnad och otillbörligt uppförande mot förman.
I Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående folkundervisningen
i riket den 10 december 1897 är § 32, hvilken från förut
gällande folkskolestadga upptagits oförändrad med undantag deraf, att
ordet »ordinarie» inskjutits före ordet »folkskolelärare», uti nu ifrågavarande
del af följande lydelse:
»Skulle någon ordinarie folkskolelärare befinnas oskicklig till eller
försumlig i förrättandet af sin tjenst eller ådagalägga sådant uppförande,
att han ej bör såsom lärare längre bibehållas, må skolrådet ega att,
efter föregången, i skolrådets protokoll intagen, men fruktlös befunnen
varning, skilja honom från befattningen såsom skollärare och den dermed
följande aflöningen. Öfver skolrådets beslut om lärares varning
eller skiljande ifrån befattningen må besvär kunna af läraren, inom
trettio dagar efter det han af beslutet erhållit del, anföras i den ordning,
som är bestämd för besvär öfver val af lärare.»
Sedan Bergman, hvilken den 16 juli 1897 erhöll del af varningen,
hos domkapitlet i Karlstad besvärat sig, med yrkande att den honom
sålunda tilldelade varningen måtte upphäfvas, fann domkapitlet, enligt
utslag den 28 maj 1898, skäl ej vara af Bergman anförda, som borde
föranleda ändring i öfverklagade beslutet; och, efter det Bergman hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anfört besvär öfver domkapitlets utslag,
förklarade Kongl. Maj:t genom utslag den 30 december 1898 de underdåniga
besvären ej förtjena afseende.
Den 11 september 1899 beslöt skolrådet, enär, med hänsyn till
den Bergman tilldelade, af Kongl. Maj:t faststälda varningen, ingen
förbättring kunnat hos Bergman förmärkas, utan varningen befunnits
fruktlös, att, jemlikt omförmälda paragraf i folkskolestadgan, skilja
Bergman från hans befattning såsom skollärare i Gunnarsnäs skoldistrikt
och den dermed följande aflöningen.
Häröfver anförde Bergman besvär hos domkapitlet, som emellertid
enligt utslag den 19 januari 1901 pröfvade rättvist att, med ogillande
af besvären, fastställa det öfverklagade beslutet.
En ledamot af domkapitlet var af skiljaktig mening samt yttrade,
bland annat, att, enligt hans uppfattning eu folkskolelärares varning
och afsättning jemlikt folkskolestadgan vore att betrakta icke såsom
två moment af en och samma handling, utan såsom två skilda handBih.
till Riksd. Prof. 1902. 3 Sami. 4 Höft. 2
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
lingar; att först om och när varningen befunnits fruktlös, skolrådet
egde att skilja en skollärare från lians befattning, hvilken bestämmelse
syntes innebära, att för giltigheten af en afsättning fordrades att upprepade
eller nya förseelser tillkommit efter varningen; samt att protokollet
vid det sammanträde, då skolrådet fattade beslut om Bergmans
skiljande från folkskolelärarebefattningen, emellertid icke omförmälde
några upprepade eller nya förseelser, som skulle hafva blifvit honom
då lagda till last.
Genom besvär hos Kongl. Maj:t sökte Bergman härefter i underdånighet
ändring i domkapitlets den 19 januari 1901 meddelade utslag;
och blef målet, sedan skolrådet i underdånighet sig förklarat samt domkapitlet
och vederbörande folkskoleinspektör afgifvit infordrade underdåniga
utlåtanden, efter beredning inom ecklesiastikdepartementet, föredraget
inför tillförordnad regering, uti hvilken statsrådet Wikblad deltog
såsom tillförordnad chef för nämnda departement.
Kongl. Maj:t fann dervid de underdåniga besvären ej förtjena
afseende.
Af handlingarna i detta mål har utskottet, beträffande den deri
väsentliga omständigheten, huruvida den varning, som tilldelats Bergman,
i verkligheten befunnits fruktlös, inhemta! följande.
Varningen afsåg i första rummet oskicklighet och försumlighet i
tjensten. I fråga härom har skolrådet, uti sin i målet till domkapitlet
afgifna förklaring, med förmälan, bland annat, att skolrådet medelst
protokollsutdrag begärt, men ej erhållit vederbörande folkskoleinspektörs
yttrande i fråga om Bergmans undervisningsskicklighet, förmåga att
leda ungdomens uppfostran och nit för skolan, uttalat sig sålunda:
»Här anmärkes, att skolelärarens undervisning helt visst i anledning
af det flitiga deltagandet i vetenskapliga sommarkurser, auskulteringskurs,
skötande af skola till det godas befrämjande med pedagogisk
slöjd, deltagande i folkskoleläraremöten, som han framhåller, då den
skall vara som bäst, icke har karakter af barnaundervisning utan af
en uppstyltad föredragsstil, som passar för okritiskheten på folkmöten,
men icke för folkskolebarn. Häraf blir en följd, att saker komma
att ventileras, som ligga utanför barnens fattningsförmåga och ofta
äfven utanför hans egen, hvaraf kommer motsägelser och oriktigheter.
Dessemellan nedsjunker undervisningen till en slapphet och ojemnhet,
som icke kan godkännas. Skolrådets v. ordf. och dess mångårige
f. d. v. ordf. fanjunkare K. Lindeblad, som voro närvarande vid
höstexamen år 1898, funno då resultatet ''alldeles miserabelt’, ity att
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
11
endast ett par barn förmådde motsvara den obetydligaste fordran på
de kunskaper, som denna undervisning afser att bibringa. I stället för
att nu vara mån om att söka förvärfva sig en sådan undervisningsskicklighet,
som man af en lärare eger rätt att fordra på folkskolans
stadium, fortfar han ideligen med att öfva sådan verksamhet, som ofvan
nämnts och han sjelf i sina besvär med bilagor angifver. Det är tydligt,
att en folkskolelärare af nämnda beskaffenhet, men som dock om sig
sjelf i afseende på lärareskicklighet har de mest öfverspända föreställningar
och derför är otillgänglig för varning och förmaning, icke kan
vara skicklig att fortfarande bibehållas såsom lärare.» Vidare har skolrådet,
i fråga om Bergmans påstådda försumlighet i tj ensten, i samma
förklaring anfört, att det för skolrådet under utöfvandet af tillsyn öfver
folkskolan i Gfunnarsnäs blifvit uppenbart, att Bergman allt jemt visade
en grof vårdslöshet och försumlighet i skötandet af sin tjenst. »Det
betänkligaste härvid», yttrar skolrådet vidare, »är, att den uppfostran
till ordning, sedlighet, gudsfruktan, som författning, myndigheter,
församling och föräldrar hafva ovilkorlig rätt att fordra, att läraren
ej blott för egen del skall ega och alltmer hos sig utveckla, utan
ock städse bibringa de barn, som anförtrotts åt hans ledning och
vård, går alldeles förlorad. Skolrådet har i början af förra året till
protokollet erinrat skolläraren om hans skyldighet att öfvervaka barnens
sedliga förhållanden. Men allt jemt har försumligheten fortgått utan
den minsta förbättring, och barnens föräldrar klaga fortfarande. Det
är uppenbart, att hans intresse för undervisningen och barnen är ytterst
ringa. Detta upptages i stället fortfarande af sommarkurser och andra
kurser, möten, föreningar, offentliga föredrag, publicistisk verksamhet
jemte det som förut nämnts, hvarpå han förbrukar tanke- och arbetskraft.
För sådant ändamål begär han tjenstledighet och söker tilltvinga
sig sådan under makalöst trassel och obehag.»--»Då det rörer
dessa omförmälda enskilda verksamhetsyttringar är han uppenbarligen
mycket energisk, men i fråga om hans egentliga verksamhet: undervisningen
och tillsynen öfver barnen i Gunnarsnäs folkskola råder hos
honom en oerhörd försumlighet och lättja. Såväl i fråga om hans förmåga
att i skolan upprätthålla ordning och att i öfrigt leda ungdomens
uppfostran som om hans nit har skolrådet måst gifva honom lägsta
betyg.» Derjemte lade skolrådet Bergman till last, att han mestadels
försummat att bevista föreskrifna sammanträden mellan skolråd och
lärare, äfvensom att han under sin tjenstledighet plägade underlåta att
för skolrådet uppgifva sin vistelseort.
Till styrkande deraf, att Bergman under tiden närmast före med
-
12
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
delande af skolrådets beslut om lians afsättning skulle hafva fortfarande
visat försumlighet i tjensten, har skolrådet i all synnerhet hänvisat på
vissa omständigheter, som stått i sammanhang med ett af Bergman hos
domkapitlet anhängiggjordt besvärsmål i fråga om tjenstledighet för
Bergman. I detta mål inhemtas af handlingarna hufvudsakligen, att
sedan Bergman uti en till skolrådet ingifven skrifvelse g£ den 21 juni
1899 i uppgifvet ändamål att ytterligare förkofra sig i de stycken, som
hörde till hans kall såsom folkskolelärare, anhållit att tid måtte honom
beredas att genomgå 1899 års sommarkurser i Upsala den 12—26
augusti, antingen så, att höstterminens början, i likhet med hvad som
för samma ändamål egt rum i andra skolor, hvilkas lärare ämnade
besöka kurserna, framflyttades till den 31 augusti, eller ock så, att
Bergman för tiden från och med den 10 till och med den 31 augusti
måtte få uppehålla skolan genom vikarie, skolrådet enligt beslut den 18 juli
1899 utan anförande af några skäl lemnat Bergmans skrifvelse utan
afseende; att, efter det Bergman uti en den 2 augusti samma år i Malmberget
dagtecknad skrifvelse hos skolrådet begärt att på grund af sjukdom
undfå tjenstledighet under höstterminen 1899 eller, om denna
begäran ej skulle beviljas, till slutet af augusti samma år, till stöd för
hvilken ansökning åberopats vederbörligt läkarebetyg, skolrådet genom
beslut den 13 berörde augusti beviljat Bergman tjenstledighet allenast
under åtta dagar från och med den 15 samma månad, under hvilken
tid undervisningen i skolan till följd häraf instäldes; samt att Bergman
under påföljde september månad hos domkapitlet besvärat sig öfver
berörda af skolrådet den 18 juli och den 13 augusti 1899 meddelade
beslut, under yrkande att besluten måtte till all kraft och verkan upphäfvas,
hvarefter skolrådet i afgifven förklaring anfört, bland annat,
att Bergman, sedan genom skolrådets beslut den 18 juli 1899 tjenstledighet
blifvit honom förvägrad, »funnit på en utväg att tilltvinga
sig» sådan ledighet och i sådant afseende anskaffat omförmälda läkarebetyg.
A sin sida har Bergman uti åtskilliga i målet ingifna skrifter
anfört, bland annat, följande. Han hade gjort allt hvad i hans förmåga
stått för att öka sin lärareskicklighet. Sålunda hade han under
år 1897 genomgått de vetenskapliga sommarkurserna i Upsala äfvensom
en auskulteringskurs i Göteborg, under år 1898 på uppdrag af
styrelsen för föreningen till det godas befrämjande skött dess skola
vid åkerbrukskolonien Lämneå och der anordnat pedagogisk slöjd äfvensom
deltagit i det tolfte allmänna svenska folkskoleläraremötet i Norr
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
13
köping samt under år 1899 besökt flere skolmöten, deribland Karlstads
stifts sjette allmänna folkskoleläraremöte i Åmål, hvari han på bestyrelsens
anmodan äfven aktivt deltagit. Att hvad han sålunda gjort till sin
förkofran äfven burit dermed afsedd frukt för skolan, framginge deraf,
att skolrådet, som i tjenstgöringsbetyg den 21 september 1897 tilldelat
Bergman för skicklighet och nit vitsordet »försvarlig», den 26 april 1898
gifvit honom för ådagalagd undervisningsskicklighet det högre betyget
»godkänd». Beträffande nit och förmåga att i skolan upprätthålla ordning
hade Bergman gjort mera än han förmått, enär han genom öfveransträngning
i skolan ådragit sig sjukdom. Han hade ej underlåtit
att genom bestraffning beifra af skolbarnen begångna förseelser. Möjligen
förefintliga brister i afseende å undervisningen i skolan berodde för öfrigt,
förutom af Bergmans sjuklighet, väsentligen på skollokalens dåliga beskaffenhet
och saknaden af erforderlig skolmateriel; hvarjemte skolrådet
underlåtit att, på sätt vederbort, meddela föreskrifter rörande undervisningen.
Lagstadgade sammanträden mellan skolråd och lärare hade
under Bergmans tjenstetid icke hållits i församlingen mera än en enda
gång. Det vore slutligen icke Bergmans fel, om skolrådet hyste tvekan,
om hvart meddelanden till Bergman under hans tjenstledighet borde
adresseras, enär han tillkännagifvit att bref alltid kunde träffa honom
under hans vanliga adress.
Till bevis om sin skicklighet såsom lärare har Bergman, hvilken
sedan den 1 juli 1883 tjenstgjort såsom ordinarie folkskolelärare vid
den fasta folkskolan i Gunnårsnäs skoldistrikt, åberopat i bestyrkta afskrifter
en stor mängd tjenstgöringsbetyg, afseende tiden 1873—1896, bevis
om genomgångna lärokurser tiden 1875—1897 samt intyg af föräldrar
och lärare till Bergmans förutvarande elever angående dessas skolgång
och kunskaper in. m. Bland dessa handlingar må här intagas
följande:
»Herr Gustaf Bergman erhöll under det undertecknad var ordförande
i Gunnarsnäs församlings skolråd inom Elfsborgs län såsom
ordinarie lärarbefattningen vid dess fasta folkskola, en befattning, som
han skötte med pligttrohet och mycken skicklighet. Sedan om ett år
annan man intog ordförandeplatsen i dervarande skolråd, förblef jagdock
under sex år till den 1 maj nästlidet år, tjenstgörande prest inom
samma pastorat och lärde under tiden närmare känna herr Bergman
såsom en ovanligt kunskapsrik skollärare med synnerlig arbetsförmåga
och en särskildt för barnuppfostran nitälskande man. Att han såväl
eger anlag för som besitter förmåga att förestå en uppfostringsanstalt,
derom är jag på grund af denna min om honom vunna kännedom
14
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4
fullt öfvertygad ocli kan samvetsgrant vitsorda, så mycket mer som
han är nykter och jemväl i öfrigt förer en exemplarisk vandel.
Vermskog (Vermlands län) den 25 febr. 1891.
W. Kihlgren,
Komminister och skolrådsordförande.»
»Då herr folkskolläraren Gustaf Bergman begärt, att jag skulle
meddela honom förklaring till de i ofvanstående betyg af den 25 febr.
1891 gifna vitsorden i enlighet med de af statsrådets och chefens för
Kongl. Eckl. dep. i skrifvelse till domkapitlen af den 7 mars 1895
påbjudna, får jag härmed förklara, att de omdömen, jag i ofvannämnda
betyg gifvit honom, kunna likställas med berömlig för undervisningsskicklighet
och nit samt för uppförande mycket godt.
Östmark i Vermlands län d. 18/io 1897.
W■ Kihlgren
Kyrkoherde.»
»Folkskolläraren i Gunnarsnäs församling af Örs pastorat, herr
Gust. Bergman, har begärt mitt omdöme öfver sin tjenstgöring under
den tid, som jag i egenskap af vice pastor i Ör varit ordförande i
nämnda församlings skolråd (Vb 95—-14/n 96).
Med anledning häraf intygas, att herr Gust. Bergman, som genom
deltagande i föreläsningskurser o. s. v. visat sig angelägen om att fördjupa
och utvidga sina kunskaper, med mycken skicklighet och kraft
skött undervisningen att döma efter de tillfällen, som jag åhört densamma,
samt att han iakttagit ett mycket stadgadt uppförande.
Såsom ett bevis på förtroende för herr Bergmans stora pedagogiska
insigt och förmåga må der jemte anföras, att under min tjenstgöringstid
såsom ordförande i Gunnarsnäs skolråd, tvenne elever från eu privatskola
begärde och erhöllo tillåtelse att under herr Bergmans tillsyn
och ledning praktisera i hans skola för inträde i seminarium, der den
ene intogs i tredje klassen.
Eda, Vermlands län, den 15 juli 1897 (nittiosju).
Johan Nyrin
Pastorsadj. i Eda.»
»Undertecknad, som dels åhört herr G. Bergmans undervisning i
modersmålet i Gunnarsnäs folkskola och dels tagit i betraktande barnens
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
15
rättskrifningsböcker, får härmed intyga, att eleverna med afseende på
kunskaper och utveckling befinna sig i full jemnhöjd med eleverna
i andra skolor, som arbeta under likartade förhållanden, och som
jag varit i tillfälle att pröfva, både såsom lärare och t. f. examensvittne.
Att barnen i Gfunnarsnäs folkskola hade göda kunskaper öfverraskade
mig icke, då herr Bergman och jag undervisat i samma skola
och jag dervid fann, att de barn jag mottog från hans klass, hade en
synnerligen god underbyggnad. Af förekommen anledning anser jag
mig böra nämna, att herr Bergman var långt ifrån frikostig, då det
gälde att sätta betyg.
Uddevalla den 3 juli 1897.
P. Larsson,
Folkskollärare.
Att herr P. Larsson är en person med erfarenhet och godt omdöme
i frågor, som röra folkskolan och dess undervisning, får jag
härmed på begäran intyga.
Uddevalla den 31 juli 1897.
G. Leidesdorf,
F olkskoleinspektör.»
Äfven har Bergman åberopat ett vederbörligen bestyrkt, så lydande
''»Utdrag. Till skolrådet i Gunnarsnäs!
9. Till sist vill jag uttala min stora ledsnad öfver det spända
förhållande, som äger rum mellan skolrådet och folkskolläraren, enär
detta verkar skadligt på hela skolväsendet. Pastor, som är skolrådets
ordförande, och läraren böra ömsesidigt understödja hvarandra, ty de
hafva ett och samma mål. Läraren, som står församlingsborna nära,
bör understödja presten i hans arbete och presten å sin sida bör knyta
den flitige och nitiske läraren vid sig och vara mån om att aflägsna
allt, som är egnadt att störa det ömsesidiga förtroendet. Då de ha så
mycken nytta af hvarandra, hvarföre skola de stå i ett fiendtligt förhållande
till hvarandra? — Må derföre allt, som söndrar, aflägsnas och
båda lefva i godt förhållande till hvarandra till skolans bästa! Detta
är min innerliga önskan och jag är viss om att skolväsendet i Gunnarsnäs
skulle vinna betydligt härpå.
Torp och Ellenö den 8 mars 1897.
Aug. Ekelund,
F olkskoleinspektör.»
16
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
Uti två särskilda i målet afgifna utlåtanden har, beträffande Bergmans
skicklighet och nit i tjensten, nuvarande folkskoleinspektör i
distriktet icke anfört annat, än att enär han den 9 juli 1897, då skolrådet
tilldelade Bergman ifrågavarande varning, icke varit folkskoleinspektör,
han icke kunnat anställa någon jemförelse mellan Bergmans
sätt att sköta skolan före och efter nämnda dag, hvarjemte folkskoleinspektören
förklarat, att Bergman nog hade förmåga att, när han så
funne för godt och lämpligt, ådagalägga ett hyfsadt uppförande samt
visa bemödande att väl förrätta sin tjenst.
Det andra skäl, som af skolrådet åberopades till grund för den
Bergman tilldelade varningen, bestod deri, att han skulle hafva visat
vanvördnad och otillbörligt uppförande mot förman. I detta afseende
har skolrådet i målet framför allt betonat, att Bergman medelst processer
hos åtskilliga myndigheter skulle hafva trakasserat skolrådet
eller dess ledamöter samt dervid uti ingifna skrifter yttrat sig otillbörligt,
hvarjemte skolrådet påstått, att Bergman dels mot skolrådet och
särskildt mot dess vice ordförande uttalat hotelser och uppfört sig
ohöfviskt dels ock vid flere tillfällen stört den allmänna gudstjensten i
Gfunnarsnäs kyrka.
Förutom ofvan omförmälda genom besvär hos domkapitlet i Karlstad
anliängiggjorda mål beträffande tjenstledighet för Bergman under
sommaren 1899, hafva, såvidt af handlingarna i förevarande mål framgår,
de rättegångar, som Bergman fullföljt eller anstält mot skolrådet
eller dess ledamöter under tiden efter det Kongl. Maj:t faststälde den
honom tilldelade varningen och intill dess skolrådets beslut att skilja
honom från tjensten blef af Kongl. Maj:t faststäldt, varit följande. '' I
december 1898 hade Bergman instämt skolrådets vice ordförande och
förutvarande ordförande till Nordals häradsrätt med yrkande om laga
ansvar å dem för missfirmelse; i detta mål blef, enligt hvad skolrådet
uppgifvit, den sistnämnde af Bergmans motparter genom häradsrättens
utslag ådömd edgång, hvilket beslut dock sedermera af vederbörande hofrätt
undanröjdes. Samtidigt hade Bergmans nämnda motparter vid häradsrätten
fört ansvarstalan mot honom för missfirmelse, hvilken rättegång den
28 februari 1900 af häradsrätten afgjordes på det sätt, att Bergman blef från
ansvar frikänd. I december 1898 anförde Bergman hos Kongl. Maj:t
underdåniga besvär öfver domkapitlets i Karlstad utslag i fråga om ofvanberörda
af skolrådet den 26 april 1898 för honom utfärdade tjenstgöringsbefyg'')
och i september 1899 fullföljde Bergman hos kammarkollegium
talan emot ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
17
län den 19 maj 1899 meddeladt beslut i fråga om Bergmans löneförmåner
såsom folkskolelärare i Gunnarsnäs församling. Härjemte tiar
skolrådet gent emot Bergman åberopat, att han i november 1898 hos
Kong! Maj:ts befallningshafvande yrkat utbekommande af ersättning
för ett af honom förskotteradt belopp jemte ersättning för lagsökningskostnad,
samt att han, efter det skolrådet meddelat beslut om hans
afsättning, dels i oktober 1899 hos kyrkostämman i Gunnarsnäs församling
framstäf yrkanden om utbekommande af vissa aflöningsförmåner,
dels, sedan rådstufvurätten i Karlstad, hvarest han under år 1900 mot
skolrådet anhängiggjort rättegång, delvis ogillat hans derunder framstälda
påståenden, hos Svea hofrätt öfverklagat rådstufvurättens utslag och
dervid mot skolrådet användt äreröriga tillmälen, dels i slutet af år
1900 instämt ledamöter af skolrådet till Stockholms rådstufvurätt, dels
ock i januari 1901 hos domkapitlet i Karlstad öfverklagat ett af skolrådet
i december 1900 fattadt beslut i fråga om tjenstgöringsbetyg
för Bergman.
Icke heller i afseende å Bergmans uppförande gent emot skolrådet
och dess ledamöter har nuvarande folkskoleinspektören i målet sig
uttalat, hvaremot domkapitlet uti sitt till Kongl. Maj :t, afgifna utlåtande
härom anfört, att Bergman, enligt hvad handlingarna såväl i denna sak
som i åtskilliga andra hans besvärsmål gåfve vid handen, ådagalagt ett
sådant uppförande gent emot skolrådet och dess ordförande, att han ej
borde såsom lärare längre bibehållas.
Bergman har deremot dels, i fråga om de af honom anstälda rättegångarna,
förnekat, att han på grund af anförda klagomål öfver lidna
oförrätter kunde anses hafva brustit i skyldig aktning mot skolrådet,
och dels i öfrigt bestridt hvad honom af skolrådet lagts till last samt
härom anfört, bland annat, följande: »Allt hvad skolrådet anför såsom
bevis för att den varning, som skulle hafva gifvits mig, befunnits fruktlös,
är nyheter, som jag aldrig förr hört. Skulle de hafva någon motsvarighet
i verkligheten, borde jag väl enl. 32 § af folkskolestadgan
fått veta af dem på något sätt förut. En del synes bero på missuppfattning,
som väl kunnat rättas, om skolrådet eller någon dess ledamot
nedlåtit sig att derom meddela sig med mig, en del är ock af den
beskaffenhet att, om skolrådet gifvit sin önskan tillkänna, skulle den
af mig gerna uppfylla, det mesta saknar all grund.»
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sarnl. 4 Häft.
3
18
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
Af den här ofvan lemnade redogörelsen för ifrågavarande mål
framgår, enligt utskottets åsigt, att vissa för dess afgörande synnerligen
vigtiga omständigheter icke blifvit tillbörligen utredda. För att en
folkskolelärare med fast anställning skall kunna af vederbörande skolråd
skiljas från sin tjenst, fordras, enligt åberopade paragraf i gällande
stadga angående folkundervisniugen i riket, föregången, i skolrådets
protokoll intagen, men fruktlös befunnen varning. Detta stadgandes
syfte synes uppenbarligen vara den, att en bestraffningsåtgärd af
så ingripande art som afsättning från innehafvande befattning samt
skiljande från dermed förenad lön och pensionsrätt icke får mot en vid
folkskola anstäld lärare vidtagas, förrän, sedan varningen vunnit
laga kraft, genom förebragta omständigheter blifvit utredt, att folkskoleläraren
derefter visat sig framhärda i de förseelser, för hvilka han blifvit
varnad.
Den varning, hvilken den 9 juli 1897 tilldelades folkskoleläraren
Bergman, afsåg dels oskicklighet och försumlighet i tjenstens förrättande,
dels ock vanvördigt och otillbörligt uppförande mot förman. Utskottet
håller före, att genom skolrådets framställning ingalunda blifvit mot
Bergmans bestridande ådagalagdt, att han efter erhållen varning och
intill den 11 september 1899, då skolrådets beslut om hans afsättning
meddelades, gjort sig skyldig till enahanda förseelser. Hvad först
och främst angår den af skolrådet mot Bergman gjorda tillvitelsen
för oskicklighet i tjensten, synes skolrådet, så vidt handlingarna i
målet utvisa, stå ensamt i sin uppfattning om Bergmans oduglighet i
detta hänseende, under det att Bergman angående sin förmåga att
undervisa kunnat åberopa ett stort antal för honom fördelaktiga vitsord.
Bland dem märkes särskildt det af skolrådets förutvarande
ordförande, pastorsadjunkten Johan Nyrin den 15 juli 1897 afgifna
intyget, hvilket afser tiden kort före den, då Bergman af skolrådet
varnades, och genom hvilket beviskraften af det utaf skolrådet den
21 september 1897 för honom utfärdade tjenstgöringsbetyget måste
anses vara åtminstone i högst väsentlig mån förringad.
Uti den i målet särdeles vigtiga frågan om Bergmans skicklighet
såsom lärare hafva hvarken vederbörande folkskoleinspektör eller domkapitlet
uttalat sig. I sammanhang härmed får utskottet erinra derom,
att, enligt gällande instruktion för folkskoleinspektörer den 9 december
1898, punkten 3, det åligger folkskoleinspektör, bland annat, att vid
besöken i skolorna taga noggrann kännedom om anordningen af skolan
och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården om barnens seder,
sundhetsförhållanden och allt, som i öfrigt angår skolväsendet.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
19
Beträffande vidare den försumlighet i tjensten, som af skolrådet
lagts Bergman till last, tyckes denna, enligt skolrådets mening, hafva
bestått dels i bristande nit vid upprätthållande af ordning och skick
inom skolan dels ock deri, att Bergman under sommaren 1899, efter
det en af honom hos skolrådet gjord anhållan om tjenstledighet lemnats
utan afseende, under vistelse i en aflägsen del af landet ånyo framstält
begäran härom samt, då ej heller denna förnyade begäran vunnit skolrådets
fullständiga bifall, hos vederbörande domkapitel öfver klagat dessa
båda skolrådsbeslut. I förstberörda hänseende har skolrådet ej gittat
mot Bergmans bestridande förebringa någon bevisning; och genom sitt
sökande af tjenstledighet, förra gången för att komma i tillfälle att deltaga
i studiekurser och den senare för helsans vårdande, lärer Bergman
näppeligen kunna anses hafva gjort sig skyldig till försumlighet i
tjensten.
Den omständigheten, att Bergman hos olika myndigheter i flere
afseenden anfört klagomål emot skolrådet samt instämt dess ledamöter
inför domstol, kan icke heller i och för sig innefatta bevisning derom,
att han gjort sig skyldig till »vanvördigt och otillbörligt uppförande
mot förman», då han icke kan sägas hafva utan skäl anstalt rättegång.
I fråga härom förtjenar nämnas, att, enligt hvad utskottet inhemtat, en
af de utaf Bergman anstälda rättegångarna, nemligen berörda hos rådstufvurätten
i Karlstad anhängiggjorda mål, hvaruti han å åtta skolrådets
ledamöter yrkat ansvar på grund af smädliga yttranden mot
honom uti åtskilliga till domkapitlet öfverlemnade handlingar, deribland
äfven skolrådets i nu förevarande mål till domkapitlet ingifna förklaring,
af rådstufvurätten afgjorts genom utslag den 12 november 1900, dervid,
bland annat, bötesstraff ådömts två af Bergmans motparter för ärekränkning
mot denne, samt numera blifvit af Svea hofrätt, hvarest
Bergman öfverklagat rådstufvurättens utslag, genom utslag den 31 december
1901, hvilket emellertid blifvit af parterna å ömse sidor hos
Kong!. Maj:t öfverklagadt, afdömdt på det sätt, att samtliga Bergmans
motparter blifvit, jemlikt 16 kapitlet 9 § strafflagen, jemförd med 4 kapitlet
3 § samma lag, fälde till bötesstraff, de två af rådstufvurätten bötfälde
till betydligt höjda belopp, för ärekränkning mot Bergman äfvensom
förpligtade att ersätta honom hans kostnader å målet vid rådstufvurätten.
Af det föregående synes det utskottet vara uppenbart, att den
utredning, som i förevarande mål blifvit åvägabragt, icke kan anses hafva
varit tillfyllest. Genom målets återförvisande till domkapitlet för införskaffande
från vederbörande folkskoleinspektör af fullständiga upp
-
20
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
gifter och tydliga uttalanden eller på annat sätt hade säkerligen kunnat
vinnas större visshet, särskildt beträffande Bergmans skicklighet och förhållande
i tjensten. Då så emellertid ej skett, utan målet i befintligt
skick föredragits och afgjorts derhän, att en tjensteman, så vidt
utskottet kunnat finna utan giltiga skål, ådömts ett straff af synnerligen
allvarlig betydelse så väl för hans ekonomiska välfärd som för
hans medborgerliga anseende, har utskottet funnit detta förhållande
vittna om bristande skicklighet hos tillförordnade departementschefen
vid embetets utöfning; hvilket utskottet härigenom ansett sig böra för
Riksdagen tillkännagifva.
Stockholm den 18 april 1902.
På utskottets vägnar:
PIUGO BLOMBERG.
Reservationer:
I) beträffande utskottets behandling af den utaf hen Hedin gjorda
anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet och
chefen för finansdepartementet:
af herr friherre Barnekow, som anfört:
Då anledningen till den mot statsrådet och chefen för finansdepartementet
af herr Hedin gjorda anmärkningen i utskottets
betänkande delvis återgifvits, anser jag, om Riksdagen i enlighet med
andra stycket i regeringsformens 107 § skall kunna afgöra frågan, att
utskottet bort anföra de motiv, hvarför anmärkningen ej till någon
utskottets åtgärd föranledt;
af herr Dahn, som instämt med herr friherre Barnekow;
af herr Johnsson, hvilken ansett, att utskottet bort utförligare
återgifva innehållet af herr Hedins berörda anmälan, äfvensom anföra
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
21
skäl för sin mening, att den deri innehållna anmärkning mot statsrådet
och chefen för finansdepartementet icke kunnat föranleda någon utskottets
åtgärd; och
af herr Waldenström;
II) vid punkten l:o af utskottets memorial:
af herr friherre Barnekoiv, som yttrat:
Då jag ej kunnat biträda utskottets beslut att jemlikt 107 §
regeringsformen hos Riksdagen anmäla statsrådet och chefen för civildepartementet,
får jag som skäl härför anföra följande.
Uti den af utskottet åberopade Riksdagens skrifvelse säges bland
annat, att Riksdagen hyser tvifvel, huruvida det ur ekonomisk synpunkt
är tillrådligt vidtaga kostsamma åtgärder för uppdrifvande af hastigheten
å jenvägarne. På grund af detta yttrande anmodade civilministern
jernvägsstyrelsen att inkomma med uppgift om den hastighet,
hvarmed snälltågen å berörda handel framföras, äfvensom yttrande,
huruvida någon minskning syntes böra ega rum i hastigheten.
Af jernvägsstyrelsens svarsskrift till statsrådet framgår:
att någon hastighetsökning för snälltågen å nämnda handel, sedan
densamma blifvit statsbana, icke kunde påvisas;
att äfven med den nuvarande hastigheten godstrafiken fordrade
ett utbyte af räler;
att skenorna å denna handel, som trafikeras af mycket tunga tåg,
äro lättare än å någon annan handel å statens jernvägar och att rälsutbytet,
oaktadt skenorna ej äro uppslitna, påkallas deraf, att de från
trafiksäkerhetens synpunkt äro för lätta;
att någon nedsättning i hastigheten ej kan så lätt af jernvägsstyrelsen
vidtagas, då trafiken afser förbindelsen med tvenne andra
länder, hvaraf torde följa, att tidtabellens uppgörande är beroende äfven
af deras tider;
att en stor prisnedsättning å räler inträffat, så att arbetet nu kan
utföras för 491,000 kronor; men då frågan förelädes Riksdagen, var
kostnaden upptagen till 651,750 kronor, och slutligen framhåller jernvägsstyrelsen
med mycken bestämdhet nödvändigheten af, att rälsutbytet
verkställes genast och ej blir uppskjutet, samt anhåller, att
medlen för arbetets utförande må få tagas af jernvägens trafikmedel.
Sannolikt har det varit på grund af dessa senare och mycket
22
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
utförligare meddelade upplysningar af jernvägsstyrelsen, som statsrådet
ansett sig kunna, utan att derför brista i hänsyn till Riksdagens skrifvelse,
tillstyrka jern vägsst yreisens begäran. Riksdagens skrifvelse medger
nemligen, att, om det å någon bansträcka finnes oundgängligen nödvändigt
att förstärka öfverbyggnaden, så får det verkställas och kostnaden
derför bestridas af jern vägens trafikmedel. Af jern vägsstyrelsens
skrifvelse framgår, att styrelsen ansett bandelen Arlöf—Engelholm just
vara en sådan bansträcka, der det funnits oundgängligen nödvändigt
för trafiksäkerhetens skull att förstärka öfverbyggnaden genom utbyte
af räler, och har statsrådet, som synes hysa samma uppfattning, följaktligen
ej ansett behöfligt framlägga frågan för Riksdagen till ny
behandling.
Om jag således ej kan dela utskottets mening, att chefens för
civildepartementet åtgörande i omförmälda ärende synes vittna om
brist på hänsyn till Riksdagens mening och vilja, så kan jag ännu
mindre dela utskottes åsigt deruti, att statsrådet skulle vid denna frågas
behandling visat brist på skicklighet och derför böra anmälas för Riksdagen
i enlighet med 107 § regeringsformen. Jag finner tvärtom, att
statsrådet och chefen för civildepartementet härvidlag visat prof på
såväl nit som skicklighet, då han för trafikanternas säkerhets skull vidtagit
denna åtgärd;
af herr Dalin, hvilken anfört:
Då Riksdagens skrifvelse af den 26 mars 1901 om att en eller
annan bansträcka, som oundgängligen behöfde förstärkt öfverbyggnad
genom rälsutbyte — hvilket finge bestridas af trafikmedel — enligt
min mening otvetydigt gäller statens jernvägar i deras helhet, och då
jernvägsstyrelsen förklarat bansträckan Arlöf—Engelholm framför allt
vara i behof af en sådan förstärkning, så anser jag, att någon anmälan
till Riksdagen om detta ärende ej bort ske;
af herr Darin, som anfört:
Det synes mig alldeles uppenbart, att lydelsen af Riksdagens
skrifvelse den 26 mars 1901, hvilken finnes i sin helhet återgifven på
sidd. 4—5 af utskottets föreliggande memorial, sammanstäld med chefens
för civildepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 11 januari
samma år beträffande förstärkning af öfverbyggnaden på åtskilliga statsbanedelar,
ingalunda berättigar till den uppfattningen, att, då Riksdagen
vägrade sitt bifall till framställningen om extra anslag för förstärkning
af öfverbyggnaden på bansträckan Arlöf—Engelholm, denna
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
23
förstärkning vore att anse såsom »ett arbete, som Riksdagen tydligen
förklarat kunna och böra anstå» (sid. 7). Tvärtom synes den åtgärd,
som chefen för civildepartementet den 26 april samma år tillstyrkt,
sedan den af jern vägsstyrelsen verkstälda utredning, för hvilken redogöres
på sidd. 5—7] af memorialet, tydligen ådagalagt den oundgängliga
nödvändigheten samt, med hänsyn till inträffadt betydande prisfall
på räler, äfven lämpligheten af ifrågavarande arbetes snara utförande
för ökande af den nämnda bansträckans trafik,förmåga, vittna om all
skyldig »hänsyn till Riksdagens mening och vilja», sådana dessa finnas
uttalade i dess berörda skrifvelse. Med denna uppfattning af ärendets
innebörd har jag tydligtvis varit förhindrad att biträda utskottets beslut
i denna del;
af herrar Boethius och Liljeholm, hvilka äfven ansett den i punkten
l:o) omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort
föranleda utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen;
III) vid punkten 2:o af utskottets memorial :j
af herrar Blomberg, Moberg, Bodhe och Nyström, Carl, hvilka ansett
den under punkten 2:o) omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet,
att den bort föranleda utskottet att derom hos Riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen; och
af herr Trygger, med hvilken herrar friherre Älströmer, Beknip
friherre Wrangel von Brehmer och Falk instämt, och som yttrat:
För min del måste jag beklaga så väl den handläggning som
den utgång, frågan om afsättning af folkskoleläraren Gustaf Engelbrekt
Bergman hos Kongl. Maj:t erhållit, men jag kan ej finna, att hvad
med afseende derå kan mot tillförordnande departementschefen anmärkas
är af beskaffenhet att böra föranleda en anmälan enligt § 107 regeringsformen;
samt
IV) a) af herr Waldenström, som anfört:
(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 27 september 1901, 29:o)
I ärende angående tillämpningen af de för arméns särskilda truppförband
gällande stater har chefen för landtförsvarsdepartementet i
underdånighet hemstält bland annat, »att de vid hvarje icke garnisoneradt
truppförband till musikens underhåll anslagna tillgångarna, vare sig
aflöningsmedel eller andra, må, der sådant befinnes lämpligt, ingå till
24
KonstitutionsutsJcottets Memorial N:o 4.
musikkassan att af truppförvaltningen fritt disponeras till musikpersonalens
aflöning, underhåll och beklädnad samt andra nödiga utgifter för
musiken; dock med iakttagande af de i staterna för hvarje särskildt truppförband
gifna föreskrifter angående musikpersonalens antal;
att följaktligen skola i fråga om de aflöningsförmåner, som sålunda
till musikpersonalen utgå ur musikkassan, gälla särskildt afslutade
kontrakt, hvaremot, derest vederbörande chef finner lämpligt att, på
sätt i allmänhet är om underofficerares och manskaps antagande föreskrifvet,
besätta viss i stat uppförd musikunderofficersbeställning eller
visst musiknummer och sålunda undantaga de dertill anslagna aflöningsmedlen
från musikkassan, skall å dessa aflöningsmedel tillämpas hvad
i aflöningsreglementet är stadgadt i fråga om motsvarande aflöningsförmåner
till likstäld personal.»
Detta blef ock Kongl. Maj:ts beslut.
Genom Kongl. Maj:ts beslut den 31 december 1901 utsträcktes
samma bestämmelser att »ega tillämplighet jemväl å aflöning åt dylik
personal, tillhörande truppförband vid garnisonerade armén», hvarförutom
föreskrefs, »att vid antagande af musikpersonal af manskapsklass
skall i aflöningskontraktet intagas bestämmelse om skyldighet för den
antagne att årligen af sina lönemedel verkställa insättning i sparbank
till belopp, som af regementschefen bestämmes med ledning af hvad i
54 § aflöningsreglementet finnes föreskrifvet, skolande i afseende å
utfående eller förlust m. m. af de insatta medlen gälla de i §§ 55—57
af nämda reglemente gifna stadganden».
Sedan Riksdagen alltså på Kongl. Maj:ts förslag i sammanhang
med den nya arméorganisationen i nya specificerade stater bestämt
löner åt viss musikpersonal, har Kongl. Maj:t utan vidare bestämt, att
dessa löner icke skola utgå till på stat anstälda personer utan ingå
till den s. k. musikkassan, om hvilken Riksdagens beslut och skrifvelse
ingenting vet, och det icke för att genom musikkassan utbetalas i
enlighet med den af Riksdagen faststälda staten, utan för att af truppförvaltningen
fritt disponeras ej blott till personalens aflöning, utan
äfven till andra nödiga utgifter för musikens ändamål. Den enda af
de i staterna för hvarje truppförband gifna föreskrifter, som truppförvaltningen
behöfver känna sig bunden af, är föreskriften om personalens
antal. Och dock var det aflöningsförmåner na, som utgjorde
hufvudsaken i nämnda stater.
Hvad musikpersonalens aflöning angår, bestämmer Kongl. Maj:t,
att den skall utgå icke efter Riksdagens beslut, utan efter kontrakt,
som truppförvaltningen med stöd af sin fria dispositionsrätt öfver musikkassan
uppgör med personalen. Dock skall vederbörande chef, »om
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
25
han så finner lämpligt», kunna »besätta viss i stat uppförd musikunderofficersbeställning
eller visst musiknummer» samt i sådant fall
låta den i staten för sådan befattnings innehafvare af Riksdagen bestämda
aflöning till honom utgå i stället för att indraga den till musikkassan.
Men icke allenast det. Kongl. Maj:t gör äfven regementschefen
till förmyndare öfver musikpersonal af manskapsklassen, då honom
tillägges befogenhet att bestämma, huru stor del af sin aflöning den
antagne skall årligen insätta i sparbank, beroende det på aflöningsreglementet,
om mannen till sist skall få ut eller förlora hvad han sålunda
insatt.
Men efter detta kommer Kongl. Maj:t och föreslår i proposition
n:o 35, till innevarande Riksdag, att musikunderofficer, som, oberoende
af de i stat för viss beställning anslagna aflöningsförmåner, blifvit
genom kontrakt anstäld, skall i pensionshänseende anses, såsom vore
han på stat anstäld.
Hvad här relaterade Kongl. Maj:ts beslut den 27 september och
31 december 1901 innehåller har synts mig så långt öfverskrida Kongl.
Maj:ts befogenhet, att jag ansett, att det bort enligt § 107 regeringsformen
för Riksdagen til 1 kännagifvas;
af herrar Johnsson, Andersson och Wavrinshy, hvilka förenat sig
i denna herr Waldenströms reservation;
af herr Bann, som i hufvudsak instämt i samma reservation;
b) af herr Johnsson, hvilken yttrat:
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 7 juni 1901, 20:o).
Filosofie doktor E. Österberg, adjunkt vid Nya elementarskolan i
Stockholm och under läsåren 1899—1901 vikarierande lektor derstädes
samt tillika under samma tid hufvudlärare i engelska och tyska språken,
hade år 1900 vid höstterminens början den grundläggande undervisningen
i engelska om hand i skolans 4:de klass. Han hade dervid att följa
den af kongl. direktionen öfver Nya elementarskolan år 1892 fastställa
läroboken, Calwagens elementar- och läsebok, hvilket han också gjorde.
Men med anledning deraf, att han läste några få sammanhängande
stycken, som likaledes hörde till höstterminens kurs, innan han strängt
följde bokens ordningsföljd, och deraf, att han tillika, i stället för att
Bih. till Biksd. Prof. 1902. 3 Sami. 4 Häft. 4
26
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
använda den föråldrade uttalsbeteckningen i Calwagens lärobok, åskådliggjorde
de engelska ljuden med mera moderna tecken, som numera
allmänt användas i nyare läroböcker och som ett stort antal fackmän
vid Stockholms allmänna läroverk förklarat med fördel kunna användas
vid sidan af hvilken lärobok som helst — hvarvid de särskilt omnämnt
Calwagens elementarbok — anmälde Nya elementarskolans rektor den
30 oktober 1900 doktor Österbergs förfaringssätt för direktionen. Samma
dag och utan att infordra doktor Österbergs förklaring, beslöt direktionen,
— bland hvars vid tillfället närvarande och i beslutet deltagande medlemmar
befann sig f. d. lektor Cahvagen, författare af den lärobok, som
skolans rektor förklarat skulle komma att undanträngas, om doktor
Österbergs tillvägagående lemnades opåtaldt —
att tilldela doktor Österberg en skarp tillrättavisning och
att förständiga honom att genast frångå den metod för undervisningen,
som han med framgång användt.
Den 30 november 1900 anförde doktor Österberg underdåniga
besvär hos Kongl. Maj:t, hvilka i särskild skrift af den 14 december
närmare utvecklades,
dels med afseende på det orimliga deri, att en lärare skulle förmenas
rättighet att vid sin undervisning afvika från läroboken i sådana
punkter, i hvilka denna är uppenbart föråldrad,
dels emedan f. d. lektor Calwagen, ehuru jäfvig, deltog i direktionens
ofvan nämnda beslut, tillika såsom direktionens enda sakkunnige
rådgifvare,
dels emedan direktionen fattade sitt beslut utan att gifva doktor
Österberg tillfälle till förklaring.
Den 7 juni 1901 resolverade Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t icke
fann skäl att vid de underdåniga besvären fästa afseende.
Då det åligger statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
'' att tillse och öfvervaka, att undervisningen vid statens läroverk
icke förkrympes genom trångsynta och formalistiska föreskrifter,
hvilka tydligen strida mot den allmänna skolstadgans anda och uppenbara
syfte och mot Nya elementarskolans särskilda ändamål såsom
profskola, och att kränkning icke eger rum af lärares rätt att likasom
hvarje annan medborgare dömas först efter ransakning och utaf ojäfviga
domare,
anser jag, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
brustit i sin pligt, och att skäl derför förefunnits för utskottet
att för Riksdagen härom göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
27
c) af herr Waldenström, som yttrat:
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 15 november 1901, 2:o).
I Järlåsa socken af erkestiftet valdes den 12 januari 1901 till
ledamot af kyrko- och skolrådet lägenhetsinnehafvaren A. J. Eriksson
med 1,356 röster, afgifna af 13 röstande, mot 658 röster, afgifna af
3(; röstande, (ifver detta val anförde kj^rkoherden Erik Fredlund, den
väljande kyrkostämmans ordförande, besvär. Dervid åberopade han
sig på § 23 i kongl. förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars
1862, der det heter: »Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar
samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit
kände män, som församlingen finner lämpligt utse».
Nu ansåg klaganden, att med nit der menades, »nit om kyrkan,
hennes intresse och ordning m. m». För ett sådant nit kunde Eriksson
icke »vara känd», då han vore ledamot i styrelsen för en inom socknen
förefintlig friförsamling. För gudsfruktan kunde lian icke heller vara
känd, då han på 14 års tid icke hade begått nattvarden i statskyrkan.
Domkapitlet i Upsala inlät sig icke på frågan om Erikssons gudsfruktan
men pröfvade lagligt att upphäfva det öfverklagade valet på
den grund, att Eriksson vore »ledamot i styrelsen för en förening, inom
hvilken, bland annat, den heliga nattvardens sakrament förvaltades i
uppenbar strid mot svenska kyrkans ordning», och att han »följaktligen
icke kunde vara känd för det nit, som gällande förordning om kyrkostämma,
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 i § 23, jemförd med
§ 22, hos kyrkorådsledamot förutsatte, till hvars åliggande hörde, bland
annat, vakande deröfver, att spridande af vilseförande läror måtte,
så vidt möjligt vore, förekommas samt kyrklig tvedrägt och söndringförhindras.
»
Öfver detta domkapitlets den 23 maj 1901 gifna utslag anförde
kaptenen O. Gripensvärd underdåniga besvär, i hvilka Järlåsa församlings
icke klagande medlemmar å kyrkostämman den 16 juli 1901
»med öfvervägande ja» instämde. Men genom utslag den 15 november
1901 förklarade sig Kongl. Maj:t icke vilja i öfverklagade utslaget göra
någon ändring.
Vid detta måls föredragning inför Konungen, voro dock meningarne
inom statsrådet mycket delade.
Efter citerande af §§ 22 och 23 i kongl. förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862 hemstälde föredragande departementschefen,
statsrådet Claeson,
28
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
att Kongl. Maj:t »ej måtte finna skäl att göra ändring i domkapitlets
utslag.»
Med ecklesiastikministern instämde statsråden Crusebjörn, Odelberg
och Palander.
Statsrådet Annerstedt, med hvilken herr statsministern förenade sig,
gjorde med stöd af § 22 i samma förordning den hemställan, att Kongl.
Magt måtte fastställa det slut, hvartill domkapitlet kommit.
Statsrådet Hammarskjöld deremot anförde: »Då enligt mitt för
menande
valbarhet till ledamot af kyrkoråd icke kan frånkännas man
annat än på grund af de i 24 § af kyrkostämmoförordningen omför
mälda förhållanden, anser jag domkapitlets öfverklagade utslag böra
upphäfvas och de derstädes anförda besvär ej förtjena afseende.»
I detta yttrande instämde statsrådet lierr von Krusenstjerna.
Statsrådet Husberg, med hvilken statsrådet grefve Wachtmeister
förenade sig, yttrade: »Enligt min uppfattning har det i fjerde punkten
af 23 § kyrkostämmoförordningen förekommande uttrycket »nit» en alltför
allmän och obestämd betydelse för att från samma uttryck skulle
kunna hemtas stöd för påståendet, att Eriksson icke uppfyller de i
samma lagrum uppstälda fordringar, och då jag ej heller finner valbarhet
kunna frånkännas honom på grund af innehållet i de uti 22 §
angående kyrkoråds uppgifter meddelade bestämmelser, anser jag domkapitlets
utslag böra upphäfvas och de hos domkapitlet anförda besvär
ogillas.»
Detta mål har inom vårt land väckt en mer än vanligt stor uppmärksamhet,
särskildt på den grund, att i en ofantlig mängd kyrkooch
skolråd såsom ledamöter sitta och i många år suttit personer, som
äro medlemmar i frikyrkliga föreningar och dessas styrelser. De hafva
blifvit dit insatta, emedan de respektive församlingarne »känt» dem såsom
gudfruktiga och om gudsfruktan och sedlighet nitiske män.
Det synes mig vara alldeles klart, att då i § 24 af förordningen
om kyrkostämma uttryckligen angifves, livilka omständigheter det är,
som hindra en person att vara ledamot af kyrkoråd, så kan ett val af
sådan ledamot icke lagligen upphäfvas, derest den valde enligt nämnda §
är valbar.
När det alltså i § 23 står, att »ledamöter i kyrkorådet äro församlingens
kyrkovärdar och så många i kyrkostämma valda, för gudsfruktan
och nit kände män, som församlingen finner lämpligt utse», så måste
det naturligtvis vara åt församlingens eget omdöme öfverlemnadt att afgöra,
huruvida den till val föreslagne kan sägas vara »känd för gudsfruktan
och nit»). Och har församlingen genom sjelfva valet öfver ho
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
29
nom fällt ett sådant omdöme, så lärer det väl vara en kränkning af
hennes lagliga rätt, om valet upphäfves, utan att någon af i § 24 omnämnda
disqvalifikationer kan visas ega tillämpning på den valda.
Men bemälde Eriksson har ej blott genom sjelfva valet fått det
vitsordet, att han är af församlingen »känd för gudsfruktan och nit»,
utan vid den underdåniga besvärsskrift, som ingafs till Kongl. Maj:t,
var äfven bifogadt ett så lydande intyg:
»Att enligt hvad kändt är, lägenhetsegaren Johan Eriksson i
Bryggarbo är en såväl för gudsfruktan och sällspordt nit i religiöst
afseende aktad, som äfven i öfriga afseenden af alla, som känna honom,
högt skattad person, intygas» etc.
Detta intyg var — utom af andra — undertecknadt af Järlåsa
församlings begge kyrkor år dar.
Den tillämpning af § 23 — ordet »nit» — som Upsala domkapitel
gjort och Kongl. Maj:t gillat, måste af flera skäl anses fullkomligt oberättigad.
§ 24 mom a., jemfördt med § 4, säger uttryckligeu, hvilka
religiösa skäl de äro, som göra en person obehörig att vara ledamot
af kyrkorådet, nemligen att han är »främmande religionsbekännare» eller
»anmält sig till ritbräde ur svenska kyrkan». Men ingendera delen var
här förhållandet. När det för öfrigt står »gudsfruktan och nit» — nit
utan vidare inskränkande bestämning — så lärer väl med »nit» menas
nit om gudsfruktan. Hvar och en för sådant nit känd, på kyrkostämma
i församlingen röstberättigad man måste derför ovedersägligen anses
valbar 1 ill ledamot i kyrkorådet, så vidt han för öfrigt fyller de vilkor,
som föreskrifvas i § 24, nemligen att han fyllt 25 år, råder öfver sig
och sitt gods o. s. v.
Att denna min uppfattning är rigtig, framgår ock, såsom mig
synes, utan möjlighet till motsägelse, deraf, att kyrkomötet år 1893
antog eu lag om kyrkotukt, deri det i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag bland annat hette: »Bryter församlingsmedlem
mot kyrklig ordning, i ty att han---i annat fall än kyrkolag
medgifver, utdelar Herrens heliga nattvard eller mottager nattvarden
af lekman eller förrättar dop eller låter sitt barn af lekman döpas, då
etc. -— — Låter han icke rätta sig, eger kyrkorådet tilldela honom
föreställning och varning samt förklara honom förlustig de i 2 § 2
mom. omförmälda kyrkliga rättigheter.» Dessa i § 2 mom. e omförmälda
rättigheter voro bland annat rättighet »att väljas till eller deltaga
i val af kyrkovärd eller annan ledamot i kyrkoråd.»
Der erkände alltså både Kongl. Maj:t och kyrkomötet, att rättig
-
30
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
heten att väljas till ledamot af kyrkorådet vore en rättighet, som enligt
nu gällande kyrkostämmoförordning tillkomme äfven den församlingsmedlem,
som utdelar Herrens heliga nattvard eller mottager nattvarden
af lekman etc. Hvarken Kongl. Maj:t eller kyrkomötet eller någon åt
dem, som yttrade sig i diskussionen inom kyrkomötet både någon aning
om, att denna rättighet skulle vara en sådan församlingsmedlem beröfvad
genom ordet »nit» i § 23 af samma förordning.
Då den af kyrkomötet antagna lagen i vissa delar afvek från
Kongl. Maj:ts förslag, så föranledde den ingen Kongl. Maj:ts åtgärd.
Vid 1898 års kyrkomöte upptogs den derför såsom motion, men biet
af kyrkolagsutskottet afstyrkt och af kyrkomötet afslagen, och det icke
blott af det skäl, att kyrkomötets skrifvelse 1893 af Kongl. Maj:t lemnats
utan afseende, utan äfven på den grund, »att den ifrågastälda lagen,
äfven om den komme till stånd, ej skulle uppbäras af den allmänna
meningen, utan fast mera stå i strid deremot», hvilket »förhållande
skulle än ytterligare öka svårigheterna vid lagens tillämpning».
Det är således, enligt min uppfattning, ostridigt, att Kongl. Maj:t
i förevarande fall dels mot Eriksson vidtagit en lagstridig kyrkotuktsåtgärd,
dels beröfvat Järlåsa församling dess lagliga rätt att till ledamot
af sitt kyrkoråd välja en af henne för gudsfruktan och nit känd
man. Detta har jag ansett vara en så allvarlig sak — och det så mycket
mer som jag deri spårat inledningen till ett olagligt förfarande, som kan
få mycket vidtgående följder — att jag inom utskottet yrkat, att utskottet
skulle enligt regeringsformens § 107 densamma för Riksdagen tillkännagifva
;
af herr friherre Barnekow, hvilken ansett, att sist omförmälda
ärende bort komma till Riksdagens kännedom;
af herrar BaJin och Johnsson, hvilka i hufvudsak förenat sig
i herr Waldenströms sist här ofvan intagna reservation; och
af herr Andersson, som instämt i samma reservation;
d) af herr Trygger, med hvilken herrar Dalin, Liljeholm och
Waldenström förenat sig, och som ansett, att det i statsrådsprotokollet
för ecklesiastikärenden den 5 december 1901, ll:o) omförmälda ärende,
deri Kongl. Maj:t beslutit utfärdande i administrativ väg af nådiga
förordningen angående antagande af slägtnamn, bort jemlikt § 107
regeringsformen hos Riksdagen anmälas; samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
81
af herr Johnsson, som anfört:
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 5 december 1901, ll:o).
I anledning af Riksdagens skrifvelse den 7 maj 1898, deruti
Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
för åstadkommande af en tillfredsställande rättsordning i fråga om
slägt- eller efternamn och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser,
som för ändamålets vinnande vore nödiga, har chefen för
justitiedepartementet, efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet,
den 7 december 1900 hemstält, att till ecklesiastikdepartementet
för vidare handläggning skulle öfverlemnas ett inom
lagbyrån upprättat förslag till förordning angående anteckning i kyrkobok
om förändring af eller antagande af slägtnamn; och hafva, sedan
inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett i vissa hänseenden förändradt
förslag i ärendet, vederbörande länsstyrelser, domkapitlen, öfverståthållareembetet
och statistiska centralbyrån afgifvit infordrade yttranden
öfver förslaget, dervid dels anmärkts, att förslaget innebure eller
förutsatte införandet af ett nytt rättsinstitut, nemligen rätt till slägtnamn,
och deraf föranledt rättsligt skydd för dessa namn, samt att
härigenom frågan vore inne på det civila rättsområdet och torde böra
göras till föremål för lagstiftning i den ordning, som för civillag stadgas.
Bestämmelserna i 8 § — förordningens 7 § — syntes nemligen beröra
så många moment af civillags natur, att det vore oegentligt att inrymma
dessa i en författning, som i sin yttre form angifvit sig endast angå
förande af vissa kyrkoboksanteckningar, samt att, då den föreslagna
förordningen innehåller såväl civilrättsliga bestämmelser som föreskrifter
om kyrkobokföring, förordningen bör erhålla en mer generel behandling;
hvarjemte vissa domkapitel emot förslaget anmärkt, att den rätt,
som förordningen tillägger förmyndare beträffande myndling, som ej
fylt aderton år, kan af en målsman svårt missbrukas m. in.
Vid ärendets föredragning hemstälde departementschefen, statsrådet
Claeson, att Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda förordning dels om
antagande af slägtnamn dels om vissa ändringar i nådiga förordningen
angående kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894 af det innehåll förordningarne
utvisa.
I en handlingarna bilagd promemoria har, till sakens belysningbiand
annat anförts:
»Man kommer så in på frågans konstitutionella sida. I flere af
de yttranden, som af myndigheterna afgifvits, uttalas med ganska stor
bestämdhet den åsigten, att man här skulle vara inne på civillagstiftningens
område. I detta, som i en mängd andra, mer eller mindre
32
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
likartade fall blir man lätt villrådig om rätta betydelsen af regeringsformens
§ 89, som väl torde kunna sägas böra tolkas mindre efter sina
allmänt hållna, negativa ordalag, än med ledning af den praxis, som
utbildat sig.
Ett torde uti ifrågavarande hänseende vara visst, och det är, att
man icke gent emot myndigheternas berörda åsigt får, såsom stöd för
ärendets behandling i administrativ ordning åberopa, att man genom
förslaget icke velat införa någon faktisk rubbning i sjelfva rätten att
taga namn, och att denna rätt kommer att i verkligheten förblifva
oförändrad, så att hvilken som helst kan taga och nyttja hvilket namn
han vill, i ty att man ju här endast och allenast lagstiftar om namnens
antecknande i kyrkobok. Detta resonnement torde nemligen hvila på en
oriktig uppfattning af hvad ett namn är eller förutsätta att namnen
skulle indelas i verkliga och overkliga namn. Ty är det tagna slägtnamnet
ett verkligt namn, skall detsamma utan vidare antecknas i
kyrkobok, liksom fallet är med för- eller dopnamn. Det är namnets
verkliga existens, som påkallar dess införande i kyrkobok. Kyrkobokföringen
i sig skapar inga förhållanden. Dess uppgift är blott att
registrera. Den har endast att pröfva och tillse, att hvad som registreras
faktiskt eger rum.
Det är från andra synpunkter man har att bedöma, om frågan
bör göras till riksdagsfråga eller ej. Såsom ett försök till utredning i
detta onekligen ganska svåra ämne må följande anses tjena.
Å ena sidan kan såsom skäl för frågans hänskjutande till
Riksdagen åberopas, dels att lagarne om varumärken, om skydd för
mönster och modeller inom metallindustrien och om litterär eganderätt
m. fl. — må vara, att analogien med det skydd dessa lagar hafva att
bereda och skyddet af namn är ofullständig — stiftats med Riksdagen,
dels i långt högre grad vissa tilldragelser å senare tider. Bland dessa
senare må exempelvis nämnas, att Riksdagen, trots motsatta uttalanden
från regeringens sida, ansett sig böra deltaga i afgörandet af snart
sagdt alla detaljer afseende döfstumundervisning och mantalsskrifning.
Vidare bör erinras derom, att regeringen sjelf betraktat sådana föreskrifter
som dem hvilka innefattas i lagen om anteckning i kyrkobok
af utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 såsom varande af kyrkolags
natur. Detta ehuru § 2 i lagen förklarar, att, utan hinder deraf
att utrikes slutet äktenskap blifvit i kyrkobok antecknadt, äktenskapets
giltighet må rättsligen pröfvas, ett tilläggsstadgande, hvilket, såsom
innebärande att kyrkobokföraren endast har att tillse formen för äktenskapets
afslutande, men att frågan om äktenskapets materiella giltighet
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
33
faller under domstols pröfning, synes, liksom redan saken i sig sjelf,
kunna bort föra frågan inom administrativrättens område.
Å andra sidan hafva dock bestämmelser, som högst afsevärdt inkräktat
på den privata handlingsfriheten — särskild! på näringslifvets
område beträffande rättigheter, som förr ansetts allmänna, exempelvis kan
ju ock nämnas inskränkningar i rätt till jagt och fiske o. d. — gifvits i
kraft af den ekonomiska lagstiftningsmyndigheten. I förevarande fall
är särskild! att bemärka, såväl att i det nu föreliggan de fallet gäller en
sjelfskapad rätt, som aldrig varit i lag inskrifven, som ock att, enligt
författningsförslaget, denna rätt att taga namn icke tillintetgöres utan
blott normeras så, att dels endast en viss kategori af namn utan vidare
få antagas, dels öfriga ej till denna kategori hörande namn i viss ordning
skola legaliseras, i statsrådsprotokollet uttalas ock, ehuru det omnämnes,
att Riksdagen begärt, att Kongl. Maj it måtte »för Riksdagen
framlägga förslag» till erforderliga bestämmelser, att, då det der omförmälda
förslaget »icke i något afseende omedelbart berör privaträttsliga
förhållanden», ingen anledning synes finnas att meddela detsamma i
civillags form. År detta fallet med nämnda förslag, torde ingen ändring
i detta hänseende hafva inträdt genom de förändringar, som ofvan enligt,
denna P. M. ifrågasatts att vidtaga uti förslaget i sak, helst utgångspunkten
för det föreslagna namntvånget förlagts i värnpliktsinskrifningsförordningen,
alltså inom administrativlagstiftningens område.
Får man så anse ärendet vara af administrativ natur, blir nästa
fråga den, om samtliga de bestämmelser, som i författningsförslagte
ingå, äro att hänföra till kyrkobokföring. Derpå torde icke kunna
svaras annat än nej. Alla de bestämmelser, som innefattas i förslagets
§§ 1, 3, 4, 5, 6, 7 och 8 och som afse legalisering af namn genom
Kong!.. Maj:ts befallningshafvande och hvad dermed eger samband, äro
egentligen att betrakta såsom utvikningar af landshöfdingeinstruktionen
och kunna icke försvara sin plats i eu förordning angående anteckning
i kyrkobok. Till kyrkobokföring höra deremot bestämmelserna i §§ 2
och 9. Ärendet synes af denna anledning böra behandlas i två skilda
författningar: en afseende ändring i kyrkobokföringsförordningen och
en afseende särskild legalisering af vissa slag af namn genom Kongl.
Maj:ts befallningshafvande.»
Att den utfärdade förordningen angående antagande af slägtnamn
som, enligt vederbörandes yttrande, innehåller bestämmelser, som otvifvelaktigt
höra till det civilrättsliga området, skulle kunna hänföras till
den ekonomiska lagstiftningen på den grund, »att i det föreliggande
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sami. 4 Höft. 5
34
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
fallet gäller en sjelfskapad rätt, som aldrig varit i lag inskrifven», eller
att bestämmelserna i förordningen, som afse legalisering af namn genom
Kong!. Maj:ts befallningshafvande, »endast är att betrakta som en utvikning
af landshöfdingeinstruktionen», icke lärer emot stadgandet i 87
§ regeringsformen kunna göras gällande; har jag ansett, att denna
regeringsåtgärd bort för Riksdagen anmälas.
Herr Trygger har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen inom utskottet af den utaf herr Hedin anmälda anledning
till anmärkning mot statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Herrar Säve och Olsson i Åttersta hafva anhållit om anteckningå
memorialet derom, att de icke öfvervarit behandlingen af det här
ofvan omförmälda ärende rörande folkskoleläraren Gustaf Engelbrekt
Bergmans afsättning.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.