Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

1902-02-24 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:13, Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N;o 13»

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1902, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

60 § konkurslagen.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänskjutits en af

herrar J. A. Lundahl och C. A. Trolle inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 26, hvari anförts följande:

»Uti 60 § 1 mom. konkurslagen meddelas föreskrifter rörande de

grunder i fråga om röstberäkning, hvilka skola tillämpas vid val till gode

män eller syssloman i konkurs, äfvensom vid beslut i andra mål, som

röra förvaltningen af gäldenärs bo. Derefter heter det i 2 mom. af samma

paragraf: »Menar någon borgenär eller gäldenären, der hans rätt kan vara

af beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit, ege deröfver hos

rätten — — besvär anföra.»

De beslut, hvarom i denna paragraf är fråga, äro af den art, att de

kunna ha fattats vid sammanträde antingen inför domaren (i stad rätten)

eller inför rättens ombudsman. Det förra gäller i fråga om val till gode

män, och det senare beträffande frågor, som röra konkursboets förvaltning.

Beträffande åter val till syssloman, kan detta enligt konkurslagen hållas

såväl inför domaren, hvilket väl också i allmänhet torde vara fallet, som

äfven inför rättens ombudsman.

Om af ifrågavarande lagrum tydligt framginge, att det endast afsåge

klagan öfver sådana beslut, som fattats inför rättens ombudsman, vore

deremot intet att anmärka. Men så allmänt affattadt som stadgandet är,

ger det i hvarje fall anledning till den uppfattning, att det utan åtskilnad

Bih. till Riksd. Prot. 1.902. 7 Sami. 12 Höft. (Näs 13 o. U.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

bör tillämpas på hvarje beslut af omforma!da beskaffenhet, oafsedt den

ordning, hvari det tillkommit. Under förutsättning att icke under tiden

något tjensteombyte egt rum, kommer således å landet samme person, som

meddelat det öfverklagade beslutet, sedermera att i egenskap af rättens

ordförande pröfva den deröfver förda klagan.

Olämpligheten häraf torde icke närmare behöfva framhallas. Men

stadgandet, olämpligt i sig sjelft, blifver ännu betänkligare genom den

motsägelse, hvari det står till innehållet i 144 § konkurslagen,^ och hvaraf

åter en ytterst osäker och vacklande praxis i fråga om dessa bada lagrums

inbördes tillämpning blifvit följden. Med stöd af 144 § och icke^utan

skäl, ehuruväl i uppenbar strid mot ordalydelsen i BO § 2 inom., sadant

det nu är affattadt — har man nemligen velat förfäkta, att den i sistnämnda

lagrum stadgade ordning för besvärs anförande vore tillämplig

endast för så vidt beslut, hvarom fråga är, fattats inför rättens ombudsman.

Såsom skäl för rigtigheten af denna lagtolkning har man naturligtvis

ej underlåtit att anföra den ofvan påpekade olägenheten deraf, att beslut,

meddelade af domaren, underkastas den i 60 § 2 mom. föreskrifna ordning

för besvärs anförande.

Om någonsin bristande tydlighet i gifna lagbestämmelser äro till

men och olägenhet, måste detta uppenbart vara fallet, då tvekan gäller

sjelfva den ordning, hvari ett beslut får öfverklagas. Och olägenheten

häraf är så mycket större, som i förevarande fråga meningarne bland

våra lagskipande myndigheter äro synnerligen delade. Det kan således

inträffa, att en borgenär, som direkt hos vederbörande hofrätt klagar öfver

ett godemans- eller sysslomannaval, utsätter sig för att fa ärendet aterförvisadt

till vederbörande häradsrätt, hvarigenom onödig ^tidsutdrägt och

ökade kostnader vållas. Varnad häraf, klagar han nästa gång hos häradsrätten.

Men häraf kan följden blifva ännu betänkligare. Under åberopande

af 144 § konkurslagen vägrar måhända häradsrätten att upptaga

hans klagan till pröfning, och äfven om han hos hofrätten söker ändring,

är det ingalunda säkert att sådan vinnes. För närvarande äro förhållandena

verkligen sådana, att den, som vill vara man om sin talans bevarande,

gör rättast att så väl hos häradsrätten under åberopande af 60 §

2 mom. som ock direkt hos hofrätten under åberopande af 144 § anföra

besvär.

Då således 60 § konkurslagen i dess nuvarande affattning kan leda

till tidsutdrägt och ökade kostnader samt understundom äfven till rättsförlust,

hafva vi ansett oss böra hemställa om en ändring i detta lagrum.

I hvilken riktning denna enligt vår mening bör gå, framgår af det föregående.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

För att bringa lagrummet i öfverensstämmelse med konkurslagens

öfriga stadganden torde blott erfordras ett tillägg till detsamma, hvaraf

uppenbart framgår, att den deri föreskrift^ ordning för besvärs anförande

endast är tillämplig, då det beslut, hvaröfver klagan skall föras, fattats

vid sammanträde inför rättens ombudsman.

På grund af hvad sålunda anförts få vi hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 60 § konkurslagen måtte

erhålla följande lydelse:

Vid val till gode män eller syssloman---säkerhet.

Menar någon borgenär, eller gäldenären, der hans rätt kan vara af

beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit; ege deröfver besvär

anföra. Sådan klagan skall, derest beslutet fattats vid sammanträde inför

rättens ombudsman, föras hos rätten, i stad inom fjorton dagar och å

landet inom en månad; och förordne rätten — — — — — — kommer.»

60 § konkurslagen lyder sålunda:

»Vid val till gode män eller syssloman, så ock uti alla andra mål,

som röra förvaltning af gäldenärs bo, galle såsom beslut den mening,

hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas fordringar

sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer derjemte

utgöra minst en fjerdedel af de röstande: kan beslut på sådant sätt

ej åstadkommas; varde yttrande inhemtadt af rättens ombudsman, och

galle den mening, han biträder. Ej må i frågor, som uppenbarligen röra

endast en eller några borgenärers rätt, annan borgenär i omröstningen

deltaga. Bevakar medgäldenär eller löftesman jemte borgenär samma

fordran; ege de tillsammans röst, beräknad efter den fordran: kunna de

sig ej förena; galle borgenärens mening, der ej de andra honom utlösa

eller för hans fordran ställa full säkerhet.

Menar någon borgenär, eller gäldenären, der hans rätt kan vara af

beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit; ege deröfver hos

rätten, i stad inom fjorton dagar och å landet inom en månad, besvär

anföra; och förordne rätten eller domaren, der så nödigt pröfvas, att öfrige

borgenärer skola å sammankomst, som af rättens ombudsman utlyses, af

besvären erhålla del för att å viss dag förklaring deröfver inför rätten

afgifva, vid äfventyr, att ärendet ändå företagas skall: dock gånge, utan

hinder af de anförda besvären, borgenärernas beslut i verkställighet, der

ej förbud deremot från rätten eller domaren kommer.»

144 § i samma lag var enligt lagen den I t juni 1888 af följande

lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

»Klagan öfver underrätts beslut i mål angående skyldighet för gäldenär

att afträda sin egendom till konkurs eller angående fråga, som i 2 eller 4

kap. omförmäles, skall i hofrätt föras genom besvär.

Då domaren eller någon rättens ledamot vidtagit någon åtgärd eller

meddelat något beslut i fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer,

må klagan deröfver genom besvär hos hofrätt anföras inom den

tid, som för besvär öfver underrättens i orten utslag är i lag stadgad;

dock gånge beslutet ej dessmindre i verkställighet, der ej förbud deremot

från hofrätten kommer.

Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i mål,

hvarom i denna paragraf sägs, göre det genom besvär, hvilka böra ingifvas

inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken stadgas,

och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma kapitel linnes föreskrifvet.»

Genom lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 erhöll

sistnämnda § följande ändrade lydelse:

»Då domaren eller någon rättens ledamot meddelat beslut i fall, der

sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet utan hinder

af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten

kommer.»

■ Lika med motionärerna finner lagutskottet den i 60 § 2:a stycket

konkurslagen förekommande bestämmelsen angående ordningen för fullföljd

af talan mot sådana beslut, som i denna paragraf afses, icke vara affattad

med önskvärd tydlighet. Håller man sig till stadgandets ordalydelse, torde

det nemligen ej kunna förnekas, att densamma snarast gifver anledning

till den uppfattning, att besvär äfven öfver borgenärsbeslut, som fattats inför

rätten, någon dess ledamot eller domaren, skola i första hand anföras hos

rätten. Sådant lärer emellertid icke vara åsyftadt och torde ej heller hafva

i allmänhet tillämpats, om än, enligt hvad motionärerne omförmält, praxis

synes hafva varit vacklande.

Det riktiga lärer vara, att för besvär öfver borgenärsbeslut, hvilka i

dylik ordning tillkommit, skall tillämpas hvad eljest gäller angående klagan

öfver af domare, underrätt eller någon dess ledamot i konkursärende vidtagna

åtgärder. Bestämmelserna härom innehöllos förut i 144 § konkurslagen.

Sedan denna paragraf numera genom ofvanberörda promulgationslag

erhållit ändrad lydelse, har man att söka gällande föreskrifter i ämnet

dels i rättegångsbalkens allmänna stadganden angående fullföljd af talan

mot underrätts beslut i tvistemål och ansökningsärenden, sådana dessa

stadganden lyda enligt nämnda lag om ändring i vissa delar af rättegångs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

b

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

balken, dels ock i samma promulgationslags 5 §, som föreskrifver, att

hvad i den nya lagen finnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot allmän

underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga om

klagan öfver annan verldslig domstols eller myndighets beslut i mål, som

enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej

är att till utsökningsmål hänföra.

Utskottet, som alltså mot syftet i motionärernes framställning icke

har något att erinra, finner sig emellertid icke böra förorda antagande af

det i motionen framlagda lagförslag. Dels torde nemligen mot detsamma

kunna anmärkas, att om 60 § konkurslagen erliölle den af motionärerna

föreslagna lydelse, bestämmelse skulle komma att saknas rörande ordningen

för fullföljd af talan mot borgenärsbeslut, som tillkommit vid sammanträden

inför gode män eller syssloman i konkurs. Angående sådana beslut

torde fortfarande böra gälla samma regler som beträffande beslut,

hvilka fattats inför rättens ombudsman. Dels vill det ock synas utskottet,

som om man kunde ifrågasätta, huruvida af de ofvan angifna allmänna

stadgandena om besvär, i hvilka man har att söka ersättningen för hvad

144 § konkurslagen i sin förutvarande lydelse innehöll, verkligen på ett

fullt otvetydigt sätt framgår, att klagan öfver beslut, hvilka blifvit af

domaren eller någon rättens ledamot i konkursärenden meddelade, skall

fullföljas i samma ordning, som om talan mot allmän underrätts beslut

är stadgadt. Den möjlighet till tvekan, som härutinnan torde förefinnas,

utgör för utskottet en ytterligare anledning, hvarför utskottet icke vill

tillstyrka Riksdagen att nu antaga något lagförslag i ämnet, utan anser

lämpligast, att frågan öfverlemnas till Kongl. Maj:ts bedömande.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, som tydligt angifva, i hvilken

ordning talan mot borgenärers beslut i konkursärenden

må i olika fall fullföljas.

Stockholm den 24 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.