Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 17

1902-02-21 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:17, Lagutskottets Utlåtande N:o 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Rikstl. kansli den 25 februari 1902, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

18 kap. 16 § strå,flor/en.

Till handläggning af lagutskottet liar från Andra Kammaren hänvisats

en af herrar J. Nydal och E. G. Åkerlind inom nämnda kammare

väckt motion, n:o 87, af följande lydelse:

»Allt kraftigare och bestämdare krafvel’ det allmänna rättsmedvetandet

skärpta straffbestämmelser i fråga om djurplågeribrott,

På intet område torde det emellertid vara svårare att åstadkomma

eu fullt effektiv och på samma gång rättvis lagstiftning. Eu handling,

som i ett gifvet fall och utöfvad under'' då för handen varande förhållanden

måste betraktas såsom straffvärdt djurplågeri, kan i ett annat

fall och under andra förhållanden vata berättigad, ja, till och med en pligt.

Hvarje specialiserande i lagen om djurplågeribrott är derför farligt.

Och dess bättre har den lagstiftande inagten i Sverige eu sådan erfarenhet

af de lagskipande myndigheterna, att den utan tvekan kan åt de

senares afgörande öfverlemna, när i de speciella fallen straffvärdt djurplågeri

föreligger eller icke. Det lider intet tvifvel, att med den samvetsgrannhet,

som utmärker den svenska domarekåren, och med den varsamhet,

med hvilken vår allmänna åklagaremagt utöfvas, skulle såväl de

Bill. till Riksä. Prof. 1902. 7 Sami. 14 Höft. (No 17.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

speciella djurskyddsvännerna som öfriga samhällsmedlemmar kunna känna

sig tillfredsstälda med eu lagstiftning, som inrymde åt domstolarne

makten att inom väsentligt vidgade gränser karakterisera brott och belägga

straff.

Vär na gällande djurplågerilagstiftning, som återtinnnes i 18 kap.

16 § strafflagen, lyder sålunda: ‘Visar någon i behandling af egna eller

andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med böter. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader

dömas.''

Det är icke bland djurvännerna i vårt land mer än eu mening

derom, att denna paragraf är synnerligen otillfredsställande. Vid upprepade

tillfällen ha dess restriktioner lagt hinder för domstolarne att

såsom djurplågeri bestraffa förseelser, Indika varit synnerligen upprörande.

Jag behöfver endast erinra om det på sin tid så mycket omtalade

Widtfska cirkus-djurplågeriet, som undgick straff — emedan det icke kunnat

visas vara uppenbar grymhet''.

Och här i Andra Kammaren berättade år 1888 herr Wretlind

följande, högst betecknande episod : ''Eu schåare (i Göteborg) hade tagit

sig för att öfvergjuta en råtta med petroleum och sedan tända eld på

densamma, hvarefter råttan fick springa omkring, och han fröjdade sig

åt hennes plågor, lian blef anklagad för djurplågeri, hvilket ju var

fullt berättigadt. Men han skrattade inför polisdomaren, emedan han

visste, att han ej kunde dömas för djurplågeri, på den grand att djuret

ej var husdjur. Polisdomaren kom då på den fyndiga idén att döma

honom till straff — för ovarsamt handhafvande af elden''.

En rå menniska, som tillfredsställer sina lägsta drifter, sitt usla

begär att plåga en lefvande, kännande varelse, undgår, om denna varelse

icke är ett husdjur, helt och hållet straff derför. Och likväl visar hon

en likaså brottslig vilja, likaså farliga tendenser som den, hvilken på

enahanda sätt behandlar ett husdjur.

Man må icke invända, att '' genom utsträckning af strafflagens

bestämmelser jemväl till andra djur än husdjur omöjliggör man månget

behandlingssätt af de vilda djuren, som icke kan anses fördömligt, exempelvis

jagt och fiske.

Detta blir ingalunda händelsen. Lika visst som jagtens och

fiskets näringsfång kunna utöfvas på ett sätt, som icke öfverensstämmer

med humanitetens lagar, lika visst kunna de idkas så, satt de skäligen

icke böra karakteriseras såsom straffvärda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17. °

Men att i detta fall i lagstiftningen uppdraga gränsen mellan

straffvärdt och icke straffvärdt är alldeles omöjligt. Derför bör lagen så

atfattas, att domaren, som får för sig framlagda de närmare omständigheterna,

kan skilja den straffvärde från den, hvilken handlat sedligt och

oklanderligt. 7 . . , , ,

Och jag upprepar än eu gång: den lagstiftande makten i varf lånt

har sådan erfarenhet af de lagskipande myndigheterna, att den icke skälmen

har anledning att hysa tvekan att i dessa myndigheters hander

lägga afgörande!, när i de speciella fallen straff bör åläggas eller icke.

Slutligen vill jag påpeka ett ytterligare stöd för min uppfattning,

att straff för djurplågeri äfven bör åläggas dem, Indika utöfva sådant

mot djur, som icke äro husdjur.

’ Genom ett cirkulär af den 4 november 1892 till domkapitlen, direktionerna

öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan

samt öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor bär Kong .

Maj:t fäst ''skolföreståndares och lärares, särskild! lärames i kristendomskunskap

och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten deraf,

att ungdomen erhåller en rätt insigt i menniska™ förhållande till djurverlden

samt i de skyldigheter, som menniskan i följd deraf har emot såväl de

vilda som de''tärna djuren, i syfte att derigenom ungdomens medkänsla

för djuren må väckas samt all onödig grymhet mot dem undanrödja .

’ Härmed har Kongl. Maj:t tydligt uttalat sig anse, att menniskan

har pligter såväl mot de vilda som mot de tama djuren.

Att under sådana förhållanden stadga straff för pligtöfverträdelser

är endast en enkel konseqvens af hvad som redan af Kongl. Maj:t uttalats

som eu oemotsäglig princip.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag Vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att 1.8 kap. 16 § strafflagen skall erhålla

följande förändrade lydelse: .. 7. ,

Misshandel af djur straffas med böter. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse dömas.» ''

1 motionens syfte hafva herrar C. J. Öberg, 8. H. Kvarnzelius,

Johan Ericsson. J. Persson, C. J. Hammarström, E. Norman, J. E. Nordin

i lättna, Halvar Eriksson, P. Olsson och J. Nordin i Hammerdal instämt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

L8 kap. 16 § strafflagen lyder för närvarande sålunda:

»Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar

grymhet; straffes med böter. Åro omständigheterna synnerligen försvårande;

må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Denna lydelse härleder sig från lagen den 29 juni 1900, genom

hvilken sista punkten i paragrafen tillädes. Dessförinnan hade berörda

lagrum undergått förändring genom lagen den 20 juni 1890, som upphäfde

den enligt detsammas ursprungliga lydelse stadgade begränsningen

af bötesbeloppet till högst 100 riksdaler.

De förändringar, som efter strafflagens tillkomst vidtagits i förevarande

paragraf, hafva alltså endast afsett straffmåttet för den deri omförmälda

förseelse. Rörande sjelfva brottsbegreppet qvarstå deremot fortfarande

samma bestämmelser, som från början varit gällande.

Förslag till skärpta stadganden jemväl härutinnan hafva emellertid

flere gånger och senast år 1899 varit föremål för bedömande af Riksdagen

utan att dock till någon dess åtgärd föranleda. De önskningsmål,

hvillca dervid framstälts af dem, som förordat lagändring i ofvannämnda

syfte, hafva i hufvudsak varit de samma, som genom förevarande motion

å nyo blifvit för Riksdagen framlagda, nemligen dels att straffskyddet

måtte utsträckas till att gälla ej blott, såsom nu är fallet, egna eller

andras kreatur, utan djur i allmänhet, dels ock att såsom straffbart djurplågeri

skulle blifva att anse äfven sådan misshandel, hvilken icke kunde

betecknas såsom uppenbar grymhet.

Lagutskottet, som vid afgifvande af yttranden öfver dessa förslag

under de senare åren städse ansett sig förhindradt att till desamma tilb

styrka bifall, intager jemväl nu i frågan eu liknande ståndpunkt, Med

allt behjertande af det vackra syftemålet att så mycket som möjligt

skydda djuren mot obehöflig! lidande kan nemligen utskottet icke finna

annat, än att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, så som desamma

vid domstolar ne tillämpas, fortfarande utgöra ett rigtigt och lämpligt uttryck

för hvad enligt gällande uppfattning bör som straffbart djurplågeri

anses. Betraktelsesättet rörande det grannlaga spörsmålet, under Indika

förutsättningar man må kunna tillfoga djuren lidande, utan att sådant

skall böra betecknas såsom en osedlig och fördömlig handling, liar under

tidernas lopp mycket utvecklats i rigtningeu af ett allt mildare beteende

mot djuren, men en så långt utsträckt skyddslagstiftning som den af

motionärerna föreslagna skulle i allt fall icke uppbäras af det allmänna

rättsmedvetandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet Utlåtande N:o 17. 0

Hvad sålunda först angår framställningen derom, att djur i allmänhet

skulle göras till föremål för straffrättsligt skydd, torde det vara

otvifvelaktigt, att eu bestämmelse i sådant afseende, hvilken skulle omfatta

jemväl den lägre stående, med hänsyn till fysisk utbildning och

känslolif svagt utrustade djurverlden, komme att stå i bestämd strid mot

gängse föreställningar. Att någon inskränkning i detta hänseende är

erforderlig, synes utskottet uppenbart. Utskottet håller oek före,

att det i lagen nu förefintliga uttrycket »egna eller andras kreatur»

på ett ganska nöjaktigt sätt angifver de djur, för Indika lagligt

skydd är erforderligt och bör ifrågakomma. Såsom förut blifvit af

lagutskottet vid behandling af hithörande ämnen framhållet, lärer

nemligen ordet »kreatur» icke böra tolkas så begränsad!, att dermed

skulle förstås blott s. k. husdjur, utan detsamma innebär enligt utskottets

åsigt endast, att det djur, mot hvilket misshandeln föröfvas, skall vara ett

husdjur eller dermed likartad! djur. Orden »egna eller andras» lära icke

heller förorsaka någon obehörig inskränkning, då de torde afse äfven

sådana vilda djur, som fångade eller tämda någon tid tillhört eu person,

och domstolame i allmänhet jemväl vid tolkning af stadgandet ansett,

att en person, som fångat ett vildt eller satt sig i besittning af ett

herrelöst djur, i och med fångandet eller besittningstagande! varit att

betrakta såsom blifven egare af djuret och alltså kunnat straffas äfven

för sådan grym behandling af detsamma, som egt rum omedelbart derefter.

Utaf de djur, Indika skäligen kunna omfattas af lagstiftningen i

ämnet, torde sålunda redan enligt gällande bestämmelser inga andra böra

anses vara från straffrättsligt skydd uteslutna än de vilda djur af eu

viss högre utveckling, Indika ännu åtnjuta sin frihet. Dessa djur kunna

emellertid helt naturligt endast i sällsynta fall blifva utsatta för djurplågeri,

då det nemligen icke gerna torde kunna ifrågasättas att under

detta begrepp hänföra det större eller mindre lidande, som jagt och fiske,

på sedvanligt sätt bedrifna, för djuren medföra.

Vidkommande derefter förslaget, att orden »uppenbar grymhet»

måtte utbytas mot ordet »misshandel», skulle eu sådan lagändring enligt

utskottets förmenande från flere synpunkter vara olämplig, bn viss hårdhet

mot djuren är mången gång förbunden jemväl med sådant användande

af desamma, hvilket måste erkännas såsom fullt lofligt och berättigadt,

och det lärer derför icke kunna förordas att gifva ifrågavarande

stadgande en affattning, genom hvilken stratihotet skulle kunna anses

vara utsträckt till hvarje behandlingssätt, som .för djuren medförde lidande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

6

Till hvilka svårigheter och hvilket godtycke eu sådan bestämmelse i tilllämpningen

måste föranleda, torde vara alltför uppenbart att behöfva här

närmare angifvas. Den nuvarande beskrifningen å brottsbegreppet innebär

härutinnan en lämplig och nödig begränsning, hvilken, på samma

gång den utesluter ett alltför ensidigt tillgodoseende af djurskyddsintresset,

dock medgifver ådömande af straff i de fall, der enligt gällande

uppfattning och föreliggande förhållanden sådan påföljd bör förekomma.

Med den tolkning af förevarande lagrum, hvilken i praxis utbildat sig,

torde det numera få anses gifvet att detsamma är tillämpligt ej blott på

de gröfsta fallen af djurplågeri,, då någon plågar endast för det nöje,

som beredes honom genom det plågade otfrets|smärta, utan äfven på

hvarje annat rått och hänsynslöst plågande af beskaffenhet att fördömas

af flen sunda naturliga sedlighetskänslan. Den i lagen uppstäda förutsättningen,

att grymheten skall vara uppenbar, torde äfven vara välbetänkt

såsom ett uttryck derför, att strafftillämpningen bör så mycket

som möjligt frigöras från individuel uppfattning och ställas i beroende

af hvad det allmänna rättsmedvetandet krafvel''. Ett lofligt begagnande

af djurens arbetskraft eller nödvändigt agande af desamma kan stundom

för allt för känsliga sinnen framstå såsom djurplågeri, men bör naturligtvis

i allt fäll icke medföra någon straffpåföljd.

Mot motionärernas hemställan i sistberörda hänseende torde äfven

kunna erinras, att uttrycket »misshandel», såsom egentligen afseende ett

positivt handlande, möjligen skulle kunna föranleda tvekan derom, huruvida

djurplågeri i annan, mer negativ form vore straffbart. Eu sådan

begränsning, hvilken ginge utöfver hvad för närvarande gäller, lärer emellertid

icke vara af motionärerna åsyftad och ej heller skäligen kunna

förordas.

Utskottet, som alltså icke kan tillstyrka bifall till det. af motionärerna

framlagda lagförslag, vill tillika, i öfverensstämmelse med hvad af

tidigare års lagutskott i sådant afseende yttrats, uttala sin tvekan, huruvida

rättelse af ännu rådande missförhållanden i afseende å djurens behandling

bör sökas genom straffrättsliga åtgärder. Det rigtiga och till

målet bäst ledande medlet synes utskottet vara att i samband med stigande

upplysning och bildning söka hos allmänheten framkalla medkänsla

för djuren samt ogillande af onödig hårdhet mot desamma. Det

af motionärerna omförraälda cirkuläret torde alltså hafva varit ett steg i

den rätta rigtningen, och likaså hafva djurskyddsföreningarne härutinnan

i många fall utöfvat eu förtjenstfull verksamhet. Oförnekligen har också

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17. ‘

en stor och alltjemt fortgående förbättring i fråga om djurens behandling

hos oss egt rum. I den mån denna utveckling kan leda derhän, att en

utvidgning af det nuvarande området för begreppet straffbart djurplågeri

kommer att uppbäras af det allmänna rättsmedvetandet, torde en förändring

af gällande bestämmelser i detta ämne vara behöflig och lämplig

samt utan svårighet kunna åvägabringas, men derförutan lärer en sådan

lagändring hvarken kunna teoretiskt försvaras eller, praktiskt sedt blifva

af någon väsentligare inverkan för det åsyftade ändamålets vinnarn e.

På grund af hvad sålunda anförts, heinställei utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1902.

På lagutskottets vägnar.

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstraml och Gusshig instämt:

»Det straffrättsliga begreppet djurplågeri har i gällande lag

samma affattning, som i förordningen den 21 december 1851 angående

ansvar för misshandel af djur. Denna förordning tillkom på förslag åt

samma års riksdag, hos hvilken flere framställningar i ämnet egt lum.

I dessa ifrågasattes såsom föremål för lagstiftningen »husdjur», »eget

eller annan tillhörigt husdjur» eller blott »djur». Lagutskottet yttrade

om sitt förslag, hvilket äfven blef Riksdagens, följande: »Detsamma

afser såväl egna som andras kreatur d. v. s. alla de djur, som man i

hemmet vårdar. De kunna benämnas lins- eller hemdjur och på så sätt

har utskottet sökt medla mellan de väckta förslagen i denna del.»

Häraf framgår sålunda, att de vilda djuren skyddas af lagen

endast när de infångats och vårdas såsom hemdjur. Ett infångande af

ett vildt djur för annat ändamål såsom för att blott pina detsamma ställei

detta djur utan skydd mot uppenbart grym behandling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Det bör emellertid ej kunna ifrågasättas annat, än att det allmänna

rättsmedvetandet ogillar en dylik behandling äfven när den drabbar

ett vildt djur. Vid sådant förhållande föreligger följaktligen eu lucka i

strafflagens ifrågavarande bestämmelse.

Hvad åter angår de förmenade praktiska svårigheterna för straffskyddets

utsträckning till vilda djur, äro dessa svårigheter i stort sedt

hvarken större eller mindre än dem, som uppstå vid lagens tillämpning

på hemdjuren. Det måste i båda händelserna ställa sig så, att lagen

vinner tillämpning endast i de fall, der någon enligt den allmänna meningen

i orten uppenbart öfverskrider måttet af hvad man der i allmänhet

tillåter sig mot djuren. Vid detta afgörande måste derför äfven tillbörlig

hänsyn tagas till den allmänna meningen om de högre och lägre djurslagens

olika ställning till denna fråga.

Utskottet framhåller, att i detta ämne ligger företrädesvis vigt på

eu stigande upplysning och mindre på straffrättsliga åtgärder. Detta är

dock eu sanning, som eger motsvarande tillämpning på alla områden,

der strafflagen ingriper. Och då utskottet tillägger, att af förstnämnda

anledning en stor och alltjemt fortgående förbättring i djurens behandling

hos oss egt rum, är detta derföre blott eu ytterligare anledning att äfven

i förevarande fall tillämpa den allmänna rättsgrundsatsen, att strafflagens

föreskrifter böra hålla jemna steg med det allmänna rättsmedvetandets

utveckling.

På grund häraf får jag föreslå, att Riksdagen ville för sin del

antaga följande ändrade lydelse af 18 kap. 16 ^ strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med

böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i

högst sex månader dömas’.»

Herrar Sö-renssou, Leman och Redelitis hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.