Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 19

1902-02-28 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:19, Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19,

1

N:o 19.

Ank. till Rik sd. kansli den 28 februari 1902, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till

Konungen med begäran om revision af lagstiftningen

rörande lega af jord på landet och dermed sammanhängande

författningar.

Första Kammaren har till handläggning af lagutskottet hänvisat

en utaf herrar af Ekenstam och Åkerberg inom nämnda kammare väckt

motion, n:o 15, af följande lydelse:

»På grund af ett länge kändt och redan förr vid flere tillfällen

inför representationen framdraget behof, gå vi nu att påkalla åtgärder

för åstadkommande af en mera tidsenlig lagstiftning angående lega af

jord på landet. Det torde vara alla väl bekant, att den lagstiftning,

vi för närvarande i det afseendet ega, är i all hufvudsak från 1734.

På den tiden voro emellertid förhållandena emellan jordegare och arrendator,

eller hvad som då kallades husbonde och landbo, af väsentligen

annan beskaffenhet än för närvarande.

Några antydningar torde kanske klargöra hvad vi mena, då vi

påstå, att både omfattningen eller utbredningen af arrendeväsendet och

betydelsen för staten och vederbörande sjelfva af detsamma vid tillkomsten

af 1734 års lag var vida obetydligare än i våra dagar. Att

exakt kunna angifva arrendeväsendets utbredning vid ofvanberörda tid

är visserligen omöjligt, enär statistik från den tiden saknas. Men författare,

som behandla dåtida förhållanden, synas enige derom, att på

den tiden det var regel, att jordegaren sjelf brukade sin jord. Undantager

man så de hemman, hvilka på grund af sin natur såsom donaBih.

till Biksd. Prof. 1902. 7 Samt. 16 Höft. (Näs 19, 20.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

nationshemman och dylikt icke kunde af sina egare brukas, var vid

öfrig jord förhållandet nog i allmänhet sådant, att, der arrende förekom,

detta afsåg att förskaffa naturaprestationer till hufvudgården eller

godsegaren. Den rent ekonomiska betydelsen af jordarrendet hade ännu

icke då framträdt, och för den skull hade detta ej heller den tendens

till vidare utbredning som nu -finnes.

Beträffande den nuvarande omfattningen af jordarrendet hänvisa

vi till 1899 års officiella statistik. Der visas, att af arrendatorerna

9,016 bruka högst 2 hektar, 29,202. från 2 till och med 20 hektar,

9,997 från 20 till och med 100 hektar och 1,166 öfver 100 hektar,

allt odlad jord. Dessutom upptager statistiken 169,951 jordtorpare

eller innehafvare af jordlägenhet. Räknar man så alla legogifvare

samt arrendatorernas hustrur och barn, torde man utan fara för öfverdrift

kunna påstå, att omkring en femtedel af hela Sveriges befolkning är

på det allra närmaste intresserad och beroende af arrendeförhållandena.

Redan detta visar, af hvilken vigt det är, att dessa förhållanden blifva

ordnade med hänsyn till rättvisa och trygghet för alla. Men dessutom

framter arrendeväsendet i våra dagar en ekonomisk betydelse,

som säkerligen icke år 1734 kunde anas. Den storartade utveckling,

som landtbruket genomgått, har helt och hållet förändrat betingelserna

för dess utöfvande. Hvar och en, som nu vill drifva jordbruk i någon

afse värd omfattning, måste ej blott vara i besittning af en del insigter

i landtbruk, utan äfven af ett ingalunda obetydligt kapital. En granskning

af förhållandena vid en mängd utarrenderade gårdar skall till

och med gifva vid handen, att jordegarens eget kapital ofta icke är

nämnvärdt större än det, som arrendatorn behöfver för inventarier,

förlag in. m.; det vill säga, att arrendatorernas ekonomiska intresse

börjar växa upp att vara jemförligt med jordegarnes.

Att bestämmelserna i 1734 års lag angående lega af jord på

landet ej numera kunna vara tillräckliga eller ens lämpliga för dessa

nya förhållanden, borde icke vara svårt att förstå. Också är det nu

mer än 50 år sedan förslag började framkomma om mera tidsenliga

lagbud. De hafva emellertid icke ledt till någon genomgående revision,

och de mer än 160 år gamla lagbuden få genom sin tänjbarhet och

med stöd af under tidernas lopp tillkomna prejudikat alltjemt tjenstgöra.

Men då det här gäller så många menniskors väl och ve, då

det berör en afsevärd del af landets förmögenhet för att ej tala om

jordbrukets framtidsutsigter, torde det ej vara förmätet att önska en

lag, som af vanlig bildning kan fattas, som kan återfinnas utan juridiska

specialkunskaper och som till sin verkan blir sådan, att ekonomiska

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

intressen icke onödigtvis äfventyras. Sådana fordringar fyllas ej af de

lagbud vi nu ega, och dock angå de mer än de flesta andra den enkla

landtbefolkningens lifsintressen. Det är derför behofvet af en tidsenligt

affattad, systematiskt uppstäld lag om lega af jord på landet

blir för hvarje dag allt mera känbar.

Äfven i Riksdagens kamrar bär frågan vid flere tillfällen redan

varit på tal. Vid 1869 års riksdag finna vi den sålunda rätt allvarsamt

afhandlad, och om den än icke då ledde till något resultat, hafva vi

derifrån en af sedermera landshöfdingen P. A. Bergström mot lagutskottets

utlåtande affattad märklig reservation, deri han framställer

om stiftande af lag, som bestämmer, att legokontraktet skall upprättas

skriftligt och med vittnen, att det skall innehålla bestämda vilkor in. m.

Under senaste årtiondet har derpå frågan i en eller annan form vid

riksdagarna 1893, 1894, 1895, 1896, 1897 och 1898 framkommit, men

ej vunnit sin lösning, så vidt vi kunna förstå, på grund deraf, att de

framstälda motionerna haft afsigt att gifva den nya lagen en viss

förutbestämd affattning; och det är mot denna man opponerat. Vi åter

påstå, att det finnes ett stort och länge kändt behof, att lagbestämmelserna

i fråga blifva kompletterade, sammanfattade och tidsenligt systematiserade,

så att icke såsom nu så vigtiga och omfattande rättsförhållanden

först genom domstolarne kunna med visshet bestämmas; men

hvad af de gamla lagbuden skall bibehållas eller hvad nytt som i lagen

skall infogas, det må vara deras sak att afgöra, som en gång få i uppdrag

att utarbeta ett lagförslag. Att dock deri i första hand afseende

måste fästas vid de formaliteter, som grundlägga aftalet eller deraf

följande rättsförhållanden, det vill säga vid kontraktets form, vid husesyn

och husesynsinstrument, synes oss tydligt.

I detta sammanhang kan det vara af intresse att erinra, att lagstiftarne

under senare tider låtit sig angeläget vara att, i samma män

rättsförhållandena utvecklats, genom lagar ordna dem. Flere exempel

kunde här framdragas delvis från områden af vida mindre betydelse än

det vi här i motionen afse. Emellertid vilja vi endast erinra om de

nya bolagslagarna och deras verkan. Före deras tid måste en bolagsordning

vara af synnerligen uttömmande innehåll. Nu åter äro bolagsordningarna

i allmänhet ganska kortfattade, och ändock äro tillfällena

till tvister för närvarande vida mindre än förr. Skulle då vara förmätet

att hoppas på en arrendelag, som möjliggör förenkling af kontraktet

och ändock undanrödjer många af de anledningar till tvist, som

för närvarande äfven med det bästa kontrakt ej kunna undvikas.

Af stort intresse är det utan tvifvel att se det lagstiftningsarbete,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

som på detta område fortgått i Finland. Såsom bekant bär der liksom

bär 1734 års lag varit gällande, men äfven der började en ändring i

bestämmelserna angående lega af jord på landet blifva nödvändig. En

kejserlig proposition derom förelädes 1891 års landtdag och blef äfven

med några mindre ändringar godkänd, men tillika framhöll o Ständerna,

»hurusom gällande lagstiftning i ämnet synts påkalla fullständig revision

i syfte att rättsförhållandena mellan legogifvare och legotagare blefve

närmare ordnade, hvarvid hänsyn jemväl borde tagas till nödvändigheten

af att tjAligt angifva, hvilka förbehåll vid dylika aftal borde

såsom ogiltiga anses; samt att kontrahenternas ömsesidiga ersättningsskyldighet

och sättet för utrönande af densamma blefve närmare bestämda».

I anledning af landtdagens beslut utkom först den 10 november

1892 en kejserlig förordning, hvarigenom bestämdes, att aftal

om lega af jord på landet skall ingås skriftligen och med utsättande af

bestämd årlig lega, och må jord utlegas på legotagarens lifstid eller på

bestämd tid ej längre än 50 år. Derpå tillsattes den 20 februari 1893

en komité med uppdrag »att efter införskaffande af noggrann utredning

i frågan utarbeta förslag till fullständig lag om lega af jord på landet».

Den 26 januari 1897 afgaf denna komité »förslag till lag om lega af

jord på landet». På grund af detta förslag framkom till 1900 års landtdag

en kejserlig proposition, som genom Ständernas skrifvelse af den

29 maj samma år besvarats, och förklarade sig Ständerna då hafva med

angifna ändringar antagit den föreslagna lagen.

Utan att vilja påstå, att i denna finska lag finnes någon ofelbar

formel att följa för vårt svenska lagstiftningsarbete, hafva vi dock ansett

denna lag — som framgått från i allmänhet samma juridiska och

sakliga förutsättningar som dem som finnas hos oss — vara af det intresse,

att den för att göras mera tillgänglig bör som bilaga följa denna

motion.

Att i öfrigt redogöra för hvilka motiv som funnits att gifva lagen

den affattning, den erhållit, vore visserligen både intressant och lärorikt;

men då vi icke vilja framkomma med något formuleradt lagförslag, afstå

vi derifrån, öfvertygade som vi äro, att dessa motiv vid ett blifvande

lagstiftningsarbete komma att beaktas och skärskådas.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

låta företaga fullständig revision af lagstiftningen angående lega af jord

på landet och dermed sammanhängande författningar samt derefter för

Riksdagen framlägga de lagförslag, till hvilka revisionen gifver anledning.

»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Rörande det af motionärerne åberopade önska lagförslaget om lega

af jord på landet tillåter sig utskottet att hänvisa till den vid motionen

fogade bilaga.

Som bekant står gällande lagstiftning angående lega af jord på

landet ännu i hufvudsak qvar på den ståndpunkt, som utmärkes af

1734 års lag, och består af spridda stadganden, hvilka till största delen

innehållas i 16 och 17 kapitlen jordabalken samt 27 kapitlet byggningabalk^.

Endast i ett fåtal enstaka punkter har genom senare

författningar jemkning eller förtydligande af dessa bestämmelser egt

rum. Byggda på de enklare förhållandena vid tidpunkten för lagens

tillkomst, då jordlega ännu förekom endast jemförelsevis sällan och

i mindre omfattning, samt delvis jemväl grundade på åskådningssätt,

som för vår tid blifvit främmande, äro berörda stadganden numera

helt naturligt'' i vissa hänseenden föråldrade, i andra åter ofullständiga

samt erbjuda sålunda en ganska bristfällig grund för bedömande af

de mångskiftande och invecklade rättsförhållanden, som i våra dagar

stå i samband med jordlegoinstitutet.

Att de gång efter annan framstälda yrkandena på omarbetning

af lagstiftningen i detta ämne det oaktadt hittills icke vunnit bifall,

torde hafva sin förklaring i den uppfattningen, att rättsförhållandet

mellan upplåtare och brukare af jord hör till dem, som bäst bestämmas

genom det fria aftalet, och i fråga om hvilka lagstiftningen följaktligen

endast med mycken varsamhet bör ingripa såsom reglerande.

Under jordlegoaftalet falla så många skiljaktiga begrepp, från arrendekontrakt

rörande för sjelfständigt jordbruk afsedda fastigheter till upplåtelser

af bostadslägenheter utan sammanhang med jordbruk, och de

särskilda legoaftalen beröra hvart för sig ofta en sådan mångfald af

olikartade och vexlande förhållanden, att en lagstiftning i syfte att

underkasta förevarande aftal en bestämd rättslig normering ansetts svårligen

kunna undgå att mången gång komma i strid med det praktiska

lifvets behof.

Denna uppfattning, till hvilken lagutskottet vid flere föregående

tillfällen anslutit sig, synes utskottet fortfarande så till vida vara befogad,

som den grundsatsen torde böra med bestämdhet fasthållas, att

lagstiftningen på förevarande område i regel icke må lägga hinder i

vägen för parternas aftalsfrihet. Häraf lärer dock emellertid enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

utskottets förmenande icke böra följa, att lagstiftningen i ämnet lämpligen

skall qvarstå i sitt nuvarande ålderdomliga och outvecklade skick.

Utan. att ingripa med ovilkorliga påbud har densamma andra vigtiga

uppgifter att fylla, nemligen dels att i de fall, då jordegare och legotagare

af en eller annan anledning underlåtit att aftalsvis fastslå sina

inbördes förhållanden, utgöra en norm för rättstillämpningen, dels ock

att gifva uttryck åt sunda och efterföljansvärda principer, hvilka kunna

utgöra ledning vid jordlegoaftals upprättande. Att våra nuvarande

bestämmelser från sådana synpunkter äro högeligen torftiga, torde icke

gerna kunna förnekas, liksom ej heller att den osäkerhet, som på

grund af lagstiftningens ofullständighet ofta förefinnes beträffande de

delar af parternas mellanvarande, hvilka icke aftalsvis reglerats, utgör

ett afsevärdt missförhållande. Visserligen pläga, särdeles i fråga om

arrenden af större omfattning, upprättas skriftliga aftal af ganska

stor vidlyftighet, men oafsedt att denna vidlyftighet i och för sig

är en praktisk olägenhet, kan åt aftalen dock svårligen gifvas

den fullständighet, att icke esomoftast skola förekomma fall, rörande

hvilka desamma intet innehålla. Ån större svårigheter i detta hänseende

följa med den i vissa delar af vårt land gängse plägseden att,

särskildt angående torp och andra mindre lägenheter, träffa endast

muntliga aftal utan närmare angifvande af vilkoren. Kontrahenternas

ställning till hvarandra blir då till sin natur så sväfvande, att deraf

lätteligen föranledas misshälligheter och godtycke, till förfång i synnerhet

för legotagaren såsom oftast varande den bland parteima i ekonomiskt

afseende svagare stälde. Erfarenheten visar, hurusom i talrika fall

rättegång är den enda utvägen att vinna klarhet rörande de af jordlegoaftal

härflytande rättigheter och skyldigheter, liksom ock hvilken

synnerlig svårighet äfven för domstolarne kan uppstå att med bestämdhet

afgöra, hvad mellan jordegare och legotagare bör anses lagligen

gällande. Att detta icke kan vara till fordel för en sund och

lycklig utveckling’ af vårt lands modernäring, synes utskottet uppenbart,

och eu lagstiftning i syfte att åt det för jordbruket så vigtiga jordlegoinstitutet

bereda en fastare rättslig grundval torde alltså kunna

med goda skäl ifrågasättas.

Beträffande den närmare karakteren af den sålunda föreslagna

lagstiftningen möter det helt naturligt i frågans nuvarande skick stora

svårigheter att afgifva något bestämdt yttrande. Hvilka de hufvudsakliga

önskningsmålen enligt lagutskottets uppfattning äro, lärer emellertid

framgå af hvad utskottet ofvan anfört. Redan ett sammanförande

af de på skilda ställen i olika balkar spridda bestämmelserna i ämnet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

torde utgöra en gifven förbättring, egnad att göra lagen mer tillgänglig,

särskild! för de mindre lagkunniga personer, Indika mången gång

af densamma kunna hafva intresse. Äfvenledes synes ingen tvekan böra

råda derom, att det vore förmånligt, om de stadganden, Indika äro

byggda på föråldrade rättsuppfattningar, bragtes i öfverensstämmelse

med nuvarande åskådningssätt, samt till innehållet tvifvelaktiga bestämmelser

erhölle en mer otvetydig affattning. Härförutom torde emellertid

böra anses eftersträfvansvärdt att åvägabringa stadganden, hvilka

i enlighet med sunda rättsprinciper och utvecklingens nuvarande ståndpunkt

kunde för de fall, om hvilka kontrahenterna ej uttryckligen

afhandla!, fullständigare och bättre än de hittills gällande tjena till efterrättelse

i fråga om de vigtiga och skiftande rättsförhållanden, som härleda

sig från förevarande aftal. Likaså torde mer, än nu eger rum,

beaktande böra lemnas åt den skiljaktiga naturen af de olika aftal,

som ingå under jordlegoinstitutet. Rättsregler, afsedda för jordbruksfastigheter,

kunna ej alltid eg a samma lämplighet beträffande bostadslägenheter,

för hvilka senare, äfven om med dem är förenad upplåtelse

af någon jord, torde, i öfverensstämmelse med hvad som gäller för

bostäder i stad, i vissa fall kunna ifrågasättas en kortare uppsägningstid

än den eljest på landet för verkligt jordbruk tillämpade.

En god ledning för lagstiftningsarbetet i ämnet lärer i utskottets

tanke vara att hemta af det utaf motionärerne omförmälda finska lagförslaget

om lega af jord på landet. Grundadt på en föregående lagstiftning,

hvilken, liksom ännu hos oss, i allt hufvudsakligt utgjordes af

bestämmelserna i 1734 års lag, synes detsamma, såvidt utskottet kunnat

finna vid den granskning, utskottet varit i tillfälle att deråt egna, hafva

på ett i allmänhet ganska tillfredsställande sätt fylt syftemålet att, utan

allt för genomgripande förändringar i sak, åstadkomma fullständigare

och mer tidsenliga stadganden än de förut gällande. Utskottet vill dock

tillika uttala, att förenämnda finska lagförslag visserligen icke synes

förtjena att i alla hänseenden lända till efterföljd. Bland annat torde

sålunda hittillsvarande regler för syns anställande och öfver klagande

ega företräde framför de i det finska förslaget föreskrifna, hvilka utmärkas

af allt för stor vidlyftighet och omständlighet.

På grund af det ofvan anförda och då föreliggande fråga torde

med hänsyn till dess synnerliga betydelse för vårt lands modernäring

förtjena att underkastas grundlig undersökning och pröfning, föranlåtes

utskottet hemställa,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o. 19.

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruledes gällande lagbestämmelser

angående lega af jord på landet lämpligen

må ändras, förtydligas och fullständigas, samt för Riksdagen

framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet,

hvartill den verkstälda utredningen kan finnas föranleda.

Stockholm den 28 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Jansson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.