Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående landstingens befogenhet med afseende å väganläggningar.

1902-03-03 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående landstingens befogenhet med afseende å väganläggningar.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

■1

\:t> 23.

A rik. till Itiksd. kansli’ den 3 mars 1902, kl. :1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående landstingens befogenhet med afseende å

väganläggningar.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till behandling af lagutskottet

hänskjuten motion, n:o 14, har herr S. Nordström anfört följande:

»Förbättrade kommunikationer utgöra ett lifsvilkor för landets utveckling

i såväl det ena som andra afseendet. Detta hai ock bhlvit

i hög grad beaktadt af statsmakterna, som anslagit betydande summor

för dylika ändamål. Särskild! beviljar Riksdagen numera ej mindre än

en million kronor årligen till förbättring, ny- eller omläggning af de allmänna

vägarne inom landet, hvilka medel utanordnas med två tredjedelar

af den beräknade kostnaden utan återbetalningsskyldighet, sedan

vederbörande embetsmyndighet upprättat förslag till och vitsordat vägförbättringens

eller väganläggningens nytta och behöflighet för den allmänna

samfärdseln. För att ytterligare underlätta dylika vägförbättriugar,

som för kommuner eller enskilde under alla omständigheter måste kännas

betungande, hafva en del landsting jemväl anslagit större ellei mindre

belopp för sådana ändamål. Sålunda har Skaraborgs läns landsting under

nästan hela dess tillvaro anslagit medel till vägförbättringar, sedan vederbörlig

utredning förelegat beträffande vägförbättringens eller väganläggBih.

till Rilcsd. Prof. 1903. 7 Sami. 18 Höft. (No 23.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets- Utlåtande N:o 23.

ningens ändamålsenlighet, nytta och behöflighet, då i regeln landstinget

beviljat en sjettedel af den beräknade kostnaden för de olika

företagen. På detta sätt ha en mängd vägförbättringar åstadkommits

inom länet till ofantligt gagn för deii trafikerande allmänheten.

Nu har emellertid Kongl. Maj:t, enligt utslag af den 18 sistlidne

oktober, med stöd af kammarkollegii utlåtande, på grund af anförda

besvär, förklarat dessa landstingets beslut för olagliga. Derigenom ornöjliggöres

för framtiden i de allra flesta fall dessa för länet så gagneliga

vägförbättringar. Jag för min ringa del förklarar mig oförmögen att

fatta vederbörandes resonnement och tankegång beträffande detta utslag.

Visserligen har uti den nya väglagen vägunderhållet blifvit skild! mellan

stad och land, hvilket det för resten var jemväl före denna lags

tillkomst. Men det är en högst väsentlig skilnad emellan vägars underhåll

och vägförbättringar i den mening, hvartill det omförmälda

statsanslaget får användas. Detta framgår äfven med all tydlighet deraf,

att det allmänna vägunderhållet sorterar under jordbruksdepartementet,

men anslaget till vägförbättringar under civildepartementet. Det är en

absurditet att påstå, det dylika vägförbättringar icke skulle gagna städerna

lika mycket som landsbygden. Eller månne icke städerna äro

uti lika hög grad beroende utaf den allmänna samfärdseln och lättade

kommunikationer som landsbygden? Också bär Skaraborgs läns landsting

härutinnan aldrig gjort någon åtskilnad mellan stad och land.

Åtminstone två gånger har Skaraborgs läns landsting beviljat anslag

till vägförbättringar inom städernas väghållningsområde, och detta till

jemförelsevis afsevärda belopp, utan att detta föranledt klander från

landsbygdens representanter.

Då landstingstorordningens 2 § uttryckligen föreskrifver, att landstinget

eger besluta, bland annat, jemväl beträffande »anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande», så har, enligt mitt förmenande,

landstinget ingalunda öfverskridit sin befogenhet på grund af ordalydelsen

uti 47 § landstingsförordningen. Då jag under åtskilliga år haft

förtroendet att sitta ordförande uti det utskott, som förberedt dessa

ärenden inom landstinget; då landstinget i de allra flesta fall beslutit

i enlighet med hvad detta utskott föreslagit; då landstinget nu fått

juridiskt orätt; men då det är af synnerlig vigtmått detta prejudikat

undanrödjes, så har jag icke tvekat att draga frågan inför Riksdagens

pröfning. Det är nemligen nogsamt bekant, huru svårt det i allmänhet

är att kunna genomdrifva dylika vägförbättringar, äfven om dessas

nytta och behöflighet äro än så påfallande. Beröfvas nu landstingen

rättigheten att bevilja understöd till dessa för landet i sin helhet så

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o. 23.

nyttiga och allmäiigagneliga företag, då komma dessa vägförbättringar i

de allra flesta fall att upphöra eller åtminstone i högst väsentlig grad

att inskränkas. Jag tillåter mig derför vördsamt hemställa, att Riksdagen

behagade i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, att förslag till ett

sådant förtydligande eller tillägg uti såväl landstingsförordningen som

uti väglagen måtte framläggas för Riksdagen, att derigenom tydlig föreskrift

meddelas beträffande landstingens befogenhet att understödja väganläggningar

eller vägförbättringar inom de respektive landstingsområdena

utan åtskilnad mellan stad och land.»

Enligt 2 § af förordningen om landsting den 21 mars 1862 tillkommer

landstinget att rådslå och besluta om för länet gemensamma

angelägenheter, hvilka afse, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande, så vidt dessa angelägenheter icke enligt gällande

författningar tillhöra offentlig myndighets embetsåtgärd. Med stöd af

detta stadgande har flerestädes förekommit, att landsting anvisat bidrag

till anläggande eller förbättrande af allmänna vägar inom länet i sådana

fall, der dylika företag ansetts vara af ett allmännare behof påkallade.

Emellertid har, såsom motionären omförmält, på grund af myndigheternas

skiljaktiga åsigter i ett nyligen förekommet ärende angående af

landsting beviljadt understöd till en väganläggning uppstått tvekan,

huruvida användande af landstingsmedel för sådana ändamål är lagligt

och tillåtet.

Då frågan härom är af en viss betydelse, vill utskottet enligt

inhemtade upplysningar rörande förloppet af berörda ärende meddela

följande. Skaraborgs läns landsting, hvarest begärts bidrag till kostnaden

för en i vederbörlig ordning besluten anläggning af ny bro och

till densamma ledande sammanbindningsvägar, hvilken anläggning af

vederbörlig myndighet förklarats skola på ett visst väghållningsdistrikts

bekostnad verkställas, har med ogillande af framstäldt yrkande derom,

att det anslag härför, som möjligen kunde komma att af landstinget

beviljas, måtte utdebiteras endast å skattskyldige inom länets

landsbygd, men ej å skattskyldige i stad, beslutit anvisa viss del af

verkliga kostnaden för berörda anläggning. Detta beslut blef af Konungens

befallningshafvande i länet godkändt. Öfver detsamma anfördes

af representanter för två bland länets städer hos Kongl. Maj:t besvär

med yrkande, att antingen beslutet måtte uppkäfvas eller ock de skatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skyldige i länets städer befrias från uttaxering till ofvannämnda bidrag.

Konungens befallningshafvande afstyrkte, i afgifvet yttrande, bifall till

besvären, hvaremot kammarkollegium, hvars utlåtande inhemtades, bland

annat anförde, att som ifrågavarande väganläggning uppenbarligen icke

kunde hänföras till för länet i dess helhet gemensamma angelägenheter,

samt det enligt väglagen tillhörde Konungens befallningshafvande att i

första hand pröfva och afgöra frågor om nyttan och behofvet af dylika

företag samt om bestridande af kostnaderna derför, kollegium för sin

del icke kunde finna ordalydelsen i 2 § landstingsförordningen lemna

stöd för landstingets befogenhet att besluta i ärenden af denna beskaffenhet.

Vid föredragning af ärendet fann Kongl. Maj:t i resolution

den 18 oktober 1901, enär ifrågavarande väganläggning, med afseende

å innehållet i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet, icke

kunde anses vara att hänföra till för länet gemensamma angelägenheter,

skäligt upphäfva öfverklagade beslutet.

De bestämmelser i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på •

landet, som i berörde resolution antagligen åsyftats, lyda sålunda:

4 §. »Uppstår fråga om anläggning af allmän väg, då skall ansökning

derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter,

derest väghållningsdistriktet består af ett härad eller del deraf, vid

häradsrätten i orten, men eljest inför Konungens befallningshafvande

eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet höra

samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller

penningar deltaga; hvarefter, och sedan häradsrätten afgifvit yttrande,

Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,

omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg samt

förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.®

5 §. »I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och

färja utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två

eller flera väghållningsdistrikt eller äro två eller flera härad eller delar

deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af

härad eller delar deraf till ett sådant distrikt må derefter, så vidt icke

derom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang

med vägdelning på sätt nedan sägs.®

82 §. »Efter denna lags utfärdande åligger Konungens befallningshafvande

hvar för sitt län att efter de väghållningsskyldiges hörande besluta,

huruvida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt bör ega

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o <23.

ruin eller väghållning sdistrikt må omfatta större område än ett

härad.»

Motionären har nu, i anledning af hvad sålunda förekommit, ifrågasatt

meddelande af tydlig föreskrift derom, att landstingen skulle ega

befogenhet att understödja väganläggningar eller vägförbättringar utan

åtskilnad mellan stad och land.

47 § i landstingsförordningen innehåller härom följande bestämmelser:
»I

fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana

företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman

och fastighet utgå eller i afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas

uttaxering äro faststälda, gäller till efterrättelse hvad i ty fall

stadgadt är. I öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågastäldt

företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxering af de

medel, som för dess utförande erfordras, dock att, med undantag för

den i särskild författning stadgade sjuk vår dsafgift, ingen personlig eller

efter matlag utgående afgift må af landstinget beslutas.

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall

denna fråga först afgöras. Framställes inom landsting påstående, att

företag, hvarom förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast

stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta

och att för ty i förra fallet landsbygden och i det senare städerna, vare

sig samfäldt eller en eller flere bland dem, må från bidrag till det företaget

befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis mindre mån betungas,

då skall jemväl öfver sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan

till afgörande företages.»

Vid bedömande af frågan om landstingens behörighet i förevarande

hänseende kan utskottet visserligen icke i allo ansluta sig

till ofvan anförda uttalande af kammarkollegium, enär, med en sådan

tolkning af landstingsförordningens och väglagens bestämmelser, landstingens

befogenhet att understödja företag af ifrågavarande beskaffenhet

skulle vara så godt som underkänd; men ett ändringsförslag i den

rigtning, motionären ifrågasatt, kan utskottet ej tillstyrka.

Ofvan omförmälda bestämmelser i 47 § landstingsförordningen

synas utskottet lemna erforderlig och lämplig ledning för afgörande i

hvilka fall anslag böra utdebiteras särskildt på landsbygden och särskildt

på städerna eller för hela länet gemensamt; och att gifva eu

Bill. till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 18 Käft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

majoritet inom landstinget rätt att härutinnan besluta annorlunda skulle

möjligen kunna gifva anledning till obehörigt betungande af en eller

annan grupp skattskyldige.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Zetterstrand har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.