Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 27

1902-03-10 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:27, Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af herrar C. A. Lindhagen och S. G. von Frusen väckt motion,

n:o 42, hvari anförts följande:

»År 1889 genomfördes den ändringen i 15 § af förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871, att äfven »qvinnor» förklarades

vara valbara till ledamöter i fattigvårdsstyrelse i stad och sådan styrelse

på landet, som ej utgöres af kommunalnämnd. Författningen och

de förhandlingar, som föregingo densamma, angifva ej, att dervid undantag

skulle vara gjordt för gifta qvinnor.

Understundom har derför också inträffat, att gift qvinna invalts i

fattigvårdsstyrelse. Men i allmänhet har den svenska lagstiftningens

oklara innehåll rörande gift qvinnas rättsliga ställning föranledt, att

man, i brist på ett uttryckligt stadgande, ej tilltrott sig att kunna tillerkänna

henne valbarhet.

Den gamla bestämmelsen om att mannen är hustruns rätte målsman

står nemligen ännu qvar i lagen. Hustrun skulle i följd häraf ej

vara hvad man kallar »sui juris» och följaktligen enligt allmänna rättsgrundsatsen

ej heller ega behörighet att bekläda uppdrag, som förutsätta

myndighet.

Bih. titt Riksd. Prot. 1902. 7 Samt. 22 Käft. (N:o 27) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Å andra sidan har den ursprungliga rättsprincipen blifvit allt mer

undergräfd genom upprepade lagändringar i syfte att i särskilda afseenden

tillägga gift qvinna en sjelfständig persons rättsliga befogenheter.

I den mån fasthållandet af hustruns omyndighetstillstånd sålunda blef

ohållbart, utbildades allt mer den rättspraxis, att hon kunde för sin

egen person ingå bindande aftal; och denna grundsats vann uttryckligt

erkännande genom den rörande äkta makars egendomsförhållanden år

1898 antagna lagstiftning, som tillägger hustrun den allmänna befogenheten

att ikläda sig gäld.

I sjelfva verket kan derför med skäl ifrågasättas, om ej den svenska

lagstiftningen numera i sak innehåller samma principiella grundsats,

som vunnit uttryck i den danska och norska lagstiftningens uttalanden,

att »gift qvinna är lika myndig som ogift». Intill dess en sådan allmän

principförklaring äfven inkommit i vår lag, får man väl emellertid

finna sig i att, på grundvalen af gift qvinnas lagstadgade allmänna befogenhet

att ikläda sig förbindelser, uti särskilda fall i mån af behof

inrymma uttryckligt medgifvande för henne att bekläda vissa uppdrag.

I afseende å valbarhet till fattigvårdsstyrelse kan den meningen

nu göras gällande, att ett sådant stadgande redan gifvits genom att

begreppet »qvinno!-», språkligt taget, äfven omfattar gifta qvinnor. Men

på grund af ofvan antydda förhållanden är detta dock så omtvistligt,

att det ej torde få antagas för visst utan eu särskild föreskrift.

Angelägenheten af att använda qvinnor i fattigvårdens tjenst har

på senare tider blifvit allt mer insedd. Och lika erkändt är, att fördelarne

deraf ej kunna fullt vinnas, så länge just gifta qvinnor med

sina mången gång rika erfarenheter äro utestängda från att komma i

fråga. Det har också särskildt i städerna ofta framstått såsom en stor

olägenhet att ej kunna i fattigvårdsstyrelse invälja gifta qvinnor, hvilka

man ansett särskildt lämpa sig dertill.

På grund af hvad som sålunda anförts, få vi vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del ville antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 § i förordningen angående fattigvården den

9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 15 § i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

15 §. 1. Der kommunalnämnd ej utgör fattigvårdsstyrelse, ut
ser

fattigvårdssamhälle på landet ledamöter i sådan styrelse, män eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 3

qvinno!-, till det antal som med hänsigt till samhällets vidd och folkmängd

erfordras, dock ej mindre a.n tre; och skola, då val till ledamöter

anställes, jemväl utses suppleanter i styrelsen till halfva antalet

af ledamöterna, eller om dessas antal ej är jemnt, till det antal, som

är närmast öfver hälften.

2. I stad utses ledamöter i fattigvård sstyrelse, män eller qvinnor,

till det antal, fattigvårdssamhället finner skäligt bestämma, dock ej

mindre än fem.

3. Till ledamot är äfven gift qvinna valbar. I afseende å ledamots

och suppleants tjenstgöringstid och afgång samt rättighet att uppdraget

sig afsåga, äfvensom beträffande uteblifvande från sammanträde utan

förfall, iakttages å landet hvad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd,

och i stad hvad om stadsfullmäktig gäller. Qvinna, som blifvit

till ledamot eller suppleant utsedd, är likväl berättigad att när som

helst afsåga sig uppdraget.

4. År fattigvårdssamhälle i rotar fördeladt, utser hvarje rote sin

fattigvårdsföreståndare äfvensom, der rote bestämt, att särskild styrelse

för dess fattigvårdsangelägenheter skall finnas, två eller flere af rotens

medlemmar att jemte fattigvårdsföreståndaren sådan styrelse utgöra.»

Såsom i ofvan intagna motion omförmäles, har det genom förordningen

den 22 mars 1889 meddelade stadgandet om qvinnas valbarhet

till ledamot i fattigvårdsstyrelse i allmänhet tolkats så, att dylik behörighet

tillkommer endast enkor eller myndiga, ogifta qvinnor, en

tolkning, hvilken äfven torde böra anses vara den rigtiga. Motionärerne

hafva nu, i syfte att bereda äfven gifta qvinnor otvifvelaktig valbarhet,

föreslagit, att i 15 § af fattigvård sförordningen skall göras det tillägg,

som innefattas i första punkten af 3:e momentet i det genom motionen

framlagda lagförslaget, hvilket i öfrig! är af samma lydelse, som förevarande

lagrum genom ofvannämnda förordning den 22 mars 1889

erhållit.

Rörande omfattningen af den valbarhet, som alltså genom bifall

till motionärernes förslag skulle tillerkännas gift qvinna, torde förtjena

erinras, att densamma skulle afse dels sådana landskommuner, i hvilka

kommunalnämnd ej är fattigvårdsstyrelse, utan särskild sådan är utsedd,

och dels städer utom Stockholm. För sistnämnda stad, der det af motionärerne

uppgift!a behofvet att få i fattigvårdsstyrelse invälja gifta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

qvinno!- väl .skulle gorå sig mer än annorstädes gällande, är 15 § fattigvårdsförordningen

icke tillämplig, utan finnas der i sådant hänseende

andra bestämmelser, Indika icke skulle direkt beröras af den föreslagna

lagändringen.

Vid öfvervägande, huruvida det vore önskvärdt, att valbarheten i

berörda afseende utsträcktes jemväl till gifta qvinnor, har utskottet ansett

sig icke sakna grund för den uppfattningen, att, äfven om undantag

finnas, ledamotskap i fångvårdsstyrelse dock är ett verksamhetsfält,

som i allmänhet icke särdeles väl lämpar sig för den gifta qvinnan

och den henne i öfrigt tillerkända rättsställning. De mångahanda uppgifter,

innefattande en ej oväsentlig del af den kommunala förvaltningen,

hvilka tillhöra denna styrelse, lära endast jemförelsevis sällan

på ett fullt lyckligt sätt låta sig förena med uppfyllelsen af andra

pligter, hvilka i allt fall torde böra erkännas stå den gifta qvinnan

närmare och vara af än större betydelse. Betänklighet vållas dessutom

af det förhållandet, att fattigvårdsstyrelse har åt sig öfverlåten förvaltningen

af egendom af ofta ganska ansenligt värde samt såväl på

den grund som ock i öfrigt mången gång iklädes ej obetydliga förbindelser,

för hvilkas fullgörande ledamöterna gemensamt ansvara.

De ekonomiska förpligtelser, som alltså ingå i förevarande uppdrag,

synas ej stå. väl tillsammans dermed, att dylik ansvarighet kan

utkräfvas af gift qvinna endast under den icke så särdeles vanliga förutsättningen,

att i boet finnes egendom, hvaröfver hon eger råda. Det

torde så mycket mindre böra anses välbetänkt att låta henne sålunda

öfvertaga en ansvarighet, hvilken hon ofta nog icke kunde fylla, som hennes

oförmåga härutinnan skulle kunna komma att blifva till skada för dem,

hvilka med henne dela ansvarigheten utan att hafva egt beslutanderätt

i fråga om uppdragets öfverlemnande åt henne.

Utskottet föreställer sig ock, att gifta qvinnors inväljande i fattigvårdsstyrelse

icke gerna kan vara af något större och allmännare behof

påkalladt. Med allt erkännande af den betydelsefulla och välsignelserika

verksamhet som qvinnan, såväl den gifta som den ogifta, utöfvar

i fattigvårdens tjenst, vill nemligen utskottet hålla före, att, liksom

denna verksamhet hittills i det vida öfvervägande antalet fall icke stått

i samband med ledamotskap i fattigvårdsstyrelse, det qvinliga intresset

och den qvinliga fallenheten för ifrågavarande ädla uppgift fortfarande

skola till fattigvårdens bästa kunna komma till sin fulla rätt utan någon

vidgad befogenhet i förberörda hänseende. Erfarenheten visar, hurusom

bland de många skiljaktiga bestyr, som tillhöra fattigvården, vissa

företrädesvis äro lämpade för qvinnorna samt af dem omfattas med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

förkärlek och framgång. Särskild! i de större städerna, der fattigvårdsfrågan

är mest svårlöst, hafva för sådan qvinlig verksamhet bildats

organisationer, hvilka vid sidan af eller underordnade de officiella

fatligvårdsmyndigheterna inlagt mycken förtjenst i arbetet för fattigvården.

I de fall, då härutöfver qvinlig medverkan kan vara erforderlig

äfven inom sjelfva fattigvårdsstyrelserna, lärer den redan nu medgifva

rätten att till sådant uppdrag utse ogift qvinna åtminstone i

regel vara till fyllest.

Såsom en erinran mot det framlagda lagförslaget torde till sist

förtjena framhållas, att den plats, som blifvit ifrågasatt för det åsyftade

tillägget till nuvarande bestämmelser, i formelt hänseende icke synes

vara lyckligt funnen.

På sålunda anförda skäl föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand, Leman, F.

Andersson, N. Nilsson och Wiklund i hufvudsak instämt:

J>En från många synpunkter betydelsefull social rörelse innefattas

i de inom alla länder sedan långa tider tillbaka pågående sträfvandena

att bereda qvinnan likställighet med mannen i rättsligt afseende samt

till gagn för det allmänna låta hennes särskilda andliga fallenheter

äfven i det offentliga lifvet komma till sin rätt och göra sig gällande.

Att härvid principielt göra något undantag för gifta qvinnor har naturligtvis

icke kommit i fråga, då en qvinna ju ej förlorar något af sitt

personliga värde genom ett giftermål utan snarare såsom maka och

moder vinner nya erfarenheter i många vigtiga samhällsspörsmål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Ett bland erkännandena åt dessa sträfvanden gafs hos oss genom

1889 års lagstiftning, som beredde qvinna valbarhet till bland annat

fattigvårdsstyrelse. Något öfvervägande af den gifta qvinnans ställning

till frågan förekom icke vid detta tillfälle. Men i tillämpningen har

det oftast ansetts, att gift qvinna i brist på uttryckligt stadgande saknat

valbarhet. Då å andra sidan den allmänna lagen ej lägger hinder i

vägen för att tillerkänna henne sådan, är det sålunda angeläget, att

rättelse sker i ett lagstadgande, som åsidosätter en vigtig rättsprincip

och äfven ofta visat sig olägligt i tillämpningen.

Lagutskottet har emellertid afstyrkt en sådan åtgärd och dervid

i sitt bedömande af denna angelägenhet visat sig fortfarande omfatta

den äldre ståndpunkten, hvilken väsentligen underkände berättigandet och

värdet af att qvinnan vid sidan af mannen erhåller sjelfständigt inflytande

i samhällsfrågor, som ligga utom familjelifvets område.

Utskottets framhållande af farhågor för att de gifta qvinnorna

genom motionärernas förslag utsättas för kollisioner med pligter, som

stå dem närmare, är väl att allt för långt ingripa med sin omtanke i

de enskildes sjelfbestämningsrätt. I detta afseende bör vara till fyllest

att öfverlåta åt väljarne och föreslagna styrelsemedlemmar att sjelfva

bedöma lämpligheten af valet, hvithet ju ock är händelsen vid val till

många blott för män tillgängliga förtroendeuppdrag, der annars ett

sådant förutseende från lagstiftarens sida, som af utskottet ifrågasatts,

kanske ännu mer skulle varit på sin plats. Det är ju ej heller meningen,

att gifta qvinnor i allmänhet skola påtvingas medlemskap i

fattigvårdsstyrelser. Här gäller det blott ett fåtal befattningar, som

dessutom enligt sakens natur företrädesvis komma att eftersträfvas af

sådana gifta qvinnor, hvilka väsentligen fullgjort och afslutat de mest

maktpåliggande af de pligter, utskottet frammanat mot motionen, och

just derför ega rikaste lifserfarenheter och på samma gång god ledighet

att omsätta dessa till gagn äfven för det allmänna.

Då vidare lagen med rätta öfverlemuat åt väljarne att sjelfva bedöma,

i hvad mån manliga samt ogifta qvinliga ledamöters privatekonomiska

förhållanden böra vid inval i fattigvårdsstyrelser komma under

bedömande, så synes armat förutseende i detta afseende icke heller erfordras

vid inval af gifta qvinnor. Vid valen tages väl ock i allmänhet

hänsyn företrädesvis till skickligheten till befattningen, hvaremot man

mindre ofta eller aldrig hör talas om att farhågor för förskingring af

anförtrodda medel föranleda till framställandet såsom en hufvudsaklig

fordran, att alla styrelseledamöterna skola ega afsevärda ekonomiska tillgångar.

Erfarenheten visar för öfrigt, att gifta qvinnor, som haft någon

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 87.

förmögenhet under egen förvaltning, ofta pläga intressera sig för

allmänna angelägenheter och gerna mottaga allmänna uppdrag. Det

föreligger derför ej större sannolikheter för att manliga samt ogifta

qvinliga styrelseledamöter skola i medeltal befinnas mera ekonomiskt

vederhäftiga än gifta qvinnor, som kunna ifrågakomma till inval.

Slutligen synes utskottet vilja framhålla, hurusom det särskild!

är antingen det frivilliga enskilda eller ock det underordnade

offentliga arbetet i fattigvårdens tjenst, som lämpar sig för qvinnorna

i allmänhet, då deremot den verksamhet, som derjemte är förenad med

makt och myndighet, helst bör vara männen förbehållen. Utskottet

lemnar här till en början obesvaradt,, hvarför icke förstnämnda göromål,

med hvilka utskottet gerna ser gift qvinna sysselsatt, skulle enligt utskottets

mening lika väl som medlemskap i en fångvårdsstyrelse inkräkta

på hennes familjepligter. Men utskottet har vidare härigenom

i sjelfva verket brutit stafven öfver den lagstiftning, hvarigenom qvinna

lemnades tillträde till sådan styrelse. Denna lagstiftning förutsatte

nemligen just såsom en angelägenhet af vigt, att qvinnans insigter

och erfarenheter på ifrågavararande område måste för att komma till

till sin fulla rätt beredas tillfälle att göra sig gällande äfven i sjelfva

ledningen och vid frågornas slutliga afgörande.

De civillagsändringar, som år 1889 egde rum till qvinnans förmån,

afsågo emellertid att tillägga henne valbarhet icke blott till den i fattigvårdsförordningen

omförmälda särskilda fattigvårdsstyrelse, utan äfven

till Stockholms stads fattigvårdsnämnd samt till kyrkoråd och skolråd.

Den administrativa författning, som föreskrifver inrättandet af särskilda

fångvårdsstyrelse!'' i Stockholms stads olika territoriella församlingar,

undergick deremot icke något motsvarande förtydligande i afseende å

valbarhet till styrelsen, för hvilken författningen ej upptager särskilda

kompetensvilkor, men den har i anledning af 1889 års lagstiftning

tolkats i öfverensstämmelse med densamma. En skilnad beträffande

valbarhet till dessa olika uppdrag föreligger för öfrigt bland annat deruti,

att för behörighet att inväljas i Stockholms stads fattigvårdsnämnd och

i kyrkoråd och skolråd föreskrifves rösträtt i kommunens angelägenheter,

hvithet deremot ej stadgas i fråga om valbarhet till de i fattigvårdsförordningen

omnämnda särskilda fattigvårdsstyrelser eller till

Stockholms territoriella församlingars fattigvårdsstyrelser.

Motionärerna hafva nu afsett att till en början söka bereda gift

qvinna oomtvistad valbarhet till åtminstone de fattigvårdsstyrelser, der

författningarne ej föreskrifva kommunal rösträtt såsom valbarhetsvilkor.

De begära derför Riksdagens medverkan till ändring af fattigvårdsför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Lagutskottets Utlåtande N:o 27,

ordningen, hvaraf sedan blefve en följd, att den förutnämnda administrativa

författningen för Stockholm äfven i denna del komme att tolkas i

öfverensstämmelse härmed. Då emellertid äfven förekommer, att gifta

qvinnor eg a kommunal rösträtt, kan det, såsom inom utskottet anmärkts,

ifrågasättas, huruvida ej följdrigtigheten påkallar, att i sammanhang

med den af motionärerna väckta frågan äfven tages under öfvervägande

angelägenheten att bereda gift qvinna uttrycklig valbarhet till Stockholms

fattigvårdsnämnd samt till kyrkoråd och skolråd.

Motionärerna hafva vidare velat åt den lagstiftningsåtgärd, som

af dem ifrågasatts, hufvudsakligen gifva formen af en lagförklaring och

i öfverensstämmelse dermed affatta! sitt förslag. Emellertid förtjenar

utan tvifvel äfven att öfvervägas befogenheten af den utaf många delade

meningen, att frågan här gäller en verklig lagändring, i hvilken händelse

förslaget lämpligen bör erhålla en något olika affattning.

För att sålunda bereda dessa frågor ett allsidigare öfvervägande,

torde saken helst böra öfverlemnas till Kongl. Maj:ts bedömande; och

får jag derföre föreslå,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning om

qvinnas valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse, att

dylik befogenhet otvetydigt må tillkomma äfven gift

qvinna.»

STOCKHOLM, I>. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.